Häromdagen lämnade Rysslands försvarsminister Anatoliy Serdjukov det överraskande beskedet att den första nya robotubåten av Borey-klass, Yuriy Dolgorukiy, ska tillföras Stilla Havs-flottan, så fort den utrustats med Bulavasystemet - ballistisk robot.
Han gjorde detta uttalande under en inspektion i Vilyuchinsk, och pekade bland annat på de investeringar man nu gör i boende för besättningarna i regionen.
Ryssland har av tradition alltid placerat robotubåtarna först i Norra flottan i Sevmashområdet, Murmansk. Detta skulle alltså vara ett nytt beteende och indikera ett alltmer viktigt område för Ryssland. Just nu opererar Stilla Havsflottan gamla Delta III-ubåtar med 25-30 år på nacken.
Serdjukov passade också på att informera om planerna på att besätta ett par av de kurilska öarna med ny utrustning och mindre förband.
I övrigt är det mesta sig likt i Ryssland. Man har bekräftat att landet står fast vid att sälja sjömålsroboten Yakhont (SS-N-26) till Syrien. Den avancerade överljudsroboten har 30 mils räckvidd från luften, och 12 mils räckvidd från land. Systemet opererar med både aktiv och passiv (signalsökande) radar. Dess största nackdel är den IR-signatur som alstras av den höga farten. Försvararen har dock inte lång tid på sig när den kommer susande på 10 m höjd i Mach 1,5. Ett par, tre stycken avskjutna robotar räcker för att sänka en fregatt. Ett syriskt innehav av dessa robotar skulle begränsa israelisk operationsfrihet i östra Medelhavet.
Ryssland spelar också på traditionellt sätt upp de fientliga avsikterna omvärlden har mot landet med association till de revolter som pågår i arabvärlden. Det finns också redan antydningar om att riva upp START-avtalet, om man inte får till ett gemensamt robotförsvar. Uttalanden är antagligen mera för inrikes konsumtion.
2011-02-28
2011-02-27
Humanitär intervention i Libyen?
Avhoppen sker i strid ström från Khaddafis regim. Rebellstyrkor har nu besatt nästan alla viktigare städer utom Tripoli och Sirte. En tillfällig regering har utropats av den förre justitieministern. Omvärlden har evakuerat de flesta av sina medborgare i egna nationella evakueringsoperationer. Samtidigt ökar varningarna för en kollaps i matdistributionen och svält till följd av det kaos som Libyen har gått igenom de senaste elva dagarna. Libyen importerade mat för motsvarande nästan 2% av BNP redan innan krisen.
Flera röster hörs också om behovet av humanitär intervention. En legitim bas har börjat ta form för detta sedan FN:s säkerhetsråd enhälligt antagit sanktioner mot Khaddafi och dennes närmaste. EU kommer att följa efter på måndag eller tisdag med sina sanktioner. President Obama har uppmanat Khaddafi att avgå. Det finns inget just nu som tyder på att han kommer att lyssna på dessa kommunikéer, och han är inte militärt besegrad ännu.
Kan det bli humanitära interventioner från omvärlden? Ja, möjligheten finns, men i så fall begränsade sådana. Tidigare har det varit tal om en flygförbudszon liknande den som USA med flera upprättade över Irak under 1990-talet, men den frågan verkar just nu vara död.
En humanitär intervention skulle kunna sorteras in i ett uppdrag för en Battlegroup inom EU. I så fall är antagligen Battlegroup 107 bestående av förband från Tyskland, Nederländerna, Österrike, Finland och Litauen ett mer troligt alternativ än NBG 11. Dels är styrkans högkvarter dimensionerad för större operationer, dels har Tyskland och Nederländerna mer kapacitet att backa upp en sådan.
Men mer troligt är användandet av NATO i så fall. NATO har också en egen beredskapsstyrka, NATO Response Force. Denna är större än EU:s koncept, och kan falla tillbaka på en betydligt mer robust lednings- och underrättelseförmåga. Just nu är det NRF 16 som står i beredskap och den leds operativt från NATO-högkvareret i Neapel. Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen har sagt att det inte just nu är aktuellt med ett NATO-ingripande, men sådant kan snabbt ändra sig. Turkiet har dock hittills varit ganska avvisande tilll en intervention, bland annat med tanke på de många medborgare som arbetar i Libyen. Turkiet står för ledningen av flygkomponenten och specialoperationerna för NRF 16, vilket är en viktig faktor. En parantes i sammanhanget är det märkliga faktum att brittiska, tyska och italienska enheter skulle vara på samma sida i den libyska öknen den här gången i så fall.
Interventioner från väst skulle sannolikt vara väldigt begränsade och antagligen handla om att genomföra humanitär assistans utgående från Tripoli och Benghazi i första hand. Specialförband med flygresurser skulle också kunna bistå med att försöka fånga in ansvariga libyer för prövning vid International Criminal Court.
Mest troligt är i så fall en intervention under egyptisk ledning. Det finns några faktorer som talar för detta i rådande läge. För det första finns det många egyptier som arbetar i Libyen. Dessa skickar i stor utstäckning hem pengar, vilket innebär ett faktiskt tillskott i den egyptiska ekonomin. Intressant nog överdrivs antalet människor just nu i den egyptiska debatten. För det andra behöver det det militära råd som styr Egypten något att samla den egna befolkningen kring. För det tredje finns det stora energitillgångar i Libyen, något som jag antar skulle vara intressant för den egyptiska regimen. Det borde gå att förhandla till sig tillgång till denna för ett bra pris efter att man "stabiliserat" Libyen. För det fjärde finns det framförallt kring städerna Derna och Benghazi en bas av radikala extremister. Egypten har inte något intresse för att dessa får något större inflytande över Libyens framtid. Det var detta som Khaddafi varnade för, väl medveten om att det är det som väst är oroligt för. Det finns antagligen en västlig acceptans för den typen av argumentation.
Det kan också finnas personliga incitament för en egyptisk inblandning. Den förre populäre egyptiske utrikesministern och numera Arabförbundets ledare, Amr Moussa, är exempel på en person med ambitioner. Idag annonserade denne sin avsikt att kandidera till egyptisk president, även om han sade sig inte fattat något beslut. Någon mer lämplig person att ha stöd av än Arabförbundets ledare är svårt att hitta, om Egyptens ledning kommer fram till att detta är rätt väg och vill försäkra sig om legitimitet i arabvärlden. Det finns antagligen en hel del härskare i regionen som skulle ha intresse av att revolterna klingar av, och Mubarak hade utmärkta relationer med Khaddafi. Mycket talar för att det finns flera i deras respektive närmaste krets som fortfarande upprätthåller dessa. Även bland sådana som hoppat av på den libyska sidan. Det egyptiska säkerhetsetablissemanget har bidat sin tid, och en god vän till mig med väldigt stor erfarenhet av området lärde mig i höstas att ingenting i regionen är vad det ser ut att vara.
Det går också att tänka sig både en intervention av Egypten i östra Libyen och punktinsatser av väst. Hur det skulle gå? Det är svårt att sia om utvecklingen av alla dessa alternativ redan innan de skett. Det skulle dock finnas en ganska stor risk att det libyska folket vid någon tidpunkt, mer förr än senare, skulle uppfatta det som en oacceptabel utländsk inblandning. Slaget vid Tobruk 2011?
[Edit 28/2 kl 1800] Tobruk 2011 ska det vara, inte 2012. [Slut Edit]
Tidigare relevanta inlägg:
Evakueringoperation i Libyen? - 24/2 - om vad evakueringsoperationer är för något, och bedömning av olika möjligheter.
Håll ögonen på (p)riset - 16/1 - om den obehagliga förstärkningen av faktorer som ökade mat- och bränslepriser, demografi och repression.
Expressen
SvD
DN
Aftonbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Flera röster hörs också om behovet av humanitär intervention. En legitim bas har börjat ta form för detta sedan FN:s säkerhetsråd enhälligt antagit sanktioner mot Khaddafi och dennes närmaste. EU kommer att följa efter på måndag eller tisdag med sina sanktioner. President Obama har uppmanat Khaddafi att avgå. Det finns inget just nu som tyder på att han kommer att lyssna på dessa kommunikéer, och han är inte militärt besegrad ännu.
Kan det bli humanitära interventioner från omvärlden? Ja, möjligheten finns, men i så fall begränsade sådana. Tidigare har det varit tal om en flygförbudszon liknande den som USA med flera upprättade över Irak under 1990-talet, men den frågan verkar just nu vara död.
En humanitär intervention skulle kunna sorteras in i ett uppdrag för en Battlegroup inom EU. I så fall är antagligen Battlegroup 107 bestående av förband från Tyskland, Nederländerna, Österrike, Finland och Litauen ett mer troligt alternativ än NBG 11. Dels är styrkans högkvarter dimensionerad för större operationer, dels har Tyskland och Nederländerna mer kapacitet att backa upp en sådan.
Men mer troligt är användandet av NATO i så fall. NATO har också en egen beredskapsstyrka, NATO Response Force. Denna är större än EU:s koncept, och kan falla tillbaka på en betydligt mer robust lednings- och underrättelseförmåga. Just nu är det NRF 16 som står i beredskap och den leds operativt från NATO-högkvareret i Neapel. Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen har sagt att det inte just nu är aktuellt med ett NATO-ingripande, men sådant kan snabbt ändra sig. Turkiet har dock hittills varit ganska avvisande tilll en intervention, bland annat med tanke på de många medborgare som arbetar i Libyen. Turkiet står för ledningen av flygkomponenten och specialoperationerna för NRF 16, vilket är en viktig faktor. En parantes i sammanhanget är det märkliga faktum att brittiska, tyska och italienska enheter skulle vara på samma sida i den libyska öknen den här gången i så fall.
Interventioner från väst skulle sannolikt vara väldigt begränsade och antagligen handla om att genomföra humanitär assistans utgående från Tripoli och Benghazi i första hand. Specialförband med flygresurser skulle också kunna bistå med att försöka fånga in ansvariga libyer för prövning vid International Criminal Court.
Mest troligt är i så fall en intervention under egyptisk ledning. Det finns några faktorer som talar för detta i rådande läge. För det första finns det många egyptier som arbetar i Libyen. Dessa skickar i stor utstäckning hem pengar, vilket innebär ett faktiskt tillskott i den egyptiska ekonomin. Intressant nog överdrivs antalet människor just nu i den egyptiska debatten. För det andra behöver det det militära råd som styr Egypten något att samla den egna befolkningen kring. För det tredje finns det stora energitillgångar i Libyen, något som jag antar skulle vara intressant för den egyptiska regimen. Det borde gå att förhandla till sig tillgång till denna för ett bra pris efter att man "stabiliserat" Libyen. För det fjärde finns det framförallt kring städerna Derna och Benghazi en bas av radikala extremister. Egypten har inte något intresse för att dessa får något större inflytande över Libyens framtid. Det var detta som Khaddafi varnade för, väl medveten om att det är det som väst är oroligt för. Det finns antagligen en västlig acceptans för den typen av argumentation.
Det kan också finnas personliga incitament för en egyptisk inblandning. Den förre populäre egyptiske utrikesministern och numera Arabförbundets ledare, Amr Moussa, är exempel på en person med ambitioner. Idag annonserade denne sin avsikt att kandidera till egyptisk president, även om han sade sig inte fattat något beslut. Någon mer lämplig person att ha stöd av än Arabförbundets ledare är svårt att hitta, om Egyptens ledning kommer fram till att detta är rätt väg och vill försäkra sig om legitimitet i arabvärlden. Det finns antagligen en hel del härskare i regionen som skulle ha intresse av att revolterna klingar av, och Mubarak hade utmärkta relationer med Khaddafi. Mycket talar för att det finns flera i deras respektive närmaste krets som fortfarande upprätthåller dessa. Även bland sådana som hoppat av på den libyska sidan. Det egyptiska säkerhetsetablissemanget har bidat sin tid, och en god vän till mig med väldigt stor erfarenhet av området lärde mig i höstas att ingenting i regionen är vad det ser ut att vara.
Det går också att tänka sig både en intervention av Egypten i östra Libyen och punktinsatser av väst. Hur det skulle gå? Det är svårt att sia om utvecklingen av alla dessa alternativ redan innan de skett. Det skulle dock finnas en ganska stor risk att det libyska folket vid någon tidpunkt, mer förr än senare, skulle uppfatta det som en oacceptabel utländsk inblandning. Slaget vid Tobruk 2011?
[Edit 28/2 kl 1800] Tobruk 2011 ska det vara, inte 2012. [Slut Edit]
Tidigare relevanta inlägg:
Evakueringoperation i Libyen? - 24/2 - om vad evakueringsoperationer är för något, och bedömning av olika möjligheter.
Håll ögonen på (p)riset - 16/1 - om den obehagliga förstärkningen av faktorer som ökade mat- och bränslepriser, demografi och repression.
Expressen
SvD
DN
Aftonbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-02-26
Kungl Krigsvetenskapsakademins yttrande till Regeringen över personalförsörjningsutredningen
Kort sammandrag av generalmajor Karlis Neretnieks, ordförande avdelning I och i Akademins arbetsgrupp för remissen
I november 2010 lade Personalförsörjningsutredningen fram sitt förslag hur bemanning och vissa andra frågor skulle lösas i den nya Försvarsmakten. Utgångspunkten för utredningen är riksdagsbeslutet från 2009 som anger att all personal i framtiden skall utgöras av anställda, antingen ständigt tjänstgörande eller deltidstjänstgörande.
Kungl. Krigsvetenskapsakademien tycker att det är bra att dessa frågor regleras i lag, vilket utredningen föreslår. Det vore orimligt att överlämna till arbetsmarknadens parter att förhandla om hur att bemanna den organisation som ytterst skall kunna försvara Sverige.
Akademien ställer sig dock mycket tvekande till vissa andra delar i utredningen.
Det verkar som utredningen grundat många av sina förslag på ett antingen-eller-tänkande. Antingen är det rent fredsmässig utbildning eller insats utomlands. Att Försvarsmakten redan idag, och än mer i morgon kommer verka på en glidande skala av nationell och internationell utbildning, nationella och internationella övningar samt nationella och internationella insatser, återspeglas inte i utredningen. Många av dessa verksamheter kommer att glida in i varandra.
Att t.ex. då som utredningen i praktiken föreslår ha tre skilda disciplinsystem, ett för ”fredsutbildning” (i princip samma bestämmelser som gäller på den civila arbetsmarknaden i Sverige), ett annat som bara tillämpas i ett i förväg definierat insatsområde utomlands och ett tredje i det fall Sverige skulle angripas verkar inte ändamålsenligt. Här finns dessutom en uppenbar risk att många aktiviteter som missionsförberedelser, hemma eller utomlands, internationella övningar eller insatser i närområdet som utgår från svenskt territorium m.m. faller mellan stolarna.
Det verkar också som att utredningens förslag leder underliga konsekvenser som att t ex ordervägran under strid i Afghanistan som mest skall kunna bestraffas med avsked, samtidigt som ordervägran under strid vid försvar av Sverige betraktas som ett ytterst allvarligt brott och bestraffas enligt brottsbalken. Eller att disciplinbestämmelserna skulle ändras när ett svensk fartyg passerar territorialvattengränsen vid en insats i närområdet.
Likaså verkar de föreslagna arbetstidsbestämmelserna utgå ifrån ett synsätt att antingen består verksamheten av långt i förväg planerad rutinmässig utbildning eller så är det en ”skarp” insats. Vad t. ex internationella övningar av olika slag kan innebära för möjligheterna att planera arbetstidstiden diskuteras inte.
Akademien ställer sig också tvekande till de antaganden som görs avseende kostnaderna för att genomföra systemet.
Även om det inte ingick i utredningens uppdrag att specifikt titta på hur samövningsbehovet av förband och funktioner skulle tillgodoses så finns det uppenbara risker att den skisserade tjänstgöringscykeln för personalen inte kommer att leda till att regeringens intentioner avseende snabbt gripbara och väl samövade förband kan uppfyllas.
Hela yttrandet kan läsas på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida.
(Rekommenderar minst sammanfattningen på sidan 2-3 - red anm)
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I november 2010 lade Personalförsörjningsutredningen fram sitt förslag hur bemanning och vissa andra frågor skulle lösas i den nya Försvarsmakten. Utgångspunkten för utredningen är riksdagsbeslutet från 2009 som anger att all personal i framtiden skall utgöras av anställda, antingen ständigt tjänstgörande eller deltidstjänstgörande.
Kungl. Krigsvetenskapsakademien tycker att det är bra att dessa frågor regleras i lag, vilket utredningen föreslår. Det vore orimligt att överlämna till arbetsmarknadens parter att förhandla om hur att bemanna den organisation som ytterst skall kunna försvara Sverige.
Akademien ställer sig dock mycket tvekande till vissa andra delar i utredningen.
Det verkar som utredningen grundat många av sina förslag på ett antingen-eller-tänkande. Antingen är det rent fredsmässig utbildning eller insats utomlands. Att Försvarsmakten redan idag, och än mer i morgon kommer verka på en glidande skala av nationell och internationell utbildning, nationella och internationella övningar samt nationella och internationella insatser, återspeglas inte i utredningen. Många av dessa verksamheter kommer att glida in i varandra.
Att t.ex. då som utredningen i praktiken föreslår ha tre skilda disciplinsystem, ett för ”fredsutbildning” (i princip samma bestämmelser som gäller på den civila arbetsmarknaden i Sverige), ett annat som bara tillämpas i ett i förväg definierat insatsområde utomlands och ett tredje i det fall Sverige skulle angripas verkar inte ändamålsenligt. Här finns dessutom en uppenbar risk att många aktiviteter som missionsförberedelser, hemma eller utomlands, internationella övningar eller insatser i närområdet som utgår från svenskt territorium m.m. faller mellan stolarna.
Det verkar också som att utredningens förslag leder underliga konsekvenser som att t ex ordervägran under strid i Afghanistan som mest skall kunna bestraffas med avsked, samtidigt som ordervägran under strid vid försvar av Sverige betraktas som ett ytterst allvarligt brott och bestraffas enligt brottsbalken. Eller att disciplinbestämmelserna skulle ändras när ett svensk fartyg passerar territorialvattengränsen vid en insats i närområdet.
Likaså verkar de föreslagna arbetstidsbestämmelserna utgå ifrån ett synsätt att antingen består verksamheten av långt i förväg planerad rutinmässig utbildning eller så är det en ”skarp” insats. Vad t. ex internationella övningar av olika slag kan innebära för möjligheterna att planera arbetstidstiden diskuteras inte.
Akademien ställer sig också tvekande till de antaganden som görs avseende kostnaderna för att genomföra systemet.
Även om det inte ingick i utredningens uppdrag att specifikt titta på hur samövningsbehovet av förband och funktioner skulle tillgodoses så finns det uppenbara risker att den skisserade tjänstgöringscykeln för personalen inte kommer att leda till att regeringens intentioner avseende snabbt gripbara och väl samövade förband kan uppfyllas.
Hela yttrandet kan läsas på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida.
(Rekommenderar minst sammanfattningen på sidan 2-3 - red anm)
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-02-24
Amerikansk general beskylld för PsyOps mot senatorer
Chefen för träningen av de afghanska trupperna, den amerikanska generallöjtnanten William Caldwell, ska enligt Rollling Stone ha utsatt besökande kongressledamöter och även utländska besökare för Psykologiska Operationer (PsyOps).
Tidningen åberopar en överstelöjtnant Michael Holmes som ska ha mottagit order från generalen att genomföra sådana operationer mot besökande som exempelvis senator John McCain och tyska inrikesministern. Generalen Caldwell ska bland annat ha sagt att han velat få djupare analyser om vilka punkter man skulle trycka på för att kunna få mer pengar.
Enligt amerikansk lag är det förbjudet att genomföra psykologiska operationer mot egna medborgare. Dessa ska istället riktas mot andra aktörer. Det handlar om att bland annat med särskilda tekniker påverka attityder och beteenden hos en motståndare. En sådan militär uppdelning har vi i Sverige också, även om den inte är lagstadgad. Sverige har personal ur ett taktiskt Psyopsteam i Afghanistan.
Michael Holmes försökte flera gånger att motsätta sig dessa order, men blev utskälld av personer i Caldwells stab. Holmes skrev då till den jurist som var avsatt för att värdera legaliteten i olika typer av informationsoperationer. Capt. John Scott svarade att det var en dålig idé att använda sig av informationsoperationer mot egna och i kontrast mot den policy som fanns.
Så småningom inleddes istället en utredning mot Holmes, där han anklagades för en mängd smärre förseelser. Han och en arbetskamrat fick en formell varning. När han försökte överklaga detta fick han så småningom beskedet att Capt. Scott, juristen han konsulterade, inte var behörig att ta emot sådana meddelanden.
Den 15 juni förra året skickade Caldwells stabschef, överste Buche, ut ett mail, där det klargjordes att personal i informationsoperationscellen skulle arbeta med att informera och utbilda amerikansk, afghansk och internationell publik. Det innebär att personal utbildad i bland annat psykologiska operationer skulle arbeta som PR-folk istället. Något som eventuellt verkar ha gett resultat. Kongressen beslutade förra månaden att öka anslaget till Caldwell's ledning från 11 Mdr $ till 13 Mdr $. General Petraus har för ett par timmar sedan beslutat om en utredning av uppgifterna.
