Ny farao söker stöd för att klara pärsen?

Presidentvalet i Egypten blev en riktig rysare. Muslimska Brödraskapets kandidat Muhammad Mursi besegrade gamla regimens Ahmed Shafiq med mycket knapp marginal. Omvärlden lyssnade noga på den nye presidentens första tal, där denne betygade att han såg sig som hela Egyptens president. Han har därför klippt alla formella band med sin organisation, som också hade lovat att inte ställa upp i presidentvalet. Han underströk också att landet kommer att följa internationella avtal, vilket tolkas som en försiktig linje i förhållandet till Israel.

Eftersom det för tillfället är omvänd ordning i landet, så inställer sig frågan hur länge det kan vara det. Förut var Mubarak president och Mursi i fängelse, och nu är Mursi president medan Mubarak är i fängelse. Den gamla regimens högsta ledare kan ha börjat tvivla på framtiden. Den gamle underrättelsechefen och vicepresidenten Omar Suleiman har redan lämnat landet. Den besegrade Shafiq har också lämnat landet, även om den egna organisationen säger att denne kommer att komma tillbaka.

Det är ett ödets ironi att Egypten avfärdade Mubarakklanen som styrande i landet, bara för att välja en ny familj i ledningen. Mursis dotter är gift med Shurarådets son. Denna familj hör ihop med det upplösta parlamentets talman som i sin tur är ingift i familjen El-Shater, vars överhuvud Khairat är den som leder Muslimska Brödraskapet. Denne förbjöds att kandidera i valet, eftersom militärrådet tolkade vallagen att denne inte varit frigiven från fängelse tillräckligt länge för att få kandidera som president.

En hel del talar för att presidentvalet bara var slutet på början när det gäller maktkampen i landet. Militärrådet har ju upplöst parlamentet och kommer att försöka diktera processen för att ta fram den nya konstitutionen. Eftersom församlingen för att ta fram denna hade utsetts av det nu upplösta parlamentet, så finns förutsättningar för att få denna besatt med "rätt" folk. En domstol ska i början av september ge sitt utslag avseende legaliteten kring denna församling. Eftersom domarväsendet både är högt respekterat i Egypten, men också dominerat av Mubaraks utnämningar, så är risken stor att konstitutionens skrivande är tillbaka till ruta ett vid denna tidpunkt.

Under tiden så befinner sig den egyptiska ekonomin i klar nedförsbacke. Sedan Mubarak avsattes har valutareserven minskat med 60 %. Egyptiska staten är världens största veteimportör, och minskade möjligheter att subventionera bröd för landets många fattiga kan skapa explosiva reaktioner framöver. Presidentkampanjen såg oförenliga fenomen som propagerandet för att få igång turismen igen samtidigt som den statliga televisionen varnade människor för att tala med utlänningar, eftersom dessa per definition var spioner.

Tätt sammankopplat med ekonomin är säkerheten. Kriminaliteten har ökat kraftigt det senaste året, och många valde att lägga sin röst på Shafiqs budskap om ordning och säkerhet. Dessa två stora frågor, bröd och säkerhet, kommer att användas som mätpunkter när det gäller folkets betyg på den nye presidenten som i sin valkampanj utgav 64 vallöften. Muhammad Mursi lever farligt när det gäller att infria förväntningarna, och i de traditionella revoltmånaderna januari-februari kan läget se helt annorlunda ut med en kraftig polarisering mellan salafisterna i Nourpartiet som kommer förklara tillkortakommanden med otillbörlig ogudaktighet och den gamla regimen som fortfarande äger bajonetterna.

De geopolitiska konsekvenserna av förändringarna i Egypten har börjat bli kännbara. Det är framförallt Sinai som det börjat synas. Egyptiska staten förmår inte kontrollera denna halvö med sin mix av historiska beduinstammar och jihadister från när och fjärran som hittat en ny bas för attacker mot Israel. Israel har det senaste året febrilt stärkt sitt skydd av den södra delen av landet.


