Al Qaida-associerade extremisten Abu Sulaiman al-Nasser har just hotat finska trupper i Afghanistan. Enligt Flashpoint Partners , en av världens mest renomerade bevakare av terrorism, har denne just gjort detta på ett jihadforum.
Abu Sulaiman är ett namn som mest är känt för att först ha identifierat Taimur Abdaly efter bomben på Drottninggatan. Han meddelade då sådana detaljer att han anses vara väl insatt i extremisters planer. Nu uppmanar han i ett inlägg Europas muslimer att resa sig mot västs orättfärdiga krig. I sommar ska Europa få känna på attacker mot bland annat skogar och gasdepåer, som ska tvinga oss att spendera mycket pengar för skydda oss.
Det andra inlägget innehåller enligt Flashpoint Partners ett konkret hot mot finska soldater i Afghanistan och en konkret uppmaning till Talibanerna att agera. Dessa korsfarare med bas i Mazar-e-Sharif ska attackeras;
"Finnish soldiers in Afghanistan are weak and avoid confrontation, plus there is little popular support in Finland for them."
"We urge you to strike these forces and their bases with severe blows in the city of Mazar-e-Sharif and surrounding areas."
är några av de översättningar som Flashpoint lagt ut på Twitter.
Trovärdigheten kan jag inte bedöma, men det är anmärkningsvärt att Finland pekas ut. Det har också förekommit hot i Samangan, där de flesta finska soldaterna har varit förlagda. Jag har tidigare skrivit om turerna kring detta. Hotet ledde fram till att vi drog oss tillbaka för att inte sätta förbandet i en situation, där soldater tvingas öppna eld mot civilbefolkningen för att skydda sig mot överfall. PRT MeS ska nu operera från en afghansk armébas i provinsen istället.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-29
Afghanskt högtryck på väg?
Gårdagens självmordsattentat i Taloqan i Takharprovinsen har ruskat om Afghanistan. Efter ett sammanträde med de högst befattningshavarna i norra Afghanistan utlöste en infiltrerad självmordsbombare sin laddning. Polisbefälhavaren för den norra regionen, general Dawood Dawood dödades liksom tre andra afghaner och tre tyska soldater. Den tyska befälhavaren i norra Afghanistan, general Markus Kneip, sårades i attentatet.
Även om det inträffade fördömdes av alla, så var det från olika utgångspunkter. President Karzai's talesmän menade att detta var ett verk utisfrån som i sin tur har sin grund i USA:s attacker med UAV:er i Pakistan. Den afghanska senaten uttalade att regeringen gör för lite att stävja infiltration av afghanska säkerhetsstyrkor.
Samtidigt höjde Karzai tonen mot nattliga räder och flygattacker i ett skarpt uttalande. De senaste dagarna är ISAF anklagade för att dödat tiotals civila i både Nuristan och Helmand i olika anfall från luften.
Det är tydligt att talibaner med flera försöker imitera ISAF:s taktik med att försöka neutralisera chefer på andra sidan. De tre senaste månaderna har tre stycken provinspolischefer dödats i olika attacker, förutom general Dawood. Afghanska säkerhetsstyrkor är det främsta målet. Det har varit uppseendeväckande attacker mot försvarsministeriet, ett militärsjukhus och rekryteringskontor som en del av sin utropade våroffensiv Badr.
Alla dessa attacker syftar till att isolera den afghanska säkerhetsstrukturen från omvärlden. En intressant bieffekt av dessa mötesattentat kan vara att det blir svårare för afghanska armén och polisen att kommunicera. Det är troligt att ISAF kommer att förlägga fler möten vid egna etablissemang i framtiden och/eller förstärka skyddet kring sina chefer.
Karzai's hållning mot natträder och flygattacker är problematisk för ISAF. Å ena sidan är metoderna kortsiktigt effektiva, där väst använder sin materiella överlägsenhet. Å andra sidan är det en president för en självständig nation som uttalar detta, och rimligen bör Kunar förvänta sig att partners följer detta. Civila förluster är oerhört kontraproduktiva, det förstår ju afghanerna bättre än någon annan.
Talibanernas taktik kommer över tid att öka spänningarna inom det afghanska samhället politiskt. Det finns allt tydligare tecken på detta, framförallt mellan icke-pashtuner i norr och regeringen. De förra ser med stor skepsis på regeringens försök att samtala med talibanerna. Den ökade uppblandningen av korrupta regeringstjänstemän, talibaner i den organiserade brottsligheten och utländsk påverkan spär på svårigheterna att skilja vän från fiende.
Om omvärlden ska kunna hjälpa afghanerna är det viktigt att kunna öka precisionen i detta avseende. Det kan handla om förbättrad underrättelsetjänst, skärpta insatsregler och ökade krav på mottagare av bistånd. Om vi inte gör detta, så kommer afghanerna till slut att vända sig emot oss.
Det finns ett afghanskt talessätt som säger:
"Ett bra år är bestämt av dess vår, så går våren, så går året."
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Även om det inträffade fördömdes av alla, så var det från olika utgångspunkter. President Karzai's talesmän menade att detta var ett verk utisfrån som i sin tur har sin grund i USA:s attacker med UAV:er i Pakistan. Den afghanska senaten uttalade att regeringen gör för lite att stävja infiltration av afghanska säkerhetsstyrkor.
Samtidigt höjde Karzai tonen mot nattliga räder och flygattacker i ett skarpt uttalande. De senaste dagarna är ISAF anklagade för att dödat tiotals civila i både Nuristan och Helmand i olika anfall från luften.
Det är tydligt att talibaner med flera försöker imitera ISAF:s taktik med att försöka neutralisera chefer på andra sidan. De tre senaste månaderna har tre stycken provinspolischefer dödats i olika attacker, förutom general Dawood. Afghanska säkerhetsstyrkor är det främsta målet. Det har varit uppseendeväckande attacker mot försvarsministeriet, ett militärsjukhus och rekryteringskontor som en del av sin utropade våroffensiv Badr.
Alla dessa attacker syftar till att isolera den afghanska säkerhetsstrukturen från omvärlden. En intressant bieffekt av dessa mötesattentat kan vara att det blir svårare för afghanska armén och polisen att kommunicera. Det är troligt att ISAF kommer att förlägga fler möten vid egna etablissemang i framtiden och/eller förstärka skyddet kring sina chefer.
Karzai's hållning mot natträder och flygattacker är problematisk för ISAF. Å ena sidan är metoderna kortsiktigt effektiva, där väst använder sin materiella överlägsenhet. Å andra sidan är det en president för en självständig nation som uttalar detta, och rimligen bör Kunar förvänta sig att partners följer detta. Civila förluster är oerhört kontraproduktiva, det förstår ju afghanerna bättre än någon annan.
Talibanernas taktik kommer över tid att öka spänningarna inom det afghanska samhället politiskt. Det finns allt tydligare tecken på detta, framförallt mellan icke-pashtuner i norr och regeringen. De förra ser med stor skepsis på regeringens försök att samtala med talibanerna. Den ökade uppblandningen av korrupta regeringstjänstemän, talibaner i den organiserade brottsligheten och utländsk påverkan spär på svårigheterna att skilja vän från fiende.
Om omvärlden ska kunna hjälpa afghanerna är det viktigt att kunna öka precisionen i detta avseende. Det kan handla om förbättrad underrättelsetjänst, skärpta insatsregler och ökade krav på mottagare av bistånd. Om vi inte gör detta, så kommer afghanerna till slut att vända sig emot oss.
Det finns ett afghanskt talessätt som säger:
"Ett bra år är bestämt av dess vår, så går våren, så går året."
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-28
Sudanskt fait accompli?
150000 civila på flykt från Abeyi. Sudanesiska trupper har tagit över staden medan omvärlden försöker samla sig. Afrikanska ledare försöker medla, medan väst och FN fördömer agerandet och uppmanar till ett tillbakadragande. Antagligen är det mycket inrikespolitik med i kalkylerna, och Södra Sudans president Kiir har uttalat en önskan om samtal istället för krig. Det kan innebära att al-Bashir får sin vilja igenom. Kommer det att bli en apptitretare i såfall?
Läget kring staden Abeyi börjar klarna sedan Sudanska förband intagit staden förra helgen. Enligt BBC, som stödjer sig på sydsudanesiska uppgifter, så har uppemot 150000 människor flytt Abeyi söderut, vilket utgör en stark påfrestning på fattiga Södra Sudan. I början av veckan förekom plundring och bränder i staden. Enligt vissa uppgifter har Sudan stängt av mobiltelefontrafiken i området. Satellite Sentinel Project har publicerat bilder som bland annat visar pansrade fordon i byar kring Abeyi och flygplan på flygfält i området.
Omvärlden har reagerat med bestörtning. USA, Storbritannien och Frankrike har fördömt Sudans agerande och uppmanat att trupperna ska dras tillbaka. Enligt USA:s envoyé Princeton Lyman står 38 miljarder USD på spel för Sudan i form av eventuella skuldavskrivningar och andra incentiv. Sydafrikas förre president, Thabo Mbeki, försöker medla mellan de bägge sidorna liksom Ugandas president Museveni. De arbetar inom ramen för AU tillsammans med bland annat Kenyas och Etiopiens ledningar som stod bakom fredsavtalet 2005. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har fördömt det eskalerande våldet och uppmanat Khartoum att dra tillbaka sina trupper.
FN har 9000 man i sin fredsbevarande styrka (UNMIS) i Sudan. Denna styrka väntas minska efter att Södra Sudan når sin självständighet den 9 juli i år. Samtidigt föreslår FN:s avdelning för fredsbevarande operationer att en ny styrka om 7000 soldater inrättas i Södra Sudan. Den nuvarande styrkan har fått kritik för att vara för passiva. Kritiker menar att UNMIS borde hålla de bägge sidorna åt och skydda civilbefolkningen istället för att bara övervaka och rapportera. Då och då beskjuter parterna FN-trupp. Den senaste veckan har två egyptiska soldater sårats och en FN-helikopter har beskjutits från marken. Enligt FN var det Misseriyamilis från norr som gjorde detta.
Sydsudanesiska minstrar har uttryckt desperation och på sina håll också tal om att försvara sig. President Kiir däremot har sagt att han inte kommer att gå i krig med Sudan, utan att det bästa är att nå fred genom samtal när det gäller Abeyi.
När det gäller Darfur, så har samtal mellan några av parterna startat i Doha, Qatar. Alla deltar inte i dessa samtal (se förra helgens inlägg). Under tiden har FN:s och AU:s gemensamma styrka i Darfur (UNAMID) rapporterat att 10 civila dödats i flyganfall på senare tid i norra Darfur.
I Libyen påstår sig rebellerna där har utkämpat framgångsrika strider med sudanesiska legosoldater väster om Kufra i sydöstra Libyen. Det skulle kunna röra sig om soldater ur Justice and Equality Movement (JEM), som Khaddafi tidigare har understött.
Hur kommer det att gå med Abeyi? Mycket talar för att president al-Bashir har satt igång sin krigsmaskin för att ena de egna. På senare tid har det kommit allt fler tecken på sprickor i det regerande Nationella Kongresspartiet. Presidenten har bland annat sparkat sin säkerhetsrådgivare, och han sägs ha blivit misstänksam mot den egna militären efter utvecklingen i Tunisien och Egypten. Han försöker också att hantera Misseriyastammen som enligt internationell skiljedom inte räknas som invånare i Abeyiprovinsen, eftersom de inte är fast bosatta där till skillnad från Dinka Ngok.
Min bedömning är således att kraften syftar till inre konsolidering, och inte primärt riktar sig mot Södra Sudan. Det torde innebära att al-Bashir får sin vilja igenom visavi president Kiir. Faran är då att det öppnar för framstötar mot andra områden med mycket olja liksom Abeyi. Å andra sidan riskerar han att få både Kina och USA emot sig. Med valseger i Södra Kordufan och eventuell annektering av Abeyi kommer han att sitta still.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Läget kring staden Abeyi börjar klarna sedan Sudanska förband intagit staden förra helgen. Enligt BBC, som stödjer sig på sydsudanesiska uppgifter, så har uppemot 150000 människor flytt Abeyi söderut, vilket utgör en stark påfrestning på fattiga Södra Sudan. I början av veckan förekom plundring och bränder i staden. Enligt vissa uppgifter har Sudan stängt av mobiltelefontrafiken i området. Satellite Sentinel Project har publicerat bilder som bland annat visar pansrade fordon i byar kring Abeyi och flygplan på flygfält i området.
Omvärlden har reagerat med bestörtning. USA, Storbritannien och Frankrike har fördömt Sudans agerande och uppmanat att trupperna ska dras tillbaka. Enligt USA:s envoyé Princeton Lyman står 38 miljarder USD på spel för Sudan i form av eventuella skuldavskrivningar och andra incentiv. Sydafrikas förre president, Thabo Mbeki, försöker medla mellan de bägge sidorna liksom Ugandas president Museveni. De arbetar inom ramen för AU tillsammans med bland annat Kenyas och Etiopiens ledningar som stod bakom fredsavtalet 2005. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har fördömt det eskalerande våldet och uppmanat Khartoum att dra tillbaka sina trupper.
FN har 9000 man i sin fredsbevarande styrka (UNMIS) i Sudan. Denna styrka väntas minska efter att Södra Sudan når sin självständighet den 9 juli i år. Samtidigt föreslår FN:s avdelning för fredsbevarande operationer att en ny styrka om 7000 soldater inrättas i Södra Sudan. Den nuvarande styrkan har fått kritik för att vara för passiva. Kritiker menar att UNMIS borde hålla de bägge sidorna åt och skydda civilbefolkningen istället för att bara övervaka och rapportera. Då och då beskjuter parterna FN-trupp. Den senaste veckan har två egyptiska soldater sårats och en FN-helikopter har beskjutits från marken. Enligt FN var det Misseriyamilis från norr som gjorde detta.
Sydsudanesiska minstrar har uttryckt desperation och på sina håll också tal om att försvara sig. President Kiir däremot har sagt att han inte kommer att gå i krig med Sudan, utan att det bästa är att nå fred genom samtal när det gäller Abeyi.
När det gäller Darfur, så har samtal mellan några av parterna startat i Doha, Qatar. Alla deltar inte i dessa samtal (se förra helgens inlägg). Under tiden har FN:s och AU:s gemensamma styrka i Darfur (UNAMID) rapporterat att 10 civila dödats i flyganfall på senare tid i norra Darfur.
I Libyen påstår sig rebellerna där har utkämpat framgångsrika strider med sudanesiska legosoldater väster om Kufra i sydöstra Libyen. Det skulle kunna röra sig om soldater ur Justice and Equality Movement (JEM), som Khaddafi tidigare har understött.
Hur kommer det att gå med Abeyi? Mycket talar för att president al-Bashir har satt igång sin krigsmaskin för att ena de egna. På senare tid har det kommit allt fler tecken på sprickor i det regerande Nationella Kongresspartiet. Presidenten har bland annat sparkat sin säkerhetsrådgivare, och han sägs ha blivit misstänksam mot den egna militären efter utvecklingen i Tunisien och Egypten. Han försöker också att hantera Misseriyastammen som enligt internationell skiljedom inte räknas som invånare i Abeyiprovinsen, eftersom de inte är fast bosatta där till skillnad från Dinka Ngok.
Min bedömning är således att kraften syftar till inre konsolidering, och inte primärt riktar sig mot Södra Sudan. Det torde innebära att al-Bashir får sin vilja igenom visavi president Kiir. Faran är då att det öppnar för framstötar mot andra områden med mycket olja liksom Abeyi. Å andra sidan riskerar han att få både Kina och USA emot sig. Med valseger i Södra Kordufan och eventuell annektering av Abeyi kommer han att sitta still.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-24
Svensk R2P-policy 2.0
Diskussionerna kring vår insats i Libyen har minst sagt varit spännande och ombytliga. De politiska partierna, medierna och i viss mån Försvarsmakten har haft problem att orientera sig inför denna typ av utveckling.
Regeringen startade balanserat med en bred överenskommelse som innehöll en bra truppkompostion, men med en underskattning av Khaddafiregimens motståndskraft. Uttalanden i början från ansvariga uttryckte ofta förhoppningar om att detta skulle gå snabbt. En insatstid på två månader vittnar om detta.
Efter beslutet verkade uppföljningen därför avstanna. Rätt som det var hade över halva tiden gått och inga analyser redovisades. I rådande situation verkar nu inriktningen vara att förlänga bidraget, fast NATO kan köra obeväpnade PSYOPS-plan över Tripoli och snart attackhelikoptrar, vilket i sin tur indikerar en våldsam luftöverlägsenhet.
Socialdemokraterna hade å sin sida ett byte av partiordförande i upptakten till riksdagsbeslutet. Partiet har kryssat fram och tillbaka i olika utspel som har varit svåra att följa tråden i. Efter avslutad teambuilding så landade förra veckan partiet i en rapport som presenterades på en pressträff. Denna innehöll nu en mer genomarbetad strategi för Libyen.
Miljöpartiet antog överraskande förslag i lördags mot urholkandet av den svenska neutraliteten (!). I det ojusterade protokollet heter det bland annat:
"att MP ska verka för att Sverige lämnar alla militära samarbeten som inte är på FN- mandat och FN-ledda. Beslut: Bifall"
Det torde innebära att (Mp) ska verka för att lämna Libyeninsatsen. FN leder ju inte operationen, det gör NATO på uppdrag av FN. Eftersom jag inte tror att citatet ovan innehåller en tautologi, så är den rimliga tolkningen denna. Å andra sidan gäller det inte, enligt ett annat kongressbeslut, Afghanistan - som ju NATO också leder - där ska bara svensk trupp inte strida. Jag instämmer i försvarsministerns farhågor kring denna hållning. En potentiellt trist utveckling för ett parti som tidigare har tagit ett stort ansvar för andra insatser.
Medierna, med undantag för Sveriges Radio i viss mån, har i sin tur varit förvånansvärt okritiska vad gäller insatsen. Först i förra veckan dök det upp en s.k rewrite av en New York Timesartikel som handlade om signalerna att kvinnorna i Libyen kan räkna med mindre politisk makt i ett framtida rebellstyrt land. Inte en enda större artikel har synts till om varför Finland inte är med eller om vapen som smugglas ut ur Libyen.
Ingen har heller behandlat fenomenet att vi först gjorde ett offentligt åtagande i London och först därefter informerade regeringen statsledningen och de mindre partierna i Utrikesnämnden. Det har inte skrivits några större analyser om konsekvenserna för civilbefolkningen med ett eskalerat krig. Inga initiativ från vår sida till eld-upphör. 800000 människor är nu på flykt, vilket innebär 13-14% av befolkningen. Upp till 30000 döda enligt amerikanska uppskattningar. Skydd av civilbefolkning?
Försvarsmakten hade i vart fall pinalerna i ordning från början. Snabbt och professionellt kom förbandet (i huvudsak ur NBG 11) på plats och har av allt att döma gjort mycket bra ifrån sig. Enda malören var bränslet, men det var en mera en medial missuppfattning. Gripen kunde flyga på bränslet vid basen, men av garantiskäl var förbandet tvungen att invänta föreskrivet bränsle. Efter en liten stund började bra information delges allmänheten via framförallt Flygvapenbloggen.
I samband med diskussionen om en marininsats förra veckan tog däremot den förvaltande attityden över. Försvarsmakten meddelade att det inte fanns några marina förband i högre beredskap än 90 dagar. Hänvisning gjordes till det styrkeregister som vi anmält in förband till för FN, EU och NATO. Att vi i själva verket borde kunna ha ett fartyg i Medelhavet några veckor efter beslut visar att det är en bit att gå, innan vi själva förstår vad vi håller på att skapa.