Fotnot: Artikeln i Rolling Stone är skriven av Michael Hastings. Det var han som skrev artikeln om general McCrystal, ISAF:s förre befälhavare, som fick sluta med anledning av uppgifterna i denna. Det är inte säkert att detta avlöper på samma sätt. Källmaterialet förefaller vara lite tunnare, och med risk för tendens som det inte går att bortse ifrån.
Tidningen åberopar en överstelöjtnant Michael Holmes som ska ha mottagit order från generalen att genomföra sådana operationer mot besökande som exempelvis senator John McCain och tyska inrikesministern. Generalen Caldwell ska bland annat ha sagt att han velat få djupare analyser om vilka punkter man skulle trycka på för att kunna få mer pengar.
Enligt amerikansk lag är det förbjudet att genomföra psykologiska operationer mot egna medborgare. Dessa ska istället riktas mot andra aktörer. Det handlar om att bland annat med särskilda tekniker påverka attityder och beteenden hos en motståndare. En sådan militär uppdelning har vi i Sverige också, även om den inte är lagstadgad. Sverige har personal ur ett taktiskt Psyopsteam i Afghanistan.
Michael Holmes försökte flera gånger att motsätta sig dessa order, men blev utskälld av personer i Caldwells stab. Holmes skrev då till den jurist som var avsatt för att värdera legaliteten i olika typer av informationsoperationer. Capt. John Scott svarade att det var en dålig idé att använda sig av informationsoperationer mot egna och i kontrast mot den policy som fanns.
Så småningom inleddes istället en utredning mot Holmes, där han anklagades för en mängd smärre förseelser. Han och en arbetskamrat fick en formell varning. När han försökte överklaga detta fick han så småningom beskedet att Capt. Scott, juristen han konsulterade, inte var behörig att ta emot sådana meddelanden.
Den 15 juni förra året skickade Caldwells stabschef, överste Buche, ut ett mail, där det klargjordes att personal i informationsoperationscellen skulle arbeta med att informera och utbilda amerikansk, afghansk och internationell publik. Det innebär att personal utbildad i bland annat psykologiska operationer skulle arbeta som PR-folk istället. Något som eventuellt verkar ha gett resultat. Kongressen beslutade förra månaden att öka anslaget till Caldwell's ledning från 11 Mdr $ till 13 Mdr $. General Petraus har för ett par timmar sedan beslutat om en utredning av uppgifterna.
Fotnot: Artikeln i Rolling Stone är skriven av Michael Hastings. Det var han som skrev artikeln om general McCrystal, ISAF:s förre befälhavare, som fick sluta med anledning av uppgifterna i denna. Det är inte säkert att detta avlöper på samma sätt. Källmaterialet förefaller vara lite tunnare, och med risk för tendens som det inte går att bortse ifrån.
Evakueringsoperation i Libyen?
Under Libanonkriget 2006 genomförde Sverige en lyckad evakueringsoperation. När Libyen nu skakas av strider kan det bli aktuellt med en ny evakueringsoperation. I Libanon förhandlade man fram eld-upphör under kortare tider i begränsade områden, så att de olika aktörerna kunde evakuera sina medborgare.
I Libyen sker för närvarande ingen större motsvarande samordning. Enskilda länder som Österrike och Turkiet har redan transporterat ut en del av sina medborgare. Från svensk sida har personal från MSB skickats ned till området för att assistera. Jag hoppas att det går vägen. Om de våldsamma aktörerna kommer på andra tankar kan det bli tal om att skicka militära förband för att lösa denna uppgift. Vad som kännetecknar en evakueringsoperation (Non-Combatant Evacuation Operation - NEO) tänkte jag beskriva nedan.
När tusentals medborgare ska evakueras från oroligheter och våld tvingar omständigheterna oss att handla. När en evakueringsoperation startar har den evakuerande aktören inte initiativet. Grunden för dessa operationer är därför mycket god förhandsplanering, där nödvändiga och allmängiltiga planer för troliga scenarier tas fram. Information om flygplatsers och hamnars lägen och beskaffenhet, var medborgarna är koncentrerade, kontaktuppgifter till konsulat och medborgare måste vara korrekt.
Flygplan är oftast bästa sättet att komma på plats, eftersom det är bråttom. För att undvika stora problem från början bör nödvändiga tull- och lasthandlingar upprättas i förväg för olika lastalternativ. Luftfarten har många bestämmelser som ska följas och olika nationer håller olika hårt på dessa. Det påverkar val av flygväg till utsedda landningsområden. Flygplan i tillräcklig mängd krävs också och dessa måste finnas gripbara. Soldaterna i en bataljon med lättare utrustning väger minst 80 ton. Ska man ha med fordon kostar varje fordon som tumregel en pluton (RG-32 - ett halvt kompani) i ett Herculesplan.
Det militära förbandet transporteras först till exempelvis en flygplats i området. Osäkert beslutsunderlag är legio. Är flygplatsen i användbart skick? Var finns de våldsamma elementen som tvingat fram evakueringen? Hur många är de? Vad vill de och hur är de utrustade? Och var är medborgarna? Hur tar vi oss dit?
Oftast sker förflyttning längs marken till ett uppsamlingsområde, en sträcka som kan vara flera mil. Sannolikt krävs fordon för att höja tempot. Det finns stater som genomfört evakueringar genom att skaffa fordon på plats. De evakuerade ska också förflyttas i ett senare skede. Hur görs det? Det militära förbandet kan knappast ta med sig bussar. Finns det tillräckligt med pengar och rimliga bestämmelser för att upphandla transportkapacitet på plats?
När förbandet väl når uppsamlingsområdet behövs klara regler i förväg om vem som har beslutsrätt i olika frågor. Den militära chefen ansvarar normalt för säkerheten medan eventuell diplomatisk personal avgör vem som ska evakueras och i vilken ordning. Övergripande ansvar brukar ligga vid motsvarande UD. När en evakuering görs i EU-formatet förstoras kraven på klar ansvarsfördelning.
Operationens omfång innebär som regel att förbandet splittras. En del måste kanske hela tiden bevaka flygplatsen, andra lämnas kvar vid nyckelpartier längs fram- och tillbakaryckningsvägen. Huvuddelen av förbandet kan, i bästa fall, ta sig till uppsamlingsområdet. Det innebär en svår ledningssituation för den militäre chefen. I gynnsamma fall kan förbandet förflytta sig samlat och ta med sig dem som ska evakueras till en utskeppningshamn eller flygplats. Sjövägen är att föredra för återtransporten, eftersom lastförmågan är stor och man färdas fritt över haven.
Om strid utbryter mellan egna styrkor och de våldsamma elementen kompliceras tillvaron maximalt. Som världen ser ut idag är risken stor att motståndarna inte är utmärkta och dessutom använder civilbefolkningen som sköldar. Soldater och befäl ska på bråkdelar av en sekund avgöra om de ska skjuta tillbaka, allt inför närvarande kameralinser. Tumreglerna är att använda våld i proportion till situationen och att undersöka andra handlingsalternativ. Lätt att säga, mycket svårare att hinna med i praktiken.
Officerarna ska besluta om förbandet ska initiera våld, exempelvis för att tvinga sig igenom en vägspärr mellan förbandet och de nödställda. Receptet är träning och reflektion. Det garanterar inte utgången, men minskar riskerna för civilbefolkningen, de nödställda och soldaterna. Alla inblandade kan skadas eller dödas vid strider. Det ställer krav på en fungerande sjukvårdskedja. Hur garanterars soldaterna kvalificerad vård i denna nödsituation, som en evakuering utgör?
Det snabba krisförloppet innebär högre risk för att saker går fel. Stora krav ställs därför på den politiska nivån när det gäller att kommunicera under förloppet. Maktanvändningen skall rättfärdigas och åtgärder skall samordnas internationellt.
Kommer då NBG 11 att användas för en evakueringsoperation i Libyen? Nej, det är inte troligt av flera skäl. För det första verkar länderna i Europa sköta detta själva hittills. För det andra har ingen med våld motsatt sig de evakueringar som hittills har gjorts. För det tredje finns det en annan BG i beredskap med högre kapacitet i form av BG-107 med förband från bland annat Tyskland och Nederländerna. Finland, Österrike och Litauen har också mindre enheter i denna. Det är därför mest troligt att denna används först, om läget skulle förvärras. Möjligen skull i det läget enstaka enheter ur NBG 11 kunna användas i ett sådant scenario.
[Edit kl 1215] Jag glömde nämna att NATO också är ett mer troligt alternativ än EU för en sådan operation. NATO har en mycket högre militär ledningsförmåga än EU, och har också en egen snabbinsatsstyrka NRF - NATO Response Force. I Neapel ligger ett av NATO:s operativa högkvarter, som i så fall skulle leda en sådan operation. [Slut Edit]
[Edit kl 2000] NATO:s generalsekreterare säger att organisationen inte kommer att intervenera i Libyen. Reuters har en bra sammanställning på olika länders evakueringsläge. Saknar Österrike som var snabbast av alla, möjligen beroende på beredskap för BG-107.
Det verkar alltså inte bli någon EU-evakuering. EU kan möjligen bli aktuellt i en begränsad Humantarian Assistance-operation för att exempelvis säkra en hamn där man kan föra in förnödenheter. [Slut Edit]
[Edit kl 2200] Utrikesministern säger i kväll att det är högsta prioritet att få ut de c:a 30 svenskar som finns på plats. Om vi också agerar nationellt med militära resurser, så är SSG första valet. Ingen motsätter sig dock ännu inte evakueringar med våld. [Slut Edit]
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I Libyen sker för närvarande ingen större motsvarande samordning. Enskilda länder som Österrike och Turkiet har redan transporterat ut en del av sina medborgare. Från svensk sida har personal från MSB skickats ned till området för att assistera. Jag hoppas att det går vägen. Om de våldsamma aktörerna kommer på andra tankar kan det bli tal om att skicka militära förband för att lösa denna uppgift. Vad som kännetecknar en evakueringsoperation (Non-Combatant Evacuation Operation - NEO) tänkte jag beskriva nedan.
När tusentals medborgare ska evakueras från oroligheter och våld tvingar omständigheterna oss att handla. När en evakueringsoperation startar har den evakuerande aktören inte initiativet. Grunden för dessa operationer är därför mycket god förhandsplanering, där nödvändiga och allmängiltiga planer för troliga scenarier tas fram. Information om flygplatsers och hamnars lägen och beskaffenhet, var medborgarna är koncentrerade, kontaktuppgifter till konsulat och medborgare måste vara korrekt.
Flygplan är oftast bästa sättet att komma på plats, eftersom det är bråttom. För att undvika stora problem från början bör nödvändiga tull- och lasthandlingar upprättas i förväg för olika lastalternativ. Luftfarten har många bestämmelser som ska följas och olika nationer håller olika hårt på dessa. Det påverkar val av flygväg till utsedda landningsområden. Flygplan i tillräcklig mängd krävs också och dessa måste finnas gripbara. Soldaterna i en bataljon med lättare utrustning väger minst 80 ton. Ska man ha med fordon kostar varje fordon som tumregel en pluton (RG-32 - ett halvt kompani) i ett Herculesplan.
Det militära förbandet transporteras först till exempelvis en flygplats i området. Osäkert beslutsunderlag är legio. Är flygplatsen i användbart skick? Var finns de våldsamma elementen som tvingat fram evakueringen? Hur många är de? Vad vill de och hur är de utrustade? Och var är medborgarna? Hur tar vi oss dit?
Oftast sker förflyttning längs marken till ett uppsamlingsområde, en sträcka som kan vara flera mil. Sannolikt krävs fordon för att höja tempot. Det finns stater som genomfört evakueringar genom att skaffa fordon på plats. De evakuerade ska också förflyttas i ett senare skede. Hur görs det? Det militära förbandet kan knappast ta med sig bussar. Finns det tillräckligt med pengar och rimliga bestämmelser för att upphandla transportkapacitet på plats?
När förbandet väl når uppsamlingsområdet behövs klara regler i förväg om vem som har beslutsrätt i olika frågor. Den militära chefen ansvarar normalt för säkerheten medan eventuell diplomatisk personal avgör vem som ska evakueras och i vilken ordning. Övergripande ansvar brukar ligga vid motsvarande UD. När en evakuering görs i EU-formatet förstoras kraven på klar ansvarsfördelning.
Operationens omfång innebär som regel att förbandet splittras. En del måste kanske hela tiden bevaka flygplatsen, andra lämnas kvar vid nyckelpartier längs fram- och tillbakaryckningsvägen. Huvuddelen av förbandet kan, i bästa fall, ta sig till uppsamlingsområdet. Det innebär en svår ledningssituation för den militäre chefen. I gynnsamma fall kan förbandet förflytta sig samlat och ta med sig dem som ska evakueras till en utskeppningshamn eller flygplats. Sjövägen är att föredra för återtransporten, eftersom lastförmågan är stor och man färdas fritt över haven.
Om strid utbryter mellan egna styrkor och de våldsamma elementen kompliceras tillvaron maximalt. Som världen ser ut idag är risken stor att motståndarna inte är utmärkta och dessutom använder civilbefolkningen som sköldar. Soldater och befäl ska på bråkdelar av en sekund avgöra om de ska skjuta tillbaka, allt inför närvarande kameralinser. Tumreglerna är att använda våld i proportion till situationen och att undersöka andra handlingsalternativ. Lätt att säga, mycket svårare att hinna med i praktiken.
Officerarna ska besluta om förbandet ska initiera våld, exempelvis för att tvinga sig igenom en vägspärr mellan förbandet och de nödställda. Receptet är träning och reflektion. Det garanterar inte utgången, men minskar riskerna för civilbefolkningen, de nödställda och soldaterna. Alla inblandade kan skadas eller dödas vid strider. Det ställer krav på en fungerande sjukvårdskedja. Hur garanterars soldaterna kvalificerad vård i denna nödsituation, som en evakuering utgör?
Det snabba krisförloppet innebär högre risk för att saker går fel. Stora krav ställs därför på den politiska nivån när det gäller att kommunicera under förloppet. Maktanvändningen skall rättfärdigas och åtgärder skall samordnas internationellt.
Kommer då NBG 11 att användas för en evakueringsoperation i Libyen? Nej, det är inte troligt av flera skäl. För det första verkar länderna i Europa sköta detta själva hittills. För det andra har ingen med våld motsatt sig de evakueringar som hittills har gjorts. För det tredje finns det en annan BG i beredskap med högre kapacitet i form av BG-107 med förband från bland annat Tyskland och Nederländerna. Finland, Österrike och Litauen har också mindre enheter i denna. Det är därför mest troligt att denna används först, om läget skulle förvärras. Möjligen skull i det läget enstaka enheter ur NBG 11 kunna användas i ett sådant scenario.
[Edit kl 1215] Jag glömde nämna att NATO också är ett mer troligt alternativ än EU för en sådan operation. NATO har en mycket högre militär ledningsförmåga än EU, och har också en egen snabbinsatsstyrka NRF - NATO Response Force. I Neapel ligger ett av NATO:s operativa högkvarter, som i så fall skulle leda en sådan operation. [Slut Edit]
[Edit kl 2000] NATO:s generalsekreterare säger att organisationen inte kommer att intervenera i Libyen. Reuters har en bra sammanställning på olika länders evakueringsläge. Saknar Österrike som var snabbast av alla, möjligen beroende på beredskap för BG-107.
Det verkar alltså inte bli någon EU-evakuering. EU kan möjligen bli aktuellt i en begränsad Humantarian Assistance-operation för att exempelvis säkra en hamn där man kan föra in förnödenheter. [Slut Edit]
[Edit kl 2200] Utrikesministern säger i kväll att det är högsta prioritet att få ut de c:a 30 svenskar som finns på plats. Om vi också agerar nationellt med militära resurser, så är SSG första valet. Ingen motsätter sig dock ännu inte evakueringar med våld. [Slut Edit]
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-02-23
Kors och tvärs genom Suez - Mind Your own business?
Passagen av de två iranska örlogsfartygen, Alvand och Kharg, genom Suezkanalen har dragit till sig en del uppmärksamhet. Fartygen är av ringa militärt värde, utan dess betydelse är först och främst politiska. Genom denna seglats, som är den första sedan revolutionen 1979, flyttar Iran fram positionerna i en turbulent tid.
Fartygen innehåller sannolikt inget kontraband, åtminstone den här gången. Egypten har enligt Konstantinopelkonventionen låtit fartygen passera, vilket är ett upprätthållande av fri sjöfart. Iran har sannolikt sedan tidigare umgåtts med planer på denna seglats. Det finns saker som talar för detta som de förberedelser som Egypten med stor sannolikhet avvärjde när man 2009 slog sönder en Hizbollahgruppering intill Suezkanalen. Iran har i vart fall börjat etablera sig i Medelhavet.
Ännu mer signifikant i denna turbulenta tid är dock vad som inte finns i Medelhavet.
Under förra veckan gick hangarfartyget USS Enterprise med följefartyg sydvart genom Suezkanalen för att genomföra Maritime Security-operationer i femte amerikanska flottans operationsområde liksom att understödja operationerna i Afghanistan. Genom denna överföring av Enterprise Strike Group, finns ingen naturlig kärna för operationer (hangarfartyg) i en tid när Nordafrika sjuder och Libyen kokar. Manövern blir mer anmärkningsvärd av att man redan fört över Carl Vinson Strike Group från Stilla Havet till Röda Havet, så det råder ingen direkt brist på hangarfartyg i femte flottans område.
Är detta ett budskap till ett splittrat Europa som inte kan samsas om en enhetlig linje i handling vid denna kris samtidigt som Europas andel av NATO:s sammanlagda försvarsutgifter sjunkit från c:a hälften till endast en fjärdedel? En slags Mind Your own business? Europa är betydligt mer beroende av handelsleden genom Suez än vad USA är och Nordafrika är ett europeiskt intresseområde. Att USA tar USS Enterprise ur Medelhavet i detta läge, om än tillfälligt - när Iran går in - är något som bör stämma till eftertanke.
Hjälp till självhjälp kan inte tas för given.
Fartygen innehåller sannolikt inget kontraband, åtminstone den här gången. Egypten har enligt Konstantinopelkonventionen låtit fartygen passera, vilket är ett upprätthållande av fri sjöfart. Iran har sannolikt sedan tidigare umgåtts med planer på denna seglats. Det finns saker som talar för detta som de förberedelser som Egypten med stor sannolikhet avvärjde när man 2009 slog sönder en Hizbollahgruppering intill Suezkanalen. Iran har i vart fall börjat etablera sig i Medelhavet.
Ännu mer signifikant i denna turbulenta tid är dock vad som inte finns i Medelhavet.
Under förra veckan gick hangarfartyget USS Enterprise med följefartyg sydvart genom Suezkanalen för att genomföra Maritime Security-operationer i femte amerikanska flottans operationsområde liksom att understödja operationerna i Afghanistan. Genom denna överföring av Enterprise Strike Group, finns ingen naturlig kärna för operationer (hangarfartyg) i en tid när Nordafrika sjuder och Libyen kokar. Manövern blir mer anmärkningsvärd av att man redan fört över Carl Vinson Strike Group från Stilla Havet till Röda Havet, så det råder ingen direkt brist på hangarfartyg i femte flottans område.
Är detta ett budskap till ett splittrat Europa som inte kan samsas om en enhetlig linje i handling vid denna kris samtidigt som Europas andel av NATO:s sammanlagda försvarsutgifter sjunkit från c:a hälften till endast en fjärdedel? En slags Mind Your own business? Europa är betydligt mer beroende av handelsleden genom Suez än vad USA är och Nordafrika är ett europeiskt intresseområde. Att USA tar USS Enterprise ur Medelhavet i detta läge, om än tillfälligt - när Iran går in - är något som bör stämma till eftertanke.
Hjälp till självhjälp kan inte tas för given.
2011-02-22
(Uppdaterat) Iranska örlogsfartyg i Suezkanalen?
Nyss kom ett meddelande från Reuters att två iranska fartyg gått in i Suezkanalen kl 0545 lokal tid, enligt en egyptisk tjänsteman. Det är fregatten Alvand och underhållsfartyget Kharg från den 12. iranska sjöstridsflottiljen som i så fall gör denna historiska passage jag skrivit om tidigare.
Efter en del dividerande har Egypten godkänt denna passage, eftersom det inte finns något formellt hinder. Israels utrikesminister Lieberman har kallat resan för "en provokation". Det cirkulerar uppgifter om att Kharg skulle kunna ha vapen ombord till Hizbollah och/eller Hamas. Enligt de sanktioner mot Iran som FN antagit skulle man kunna söka fartyget.
USA har genomfört förberedelser för detta. Sent i förra veckan passerade hangarfartyget USS Enterprise och robotkryssaren USS Leyte Gulf Suezkanalen på sydlig kurs för att fånga upp de iranska fartygen. Utanför Ismalia i Egypten finns amfibiefartyget USS Kearsarge med huvuddelen av en Marine Expeditionary Unit (MEU) ombord.
I en yttre ring har dessutom USA flyttat hangarfartyget USS Carl Vinson till Röda Havet från Stilla Havet, och låtit hangarfartyget USS Abraham Lincoln gå sydvart från Bahrain mot Persiska Viken.