Mubaraks fall i Egypten kan bli en västanfläkt den dagen folkmaktskänslorna tar skruv i Saudiarabien. Det är det landet som återstår av de tre
jag exemplifierade med i inlägget Håll ögonen på (p)riset för snart 18 månader sedan.

Eftersom kronprinsen Nayef avled nyligen och landet nu har sin tredje, Salman, inom loppet av ett år, så är det viktigt att hålla ögonen på dennes agerande. Kronprins Salman är inte som sin företrädare obevekligt hård och brutal mot alla som hotar den saudiska kungafamiljen. Istället verkar han vara mer inriktad på att sprida den rätta läran, och ska enligt många uppgifter vara drivande när det gäller understöd till de syriska rebellerna. För en utomstående är det inte lätt att begripa hur den syriska revolten är rättfärdig när Saudiarabien använder samma metoder för att slå ned revolten i Bahrain, där denna revolt kategoriseras som orättfärdig.

I detta fall är det naturligtvis så att det är shiamuslimer, eller snarlika alawiter, på andra sidan. Hur konstigt det än kan låta, så är Saudiarabien på geopolitisk defensiv. I söder hotas Jemen av upplösning, vilket påverkar smugglingsmöjligheterna in och ut ur Saudiarabien på ett ogynnsamt sätt. I Irak har Saddam Husseins fall inneburit en shiamuslimsk ledare, al-Maliki, vid rodret. Även om denne först och främst är irakier, så innebär Shiamuslimernas förbättrade ställning att Saudiarabien inte har någon indirekt allierad mot den stora huvudvärken - Iran. Landet försöker med sitt agerande uppnå en regional hegemoni i Mellanöstern, och har en hel del förutsättningar för detta, inte minst i form av energitillgångar och en ung och dynamisk befolkning. Denna ska ses i jämförelse med den saudiska gerontokratin som styr över oljemiljarderna.


En av de mest intressanta påståendena i kölvattnet av det egyptiska presidentvalet är att Muhammad Mursi är inställd på att stärka banden till Iran, något som hade varit omöjligt under Mubarak. Får den nye presidenten tid på sig, så kan det bli stora svallvågor efter Mubaraks fall i regionen - på ett sätt som få förutsett.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhettt. I Irak har Saddam Husseins fall inneburit en shiamuslimsk ledare, al-Maliki, vid rodret.

Några implikationer av den syriska nedskjutningen

Midsommarhelgens nyhet om att Syrien skjutit ned ett turkiskt spaningsflygplan visar på en farlig utveckling i skeendet. Eld har öppnats från en stat mot en annans militära resurser, vilket innebär en eskalation av konflikten. Visserligen har Syrien vid flera tillfällen skjutit ihjäl människor i både Turkiet och Libanon, men detta är något helt annat.

NATO:s medlemsstater ska samlas i morgon för att diskutera frågan. Versionerna om vad som hänt går isär. Turkiet menar att flygplanet var obeväpnat och flög ett övningsuppdrag över Hatayprovinsen mot egna radarstationer, medan Syrien menar att flygplanet flög an mot syriska kusten från väster. Turkiet medgav i sina tidiga versioner att planet kan ha varit inne i syriskt luftrum under ett kort ögonblick på grund av hög fart i förhållande till manöverutrymmet.

Den springande punkten är var planet befann sig när det syriska luftvärnet öppnade eld. Om planet var någon kilometer från det syriska fastandet är det inte mycket att orda, även om syrierna borde anropat och/eller gått upp med jaktflyg för att varna först. Här saknar vi information om hur mönstret ser ut före nedskjutningen. Eftersom området kring Latakia och Tartous har flera kvalificerade militära installationer av värde för det syriska (kust)försvaret är det rimligt att anta att det flygs spaningsföretag mot dessa för etablera en bild av den syriska kapaciteten.