Jag tror att det främsta skälet till denna blandning av bra agerande och lika delar valhänthet är att vi inte har någon policy för insatser som handlar om ansvaret att skydda. När Responsibilty to Protect lanserades 2005 gjordes det några högtidliga uttalanden och det anordnades några seminarier, sedan hände inget mer. Ingen har mig veterligen beskrivit detta i något koncept eller policy. Precis som med solidaritesförklaringen har vi haft svårt att operationalisera det vi så vackert tänker.
Det är alltid lätt att kritisera och det är därför önskvärt att vara konstruktiv. Här kommer därför ett utkast på hur en sådan policy skulle kunna utformas. Det är viktigt att betona att alla maktmedlen, även bistånd, måste finns med från början i planeringen. De redovisande exemplen har en militär slagsida. Det beror på att jag inte har tillräckligt med djupgående kunskaper om exempelvis just bistånd.
Vi ska ha högsta möjliga förankring, och våldsanvändningen ska spegla denna
Externt är det väldigt önskvärt med ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Men ibland kan det gå väldigt fort på plats eller så kan ett vetoland blockera ett sådant. Redan 1999 stödde Sverige, med utrikesminister Anna Lindh som motor, diplomatiskt bombningarna mot Serbien-Montenegro. Det kan alltså innebära att vi någon gång måste skrida till verket utan mandat initialt eller inte alls. För aktivt deltagande i en regimförändring ska det finnas ett explicit uppdrag från FN.
Internt bör breda överenskommelser främjas genom bland annat en bättre användning av Utrikesnämnden och fler sammansatta försvars- och utrikesutskott. Hur långt vi driver insatsregler för militära förband bör proportionerligt kopplas ihop till vilket mandat som finns samt det som är militärt nödvändigt. Svenska förband får alltid öppna eld i nödvärn. Detta gör dessa för att försvara sig mot överhängande eller pågående angrepp på person eller egendom, även annans.
Insatsen bör ha en allomfattande ansats och beredskap för flexibla ändringar
Sverige bör använda flera av statens maktmedel för en högre samlad effekt av insatsen. Det militära bidraget är förvisso det mest väsentliga initialt, men det måste inordnas i ett sammanhängande koncept. Statsrådsberedningen och Utrikesdepartement bör ha de framträdande rollerna i det interna arbetet inom Regeringskansliet. Insatsregler eller förbandssammansättningar ska kunna ändras med hänsyn till vad insatserna kräver.
En längre framförhållning bör skapas, där förband i lägre beredskap kan få beredskapen skärpt när den första styrkan gett sig av. Det kräver ett framåtriktat tänkande. Sverige har enligt min bedömning en minröjningskapacitet till sjöss i världsklass. När eld-upphör kommer eller när Khaddafis styrkor inte kan nå hamnen i Misurata med artillerield kommer farleder att behöva öppnas för införsel av förnödenheter. Det kommer att vara den allra viktigaste militära uppgiften under en tid för att stabilisera västra Libyen.
Förlust av liv och vital infrastruktur ska begränsas
Ett eldupphör som innebär att våld avbryts är det eftersträvansvärda på kort sikt. Ibland kommer det att innebära att en militär styrka måste slå till hårt och med inslag av kraftigt våld för att få stopp på det felaktiga beteendet. Under en kort period av tid kan alltså ett stort antal människor dödas för att det ska innebära färre på sikt. Användningen av offensiva medel för att utöva våld mot parter bestäms av befälhavaren på plats inom ramen för de uppsatta insatsreglerna. Defensiva medel för att skydda civilbefolkningen utgör grunden. Propåer om eld-upphör från parterna ska undersökas och om möjligt antas. I början kan det vara ett kortvarigt sådant som kan förlängas dygnsvis. Det ger möjlighet att pröva parternas vilja.
För att öka urskiljningen bör starka egna underrättelseresurser ingå. Det hjälper oss att utvärdera andra länders information och ökar precisionen i de vapeninsatser som görs. Stridsflyg öppnar inte eld utan eldledning från marken, annat än i nödvärn enligt ovan. Förberedelser bör finnas för ett bidrag med övervakningsstyrka och humanitärt bistånd när ett eld-upphör uppnås.
Strategin ska vara tydlig och balanserad
Insatserna ska inte inledas utan en artikulerad målbeskrivning, adekvata förmågor i förhållande till ambitionen och en redovisning om hur insatserna ska avslutas. Den absolut största svagheten i den internationella insatsen i Libyen hänför sig till dessa punkter. Det finns två målbeskrivningar, två ledningsförhållanden (NATO + Doha) och ingen redovisning om fortsättningen. Vi är kvar i Kosovo efter tolv år, insatsen i Afghanistan är inne på sitt tionde år efter regimförändringen 2001. I Afghanistan uppträder drygt 500 soldater på en yta som Norrbottens, där de ansvarar för säkerheten. Detta innebär inte att vi med automatik kommer att misslyckas där, men risken ökar med en sådan fundamental obalans.
Hänsyn till pågående eller planerade insatser måste också vägas in. Jag har tidigare föreslagit att vårt stridsflyg tas hem från Libyen för återhämtning. I augusti kommer Afghanistan att nå sin säsongstopp i attacker från det väpnade motståndet. Vi bör ha beredskap att förstärka vår insats där istället för att flyga spaningsuppdrag mot ett sönderslaget eller borttvingat libyskt flygvapen. Märk väl att det är effekten på Khaddafis flygoperativa förmåga som är det centrala. Diktatorn kan ha 1000 plan på marken i södra Libyen. Så länge inget annat än enstaka helikoptrar flyger i flygförbudszonen, så är den etablerad. Nedbrytningen av luftvärnet är i det sammanhanget ett självskydd, eftersom ett luftvärn inte kan flyga. De tankar som luftats att börja slå sönder Libyens infrastruktur, för att sätta press på personer i Khaddafis inre cirkel att hoppa av, indikerar både en desperat strategi och en rådande överkapacitet/överlägsenhet.
För bästa möjliga utgång krävs förberedelser och respekt för roller
Sveriges olika aktörer behöver studera denna typ av multinationella sektorövergripande operationer. En statlig utredning i likhet med den som nu genomförs angående väpnat skydd av fartygstrafik mot pirater skulle kunna vara ett sätt att öka kunskapen om fenomenet. Övergripande planering för den här typen av insatser kan starta parallellt och justeras när utredningen är klar.
Den enskilt viktigaste faktorn är övning av inblandade aktörer. Såväl den strategiska ledningen som taktisk samverkan behöver övas handgripligt för att öka insikten om risker och komplikationer. Militära förband bör inte lämna bistånd annat än i nödfall (mat/vatten/skydd) eller vid stridsverksamhet. Rollerna mellan militär och humanitär hjälp bör alltså hållas isär. Dels för den senares trovärdighet och för den högre risk för kontraproduktiva effekter som kan inträffa när icke-tränade utför någon annans uppgift. Bistånd i katastrof- eller stridszoner är inget för amatörer. Stabskapaciteten för civila aktörer behöver sannolikt däremot öka.
Det är inte en fråga om, utan när, vi står inför en Libyenliknande situation igen. Genom mer tanke och handling innan det händer, kan vi öka effekten av svenska insatser när bröders och systrars liv står på spel.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
SvD
Regeringen startade balanserat med en bred överenskommelse som innehöll en bra truppkompostion, men med en underskattning av Khaddafiregimens motståndskraft. Uttalanden i början från ansvariga uttryckte ofta förhoppningar om att detta skulle gå snabbt. En insatstid på två månader vittnar om detta.
Efter beslutet verkade uppföljningen därför avstanna. Rätt som det var hade över halva tiden gått och inga analyser redovisades. I rådande situation verkar nu inriktningen vara att förlänga bidraget, fast NATO kan köra obeväpnade PSYOPS-plan över Tripoli och snart attackhelikoptrar, vilket i sin tur indikerar en våldsam luftöverlägsenhet.
Socialdemokraterna hade å sin sida ett byte av partiordförande i upptakten till riksdagsbeslutet. Partiet har kryssat fram och tillbaka i olika utspel som har varit svåra att följa tråden i. Efter avslutad teambuilding så landade förra veckan partiet i en rapport som presenterades på en pressträff. Denna innehöll nu en mer genomarbetad strategi för Libyen.
Miljöpartiet antog överraskande förslag i lördags mot urholkandet av den svenska neutraliteten (!). I det ojusterade protokollet heter det bland annat:
"att MP ska verka för att Sverige lämnar alla militära samarbeten som inte är på FN- mandat och FN-ledda. Beslut: Bifall"
Det torde innebära att (Mp) ska verka för att lämna Libyeninsatsen. FN leder ju inte operationen, det gör NATO på uppdrag av FN. Eftersom jag inte tror att citatet ovan innehåller en tautologi, så är den rimliga tolkningen denna. Å andra sidan gäller det inte, enligt ett annat kongressbeslut, Afghanistan - som ju NATO också leder - där ska bara svensk trupp inte strida. Jag instämmer i försvarsministerns farhågor kring denna hållning. En potentiellt trist utveckling för ett parti som tidigare har tagit ett stort ansvar för andra insatser.
Medierna, med undantag för Sveriges Radio i viss mån, har i sin tur varit förvånansvärt okritiska vad gäller insatsen. Först i förra veckan dök det upp en s.k rewrite av en New York Timesartikel som handlade om signalerna att kvinnorna i Libyen kan räkna med mindre politisk makt i ett framtida rebellstyrt land. Inte en enda större artikel har synts till om varför Finland inte är med eller om vapen som smugglas ut ur Libyen.
Ingen har heller behandlat fenomenet att vi först gjorde ett offentligt åtagande i London och först därefter informerade regeringen statsledningen och de mindre partierna i Utrikesnämnden. Det har inte skrivits några större analyser om konsekvenserna för civilbefolkningen med ett eskalerat krig. Inga initiativ från vår sida till eld-upphör. 800000 människor är nu på flykt, vilket innebär 13-14% av befolkningen. Upp till 30000 döda enligt amerikanska uppskattningar. Skydd av civilbefolkning?
Försvarsmakten hade i vart fall pinalerna i ordning från början. Snabbt och professionellt kom förbandet (i huvudsak ur NBG 11) på plats och har av allt att döma gjort mycket bra ifrån sig. Enda malören var bränslet, men det var en mera en medial missuppfattning. Gripen kunde flyga på bränslet vid basen, men av garantiskäl var förbandet tvungen att invänta föreskrivet bränsle. Efter en liten stund började bra information delges allmänheten via framförallt Flygvapenbloggen.
I samband med diskussionen om en marininsats förra veckan tog däremot den förvaltande attityden över. Försvarsmakten meddelade att det inte fanns några marina förband i högre beredskap än 90 dagar. Hänvisning gjordes till det styrkeregister som vi anmält in förband till för FN, EU och NATO. Att vi i själva verket borde kunna ha ett fartyg i Medelhavet några veckor efter beslut visar att det är en bit att gå, innan vi själva förstår vad vi håller på att skapa.
Jag tror att det främsta skälet till denna blandning av bra agerande och lika delar valhänthet är att vi inte har någon policy för insatser som handlar om ansvaret att skydda. När Responsibilty to Protect lanserades 2005 gjordes det några högtidliga uttalanden och det anordnades några seminarier, sedan hände inget mer. Ingen har mig veterligen beskrivit detta i något koncept eller policy. Precis som med solidaritesförklaringen har vi haft svårt att operationalisera det vi så vackert tänker.
Det är alltid lätt att kritisera och det är därför önskvärt att vara konstruktiv. Här kommer därför ett utkast på hur en sådan policy skulle kunna utformas. Det är viktigt att betona att alla maktmedlen, även bistånd, måste finns med från början i planeringen. De redovisande exemplen har en militär slagsida. Det beror på att jag inte har tillräckligt med djupgående kunskaper om exempelvis just bistånd.
Vi ska ha högsta möjliga förankring, och våldsanvändningen ska spegla denna
Externt är det väldigt önskvärt med ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Men ibland kan det gå väldigt fort på plats eller så kan ett vetoland blockera ett sådant. Redan 1999 stödde Sverige, med utrikesminister Anna Lindh som motor, diplomatiskt bombningarna mot Serbien-Montenegro. Det kan alltså innebära att vi någon gång måste skrida till verket utan mandat initialt eller inte alls. För aktivt deltagande i en regimförändring ska det finnas ett explicit uppdrag från FN.
Internt bör breda överenskommelser främjas genom bland annat en bättre användning av Utrikesnämnden och fler sammansatta försvars- och utrikesutskott. Hur långt vi driver insatsregler för militära förband bör proportionerligt kopplas ihop till vilket mandat som finns samt det som är militärt nödvändigt. Svenska förband får alltid öppna eld i nödvärn. Detta gör dessa för att försvara sig mot överhängande eller pågående angrepp på person eller egendom, även annans.
Insatsen bör ha en allomfattande ansats och beredskap för flexibla ändringar
Sverige bör använda flera av statens maktmedel för en högre samlad effekt av insatsen. Det militära bidraget är förvisso det mest väsentliga initialt, men det måste inordnas i ett sammanhängande koncept. Statsrådsberedningen och Utrikesdepartement bör ha de framträdande rollerna i det interna arbetet inom Regeringskansliet. Insatsregler eller förbandssammansättningar ska kunna ändras med hänsyn till vad insatserna kräver.
En längre framförhållning bör skapas, där förband i lägre beredskap kan få beredskapen skärpt när den första styrkan gett sig av. Det kräver ett framåtriktat tänkande. Sverige har enligt min bedömning en minröjningskapacitet till sjöss i världsklass. När eld-upphör kommer eller när Khaddafis styrkor inte kan nå hamnen i Misurata med artillerield kommer farleder att behöva öppnas för införsel av förnödenheter. Det kommer att vara den allra viktigaste militära uppgiften under en tid för att stabilisera västra Libyen.
Förlust av liv och vital infrastruktur ska begränsas
Ett eldupphör som innebär att våld avbryts är det eftersträvansvärda på kort sikt. Ibland kommer det att innebära att en militär styrka måste slå till hårt och med inslag av kraftigt våld för att få stopp på det felaktiga beteendet. Under en kort period av tid kan alltså ett stort antal människor dödas för att det ska innebära färre på sikt. Användningen av offensiva medel för att utöva våld mot parter bestäms av befälhavaren på plats inom ramen för de uppsatta insatsreglerna. Defensiva medel för att skydda civilbefolkningen utgör grunden. Propåer om eld-upphör från parterna ska undersökas och om möjligt antas. I början kan det vara ett kortvarigt sådant som kan förlängas dygnsvis. Det ger möjlighet att pröva parternas vilja.
För att öka urskiljningen bör starka egna underrättelseresurser ingå. Det hjälper oss att utvärdera andra länders information och ökar precisionen i de vapeninsatser som görs. Stridsflyg öppnar inte eld utan eldledning från marken, annat än i nödvärn enligt ovan. Förberedelser bör finnas för ett bidrag med övervakningsstyrka och humanitärt bistånd när ett eld-upphör uppnås.
Strategin ska vara tydlig och balanserad
Insatserna ska inte inledas utan en artikulerad målbeskrivning, adekvata förmågor i förhållande till ambitionen och en redovisning om hur insatserna ska avslutas. Den absolut största svagheten i den internationella insatsen i Libyen hänför sig till dessa punkter. Det finns två målbeskrivningar, två ledningsförhållanden (NATO + Doha) och ingen redovisning om fortsättningen. Vi är kvar i Kosovo efter tolv år, insatsen i Afghanistan är inne på sitt tionde år efter regimförändringen 2001. I Afghanistan uppträder drygt 500 soldater på en yta som Norrbottens, där de ansvarar för säkerheten. Detta innebär inte att vi med automatik kommer att misslyckas där, men risken ökar med en sådan fundamental obalans.
Hänsyn till pågående eller planerade insatser måste också vägas in. Jag har tidigare föreslagit att vårt stridsflyg tas hem från Libyen för återhämtning. I augusti kommer Afghanistan att nå sin säsongstopp i attacker från det väpnade motståndet. Vi bör ha beredskap att förstärka vår insats där istället för att flyga spaningsuppdrag mot ett sönderslaget eller borttvingat libyskt flygvapen. Märk väl att det är effekten på Khaddafis flygoperativa förmåga som är det centrala. Diktatorn kan ha 1000 plan på marken i södra Libyen. Så länge inget annat än enstaka helikoptrar flyger i flygförbudszonen, så är den etablerad. Nedbrytningen av luftvärnet är i det sammanhanget ett självskydd, eftersom ett luftvärn inte kan flyga. De tankar som luftats att börja slå sönder Libyens infrastruktur, för att sätta press på personer i Khaddafis inre cirkel att hoppa av, indikerar både en desperat strategi och en rådande överkapacitet/överlägsenhet.
För bästa möjliga utgång krävs förberedelser och respekt för roller
Sveriges olika aktörer behöver studera denna typ av multinationella sektorövergripande operationer. En statlig utredning i likhet med den som nu genomförs angående väpnat skydd av fartygstrafik mot pirater skulle kunna vara ett sätt att öka kunskapen om fenomenet. Övergripande planering för den här typen av insatser kan starta parallellt och justeras när utredningen är klar.
Den enskilt viktigaste faktorn är övning av inblandade aktörer. Såväl den strategiska ledningen som taktisk samverkan behöver övas handgripligt för att öka insikten om risker och komplikationer. Militära förband bör inte lämna bistånd annat än i nödfall (mat/vatten/skydd) eller vid stridsverksamhet. Rollerna mellan militär och humanitär hjälp bör alltså hållas isär. Dels för den senares trovärdighet och för den högre risk för kontraproduktiva effekter som kan inträffa när icke-tränade utför någon annans uppgift. Bistånd i katastrof- eller stridszoner är inget för amatörer. Stabskapaciteten för civila aktörer behöver sannolikt däremot öka.
Det är inte en fråga om, utan när, vi står inför en Libyenliknande situation igen. Genom mer tanke och handling innan det händer, kan vi öka effekten av svenska insatser när bröders och systrars liv står på spel.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
SvD
2011-05-22
Explosivt läge i Sudan
Konflikten - Freden 3 - 1 i veckan. Abeyi, Darfur och södra Sudan varierande negativt. Därför känns det viktigt att framhålla uttalandet från UD Carter Center om Södra Kurdufan.
Läget i den omtvistade Abeyiprovinsen förvärrades kraftigt under veckoslutet. Igår intog sudanesiska armén provinscentrat Abeyi med bland annat ett stridsvagnskompani. Alla källor bekräftar denna utveckling.
I torsdags överfölls en konvoj med sudanesiska soldater som ingår i den nord-sydliga övervakningsstyrkan Joint Integrated Unit. Överfallet skedde cirka en mil om Abeyi i ett område som kontrolleras av Sydsudanesiska polisenheter. Flera soldater sårades av de okända angriprna.
Den sudanesiska armén påstod att de under torsdagen var under tillbakadragande för att undvika friktioner, men att istället 22 soldater dödats i Abeyi av SPLA, och kallade området för en krigszon.
Den bild jag lyckats pussla ihop är att sudanesiska förband redan på fredag eftermiddag gick till attack mot Abeyi och flera omkringliggande byar. Anfallet med stridsvagnar understöddes av stridsflyg och granatkastareld, och de svepte snabbt undan sydsudanesisk polis som försökte besvara elden. Eventuellt kan dessa poliser varit understödda av enstaka stridsvagnar från SPLA.