Nu väntar världen på nästa steg. Att låta fartygen gå ogenomsökta till hamn innebär ett framflyttade av de iranska positionerna. Att söka fartygen och hitta något skulle innebära en seger för Israel/USA. Att fartygen vänder tillbaka och går till Iran igen skulle innebära ett platt fall för landet. Det fjärde alternativet, att de iranska härskarna är så beräknande att de fintar omvärlden genom att inte lasta något ombord samtidigt som de läcker indikationer på motsatsen, skulle både göra bort omvärlden och stärka den egna prestigen när USA söker fartygen och inte hittar något. Provokation är ett bärande element i Mao's princip om repression, som säkert de styrande österlänningarna i Teheran studerat.
[Edit kl 1840] Fartygen passerade ut i Medelhavet för ett par timmar sedan enligt Reuters. Inget genomsök har skett av de egyptiska myndigheterna sedan fartgen deklarerat inga vapen eller inget material till kärnanläggningar, vilket verkar vara det mest rimliga. Fartygen har nu antagligen kurs mot syrisk hamn (Latakia?-red anm).
Denna resa är troligen inget plötsligt infall av Iran. För två år sedan arresterade egyptisk säkerhetstjänst 49 personer som man angav hade byggt hemlig infrastruktur i form av byggnader intill Suezkanalen och köpt snabba motorbåtar. Alla associerades av egyptierna till Hizbollah, och två av dem identifierades som kända operatörer utrustade med falska pass.
Med tanke på det nya mönstret som Iran har satt, och det faktum att vi har en politisk oro från Gibraltar i väster till Afriks Horn i öster finns det all anledning att anta att behovet av (marin)stridskrafter kommer att öka markant innan eventuella biståndsinsatser i regionen nått någon verkan. Ytterligare en uppgift för svensk marin/svenskt försvar alltså, för vi är väl solidariska?
Efter en del dividerande har Egypten godkänt denna passage, eftersom det inte finns något formellt hinder. Israels utrikesminister Lieberman har kallat resan för "en provokation". Det cirkulerar uppgifter om att Kharg skulle kunna ha vapen ombord till Hizbollah och/eller Hamas. Enligt de sanktioner mot Iran som FN antagit skulle man kunna söka fartyget.
USA har genomfört förberedelser för detta. Sent i förra veckan passerade hangarfartyget USS Enterprise och robotkryssaren USS Leyte Gulf Suezkanalen på sydlig kurs för att fånga upp de iranska fartygen. Utanför Ismalia i Egypten finns amfibiefartyget USS Kearsarge med huvuddelen av en Marine Expeditionary Unit (MEU) ombord.
I en yttre ring har dessutom USA flyttat hangarfartyget USS Carl Vinson till Röda Havet från Stilla Havet, och låtit hangarfartyget USS Abraham Lincoln gå sydvart från Bahrain mot Persiska Viken.
Nu väntar världen på nästa steg. Att låta fartygen gå ogenomsökta till hamn innebär ett framflyttade av de iranska positionerna. Att söka fartygen och hitta något skulle innebära en seger för Israel/USA. Att fartygen vänder tillbaka och går till Iran igen skulle innebära ett platt fall för landet. Det fjärde alternativet, att de iranska härskarna är så beräknande att de fintar omvärlden genom att inte lasta något ombord samtidigt som de läcker indikationer på motsatsen, skulle både göra bort omvärlden och stärka den egna prestigen när USA söker fartygen och inte hittar något. Provokation är ett bärande element i Mao's princip om repression, som säkert de styrande österlänningarna i Teheran studerat.
[Edit kl 1840] Fartygen passerade ut i Medelhavet för ett par timmar sedan enligt Reuters. Inget genomsök har skett av de egyptiska myndigheterna sedan fartgen deklarerat inga vapen eller inget material till kärnanläggningar, vilket verkar vara det mest rimliga. Fartygen har nu antagligen kurs mot syrisk hamn (Latakia?-red anm).
Denna resa är troligen inget plötsligt infall av Iran. För två år sedan arresterade egyptisk säkerhetstjänst 49 personer som man angav hade byggt hemlig infrastruktur i form av byggnader intill Suezkanalen och köpt snabba motorbåtar. Alla associerades av egyptierna till Hizbollah, och två av dem identifierades som kända operatörer utrustade med falska pass.
Med tanke på det nya mönstret som Iran har satt, och det faktum att vi har en politisk oro från Gibraltar i väster till Afriks Horn i öster finns det all anledning att anta att behovet av (marin)stridskrafter kommer att öka markant innan eventuella biståndsinsatser i regionen nått någon verkan. Ytterligare en uppgift för svensk marin/svenskt försvar alltså, för vi är väl solidariska?
De två iranska örlogsfartygen går in i Suezkanalen nu?
Nyss kom ett meddelande från Reuters att två iranska fartyg gått in i Suezkanalen kl 0545 lokal tid, enligt en egyptisk tjänsteman. Det är fregatten Alvand och underhållskryssaren Kharg från den 12. iranska sjöstridsflottiljen som i så fall gör denna historiska passage jag skrivit om tidigare.
Efter en del dividerande har Egypten godkänt denna passage, eftersom det inte finns något formellt hinder. Israels utrikesminister Lieberman har kallat resan för "en provokation". Det cirkulerar uppgifter om att Kharg skulle kunna ha vapen ombord till Hizbollah och/eller Hamas. Enligt de sanktioner mot Iran som FN antagit skulle man kunna söka fartyget.
USA har genomfört förberedelser för detta. Sent i förra veckan passerade hangarfartyget USS Enterprise och robotkryssaren USS Leyte Gulf Suezkanalen på sydlig kurs för att fånga upp de iranska fartygen. Utanför Ismalia i Egypten finns amfibiefartyget USS Kearsarge med huvuddelen av en Marine Expeditionary Unit (MEU) ombord.
I en yttre ring har dessutom USA flyttat hangarfartyget USS Carl Vinson till Röda Havet från Stilla Havet, och låtit hangarfartyget USS Abraham Lincoln gå sydvart från Bahrain mot Persiska Viken.
Nu väntar världen på nästa steg. Att låta fartygen gå ogenomsökta till hamn innebär ett framflyttade av de iranska positionerna. Att söka fartygen och hitta något skulle innebära en seger för Israel/USA. Att fartygen vänder tillbaka och går till Iran igen skulle innebära ett platt fall för landet. Det fjärde alternativet, att de iranska härskarna är så beräknande att de fintar omvärlden genom att inte lasta något ombord samtidigt som de läcker indikationer på motsatsen, skulle både göra bort omvärlden och stärka den egna prestigen när USA söker fartygen och inte hittar något. Provokation är ett bärande element i Mao's princip om repression, som säkert de styrande österlänningarna i Teheran studerat.
Nu väntar världen på nästa steg.
Efter en del dividerande har Egypten godkänt denna passage, eftersom det inte finns något formellt hinder. Israels utrikesminister Lieberman har kallat resan för "en provokation". Det cirkulerar uppgifter om att Kharg skulle kunna ha vapen ombord till Hizbollah och/eller Hamas. Enligt de sanktioner mot Iran som FN antagit skulle man kunna söka fartyget.
USA har genomfört förberedelser för detta. Sent i förra veckan passerade hangarfartyget USS Enterprise och robotkryssaren USS Leyte Gulf Suezkanalen på sydlig kurs för att fånga upp de iranska fartygen. Utanför Ismalia i Egypten finns amfibiefartyget USS Kearsarge med huvuddelen av en Marine Expeditionary Unit (MEU) ombord.
I en yttre ring har dessutom USA flyttat hangarfartyget USS Carl Vinson till Röda Havet från Stilla Havet, och låtit hangarfartyget USS Abraham Lincoln gå sydvart från Bahrain mot Persiska Viken.
Nu väntar världen på nästa steg. Att låta fartygen gå ogenomsökta till hamn innebär ett framflyttade av de iranska positionerna. Att söka fartygen och hitta något skulle innebära en seger för Israel/USA. Att fartygen vänder tillbaka och går till Iran igen skulle innebära ett platt fall för landet. Det fjärde alternativet, att de iranska härskarna är så beräknande att de fintar omvärlden genom att inte lasta något ombord samtidigt som de läcker indikationer på motsatsen, skulle både göra bort omvärlden och stärka den egna prestigen när USA söker fartygen och inte hittar något. Provokation är ett bärande element i Mao's princip om repression, som säkert de styrande österlänningarna i Teheran studerat.
Nu väntar världen på nästa steg.
2011-02-21
Ryssarna ganska pessimistiska om försvarets tillstånd
Lagom till Dagen för Fosterlandets försvare på onsdag har en årlig opinionsundersökning av FOM genomförts. 1500 ryska medborgare i 43 olika regioner har fått svara på frågor om denna högtidsdag, förtroende och olika reformförslag.
Det är intressant att ta del av svaren när det gäller förtroendet för det ryska försvaret. Det är betydligt fler som anger att tillståndet är dåligt eller mycket dåligt än tvärtom. 35% anger den dåliga bedömningen medan 8% beskriver tillståndet som bra eller mycket bra. 40% anger tillståndet som tillfredställande. Lägesbedömningen har blivit väsentligt bättre sedan 2005, då 71% angav dåligt eller mycket dåligt. Siffrorna verkar dock ha stabiliserat sig, då de var snarlika förra årets undersökning.
När det gäller riktningen, så anger 35% att läget är försämrat än det var tidigare, medan 19% anger att det är förbättrat. 22% uppger att det är samma läge. Intressant nog var bilden det omvända förra året, då 16% angav en försämring och 39% en förbättring. Under det senaste året verkar alltså det ryska folket ha fått en mer pessimistisk syn på förändringsriktningen för de väpnade styrkorna. Det har varit mycket negativa skriverier om dåliga bostäder, dålig utrustning och avskedande av officerare, som skulle kunna förklara en del av detta.
Övergången till en kontraktsarmé stöds av 51%, medan 32% är emot en sådan. Jag har inte kunnat hitta någon felmarginal, men den torde väl ligga kring 2%.
Det är intressant att ta del av svaren när det gäller förtroendet för det ryska försvaret. Det är betydligt fler som anger att tillståndet är dåligt eller mycket dåligt än tvärtom. 35% anger den dåliga bedömningen medan 8% beskriver tillståndet som bra eller mycket bra. 40% anger tillståndet som tillfredställande. Lägesbedömningen har blivit väsentligt bättre sedan 2005, då 71% angav dåligt eller mycket dåligt. Siffrorna verkar dock ha stabiliserat sig, då de var snarlika förra årets undersökning.
När det gäller riktningen, så anger 35% att läget är försämrat än det var tidigare, medan 19% anger att det är förbättrat. 22% uppger att det är samma läge. Intressant nog var bilden det omvända förra året, då 16% angav en försämring och 39% en förbättring. Under det senaste året verkar alltså det ryska folket ha fått en mer pessimistisk syn på förändringsriktningen för de väpnade styrkorna. Det har varit mycket negativa skriverier om dåliga bostäder, dålig utrustning och avskedande av officerare, som skulle kunna förklara en del av detta.
Övergången till en kontraktsarmé stöds av 51%, medan 32% är emot en sådan. Jag har inte kunnat hitta någon felmarginal, men den torde väl ligga kring 2%.
2011-02-20
Klimatkrig?
Försvar & Säkerhets Twittervän Jakob Wranne inspirerade mig att kommentera boken Climate Wars av den kanadensiske journalisten och militärhistorikern Gwynne Dyer.
Boken, som jag inte hade hört talas om innan, gavs ut 2008 och innehåller olika scenariobeskrivningar och diskussioner. Det ena scenariet är värre än det andra. Temperaturen stiger åtta till nio grader celsius som mest jämfört med 1990. Översvämningar, svält, kinesiska inbördeskrig, folkvandringar från Nordafrika till södra Europa och byggandet av en mur mellan Mexico och USA liksom användandet av kärnvapen är några av de saker som Dyer hinner med i sin ambitiösa bok.
Dyer lyckas i sin intressanta bok att sammanfläta olika ämnen och ge dessa säkerhetspolitiska konsekvenser. Han bygger grunden av resonemangen på många intervjuer med insatta personer med olika perspektiv. Han går också igenom olika rapporter från ansedda tankesmedjor och försvarsdepartement, som det brittiska. Dyer har en ganska pessimistisk syn på framtiden, men anger att det går att klara sig från växthuseffekterna med en kraftansträngning. Denna skulle innebära en slags mobilisering av samhället (War on Climate Change?) och innehålla åtgärder som byggandet av 5 miljoner vindkraftverk varje år. Han argumenterar för att det ändå sannolikt blir för lite åtgärder för sent, beroende på att det finns en fyrtioårig eftersläpning mellan orsak och verkan.
Jag kan känna igen mig i det resonemanget när jag upplever vintrar som denna eller tittar på temperaturcykler genom världshistorien. Det är svårt att ta till sig, men visst stiger havsnivån. Klimatförändringarna kan beskrivas som någon slags indirekt, långsiktig påverkan från allt fler och allt mer resursförbrukande människor. Tesen som Climate Change följer kedjan: klimatförändringar framkallade av människan - bristande resurser ifråga om mat/vatten/energi - säkerhetspolitiska konsekvenser.
Frågan är om inte människan redan är på steg två genom att själv påverka resurserna direkt, vilket får direkta säkerhetspolitiska följder. Jag tänker då på fenomen som byggandet av dammar, ökenspridningen till följd av felaktigt jordbruk, förgiftning av fiskevatten och korruption för att ta några exempel. Exempel på sådana konflikter skulle kunna vara kring Nilen (som jag kommer nämna i veckan), Kashmir och vattenfrågan Syrien/Libanon/Israel.
Det går också att kritiskt granska begreppet klimatförändringar. Finns det någon som har intresse av att driva frågorna för särskilda syften? Vill väst dämpa övriga delar av världens tillväxt för att behålla ett materiellt försprång? Stater som Kina och Indien var inte särskilt pigga på att genomföra genomgripande förändringar vid klimatmötet i Köpenhamn, om inte väst går före. Eller använder öst den typen av invändningar för att genom stark ekonomisk tillväxt kunna hålla tillbaka sina expanderande befolkningarnas politiska makt? Eller finns det krafter i världen som vill införa en överstatlighet modell större av ideologiskaskäl? Eller har vissa organisationer, som exempelvis olika väpnade styrkor, ett intresse av att argumentera för detta för att göra sig själva relevanta? Omöjligt att veta, och helt irrelevant för själva problemet, men ändå viktigt för att kunna värdera olika aktörers handlande.
Frågan om klimatförändringarnas konsekvenser är komplex, vilket inte minst visas om man ställer den berömda Pentagonrapporten 2003 Imagine The Unthinkable mot Dyer. I denna rapport flyr människor norra Europa till följd av att Golfströmmen vänder och temperaturen sjunker kraftigt. I Dyers bok Climate Wars går strömmarna åt andra hållet och i bokens första kapitel är Skandinavien en del i den reorganiserade Norra Unionen (halva EU) som klarar sig relativt väl.
Så vad ska vi göra? För det första är allt inte elände. Maten har aldrig varit billigare, tekniken innebär ökad energieffektivitet som bilarnas minskade utsläpp och LED-ljuset. För det andra är det viktigt med att ta ett direkt, personligt ansvar för minskad miljöpåverkan. En biståndspolitik som bygger hållbara lösningar är en annan kompletterande metod. Att forska inom området är en fjärde väg.
Som yttersta instrument för vår överlevnad behöver vi också ett militärt försvar som kan trygga vårt självbestämmande och medverka till efterlevnad av olika avtal internationellt. Jag anser att konflikter beroende på växande ungdomsarbetslöshet, resursbrist, direkt miljöförstöring och inflation är en större risk för internationell säkerhet än klimatförändringar.
Boken, som jag inte hade hört talas om innan, gavs ut 2008 och innehåller olika scenariobeskrivningar och diskussioner. Det ena scenariet är värre än det andra. Temperaturen stiger åtta till nio grader celsius som mest jämfört med 1990. Översvämningar, svält, kinesiska inbördeskrig, folkvandringar från Nordafrika till södra Europa och byggandet av en mur mellan Mexico och USA liksom användandet av kärnvapen är några av de saker som Dyer hinner med i sin ambitiösa bok.
Dyer lyckas i sin intressanta bok att sammanfläta olika ämnen och ge dessa säkerhetspolitiska konsekvenser. Han bygger grunden av resonemangen på många intervjuer med insatta personer med olika perspektiv. Han går också igenom olika rapporter från ansedda tankesmedjor och försvarsdepartement, som det brittiska. Dyer har en ganska pessimistisk syn på framtiden, men anger att det går att klara sig från växthuseffekterna med en kraftansträngning. Denna skulle innebära en slags mobilisering av samhället (War on Climate Change?) och innehålla åtgärder som byggandet av 5 miljoner vindkraftverk varje år. Han argumenterar för att det ändå sannolikt blir för lite åtgärder för sent, beroende på att det finns en fyrtioårig eftersläpning mellan orsak och verkan.
Jag kan känna igen mig i det resonemanget när jag upplever vintrar som denna eller tittar på temperaturcykler genom världshistorien. Det är svårt att ta till sig, men visst stiger havsnivån. Klimatförändringarna kan beskrivas som någon slags indirekt, långsiktig påverkan från allt fler och allt mer resursförbrukande människor. Tesen som Climate Change följer kedjan: klimatförändringar framkallade av människan - bristande resurser ifråga om mat/vatten/energi - säkerhetspolitiska konsekvenser.
Frågan är om inte människan redan är på steg två genom att själv påverka resurserna direkt, vilket får direkta säkerhetspolitiska följder. Jag tänker då på fenomen som byggandet av dammar, ökenspridningen till följd av felaktigt jordbruk, förgiftning av fiskevatten och korruption för att ta några exempel. Exempel på sådana konflikter skulle kunna vara kring Nilen (som jag kommer nämna i veckan), Kashmir och vattenfrågan Syrien/Libanon/Israel.
Det går också att kritiskt granska begreppet klimatförändringar. Finns det någon som har intresse av att driva frågorna för särskilda syften? Vill väst dämpa övriga delar av världens tillväxt för att behålla ett materiellt försprång? Stater som Kina och Indien var inte särskilt pigga på att genomföra genomgripande förändringar vid klimatmötet i Köpenhamn, om inte väst går före. Eller använder öst den typen av invändningar för att genom stark ekonomisk tillväxt kunna hålla tillbaka sina expanderande befolkningarnas politiska makt? Eller finns det krafter i världen som vill införa en överstatlighet modell större av ideologiskaskäl? Eller har vissa organisationer, som exempelvis olika väpnade styrkor, ett intresse av att argumentera för detta för att göra sig själva relevanta? Omöjligt att veta, och helt irrelevant för själva problemet, men ändå viktigt för att kunna värdera olika aktörers handlande.
Frågan om klimatförändringarnas konsekvenser är komplex, vilket inte minst visas om man ställer den berömda Pentagonrapporten 2003 Imagine The Unthinkable mot Dyer. I denna rapport flyr människor norra Europa till följd av att Golfströmmen vänder och temperaturen sjunker kraftigt. I Dyers bok Climate Wars går strömmarna åt andra hållet och i bokens första kapitel är Skandinavien en del i den reorganiserade Norra Unionen (halva EU) som klarar sig relativt väl.
Så vad ska vi göra? För det första är allt inte elände. Maten har aldrig varit billigare, tekniken innebär ökad energieffektivitet som bilarnas minskade utsläpp och LED-ljuset. För det andra är det viktigt med att ta ett direkt, personligt ansvar för minskad miljöpåverkan. En biståndspolitik som bygger hållbara lösningar är en annan kompletterande metod. Att forska inom området är en fjärde väg.
Som yttersta instrument för vår överlevnad behöver vi också ett militärt försvar som kan trygga vårt självbestämmande och medverka till efterlevnad av olika avtal internationellt. Jag anser att konflikter beroende på växande ungdomsarbetslöshet, resursbrist, direkt miljöförstöring och inflation är en större risk för internationell säkerhet än klimatförändringar.
(Uppdaterad) Säker bemanning kraschlandar i tyska försvaret?
Knappt har Tyskland övergivit värnplikten förrän arméinspektören generallöjtnant Werner Freers varnar i ett brev till Generalinspektören Volker Wieker att det uppstått stora luckor i rekryteringen, och att det inte är möjligt från 2012 att hålla den tyska kontingenten i Afghanistan bemannad. För närvarande ligger rekryteringen, enligt Der Spiegel, på 433 människor för att börja arbeta den första april 2011. Arméns rekryteringsbehov är 2000 soldater per kvartal (!).
Tyska försvarsdepartementet gick också nyligen ut och beskrev i ett 73-sidigt dokument hur Bundeswehr ska bli en mer attraktiv arbetsgivare. I detta paket ingår bland annat möjligheter för utländska medborgare att ta anställning, daghem som opereras av försvaret liksom betalda ferier för barn och särskilda rum på förbanden, där barn kan följa med sina föräldrar.
Det är dock ett stort frågetecken för hur det hela ska finansieras, inte minst nu sedan den mycket populäre försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg är i blåsväder sedan han beskyllts för plagiat i sina akademiska studier. Enskilda händelser som de morden på de tre tyska soldaterna i fredags av en afghansk soldat hjälper inte heller till att öka attraktionskraften.
