Tunisien är bara början.
Innan nyår funderade jag på att skriva en artikel med titeln Utblick 2011, men det blev aldrig av. Med oroligheterna i Algeriet (repression och mat) och Tunisien (repression och arbetslöshet) känns en kortversion auktaliserad igen.
Vi har ett antal faktorer som pekar åt fel håll och som inbördes förstärker varandra. Matpriser, bränslepriser, korruption, religiös polarisering, statsskulder och kreditvärdigheter, arbetslöshet och demografi.
På kort sikt är det mat- och bränslepriser som är farligast. Vi har tagit del av varningar från FAO om rekordindex för matpriser. Hittills är det dock kvar en bit innan riset som är den viktigaste maten har nått sin förra rekordnivå från april 2008. Riset produceras i Asien och exporteras till Afrika, Mellanöstern och några asiatiska länder, vilket bygger in ett beroende. Filippinerna är exempelvis väldigt känsligt för störningar i handel och prisökningar.
Ett bortglömt fenomen i sammanhanget tyvärr är att matpriserna på 2000-talet egentligen ligger på sin lägsta nivå i historien. Det får man fram genom att jämföra basmaten med priset på guld genom historien. Det har varit en gynnsam utveckling främst tack vare förbättrade produktionsmetoder och det finns tillräcklig med föda i världen, men den är ojämnt fördelad. Det låga historiska priset innebär att dessa priser har verkat dämpande på eventuell social oro i många länder, där kanske halva inkomsten går till mat. Med fler munnar att mätta varje dag (även kvalitativt när ökad medelklass i Indien och Kina äter mer proteiner), flera naturkatastrofer (Australien med stora mängder utsäde), mindre beredskapslager, ett spekulativt handelssystem och ökade bränslepriser (påverkar en hel del av matpriset) finns det bara en väg för priserna - uppåt med tillhörande inflation. En ökad arbetslöshet kan moderera inflationen, men vem vill ha ännu fler unga arbetslösa i landet?
Den demografiska kurvan är ett underskattat analysperspektiv. I många muslimska länder innebär den just en ung befolkning. Unga människor har historiskt utmärkt sig för aggressivitet, något som despotiska ledare i alla tider använt sig av som instrument för deras makt. Många av dessa länder (Libyen, Egypten och Saudiarabien) är också repressiva med åldrande ledare och förmår inte att strukturera sin ekonomi så att det skapas jobb. Saudiarabien har exempelvis en ungdomsarbetslöshet på 40%, och många av dessa är välutbildade. I Jordanien mötte man häromdagen protesterna mot höga priser med skattesänkning på dessa varor, vilket innebär lägre statsinkomster. En statsledning som får mindre inkomster blir hänvisad till kreditmarknaden, där de största ländernas skuldstorlek och betalningsförmåga driver upp räntorna långsiktigt. De rika länderna kommer att bli tvungna att skära i utgifter och/eller höja skatter om ekvationen ska gå ihop. Med internt fokus och mindre resurser för dessa blir det mindre energi för att kunna stödja en orolig omvärld.
Vissa länder och bolag försöker också komma åt odlingarealer, även på andra kontinenter. Det förekommer uppgifter om försök att leasa mark på 99 år för en dollar/ha i Afrika. Ett sydkoreanskt bolag försökte förra året köpa en tredjedel av Madagaskar. Andra fenomen är när thailändska myndigheter ökar priserna på råvarorna, så att priserna på importerat ris i exempelvis Elfenbenskusten och Nigeria stiger artificiellt. Prisökningar och handelshinder får till följd att människor svälter (Somalia) eller går över till annan föda som Cassava, vilket ökar prisefterfrågan på dennna föda. Sammantaget ger all denna utveckling mig en känsla av oro inför 2011.
När jag tittat tillbaka på de fokusområden vi har haft kan jag konstatera att de blivit mer oroliga sedan de började bevakas. Libanon - något sämre läge, regeringskris med stor inbyggd sprängkraft. Somalia - sämre med konsoliderade islamister, ohindrad piratverksamhet och svält. Indien/Pakistan - något sämre, politiskt våld i Pakistan ökar. Nigeria - sämre, religiösa massakrar och sabotage mot oljeproduktion. Elfenskusten - mycket sämre - två utropade presidenter, minst 250 döda i oroligheter.
Håll ögonen på (p)riset.
DN skriver om Jasiminrevolutionens spridningspotential. Vi får se vem som tar makten i Tunisien och vem som är herre på täppan i Libyen och i Jordanien till slut.
SvD om hemresande exilledare som vill ha arméledning i en övergångsregering.
Aftonbladet om plundring och laglöshet i Tunisien.
SvD
SvD om EU:s betydelse föör händelseutvecklingen. God analys av kunniga Bitte Hammargren.
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