Vita huset fördömde i ett uttalande Sudan för ett oproportioneligt och oansvarigt handlande. Administrationen krävde ett stopp för offensiva operationer och ett tillbakadragande istället.
Sudan svarade med en intervju med president al-Bashir i tidningen al Sharq, där denne gav beskedet att han skulle bli tvungen att förklara krig om södra Sudan försökte infoga Abeyi i den nya statsbildningen. I en adminstrativ manöver under lördagen upplöste han Abeyi's administration i ett dekret, vilket tolkas som en uppsägning av den överenskommelse som finns om Abeyi.
För att ytterligare komplicera det hela lät han samtidigt sin egen rådgivare, Mustafa Othman Ismail, försäkra omgivningen att det inte finns någon risk för krig mellan nord och syd över Abeyi.
Hela förloppet kan ha ett samband med att en delegation från FN:s säkerhetsråd var på väg att besöka Abeyi under en resa i östra Afrika. Resan som startade i Addis Abeba igår med heta diskussioner med AU om Libyen, fortsätter under söndag och måndag med besök i Khartoum och Juba innan den avslutas i Nairobi. Besöket i Abeyi som var huvudfokus för resan blev nu inställt. Inte utan att det känns väldigt lägligt för den sudanesiska regimen.
På den positiva sidan i Sudan kan vi däremot räkna in valet i södra Korfudan för tillfället. US Carter Center, som står för den största kontingenten för övervakning av valet, betecknade delstatsvalet som i huvudsak fredligt och trovärdigt. Inga systematiska manipulationer hade kunnat iakttas i valprocessen som centrat beskrev som transparent när det gäller både röstning och räkning. SPLM motsätter sig valutslaget, som innebär att regimpartiets kandidat, Ahmed Haroun, vann guvernörsposten. Att denne är efterlyst av Internationella Brottsmålsdomstolen för krigsbrott i Darfur är förstås en annan sak.
I Darfur ökar tyvärr däremot risken för konfrontation sedan en ny politisk utveckling blivit känd. En allians har formats mellan tidigare allierade. Det är ledarna Abdel Wahid Al-Nur och Minni Minnawi som skriftligt beslutat sig för störta al- Bashirs regim och inför demokrati i Sudan under paraplyet av Sudan Liberation Movement. Denna rörelse splittrades som konsekvens av det fredsavtal - Abuja Peace Agreement - som skrevs under. Nu verkar ledarna ha tröttnat på avsaknaden av resultat och det faktum att Liberation and Equality Movement (LJM) är på väg att skriva på ett nytt avtal med regeringen i Doha. Enligt talesmännen för den återuppväckta alliansen väntas flera gamla fraktioner gå med i det ombildade SLM. Detta innebär att Justice and Equality Movement (JEM) nu inte längre står själva (undantag SLM-Nur) mot regimen.
I södra Sudan fortsätter den nya regimen att slåss med sina rebeller. Enligt FN har minor lagts ut och civila beskjuts med tunga vapen. I fredags utbröt strider mellan rebeller och sydsudanesisk milis i Mayomprovinsen med flera döda som följd. Även delstaten Warrap fick känna av ett nytt utbrott av sammanstötningar. Södra Sudan riskerar inte att bli en s.k failed state. Den kommer att starta som en sådan. Ett land med fem (!) barnmorskor har en lång väg att vandra, inte bara till nästa förlossning.
Södra Kurdufan är viktigt för Sudan. Förutom oljan i delstaten, så gränsar denna till både Abeyi och Darfur. Det är viktigt för det internationella samfundet att uppvisa precision i olika fördömanden, så att den sudanesiska regimen inte reflexmässigt stämplas som usel, när den nu verkar ha vunnit ett rättvist val.
Att våldsextrema Hamas, en korrupt regim i Afghanistan och nu en internationellt efterlyst har vunnit några av de första valen i demokratins nya genombrott understryker en risk omvärlden måste lära sig att kalkylera och leva med under en lång tid framöver.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Läget i den omtvistade Abeyiprovinsen förvärrades kraftigt under veckoslutet. Igår intog sudanesiska armén provinscentrat Abeyi med bland annat ett stridsvagnskompani. Alla källor bekräftar denna utveckling.
I torsdags överfölls en konvoj med sudanesiska soldater som ingår i den nord-sydliga övervakningsstyrkan Joint Integrated Unit. Överfallet skedde cirka en mil om Abeyi i ett område som kontrolleras av Sydsudanesiska polisenheter. Flera soldater sårades av de okända angriprna.
Den sudanesiska armén påstod att de under torsdagen var under tillbakadragande för att undvika friktioner, men att istället 22 soldater dödats i Abeyi av SPLA, och kallade området för en krigszon.
Den bild jag lyckats pussla ihop är att sudanesiska förband redan på fredag eftermiddag gick till attack mot Abeyi och flera omkringliggande byar. Anfallet med stridsvagnar understöddes av stridsflyg och granatkastareld, och de svepte snabbt undan sydsudanesisk polis som försökte besvara elden. Eventuellt kan dessa poliser varit understödda av enstaka stridsvagnar från SPLA.
Vita huset fördömde i ett uttalande Sudan för ett oproportioneligt och oansvarigt handlande. Administrationen krävde ett stopp för offensiva operationer och ett tillbakadragande istället.
Sudan svarade med en intervju med president al-Bashir i tidningen al Sharq, där denne gav beskedet att han skulle bli tvungen att förklara krig om södra Sudan försökte infoga Abeyi i den nya statsbildningen. I en adminstrativ manöver under lördagen upplöste han Abeyi's administration i ett dekret, vilket tolkas som en uppsägning av den överenskommelse som finns om Abeyi.
För att ytterligare komplicera det hela lät han samtidigt sin egen rådgivare, Mustafa Othman Ismail, försäkra omgivningen att det inte finns någon risk för krig mellan nord och syd över Abeyi.
Hela förloppet kan ha ett samband med att en delegation från FN:s säkerhetsråd var på väg att besöka Abeyi under en resa i östra Afrika. Resan som startade i Addis Abeba igår med heta diskussioner med AU om Libyen, fortsätter under söndag och måndag med besök i Khartoum och Juba innan den avslutas i Nairobi. Besöket i Abeyi som var huvudfokus för resan blev nu inställt. Inte utan att det känns väldigt lägligt för den sudanesiska regimen.
På den positiva sidan i Sudan kan vi däremot räkna in valet i södra Korfudan för tillfället. US Carter Center, som står för den största kontingenten för övervakning av valet, betecknade delstatsvalet som i huvudsak fredligt och trovärdigt. Inga systematiska manipulationer hade kunnat iakttas i valprocessen som centrat beskrev som transparent när det gäller både röstning och räkning. SPLM motsätter sig valutslaget, som innebär att regimpartiets kandidat, Ahmed Haroun, vann guvernörsposten. Att denne är efterlyst av Internationella Brottsmålsdomstolen för krigsbrott i Darfur är förstås en annan sak.
I Darfur ökar tyvärr däremot risken för konfrontation sedan en ny politisk utveckling blivit känd. En allians har formats mellan tidigare allierade. Det är ledarna Abdel Wahid Al-Nur och Minni Minnawi som skriftligt beslutat sig för störta al- Bashirs regim och inför demokrati i Sudan under paraplyet av Sudan Liberation Movement. Denna rörelse splittrades som konsekvens av det fredsavtal - Abuja Peace Agreement - som skrevs under. Nu verkar ledarna ha tröttnat på avsaknaden av resultat och det faktum att Liberation and Equality Movement (LJM) är på väg att skriva på ett nytt avtal med regeringen i Doha. Enligt talesmännen för den återuppväckta alliansen väntas flera gamla fraktioner gå med i det ombildade SLM. Detta innebär att Justice and Equality Movement (JEM) nu inte längre står själva (undantag SLM-Nur) mot regimen.
I södra Sudan fortsätter den nya regimen att slåss med sina rebeller. Enligt FN har minor lagts ut och civila beskjuts med tunga vapen. I fredags utbröt strider mellan rebeller och sydsudanesisk milis i Mayomprovinsen med flera döda som följd. Även delstaten Warrap fick känna av ett nytt utbrott av sammanstötningar. Södra Sudan riskerar inte att bli en s.k failed state. Den kommer att starta som en sådan. Ett land med fem (!) barnmorskor har en lång väg att vandra, inte bara till nästa förlossning.
Södra Kurdufan är viktigt för Sudan. Förutom oljan i delstaten, så gränsar denna till både Abeyi och Darfur. Det är viktigt för det internationella samfundet att uppvisa precision i olika fördömanden, så att den sudanesiska regimen inte reflexmässigt stämplas som usel, när den nu verkar ha vunnit ett rättvist val.
Att våldsextrema Hamas, en korrupt regim i Afghanistan och nu en internationellt efterlyst har vunnit några av de första valen i demokratins nya genombrott understryker en risk omvärlden måste lära sig att kalkylera och leva med under en lång tid framöver.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-21
I den libyska bikupan
Sextio dagar har nu passerat sedan president Obama meddelade kongressen att han gett order om operationer mot Libyen, för att assistera internationella ansträngningar med mandat från FN, i syfte att förhindra en humanitär katastrof och hantera hot mot fred och säkerhet. Igår återkom så presidenten till kongressen. Han meddelade att landets deltagande i Libyen var begränsat och att de militära insatserna syftar till att stödja NATO. Han sökte heller inte kongressens uttryckliga stöd, utan resonerade kring det önskvärda med ett sådant.
Hur detta kommer att tas emot återstår att se. Presidentens makt är stor på det utrikespolitiska området och ingen vill bli upplevd att vara illojal. Med adminstrationens taktik att tona ned omfattningen i engagemanget ökar dock utrymmet för omgivningen att ifrågasätta handlandet. Flera ledamöter i kongressen, på bägge sidor, har uttalat stor tvekan kring det konstitutionella i presidentens agerande. Ett tidigare uttalande från Obama under valkampanjen 2007 används emot honom. Han sa då:
"the president does not have power under the constitution to unilaterally authorize a military attack in a situation that does not involve stopping an actual or imminent threat to the (U.S.) nation."
Presidentens motståndare kan nu också hämta kraft från en telefonundersökning utförd av opinionsföretaget Whitman Insight Strategies som publicerades igår. Med 800 telefonintervjuer (felmarginal +/- 3,93%) framkom en intressant bild. 79 % av de tillfrågade ville att kongressen skulle rösta om frågan igår. 60 % var emot en förlängning av amerikanskt militärt deltagande i Libyen. 78 % är emot insatser med marktrupper och 67 % hade uppfattningen att landet rent generellt var på fel väg.
När kongressen återsamlar på måndag kommer det att bli intressant att följa vad som händer. De amerikanska insatserna i Unified Protector är avgörande för operationen, så det är mycket på spel. Givet NATO:s betydelse för amerikansk säkerhetspolitik kommer nog inte något drastiskt att hända, men någon form av press på presidenten kommer nog kongressen sätta i form av tider och/eller pengar.
I Libyen har de senaste större händelserna varit sänkningen av libyska fartyg i flottan och kustbevakningen. I den militära obalansen som redan råder var det ingen avgörande händelse, men däremot en svidande prestigeförlust internt för diktatorn. En annan viktig utveckling har varit striderna i väster kring gränsen mot Tunisien. Tunisien har nu tagit upp saken med FN:s generalsekreterare som har fullt upp med Libyen för tillfället. I veckan kommer AU:s ledare samlas i Addis Abeba för överläggningar om bland annat Libyen. Det är inte orimligt att dessa kommer sätta press på Ban Ki-Moon att förhandla fram ett eld-upphör. Det går heller inte att utesluta att parterna redan talar med varandra direkt i den här frågan. Jag faller då tillbaka på en av mina generella tumregler för regionen - ingenting är vad det synes att vara.
Här hemma har socialdemokraterna presenterat en rapport , där Libyenfrågan analyseras och ett antal förslag läggs fram för olika sektorer. Mottagandet var blandat, både vad gäller form och innehåll.
I de militära spörsmålen var det främst förslaget om en marin insats som kritiserades. Commander's log går på ett utmärkt sätt igenom förutsättningarna för en sådan insats och finner att det är både efterfrågat och genomförbart inom två veckor efter beslut.
Kritiken har handlat om behovet och effekten av en sådan insats. Att det inte skulle finnas ett behov verkar inte stämma med tidigare information. När NATO påbörjade operationen gav organistionen ut ett faktablad om vapenembargot. Då skulle det finnas minst 25 örlogsfartyg från 10 länder för att kunna upprätthålla detta i Medelhavet. Ett styrkebehov genererat av befälhavaren för att lösa sin uppgift. Behovet verkar kvarstå i någon form. I samband med anfallet mot de libyska fartygen gjorde NATO ett skriftligt uttalande, där det bland annat hette:
"Over the past couple of weeks we have witnessed indiscriminate mining and the escalating use of force by pro-Gadhafi maritime forces."
När det gäller vapenembargot är alldeles klart att flödet av vapen in och ut ur landet går främst landvägen i väster, söder och öster samt via luften. Men som NATO så riktigt beskriver, så kan organisationen inte blockera alla vägar till och från Libyen. Med en sjöfartskontroll stänger man däremot av den enklaste och snabbaste vägen. Jag skulle vilja tillägga att det också rör sig om den största kapaciteten i fråga om volymer som blockeras.
Samma resonemang kan föras kring flygförbudszonen. Den finns över en tredjedel av landet, vilket innebär att Khaddafi i praktiken kan använda flyg utanför detta område för anfall och transporter. NATO hade helt enkelt inte resurser att genomdriva en sådan zon över hela Libyen, utan valde naturligtvis det område där den viktigaste effekten uppnåddes.
I socialdemokraternas rapport finns det två ämnen till att nämna. Dels framkommer det att de varit i kontakt med FN:s avdelning för fredsbevarande operationer (DPKO). Enligt rapporten efterfrågar denna svenska insatser i Libanon och/eller södra Sudan. Både själva sakinformationen är intressant liksom förhållandet att sådana kontakter finns. I försvars- och säkerhetspolitiken är den aktuella kunskapen mellan regering och opposition ojämnt fördelad, eftersom den första funktionen sitter på beredningsunderlag och diplomatiska kontakter. Samtal med olika kontakter blir på så sätt en möjlighet för en opposition att utjämna den skillnaden något.
Det andra området är stödet för Khaddafi. Rapporten konstaterar att bilden är oklar. Allt i från ett reellt stöd i väster till endast betalda legosoldater och toppbyråkrater. Det här är en avgörande svårighet i alla resonemang kring Libyen. Vi har för dålig kunskap om landet helt enkelt och försöker istället att fylla i luckorna med vad vi vill se. Det gäller både här hemma och i omvärlden. Antagligen är det en delförklaring till det låga stödet i opinionsundersökningen som jag refererade till. 74 % var oroade över att Al Qaida och islamister är en del av rebellernas styrka.
Våldsbejakande extremisters inflytande är svårt att bedöma. Det finns omständigheter som talar för att de som finns i östra Libyen i alla fall har fått tillgång till en del av regimens tidigare vapenförråd, och att en del av dessa vapen kan vara på väg ut ur landet. Den mest troliga vägen går i så fall över Sudan och destinationen är i det fallet given - Gaza och Västbanken. Låt oss hoppas att det som skulle vara en humanitär operation med de bästa av avsikter inte har blivit en destabiliseringsoperation av regionen i allmänhet och Libyen i synnerhet. Men som det heter i det arabiska ordspråket:
Den som vill ta honung i kupan får finna sig i att bli stungen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Hur detta kommer att tas emot återstår att se. Presidentens makt är stor på det utrikespolitiska området och ingen vill bli upplevd att vara illojal. Med adminstrationens taktik att tona ned omfattningen i engagemanget ökar dock utrymmet för omgivningen att ifrågasätta handlandet. Flera ledamöter i kongressen, på bägge sidor, har uttalat stor tvekan kring det konstitutionella i presidentens agerande. Ett tidigare uttalande från Obama under valkampanjen 2007 används emot honom. Han sa då:
"the president does not have power under the constitution to unilaterally authorize a military attack in a situation that does not involve stopping an actual or imminent threat to the (U.S.) nation."
Presidentens motståndare kan nu också hämta kraft från en telefonundersökning utförd av opinionsföretaget Whitman Insight Strategies som publicerades igår. Med 800 telefonintervjuer (felmarginal +/- 3,93%) framkom en intressant bild. 79 % av de tillfrågade ville att kongressen skulle rösta om frågan igår. 60 % var emot en förlängning av amerikanskt militärt deltagande i Libyen. 78 % är emot insatser med marktrupper och 67 % hade uppfattningen att landet rent generellt var på fel väg.
När kongressen återsamlar på måndag kommer det att bli intressant att följa vad som händer. De amerikanska insatserna i Unified Protector är avgörande för operationen, så det är mycket på spel. Givet NATO:s betydelse för amerikansk säkerhetspolitik kommer nog inte något drastiskt att hända, men någon form av press på presidenten kommer nog kongressen sätta i form av tider och/eller pengar.
I Libyen har de senaste större händelserna varit sänkningen av libyska fartyg i flottan och kustbevakningen. I den militära obalansen som redan råder var det ingen avgörande händelse, men däremot en svidande prestigeförlust internt för diktatorn. En annan viktig utveckling har varit striderna i väster kring gränsen mot Tunisien. Tunisien har nu tagit upp saken med FN:s generalsekreterare som har fullt upp med Libyen för tillfället. I veckan kommer AU:s ledare samlas i Addis Abeba för överläggningar om bland annat Libyen. Det är inte orimligt att dessa kommer sätta press på Ban Ki-Moon att förhandla fram ett eld-upphör. Det går heller inte att utesluta att parterna redan talar med varandra direkt i den här frågan. Jag faller då tillbaka på en av mina generella tumregler för regionen - ingenting är vad det synes att vara.
Här hemma har socialdemokraterna presenterat en rapport , där Libyenfrågan analyseras och ett antal förslag läggs fram för olika sektorer. Mottagandet var blandat, både vad gäller form och innehåll.
I de militära spörsmålen var det främst förslaget om en marin insats som kritiserades. Commander's log går på ett utmärkt sätt igenom förutsättningarna för en sådan insats och finner att det är både efterfrågat och genomförbart inom två veckor efter beslut.
Kritiken har handlat om behovet och effekten av en sådan insats. Att det inte skulle finnas ett behov verkar inte stämma med tidigare information. När NATO påbörjade operationen gav organistionen ut ett faktablad om vapenembargot. Då skulle det finnas minst 25 örlogsfartyg från 10 länder för att kunna upprätthålla detta i Medelhavet. Ett styrkebehov genererat av befälhavaren för att lösa sin uppgift. Behovet verkar kvarstå i någon form. I samband med anfallet mot de libyska fartygen gjorde NATO ett skriftligt uttalande, där det bland annat hette:
"Over the past couple of weeks we have witnessed indiscriminate mining and the escalating use of force by pro-Gadhafi maritime forces."
När det gäller vapenembargot är alldeles klart att flödet av vapen in och ut ur landet går främst landvägen i väster, söder och öster samt via luften. Men som NATO så riktigt beskriver, så kan organisationen inte blockera alla vägar till och från Libyen. Med en sjöfartskontroll stänger man däremot av den enklaste och snabbaste vägen. Jag skulle vilja tillägga att det också rör sig om den största kapaciteten i fråga om volymer som blockeras.
Samma resonemang kan föras kring flygförbudszonen. Den finns över en tredjedel av landet, vilket innebär att Khaddafi i praktiken kan använda flyg utanför detta område för anfall och transporter. NATO hade helt enkelt inte resurser att genomdriva en sådan zon över hela Libyen, utan valde naturligtvis det område där den viktigaste effekten uppnåddes.