Att operera ett insatt yrkesförsvar är inte enkelt. Inte ens Storbritannien bemästrar detta. På sista tiden har regeringen och det brittiska försvaret fått mycket kritik för effekterna av besparingarna med exempel som hangarfartyg utan brittiska flygplan under lång tid och skrotningen av de toppmoderna övervakningsflygplanen Nimrod.
Oron späs nu på sedan The Telegraph skrivit om den nya policyn Army Recovery Capability. Personalchefen för armén, generalmajor Andrew Gregory, skrev nyligen till divisionscheferna i armén bland annat:
"The number of non-deployable personnel serving in the Army remains a concern in an Army that is focused on delivering operational capability. It is a harsh reality that we must look critically at how we manage our wounded, injured and sick, regardless of cause."
Policyn innebär att man försöker göra sig av med så många som möjligt som inte kan delta i operationer. Beräkningar visar att det brittiska försvaret har c:a 6% av personalen deklararerade som i icke-stridbart skick bland annat på grund av de har blivit sårade eller sjuka under operationer. För ett försvar under hård belastning stoppar dessa upp ny rekrytering, varför stridsförmågan långsamt avtar. En effektivitetsfråga alltså, men helt oempatiskt och förödande för moralen. Policyn är tvärtemot tidigare löften avgivna av den tidigare arméchefen generalen Lord Dannat.
Här hemma fortsätter vårt eget införande. Jag deltog i veckan i beredningen av Krigsvetenskapsakademins remissvar om Personalförsörjningsutredningen till regeringen. Detta kommer att kommenteras här när det är överlämnat. Ett avsnitten i utredningen heter Säker bemanning......
[Edit kl 1830]: Signaturen Teaterdirektören påminner om vår försvarsministers blogginlägg den 27/9 2010:
"Utvecklingen i Tyskland ligger gällande plikten i linje med utvecklingen i ett tjugotal andra länder, däribland Sverige, som lämnat eller lämnar den tillämpade värnplikten. Rekrytering på frivillig grund är – precis som pliktutredningen visade i Sverige – effektivare för att få fram vårt behov av insatsklara soldater, än plikt. Frivilligheten gör att försvaret hittar rätt soldater från börjar och slipper felutbilda soldater, vilket är mycket resurskrävande."
Fotnot: Tyskland har värnplikten kvar i konstitutionen, men ingen inkallelse görs från och med i sommar. Bemanningen ska ske på frivillig väg. [Slut edit]
I kväll om klimatkrig.
Tyska försvarsdepartementet gick också nyligen ut och beskrev i ett 73-sidigt dokument hur Bundeswehr ska bli en mer attraktiv arbetsgivare. I detta paket ingår bland annat möjligheter för utländska medborgare att ta anställning, daghem som opereras av försvaret liksom betalda ferier för barn och särskilda rum på förbanden, där barn kan följa med sina föräldrar.
Det är dock ett stort frågetecken för hur det hela ska finansieras, inte minst nu sedan den mycket populäre försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg är i blåsväder sedan han beskyllts för plagiat i sina akademiska studier. Enskilda händelser som de morden på de tre tyska soldaterna i fredags av en afghansk soldat hjälper inte heller till att öka attraktionskraften.
Att operera ett insatt yrkesförsvar är inte enkelt. Inte ens Storbritannien bemästrar detta. På sista tiden har regeringen och det brittiska försvaret fått mycket kritik för effekterna av besparingarna med exempel som hangarfartyg utan brittiska flygplan under lång tid och skrotningen av de toppmoderna övervakningsflygplanen Nimrod.
Oron späs nu på sedan The Telegraph skrivit om den nya policyn Army Recovery Capability. Personalchefen för armén, generalmajor Andrew Gregory, skrev nyligen till divisionscheferna i armén bland annat:
"The number of non-deployable personnel serving in the Army remains a concern in an Army that is focused on delivering operational capability. It is a harsh reality that we must look critically at how we manage our wounded, injured and sick, regardless of cause."
Policyn innebär att man försöker göra sig av med så många som möjligt som inte kan delta i operationer. Beräkningar visar att det brittiska försvaret har c:a 6% av personalen deklararerade som i icke-stridbart skick bland annat på grund av de har blivit sårade eller sjuka under operationer. För ett försvar under hård belastning stoppar dessa upp ny rekrytering, varför stridsförmågan långsamt avtar. En effektivitetsfråga alltså, men helt oempatiskt och förödande för moralen. Policyn är tvärtemot tidigare löften avgivna av den tidigare arméchefen generalen Lord Dannat.
Här hemma fortsätter vårt eget införande. Jag deltog i veckan i beredningen av Krigsvetenskapsakademins remissvar om Personalförsörjningsutredningen till regeringen. Detta kommer att kommenteras här när det är överlämnat. Ett avsnitten i utredningen heter Säker bemanning......
[Edit kl 1830]: Signaturen Teaterdirektören påminner om vår försvarsministers blogginlägg den 27/9 2010:
"Utvecklingen i Tyskland ligger gällande plikten i linje med utvecklingen i ett tjugotal andra länder, däribland Sverige, som lämnat eller lämnar den tillämpade värnplikten. Rekrytering på frivillig grund är – precis som pliktutredningen visade i Sverige – effektivare för att få fram vårt behov av insatsklara soldater, än plikt. Frivilligheten gör att försvaret hittar rätt soldater från börjar och slipper felutbilda soldater, vilket är mycket resurskrävande."
Fotnot: Tyskland har värnplikten kvar i konstitutionen, men ingen inkallelse görs från och med i sommar. Bemanningen ska ske på frivillig väg. [Slut edit]
I kväll om klimatkrig.
Säker bemanning kraschlandar i tyska försvaret?
Knappt har Tyskland övergivit värnplikten förrän arméinspektören generallöjtnant Werner Freers varnar i ett brev till Generalinspektören Volker Wieker att det uppstått stora luckor i rekryteringen, och att det inte är möjligt från 2012 att hålla den tyska kontingenten i Afghanistan bemannad. För närvarande ligger rekryteringen, enligt Der Spiegel, på 433 människor för att börja arbeta den första april 2011. Arméns rekryteringsbehov är 2000 soldater per kvartal (!).
Tyska försvarsdepartementet gick också nyligen ut och beskrev i ett 73-sidigt dokument hur Bundeswehr ska bli en mer attraktiv arbetsgivare. I detta paket ingår bland annat möjligheter för utländska medborgare att ta anställning, daghem som opereras av försvaret liksom betalda ferier för barn och särskilda rum på förbanden, där barn kan följa med sina föräldrar.
Det är dock ett stort frågetecken för hur det hela ska finansieras, inte minst nu sedan den mycket populäre försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg är i blåsväder sedan han beskyllts för plagiat i sina akademiska studier. Enskilda händelser som de morden på de tre tyska soldaterna i fredags av en afghansk soldat hjälper inte heller till att öka attraktionskraften.
Att operera ett insatt yrkesförsvar är inte enkelt. Inte ens Storbritannien bemästrar detta. På sista tiden har regeringen och det brittiska försvaret fått mycket kritik för effekterna av besparingarna med exempel som hangarfartyg utan brittiska flygplan under lång tid och skrotningen av de toppmoderna övervakningsflygplanen Nimrod.
Oron späs nu på sedan The Telegraph skrivit om den nya policyn Army Recovery Capability. Personalchefen för armén, generalmajor Andrew Gregory, skrev nyligen till divisionscheferna i armén bland annat:
"The number of non-deployable personnel serving in the Army remains a concern in an Army that is focused on delivering operational capability. It is a harsh reality that we must look critically at how we manage our wounded, injured and sick, regardless of cause."
Policyn innebär att man försöker göra sig av med så många som möjligt som inte kan delta i operationer. Beräkningar visar att det brittiska försvaret har c:a 6% av personalen deklararerade som i icke-stridbart skick bland annat på grund av de har blivit sårade eller sjuka under operationer. För ett försvar under hård belastning stoppar dessa upp ny rekrytering, varför stridsförmågan långsamt avtar. En effektivitetsfråga alltså, men helt oempatiskt och förödande för moralen. Policyn är tvärtemot tidigare löften avgivna av den tidigare arméchefen generalen Lord Dannat.
Här hemma fortsätter vårt eget införande. Jag deltog i veckan i beredningen av Krigsvetenskapsakademins remissvar om Personalförsörjningsutredningen till regeringen. Detta kommer att kommenteras här när det är överlämnat. Ett avsnitten i utredningen heter Säker bemanning......
I kväll om klimatkrig.
Tyska försvarsdepartementet gick också nyligen ut och beskrev i ett 73-sidigt dokument hur Bundeswehr ska bli en mer attraktiv arbetsgivare. I detta paket ingår bland annat möjligheter för utländska medborgare att ta anställning, daghem som opereras av försvaret liksom betalda ferier för barn och särskilda rum på förbanden, där barn kan följa med sina föräldrar.
Det är dock ett stort frågetecken för hur det hela ska finansieras, inte minst nu sedan den mycket populäre försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg är i blåsväder sedan han beskyllts för plagiat i sina akademiska studier. Enskilda händelser som de morden på de tre tyska soldaterna i fredags av en afghansk soldat hjälper inte heller till att öka attraktionskraften.
Att operera ett insatt yrkesförsvar är inte enkelt. Inte ens Storbritannien bemästrar detta. På sista tiden har regeringen och det brittiska försvaret fått mycket kritik för effekterna av besparingarna med exempel som hangarfartyg utan brittiska flygplan under lång tid och skrotningen av de toppmoderna övervakningsflygplanen Nimrod.
Oron späs nu på sedan The Telegraph skrivit om den nya policyn Army Recovery Capability. Personalchefen för armén, generalmajor Andrew Gregory, skrev nyligen till divisionscheferna i armén bland annat:
"The number of non-deployable personnel serving in the Army remains a concern in an Army that is focused on delivering operational capability. It is a harsh reality that we must look critically at how we manage our wounded, injured and sick, regardless of cause."
Policyn innebär att man försöker göra sig av med så många som möjligt som inte kan delta i operationer. Beräkningar visar att det brittiska försvaret har c:a 6% av personalen deklararerade som i icke-stridbart skick bland annat på grund av de har blivit sårade eller sjuka under operationer. För ett försvar under hård belastning stoppar dessa upp ny rekrytering, varför stridsförmågan långsamt avtar. En effektivitetsfråga alltså, men helt oempatiskt och förödande för moralen. Policyn är tvärtemot tidigare löften avgivna av den tidigare arméchefen generalen Lord Dannat.
Här hemma fortsätter vårt eget införande. Jag deltog i veckan i beredningen av Krigsvetenskapsakademins remissvar om Personalförsörjningsutredningen till regeringen. Detta kommer att kommenteras här när det är överlämnat. Ett avsnitten i utredningen heter Säker bemanning......
I kväll om klimatkrig.
2011-02-19
Shiitimperiet slår tillbaka
I den löpeld av protester som sveper över Nordafrika och Mellanöstern tar Iran flera steg framåt.
Det tydligaste steget är fregatten Alvand och underhållskryssaren Kharg som Iran har begärt ska få passera genom Suezkanalen, och som av allt att döma får det efter tillstånd från egyptiska myndigheter. Detta är i så fall första gången som iranska örlogsfartyg genomför detta sedan revolutionen 1979. Inte nog med det. I början av förra veckan fick fartygen genomföra örlogsbesök i den saudiska hamnen Jeddah vid Röda havet. Något som var fullständigt otänkbart veckan före.
Något har hänt i relationerna mellan Egypten/Saudiarabien och USA som Iran utnyttjar hårt. De senaste 20 åren har en inringningsstrategi genomförts av de länderna mot Iran. Iran har ökat sitt inflytande i östra Medelhavet med Syrien som allierad. Syrien styrs av familjen Assad som är mästare på att spela med USA. Samtidigt har Hizbollah blivit de-factohärskare i Libanon.
De iranska fartygen skall bedömt ha flottbaser i Syrien som utgångspunkt för vidare operationer. Det är svårt att veta vem som stöder vem i roten. Är Kharg ett uhfartyg till Alvand, eller eskorterar den senare Kharg som kan vara lastad med vapen till Hizbollah eller Hamas i Gaza? Även om haven är fria, så är det fullt möjligt att någon kan angripa Kharg på dess seglats när det kommer till Medelhavet. Israels utrikesminister Lieberman har kallat manövern "en provokation".
Vidare stöder den iranska regimen revolterande shiiter i Bahrain i Persiska viken mot det sunnitiska styret i kungadömet. En så allvarlig revolt inpå de oljerika östra delarna av Saudiarabien riskerar att sprida sig till den stora grupp shiiter som bor där också. Saudierna har redan förstärkt med säkerhetstrupper i området för att kunna kväsa eventuella upplopp. Det i sin tur innebär att det saudiska stödet till president Saleh i Jemen nedgår när det gäller dennes kamp mot de shiitiska al-Houthirebellerna i Jemens norra område på gränsen till Saudiarabien. Iran bedöms i likhet med fallet i Bahrain även stödja dessa finansiellt och propagandistiskt.
När det gäller Egypten kan man vid första anblicken avfärda relationer mellan Egypten och Iran. Mubarak var i det närmaste besatt när det gällde att hindra det iranska inflytandet. Bilden blir dock annorlunda när det gäller det Muslimska Brödraskapet som haft hyggliga relationer med det iranska prästskapet. Anwar Sadats mördare fick exempelvis en gata uppkallad efter sig i Teheran och regimen understödde dennes familj. Al-Qaidaledare har också fått en fristad i Iran under lång tid, något som visar på frestelsen i konceptet Min fiendes fiende.
Från Iran kom också de misstänkta IJG-aktivister (Islamic Jihad Group) som tillfångatogs av specialförband i förra veckan i Balkhprovinsen. Iran har vid upprepade tillfällen blivit beskyllda för att understödja det väpnade motståndet i Afghanistan, och har av tradition utmärkta förbindelser med den hazariska minoriteten i Afghanistan. Kring nyåret stängde Iran av exporten per lastbil av bränsle till Afghanistan, något som skapade bränslebrist och enorma prisökningar. Motivet enligt Iran var att man inte ville understödja NATO:s krigföring med dessa transporter. Allt talar för att Iran kommer fortsätta påverka USA indirekt med den här typen av åtgärder.
I Irak finns en bräcklig koalition på plats. Här är huvuddelen av attentaten riktade mot den shiitiska majoriteten från olika typer av Al-Qaida-associerade grupperingar. Här talar logiken för att Iran kommer att skruva upp stödet till en del av de shiitiska grupperingarna i landet. Det har cirkulerat en bild på nätet av den irakiske politiska shialedaren Muqtada al-Sadr i uniform taget nyligen i Iran, som skulle kunna indikera detta.
Iran hotas dock också av egna protester. Den aggressiva utrikespolitiken i det här läget med framförallt fartygen indikerar en regim som är beredd att ta risker, och som inte väjer för motstånd. Med tanke på hur regimen tog itu med revolten 2009, så talar det mesta för att regimen kommer att slå ned protester hårt även denna gång, även om läget är svårare. De västledda sanktionerna har slagit ganska hårt mot landet, och regimen har därför i december dragit ned subventionerna ganska kraftigt. Detta har drabbat framförallt de fattiga hårdast, vilka normalt har varit president Ahmadinejads främsta stöd. Om regimen skulle komma i trångomål är det troligt att den verklige ledaren, Khameni, offrar Ahmadinejad utan att blinka.
På den stora strategiarenan innebär den iranska framstöten ytterligare belastning på kostnadsspiralen. Riskerna för krig i regionen driver bränslepriserna uppåt, vilket i sin tur driver på matpriserna uppåt. Flera regeringar har därför börjat köpa upp lager för att försäkra sig mot ytterligare prishöjningar, vilket naturligtvis innebär ytterligare prishöjningar för övriga. Egypten som är världens största veteimportör blir extra hårt drabbad av dessa fenomen. Eftersom landet inte producerar olja (men lite gas) får landet inte ta del av dessa vinster, medan man istället importerar mat som motsvarar 2% av BNP. I Egypten stod maten innan militärjuntan tog makten för halva hushållsbudgeten.
Historiskt har den shiitiska minoriteten varit fattigare och ofta förtryckt av de sunnitiska trosfränderna. Det är därför inte konstigt att dessa vill utvidga sitt politiska kapital i rådande situation. När nu de vanliga motståndarna i form av despotiska, sunnitiska härskare pressas av de egna befolkningarna är det naturligt att ett land som Iran tar chansen att påpeka deras tillkortakomster och genom handling ta initiativet i händelseutvecklingen.
Det finns en klar risk att tillfälligt sammansatta element i den rådande situationen kapar de olika folkliga protesterna och för händelseutvecklingen i en annan och mycket radikalare riktning. Det är dags att fundera igenom olika händelseutvecklingar och debattera innan det sker något hur vi ska ställa oss i olika frågor. Är freden värd svenska förband i Sinai, Gaza eller Libanon? Eller kanske Cyrenica, Aden eller Amman?
2011 blir ett långt år.
Andra relevanta inlägg:
Häxbrygden i Mellanöstern sjuder - 26/1, Om Israels läge avseende Iran, Libanon, Palestina och Egypten
Piraterna bestrider vår Kontroll till sjöss - 19/1, Om det allt svårare läget för fartygstrafiken mellan Somalia och Jemen. Marinen kommer bli tvungen att komma tillbaka dit.
Håll ögonen på (p)riset - 16/1, om utsikterna för 2011
DN
SvD
Expressen
Expressen
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Det tydligaste steget är fregatten Alvand och underhållskryssaren Kharg som Iran har begärt ska få passera genom Suezkanalen, och som av allt att döma får det efter tillstånd från egyptiska myndigheter. Detta är i så fall första gången som iranska örlogsfartyg genomför detta sedan revolutionen 1979. Inte nog med det. I början av förra veckan fick fartygen genomföra örlogsbesök i den saudiska hamnen Jeddah vid Röda havet. Något som var fullständigt otänkbart veckan före.
Något har hänt i relationerna mellan Egypten/Saudiarabien och USA som Iran utnyttjar hårt. De senaste 20 åren har en inringningsstrategi genomförts av de länderna mot Iran. Iran har ökat sitt inflytande i östra Medelhavet med Syrien som allierad. Syrien styrs av familjen Assad som är mästare på att spela med USA. Samtidigt har Hizbollah blivit de-factohärskare i Libanon.
De iranska fartygen skall bedömt ha flottbaser i Syrien som utgångspunkt för vidare operationer. Det är svårt att veta vem som stöder vem i roten. Är Kharg ett uhfartyg till Alvand, eller eskorterar den senare Kharg som kan vara lastad med vapen till Hizbollah eller Hamas i Gaza? Även om haven är fria, så är det fullt möjligt att någon kan angripa Kharg på dess seglats när det kommer till Medelhavet. Israels utrikesminister Lieberman har kallat manövern "en provokation".
Vidare stöder den iranska regimen revolterande shiiter i Bahrain i Persiska viken mot det sunnitiska styret i kungadömet. En så allvarlig revolt inpå de oljerika östra delarna av Saudiarabien riskerar att sprida sig till den stora grupp shiiter som bor där också. Saudierna har redan förstärkt med säkerhetstrupper i området för att kunna kväsa eventuella upplopp. Det i sin tur innebär att det saudiska stödet till president Saleh i Jemen nedgår när det gäller dennes kamp mot de shiitiska al-Houthirebellerna i Jemens norra område på gränsen till Saudiarabien. Iran bedöms i likhet med fallet i Bahrain även stödja dessa finansiellt och propagandistiskt.
När det gäller Egypten kan man vid första anblicken avfärda relationer mellan Egypten och Iran. Mubarak var i det närmaste besatt när det gällde att hindra det iranska inflytandet. Bilden blir dock annorlunda när det gäller det Muslimska Brödraskapet som haft hyggliga relationer med det iranska prästskapet. Anwar Sadats mördare fick exempelvis en gata uppkallad efter sig i Teheran och regimen understödde dennes familj. Al-Qaidaledare har också fått en fristad i Iran under lång tid, något som visar på frestelsen i konceptet Min fiendes fiende.
Från Iran kom också de misstänkta IJG-aktivister (Islamic Jihad Group) som tillfångatogs av specialförband i förra veckan i Balkhprovinsen. Iran har vid upprepade tillfällen blivit beskyllda för att understödja det väpnade motståndet i Afghanistan, och har av tradition utmärkta förbindelser med den hazariska minoriteten i Afghanistan. Kring nyåret stängde Iran av exporten per lastbil av bränsle till Afghanistan, något som skapade bränslebrist och enorma prisökningar. Motivet enligt Iran var att man inte ville understödja NATO:s krigföring med dessa transporter. Allt talar för att Iran kommer fortsätta påverka USA indirekt med den här typen av åtgärder.
I Irak finns en bräcklig koalition på plats. Här är huvuddelen av attentaten riktade mot den shiitiska majoriteten från olika typer av Al-Qaida-associerade grupperingar. Här talar logiken för att Iran kommer att skruva upp stödet till en del av de shiitiska grupperingarna i landet. Det har cirkulerat en bild på nätet av den irakiske politiska shialedaren Muqtada al-Sadr i uniform taget nyligen i Iran, som skulle kunna indikera detta.