Att den turkiska sidan inte gått hårdare fram publikt indikerar att planet varit inne ordentligt på den syriska sidan. Bägge sidor borde ha en exakt och klar bild av var det turkiska Phantomplanet befann sig när syrierna öppnade eld. Jag har ännu inte sett någon uppgift på exakt vilket luftvärnssystem som användes. Mycket talar för att det var ett skapligt kvalificerat luftvärnsrobotsystem som åstadkom detta mot ett plan under spaningsföretag på låg höjd med hög fart. Antingen är det tal om SA-5 (S-200) som är en föregångare till i Sverige mer omtalade SA-10/SA-20 (S-300/S-400) som Syrien haft under lång tid, eller så är det nyare SA-11 (Buk-M2) som Ryssland relativt nyligen exporterat.

Även om händelsen inte ger rätt till något militärt NATO-ingripande innebär det en möjlighet för organisationen att mobilisera politiskt och att öka den militära beredskapen på ett sådant sätt att en eventuell övergång till en senare flygförbudszon över Syrien blir smidigare.

Händelsen skulle kunna vara ett exempel på negativa konsekvenser av den turkiska brytningen med Israel för ett par år sedan när det gäller militärt samarbete. När israeliskt flyg slog ut det dåvarande syriska kärnvapenprogrammet i en räd 2007, så lurade landets flygvapen det syriska luftförsvaret så till den grad att de inte förstod vad som hänt förrän det just hade hänt. Trots att det turkiska flygplanet gjort allt för att undvika upptäckt och bekämpning med sin låga höjd och höga fart, så har det inte kunnat värja sig mot denna upplaga av syriskt luftvärn. Detta har säkert varit föremål för ryska efterforskningar och senare uppgraderingar, för ingen vill ligga tvåa i en kapplöpning mellan medel och motmedel på denna front.

Med denna episod är det därför upplagt för intressanta diskussioner när president Putin nu i dagarna besöker Israel. De bägge ledningarna har ett intresse att försiktigt utöka samarbetet länderna emellan. Ingenstans utanför Ryssland talas det ryska i en sådan omfattning som i Israel och Ryssland har ett stort intresse av att köpa israelisk UAV-teknologi. Israel å sin sida söker stöd när det gäller hanteringen av Iran, något som Putin sannolikt är mycket avvaktande till. Israeliska påstötningar om att inte uppgradera det iranska luftvärnet kan däremot ha en villigare lyssnare i Putin, som säkert också är intresserad av kunskap om de egna systemens blottor.


För svensk del går det att göra några reflektioner avseende den turkisk-syriska konfrontationen. För att använda stridsflyg offensivt enligt den gängse uppfattningen, så behöver man inte bara lång räckvidd och mycket last. Planets storlek påverkar också möjligheten att bära större radar med tillhörande kylning liksom så kallade motmedelskapslar som kan lura en motståndares luftvärnssystem. Det är allt viktigare parametrar i utvecklingen av luftstridskrafter, vilket måste värderas när vi värderar behovet av nytt stridsflyg. De som argumenterar mot ny version av Gripen nämner sällan hur alternativet ser ut.

För det andra så visar nedskjutningen att spaningsflyg lever farligt vid hög beredskap och kapacitet hos motståndaren. Retoriken om att vi var fega när det gäller insatsen i Libyen som "bara" ställde upp med spaningsflyg, var/är bygger inte på någon större kunskap om luftstridskrafternas villkor.

Framförallt visar det inträffade vinsten med att ha ett kvalificerat luftvärn. Luftvärnet har till skillnad från stridsflyg en mycket högre uthållighet genom att kunna skydda ett område eller punkter över tiden. För en stat som vill upprätthålla sin territoriella integritet är luftvärn någonting nödvändigt. Med det förhållandevis kvalificerat luftvärn som Syrien förfogar över, så har inte omvärldens aptit varit alltför hög när det gäller att upprätta en flygförbudszon över Syrien. Detta trots att den syriska regimen gått brutalt fram i sina försök att slå ned den i huvudsak fredliga revolten från förra året. En aktör som förstått detta är Ryssland som satsar stort på att försöka skydda sitt eget luftrum, vilket innebär att de från Kalingrad behärskar sydöstra Östersjön. Något att ta med sig för den kommande Försvarsberedningen.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Spännande direktiv avslöjat