I socialdemokraternas rapport finns det två ämnen till att nämna. Dels framkommer det att de varit i kontakt med FN:s avdelning för fredsbevarande operationer (DPKO). Enligt rapporten efterfrågar denna svenska insatser i Libanon och/eller södra Sudan. Både själva sakinformationen är intressant liksom förhållandet att sådana kontakter finns. I försvars- och säkerhetspolitiken är den aktuella kunskapen mellan regering och opposition ojämnt fördelad, eftersom den första funktionen sitter på beredningsunderlag och diplomatiska kontakter. Samtal med olika kontakter blir på så sätt en möjlighet för en opposition att utjämna den skillnaden något.
Det andra området är stödet för Khaddafi. Rapporten konstaterar att bilden är oklar. Allt i från ett reellt stöd i väster till endast betalda legosoldater och toppbyråkrater. Det här är en avgörande svårighet i alla resonemang kring Libyen. Vi har för dålig kunskap om landet helt enkelt och försöker istället att fylla i luckorna med vad vi vill se. Det gäller både här hemma och i omvärlden. Antagligen är det en delförklaring till det låga stödet i opinionsundersökningen som jag refererade till. 74 % var oroade över att Al Qaida och islamister är en del av rebellernas styrka.
Våldsbejakande extremisters inflytande är svårt att bedöma. Det finns omständigheter som talar för att de som finns i östra Libyen i alla fall har fått tillgång till en del av regimens tidigare vapenförråd, och att en del av dessa vapen kan vara på väg ut ur landet. Den mest troliga vägen går i så fall över Sudan och destinationen är i det fallet given - Gaza och Västbanken. Låt oss hoppas att det som skulle vara en humanitär operation med de bästa av avsikter inte har blivit en destabiliseringsoperation av regionen i allmänhet och Libyen i synnerhet. Men som det heter i det arabiska ordspråket:
Den som vill ta honung i kupan får finna sig i att bli stungen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-17
Ny (MA)X(I)M-gun gör succé i Afghanistan
I krigshistorien förekommer det ofta att aktörerna försöker få fram vapen som genom ett teknologisprång ska ge sådana fördelar på slagfältet att utgången i konflikten ändrar sig kapitalt. För det mesta lyckas man inte, eftersom lagen om utjämning genom en kamp mellan medel och motmedel gör sig gällande.
De brittiska långbågarna i slaget vid Agincourt 1415 var ett undantag. Med hjälp av dessa lyckades engelska och walesiska bågskyttar avgöra slaget mot en överlägsen fransk armé, vilket innebar en ny fas i det hundraåriga kriget. Maximkulsprutan, världens första helautomatiska vapen 30-dubblade eldvolymen i ett språng i slutet av 1800-talet. I Rhodesia slog 50 brittiska soldater med fyra sådana kulsprutor tillbaka ett anfall från 5000 lokala krigare.
I Afghanistan har USA:s nya granatvapen XM-25 gjort succé. Vapnet som väger drygt sex kilo skjuter 25 mm granater med en sprängradie om sex meter. Punktmål kan bekämpas upp till 500 m och ytmål upp till 700 m. Det som har gjort vapnet så eftertraktat är förmågan till luftbrisad. Med hjälp av laseravståndsmätare i siktet programmerar en liten dator varje granat. Genom att räkna antalet varv som granaten roterar i banan kan den brisera på rätt avstånd. Detta innebär att fiender i skydd kan bekämpas, då granaten flyger över muren och briserar i luften snett bakom. Succén är så stor att tillverkaren handbygger 36 stycken till för omdelbar leverans som komplement till de existerande fem på plats i Afghanistan. Amerikanska armén har beställt 12000 (!) vapen.
Förutom luftbrisad kan granaterna programmeras till ögonblicksbrisad (vid träff i mål) och fördröjningsbrisad (någon tiondel efter inträngling genom dörr eller fönster). Det finns även en pansarbrytande granat med minst 50 mm pansargenomslag liksom termobarisk granat för bekämpning av trupp i slutna rum eller grottor. Denna granat förbrukar syret i utrymmet vid detonation. Det talas även om en icke-dödlig granat för bekämpning av folkmassor. Vapnet är utrustat med ett värmesikte som har fyra gångers förstoring. Med dagens dollarkurs kostar vapnet drygt 170000 SEK. Granaterna kostar cirka 200 SEK styck, och det får plats fyra stycken i varje magasin. Sydkorea har byggt en enklare kopia av vapnet med 20 mm kaliber istället.
Om vapnet blir en sådan "game-changer" som vissa hävdar återstår att se. Belloc diktade den odödliga strofen om Maximkulsprutan i dikten The Modern Traveller:
Whatever happens, we have got
The Maxim gun, and they have not.
Trots denna optimism lyckades britterna inte avgöra det andra Boerkriget förrän efter tre år, bland annat beroende på att motståndarna också fick tag i vapnet. När kan svenska soldater lägga vantarna på XM-25?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-16
Libyen Akt VI - Dags för strategibyte?
Vi närmar oss snart tvåmånadersdagen för den internationella insatsen mot den libyska regimen. Det som framställdes som närmast en promenadseger har visat sig vara en hårdare nöt att knäcka än väntat för policyskapare och spinndoktorer.
Det är inte tu tal om att Khaddafi och hans gelikar har en enkel resa, men frågan är om den nuvarande strategin leder till fred för den libyska befolkningen. Den brittiske försvarsstabschefen, general David Richards, anser i en intervju i Sunday Telegraph att omvärlden behöver trappa upp operationerna med exempelvis attacker mot libysk infrastruktur. Att det skulle att försvaga regimen är troligt, men hur det skulle hjälpa någon är oklart, förutom företag som efter konflikten skulle få kontrakt för återuppbyggnad av förstörd infrastruktur. Khaddafi å sin sida gav i förra veckan order om värnpliktsinkallelse, även för kvinnor och barn. Eskaleringen av konflikten fortsätter.
Förste åklagaren vid den Intenationella Brottmålsdomstolen i Haag, Luis Moreno-Ocampo, har idag sökt en internationell arresteringsorder för diktatorn, sonen Saif och hans underrättelsechef Abdullah Al-Senussi, för brott mot mänskligheten. Domstolen kommer att studera denna och avge beslut. Detta kommer naturligtvis inte att hörsammas av Libyen som aldrig har erkänt domstolens jurisdiktion.
Under tiden pågår sonderingarna om eld-upphör. Förutom ryska krav på eld-upphör har även påven Benedict XVI uppmanat till förhandlingar. Längst verkar FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, ha kommit. Han har talat ett par gånger med den libyske premiärministern, Al Baghdadi Ali Al-Mahmoudi, på telefon. Generalsekreterarens särskilda sändebud, Abdel Elah al-Khatib, var igår i Tripoli för förhandlingar med den libyska regimen. Den libyska regimen ska ha erbjudit vapenvila i utbyte mot ett eld-upphör från NATO:s sida och även begärt internationella observatörer för övervakning av dessa. Ett erbjudande som är ägnat att så ytterligare split i omvärlden, eftersom det är svårt att avvisa utan motivering.
Varken USA eller Storbritannien har ännu inte erkänt det Nationella Övergångsrådet i Benghazi som Libyens lagliga ledning, trots det stöd som hittills har lämnats. Ett sådant beslut är viktigt, eftersom det påverkar rådets möjligheter att förfoga över frysta tillgångar i de bägge länderna. Det påverkar förmågan till löneutbetalningar och inköp av exempelvis vapen och förnödenheter.
USA ska också på fredag passera den begränsning som säger att presidenten inte kan engagera de egna stridskrafterna i krig längre än 60 dagar utan kongressens medgivande. Allehanda idéer har förts fram hur administrationen ska kunna fortsätta det amerikanska deltagandet utan nämnvärda friktioner. Som jag har påtalat tidigare finns det få som vill dra undan stödet till de egna trupperna när de är engagerade. Presidentens aktier inom säkerhetspolitiken har också stigit markant sedan räden mot Usama bin Laden.
En av idéerna som förts fram vore att NATO avbröt operationerna i några minuter, varvid administrationen skulle kunna påräkna en ny 60-dagarsperiod för amerikansk del. Jag har svårt att föreställa mig det, eftersom det vore en förolämpning mot andan i War Powers Act. Det skulle också innebära en ytterligare maktförskjutning inom amerikansk utrikespolitik som i det långa loppet kan bli ohälsosam för landet.
Här hemma har debatten för tillfället legat på sparlåga, men väntas snart ta fart. Vad vill Sverige, och hur ska den viljan uppnås? Hittills har den svenska debatten varit väldigt inriktad på den militära dimensionen. Det verkar stå allt mer klart att det inte finns en militär lösning på den här konflikten, i synnerhet som någon större politisk vilja från omvärlden inte kan uppbådas i tillräcklig omfattning. Störst vilja har uppbådats inom området strategisk kommunikation, där vi sedan början av mars har fått höra alla möjliga uttalanden om förhandlingar angående diktatorns snara avgång och fristad liksom hans hälsa eller bristande stöd.
Det finns också skäl att fundera på användandet av militär makt i övrigt i omvärlden. Medan vi engagerat oss i Libyen har situationen i Mellanöstern (Syrien och Jemen - bägge länderna kvalificerar sig för intervention i fråga om regimövervåld) försämrats märkbart liksom i Irak och Pakistan. Läget i Syrien hotar att destabilisera hela regionen. Iran och Saudiarabien befinner sig på kollisionskurs både där och i Bahrain samtidigt som 2011 är ett avgörande år i Afghanistan, där vi engagerat oss hårt.
De internationella diskussionerna om eld-upphör har hittills haft som villkor att Khaddafi ska gå som förutsättning för ett sådant. En utgångspunkt som hittills har haft motsatt verkan och bara eskalerat konflikten. Om Khaddafi får kraft genom konflikten, så borde strategin vara att de-eskalera denna. Då kan det libyska folket ta makten via valurnan istället så småningom och väst frigör militär handlingsfrihet för allvarligare situationer. Om vi snart inte tar det tillfället är det risk att vi får begrunda ett annat arabiskt ordspråk:
Hundarna skäller, men karavanen drar vidare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Det är inte tu tal om att Khaddafi och hans gelikar har en enkel resa, men frågan är om den nuvarande strategin leder till fred för den libyska befolkningen. Den brittiske försvarsstabschefen, general David Richards, anser i en intervju i Sunday Telegraph att omvärlden behöver trappa upp operationerna med exempelvis attacker mot libysk infrastruktur. Att det skulle att försvaga regimen är troligt, men hur det skulle hjälpa någon är oklart, förutom företag som efter konflikten skulle få kontrakt för återuppbyggnad av förstörd infrastruktur. Khaddafi å sin sida gav i förra veckan order om värnpliktsinkallelse, även för kvinnor och barn. Eskaleringen av konflikten fortsätter.
Förste åklagaren vid den Intenationella Brottmålsdomstolen i Haag, Luis Moreno-Ocampo, har idag sökt en internationell arresteringsorder för diktatorn, sonen Saif och hans underrättelsechef Abdullah Al-Senussi, för brott mot mänskligheten. Domstolen kommer att studera denna och avge beslut. Detta kommer naturligtvis inte att hörsammas av Libyen som aldrig har erkänt domstolens jurisdiktion.
Under tiden pågår sonderingarna om eld-upphör. Förutom ryska krav på eld-upphör har även påven Benedict XVI uppmanat till förhandlingar. Längst verkar FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, ha kommit. Han har talat ett par gånger med den libyske premiärministern, Al Baghdadi Ali Al-Mahmoudi, på telefon. Generalsekreterarens särskilda sändebud, Abdel Elah al-Khatib, var igår i Tripoli för förhandlingar med den libyska regimen. Den libyska regimen ska ha erbjudit vapenvila i utbyte mot ett eld-upphör från NATO:s sida och även begärt internationella observatörer för övervakning av dessa. Ett erbjudande som är ägnat att så ytterligare split i omvärlden, eftersom det är svårt att avvisa utan motivering.
Varken USA eller Storbritannien har ännu inte erkänt det Nationella Övergångsrådet i Benghazi som Libyens lagliga ledning, trots det stöd som hittills har lämnats. Ett sådant beslut är viktigt, eftersom det påverkar rådets möjligheter att förfoga över frysta tillgångar i de bägge länderna. Det påverkar förmågan till löneutbetalningar och inköp av exempelvis vapen och förnödenheter.
USA ska också på fredag passera den begränsning som säger att presidenten inte kan engagera de egna stridskrafterna i krig längre än 60 dagar utan kongressens medgivande. Allehanda idéer har förts fram hur administrationen ska kunna fortsätta det amerikanska deltagandet utan nämnvärda friktioner. Som jag har påtalat tidigare finns det få som vill dra undan stödet till de egna trupperna när de är engagerade. Presidentens aktier inom säkerhetspolitiken har också stigit markant sedan räden mot Usama bin Laden.
En av idéerna som förts fram vore att NATO avbröt operationerna i några minuter, varvid administrationen skulle kunna påräkna en ny 60-dagarsperiod för amerikansk del. Jag har svårt att föreställa mig det, eftersom det vore en förolämpning mot andan i War Powers Act. Det skulle också innebära en ytterligare maktförskjutning inom amerikansk utrikespolitik som i det långa loppet kan bli ohälsosam för landet.
Här hemma har debatten för tillfället legat på sparlåga, men väntas snart ta fart. Vad vill Sverige, och hur ska den viljan uppnås? Hittills har den svenska debatten varit väldigt inriktad på den militära dimensionen. Det verkar stå allt mer klart att det inte finns en militär lösning på den här konflikten, i synnerhet som någon större politisk vilja från omvärlden inte kan uppbådas i tillräcklig omfattning. Störst vilja har uppbådats inom området strategisk kommunikation, där vi sedan början av mars har fått höra alla möjliga uttalanden om förhandlingar angående diktatorns snara avgång och fristad liksom hans hälsa eller bristande stöd.
Det finns också skäl att fundera på användandet av militär makt i övrigt i omvärlden. Medan vi engagerat oss i Libyen har situationen i Mellanöstern (Syrien och Jemen - bägge länderna kvalificerar sig för intervention i fråga om regimövervåld) försämrats märkbart liksom i Irak och Pakistan. Läget i Syrien hotar att destabilisera hela regionen. Iran och Saudiarabien befinner sig på kollisionskurs både där och i Bahrain samtidigt som 2011 är ett avgörande år i Afghanistan, där vi engagerat oss hårt.
De internationella diskussionerna om eld-upphör har hittills haft som villkor att Khaddafi ska gå som förutsättning för ett sådant. En utgångspunkt som hittills har haft motsatt verkan och bara eskalerat konflikten. Om Khaddafi får kraft genom konflikten, så borde strategin vara att de-eskalera denna. Då kan det libyska folket ta makten via valurnan istället så småningom och väst frigör militär handlingsfrihet för allvarligare situationer. Om vi snart inte tar det tillfället är det risk att vi får begrunda ett annat arabiskt ordspråk:
Hundarna skäller, men karavanen drar vidare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-15
Hur räden mot OBL kan påverka PRT MeS
Två veckor har snart förflutit sedan USA dödade Usama bin Laden. Som väntat har Al Qaida-associerade slagit till mot Pakistan med hittills ett större självmordsdåd som krävde minst 87 människors liv. Det pakistanska parlamentet har samlats och kommit fram till att gå igenom landets relationer med USA.
Bland annat uttalade man ett krav på stopp för USA:s UAV-attacker i landet, annars hotade man att stänga av NATO:s underhållsförbindelser från Karachi och Peshawar. På marken har redan anfall mot unerhållskolonner redan ägt rum, både i Pakistan och Afghanistan. Ingen i ledningen för armén eller underrättelsetjänsten fick gå för att de misslyckats med att hitta bin Laden eller att stoppa USA:s räd, fast chefen för ISI erbjöd sin avgång.
Den pakistanska strategin med stöd till talibaner håller nu på att bita dem själva i svansen. Idén med att understödja dessa för att skapa strategiskt djup mot Indien har fallit ihop när de istället vänder sig emot sina skapare. Det pakistanska samhället är hotat inifrån och den politiska nivån behöver en stark armé och underrättelsetjänst för att klara hålla ihop landet. Det är sannolikt förklaringen till det uteblivna ansvarsutkrävandet.
I Afghanistan är läget svårtolkat. Å ena sidan har de upptrappade räderna gett resultat i form av ökade svårigheter i vissa områden att genomföra attacker. Å andra sidan har en del av räderna inneburit att styrkorna har dödat barn vid olika tillfällen de senaste dagarna. I Nangrahar förvärras situationen efter att afghanska styrkor öppnat eld mot människor, och dödat fyra av dem, i en demonstration som protesterade mot dödandet av en femtonårig pojke.
I vårt område har särskilt provinsen Jowzjan varit uppmärksammat. I tisdags anföll etthundra talibaner på motorcyklar byn Abduraman, eftersom denna påstods vilja hjälpa regimen. Den lokala afghanska polisen (ALP) slog tillbaka anfallet och dödade 17 st motståndare, enligt provinsens polischef. I Jowzjan och Sar-e-Pul har fler motståndare än genomsnittet anmält sig till reintegrationsprogrammet, vilket är positivt. Å andra sidan är samlandet och attacken av en kompanienhet ett illavarslande tecken, alldeles oavsett segern för dagen. Så uppträder en motståndare som är på väg in i en ny fas av det väpnade motståndet.
Den bilden stärks i Anna Badkhen's utmärkta reportage i Foreign Policy, som handlar om det sköra säkerhetsläget i Jowzjan. På ett annorlunda sätt förklarar en polischef för henne att vägarna bara är säkra mellan klockan 8 till kl 13, i övrigt härskar talibanerna. Läs gärna det korta reportaget för att få en glimt av våra truppers miljö och samverkanspartners.
Om det pakistanska myndigheterna skulle strypa NATO:s underhållstrafik i större omfattning, så är det i våra provinser den kommer att gå istället från Uzbekistan i norr. Därför är säkerhetsläget i våra provinser en ISAF-angelägenhet. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Bland annat uttalade man ett krav på stopp för USA:s UAV-attacker i landet, annars hotade man att stänga av NATO:s underhållsförbindelser från Karachi och Peshawar. På marken har redan anfall mot unerhållskolonner redan ägt rum, både i Pakistan och Afghanistan. Ingen i ledningen för armén eller underrättelsetjänsten fick gå för att de misslyckats med att hitta bin Laden eller att stoppa USA:s räd, fast chefen för ISI erbjöd sin avgång.
Den pakistanska strategin med stöd till talibaner håller nu på att bita dem själva i svansen. Idén med att understödja dessa för att skapa strategiskt djup mot Indien har fallit ihop när de istället vänder sig emot sina skapare. Det pakistanska samhället är hotat inifrån och den politiska nivån behöver en stark armé och underrättelsetjänst för att klara hålla ihop landet. Det är sannolikt förklaringen till det uteblivna ansvarsutkrävandet.
I Afghanistan är läget svårtolkat. Å ena sidan har de upptrappade räderna gett resultat i form av ökade svårigheter i vissa områden att genomföra attacker. Å andra sidan har en del av räderna inneburit att styrkorna har dödat barn vid olika tillfällen de senaste dagarna. I Nangrahar förvärras situationen efter att afghanska styrkor öppnat eld mot människor, och dödat fyra av dem, i en demonstration som protesterade mot dödandet av en femtonårig pojke.