Iran hotas dock också av egna protester. Den aggressiva utrikespolitiken i det här läget med framförallt fartygen indikerar en regim som är beredd att ta risker, och som inte väjer för motstånd. Med tanke på hur regimen tog itu med revolten 2009, så talar det mesta för att regimen kommer att slå ned protester hårt även denna gång, även om läget är svårare. De västledda sanktionerna har slagit ganska hårt mot landet, och regimen har därför i december dragit ned subventionerna ganska kraftigt. Detta har drabbat framförallt de fattiga hårdast, vilka normalt har varit president Ahmadinejads främsta stöd. Om regimen skulle komma i trångomål är det troligt att den verklige ledaren, Khameni, offrar Ahmadinejad utan att blinka.
På den stora strategiarenan innebär den iranska framstöten ytterligare belastning på kostnadsspiralen. Riskerna för krig i regionen driver bränslepriserna uppåt, vilket i sin tur driver på matpriserna uppåt. Flera regeringar har därför börjat köpa upp lager för att försäkra sig mot ytterligare prishöjningar, vilket naturligtvis innebär ytterligare prishöjningar för övriga. Egypten som är världens största veteimportör blir extra hårt drabbad av dessa fenomen. Eftersom landet inte producerar olja (men lite gas) får landet inte ta del av dessa vinster, medan man istället importerar mat som motsvarar 2% av BNP. I Egypten stod maten innan militärjuntan tog makten för halva hushållsbudgeten.
Historiskt har den shiitiska minoriteten varit fattigare och ofta förtryckt av de sunnitiska trosfränderna. Det är därför inte konstigt att dessa vill utvidga sitt politiska kapital i rådande situation. När nu de vanliga motståndarna i form av despotiska, sunnitiska härskare pressas av de egna befolkningarna är det naturligt att ett land som Iran tar chansen att påpeka deras tillkortakomster och genom handling ta initiativet i händelseutvecklingen.
Det finns en klar risk att tillfälligt sammansatta element i den rådande situationen kapar de olika folkliga protesterna och för händelseutvecklingen i en annan och mycket radikalare riktning. Det är dags att fundera igenom olika händelseutvecklingar och debattera innan det sker något hur vi ska ställa oss i olika frågor. Är freden värd svenska förband i Sinai, Gaza eller Libanon? Eller kanske Cyrenica, Aden eller Amman?
2011 blir ett långt år.
Andra relevanta inlägg:
Häxbrygden i Mellanöstern sjuder - 26/1, Om Israels läge avseende Iran, Libanon, Palestina och Egypten
Piraterna bestrider vår Kontroll till sjöss - 19/1, Om det allt svårare läget för fartygstrafiken mellan Somalia och Jemen. Marinen kommer bli tvungen att komma tillbaka dit.
Håll ögonen på (p)riset - 16/1, om utsikterna för 2011
DN
SvD
Expressen
Expressen
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-02-17
Jemen kanar utför
Jemen är månadens fokusområde som kommit lite i skymundan m a a händelserna i Egypten. Nu är det dags för en uppföljning.
Jemen hade varit fokusområde i fyra timmar när president Saleh annonserade att han eller någon av sönerna inte skulle kandidera i valet 2013. Med denna åtgärd tog han kortvarigt initiativet. Jemen har levt med någon slags låtsasopposition som sorterar under paraplyet Joint Meetings Parties (JMP). De största partierna i detta har varit det islamistiska partiet Islah och Socialistpartiet. I början var demonstrationerna dessa ordnade ganska fredliga med upp till 20000 i huvudstaden Sanaa. Saleh använde fräcka metoder som att bussa in anhängare från Khowlanprovinsen som kom på plats natten före den första demonstrationen och helt enkelt campade där. Oppositionen fick vackert byta mål till stadens universitet istället, där allt avlöpte lugnt och slutade vid lunchtid för att de flesta skulle ha tid att umgås och inta Kat.
Saleh gick sedan vidare och talade om för parlamentet att han avsåg att införa flera valreformer. Bland annat skulle guvernörens väljas direkt i fortsättningen och parlamentsvalen i april skulle skjutas upp för att ge utrymme för reformering.
För några dagar var sedan Jemen ganska lugnt intill dess Mubarak tvingades bort i Egypten. Då började nya demonstrationer under kvällen i fredags, mindre sådana men nu med stort inslag av studenter. Efter att demonstranterna gått med på samtal under söndagen tillkännagav president Saleh att han sköt upp en resa till USA senare i februari för dessa samtal. De ledde ingen vart, så i måndags gick generalsekreteraren i Socialistpartiet ut och hävdade att JMP vägrade återuppta dialogen med presidenten.
Protesterna har sakta växt i styrka under tiden och i tisdags avgick en parlamentsledamot, Abdul Kareem Aslami, från presidentens parti General People's Congress i protest mot säkerhetsstyrkornas allt hårdhäntare behandling av demonstranterna. Aslami är en inflytelserik schejk från norra Jemen. Strax därefter lovade den shiitiska befälhavaren Abdulmalik al-Houthi sitt stöd till det jemenitiska folket om revolutionen bryter ut.
Igår förvärrades ytterligare läget sedan två demonstranter skjutits ihjäl i hamnstaden Aden under protesterna där.
Ur president Salehs synvinkel är kanske de största problemet protesterna i Bahrain, där den shiitiska gruppen reser sig mot de de sunnitiska makthavarna. Iran hejar förstås på, och Saudiarabien är mycket oroliga, både för Bahrain och för de östra, oljerika delarna i Saudiarabien. Med denna akuta situation för Saudiarabien minskas dess fokus på att stödja Jemen mot AQAP och Houthirebellerna i norra delen av landet. Det är knappast en slump att al-Houthi utlovade sitt stöd i det nuvarande läget. I och med att grupper som studenter och domare utanför den traditionella oppositionen börjar delta i protesterna, så börjar dessa ta fart. Mest momentum verkar det ha i städerna Taiz och Aden. Frågan är om det blir en revolution att stödja eller om landet istället faller sönder, vilket det har mycket större förutsättningar för. Med stora regionala skillnader, en befolkning som fördubblas till 2030 (!), akut vattenbrist, stigande mat - och bränslepriser samt massiv arbetslöshet är det kanske inte så konstigt. Vi kanske får se brittiska förband i Aden igen?
Tidigare relevanta inlägg:
Jamen, Jemen - 2/2, presentation av månadens fokusområde.
Häxbrygden i Mellanöstern sjuder - 26/1, Om Israels läge avseende Iran, Libanon, Palestina och Egypten
Håll ögonen på (p)riset - 16/1, om utsikterna för 2011
Aftonbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Jemen hade varit fokusområde i fyra timmar när president Saleh annonserade att han eller någon av sönerna inte skulle kandidera i valet 2013. Med denna åtgärd tog han kortvarigt initiativet. Jemen har levt med någon slags låtsasopposition som sorterar under paraplyet Joint Meetings Parties (JMP). De största partierna i detta har varit det islamistiska partiet Islah och Socialistpartiet. I början var demonstrationerna dessa ordnade ganska fredliga med upp till 20000 i huvudstaden Sanaa. Saleh använde fräcka metoder som att bussa in anhängare från Khowlanprovinsen som kom på plats natten före den första demonstrationen och helt enkelt campade där. Oppositionen fick vackert byta mål till stadens universitet istället, där allt avlöpte lugnt och slutade vid lunchtid för att de flesta skulle ha tid att umgås och inta Kat.
Saleh gick sedan vidare och talade om för parlamentet att han avsåg att införa flera valreformer. Bland annat skulle guvernörens väljas direkt i fortsättningen och parlamentsvalen i april skulle skjutas upp för att ge utrymme för reformering.
För några dagar var sedan Jemen ganska lugnt intill dess Mubarak tvingades bort i Egypten. Då började nya demonstrationer under kvällen i fredags, mindre sådana men nu med stort inslag av studenter. Efter att demonstranterna gått med på samtal under söndagen tillkännagav president Saleh att han sköt upp en resa till USA senare i februari för dessa samtal. De ledde ingen vart, så i måndags gick generalsekreteraren i Socialistpartiet ut och hävdade att JMP vägrade återuppta dialogen med presidenten.
Protesterna har sakta växt i styrka under tiden och i tisdags avgick en parlamentsledamot, Abdul Kareem Aslami, från presidentens parti General People's Congress i protest mot säkerhetsstyrkornas allt hårdhäntare behandling av demonstranterna. Aslami är en inflytelserik schejk från norra Jemen. Strax därefter lovade den shiitiska befälhavaren Abdulmalik al-Houthi sitt stöd till det jemenitiska folket om revolutionen bryter ut.
Igår förvärrades ytterligare läget sedan två demonstranter skjutits ihjäl i hamnstaden Aden under protesterna där.
Ur president Salehs synvinkel är kanske de största problemet protesterna i Bahrain, där den shiitiska gruppen reser sig mot de de sunnitiska makthavarna. Iran hejar förstås på, och Saudiarabien är mycket oroliga, både för Bahrain och för de östra, oljerika delarna i Saudiarabien. Med denna akuta situation för Saudiarabien minskas dess fokus på att stödja Jemen mot AQAP och Houthirebellerna i norra delen av landet. Det är knappast en slump att al-Houthi utlovade sitt stöd i det nuvarande läget. I och med att grupper som studenter och domare utanför den traditionella oppositionen börjar delta i protesterna, så börjar dessa ta fart. Mest momentum verkar det ha i städerna Taiz och Aden. Frågan är om det blir en revolution att stödja eller om landet istället faller sönder, vilket det har mycket större förutsättningar för. Med stora regionala skillnader, en befolkning som fördubblas till 2030 (!), akut vattenbrist, stigande mat - och bränslepriser samt massiv arbetslöshet är det kanske inte så konstigt. Vi kanske får se brittiska förband i Aden igen?
Tidigare relevanta inlägg:
Jamen, Jemen - 2/2, presentation av månadens fokusområde.
Häxbrygden i Mellanöstern sjuder - 26/1, Om Israels läge avseende Iran, Libanon, Palestina och Egypten
Håll ögonen på (p)riset - 16/1, om utsikterna för 2011
Aftonbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-02-16
Franska soldaters utrustning bäst i Europa
Tidigare har jag skrivit om Närstrid - ett JAS-projekt för armén? Wiseman pekade då i en kommentar på det franska systemet FELIN som ett intressant exempel. Häromdagen hade Defence-update.com ett längre reportage om systemet som nu är under införande i franska armén. Frankrike blir därmed det första landet i Europa med dennna nivå.
Systemet för den framtida soldaten (FELIN) är nu skickat till Första infanteriregementet som är franska arméns äldsta förband. Systemet består av en mängd delkomponenter som hjälm, vapen, kommunikationsutrustning, stridsväst, uniform och datautrustning.
Hjälmen har ballistiskt skydd, möjligen i klass med det 7,62 mm skydd som amerikanska armén nyligen annonserat. Vapnet är en förbättrad FAMAS med optroniskt dag/natt sikte. I artikeln talar en anställd hänfört om 100% träff på 400 m och 60% träffsannolikhet på 600 m. Jag bedömer detta som skjutbanesiffror, men det låter bra i alla fall. Vapnet kan integreras med bilder på en dataterminal så att soldaten kan skjuta runt hörn. I främre greppet finns enkla switchar så att soldaten kan välja funktioner som radio eller sikte utan att släppa greppet. Siktet har också laseravståndsmätare och magnetisk kompass.
Stridsvästen är centralsystemet. I denna finns GPS, batterier, individuell radio och minidataterminal för att kunna ge order och följa egna trupper (Blue Force Tracker) förutom att ha utrymme för magasin och granater. Runt huvudet bär soldaten en osteofonisk mikrofon/mottagare kring skallbenet som medger tyst kommunikation utan att soldaten förlorar möjligheten till hörselobservationer. I en nära framtid ska också en ny radio integreras i västen som gör att soldaten får tillgång till 4G, vilket medger krypterad kommunikation och relätrafik. Man ska också kunna länka in bilder från egna sikten i terminalerna. Systemet är uppbyggt i moduler, där befattningen avgör vem som får vad. Systemet fungerar både inom och utom fordon.
Totalt kommer systemet med vapen, mat och vatten för 24h väga 25 kg och kostar enligt de uppgifter jag sett tidigare c:a 250000 SEK per system. 2015 skall motsvarande 30 bataljoner ha systemet i bruk. Första operativa insatsen med systemet görs senare i år. När är det vår tur?
2011-02-15
Colombiska maffian - ett av världens största ubåtsvapen?
Colombiska myndigheter har för första gången beslagtagit en fullt dykbar ubåt. Ubåten, som intressant nog är nästan lika lång (99 fot) som den bekanta kustubåten i samband med ubåtsjakterna på 1980-talet, hittades efter tips i en Timgiquifloden 25 mil sydväst om Bogota. Den kan enligt uppgift lasta åtta ton knark till ett värde av c:a 300 milj $. Fartyget som är byggt av glasfiber och utrustat med två dieselmotorer, är utformat för sex besättningsmän och kan gå ned till tre meter djup. Stabschefen i det colombianska Stillahavskommandot, överste Manuel Hurtado, uppgav att bedömningen var att ubåten skulle kunna ta sig i undervattensläge till Mexico. Colombiska myndigheter har beslagtagit 32 stycken ubåtar de senaste 10 åren.
Semidykbara ubåtar står ungefär för en tredjedel av narkotikatrafiken på vattnet mellan Latinamerika och USA. Sedan amerikanska myndigheter ökat förmågan att upptäcka dessa, så har denna utveckling tagit fart. I somras hittades en liknande ubåt i Ecuador. Konstruktionstiden i det aktuella fallet bedömdes till 6-8 månader till en kostnad av 2 milj $. Besättningsmännen rekryteras bland fiskare som får mellan 3000-5000 $ för besväret. Ryska skeppskonstruktörer har tidigare varit inne i branschen att rita och bygga dessa till maffian.
Få verksamheter underminerar vår säkerhet som den organiserade brottslighetens smugglande. Främst av droger, men även människor, vapen och fuskmediciner. Enorma förmögenheter byggs upp, där delar används för att steg för steg köpa sig inflytande i samhället. Terroristorganisationer kommer att följa efter i ubåtstrenden. En radiostyrd u-bomb - Hur skyddar man sig mot den?
Aftonbladet
2011-02-14
Rysslands bristande förmåga i väster
Dagen har bjudit på två intressanta nyheter när det gäller NATO och Ryssland.
Den första är en artikel från AP som behandlar en rapport från USA:s ambassad till NATO (WikiLeaks) om Rysslands krigföringsförmåga. Rapporten behandlar slutsatser efter övningarna Ladoga och Zapad 2009, där ambassadören Ivo Daalder dömer ut den ryska förmågan avseende operationer i de västra regionerna av landet (vårt närområde). Enligt rapporten ska Ryssland inte ha förmåga att genomföra större operationer, eftersom de inte kan samverka på ett bra sätt mellan mark- och luftstridskrafter, saknar allvädersförmåga, brister i strategiska transporter, dåligt tränad officerskår och personalbrister i förbanden. Däremot ska Ryssland fortfarande ha tilltro till användandet av taktiska kärnvapen (exvis från Iskandersystemet - red anm), vilka de förfogar över 1000 stycken. Dessa är ännu inte reglerade i internationella avtal.
Jag har tidgare skrivit om den nuvarande bristande förmågan, som jag bedömer innebär att Ryssland inte klarar av uthålliga, offensiva operationer i närområdet de närmaste åren. Det är den långsiktiga upprustningen som är viktig att hålla ögonen på och bestämma hur vi ska möta. Den ryska doktrinen om taktiska kärnvapen är klart obehaglig, och frågan är också hur vi ska förhålla oss till denna. I synnerhet eftersom det amerikanska fokuset blir alltmer någon annanstans än norra Europa. NATO, egen förmågeökning eller kalkylerad (?) risk?
Den andra nyheten rör samarbetet mellan Ryssland och NATO. Enligt RIA Novosti har chefen för ryska utrikesdepartements avdelning för europeiskt samarbete, Vladmir Voronkov, uttalat att detta samarbete står inför ett genombrott. Ryssland och NATO står helt säkert inför en nivå av samarbete enligt Voronkov. Med sedvanligt ryskt geopolitiskt perspektiv motiveras det hela med att NATO har nått sin expansionsgräns, eftersom det inte finns fler central- eller östeuropeiska länder som vill gå med i alliansen.
De senaste 18 månaderna har inneburit allt djupare samarbete kring Afghanistan, antipiratoperationer och gemensamma studier av ett robotförsvar. Detta är en positiv utveckling som ligger i svenskt intresse att den fortsätter. Sannolikt har Ryssland intresse av ett sådant samarbete som innebär att man kan frigöra resurser på kort sikt för operationer i söder (norra Kaukasus) och på medellång sikt i öster (Japan och Kina).
Den första är en artikel från AP som behandlar en rapport från USA:s ambassad till NATO (WikiLeaks) om Rysslands krigföringsförmåga. Rapporten behandlar slutsatser efter övningarna Ladoga och Zapad 2009, där ambassadören Ivo Daalder dömer ut den ryska förmågan avseende operationer i de västra regionerna av landet (vårt närområde). Enligt rapporten ska Ryssland inte ha förmåga att genomföra större operationer, eftersom de inte kan samverka på ett bra sätt mellan mark- och luftstridskrafter, saknar allvädersförmåga, brister i strategiska transporter, dåligt tränad officerskår och personalbrister i förbanden. Däremot ska Ryssland fortfarande ha tilltro till användandet av taktiska kärnvapen (exvis från Iskandersystemet - red anm), vilka de förfogar över 1000 stycken. Dessa är ännu inte reglerade i internationella avtal.
Jag har tidgare skrivit om den nuvarande bristande förmågan, som jag bedömer innebär att Ryssland inte klarar av uthålliga, offensiva operationer i närområdet de närmaste åren. Det är den långsiktiga upprustningen som är viktig att hålla ögonen på och bestämma hur vi ska möta. Den ryska doktrinen om taktiska kärnvapen är klart obehaglig, och frågan är också hur vi ska förhålla oss till denna. I synnerhet eftersom det amerikanska fokuset blir alltmer någon annanstans än norra Europa. NATO, egen förmågeökning eller kalkylerad (?) risk?
Den andra nyheten rör samarbetet mellan Ryssland och NATO. Enligt RIA Novosti har chefen för ryska utrikesdepartements avdelning för europeiskt samarbete, Vladmir Voronkov, uttalat att detta samarbete står inför ett genombrott. Ryssland och NATO står helt säkert inför en nivå av samarbete enligt Voronkov. Med sedvanligt ryskt geopolitiskt perspektiv motiveras det hela med att NATO har nått sin expansionsgräns, eftersom det inte finns fler central- eller östeuropeiska länder som vill gå med i alliansen.
De senaste 18 månaderna har inneburit allt djupare samarbete kring Afghanistan, antipiratoperationer och gemensamma studier av ett robotförsvar. Detta är en positiv utveckling som ligger i svenskt intresse att den fortsätter. Sannolikt har Ryssland intresse av ett sådant samarbete som innebär att man kan frigöra resurser på kort sikt för operationer i söder (norra Kaukasus) och på medellång sikt i öster (Japan och Kina).
2011-02-13
2011-02-10
FOI-analytiker: Inga helgarderingar om Egypten
Av Niklas Granholm och Johannes Malminen, säkerhetspolitiska analytiker FOI. Niklas tillika ledamot i Akademin
Egypten är ett av de mest tongivande länderna i arabvärlden och har spelat en stabiliserande roll i regionen under många år. Det har gjort att västvärlden valt att se genom fingrarna med den politiska ledningens och statsapparatens agerande angående exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter. Omfattande korruption har också blivit följden.
Den egyptiska statsledningen har utnyttjat detta handlingsutrymme för att stärka sin egen maktposition, samtidigt som USA och övriga västvärlden har accepterat vanstyret i Egypten i utbyte mot regional stabilitet. Denna tysta pakt håller nu på att brytas sönder av det folkliga upproret. En ny ordning håller på att ta form.
Kan en modern demokrati utvecklas i Egypten eller står vi inför en snabb återgång till en auktoritär regim?
Oavsett utfallet blir följderna omvälvande både i regionen och i omvärlden. Det är viktigt att poängtera att dynamiken i Mellanöstern är en av flera samtidiga, sammankopplade, globala, strategiska förändringsprocesser som är på väg att rita om hur vår värld ser ut och fungerar.
Utvecklingen i Egypten rymmer både positiva och negativa möjliga utfall. På ytan ser händelseförloppet ännu ut som början på en ny blomsterrevolution, men i värsta fall kan det istället vara en förelöpare till en hårdför islamistisk auktoritär regim i arabvärldens befolkningstätaste och strategiskt mest betydelsefulla land.
När vi diskuterar en positiv respektive negativ utveckling ligger det normativa värderingar om demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och ekonomisk utveckling som grund, men också om fredlig samexistens med grannländer och internationellt ansvarstagande. Dessa stora frågor ligger nu i stöpsleven.
Svårförutsägbara krafter har frigjorts i Egypten. Den stora osäkerhet som råder tar sig uttryck bland annat i kraftiga nedgångar på finansmarknaderna och höjda olje- och råvarupriser. Rädslan för allvarliga följdeffekter i de oljeproducerande länderna i Mellanöstern växer.
Oavsett hur den fortsatta utvecklingen i Egypten kommer att se ut påverkas den strategiska balansen i hela Mellanöstern. Klart är att en återgång till det tidigare läget inte längre är möjlig. Den pågående omvälvningen i Egypten har ökat osäkerheten dramatiskt.