Efter den tråkiga nyheten om att svenska fotbollslandslaget blev utslaget i EM tillsatte Fotbollsförbundet en utredning för att vinna tävlingsmatcher på lång sikt. F&S kan här avslöja utredningsdirektivet. Det påminner på ett kusligt sätt om Regeringens direktiv för en ny luftförsvarsutredning.
Uppdraget om fotbollslandslagets backlinje efter 2040
En kommitté ska studera och bedöma helheten när det gäller behoven inom backlinjen tiden efter 2040. Med backlinjen avses mittbackar med samtliga spelstilar, samt högerbackar. Vänsterbackar ska inte omfattas av utredningen. Den uppbyggnad och utveckling som backlinjen omfattas av före 2040 ska utgöra grund för kommitténs arbete. Kommittén ska beakta behovet av balans och god effekt inom backlinjen. Kommittén ska särskilt analysera och beskriva utvecklingen efter 2040 när det gäller
− teknik,
− taktik,
− behov vid turneringar,
− internationell utveckling, inklusive landslag i vårt närområde, och
− möjliga samarbeten kring backlinjer i Norden och Europa.
Kommittén bör beakta potentiell utveckling rörande t.ex. robotlinjedomare, längre karriärer för fottbollsspelare och utvecklingen av s.k. dribblingsteknik i förhållande till utvecklingen av glasögon och linser. Utifrån kommitténs bedömning av behov vid turneringar och krav på spelidé ska kommittén föreslå mål för backlinjen bortom 2040. Kommittén ska utgå från en i huvudsak bibehållen ekonomisk ersättning till backlinjen.
Med tanke på flera osäkra variabler och det långa tidsperspektivet kan alternativa framtidsbilder redovisas.
Glad midsommar önskar redaktören

Ekot
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Ömtåligt läge i Mellanöstern

Utvecklingen i Mellanöstern befinner sig nu i ett känsligt, och potentiellt farligt skede. I Moskva avslutades samtalen mellan Iran och gruppen 5 + 1 (US/UK/RU/FR/CH/DE) om det iranska kärnenergiprogrammet utan resultat. Parterna skal nu återvända och studera respektive sidas olika förslag. Det innebär att nästa runda kommer att bli samtal om samtalen, vilket är en liten seger för den iranska sidan.

I Israel har därför president Peres varnat för att tiden håller på att rinna ut för att nå en diplomatisk lösning. Samtidigt har Israel blivit engagerat på hemmaplan. Från både Gaza och Sinai har de senaste dagarna över 40 raketer skjutits mot Israel samtidigt som en grupp beväpnade män försökt överfalla israeliska företag som utfört arbeten längs gränsen mot Sinai. Israeliska styrkor skör ihjäl två av männen och förde fram ett par stridsvagnar till gränsen, vilket är i strid med Camp Davidavtalet från1979.

Detta har naturligtvis bäring på vad som händer i Egypten just nu. Minst en israelisk tjänsteman har uppgivit för israelisk press att den första beskjutningen från Sinai genomfördes på uppdrag av det Muslimska brödraskapet i Egypten. Faraonernas land befinner sig nu i ett mycket ansträngt läge. Precis som F&S förutspådde, så blev det ingen promenadseger för MB:s kandidat Mursi. Först upplöstes parlamentet som valts, sedan överfördes lagstiftningsmakten till militärrådet samtidigt som rösträkningen ser ut att bli olidligt spännande. Bägge kandidaterna har utropats sig som segrare. Anhängare till MB:s kandidat Mursi strömmar i skrivande stund till Tahirtorget tillsammans med motståndare till gamla regimens kandidat Shafiq. Nyhterna i natt kring Hosni Mubaraks hälsotillstånd är som hämtat ur en dramapjäs. Egypten har valt två presidenter och en som återuppstår med jämna mellanrum.