I vårt område har särskilt provinsen Jowzjan varit uppmärksammat. I tisdags anföll etthundra talibaner på motorcyklar byn Abduraman, eftersom denna påstods vilja hjälpa regimen. Den lokala afghanska polisen (ALP) slog tillbaka anfallet och dödade 17 st motståndare, enligt provinsens polischef. I Jowzjan och Sar-e-Pul har fler motståndare än genomsnittet anmält sig till reintegrationsprogrammet, vilket är positivt. Å andra sidan är samlandet och attacken av en kompanienhet ett illavarslande tecken, alldeles oavsett segern för dagen. Så uppträder en motståndare som är på väg in i en ny fas av det väpnade motståndet.
Den bilden stärks i Anna Badkhen's utmärkta reportage i Foreign Policy, som handlar om det sköra säkerhetsläget i Jowzjan. På ett annorlunda sätt förklarar en polischef för henne att vägarna bara är säkra mellan klockan 8 till kl 13, i övrigt härskar talibanerna. Läs gärna det korta reportaget för att få en glimt av våra truppers miljö och samverkanspartners.
Om det pakistanska myndigheterna skulle strypa NATO:s underhållstrafik i större omfattning, så är det i våra provinser den kommer att gå istället från Uzbekistan i norr. Därför är säkerhetsläget i våra provinser en ISAF-angelägenhet. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-14
Mer än 200 döda i Sudan på två veckor
Det har varit stora problem med Blogger de senaste tre dagarna. Inlägg har fallit bort och jag har inte kommit åt administrationskontot. Nu verkar det fungera som det ska igen och då är det dags med uppföljning av månadens fokusområde, Sudan.
Under maj månads första hälft har ett par hundra människor dött i oroligheter.
I Abeyiprovinsen i början av månaden dödades elva soldater från norra och södra Sudan som ingår i en Joint Integrated Unit, där dessa tillsammans patrullerar områden för att dämpa oroligheter i de områden som snart blir en ny gräns mellan två stater.
Under FN:s medling har sedan en överenskommelse gjorts om ett tillbakadragande av de bägge sidornas trupper från provinsen, som ska vara klart den 17 maj. Under övervakningen av tillbakadragandet har någon skottskadat fyra zambesiska soldater ur UNMIS. Spänningarna mellan den södra Ngok Dinkastammen och den norra Misseryiastammen hotar att underminera relationerna mellan Sudan och den nya staten.
När det gäller valet i södra Kurfudan, så utropade bägge sidorna sig först som segrare i delstatsvalet. Enligt Al-Jazeera's uppgifter ledde den södra sidans kandidat, Abdel-Aziz Al-Hilu, med 14000 röster. Häromdagen meddelade så SPLM istället att de drar sig ur valet på grund av valfusk. 29 människor har dödats under de tre dagarna som valet varat. De preliminära resultaten väntas idag.
I södra Sudan har sammanlagt minst 165 människor dött i strider mellan bybor och kringvandrande rebeller som försöker stjäla boskap samt regeringsstyrkors (Södra Sudans) anfall på dessa rebeller i sin tur. Ledningen i Juba anklagar den sudanesiska regimen för att genom rebelledaren Peter Gadet underminera södra Sudans säkerhet.
I Darfur försöker Khartoum organisera en folkomröstning om skapandet av två nya delstater, vilket oppositionens paraplyorganisation National Consensus Forces avvisar. Kritiken går ut på att de nya delstaterna ska skapas efter etniska linjer och att processen görs för att underminera de fredsförhandlingarna i Doha.
Den sudanesiska regeringen har också förstärkt bevakningen längs gränsen mot Libyen för att försvåra smugglingen mellan de bägge länderna.
En intressant faktor i sammanhanget om den nya staten i söder är Egypten. Egypten har tidigare varit negativt till skapandet av denna, men nu finns det tecken på att det håller på att svänga. Orasaken är de etiopiska planerna på att bygga Great Millennium Dam med en kapacitet på 5,25 TW. Det är ganska troligt att Egypten kommer att försöka påverka det nya landet att försvåra detta dammbygge med hänvisning till dess eget behov av vatten för sitt jordbruk.
Sudan tragglar vidare med sina inre spänningar mellan norr och söder samt inom dessa. Det är fortfarande södra Kurfurdan och Abeyi som står i blickpunkten. Resultat från delstatsvalet i dag som sagt.
Under maj månads första hälft har ett par hundra människor dött i oroligheter.
I Abeyiprovinsen i början av månaden dödades elva soldater från norra och södra Sudan som ingår i en Joint Integrated Unit, där dessa tillsammans patrullerar områden för att dämpa oroligheter i de områden som snart blir en ny gräns mellan två stater.
Under FN:s medling har sedan en överenskommelse gjorts om ett tillbakadragande av de bägge sidornas trupper från provinsen, som ska vara klart den 17 maj. Under övervakningen av tillbakadragandet har någon skottskadat fyra zambesiska soldater ur UNMIS. Spänningarna mellan den södra Ngok Dinkastammen och den norra Misseryiastammen hotar att underminera relationerna mellan Sudan och den nya staten.
När det gäller valet i södra Kurfudan, så utropade bägge sidorna sig först som segrare i delstatsvalet. Enligt Al-Jazeera's uppgifter ledde den södra sidans kandidat, Abdel-Aziz Al-Hilu, med 14000 röster. Häromdagen meddelade så SPLM istället att de drar sig ur valet på grund av valfusk. 29 människor har dödats under de tre dagarna som valet varat. De preliminära resultaten väntas idag.
I södra Sudan har sammanlagt minst 165 människor dött i strider mellan bybor och kringvandrande rebeller som försöker stjäla boskap samt regeringsstyrkors (Södra Sudans) anfall på dessa rebeller i sin tur. Ledningen i Juba anklagar den sudanesiska regimen för att genom rebelledaren Peter Gadet underminera södra Sudans säkerhet.
I Darfur försöker Khartoum organisera en folkomröstning om skapandet av två nya delstater, vilket oppositionens paraplyorganisation National Consensus Forces avvisar. Kritiken går ut på att de nya delstaterna ska skapas efter etniska linjer och att processen görs för att underminera de fredsförhandlingarna i Doha.
Den sudanesiska regeringen har också förstärkt bevakningen längs gränsen mot Libyen för att försvåra smugglingen mellan de bägge länderna.
En intressant faktor i sammanhanget om den nya staten i söder är Egypten. Egypten har tidigare varit negativt till skapandet av denna, men nu finns det tecken på att det håller på att svänga. Orasaken är de etiopiska planerna på att bygga Great Millennium Dam med en kapacitet på 5,25 TW. Det är ganska troligt att Egypten kommer att försöka påverka det nya landet att försvåra detta dammbygge med hänvisning till dess eget behov av vatten för sitt jordbruk.
Sudan tragglar vidare med sina inre spänningar mellan norr och söder samt inom dessa. Det är fortfarande södra Kurfurdan och Abeyi som står i blickpunkten. Resultat från delstatsvalet i dag som sagt.
2011-05-12
Tvätta vapenbyken?
DN:s ledare igår med rubriken Tvätta vapenbyken reser frågan om varför vi ska ha en stor inhemsk vapenindustri. Enligt ledaren skulle det sannolikt bli billigare och mer rationellt att köpa system som andra redan använder, eftersom vi redan har ett omfattande samarbete med NATO.
Frågan om svensk vapenindustri har varit infekterad i över trettio år. En sluten värld som många har föreställningar om, en del riktiga och en del oriktiga speglingar av egna farhågor. Under 2000-talet har en s.k materielförsörjningsstrategi tagits fram som i stort är tänkt att fungera som DN efterlyser. Det är ett starkt intresse att skattebetalarna får högsta möjliga effekt av insatt kapital.
Påståendena är många från de olika debattörerna. Bland annat har vi fått ta del av en studie som hävdar att Gripenprojektet har gett dubbel avkastning på varje satsad krona från svenska skattebetalare. Så kan det naturligtvis inte vara i praktiken. Ett sådant ymnighetshorn vore tjänstefel att inte använda sig av som regering och riksdag. Med fler flygplan att beställa skulle vi ju i princip för försvarets del kunna få gratis flygplan, om denna slutsats var en verklig sanning.
Motståndarna hävdar å sin sida att en egen vapenindustri är ett uttryck för en obsolet neutralitetsinställning som ingen längre bekänner sig till. Den allmänna värnplikten och en egen försvarsindustri var förr en förutsättning för att kunna vara militärt alliansfria.
Idag är vi, ja, fortfarande militärt alliansfria. Det innebär att motståndarna till en egen inhemsk vapenindustri borde förklara hur leveransplaner ska se ut för exempelvis artilleriammunition eller ubåtstorpeder vid köp utomlands istället. Hur garanteras försvaret tillgång till dessa vid behov? Och till vilket pris? Vilken typ av beroende vi kommer att stå i borde också redovisas av samma gruppering.
Tyvärr förs debatten om vapenindustrin nästan enbart med starka kamerala och/eller ideologiska perspektiv. Men samhällets diskussion om branschen behöver ett starkare strategiskt perspektiv. Mina erfarenheter säger mig att vapenindustrin är en vital strategisk tillgång för industri- och kunskapsnationen Sverige, vars välstånd i hög grad vilar på export av varor och tjänster. Den avancerade forskning som bedrivs för att få fram nästa ubåtssystem eller den design som olika versioner av Gripen är gjord med - resulterar i kunskaper som får direkt avsättning i nya och gamla företag. Det innebär också samarbetserbjudanden från betydligt mer resursrika aktörer, vilket i sin tur innebär ett högre teknologiskt kunnande långsiktigt.
Staten ska tydligt kunna ta ett ansvar för vad som produceras med statligt forskningsstöd liksom varifrån vi låter oss importera helt avgörande system för svensk krigföringsförmåga. Var stödet bokförs och till vem vapen exporteras är andra viktiga faktorer att hitta avvägda svar på.
Det ensidigt "humanitära" perspektivet på vapenindustrin riskerar att likna idén om den humanitära interventionen. Ädelt och svårt att motstå, men med stor risk för kontraproduktiva konsekvenser när man entusiastiskt tror sig ha hittat något rättfärdigt att slå ned på.
Frågan om svensk vapenindustri har varit infekterad i över trettio år. En sluten värld som många har föreställningar om, en del riktiga och en del oriktiga speglingar av egna farhågor. Under 2000-talet har en s.k materielförsörjningsstrategi tagits fram som i stort är tänkt att fungera som DN efterlyser. Det är ett starkt intresse att skattebetalarna får högsta möjliga effekt av insatt kapital.
Påståendena är många från de olika debattörerna. Bland annat har vi fått ta del av en studie som hävdar att Gripenprojektet har gett dubbel avkastning på varje satsad krona från svenska skattebetalare. Så kan det naturligtvis inte vara i praktiken. Ett sådant ymnighetshorn vore tjänstefel att inte använda sig av som regering och riksdag. Med fler flygplan att beställa skulle vi ju i princip för försvarets del kunna få gratis flygplan, om denna slutsats var en verklig sanning.
Motståndarna hävdar å sin sida att en egen vapenindustri är ett uttryck för en obsolet neutralitetsinställning som ingen längre bekänner sig till. Den allmänna värnplikten och en egen försvarsindustri var förr en förutsättning för att kunna vara militärt alliansfria.
Idag är vi, ja, fortfarande militärt alliansfria. Det innebär att motståndarna till en egen inhemsk vapenindustri borde förklara hur leveransplaner ska se ut för exempelvis artilleriammunition eller ubåtstorpeder vid köp utomlands istället. Hur garanteras försvaret tillgång till dessa vid behov? Och till vilket pris? Vilken typ av beroende vi kommer att stå i borde också redovisas av samma gruppering.
Tyvärr förs debatten om vapenindustrin nästan enbart med starka kamerala och/eller ideologiska perspektiv. Men samhällets diskussion om branschen behöver ett starkare strategiskt perspektiv. Mina erfarenheter säger mig att vapenindustrin är en vital strategisk tillgång för industri- och kunskapsnationen Sverige, vars välstånd i hög grad vilar på export av varor och tjänster. Den avancerade forskning som bedrivs för att få fram nästa ubåtssystem eller den design som olika versioner av Gripen är gjord med - resulterar i kunskaper som får direkt avsättning i nya och gamla företag. Det innebär också samarbetserbjudanden från betydligt mer resursrika aktörer, vilket i sin tur innebär ett högre teknologiskt kunnande långsiktigt.
Staten ska tydligt kunna ta ett ansvar för vad som produceras med statligt forskningsstöd liksom varifrån vi låter oss importera helt avgörande system för svensk krigföringsförmåga. Var stödet bokförs och till vem vapen exporteras är andra viktiga faktorer att hitta avvägda svar på.
Det ensidigt "humanitära" perspektivet på vapenindustrin riskerar att likna idén om den humanitära interventionen. Ädelt och svårt att motstå, men med stor risk för kontraproduktiva konsekvenser när man entusiastiskt tror sig ha hittat något rättfärdigt att slå ned på.
2011-05-11
Elvis has left the building
Lever översten? frågade Wiseman häromdagen angående varför inte Khaddafi inte synts till i media sedan anfallet mot Tripoli på Valborgsmässoafton, där libyska myndigheter hävdar att diktatorns ena son och tre barnbarn dog. Talesmännen uppgav dock att Khaddafi med fru befann sig i komplexet. Frågan har fått än större aktualitet sedan den amerikanska räden mot Usama bin Ladens uppehållsplats och nattens nya attacker mot landets huvudstad Tripoli.
Det mesta talar för att diktatorn fortfarande lever. Han har ett track-record på över 40 års överlevnad i en miljö, där ett antal mordförsök gjorts av motståndare. Han har tidigare råkat ut för västligt flyg (1986) och det är därför rimligt att tro att han införskaffat utrustning för skensändning av signaler och robotvarning vid prioriterade installationer. Genom konkurrerande säkerhetsarrangemang försöker han hålla nere den största risken, nämligen hotet från en person i de inre leden. Om man vill komma åt en person som Khaddafi är en agent det säkraste sättet att bekräfta dennes uppehållsplats vid en viss tidpunkt. Genom oskyldiga kodord kan denne förmedla tid och plats på sambandsmedel till ombud för främmande makt, utan att väcka uppseende.
Naturligtvis utvärderar sedan diktatorns säkerhetstjänst vilka signaler som gått ut från platsen och vilka som kan antas ha haft kunskap om diktatorns rörelser. Denna utvärdering läggs sedan till tidigare kunskap, det kan till och med vara så att de misstänker någon och genomför vilseledande operationer som syftar till att en eventuell förrädare ska röja sig. Eftersom västmakterna haft visst utbyte med Libyen de senaste åren har säkerhetstjänsten en kunskap om vem i de egna leden som exponerats för företrädare från väst. En negativ faktor för libyerna är avhoppet av både inrikesministern Abdul Fatah Younis, som anslöt sig till rebellerna, och utrikesministern Moussa Koussa som likt nazistledaren Hess under 2. världskriget flög till Storbritannien. Denna gång inte för att mäkla separatfred, utan för att lämna uppgifter om den libyska regimen. Koussa var tidigare chef för den libyska underrättelsetjänsten och kan antas ha en hel del kunskaper om ledarens vanor och hemligheter. Någon gång har dock tanken slagit mig att någon av dessa två skulle kunna vara en falsk plantering av Khaddafi för att kunna påverka fiendens planer inifrån genom desinformation, men det är trots allt ganska långsökt.
Även om resultatet av en attack mot diktatorn inte har utfallit med dennes död, så har det sannolikt uppnått negativa effekter i hans förmåga till strategisk ledning. Räden mot bin Laden motiverar också en beteendeförändring för Khaddafi, och valet av tidpunkt för räden kan ha ett samband med ett budskap till den libyske ledaren. Min bedömning är att han dragit sig söderut till några av de större ökenoaserna utanför normal räckvidd för stridsflyg, och att han istället flyttar sig vid behov till Tripoli för att utöva ledarskap och genomföra strategisk kommunikation. Någon gång i närtid borde han visa sig för att undanröja rykten om att han är död eller oförmögen att regera.
För den dagliga ledningen av landet står emellertid hans söner och närmast förtrogna. Det innebär sannolikt att, om Khaddafi till slut kommer att dö i en attack eller attentat, så kommer inte regimen att omedelbart kollapsa. I en utpräglad klan- och stamkultur brukar successionsordningen inte vara föremål för Torekovkompromisser. Något att tänka på för dem som söker en enkel väg ur konflikten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Det mesta talar för att diktatorn fortfarande lever. Han har ett track-record på över 40 års överlevnad i en miljö, där ett antal mordförsök gjorts av motståndare. Han har tidigare råkat ut för västligt flyg (1986) och det är därför rimligt att tro att han införskaffat utrustning för skensändning av signaler och robotvarning vid prioriterade installationer. Genom konkurrerande säkerhetsarrangemang försöker han hålla nere den största risken, nämligen hotet från en person i de inre leden. Om man vill komma åt en person som Khaddafi är en agent det säkraste sättet att bekräfta dennes uppehållsplats vid en viss tidpunkt. Genom oskyldiga kodord kan denne förmedla tid och plats på sambandsmedel till ombud för främmande makt, utan att väcka uppseende.
Naturligtvis utvärderar sedan diktatorns säkerhetstjänst vilka signaler som gått ut från platsen och vilka som kan antas ha haft kunskap om diktatorns rörelser. Denna utvärdering läggs sedan till tidigare kunskap, det kan till och med vara så att de misstänker någon och genomför vilseledande operationer som syftar till att en eventuell förrädare ska röja sig. Eftersom västmakterna haft visst utbyte med Libyen de senaste åren har säkerhetstjänsten en kunskap om vem i de egna leden som exponerats för företrädare från väst. En negativ faktor för libyerna är avhoppet av både inrikesministern Abdul Fatah Younis, som anslöt sig till rebellerna, och utrikesministern Moussa Koussa som likt nazistledaren Hess under 2. världskriget flög till Storbritannien. Denna gång inte för att mäkla separatfred, utan för att lämna uppgifter om den libyska regimen. Koussa var tidigare chef för den libyska underrättelsetjänsten och kan antas ha en hel del kunskaper om ledarens vanor och hemligheter. Någon gång har dock tanken slagit mig att någon av dessa två skulle kunna vara en falsk plantering av Khaddafi för att kunna påverka fiendens planer inifrån genom desinformation, men det är trots allt ganska långsökt.
Även om resultatet av en attack mot diktatorn inte har utfallit med dennes död, så har det sannolikt uppnått negativa effekter i hans förmåga till strategisk ledning. Räden mot bin Laden motiverar också en beteendeförändring för Khaddafi, och valet av tidpunkt för räden kan ha ett samband med ett budskap till den libyske ledaren. Min bedömning är att han dragit sig söderut till några av de större ökenoaserna utanför normal räckvidd för stridsflyg, och att han istället flyttar sig vid behov till Tripoli för att utöva ledarskap och genomföra strategisk kommunikation. Någon gång i närtid borde han visa sig för att undanröja rykten om att han är död eller oförmögen att regera.
För den dagliga ledningen av landet står emellertid hans söner och närmast förtrogna. Det innebär sannolikt att, om Khaddafi till slut kommer att dö i en attack eller attentat, så kommer inte regimen att omedelbart kollapsa. I en utpräglad klan- och stamkultur brukar successionsordningen inte vara föremål för Torekovkompromisser. Något att tänka på för dem som söker en enkel väg ur konflikten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-09
Att tala är Silwer, att tiga är dumt
Sedan Försvarsmaktens kvartalsrapport släppts har det varit många turer kring siffror, felräkningar och Försvarsmaktens tillstånd. En tryckfelsnisse tycks vara ett stort problem, där siffran 4800 soldater stått i rapporten istället för 3800. I sammanhanget har det förekommit ett borttaget inlägg om en inställelse av Flygvapenövningen skrivet av Flygvapeninspektören, generalmajor Anders Silwer.