Vad är det då som står på spel?
Utvecklingen i Egypten har inte bara avgörande politisk betydelse för medborgarna utan också för grannländerna: Israel, Palestina, Sudan, Libyen och Jordanien. Egyptens fredsavtal med Israel från 1979 kan hotas och därmed hela den sårbara maktbalansen i regionen. Förutom möjliga följdeffekter i de auktoritära och rika gulfstaterna kan exempelvis regimen i Iran komma att stärka sitt inflytande i regionen ytterligare till följd av ett försvagat Egypten och fördjupad oenighet i arabvärlden.
Världsekonomiskt har hanteringen av Suezkanalen stor betydelse för det internationella handelsflödet och särskilt för Europa. Den ökade osäkerheten ger, åtminstone temporärt, förnyat bränsle åt de senaste årens ekonomiska kris och kan mycket väl knäcka den begynnande optimism som börjat spridas.
Säkerhetspolitiskt är utvecklingen kritisk för framför allt USA:s maktposition och inflytande i regionen, men även EU påverkas. USA:s omfattande militära åtaganden i Afghanistan och Irak gör att ytterligare direkta insatser framstår som osannolika. Samtidigt är en stabil relation mellan Israel och Egypten högprioriterad för USA.
EU:s redan ifrågasatta säkerhetspolitiska förmåga och anseende kommer i fokus när instabiliteten ökar i Europas närhet. Passivitet eller ett misslyckat agerande kan skada EU på längre sikt.
Situationen i Egypten ställer omvärlden, inklusive Sverige, inför ett dilemma. Å ena sidan önskar vi ett demokratiskt och regionalt ansvarsfullt Egypten, men å andra sidan finns risken att en okontrollerad utveckling leder till en omfattande radikalisering, så att viktiga avtal bryts och regionala överenskommelser inte längre efterlevs, vilket kan få svåra ekonomiska konsekvenser.
Om så sker, kan strävan efter anständiga villkor för Egyptens drygt 80 miljoner invånare leda till ökad regional spänning som i värsta fall följs av öppen väpnad konflikt. Detta dilemma – strävan efter demokrati och regionalt ansvarstagande ställt mot risken för höggradig instabilitet i flera dimensioner – kommer att bli svårlöst. Det kräver att beslutsfattarna kan agera snabbt och flexibelt trots rådande osäkerhet.
När nu mobilisering sker för att stödja en positiv utveckling går det inte att gardera med kryss.
Egypten är ett av de mest tongivande länderna i arabvärlden och har spelat en stabiliserande roll i regionen under många år. Det har gjort att västvärlden valt att se genom fingrarna med den politiska ledningens och statsapparatens agerande angående exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter. Omfattande korruption har också blivit följden.
Den egyptiska statsledningen har utnyttjat detta handlingsutrymme för att stärka sin egen maktposition, samtidigt som USA och övriga västvärlden har accepterat vanstyret i Egypten i utbyte mot regional stabilitet. Denna tysta pakt håller nu på att brytas sönder av det folkliga upproret. En ny ordning håller på att ta form.
Kan en modern demokrati utvecklas i Egypten eller står vi inför en snabb återgång till en auktoritär regim?
Oavsett utfallet blir följderna omvälvande både i regionen och i omvärlden. Det är viktigt att poängtera att dynamiken i Mellanöstern är en av flera samtidiga, sammankopplade, globala, strategiska förändringsprocesser som är på väg att rita om hur vår värld ser ut och fungerar.
Utvecklingen i Egypten rymmer både positiva och negativa möjliga utfall. På ytan ser händelseförloppet ännu ut som början på en ny blomsterrevolution, men i värsta fall kan det istället vara en förelöpare till en hårdför islamistisk auktoritär regim i arabvärldens befolkningstätaste och strategiskt mest betydelsefulla land.
När vi diskuterar en positiv respektive negativ utveckling ligger det normativa värderingar om demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och ekonomisk utveckling som grund, men också om fredlig samexistens med grannländer och internationellt ansvarstagande. Dessa stora frågor ligger nu i stöpsleven.
Svårförutsägbara krafter har frigjorts i Egypten. Den stora osäkerhet som råder tar sig uttryck bland annat i kraftiga nedgångar på finansmarknaderna och höjda olje- och råvarupriser. Rädslan för allvarliga följdeffekter i de oljeproducerande länderna i Mellanöstern växer.
Oavsett hur den fortsatta utvecklingen i Egypten kommer att se ut påverkas den strategiska balansen i hela Mellanöstern. Klart är att en återgång till det tidigare läget inte längre är möjlig. Den pågående omvälvningen i Egypten har ökat osäkerheten dramatiskt.
Vad är det då som står på spel?
Utvecklingen i Egypten har inte bara avgörande politisk betydelse för medborgarna utan också för grannländerna: Israel, Palestina, Sudan, Libyen och Jordanien. Egyptens fredsavtal med Israel från 1979 kan hotas och därmed hela den sårbara maktbalansen i regionen. Förutom möjliga följdeffekter i de auktoritära och rika gulfstaterna kan exempelvis regimen i Iran komma att stärka sitt inflytande i regionen ytterligare till följd av ett försvagat Egypten och fördjupad oenighet i arabvärlden.
Världsekonomiskt har hanteringen av Suezkanalen stor betydelse för det internationella handelsflödet och särskilt för Europa. Den ökade osäkerheten ger, åtminstone temporärt, förnyat bränsle åt de senaste årens ekonomiska kris och kan mycket väl knäcka den begynnande optimism som börjat spridas.
Säkerhetspolitiskt är utvecklingen kritisk för framför allt USA:s maktposition och inflytande i regionen, men även EU påverkas. USA:s omfattande militära åtaganden i Afghanistan och Irak gör att ytterligare direkta insatser framstår som osannolika. Samtidigt är en stabil relation mellan Israel och Egypten högprioriterad för USA.
EU:s redan ifrågasatta säkerhetspolitiska förmåga och anseende kommer i fokus när instabiliteten ökar i Europas närhet. Passivitet eller ett misslyckat agerande kan skada EU på längre sikt.
Situationen i Egypten ställer omvärlden, inklusive Sverige, inför ett dilemma. Å ena sidan önskar vi ett demokratiskt och regionalt ansvarsfullt Egypten, men å andra sidan finns risken att en okontrollerad utveckling leder till en omfattande radikalisering, så att viktiga avtal bryts och regionala överenskommelser inte längre efterlevs, vilket kan få svåra ekonomiska konsekvenser.
Om så sker, kan strävan efter anständiga villkor för Egyptens drygt 80 miljoner invånare leda till ökad regional spänning som i värsta fall följs av öppen väpnad konflikt. Detta dilemma – strävan efter demokrati och regionalt ansvarstagande ställt mot risken för höggradig instabilitet i flera dimensioner – kommer att bli svårlöst. Det kräver att beslutsfattarna kan agera snabbt och flexibelt trots rådande osäkerhet.
När nu mobilisering sker för att stödja en positiv utveckling går det inte att gardera med kryss.
Ryska nyheter - Iskander i Kaliningrad?
Litauens försvarsminister Rasa Juknevičienė väckte visst uppseende häromdagen när hon anklagade Ryssland för ha taktiska kärnvapen i Kaliningrad (systemet nämns inte med namn, men det är antagligen Iskander - red anm). Det var i en radiointervju i litauisk radio hon fällde dessa kommentarer och där hon också tog avstånd från tanken på flanker i det nya CFE-avtalet som det är meningen att man nu ska förhandla fram. Ryssland förnekade i november 2010 att man hade taktiska kärnvapen i Kaliningrad.
Få har bättre position än Litauen när det gäller kunskaper om Kaliningrad. Jag lutar åt att det är en definitionsfråga dvs. att det finns förberedelser gjorda och delar av systemet på plats. Med nyskrivet START-avtal och pågående förhandlingar om gemensamt robotförsvar vore det ologiskt av Ryssland att tillföra Iskander i full skala till Kalingrad, det skulle innebära att man avsade sig ett framtida eskalationsutrymme i två steg. Först en avsiktsförklaring och sen en aktivering/tillförsel. Från Kalingrad når Iskander flyg- och flottbaser i sydöstra Sverige samt Gotland.
Enligt RIA Novosti uppgav en talesman för det ryska försvarsdepartementet att de två första Mistralfartygen förväntas bli en del av Stilla Havsflottan för att vara en del av skyddet av öguppen Kurilerna. President Medvedev beordrade dessutom att öarnas försvar ska förstärkas och förses med nya vapen samtidigt som infrastrukturen byggs ut.
Uttalandet verkar rimligt, eftersom utvecklingen också drivs av japanska intressen. Dessa är väldigt tydliga, Kurilerna tillhör Japan. När de fyra fartygen är byggda, så kommer antagligen Östersjöflottan vara den enda som inte har Mistral. Det vore bättre om vi la pannan i veck kring utväxten av ett integrerat ryskt luftförsvar (där Iskander och nya ytstridsfartyg kan vara en del) från Kaliningrad och statusen på luftlandsättningsdivisionerna istället.
Ryssland har befäst sitt samarbete med diktaturen Vitryssland. President Medvedev skrev igår under den lag som reglerar ekonomiskt och militärtekniskt samarbete mellan de bägge länderna i händelse av krig eller krigsfara. Lagen har tidigare antagits av den ryska duman.
Ett praktiskt steg i en slags solidaritetsförklaring till Vitryssland.
Få har bättre position än Litauen när det gäller kunskaper om Kaliningrad. Jag lutar åt att det är en definitionsfråga dvs. att det finns förberedelser gjorda och delar av systemet på plats. Med nyskrivet START-avtal och pågående förhandlingar om gemensamt robotförsvar vore det ologiskt av Ryssland att tillföra Iskander i full skala till Kalingrad, det skulle innebära att man avsade sig ett framtida eskalationsutrymme i två steg. Först en avsiktsförklaring och sen en aktivering/tillförsel. Från Kalingrad når Iskander flyg- och flottbaser i sydöstra Sverige samt Gotland.
Enligt RIA Novosti uppgav en talesman för det ryska försvarsdepartementet att de två första Mistralfartygen förväntas bli en del av Stilla Havsflottan för att vara en del av skyddet av öguppen Kurilerna. President Medvedev beordrade dessutom att öarnas försvar ska förstärkas och förses med nya vapen samtidigt som infrastrukturen byggs ut.
Uttalandet verkar rimligt, eftersom utvecklingen också drivs av japanska intressen. Dessa är väldigt tydliga, Kurilerna tillhör Japan. När de fyra fartygen är byggda, så kommer antagligen Östersjöflottan vara den enda som inte har Mistral. Det vore bättre om vi la pannan i veck kring utväxten av ett integrerat ryskt luftförsvar (där Iskander och nya ytstridsfartyg kan vara en del) från Kaliningrad och statusen på luftlandsättningsdivisionerna istället.
Ryssland har befäst sitt samarbete med diktaturen Vitryssland. President Medvedev skrev igår under den lag som reglerar ekonomiskt och militärtekniskt samarbete mellan de bägge länderna i händelse av krig eller krigsfara. Lagen har tidigare antagits av den ryska duman.
Ett praktiskt steg i en slags solidaritetsförklaring till Vitryssland.
2011-02-09
Suez eller Sinai igen?
Trycket ökar nu i och kring Egypten. Igår såg Kairo de största demostrationerna hittills. Vicepresident Suleiman höll ett resonemang för egyptiska redaktörer att regimen vill arbeta med den ordnade process den påbörjat. Alternativet är en militärkupp, för landet kan inte tillåtas att störtas i kaos var hans budskap. För en svensk är det svårt att sätta sig in i vad det innebär, men för en egyptier är det solklart. Regimen fortsätter att försöka spela ut de demonstrerande mot varandra genom förhandlingar och mot den tysta majoriteten genom löneförhöjningar och tal om utländsk intervention.
Läget på Sinaihalvön förvärras samtidigt. Det har sannolikt genomförts attacker mot polisstationer och gasledningarna utförda av Hamasenheter och grupperingar som Army of Islam. Enligt obekräftade uppgifter är även medlemmar av Al Qaida Arabian Penninsula (AQAP) på väg till området. En hel del av de olika terroristorganisationer som finns har som sitt första uppgift att störta de nuvarande regimerna i de arabiska länderna. Egypten har fått medgivande av Israel att föra in två bataljoner i Sinai för att skydda Sharm-el-Sheik och östra kanalbanken.
USA har positionerat 26th Marine Expeditionary Unit på bland annat amfibiestridsfartyget USS Kearsarge i närområdet och amfibietransportfartyget USS Ponce i Röda Havet, i första hand för evakueringsoperationer. Hangarfartyget USS Enterprise finns i östra Medelhavet, medan USS Carl Vinson och USS Abraham Lincoln i Arabiska Havet.
En hygglig koncentration av militära resurser för styrkeprojicering alltså. Nasser nationaliserade Suez-kanalen, och Storbritannien och Frankrike verkställde den misslyckade operationen 1956. Suez-kanalen är ett mycket stort intresse för världen, inte minst Europa. Det innebär att omvärlden är beredd att göra mycket för att hålla den öppen. Likaså är omvärlden samtidigt mån om att fredsavtalet mellan Egypten och Israel upprätthålls. I annat fall kan man tänka sig att omvärlden är beredd att agera som buffert. I Suez och Sinai har Sverige haft trupp tidigare, så varför inte 2012?
Läget på Sinaihalvön förvärras samtidigt. Det har sannolikt genomförts attacker mot polisstationer och gasledningarna utförda av Hamasenheter och grupperingar som Army of Islam. Enligt obekräftade uppgifter är även medlemmar av Al Qaida Arabian Penninsula (AQAP) på väg till området. En hel del av de olika terroristorganisationer som finns har som sitt första uppgift att störta de nuvarande regimerna i de arabiska länderna. Egypten har fått medgivande av Israel att föra in två bataljoner i Sinai för att skydda Sharm-el-Sheik och östra kanalbanken.
USA har positionerat 26th Marine Expeditionary Unit på bland annat amfibiestridsfartyget USS Kearsarge i närområdet och amfibietransportfartyget USS Ponce i Röda Havet, i första hand för evakueringsoperationer. Hangarfartyget USS Enterprise finns i östra Medelhavet, medan USS Carl Vinson och USS Abraham Lincoln i Arabiska Havet.
En hygglig koncentration av militära resurser för styrkeprojicering alltså. Nasser nationaliserade Suez-kanalen, och Storbritannien och Frankrike verkställde den misslyckade operationen 1956. Suez-kanalen är ett mycket stort intresse för världen, inte minst Europa. Det innebär att omvärlden är beredd att göra mycket för att hålla den öppen. Likaså är omvärlden samtidigt mån om att fredsavtalet mellan Egypten och Israel upprätthålls. I annat fall kan man tänka sig att omvärlden är beredd att agera som buffert. I Suez och Sinai har Sverige haft trupp tidigare, så varför inte 2012?
2011-02-08
PRT MeS - Försvinn!
Afghanistans president Karzai överraskade häromdagen potentaterna vid den årliga internationella säkerhetskonferensen i München genom att vilja upplösa det internationella samfundets Provinsial Reconstruction Teams (PRT). Han vill också förbjuda privata säkerhetsbolag för utländska regeringar och påbörja överföring av ansvaret för säkerheten till afghanska myndigheter den 21 mars, vilket sammanfaller med det persiska nyåret. Enligt New York Times menar Karzai att dessa står i vägen för expansionen av den afghanska regeringens kontroll över det egna landet. Han vill att biståndet skall kanaliseras genom centralmakten. Det finns inte närmare beskrivet var någonstans överförandet av ansvaret skall börja, men det har tidigare cirkulerat uppgifter om att Samangan och Sar-e-Pol skulle kunna vara några av dessa. Åhörarna ställde enligt NYT flera kontrollfrågor om det verkligen var sant att Karzai ville upplösa PRT, varvid han bekräftade detta.
Historiskt har den centrala ledningen i Afghanistan varit svag. I normala fall skulle Karzai inte ha en chans mot starka guvernörer som exempelvis Muhammed Atta i Balkh. Men, eftersom Karzai inte är någon politisk novis kan det tänkas att han på detta sätt försöker samla den afghanska, och oftast nationalistiska befolkningen, mot utländsk närvaro. Det kan också tänkas att Karzai gör utspelet för att skaffa sig ett förhandlingläge mot bakgrund av den stora korruptionsskalndalen i Kabul Bank, där Karzais närstående är inblandade. Genom att spela ut utredningen av detta mot att backa från sina positioner när det gäller PRT och privata säkerhetsbolag kan han stärka sina positioner visavi det internationella samfundet. Oavsett motiven så kommer Afghanistan någon gång under året att påbörja övertagande av ansvar i några provinser, det är den nuvarande inriktningen. Att afghanerna skulle axla ansvaret för tidigt - innan de är vuxna uppgiften - är riskfyllt. Att förväxla ambition med förmåga är farligt. 2011 blir ett långt år.
Historiskt har den centrala ledningen i Afghanistan varit svag. I normala fall skulle Karzai inte ha en chans mot starka guvernörer som exempelvis Muhammed Atta i Balkh. Men, eftersom Karzai inte är någon politisk novis kan det tänkas att han på detta sätt försöker samla den afghanska, och oftast nationalistiska befolkningen, mot utländsk närvaro. Det kan också tänkas att Karzai gör utspelet för att skaffa sig ett förhandlingläge mot bakgrund av den stora korruptionsskalndalen i Kabul Bank, där Karzais närstående är inblandade. Genom att spela ut utredningen av detta mot att backa från sina positioner när det gäller PRT och privata säkerhetsbolag kan han stärka sina positioner visavi det internationella samfundet. Oavsett motiven så kommer Afghanistan någon gång under året att påbörja övertagande av ansvar i några provinser, det är den nuvarande inriktningen. Att afghanerna skulle axla ansvaret för tidigt - innan de är vuxna uppgiften - är riskfyllt. Att förväxla ambition med förmåga är farligt. 2011 blir ett långt år.
2011-02-06
Arbete mot CBRN-vapen - ett svenskt intresse
Tokyos guvernör Shintaro Ishihara har offentligt gått ut med att han anser att Japan borde skaffa sig kärnvapen. Enligt The Telegraph sa han i engelsk översättning:
""If Japan had had nuclear (weapons), there would not have been any (Chinese encroachment) on the Senkakus," he said. "And North Korea would not have abducted our citizens.""
Japan har allting som krävs för detta utom politisk vilja för tillfället, men en sådan kan alltid ändras.
Kärnvapenupprustningen ligger inte långt borta i världen just nu. Det finns flera stater i världen som har liknande förutsättningar som Japan. ITurkiet, Saudiarabien och Egypten för att nämna några. Iran har viljan, men sannolikt har de inte fattat något slutligt beslut än. Det är därför glädjande att USA och Ryssland har undertecknat det nya START-avtalet och att arbetet med kärnvapennedrustning och kärnvapenspridning går vidare, något som är en svensk prioritet sedan närmare 50 år.
Förutom arbetet med Iran har också världen att försäkra sig om att inte icke-statliga aktörer får tag i vapnen heller. Det skulle kunna ske i form av övertagande av befintliga vapen som i Pakistan eller genom smuggling av material så att man kan bygga en s.k smutsig bomb.
Häromdagen släpptes nyheten om att brittisk säkerhetsstjänst i samarbete med amerikansk och pakistansk motsvarighet förhindrade ett sådant attentat med en slags kembomb 2004 i London (Jag har inte hittat någon annan bekräftelse än - red anm).
Vi har all anledning att på olika sätt stödja arbetet med att förhindra kärnvapenspridning och fortsätta kärnvapennedrustning, nu närmast taktiska kärnvapen som exvis Iskandersystemet.
""If Japan had had nuclear (weapons), there would not have been any (Chinese encroachment) on the Senkakus," he said. "And North Korea would not have abducted our citizens.""
Japan har allting som krävs för detta utom politisk vilja för tillfället, men en sådan kan alltid ändras.
Kärnvapenupprustningen ligger inte långt borta i världen just nu. Det finns flera stater i världen som har liknande förutsättningar som Japan. ITurkiet, Saudiarabien och Egypten för att nämna några. Iran har viljan, men sannolikt har de inte fattat något slutligt beslut än. Det är därför glädjande att USA och Ryssland har undertecknat det nya START-avtalet och att arbetet med kärnvapennedrustning och kärnvapenspridning går vidare, något som är en svensk prioritet sedan närmare 50 år.
Förutom arbetet med Iran har också världen att försäkra sig om att inte icke-statliga aktörer får tag i vapnen heller. Det skulle kunna ske i form av övertagande av befintliga vapen som i Pakistan eller genom smuggling av material så att man kan bygga en s.k smutsig bomb.
Häromdagen släpptes nyheten om att brittisk säkerhetsstjänst i samarbete med amerikansk och pakistansk motsvarighet förhindrade ett sådant attentat med en slags kembomb 2004 i London (Jag har inte hittat någon annan bekräftelse än - red anm).
Vi har all anledning att på olika sätt stödja arbetet med att förhindra kärnvapenspridning och fortsätta kärnvapennedrustning, nu närmast taktiska kärnvapen som exvis Iskandersystemet.