Norr om Israel fortsätter det blodiga inbördeskriget i Syrien. FN:s observatörsstyrka har av säkerhetsskäl tagit en paus i sitt arbete. Påfrestningarna växer varje dag, inte minst frodas ren kriminalitet i kölvattnet av den politiska konflikten. Kidnappningar sker dagligen på flera platser för att berika förövarna på samma sätt som när det var som värst i Irak. Nyheterna kring Syrien har de senaste dagarna annars dominerats av olika turer i möjliga och omöjliga ryska vapentransporter till Syrien. Min grundinställning är att man borde ha ett vapenembargo för alla när det gäller Syrien, men så är inte läget och det är tveksamt om alla skulle uppfylla detta med tanke på vad som skedde i Libyen. Med nuvarande regelverk finns det få möjligheter att stoppa ryska transporter till Syrien. En del av transporterna kan också vara legitima, och inte bara lagliga. Så är fallet med luftvärnssystem. De är naturligtvis en försvårande omständighet i det fall omvärlden beslutar sig för en militär intervention så smånigom, men det är knappast ett hot mot landets egen civilbefolkning.

Som jag skrev för några månader sedan, så finns möjligheten att Assadregimen tvingas tillbaka till de nordvästra delarna av landet på samma sätt som alawiterna för 80-90 år sedan hade enklaver kring Latakia och Tartous. En sådan entitet, som påminner om Republika Serbska i Bosnien, skulle kunna påräkna stöd av Ryssland i utbyte mot fortsatt tillgång till flottbasen i Tartous.

Resten av Syrien skulle i ett sådant scenarie komma under saudiskt och sunniirakiskt inflytande. Den hårdförde saudiske kronprinsen Nayefs död häromdagen har öppnat vägen för den tidigare förvarsministern Salman som ny kronprins istället. Denne är djupt engagerad i Syrien, och vi kan därför förvänta oss en saudisk upptrappning av stödet till de vissa av de syriska rebellerna. Kronprins Nayefs död kan också få andra implikationer för den saudiska politiken. I brittiska tidningar har det förekommit uppgifter om att han genomfört förhandlingar med Pakistan om att få tillgång till kärnvapen med kort varsel i det fall som Iran skulle överraska omvärlden genom att deklarera en kärnvapenförmåga.

Därmed är cirkeln sluten. Mellanöstern lider av en sunni-shiitisk kraftmätning på alla plan inklusive den nukleära förmågan. I origo befinner sig Israel med den högsta mobiliseringsnivån sedan 2008 och överväger sitt svar på upptrappningen från Sinai och Gaza. Det israeliska etablissemanget önskar sig säkert mumiens återkomst istället.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 2)

Orsakssamband kan vara mycket komplexa. Vi vet exempelvis att olika strömmar i haven påverkar klimatet på andra sidan av vårt klot. Samma komplexitet kan vara rådande inom säkerhetspolitiken. Det kan exempelvis råda ett litet samband mellan Australiens försvarspolitik och behovet av tillgång på flygbaser i norra Sverige.


För två veckor sedan väckte det stor uppmärksamhet i Australien när The Australian avslöjade att försvarsreformen 2009 bygger på ett koncept där tolv nya, större konventionella ubåtar i en konflikt med Kina skulle kunna blockera handelsvägarna för Mittens rike. I västerled är Kina begränsade genom bland annat Malackasundet som är en och en halv sjömil som trängst. En fjärdedel av världens handel går genom detta sund. De största fartygen kan inte passera sundet utan går istället främst genom Lomboksundet mellan de indonesiska öarna Bali och Lombok. Det är i första hand import av olja från Persiska viken som på så sätt skulle riskera att bli en bristvara för Kina i samband med en konflikt.


Dessa nyheter befäster naturligtvis de kinesiska ledarnas övertygelse att landet bör satsa på sjötransporter längs den framtida möjliga sjötransportleden via Arktis. När den ryske generalstabschefen Makarov gjorde sina uppmärksammade utspel i Finland nyligen, så var det ingen som noterade att dennes president Vladimir Putin samtidigt avlade ett flerdagsbesök i Kina för att diskutera samarbetet länderna emellan. Flera bedömare av rysk politik hävdar att den ryske presidenten inte alls har samma försiktighet i umgänget med kineserna jämfört med andra ryska ledare. Putin anses vara övertygad om att Ryssland behöver kapital till främst Sibirien för att utveckla den ryska ekonomin. Eftersom Ryssland förfogar över flest kärnvapen i världen och Kina inte är i närheten av detta innehav, så kan Putin vila på sina politiska vapen i form av den uppgradering av dessa som pågår i Ryssland.