Idag har Flygvapeninspektören skrivit ett nytt blogginlägg , där han förklarar varför han tog bort det förra inlägget och vad det är som gäller för Flygvapenövningen. FVI redogör för sitt agerande och lämnar ett besked som i sin substans är oförändrat:
"Kombinationen av resursbrister p g a Libyen och att vi måste göra besparingar innevarande år gör att vi beslutat att ställa in flygvapenövningen. Tråkigt men helt nödvändigt."
Det är strongt av generalen Silwer att redogöra för sina överväganden och att förklara sitt ställningstagande. Den nu spridda kunskapen om att vi får resursbrister av Libyen och att vi måste göra besparingar i år som innebär att övningen ställs in, faller inte alla på läppen. Men det är ett vinnande sätt i längden och ökar trovärdigheten. Flygvapenbloggen är ett bra initiativ, och jag kan bara instämma i Commander's förslag att starta exempelvis en Marinblogg.
Expressen har idag också uppmärksammat tillbakadragandet från Samanganprovinsen, som F&S belyst tre gånger, senast i torsdags. Förbandets stabschef, överstelöjtnant Peter Nilsson svarar även här på ett trovärdigt sätt och försöker förklara sin syn på händelseförloppet. De nya versionerna känns mycket mer trovärdiga än de initiala avfärdanden som gjordes. Skattebetalarna har generellt en förståelse för att tillvaron är komplicerad emellanåt, och att man ibland är tvungen att ta beslut man helst skulle vilja undvika. Öppenhet och transparens så långt som möjligt är viktigt för stödet till Försvarsmakten, särskilt under insatser. I det sammanhanget skulle det kunna heta:
Att tala är Silwer, att tiga är dumt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Idag har Flygvapeninspektören skrivit ett nytt blogginlägg , där han förklarar varför han tog bort det förra inlägget och vad det är som gäller för Flygvapenövningen. FVI redogör för sitt agerande och lämnar ett besked som i sin substans är oförändrat:
"Kombinationen av resursbrister p g a Libyen och att vi måste göra besparingar innevarande år gör att vi beslutat att ställa in flygvapenövningen. Tråkigt men helt nödvändigt."
Det är strongt av generalen Silwer att redogöra för sina överväganden och att förklara sitt ställningstagande. Den nu spridda kunskapen om att vi får resursbrister av Libyen och att vi måste göra besparingar i år som innebär att övningen ställs in, faller inte alla på läppen. Men det är ett vinnande sätt i längden och ökar trovärdigheten. Flygvapenbloggen är ett bra initiativ, och jag kan bara instämma i Commander's förslag att starta exempelvis en Marinblogg.
Expressen har idag också uppmärksammat tillbakadragandet från Samanganprovinsen, som F&S belyst tre gånger, senast i torsdags. Förbandets stabschef, överstelöjtnant Peter Nilsson svarar även här på ett trovärdigt sätt och försöker förklara sin syn på händelseförloppet. De nya versionerna känns mycket mer trovärdiga än de initiala avfärdanden som gjordes. Skattebetalarna har generellt en förståelse för att tillvaron är komplicerad emellanåt, och att man ibland är tvungen att ta beslut man helst skulle vilja undvika. Öppenhet och transparens så långt som möjligt är viktigt för stödet till Försvarsmakten, särskilt under insatser. I det sammanhanget skulle det kunna heta:
Att tala är Silwer, att tiga är dumt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Bakom kulisserna i Libyen
Något verkar hända bakom kulisserna när det gäller Libyen. Igår var NATO:s generalsekreterare Fogh Rasmussen säker på att Khaddafis tid var ute, och samma sade president Obamas säkerhetsrådgivare Donilon när han blev pressad i amerikansk TV. AU säger sig vara den enda organisationen som har en karta över en libysk normalisering, och en fransk advokat förbereder en stämning av NATO inför Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag för krigsbrott i samband med bombningen av Khaddafis familj.
Härhemma visar en opinonsundersökning att stödet för fortsatt svenskt deltagande i insatsen vacklar. Den största andelen 41% är tveksamma medan 30% är för. Det är inte mycket stöd att delta i markmålsbekämpning med. Bloggare som Johan Westerholm och Väpnaren har deklarerat liknande uppfattningar som jag intagit tidigare.
Problemet med insatsen har varit dess uppdrag, ledning och oklara bedömning av parterna. De tre militära målen att skydda civilbefolkningen, få tillbaka libyska styrkor till sina hemmabaser och ett eld-upphör är relevanta, men motsägs av ett fjärde deklarerat mål som är att avsätta Khaddafi. Utan klart stöd för detta i mandatet och utan att avdela resurser för detta har deltagarna målat in sig i ett hörn. Khaddafis avsättande vilar också på premissen att utan Khaddafi stannar motståndet mot väst och Arabförbundet. Jag ställer mig mycket frågande till detta. Khaddafis söner har tagit över mycket av den faktiska ledningen och om de har den politiska viljan, så kommer de fortsätta motståndet. Varken störtandet av Saddam Hussein eller hans avrättning minskade motståndet mot ockupationen i Irak för att ta ett exempel. Al Qaida lär knappast sluta efter Usama bin Ladens död.
Ledning var inledningsvis kaotisk. Vi hade en halvdag fransk nationell ledning, sedan en dryg vecka med amerikansk ledning till dess NATO fick ta över ledningen. Men vissa av länderna flyger fortfarande enstaka nationella uppdrag och vid sidan av NATO:s politiska ledning finns också den s.k Dohagruppen, där vi ingår och som överbryggar NATO och Arabförbundet. Eftersom en av grundprinciperna i krigföring är enhetlig ledning kan vi bocka av 1-0 till Khaddafi i den kategorin, i synnerhet som det börjar komma fler uppgifter om att rebellerna är splittrade både politiskt och militärt.
Den oklara bedömningen av parterna är också ett skäl till frustration. Det verkar nästan som om beslutsfattarna med vänsterhanden påbörjat konflikten. I början sa president Obama att det aktiva deltagandet i den militära aktionen skulle vara dagar, inte veckor. Det blev nästan så på pappret, men utan amerikanskt deltagande skulle flygförbudszonen klappa igenom. En republikansk kongressman har nu introducerat ett lagförslag som ska få kongressen att godkänna budgeten för själva insatsen. Åtgärden är ett försök att motverka presidenters beslut om militära insatser utan medgivande av kongressen. Budgetarna för kriget är en annan svag faktor. Hittills har Storbritanniens insats kostat lika mycket som ett års drift av ett av de hangarfartyg de planerar att avstår ifrån.
Här hemma är nu förpostfäktningen i gång om en eventuell förlängning av insatsen för vår del. Den som vet något om militär planering kan reversera de beslut som gjorts och komma fram till slutsatsen att även NATO och Sverige misstog sig på situationen. När en NATO-befälhavare har fått sina mål påbörjar denne en planering med sin stab som bland annat går ut på att räkna ut vilka resurser denne behöver för sitt uppdrag (inget för svensk försvarsplanering uppenbarligen....). Befälhavaren gör sen ett begäran om stridskrafter för att gå i land med uppdraget. Av vårt eget riksdagsbeslut och andras deltagande med tidsbegränsningar om tre månader kan vi med rimlig säkerhet veta att planeringen förutsatte att rebellerna strax skulle hålla segerparad i Tripoli. Detta påverkar också viljan att gå vidare. Enligt uppgifter till norsk radio ska den norska regeringen redan beslutat sig för en variant som jag föreslog för svensk del förra veckan. Trappa ned och kvarlämna övervakningsflyg.
Problemet blir lite mer komplicerat också sedan marockanska myndigheter meddelat att en av de gripna för det blodiga terroristattentatet i Marrakech nyligen hade blivit utvisad för terrorism från Libyen 2008, dvs. av Khaddafiregimen. Det stärker hans trovärdighet i regionen, framförallt i Algeriet som har egna islamister att slåss med. Mycket talar för att Algeriet har både skäl och förmåga att stödja Khaddafi som transitväg för förnödenheter, vilket avhjälper de värsta bristerna av de sanktioner som nu börjar ge resultat. Det är sannolikt resultatet av dessa sanktioner som vi sätter vårt hopp till när det gäller att underminera stödet för Khaddafi. Frågan är om det är så enkelt, och om det leder till fred för det libyska folket.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Härhemma visar en opinonsundersökning att stödet för fortsatt svenskt deltagande i insatsen vacklar. Den största andelen 41% är tveksamma medan 30% är för. Det är inte mycket stöd att delta i markmålsbekämpning med. Bloggare som Johan Westerholm och Väpnaren har deklarerat liknande uppfattningar som jag intagit tidigare.
Problemet med insatsen har varit dess uppdrag, ledning och oklara bedömning av parterna. De tre militära målen att skydda civilbefolkningen, få tillbaka libyska styrkor till sina hemmabaser och ett eld-upphör är relevanta, men motsägs av ett fjärde deklarerat mål som är att avsätta Khaddafi. Utan klart stöd för detta i mandatet och utan att avdela resurser för detta har deltagarna målat in sig i ett hörn. Khaddafis avsättande vilar också på premissen att utan Khaddafi stannar motståndet mot väst och Arabförbundet. Jag ställer mig mycket frågande till detta. Khaddafis söner har tagit över mycket av den faktiska ledningen och om de har den politiska viljan, så kommer de fortsätta motståndet. Varken störtandet av Saddam Hussein eller hans avrättning minskade motståndet mot ockupationen i Irak för att ta ett exempel. Al Qaida lär knappast sluta efter Usama bin Ladens död.
Ledning var inledningsvis kaotisk. Vi hade en halvdag fransk nationell ledning, sedan en dryg vecka med amerikansk ledning till dess NATO fick ta över ledningen. Men vissa av länderna flyger fortfarande enstaka nationella uppdrag och vid sidan av NATO:s politiska ledning finns också den s.k Dohagruppen, där vi ingår och som överbryggar NATO och Arabförbundet. Eftersom en av grundprinciperna i krigföring är enhetlig ledning kan vi bocka av 1-0 till Khaddafi i den kategorin, i synnerhet som det börjar komma fler uppgifter om att rebellerna är splittrade både politiskt och militärt.
Den oklara bedömningen av parterna är också ett skäl till frustration. Det verkar nästan som om beslutsfattarna med vänsterhanden påbörjat konflikten. I början sa president Obama att det aktiva deltagandet i den militära aktionen skulle vara dagar, inte veckor. Det blev nästan så på pappret, men utan amerikanskt deltagande skulle flygförbudszonen klappa igenom. En republikansk kongressman har nu introducerat ett lagförslag som ska få kongressen att godkänna budgeten för själva insatsen. Åtgärden är ett försök att motverka presidenters beslut om militära insatser utan medgivande av kongressen. Budgetarna för kriget är en annan svag faktor. Hittills har Storbritanniens insats kostat lika mycket som ett års drift av ett av de hangarfartyg de planerar att avstår ifrån.
Här hemma är nu förpostfäktningen i gång om en eventuell förlängning av insatsen för vår del. Den som vet något om militär planering kan reversera de beslut som gjorts och komma fram till slutsatsen att även NATO och Sverige misstog sig på situationen. När en NATO-befälhavare har fått sina mål påbörjar denne en planering med sin stab som bland annat går ut på att räkna ut vilka resurser denne behöver för sitt uppdrag (inget för svensk försvarsplanering uppenbarligen....). Befälhavaren gör sen ett begäran om stridskrafter för att gå i land med uppdraget. Av vårt eget riksdagsbeslut och andras deltagande med tidsbegränsningar om tre månader kan vi med rimlig säkerhet veta att planeringen förutsatte att rebellerna strax skulle hålla segerparad i Tripoli. Detta påverkar också viljan att gå vidare. Enligt uppgifter till norsk radio ska den norska regeringen redan beslutat sig för en variant som jag föreslog för svensk del förra veckan. Trappa ned och kvarlämna övervakningsflyg.
Problemet blir lite mer komplicerat också sedan marockanska myndigheter meddelat att en av de gripna för det blodiga terroristattentatet i Marrakech nyligen hade blivit utvisad för terrorism från Libyen 2008, dvs. av Khaddafiregimen. Det stärker hans trovärdighet i regionen, framförallt i Algeriet som har egna islamister att slåss med. Mycket talar för att Algeriet har både skäl och förmåga att stödja Khaddafi som transitväg för förnödenheter, vilket avhjälper de värsta bristerna av de sanktioner som nu börjar ge resultat. Det är sannolikt resultatet av dessa sanktioner som vi sätter vårt hopp till när det gäller att underminera stödet för Khaddafi. Frågan är om det är så enkelt, och om det leder till fred för det libyska folket.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-05
Faktorerna bakom förflyttningen från Samangan
Försvarsmakten ändrar nu uppgifterna om bakgrunden till tillbakadragandet från Samangan som både DN och Försvar och Säkerhet skrivit om tidigare.
I en utförlig artikel på Försvarsmaktens hemsida går PRT MeS stabschef igenom bakgrunden till tillbakadragandet från Aybak för en månad sedan. På ett trovärdigt sätt som klart belyser de överväganden som legat till grund för beslutet korrigeras bilden av omgrupperingen. Enligt stabschefen togs beslutet med anledning av det hot som förbandet mottagit, vilket tidigare har dementerats. För att inte sätta förbandet i en situation, där man var tvungen att öppna eld mot protesterande bestämde man sig för att tillfälligt omgruppera förbandet till huvudcampen i Mazar-e-Sharif istället.
Enligt stabschefen sammanföll det också med en inriktning att inte bygga ut den dåvarande grupperingsplatsen, utan att istället genomföra en samgruppering med afghanska armén i en nybyggd gruppering i provinsen. Om några veckor kommer en ny afghansk bataljon att gruppera i den nya campen tillsammans med en enhet ur PRT. En fördel med detta är också att den kritik och irritation som riktats mot förbandet på grund av försvårande av trafiken med stora fordon och solande med bar överkropp blir mindre än vid gamla grupperingen i bebyggelse.
Grupperingen till den nya campen torde innebära att det inte blir ett ökat fokus till mer oroliga delar av PRT område, vilket först angavs vara ett av motiven för tillbakadragandet.
Det är bra att allmänheten får ta del av denna typ av resonemang om svåra frågor från ledningen på plats, och det är bra att förbandet korrigerar bilden av situationen. Stödet från svenska folket för insatsen i Afghanistan förutsätter bland annat korrekt information.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I en utförlig artikel på Försvarsmaktens hemsida går PRT MeS stabschef igenom bakgrunden till tillbakadragandet från Aybak för en månad sedan. På ett trovärdigt sätt som klart belyser de överväganden som legat till grund för beslutet korrigeras bilden av omgrupperingen. Enligt stabschefen togs beslutet med anledning av det hot som förbandet mottagit, vilket tidigare har dementerats. För att inte sätta förbandet i en situation, där man var tvungen att öppna eld mot protesterande bestämde man sig för att tillfälligt omgruppera förbandet till huvudcampen i Mazar-e-Sharif istället.
Enligt stabschefen sammanföll det också med en inriktning att inte bygga ut den dåvarande grupperingsplatsen, utan att istället genomföra en samgruppering med afghanska armén i en nybyggd gruppering i provinsen. Om några veckor kommer en ny afghansk bataljon att gruppera i den nya campen tillsammans med en enhet ur PRT. En fördel med detta är också att den kritik och irritation som riktats mot förbandet på grund av försvårande av trafiken med stora fordon och solande med bar överkropp blir mindre än vid gamla grupperingen i bebyggelse.
Grupperingen till den nya campen torde innebära att det inte blir ett ökat fokus till mer oroliga delar av PRT område, vilket först angavs vara ett av motiven för tillbakadragandet.
Det är bra att allmänheten får ta del av denna typ av resonemang om svåra frågor från ledningen på plats, och det är bra att förbandet korrigerar bilden av situationen. Stödet från svenska folket för insatsen i Afghanistan förutsätter bland annat korrekt information.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-04
Sveriges militära makt under 2011
Av Johan Wiktorin, Avd I
Sverige har strax varit engagerat i en månad i Libyenkriget. Det är halvtid för bidraget, och nu har debatten tagit fart om vad vi ska göra härnäst. Stanna kvar, dra oss ur eller mittemellan?
Vårt initiala engagemang i de militära operationerna präglades av eftertänksamhet parat med det paradoxala att Utrikesnämnden informerades först dagen efter vi gjort publika utfästelser om ett deltagande på konferensen i London. För att nå en bred överenskommelse gjordes en begränsning i deltagandet. Våra flygplan skulle inte delta i några planerade markmålsattacker.
Debatten kring insatsreglerna har varit svår att följa. Feghet är det vanligaste epitetet från en del debattörer. Detta måste vara någon form av missuppfattning. Att flyga taktiska spaningsuppdrag över i sammanhanget fientligt territorium med kvalificerade luftvärnssystem är långt ifrån fegt. Vi leder också eld med utländskt flyg i Afghanistan. Skillnaden är att vi där har eldledare på marken, så att vi har en rimlig säkerhet vet vad vi gör, till skillnad från Libyen. Vi är också inbjudna av landets regering för att skydda denna.
Det är bland annat med insatsregler som vi länkar samman vårt bidrag med vår sammantagna politiska vilja. Problemet med Libyeninsatsen är att det är flera stycken i en. Det är dels en NATO-insats som vi deltar i, det är dels en serie nationella insatser där flera stater gör egna uppdrag och så att säga går in och ut ur NATO-insatsen. Eftersom dessa länder har ett uttalat mål med att Khaddafi ska tvingas bort med militära medel, så kolliderar olika svenska intressen med varandra.
Vi har ett starkt intresse att skydda civilbefolkningen och att ta en del av ansvaret tillsammans med andra. Mot detta står en ovilja att genomföra en regimförändring med yttre militärt våld utan klart mandat av FN. Än så länge är vi miltärt alliansfria. Det ligger inte i vårt intresse som en sådan småstat att regimförändringar med våld utan mandat blir en accepterad norm i världen. Med ett nedrustat försvar som har solidaritetsambitioner kan en sådan utveckling vara farlig med instabila Vitryssland i närheten. Det är sannolikt dessa geopolitiska förhållanden som hållit tillbaka Tyskland, Polen och Finland från att delta aktivt i Libyen. Därför är de nuvarande insatsreglerna en sammanvägning som är rimlig, om vi vill främja svenska intressen på lång sikt.
För att kunna orientera oss om fortsättningen är det viktigt att utvärdera hur det hittills har gått. Vi kan med rimlig säkerhet slå fast att konflikten har eskalerat och att väldigt många människor har fått sätta livet till. Den hemkallade amerikanska ambassadören till Libyen uppgav i förra veckan att han fått siffror om c:a 30000 döda libyer. Fler länder har tillkommit, länder har skärpt sina insatsregler och beväpning av rebellerna övervägs. Khaddafi har å sin sida hotat deltagande länder, i synnerhet Italien, och försökt att vidga konflikten att även innefatta Tunisien. Raketartilleriet dundrar fortfarande över Misurata.
Min bild är att vi är halvvägs in i en återvändsgränd när det gäller en militär lösning i Libyen. Glappet mellan än högre politiska ambitioner och viljan att avdela medel för dessa har ökat hos de största deltagarna. Rebellerna har ingen kapacitet att besegra Khaddafi ens efter ett par tusen flyguppdrag, än mindre regera landet.