2011-02-05
RT @BBC #Suez #Kaliningrad
Igår avfyrade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen en riktig salva till Europa om nedskärningarna i dess försvarsförmåga med hänvisning till bland annat den pågående revolten i Egypten. Han hade bland annat följande intressanta ordval:
"At stake today is not just the world economy, but the world order. So why, now of all times, should Europe conclude that it no longer needs to invest in defense?"
Förutom referensen till revolten i Egypten och dess potential till kaos i Mellanöstern sa han att Europa de senaste två åren skurit ned motsvarande en tysk försvarsbudget, och uttryckte sin oro för att USA kommer hitta andra viktigare allianser än Europa annars.
En sådan utveckling vore mycket olycklig för Sverige som "is living on the cheap". Riktningen som sådan i de senaste 20 årens försvarsneddragning har varit motiverad, det frigör medel för ekonomisk utveckling av vårt land. Men ryckigheten med ständigt nya spelregler liksom hastigheten har varit skadlig för vår försvarsförmåga.
Här hemma har den lilla vindpusten i frågan om försvarsförmåga blåst över efter Sälen. Försvarsministern tittade två år bakåt och var nöjd med att vi låg kvar på samma nivå som då - till skillnad från alla andra. Att det finns något som heter inflation och att vi de femton åren före 2008 haft en kräftgång - som ingen annan - nämndes inte. Sen åkte alla hem.
Vår försvarsförmåga behöver stärkas. Dels finns Rysslands långsiktiga upprustning att värdera för ett militärt alliansfritt land, dels på kort och medellång sikt vår del av ansvaret för The Global Commons - ung. Den globala allmänningen - som omfattar haven, havsbottnarna, rymden och Antarktis. Viktigast dagligen är kanske de handelsflöden som går på haven, och vilka Östersjön är en del av. The Global Commons omfattar också sådant som miljöpolitik, och i strategiska sammanhang kan det innebära bekämpning av sådant som avsiktlig miljöförstöring exvis. dumpning av avfall i haven som förgiftar fisket.
I bägge fallen behövs framförallt en förstärkning av vår maritima förmåga. Det är inte bara en flotta med ubåtar, korvetter och minröjningsfartyg, utan också varvskapacitet, handelsflotta och utbildning. Det är inte begränsat i utövandet av marina operationer till enbart flottan som försvarsgren, eller ens Försvarsmakten. Som exempel kan nämnas Kustbevakningsflyg, UAV:er, amfibiska och luftburna förband. Med vårt export- och importberoende vore det förödande om exempelvis Suez stängdes av eller piratattacker tvingar trafiken runt Godahoppsudden istället. Det är rimligt att vi delar bördan med andra av att upprätthålla ett fungerande Global Commons samtidigt som vi anpassar oss till utvecklingen i närområdet.
Den strategiska timeouten är över. Alla spelarna är redan ute på planen. Svenska folket vill tills vidare att vi ska vara alliansfria, och det måste därför ligga till grund för våra överväganden. Det är därför dags att börja ett målmedvetet arbete för att stärka vår försvarsförmåga, så att vi kan ta vara på oss själva och våra intressen som exempelvis fri handel.
Vi behöver exempelvis ha handlingsfrihet för följande meddelanden:
#Suez blocked. RT @BBC European Council in crisis meeting. 2 German ships sunk by mines outside Aden.
@BBC #Kaliningrad Separatists proclaim republic. RU req passage thr Lithuania 2 qwell. RU navy on its way.
Relaterade inlägg:
Sveriges strategiska ekvationer - om Sveriges situation i närområdet.
Håll ögonen på (p)riset - om den obehagliga förstärkningen av faktorer som ökade mat- och bränslepriser, demografi och repression.
Piraterna bestrider vår kontroll till sjöss - om piraternas utvidgade framgångar och kostnader trots den konstanta närvaron av över 40 örlogsfartyg.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
"At stake today is not just the world economy, but the world order. So why, now of all times, should Europe conclude that it no longer needs to invest in defense?"
Förutom referensen till revolten i Egypten och dess potential till kaos i Mellanöstern sa han att Europa de senaste två åren skurit ned motsvarande en tysk försvarsbudget, och uttryckte sin oro för att USA kommer hitta andra viktigare allianser än Europa annars.
En sådan utveckling vore mycket olycklig för Sverige som "is living on the cheap". Riktningen som sådan i de senaste 20 årens försvarsneddragning har varit motiverad, det frigör medel för ekonomisk utveckling av vårt land. Men ryckigheten med ständigt nya spelregler liksom hastigheten har varit skadlig för vår försvarsförmåga.
Här hemma har den lilla vindpusten i frågan om försvarsförmåga blåst över efter Sälen. Försvarsministern tittade två år bakåt och var nöjd med att vi låg kvar på samma nivå som då - till skillnad från alla andra. Att det finns något som heter inflation och att vi de femton åren före 2008 haft en kräftgång - som ingen annan - nämndes inte. Sen åkte alla hem.
Vår försvarsförmåga behöver stärkas. Dels finns Rysslands långsiktiga upprustning att värdera för ett militärt alliansfritt land, dels på kort och medellång sikt vår del av ansvaret för The Global Commons - ung. Den globala allmänningen - som omfattar haven, havsbottnarna, rymden och Antarktis. Viktigast dagligen är kanske de handelsflöden som går på haven, och vilka Östersjön är en del av. The Global Commons omfattar också sådant som miljöpolitik, och i strategiska sammanhang kan det innebära bekämpning av sådant som avsiktlig miljöförstöring exvis. dumpning av avfall i haven som förgiftar fisket.
I bägge fallen behövs framförallt en förstärkning av vår maritima förmåga. Det är inte bara en flotta med ubåtar, korvetter och minröjningsfartyg, utan också varvskapacitet, handelsflotta och utbildning. Det är inte begränsat i utövandet av marina operationer till enbart flottan som försvarsgren, eller ens Försvarsmakten. Som exempel kan nämnas Kustbevakningsflyg, UAV:er, amfibiska och luftburna förband. Med vårt export- och importberoende vore det förödande om exempelvis Suez stängdes av eller piratattacker tvingar trafiken runt Godahoppsudden istället. Det är rimligt att vi delar bördan med andra av att upprätthålla ett fungerande Global Commons samtidigt som vi anpassar oss till utvecklingen i närområdet.
Den strategiska timeouten är över. Alla spelarna är redan ute på planen. Svenska folket vill tills vidare att vi ska vara alliansfria, och det måste därför ligga till grund för våra överväganden. Det är därför dags att börja ett målmedvetet arbete för att stärka vår försvarsförmåga, så att vi kan ta vara på oss själva och våra intressen som exempelvis fri handel.
Vi behöver exempelvis ha handlingsfrihet för följande meddelanden:
#Suez blocked. RT @BBC European Council in crisis meeting. 2 German ships sunk by mines outside Aden.
@BBC #Kaliningrad Separatists proclaim republic. RU req passage thr Lithuania 2 qwell. RU navy on its way.
Relaterade inlägg:
Sveriges strategiska ekvationer - om Sveriges situation i närområdet.
Håll ögonen på (p)riset - om den obehagliga förstärkningen av faktorer som ökade mat- och bränslepriser, demografi och repression.
Piraterna bestrider vår kontroll till sjöss - om piraternas utvidgade framgångar och kostnader trots den konstanta närvaron av över 40 örlogsfartyg.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-02-04
Nästa gång hinner vi - CI och Wiseman
Om vi är snabbare nästa gång kan vi lägga vantarna på en tvåsitsig Harrier VTOL Mk I från 4 RAF SQN för 70000 £. En sådan såldes alldeles nyss på Ebay med vapenpodar, men utan Rolls-Roycemotor. Flygplansindividen ifråga togs ur tjänst 1997 Säljaren, Chris Wilson, en gammal mekaniker, har lagt ned 12 mån arbete på att få den i skick. Med ytterligare arbete blir den luftvärdig säger han till Daily Mail.
Har ni kommit i närheten av denna? Jag anar att minst CI kan ha gjort det.
Annons Harrier
Några steg framåt och 225 Mdr steg bakåt i Afghanistan
Med veckans fokus på Egypten har bevakningen av Afghanistan kommit i andra hand. Det är därför dags av en summering av utvecklingen i landet.
Av störst intresse för svensk del har varit den rapport som paraplyorganisationen för NGO säkerhet i Afghanistan (ANSO) gett ut för januari 2011. Utvecklingen när det gäller säkerhetsincidenter i PRT MeS område är en aning tvetydig. Å ena sidan har antalet incidenter ökat med 97 % jämfört med januari 2010. Å andra sidan har antalet incidenter jämfört med december månad minskat en aningen mer än andra år.
Det är sannolikt ett resultat av den fokuserade operation, där vi understött afghanska säkerhetsstyrkor väster om MeS. Säkerhetsläget har temporärt förbättrats i det området. Geografiskt har däremot antalet attacker i Jowzjan ökat kraftigt, framförallt i Darzab- och Sibrigandistriktet. Vår trupp för en ojämn kamp mot omständigheterna, och mycket talar för att de kommer att få släcka bränder under 2011 i en eskalerande region. De riskerar att få lida för det tidigare misstaget att ta på oss ett område stort som Norrbotten.
Försvarsmakten släppte också ut en film igår som visar våra soldater en strid i Afghanistan oktober 2010. Andra som Chefsingenjören , Wiseman och Cornucopia har redan skrivit om denna. Det är en bra åtgärd av Informationsstaben. Den senaste tidens åtgärder med policy om sociala medier, öppna remisser och denna pressträff är ett exempel på en vinna-vinnasituation som framförallt SvD Mikael Holmströms granskande artiklar har skapat tillsammans med Expressens Therese Christianssons och Aftonbladets Johanne Hildenbrandts arbete med att vinna soldaterrna och sjömännens förtroende.
På det nationella planet i Afghanistan finns en positivt överraskande rapport om afghanernas förtroende för ANP som ökar. Det är Afghan Center for Socio-Economic and Opinion Research (ACSOR) som på uppdrag av United Nations Development Programme (UNDP) genomfört en studie. I denna har man intervjuat 5052 afghanska kvinnor och män i alla 34 provinser i november 2010. Studien visar att 79% har en positiv uppfattning av ANP. Denna korrelerar väl med de 80% som upplever en stark närvaro av polisen i sina områden. I Helmand, där stora militära operationer har genomförts har förtroendet för ANP sjunkit med 19% jämfört med förra året som följd av att befolkningen får mindre kontakt med polisen. Det finns bekymmer också. 25% uppgav att de sett poliser ta droger eller misshandla människor. 60% associerade polisen med stark korruption.
Tyvärr är kontrasten historien om plundringen av Kabul Bank. Amerikanska utredare har uppgett till The New Yorker att 900 milj $ är borta, och att de tror att endast att 100 milj $ kommer tillbaka. Banken hotas av konkurs efter förlusterna som motsvarar 7 % av den afghanska BNP. Det skulle motsvara att Nordea hade plundrats på ungefär 225 Mdr SEK. Enligt utredarna är flera nära rådgivare till Karzai och f.d ministrar inblandade i skandalen. Detta är väldigt besvärande för Karzai, men också för USA som vikit undan för Karzai när det gäller tidigare misstankar om centralstyrd korruption. Luttrade diplomater i Kabul har nu börjat säga att frågan är inte om systemet är korrupt, utan om inte korruptionen är själva systemet. Agerandet indikerar att ansvariga afghaner tar för sig medan tid finns, därför att de inte tror på landets framtid.
En allvarlig incident inträffade också i förgår, då afganska och pakistanska förband hamnade i eldstrid med varandra. En afghansk soldat dödades i sammanstötningen. Enligt en pakistansk talesman deltog också "Afghanistanbaserade utländska trupper" i striden. Enligt en talesman för afghanska myndigheter genomförde pakistanskt flyg en attack mot mål i Nangrahardistriktet i Afghanistan igår. Vi får hoppas att man lyckas kyla ned situationen, men den vittnar om ökad spänning i gränsområdena mellan de bägge länderna.
Som avslutning vill jag koppla ihop Egypten med Afghanistan. Liknande yttre krafter som snabbt stigande livsmedels- och bränslepriser samt vattenbrist är redan i sig ett stort hot mot utvecklingen i landet. Det innebär en risk för en liknande revolt mot styret som i arabvärlden. Om dessutom situationen i Egypten och Mellanöstern eskalerar skulle Afghanistan med största sannolikhet väldigt snabbt kunna ramla ned i västvärldens prioriteringar. Vi får hoppas att ansvariga för Afghanistan har börjat fundera på omfall för en sådan utveckling. Det går nämligen inte att utesluta den längre.
Av störst intresse för svensk del har varit den rapport som paraplyorganisationen för NGO säkerhet i Afghanistan (ANSO) gett ut för januari 2011. Utvecklingen när det gäller säkerhetsincidenter i PRT MeS område är en aning tvetydig. Å ena sidan har antalet incidenter ökat med 97 % jämfört med januari 2010. Å andra sidan har antalet incidenter jämfört med december månad minskat en aningen mer än andra år.
Det är sannolikt ett resultat av den fokuserade operation, där vi understött afghanska säkerhetsstyrkor väster om MeS. Säkerhetsläget har temporärt förbättrats i det området. Geografiskt har däremot antalet attacker i Jowzjan ökat kraftigt, framförallt i Darzab- och Sibrigandistriktet. Vår trupp för en ojämn kamp mot omständigheterna, och mycket talar för att de kommer att få släcka bränder under 2011 i en eskalerande region. De riskerar att få lida för det tidigare misstaget att ta på oss ett område stort som Norrbotten.
Försvarsmakten släppte också ut en film igår som visar våra soldater en strid i Afghanistan oktober 2010. Andra som Chefsingenjören , Wiseman och Cornucopia har redan skrivit om denna. Det är en bra åtgärd av Informationsstaben. Den senaste tidens åtgärder med policy om sociala medier, öppna remisser och denna pressträff är ett exempel på en vinna-vinnasituation som framförallt SvD Mikael Holmströms granskande artiklar har skapat tillsammans med Expressens Therese Christianssons och Aftonbladets Johanne Hildenbrandts arbete med att vinna soldaterrna och sjömännens förtroende.
På det nationella planet i Afghanistan finns en positivt överraskande rapport om afghanernas förtroende för ANP som ökar. Det är Afghan Center for Socio-Economic and Opinion Research (ACSOR) som på uppdrag av United Nations Development Programme (UNDP) genomfört en studie. I denna har man intervjuat 5052 afghanska kvinnor och män i alla 34 provinser i november 2010. Studien visar att 79% har en positiv uppfattning av ANP. Denna korrelerar väl med de 80% som upplever en stark närvaro av polisen i sina områden. I Helmand, där stora militära operationer har genomförts har förtroendet för ANP sjunkit med 19% jämfört med förra året som följd av att befolkningen får mindre kontakt med polisen. Det finns bekymmer också. 25% uppgav att de sett poliser ta droger eller misshandla människor. 60% associerade polisen med stark korruption.
Tyvärr är kontrasten historien om plundringen av Kabul Bank. Amerikanska utredare har uppgett till The New Yorker att 900 milj $ är borta, och att de tror att endast att 100 milj $ kommer tillbaka. Banken hotas av konkurs efter förlusterna som motsvarar 7 % av den afghanska BNP. Det skulle motsvara att Nordea hade plundrats på ungefär 225 Mdr SEK. Enligt utredarna är flera nära rådgivare till Karzai och f.d ministrar inblandade i skandalen. Detta är väldigt besvärande för Karzai, men också för USA som vikit undan för Karzai när det gäller tidigare misstankar om centralstyrd korruption. Luttrade diplomater i Kabul har nu börjat säga att frågan är inte om systemet är korrupt, utan om inte korruptionen är själva systemet. Agerandet indikerar att ansvariga afghaner tar för sig medan tid finns, därför att de inte tror på landets framtid.
En allvarlig incident inträffade också i förgår, då afganska och pakistanska förband hamnade i eldstrid med varandra. En afghansk soldat dödades i sammanstötningen. Enligt en pakistansk talesman deltog också "Afghanistanbaserade utländska trupper" i striden. Enligt en talesman för afghanska myndigheter genomförde pakistanskt flyg en attack mot mål i Nangrahardistriktet i Afghanistan igår. Vi får hoppas att man lyckas kyla ned situationen, men den vittnar om ökad spänning i gränsområdena mellan de bägge länderna.
Som avslutning vill jag koppla ihop Egypten med Afghanistan. Liknande yttre krafter som snabbt stigande livsmedels- och bränslepriser samt vattenbrist är redan i sig ett stort hot mot utvecklingen i landet. Det innebär en risk för en liknande revolt mot styret som i arabvärlden. Om dessutom situationen i Egypten och Mellanöstern eskalerar skulle Afghanistan med största sannolikhet väldigt snabbt kunna ramla ned i västvärldens prioriteringar. Vi får hoppas att ansvariga för Afghanistan har börjat fundera på omfall för en sådan utveckling. Det går nämligen inte att utesluta den längre.
2011-02-03
Indisk fregatt sänkt
I skymundan av revolten i Egypten har många kanske missat att en indisk fregatt på 3000 ton sjönk i en hamn utanför Mombai under en familjedag i söndags.
Sjömännen ombord på fregatten INS Vindhyagiri hade varit ute till sjöss under en dag med nära och kära, då örlogsfartyget plötsligt blev rammat av det cypriotiskflaggade containerfartyget MV Nordlake. Detta fartyg gjorde en snäv undanmanöver för att inte köra på ett annat containerfartyg. Fören på MV Nordlake bröt igenom skrovet på INS Vindhyagiri vid vattenlinjen. Vatten rusade in varpå brand utbröt i motorrummet. Så småningom bogserades fartyget in till hamnen, men vattnet fortsatte fylla fartyget till dess det sjönk. Ingen skadades i denna pinsamhet för den indiska flottan. Kaptenen på fartyget MV Nordlake ska arresteras enligt indiska myndigheter.
Som jämförelse kan sägas att fartyget är mer än sju gånger tyngre än en svensk korvett, så det är inget litet fartyg indiska flottan förlorat.
En enminutsfilm från olyckstillfället hittar du här.
Sjömännen ombord på fregatten INS Vindhyagiri hade varit ute till sjöss under en dag med nära och kära, då örlogsfartyget plötsligt blev rammat av det cypriotiskflaggade containerfartyget MV Nordlake. Detta fartyg gjorde en snäv undanmanöver för att inte köra på ett annat containerfartyg. Fören på MV Nordlake bröt igenom skrovet på INS Vindhyagiri vid vattenlinjen. Vatten rusade in varpå brand utbröt i motorrummet. Så småningom bogserades fartyget in till hamnen, men vattnet fortsatte fylla fartyget till dess det sjönk. Ingen skadades i denna pinsamhet för den indiska flottan. Kaptenen på fartyget MV Nordlake ska arresteras enligt indiska myndigheter.
Som jämförelse kan sägas att fartyget är mer än sju gånger tyngre än en svensk korvett, så det är inget litet fartyg indiska flottan förlorat.
En enminutsfilm från olyckstillfället hittar du här.
Stolpe in - stolpe ut för Gripen i Indien?
När det gäller den indiska upphandlingen finns det just nu många uppgifter i rörelse. RIA Novosti skrev igår om att MiG-35 inte kommer att flyga under Aero India i Bangalore som startar om en vecka. Uppgiften kommer från en MiG-representant i Indien och är ett stort avbräck för ryssarnas möjligheter att vinna upphandlingen. Ryssland har varit generösa i sina anbud om teknolgiöverföring och är den traditionella leverantören av stridsflyg historiskt. Orsaken till ett flygstopp är inte känt.
In på banan kliver istället JSF. Häromdagen hade UPI en kort artikel, där amerikanska företrädare antydde att det inte finns några principiella hinder för teknologiöverföring. En vicepresident vid Lockheed Martin bekräftade också att Indiska flottan gjort en officiell intresseanmälan, och att företaget kommer att offerera planet.
Orsaken till denna omsvängning kan vara antingen att amerikansk sida vill hålla uppe volymen i beställningarna av JSF, så att inte styckekostnaden ökar. USA kan också ha gjort någon större strategisk kalkyl för Asien, där Indien blir helt central i strategin för världsdelen både säkerhetsplotiskt och ekonomiskt. Det skulle också kunna vara en farhåga för att Block 2 F/A -18 E/F inte besitter några avgörande egenskaper mot i första hand kinesiskt stridsflyg. Jag lutar åt att det i första hand är strategin och i andra hand försäljningsvolymen det handlar om. Repris på Norge för SAAB? Under Aero India får vi veta mer om JSF kan tränga sig in i startfältet.
Indien meddelade också att Kina, Iran och Pakistan inte är inbjudna till Aero India efter anvisningar från det indiska utrikesdepartementet. Ytterligare ett litet tecken på att axeln USA - Indien växer sig allt starkare inför framtiden.
In på banan kliver istället JSF. Häromdagen hade UPI en kort artikel, där amerikanska företrädare antydde att det inte finns några principiella hinder för teknologiöverföring. En vicepresident vid Lockheed Martin bekräftade också att Indiska flottan gjort en officiell intresseanmälan, och att företaget kommer att offerera planet.