Ett samarbete mellan Kina och Ryssland skulle så småningom kunna innebära ryskt stöd för de kinesiska strävandena att bli upptagen i kretsen av Arktisstater. Kina har försökt få observatörsstatus i Arktiska rådet, vilket de hittills inte lyckats med. En ny rapport från en kanadensisk think-tank ger dock Kina ökat hopp, då denna föreslår att länder som Kina och Brasilien ska uppnå denna hett eftertraktade status i rådet som regionalt styr utvecklingen av regler och samarbeten.

Kineserna försöker därför att uppvakta andra stater som exempelvis Danmark, där president Hu Jintao i förgår avslutade ett tredagarsbesök för att framförallt diskutera kinesiska investeringar på Grönland i miljardklassen. Eftersom Grönland bedöms ha cirka 10 % av världens reserver av sällsynta mineraler är det lätt att förstå det kinesiska intresset. Detta intresse kan få större betydelse i det sannolika fallet att Europas politiska kris slår över i en finanskris. Kina kan i samband med en sådan utveckling både flytta fram sina sjötransportplaner och få tillgång till ännu mer mineraler. Eftersom kineserna genomför en stark upprustning av sin flotta, främst när det gäller attackubåtar, så är det inte osannolikt att vi kommer att få se Folkrepubliken Kinas örlogsflagga vaja på havet utanför Nordkap i framtiden. I synnerhet om det rysk-kinesiska samarbetet utvecklas djupare det närmaste decenniet.


För stora aktörer som Ryssland, Kina och USA försöker man alltid att motverka block som motverkar de egna intressena. Det är ganska tydligt i fallet med den ryska politiken mot EU, där ryssarna ständigt försöker få exempelvis tysk acceptans för sina ståndpunkter oavsett om det gäller NATO:s robotförsvar i Östersjöregionen eller Nordstream. General Makarovs fräna kritik mot det nordiska samarbetet (NORDEFCO) ska ses i samma ljus. Det ligger inte i Moskvas intresse att ha 20-25 miljoner nordbor som obstruerar rysk säkerhetspolitik. Bättre då att uppvakta länderna bilateralt och försöka vinna fördelar i form av uppmjukningar när det gäller besvärliga hållningar i frågor av väsentlig betydelse för Ryssland.

För Sveriges del innebär utvecklingen att militära baser och samarbeten i norr ökar i betydelse. Den främsta svenska militära tillgången i norr är Kallaxbasen med sin kapacitet att starta och landa mycket stora flygplan. Till Luleå går malmbanan från Narvik, vilket innebär att västresurser som exempelvis kvalificerat höghöjdsluftvärn skulle kunna föras fram till området, om situationen skulle kräva detta. I detta perspektiv är det olyckligt att Sverige 2000 valde att lämna Kiruna militärt till allra största del, då Lapplands jägarregemente lades ned. I Boden finns också kvalificerade markstridsförband för skydd av Luleå, men sedan är det slut på resurser utgångsgrupperade i området.

När det gäller det nordiska samarbetet så kan det ta andra former än materielsamarbete och gemensam utbildning. Norge kommer att lämna Bodö flygstation och satsa på Örlandet som huvudbas liksom Evenes i liten skala. Det innebär att vi skulle kunna ta emot norska F-16 och framtida JSF på Kallax liksom att svenska Gripen skulle kunna övervaka Norska havet från de norska baserna. General Makarovs utspel tolkades i Finland som kritik mot de finska planerna på att övervaka det isländska luftrummet och Islands ekonomiska zon med sina F-18 Hornet. Ett scenarie som kan bli verklighet för Sverige också framöver. Statsministern bekräftade häromveckan att Sverge fått en förfrågning att ställa upp med vårt stridsflyg för samma ändamål.