Samtidigt har våra politiker hårt bundit sig för att slutföra Afghanistaninsatsen, vars tribut riskerar att öka det närmaste året. Omvärlden upplever också andra konvulsioner, inte minst i Syrien, Jemen och Pakistan. Saudiarabien och Iran är på kollisionskurs med varandra. Kort sagt - världen lever mycket farligare än på länge.
I det läget är mitt svar att vi bör vara försiktiga i att engagera oss för hårt i Libyen utan klara mål. I Afghanistan uppträder en mindre svensk bataljon i ett område stort som Norrbotten. Denna konflikt har eskalerat oavbrutet sedan 2005. De soldaterna förtjänar en bättre balans mellan uppgifter och resurser. I Mellanöstern och östra Medelhavet är risken stor för att det kan bli nödvändigt med svenska insatser för att skydda vitala intressen som internationell fred och säkerhet.
Samtidigt är det viktigt att vi uppfattas som trovärdiga och förutsägbara bland partners och omvärlden. Det talar för att vi är kvar inom ramen för Libyeninsatsen, men i klart reducerad ambition. Vi skulle också samtidigt kunna engagera oss i regionen i mer vid bemärkelse genom att till exempel delta i NATO-operationen Active Endeavour, som bland annat motverkar smuggling av massförstörelsevapen i Medelhavet. Dessa beslut behöver snart tas för att kunna verkställas med hänsyn till olika förbands beredskapstider.
För att med militära bidrag bäst tillgodose vad jag uppfattar vara våra sammanvägda intressen blir mitt förslag därför:
Endast signalsspaningsflygplan över Libyen under ytterligare några månader tillsammans med en underhandssignal om ett skytteförband under ett års tid för övervakning av ett eventuellt eld-upphöravtal.
En ubåt och minröjningsfartyg i Medelhavet i sommar och under hösten för operationer mot smuggling av massförstörelsevapen och eventuella mineringar mot sjöfarten i regionen, även Libyen.
En grupp - fyra stridsflygplan - och ett skyttekompani till Afghanistan för att öka PRT förmåga att lösa sina uppgifter under 2011.
Vi ska ha klara mål och motiv, tillräckliga resurser och en väg ut när vi engagerar oss med vapen i hand.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Sverige har strax varit engagerat i en månad i Libyenkriget. Det är halvtid för bidraget, och nu har debatten tagit fart om vad vi ska göra härnäst. Stanna kvar, dra oss ur eller mittemellan?
Vårt initiala engagemang i de militära operationerna präglades av eftertänksamhet parat med det paradoxala att Utrikesnämnden informerades först dagen efter vi gjort publika utfästelser om ett deltagande på konferensen i London. För att nå en bred överenskommelse gjordes en begränsning i deltagandet. Våra flygplan skulle inte delta i några planerade markmålsattacker.
Debatten kring insatsreglerna har varit svår att följa. Feghet är det vanligaste epitetet från en del debattörer. Detta måste vara någon form av missuppfattning. Att flyga taktiska spaningsuppdrag över i sammanhanget fientligt territorium med kvalificerade luftvärnssystem är långt ifrån fegt. Vi leder också eld med utländskt flyg i Afghanistan. Skillnaden är att vi där har eldledare på marken, så att vi har en rimlig säkerhet vet vad vi gör, till skillnad från Libyen. Vi är också inbjudna av landets regering för att skydda denna.
Det är bland annat med insatsregler som vi länkar samman vårt bidrag med vår sammantagna politiska vilja. Problemet med Libyeninsatsen är att det är flera stycken i en. Det är dels en NATO-insats som vi deltar i, det är dels en serie nationella insatser där flera stater gör egna uppdrag och så att säga går in och ut ur NATO-insatsen. Eftersom dessa länder har ett uttalat mål med att Khaddafi ska tvingas bort med militära medel, så kolliderar olika svenska intressen med varandra.
Vi har ett starkt intresse att skydda civilbefolkningen och att ta en del av ansvaret tillsammans med andra. Mot detta står en ovilja att genomföra en regimförändring med yttre militärt våld utan klart mandat av FN. Än så länge är vi miltärt alliansfria. Det ligger inte i vårt intresse som en sådan småstat att regimförändringar med våld utan mandat blir en accepterad norm i världen. Med ett nedrustat försvar som har solidaritetsambitioner kan en sådan utveckling vara farlig med instabila Vitryssland i närheten. Det är sannolikt dessa geopolitiska förhållanden som hållit tillbaka Tyskland, Polen och Finland från att delta aktivt i Libyen. Därför är de nuvarande insatsreglerna en sammanvägning som är rimlig, om vi vill främja svenska intressen på lång sikt.
För att kunna orientera oss om fortsättningen är det viktigt att utvärdera hur det hittills har gått. Vi kan med rimlig säkerhet slå fast att konflikten har eskalerat och att väldigt många människor har fått sätta livet till. Den hemkallade amerikanska ambassadören till Libyen uppgav i förra veckan att han fått siffror om c:a 30000 döda libyer. Fler länder har tillkommit, länder har skärpt sina insatsregler och beväpning av rebellerna övervägs. Khaddafi har å sin sida hotat deltagande länder, i synnerhet Italien, och försökt att vidga konflikten att även innefatta Tunisien. Raketartilleriet dundrar fortfarande över Misurata.
Min bild är att vi är halvvägs in i en återvändsgränd när det gäller en militär lösning i Libyen. Glappet mellan än högre politiska ambitioner och viljan att avdela medel för dessa har ökat hos de största deltagarna. Rebellerna har ingen kapacitet att besegra Khaddafi ens efter ett par tusen flyguppdrag, än mindre regera landet.
Samtidigt har våra politiker hårt bundit sig för att slutföra Afghanistaninsatsen, vars tribut riskerar att öka det närmaste året. Omvärlden upplever också andra konvulsioner, inte minst i Syrien, Jemen och Pakistan. Saudiarabien och Iran är på kollisionskurs med varandra. Kort sagt - världen lever mycket farligare än på länge.
I det läget är mitt svar att vi bör vara försiktiga i att engagera oss för hårt i Libyen utan klara mål. I Afghanistan uppträder en mindre svensk bataljon i ett område stort som Norrbotten. Denna konflikt har eskalerat oavbrutet sedan 2005. De soldaterna förtjänar en bättre balans mellan uppgifter och resurser. I Mellanöstern och östra Medelhavet är risken stor för att det kan bli nödvändigt med svenska insatser för att skydda vitala intressen som internationell fred och säkerhet.
Samtidigt är det viktigt att vi uppfattas som trovärdiga och förutsägbara bland partners och omvärlden. Det talar för att vi är kvar inom ramen för Libyeninsatsen, men i klart reducerad ambition. Vi skulle också samtidigt kunna engagera oss i regionen i mer vid bemärkelse genom att till exempel delta i NATO-operationen Active Endeavour, som bland annat motverkar smuggling av massförstörelsevapen i Medelhavet. Dessa beslut behöver snart tas för att kunna verkställas med hänsyn till olika förbands beredskapstider.
För att med militära bidrag bäst tillgodose vad jag uppfattar vara våra sammanvägda intressen blir mitt förslag därför:
Endast signalsspaningsflygplan över Libyen under ytterligare några månader tillsammans med en underhandssignal om ett skytteförband under ett års tid för övervakning av ett eventuellt eld-upphöravtal.
En ubåt och minröjningsfartyg i Medelhavet i sommar och under hösten för operationer mot smuggling av massförstörelsevapen och eventuella mineringar mot sjöfarten i regionen, även Libyen.
En grupp - fyra stridsflygplan - och ett skyttekompani till Afghanistan för att öka PRT förmåga att lösa sina uppgifter under 2011.
Vi ska ha klara mål och motiv, tillräckliga resurser och en väg ut när vi engagerar oss med vapen i hand.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-03
Rädernas räd - vad händer nu?
I förgår genomfördes rädernas räd. Många ställer sig nu frågan om det blir hämndattacker från Al Qaida med anledning av Osama bin Ladens död. Tystnaden från AQ är total, vilket kan ha tre olika förklaringar.
Det högre ledarskiktet är med största sannolikhet under förflyttning. För det talar att USA har funnit elektronisk utrustning och hårddiskar. Givet USA:s förmåga att snabbt exploatera beslagtaget material finns det all anledning för detta skikt att omedelbart byta såväl uppehållsplats och vanor till del. Särskilt organisatören Ayman al Zawahiri är illa ute. Med tanke på dennes närhet till Usama bin Laden och deras gemensamma erfarenheter från Pakistan på 80-talet i kontrast till behovet av säkerhetsskäl är det rimligt att anta att denne bor inom en dags bilresa från bin Laden. Inte för nära, men inte för långt borta.
Den andra förklaringen är att man inte kan ena sig om vad som ska sägas och vem som ska leda. Al Qaida saknar inte en intern debatt om vilken strategi och ledare som skall väljas, och det finns naturliga spänningar mellan araber och icke-araber, skriftlärda och mer karismatiska fältherrar. Denna debatt kan intensifieras av bin Ladens frånfälle. Givet argument ett är det heller inte lätt att träffas i den här situationen för att reda ut den nära framtiden. Den tredje varianten är att organisationens högsta ledning vill tala genom handling. Det finns teorier om förberedda handlingar inklusive användandet av atomvapen, vilket jag inte finner särskilt sannolikt. Al Qaida har under tiden sedan 2001 förvandlats till en mer regional och lokal organisation med störst kapacitet i Saharaområdet och Arabiska halvön. I det här sammanhanget är den intressanta frågan hur djup etablerandet av Al Qaidaceller är i Europa. Min försiktiga bedömning är att den är större än vi vill och tror. Jag bygger det på generell kunskap om infiltrationstaktik, där det ligger i sakens natur att dölja vem du är samtidigt som det finns svagare punkter för att komma in i EU (exvis Bulgarien och Spanien) som gör att du kan uppträda friare än i USA.
Rimligen borde Al Qaidas ledarskikt ha krigspelat på ledarens våldsamma död, men även de bästa planer kan vältas när motståndaren slår till. Just nu är det interna förflyttningar, men så fort man känner sig säker kommer det att ske mer centralt dirigerade operationer. Det är en väsentlig symbolhandling som krävs för att visa att motståndet mot USA och väst samt deras lakejer i Pakistan och arabvärlden fortsätter oförtrutet från Al Qaidas sida.
Förutom väst kommer organisationens uppmärksamhet att riktas mot Pakistan. Debatten går het i USA om de ska stödja Pakistan, eftersom de har haft bin Laden i landet. De argumentet förutsätter ett monolitiskt Pakistan med stor enighet, vilket jag är mycket skeptisk till. Det är mycket troligt att bin Laden haft skydd av personer i statliga strukturer, men utan högsta ledningens kännedom. Egendomens relativa storlek, skyddsåtgärder och bin Ladens hälsa med dialysbehov är saker som talar för detta. Pakistan som stat har inget intresse av att ha Al Qaida och bin Laden i landet. Det har varit en destabiliserande faktor för Pakistan, och nu finns det dessutom sannolikt hämnd att utkräva. För om han har haft skydd, så är det mest troliga att han är förrådd av någon i skyddsstrukturen. Det innebär inte i så fall att skuggandet av kurirer - de kuwaitiska bröderna - skulle vara ett falskt påstående, men inte hela sanningen. I parentes kan nämnas att Pakistan bubblar för övrigt av konspirationsrykten. Det mest populära verkar vara att USA dödat bin Laden på någon annan plats, och sedan flugit honom till Pakistan för att genera landet.
Vad är det som i så fall kan ha fått bin Laden att bli förråd? Det skulle enligt min mening kunna förklaras med den arabiska våren och regionala krafter kring Afghanistan. Förutom den irrelevans som Al Qaida fått utså i de olika upproren, så har motsättningarna mellan Saudiarabien och Iran blivit synliga för hela världen. Saudiarabien har satt press på Pakistan i denna kraftmätning. Al Qaida har klara relationer med Iran enligt konceptet fiendens fiende. Pakistan som balanserar mellan nationalistiska och/eller islamistiska kraftfält måste välja sida.
Givet Irans och Indiens traditionella liknande intressen i Afghanistan sammanfaller nu Pakistans och Saudiarabiens intressen ordentligt tydligare än förut. Saudiarabien går mot konfrontation med Iran tillsammans med de små och rika oljestaterna, de har motiv och finansiella muskler. Iran beskyller Pakistan för att sända före detta soldater och officerare till Bahrain för att krossa upproret där. I en lokal pakistansk kalkyl är nu Irans motståndare nu också stenrika sunnimuslimska kungadömen förutom USA och Israel. Det kan vara ett skäl för att välja rätt sida, även för självständiga element inom pakistanska myndigheter. Genom andras konfrontationer med Iran försvagas ärkefienden Indiens inflytande i Afghanistan. Det handlar om vilket de anser vara Pakistans starkaste intresse. I ett sådant väger lojaliteten med ett multinationellt Al Qaida med globala intressen lätt. Det handlar i så fall om en spricka inom det pakistanska säkerhetsetablissemanget.
Den närmaste tiden kommer Al Qaida försöka att hämnas på Pakistan genom de associerade nätverken som TTP och LeT. Den pakistanska statsapparaten kommer hålla en låg profil utåt och med så lite amerikansk inblandning som möjligt. Det är i Pakistan som Al Qaida kan finna den starkaste resonansen i en befolkning, där en stor del är anti-amerikanskt inställda. I synnerhet gäller det att hålla ögonen på Karachi, landets ekonomiska centrum, och provinsen Baluchistan, där Pakistan allmänt anses förvara sina kärnvapen. Först i ett nästa steg lär man kunna gå mot väst och Indien. Om den hypotesen stämmer, så kommer den nye operative ledaren i så fall heta Ilyas Kashmiri, en 47-årig f.d pakistansk elitofficer och en av bin Ladens favoriter. Han har slagits i Indien och Pakistan samt särskilt rekryterat européer för morgondagen.
2011 blir ett långt år.
Det högre ledarskiktet är med största sannolikhet under förflyttning. För det talar att USA har funnit elektronisk utrustning och hårddiskar. Givet USA:s förmåga att snabbt exploatera beslagtaget material finns det all anledning för detta skikt att omedelbart byta såväl uppehållsplats och vanor till del. Särskilt organisatören Ayman al Zawahiri är illa ute. Med tanke på dennes närhet till Usama bin Laden och deras gemensamma erfarenheter från Pakistan på 80-talet i kontrast till behovet av säkerhetsskäl är det rimligt att anta att denne bor inom en dags bilresa från bin Laden. Inte för nära, men inte för långt borta.
Den andra förklaringen är att man inte kan ena sig om vad som ska sägas och vem som ska leda. Al Qaida saknar inte en intern debatt om vilken strategi och ledare som skall väljas, och det finns naturliga spänningar mellan araber och icke-araber, skriftlärda och mer karismatiska fältherrar. Denna debatt kan intensifieras av bin Ladens frånfälle. Givet argument ett är det heller inte lätt att träffas i den här situationen för att reda ut den nära framtiden. Den tredje varianten är att organisationens högsta ledning vill tala genom handling. Det finns teorier om förberedda handlingar inklusive användandet av atomvapen, vilket jag inte finner särskilt sannolikt. Al Qaida har under tiden sedan 2001 förvandlats till en mer regional och lokal organisation med störst kapacitet i Saharaområdet och Arabiska halvön. I det här sammanhanget är den intressanta frågan hur djup etablerandet av Al Qaidaceller är i Europa. Min försiktiga bedömning är att den är större än vi vill och tror. Jag bygger det på generell kunskap om infiltrationstaktik, där det ligger i sakens natur att dölja vem du är samtidigt som det finns svagare punkter för att komma in i EU (exvis Bulgarien och Spanien) som gör att du kan uppträda friare än i USA.
Rimligen borde Al Qaidas ledarskikt ha krigspelat på ledarens våldsamma död, men även de bästa planer kan vältas när motståndaren slår till. Just nu är det interna förflyttningar, men så fort man känner sig säker kommer det att ske mer centralt dirigerade operationer. Det är en väsentlig symbolhandling som krävs för att visa att motståndet mot USA och väst samt deras lakejer i Pakistan och arabvärlden fortsätter oförtrutet från Al Qaidas sida.
Förutom väst kommer organisationens uppmärksamhet att riktas mot Pakistan. Debatten går het i USA om de ska stödja Pakistan, eftersom de har haft bin Laden i landet. De argumentet förutsätter ett monolitiskt Pakistan med stor enighet, vilket jag är mycket skeptisk till. Det är mycket troligt att bin Laden haft skydd av personer i statliga strukturer, men utan högsta ledningens kännedom. Egendomens relativa storlek, skyddsåtgärder och bin Ladens hälsa med dialysbehov är saker som talar för detta. Pakistan som stat har inget intresse av att ha Al Qaida och bin Laden i landet. Det har varit en destabiliserande faktor för Pakistan, och nu finns det dessutom sannolikt hämnd att utkräva. För om han har haft skydd, så är det mest troliga att han är förrådd av någon i skyddsstrukturen. Det innebär inte i så fall att skuggandet av kurirer - de kuwaitiska bröderna - skulle vara ett falskt påstående, men inte hela sanningen. I parentes kan nämnas att Pakistan bubblar för övrigt av konspirationsrykten. Det mest populära verkar vara att USA dödat bin Laden på någon annan plats, och sedan flugit honom till Pakistan för att genera landet.
Vad är det som i så fall kan ha fått bin Laden att bli förråd? Det skulle enligt min mening kunna förklaras med den arabiska våren och regionala krafter kring Afghanistan. Förutom den irrelevans som Al Qaida fått utså i de olika upproren, så har motsättningarna mellan Saudiarabien och Iran blivit synliga för hela världen. Saudiarabien har satt press på Pakistan i denna kraftmätning. Al Qaida har klara relationer med Iran enligt konceptet fiendens fiende. Pakistan som balanserar mellan nationalistiska och/eller islamistiska kraftfält måste välja sida.
Givet Irans och Indiens traditionella liknande intressen i Afghanistan sammanfaller nu Pakistans och Saudiarabiens intressen ordentligt tydligare än förut. Saudiarabien går mot konfrontation med Iran tillsammans med de små och rika oljestaterna, de har motiv och finansiella muskler. Iran beskyller Pakistan för att sända före detta soldater och officerare till Bahrain för att krossa upproret där. I en lokal pakistansk kalkyl är nu Irans motståndare nu också stenrika sunnimuslimska kungadömen förutom USA och Israel. Det kan vara ett skäl för att välja rätt sida, även för självständiga element inom pakistanska myndigheter. Genom andras konfrontationer med Iran försvagas ärkefienden Indiens inflytande i Afghanistan. Det handlar om vilket de anser vara Pakistans starkaste intresse. I ett sådant väger lojaliteten med ett multinationellt Al Qaida med globala intressen lätt. Det handlar i så fall om en spricka inom det pakistanska säkerhetsetablissemanget.
Den närmaste tiden kommer Al Qaida försöka att hämnas på Pakistan genom de associerade nätverken som TTP och LeT. Den pakistanska statsapparaten kommer hålla en låg profil utåt och med så lite amerikansk inblandning som möjligt. Det är i Pakistan som Al Qaida kan finna den starkaste resonansen i en befolkning, där en stor del är anti-amerikanskt inställda. I synnerhet gäller det att hålla ögonen på Karachi, landets ekonomiska centrum, och provinsen Baluchistan, där Pakistan allmänt anses förvara sina kärnvapen. Först i ett nästa steg lär man kunna gå mot väst och Indien. Om den hypotesen stämmer, så kommer den nye operative ledaren i så fall heta Ilyas Kashmiri, en 47-årig f.d pakistansk elitofficer och en av bin Ladens favoriter. Han har slagits i Indien och Pakistan samt särskilt rekryterat européer för morgondagen.