Orsaken till denna omsvängning kan vara antingen att amerikansk sida vill hålla uppe volymen i beställningarna av JSF, så att inte styckekostnaden ökar. USA kan också ha gjort någon större strategisk kalkyl för Asien, där Indien blir helt central i strategin för världsdelen både säkerhetsplotiskt och ekonomiskt. Det skulle också kunna vara en farhåga för att Block 2 F/A -18 E/F inte besitter några avgörande egenskaper mot i första hand kinesiskt stridsflyg. Jag lutar åt att det i första hand är strategin och i andra hand försäljningsvolymen det handlar om. Repris på Norge för SAAB? Under Aero India får vi veta mer om JSF kan tränga sig in i startfältet.
Indien meddelade också att Kina, Iran och Pakistan inte är inbjudna till Aero India efter anvisningar från det indiska utrikesdepartementet. Ytterligare ett litet tecken på att axeln USA - Indien växer sig allt starkare inför framtiden.
2011-02-02
Vad gör Sfinxen?
Det var något symtomatiskt över det hela när personer i Mubaraks sold genomförde en kavalleriattack med hästar och kameler i dagsljus på Tahrirtorget. Det medeltida, intoleranta mot twittrande ungdomar. Bilderna och rapporterna om kokande vatten, betongblock från tak, brandbomber och piskor vittnar om det sämsta av människans sidor.
Omvärlden tycks inte ha gjort någon analys av det egyptiska säkerhetsetablissemangets intressen eller förmågor, och helt missat att den 83-årige diktatorn är den som hållit huvudet kallast hittills. Den egyptiska staten har fungerat. Det ser vi på förmågan att stänga av Internet och kollektivtrafiken samtidigt som man har haft en fungerande television (om än grovt tendentiös). Tecknen blev tydligare efter hand med utnämningar av nya centrala personer till ny regering, där försvarsministern intressant nog fick behålla sin befattning. Allt medan härskaren manövrerade för tid och fick demonstranterna trötta och hungriga samtidigt som vanligt folk inte kunde jobba och ta ut pengar.
Igår gjorde Mubarak, utifrån sina utgångspunkter, ett lysande framträdande i TV. Han utstrålade viktiga egenskaper i sin kultur som värdighet och stolthet, och riktade sig till sin "väljarbas". Budskapet var tydligt. "Jag dör helst för Egypten, för jag står för stabilitet och inte kaos." 1977 dödades ungefär 800 människor under de s.k brödkravallerna, så Mubarak representerar en tradition att genomdriva viljan om stabilitet med starkt våld.
Den största varningsklockan ringde sedan idag när det egyptiska utrikesministeriet uttalade att omvärlden inte får lägga sig i Egyptens inre problem. Armén står fortfarande passiv, och genomför endast humanitära insatser som att ta hand om skadade eller släcka bränder. Den enda kraft som kan stoppa dessa upplopp är armén, men att inte göra något är också en handling. Det finns spekulationer i utländsk media om någon slags plan med amerikansk och brittisk vetskap och uppmuntran, där före detta armé- och underrättelseofficerare skulle ta befälet och resa armén mot regimen på given signal. Det kan mycket väl finnas sådana kontakter, men frågan är om de i så fall är okända för Mubaraks inre cirkel. Räkna i alla fall med att USA mycket klart och tydligt i kväll har framfört sin uppfattning till Egyptens militära ledning om behovet av förändring kopplat till de ca 9 Mdr SEK som Egypten får i militärt bistånd och övrig handel med landet.
Upplägget från regimens sida verkar vara att efter dagens sammanstötningar utförda av dolda element i säkerhetsstrukturen, så kan den uniformerade delen gå in och ta över lag och ordning. Muslimska Brödraskapet motsätter sig att Mubarak sitter kvar, och så gör också El Baradei. Just utsikterna att Muslimska Brödraskapet kan gå segrande ur det här är det som får generalerna att tveka. Klockan klämtar för Egypten, det är dags för armén att välja sida. Det troligaste är att de följer sin husbondes vilja. Pengar kan de nämligen få från andra som vill se regimen överleva.
Fotnot: Sfinxen är en symbol för kungamakten och Egyptens beskyddare.
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
DN
Tidigare inlägg:
Prognos och kommentarer torsdag/fredag förra veckan
Kommentarer lördag
Kommentarer söndag med prognos
Kommentarer tisdag om vinklad rapportering och Mubaraks tal
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Omvärlden tycks inte ha gjort någon analys av det egyptiska säkerhetsetablissemangets intressen eller förmågor, och helt missat att den 83-årige diktatorn är den som hållit huvudet kallast hittills. Den egyptiska staten har fungerat. Det ser vi på förmågan att stänga av Internet och kollektivtrafiken samtidigt som man har haft en fungerande television (om än grovt tendentiös). Tecknen blev tydligare efter hand med utnämningar av nya centrala personer till ny regering, där försvarsministern intressant nog fick behålla sin befattning. Allt medan härskaren manövrerade för tid och fick demonstranterna trötta och hungriga samtidigt som vanligt folk inte kunde jobba och ta ut pengar.
Igår gjorde Mubarak, utifrån sina utgångspunkter, ett lysande framträdande i TV. Han utstrålade viktiga egenskaper i sin kultur som värdighet och stolthet, och riktade sig till sin "väljarbas". Budskapet var tydligt. "Jag dör helst för Egypten, för jag står för stabilitet och inte kaos." 1977 dödades ungefär 800 människor under de s.k brödkravallerna, så Mubarak representerar en tradition att genomdriva viljan om stabilitet med starkt våld.
Den största varningsklockan ringde sedan idag när det egyptiska utrikesministeriet uttalade att omvärlden inte får lägga sig i Egyptens inre problem. Armén står fortfarande passiv, och genomför endast humanitära insatser som att ta hand om skadade eller släcka bränder. Den enda kraft som kan stoppa dessa upplopp är armén, men att inte göra något är också en handling. Det finns spekulationer i utländsk media om någon slags plan med amerikansk och brittisk vetskap och uppmuntran, där före detta armé- och underrättelseofficerare skulle ta befälet och resa armén mot regimen på given signal. Det kan mycket väl finnas sådana kontakter, men frågan är om de i så fall är okända för Mubaraks inre cirkel. Räkna i alla fall med att USA mycket klart och tydligt i kväll har framfört sin uppfattning till Egyptens militära ledning om behovet av förändring kopplat till de ca 9 Mdr SEK som Egypten får i militärt bistånd och övrig handel med landet.
Upplägget från regimens sida verkar vara att efter dagens sammanstötningar utförda av dolda element i säkerhetsstrukturen, så kan den uniformerade delen gå in och ta över lag och ordning. Muslimska Brödraskapet motsätter sig att Mubarak sitter kvar, och så gör också El Baradei. Just utsikterna att Muslimska Brödraskapet kan gå segrande ur det här är det som får generalerna att tveka. Klockan klämtar för Egypten, det är dags för armén att välja sida. Det troligaste är att de följer sin husbondes vilja. Pengar kan de nämligen få från andra som vill se regimen överleva.
Fotnot: Sfinxen är en symbol för kungamakten och Egyptens beskyddare.
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
DN
Tidigare inlägg:
Prognos och kommentarer torsdag/fredag förra veckan
Kommentarer lördag
Kommentarer söndag med prognos
Kommentarer tisdag om vinklad rapportering och Mubaraks tal
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Jamen, Jemen
Februari månads fokusområde
Arabia Felix - Det lyckliga Arabien - kallade romarna den södra delen av arabiska halvön, där Jemen ligger. Landet har en stor del araber, och en del ättlingar från svarta slavar. Jemen är ett av världens fattigare länder och växer näst snabbast i hela världen. Dagens c:a 30 miljoner är fördubblade om 40 år. Hälften av befolkningen är under 15 år (!). Befolkningen är hårt drabbad av hög arbetslöshet och stor vattenbrist, där städerna Sanaa och Taiz är mest illa ute. Landet exporterar arbetskraft och olja framförallt. Nyligen har man också hittat stora gasfyndigheter.Traditionellt har det odlats bomull och frukt på de bördiga jordarna, men dessa börjar trängas undan av drogen kat.
Jemen är ett utpräglat stamsamhälle, en republik och styrs sedan 20 år av presidenten Ali Abdullah Saleh, då Nord- och Sydjemen förenades. Innan dess var Saleh president sedan 1978 i Nordjemen. Befolkningen är muslimer, varav drygt hälften är shiiter och nästan hälften sunniter. Sedan 2004 pågår ett inbördeskrig mellan regimen och Houthirebeller i norra delen av landet. De shiitiska Houthirebellerna stöds av Iran, medan Saudiarabien och Al Qaida på Arabiska halvön (!) från olika utgångspunkter bekämpar dessa liksom USA gör indirekt med olika former av stöd. Sedan 2009 pågår också ett inbördeskrig med Sydjemenitiska rörelsen som vill bryta sig fri. I denna ingår flera jihadrörelser, däribland just nämnda AQAP (AlQaeda Arabian Penninsula) - den mest välorganiserade regionen i Al Qaida.
I den senaste händelseutvecklingen har protesterna från Tunisien och Egypten spridit sig till Jemen, och i förra veckan demonstrerade 15000 för att kräva upphävandet av tillägg till konstitutionen som medger att presidenten kan sitta på livstid, liksom protester mot regeringen, där General People's Congress styr. Presidenten har till idag sammankallat de bägge kamrarna i parlamentet för att diskutera utvecklingen. Han har redan annonserat höjda löner i armén, livsmedelssubventioner, socialbidrag och anställning av 25% av de som går ut ur universiteten. Det som gör situationen annorlunda mot Egypten är att oppositionen är ganska välorganiserad i en paraplyorganisation, Joint Meetings Parties. I denna samlas islamister, socialister och nasserister med mål att ha fria val.
AQAP är som sagt ett bekymmer i sammanhanget. Organisationen har träningsläger i landet som attackerats flera gånger de senaste två åren av USA. Det är också från Jemen som de senaste bombförsöken mot mål i USA har organiserats. Igår varnade också FBI för att AQAP i Jemen kan ha Wall Street och de högsta cheferna där som ett nytt mål. Samtidigt har Jemen gått till propagandistisk motoffensiv mot Al Qaida, där man hävdar att AQ ledning (Bin Laden och Al-Zawahiri) inte är skolade i Sharia, och därför inte kan följas av rättrogna muslimer.
Väst ser naturligtvis allvarligt på utvecklingen, och i förra månaden hälsade Hillary Clinton på i huvudstaden Sanaa. Storbritannien har ju som bekant egna erfarenheter av Jemen, närmare bestämt Aden. Redan 1839 landsteg Royal Marines där för att bekämpa pirater som utgick från området. Just läget för Aden i närheten av Persiska viken och Röda havet har i alla tider gjort området attraktivt för allehanda aktörer. Jemeniterna har dessutom historiskt haft mycket goda relationer med somalierna. Det bor också närmare en miljon somalier i Jemen. Att islamister skulle kontrollera bägge sidorna av in- och utgångar till Suezkanalen och de andra haven skulle vara mycket negativt för världshandeln och stabiliteten i regionen. Att islamister skulle kunna använda en eventuell kontroll av Jemen som språngbräda för attackera Saudiarabien skulle vara en mardröm för strateger.
Aftonbladet
DN
SvD
Arabia Felix - Det lyckliga Arabien - kallade romarna den södra delen av arabiska halvön, där Jemen ligger. Landet har en stor del araber, och en del ättlingar från svarta slavar. Jemen är ett av världens fattigare länder och växer näst snabbast i hela världen. Dagens c:a 30 miljoner är fördubblade om 40 år. Hälften av befolkningen är under 15 år (!). Befolkningen är hårt drabbad av hög arbetslöshet och stor vattenbrist, där städerna Sanaa och Taiz är mest illa ute. Landet exporterar arbetskraft och olja framförallt. Nyligen har man också hittat stora gasfyndigheter.Traditionellt har det odlats bomull och frukt på de bördiga jordarna, men dessa börjar trängas undan av drogen kat.
Jemen är ett utpräglat stamsamhälle, en republik och styrs sedan 20 år av presidenten Ali Abdullah Saleh, då Nord- och Sydjemen förenades. Innan dess var Saleh president sedan 1978 i Nordjemen. Befolkningen är muslimer, varav drygt hälften är shiiter och nästan hälften sunniter. Sedan 2004 pågår ett inbördeskrig mellan regimen och Houthirebeller i norra delen av landet. De shiitiska Houthirebellerna stöds av Iran, medan Saudiarabien och Al Qaida på Arabiska halvön (!) från olika utgångspunkter bekämpar dessa liksom USA gör indirekt med olika former av stöd. Sedan 2009 pågår också ett inbördeskrig med Sydjemenitiska rörelsen som vill bryta sig fri. I denna ingår flera jihadrörelser, däribland just nämnda AQAP (AlQaeda Arabian Penninsula) - den mest välorganiserade regionen i Al Qaida.
I den senaste händelseutvecklingen har protesterna från Tunisien och Egypten spridit sig till Jemen, och i förra veckan demonstrerade 15000 för att kräva upphävandet av tillägg till konstitutionen som medger att presidenten kan sitta på livstid, liksom protester mot regeringen, där General People's Congress styr. Presidenten har till idag sammankallat de bägge kamrarna i parlamentet för att diskutera utvecklingen. Han har redan annonserat höjda löner i armén, livsmedelssubventioner, socialbidrag och anställning av 25% av de som går ut ur universiteten. Det som gör situationen annorlunda mot Egypten är att oppositionen är ganska välorganiserad i en paraplyorganisation, Joint Meetings Parties. I denna samlas islamister, socialister och nasserister med mål att ha fria val.
AQAP är som sagt ett bekymmer i sammanhanget. Organisationen har träningsläger i landet som attackerats flera gånger de senaste två åren av USA. Det är också från Jemen som de senaste bombförsöken mot mål i USA har organiserats. Igår varnade också FBI för att AQAP i Jemen kan ha Wall Street och de högsta cheferna där som ett nytt mål. Samtidigt har Jemen gått till propagandistisk motoffensiv mot Al Qaida, där man hävdar att AQ ledning (Bin Laden och Al-Zawahiri) inte är skolade i Sharia, och därför inte kan följas av rättrogna muslimer.
Väst ser naturligtvis allvarligt på utvecklingen, och i förra månaden hälsade Hillary Clinton på i huvudstaden Sanaa. Storbritannien har ju som bekant egna erfarenheter av Jemen, närmare bestämt Aden. Redan 1839 landsteg Royal Marines där för att bekämpa pirater som utgick från området. Just läget för Aden i närheten av Persiska viken och Röda havet har i alla tider gjort området attraktivt för allehanda aktörer. Jemeniterna har dessutom historiskt haft mycket goda relationer med somalierna. Det bor också närmare en miljon somalier i Jemen. Att islamister skulle kontrollera bägge sidorna av in- och utgångar till Suezkanalen och de andra haven skulle vara mycket negativt för världshandeln och stabiliteten i regionen. Att islamister skulle kunna använda en eventuell kontroll av Jemen som språngbräda för attackera Saudiarabien skulle vara en mardröm för strateger.
Aftonbladet
DN
SvD
2011-02-01
Enligt Al Jazeera var en halv miljon på Råsunda...
1/2 kl 2000
Nyhetskonglomeratet Al-Jazeera spelar en oerhört viktig roll i det nuvarande skeendet. Bolaget har, sedan grundandet med pengar från Qatars emir, under många år byggt upp en trovärdighet med bland annat en väldigt bra bevakning i Afrika. Men det har också rests röster för att kanalen går andra ärenden för att måla upp arabiskt lidande och starta politiska kriser. Länder som Kuwait, Bahrain och Irak har ingripit mot kanalen, och i Egypten har nyhetsnätverket långt tidigare varit anklagat för oprofessionell journalistik.
För ett par veckor sedan kom de sk. PaliLeaks från Al Jazeera som visar på förhandlingar mellan den palestinska myndigheten och Israel. I Egypten är Al Jazeera den främste tolkaren av skeendet och har ett sådant genomslag att regimen försökt sabotera dess möjligheter. Jag är emellertid tveksam till rapporteringen av dagens demonstrationer. Vem som helst kan mäta upp Tahrirtorget i Kairo och räkna ut att upp till två miljoner människor inte får plats. Det skulle innebära att varje människa hade 15x15cm att röra sig på. En mer trolig siffra är Reuters 200000 människor, vilket är drygt 1% av stadens befolkning. Det innebär att protesterna inte är lika stora som vi uppfattar det, och att samhället fungerar hyggligt med fungerande orderkedjor.
Mycket talar dock för att Mubarak snart kommer att annonsera att varken han eller sonen Gamal inte kommer att ställa upp i höstens presidentval. Det är sannolikt arméns pris för stödet som jag skrev om förra veckan. Det kommer helt säkert inte vara tillräckligt för de som protesterar. Kraftmätningen är därför inte över ännu, och klimax kommer närmare. Hur kommer Al Jazeera rapportera då?
Edit 1/2 kl 2330: En av de underbara sakerna med Internet är att vi som mediekonsumenter kommer närmare källorna. Här huvuddelen av Mubaraks tal transkriberat.
Utdrag ur talet: Han vänder sig direkt till bönder, kristna, muslimer, gamla och unga osv. Han är lojal med Egypten. Han försvarar konsitutionen och det egyptiska folket. Han säger flera gångar att han slagits för landet i krig. Han är inte maktfullkomlig och kommer inte att kandidera i höstens val.
Varningstecken: Han ger uppdrag till den exekutiva makten att ställa de skyldiga för plundring och bränder till svars. Han har gjort sitt, men " jag kommer att dö på dess jord". Framförallt så talar han om sig själv i tredje person vid ett tillfälle:
"Hosni Mubarak, som talar till er idag, är stolt över den långa tid han har tjänat det egyptiska folket."
Med tanke på rapporterna om de negativa reaktionerna på hans tal bland de protesterande är vi nu närmare klimax. En fullt möjlig utveckling är att säkerhetsstyrkorna nu kommer ingripa, medan armén står vid sidan om. Det behövs bara en gnista. En diktatorisk mästerdomptör utkämpar sin sista strid.
Red anm - Månadens fokusområde har dragit ut på tiden och kommer först i morgon bitti. Delvis pga annat, men också för att det är så svårt att välja. Marocko, Jemen, Bangladesh, Filippinerna, Kirigistan och DR Kongo är starka kandidater.
DN
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
DN
DN
SvD
Aftonbladet
Nyhetskonglomeratet Al-Jazeera spelar en oerhört viktig roll i det nuvarande skeendet. Bolaget har, sedan grundandet med pengar från Qatars emir, under många år byggt upp en trovärdighet med bland annat en väldigt bra bevakning i Afrika. Men det har också rests röster för att kanalen går andra ärenden för att måla upp arabiskt lidande och starta politiska kriser. Länder som Kuwait, Bahrain och Irak har ingripit mot kanalen, och i Egypten har nyhetsnätverket långt tidigare varit anklagat för oprofessionell journalistik.
För ett par veckor sedan kom de sk. PaliLeaks från Al Jazeera som visar på förhandlingar mellan den palestinska myndigheten och Israel. I Egypten är Al Jazeera den främste tolkaren av skeendet och har ett sådant genomslag att regimen försökt sabotera dess möjligheter. Jag är emellertid tveksam till rapporteringen av dagens demonstrationer. Vem som helst kan mäta upp Tahrirtorget i Kairo och räkna ut att upp till två miljoner människor inte får plats. Det skulle innebära att varje människa hade 15x15cm att röra sig på. En mer trolig siffra är Reuters 200000 människor, vilket är drygt 1% av stadens befolkning. Det innebär att protesterna inte är lika stora som vi uppfattar det, och att samhället fungerar hyggligt med fungerande orderkedjor.
Mycket talar dock för att Mubarak snart kommer att annonsera att varken han eller sonen Gamal inte kommer att ställa upp i höstens presidentval. Det är sannolikt arméns pris för stödet som jag skrev om förra veckan. Det kommer helt säkert inte vara tillräckligt för de som protesterar. Kraftmätningen är därför inte över ännu, och klimax kommer närmare. Hur kommer Al Jazeera rapportera då?
Edit 1/2 kl 2330: En av de underbara sakerna med Internet är att vi som mediekonsumenter kommer närmare källorna. Här huvuddelen av Mubaraks tal transkriberat.
Utdrag ur talet: Han vänder sig direkt till bönder, kristna, muslimer, gamla och unga osv. Han är lojal med Egypten. Han försvarar konsitutionen och det egyptiska folket. Han säger flera gångar att han slagits för landet i krig. Han är inte maktfullkomlig och kommer inte att kandidera i höstens val.
Varningstecken: Han ger uppdrag till den exekutiva makten att ställa de skyldiga för plundring och bränder till svars. Han har gjort sitt, men " jag kommer att dö på dess jord". Framförallt så talar han om sig själv i tredje person vid ett tillfälle:
"Hosni Mubarak, som talar till er idag, är stolt över den långa tid han har tjänat det egyptiska folket."
Med tanke på rapporterna om de negativa reaktionerna på hans tal bland de protesterande är vi nu närmare klimax. En fullt möjlig utveckling är att säkerhetsstyrkorna nu kommer ingripa, medan armén står vid sidan om. Det behövs bara en gnista. En diktatorisk mästerdomptör utkämpar sin sista strid.
Red anm - Månadens fokusområde har dragit ut på tiden och kommer först i morgon bitti. Delvis pga annat, men också för att det är så svårt att välja. Marocko, Jemen, Bangladesh, Filippinerna, Kirigistan och DR Kongo är starka kandidater.
DN
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
DN
DN
SvD
Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)