2011 blir ett långt år.
2011-05-01
Nästa oroshärd - Sudan?
Sudan blir maj månads fokusområde. Landet ligger i östra Afrika och gränsar till nio olika länder. Själsvständig 1956 efter att ha administrerats av Storbritannien under lång tid. Sudan har genom historien stått under stark egyptisk influens. genom landet, i höjd med södra Sahara går en kulturgräns mellan islam och kristendom samt naturreligion likt exvis Nigeria och Elfenbenskusten. I Sudans fall förstärktes gränsen genom brittiska regler om resor inom landet samt en uppdelning i två olika administrativa områden. Mootiven för detta var bland annat att förhindra sjukdomsspridning från norr till söder samt ge utrymme för kristna missioner i söder utan inblandning från norr.
Landet styrs av envåldshärskaren Omar al-Bashir ochh det nationella koongresspartiet (NPC) sedan kuppen 1989. Sudan var under kalla kriget generellt försiktigt provästligt, medan de södra separatisterna stöddes av Sovjetunionen och Kuba. Diktatorn införde Sharia som lag i landet och inbjöd olika organisationer en fristad i landet, mest känd Osama Bin Ladens Al Qaida. I slutet av 1990-talet tröttnade USA på denna hållning och började pressa Sudan på olika sätt. Till slut lyckades det internationella samfundet få parterna i det andra sudanesiska inbördeskriget som pågått sedan 1983 att underteckna en fredsöverenskommelse (CPA) om en folkomröstning för de boende i södra delen av Sudan om de ville tillhöra Sudan eller bilda en självständig stat. En sådan skulle hållas i januari 2011, vilket också gjordes. Med 98,9% av rösterna ska nu en ny stat utropas den nionde juli i år.
Tyvärr är det nu inte så enkelt. Även om parterna i CPA kommit överens om att dela oljeinkomsterna, så finns det ett område i norra Sudan som fortfarande är omstritt. Det är Anyeiprovinsen i delstaten Södra Kurdufan, vars status ännu inte är avgjord. CPA stipulerar att denna oljerika provins ska ha möjlighet att ansluta sig vart den vill. Problemet är att de inblandade inte är överens om vem som får rösta, eftersom en del av befolkningen är nomadherdar från norr. I takt med att öknen sprider sig i norr ökar det rimliga i att dessa flyttar på sig. Betes- och jordbruksmark är centralt i ett land, där 80% av befolkningen lever av detta. Den sudanesiska regimen anser detta, medan södra Sudans represententer inte gör det. Där har man nu kört fast. Provinsens gränser har också varit omstridd. 2009 avgjorde den permanenta skiljedomstolen i Haag hur dessa skulle dras, vilket accepterades av bägge parter. Denna gränsdragning anses gynna de som vill se en anslutning till den nya staten i söder.
Frågan är högaktuell, eftersom det nu pågår en valkampanj för delstatsval i Södra Kurfurdan. Presidenten deltar mycket aktivt i denna för att stödja en av sina gamla vänner. I veckan har han lovat sina anhängare att han inte kommer att erkänna den nya staten om Abyeiprovinsen ansluter sig dit. Ett uttalande som provocerar omvärlden med hänsyn till det lättantändliga läget.
För att göra saker och ting än mer komplicerade finns det andra bomber inbyggda i Södra Kurfurdan, nämligen i Nubabergen. Presidentens gamle vän, Achmed Haroun, var instrumentell i tidigare attacker mot icke-araber i bergen. Många av dessa utgör stommen i södra Sudans befrielsearmé, Sudan People's Liberation Army (SPLA), varför det finns fler sätt som nord och syd kan börja kriga igen.
Samtidigt sprider sig oron i det som ska bli den nya staten. Södra Sudan lider enormt av svält, undernäring, fattigdom och interna stridigheter. Alltfler stammar känner sig marginaliserade av Dinkastammen som i praktiken leder den nya nationen från centralorten Juba. Oron börjar bli så stor att FN:s World Food Programme har talat om att dra in matbiståndet på grund av osäkerheten i söder. Kina har då sagt att de kan tänka sig att bistå med mat. Kina är redan en stor aktör i Sudam, varifrån jätten importerar 10% av sin olja. Kina har också trupp i FN-missionen UNMIS, som har c:a 10000 soldater i södra och centrala Sudan för att övervaka implementeringen av CPA.
Lite mer tyst har det den senaste tiden varit om Darfur, som kanske är den mest kända delkonflikten i Sverige. Även denna har en bräcklig överenskommelse som hinder för att blossa upp på nytt. Under folkmordet i Darfur dödades mellan 200000-400000 människor, och Internationella Brottmålsdomstolen har ställt ut två stycken olika arresteringsordrar för president al-Bashir för brott mot mänkligheten och folkmord. Konflikten i Darfur höll också sånär på att slunga Tchad och Sudan i krig mot varandra, men detta undanröjdes med ett avtal 2007.
Landets relationer i regionen har varit upp och ned. Jag ska här bara nu kort nämna situationen kring Nilen. Där har Sudan tillsammans med Egypten ett veto sedan 1929 i det traktat som finns angående användningen av Nilen. Under de senaste åren har dock Etipoien genom skicklig diplomati fått med sig övriga signatärer för att riva upp detta veto, vilket de kan göra enligt traktatet om minst sex av de övriga sju kräver det. Etiopien vill anlägga dammar för att kunna utvinna energi ur Nilen, något som både Egypten och Sudan motsätter sig. Här kan det gå undan med stora konsekvenser, om inte en överenskommelse nås.
Det finns mycket annat att redovisa om det stora landet (motsvarande 5,5 Sverige!) med uppskattningsvis 40 milj invånare som exempelvis östra delen av landet kring den viktiga hamnstaden Port Sudan eller de olika befrielseorganisationerna som finns runt om i landet med namn som SLA, JEM och NRF. Men de tar vi efter hand det blir aktuellt liksom andra länders counterterrorism-operationer i landet som Eritreas möjligheter att stödja al-Bashir. Först ställer vi siktet på Södra Kurfurdan och Abyei.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Landet styrs av envåldshärskaren Omar al-Bashir ochh det nationella koongresspartiet (NPC) sedan kuppen 1989. Sudan var under kalla kriget generellt försiktigt provästligt, medan de södra separatisterna stöddes av Sovjetunionen och Kuba. Diktatorn införde Sharia som lag i landet och inbjöd olika organisationer en fristad i landet, mest känd Osama Bin Ladens Al Qaida. I slutet av 1990-talet tröttnade USA på denna hållning och började pressa Sudan på olika sätt. Till slut lyckades det internationella samfundet få parterna i det andra sudanesiska inbördeskriget som pågått sedan 1983 att underteckna en fredsöverenskommelse (CPA) om en folkomröstning för de boende i södra delen av Sudan om de ville tillhöra Sudan eller bilda en självständig stat. En sådan skulle hållas i januari 2011, vilket också gjordes. Med 98,9% av rösterna ska nu en ny stat utropas den nionde juli i år.
Tyvärr är det nu inte så enkelt. Även om parterna i CPA kommit överens om att dela oljeinkomsterna, så finns det ett område i norra Sudan som fortfarande är omstritt. Det är Anyeiprovinsen i delstaten Södra Kurdufan, vars status ännu inte är avgjord. CPA stipulerar att denna oljerika provins ska ha möjlighet att ansluta sig vart den vill. Problemet är att de inblandade inte är överens om vem som får rösta, eftersom en del av befolkningen är nomadherdar från norr. I takt med att öknen sprider sig i norr ökar det rimliga i att dessa flyttar på sig. Betes- och jordbruksmark är centralt i ett land, där 80% av befolkningen lever av detta. Den sudanesiska regimen anser detta, medan södra Sudans represententer inte gör det. Där har man nu kört fast. Provinsens gränser har också varit omstridd. 2009 avgjorde den permanenta skiljedomstolen i Haag hur dessa skulle dras, vilket accepterades av bägge parter. Denna gränsdragning anses gynna de som vill se en anslutning till den nya staten i söder.
Frågan är högaktuell, eftersom det nu pågår en valkampanj för delstatsval i Södra Kurfurdan. Presidenten deltar mycket aktivt i denna för att stödja en av sina gamla vänner. I veckan har han lovat sina anhängare att han inte kommer att erkänna den nya staten om Abyeiprovinsen ansluter sig dit. Ett uttalande som provocerar omvärlden med hänsyn till det lättantändliga läget.
För att göra saker och ting än mer komplicerade finns det andra bomber inbyggda i Södra Kurfurdan, nämligen i Nubabergen. Presidentens gamle vän, Achmed Haroun, var instrumentell i tidigare attacker mot icke-araber i bergen. Många av dessa utgör stommen i södra Sudans befrielsearmé, Sudan People's Liberation Army (SPLA), varför det finns fler sätt som nord och syd kan börja kriga igen.
Samtidigt sprider sig oron i det som ska bli den nya staten. Södra Sudan lider enormt av svält, undernäring, fattigdom och interna stridigheter. Alltfler stammar känner sig marginaliserade av Dinkastammen som i praktiken leder den nya nationen från centralorten Juba. Oron börjar bli så stor att FN:s World Food Programme har talat om att dra in matbiståndet på grund av osäkerheten i söder. Kina har då sagt att de kan tänka sig att bistå med mat. Kina är redan en stor aktör i Sudam, varifrån jätten importerar 10% av sin olja. Kina har också trupp i FN-missionen UNMIS, som har c:a 10000 soldater i södra och centrala Sudan för att övervaka implementeringen av CPA.
Lite mer tyst har det den senaste tiden varit om Darfur, som kanske är den mest kända delkonflikten i Sverige. Även denna har en bräcklig överenskommelse som hinder för att blossa upp på nytt. Under folkmordet i Darfur dödades mellan 200000-400000 människor, och Internationella Brottmålsdomstolen har ställt ut två stycken olika arresteringsordrar för president al-Bashir för brott mot mänkligheten och folkmord. Konflikten i Darfur höll också sånär på att slunga Tchad och Sudan i krig mot varandra, men detta undanröjdes med ett avtal 2007.
Landets relationer i regionen har varit upp och ned. Jag ska här bara nu kort nämna situationen kring Nilen. Där har Sudan tillsammans med Egypten ett veto sedan 1929 i det traktat som finns angående användningen av Nilen. Under de senaste åren har dock Etipoien genom skicklig diplomati fått med sig övriga signatärer för att riva upp detta veto, vilket de kan göra enligt traktatet om minst sex av de övriga sju kräver det. Etiopien vill anlägga dammar för att kunna utvinna energi ur Nilen, något som både Egypten och Sudan motsätter sig. Här kan det gå undan med stora konsekvenser, om inte en överenskommelse nås.
Det finns mycket annat att redovisa om det stora landet (motsvarande 5,5 Sverige!) med uppskattningsvis 40 milj invånare som exempelvis östra delen av landet kring den viktiga hamnstaden Port Sudan eller de olika befrielseorganisationerna som finns runt om i landet med namn som SLA, JEM och NRF. Men de tar vi efter hand det blir aktuellt liksom andra länders counterterrorism-operationer i landet som Eritreas möjligheter att stödja al-Bashir. Först ställer vi siktet på Södra Kurfurdan och Abyei.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Syrien - Sista valsen med Bashar?
Konflikten i Syrien eskalerar. Protesterna i månadens fokusområde mot regimen blir allt starkare samtidigt som denna tar i mer och mer. Dels har sannolikt mindre grupperingar verkligen öppnat eld mot syriska säkerhetsstyrkor, dels har de flesta arméförbanden satts in för kväsa protesterna. Det finns uppgifter om att förband lämnat ställningar vid Golanhöjderna för att lösa inrikesuppgifter istället.
Centrum för protesterna är fortfarande Dera'a invid gränsen till Jordanien. Det är mycket svårt att ta sig in i staden, då säkerhetsstyrkor slagit en järnring runt staden. Omarimoskén i staden attackerades igår, och det finns rapporter om att soldater ur 5. divisionen deserterat och med vapen börjat skydda de protesterande mot attacker från 4. divisionen, som leds av presidentens bror.
De enda två städerna, där regimen fortfarande har auktoritet är de två största, Aleppo och Damaskus. Det har förekommit ett par större demonstrationer i förorter till Damaskus. Som F&S har skrivit tidigare är Aleppo nyckeln som ekonomiskt centrum. Det är där alliansen mellan al-Assadklanen och mäktiga sunnitiska affärsfamiljer är manifesterad. Presidenten är personligen ganska populär i staden. Det är därför som avgångskraven som riktas mot honom riskerar att bli kontraproduktiva. Min bild är att många syrier har en skillnad i synen på presidenten och regimen/Baathpartiet. Det har också börjat förekomma massavhopp från Baathpartiet i några städer.
Presidenten har tre olika inhemska kraftfält att manövrera mellan förutom sin egen maktbas i den ekonomiska eliten. Det ena är vanligt, fattigt folk som gör ett socialt uppror mot matpriser, vattenbrist, arbetslöshet och korruption. Det var så det hela började. Dessa är numera uppblandade med mer radikala element som anser att Alawiter är avfällingar, och som vill ha ett Syrien med Sharialagar. De börjar nu få tillgång till vapen som smugglas in från Irak och Jordanien. Med mycket uppmärksamhet inåt är det svårt att hålla denna smuggling borta. Igår uppmanade också för första gången det Muslimska Brödraskapet människor att börja protestera. Den sista gruppen är säkerhetsetablissemanget och byråkratin som sannolikt vill gå hårdare fram för att avbryta protesterna. En del av de tyngsta namnen har varit med lång tid och varit betrodda rådgivare till presidentens far.
Omvärlden har försiktigt börjat röra på sig. USA har infört sanktioner mot presidentens bror, chefen för underrättelsetjänsten och en regional politisk chef. Något krav på presidentens avgång har adminstrationen inte framfört. Amerikansk politik de senaste åren har haft en utgångspunkt att Bashar al-Assad är förnuftig och pragmatisk. USA har också än en gång pekat på stödet från Iran för att slå ned upproret. Frågan är om Syrien nu får smaka på sin egen medicin för Libanon, som ju varit en tummelplats för kraftmätningar mellan Israel och Syrien. På samma sätt kan Syrien råka samma öde, fast mellan Saudiarabien och Iran.
Beskedet från Kairo att Hamas och den palestinska myndigheten gjort en försoningsöverenskommelse är en osäker faktor för regionen just nu. Manövern utmanar amerikansk och israelisk strategi, och kan sätta igång kedjereaktioner som innebär en konflikt i området. En sådan skulle få konsekvenser även för de syriska protesterna, eftersom regimen skulle kunna peka på ett yttre hot. Hizbollah är också en joker som skulle kunna agera i syfte att dra uppmärksamheten åt annat håll.
Sannolikt har pendeln nu svängt över till de protesterande, eftersom regimen ännu inte tagit kontrollen, trots insatser med stridsvagnar. Mycket talar för att den gradvisa eskalationen i protesten vi sett, håller på att bli ett väpnat uppror och i värsta fall ett inbördeskrig. F&S står kvar vid bedömningen att regimen, om inte krig utbryter i närområdet snart, måste ta till Hamaliknande metoder den närmaste tiden för att få situationen under kontroll. Men gör den det, så heter nog inte presidenten Bashar al-Assad i realiteten.
Maj månad fokusområde i kväll.
Tidigare inlägg i kronologisk ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
Syrien - Tiden rinner ut för diktatorn
Lång fredag i Syrien
Syrien - Snart sista striden?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Centrum för protesterna är fortfarande Dera'a invid gränsen till Jordanien. Det är mycket svårt att ta sig in i staden, då säkerhetsstyrkor slagit en järnring runt staden. Omarimoskén i staden attackerades igår, och det finns rapporter om att soldater ur 5. divisionen deserterat och med vapen börjat skydda de protesterande mot attacker från 4. divisionen, som leds av presidentens bror.
De enda två städerna, där regimen fortfarande har auktoritet är de två största, Aleppo och Damaskus. Det har förekommit ett par större demonstrationer i förorter till Damaskus. Som F&S har skrivit tidigare är Aleppo nyckeln som ekonomiskt centrum. Det är där alliansen mellan al-Assadklanen och mäktiga sunnitiska affärsfamiljer är manifesterad. Presidenten är personligen ganska populär i staden. Det är därför som avgångskraven som riktas mot honom riskerar att bli kontraproduktiva. Min bild är att många syrier har en skillnad i synen på presidenten och regimen/Baathpartiet. Det har också börjat förekomma massavhopp från Baathpartiet i några städer.
Presidenten har tre olika inhemska kraftfält att manövrera mellan förutom sin egen maktbas i den ekonomiska eliten. Det ena är vanligt, fattigt folk som gör ett socialt uppror mot matpriser, vattenbrist, arbetslöshet och korruption. Det var så det hela började. Dessa är numera uppblandade med mer radikala element som anser att Alawiter är avfällingar, och som vill ha ett Syrien med Sharialagar. De börjar nu få tillgång till vapen som smugglas in från Irak och Jordanien. Med mycket uppmärksamhet inåt är det svårt att hålla denna smuggling borta. Igår uppmanade också för första gången det Muslimska Brödraskapet människor att börja protestera. Den sista gruppen är säkerhetsetablissemanget och byråkratin som sannolikt vill gå hårdare fram för att avbryta protesterna. En del av de tyngsta namnen har varit med lång tid och varit betrodda rådgivare till presidentens far.
Omvärlden har försiktigt börjat röra på sig. USA har infört sanktioner mot presidentens bror, chefen för underrättelsetjänsten och en regional politisk chef. Något krav på presidentens avgång har adminstrationen inte framfört. Amerikansk politik de senaste åren har haft en utgångspunkt att Bashar al-Assad är förnuftig och pragmatisk. USA har också än en gång pekat på stödet från Iran för att slå ned upproret. Frågan är om Syrien nu får smaka på sin egen medicin för Libanon, som ju varit en tummelplats för kraftmätningar mellan Israel och Syrien. På samma sätt kan Syrien råka samma öde, fast mellan Saudiarabien och Iran.
Beskedet från Kairo att Hamas och den palestinska myndigheten gjort en försoningsöverenskommelse är en osäker faktor för regionen just nu. Manövern utmanar amerikansk och israelisk strategi, och kan sätta igång kedjereaktioner som innebär en konflikt i området. En sådan skulle få konsekvenser även för de syriska protesterna, eftersom regimen skulle kunna peka på ett yttre hot. Hizbollah är också en joker som skulle kunna agera i syfte att dra uppmärksamheten åt annat håll.
Sannolikt har pendeln nu svängt över till de protesterande, eftersom regimen ännu inte tagit kontrollen, trots insatser med stridsvagnar. Mycket talar för att den gradvisa eskalationen i protesten vi sett, håller på att bli ett väpnat uppror och i värsta fall ett inbördeskrig. F&S står kvar vid bedömningen att regimen, om inte krig utbryter i närområdet snart, måste ta till Hamaliknande metoder den närmaste tiden för att få situationen under kontroll. Men gör den det, så heter nog inte presidenten Bashar al-Assad i realiteten.
Maj månad fokusområde i kväll.
Tidigare inlägg i kronologisk ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
Syrien - Tiden rinner ut för diktatorn
Lång fredag i Syrien
Syrien - Snart sista striden?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)