Så ser den nya verkligheten ut. Ju mindre resurser vi satsar på försvaret, desto större bördor får vi bära för att kunna påräkna andras hjälp senare. Less is more!


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Debatt: Obegripligt att exporten styr vår anskaffning

Av Kommendör Herman Fältström; Kmd Fältström har lång erfarenhet av arbete med Försvarsmaktens planering.

Nu skjuter man sparvar med 12 cm kanon igen. Det tillsätts en arbetsgrupp med tre vise män — statssekreterarna Carl von der Esch försvarsdepartementet (ordförande), Hans Lindberg finansdepartementet och Gunnar Wieslander hos statsministern — för att i allt väsentligt förverkliga insatsorganisationen och upprätthålla en långsiktig ekonomisk balans i försvarsmakten till och med 2022. De tre vise männen skall tydligen göra det som tidigare försvarsberedningar (motsvarande) har haft till uppgift.

Detta har tillämpats tidigare och alltid lett till en katastrof. Dessutom har politikerna mycket frekvent sedan 1995 dragit in ekonomiska resurser och samtidigt krävt att Försvarsmakten inom tilldelad ram skall ta ansvar för nya och i vissa fall ökade uppgifter. I grunden innebär det att de tre vise männen inte bara skall axla försvarsberedningarnas uppdrag utan även Överbefälhavarens ansvar för Försvarsmaktens vidmakthållande och utveckling i närtid.

Besparingar och indragningar

Före den senaste stora nedskärningen av försvarsanslaget har indragningar och besparingar motsvarande ca 33 miljarder genomförts. Förändringen av anslagsförordningen innebar en indragning på ca 15 miljarder vilket ger en årlig genomsnittlig belastning på ca 3 mdr under fem år, 2000-2004. Bortsett från ramreduktionen i 2001 år försvarsbeslut har ca 20 mdr dragits in. Belastning under 2002 - 2004 blir då i genomsnitt 4,5 mdr/år. Till detta skall läggas ca 2 mdr som Försvarsmaktens ominriktning kostade. Detta gav upphov till en resursbrist på 5 – 6 miljarder per år under 2005 till 2007.

Som ytterligare lök på laxen har det beslutats om att genomföra en studie om hur luftförsvaret skall vara utformat från 2040 och framåt. Detta är minst sagt en omöjlig uppgift. Och till vilken nytta? Tidigare hade Överbefälhavaren till uppgift att arbeta fram förslag till en långsiktig plan för utvecklingen av Försvarsmakten femton år fram i tiden. Detta var svårt nog, inte minst då det gällde att bedöma utvecklingen av kompetensen hos de försvarsanställda, försvarsmaterielens teknikutveckling, behov av förband med den kapacitet som kan komma att erfordras och den mot detta svarande ekonomin. Efter redovisning av förslaget skulle politikerna göra en prioritering av de redovisade alternativen (vilket i princip aldrig gjordes) som grund för förslag till utveckling under de närmaste fem åren.

Vad är politikerna arga på?

•​Sig själva, som har gett försvaret för lite pengar för att kunna sköta sitt jobb?
•​Eller försvaret, som har försökt vara sina uppdragsgivare till lags?

Vad är statens skyldighet?

•​Det är statens skyldighet att ansvara för den yttre och inre säkerheten samt ett oberoende rättsväsende.
•​Det nationella försvaret av landet är inte synonymt med ett invasionsförsvar. Det nationella försvaret ”äger” landets gränser redan i fred. Invasionsförsvaret är endast en viktig del i det nationella försvaret då landets existens står på spel.
•​Skall försvarskapaciteten vara trovärdig krävs att de svenska förbanden inte är beroende av andra nationers förband för att utveckla förväntad militär kapacitet.

Ett riksdagsbeslut består i grunden av två delar:

•​Drift; denna del är beslut om beredskap, uppgifter och förmåga i befintlig organisation under de närmaste tre åren.
•​Materielinvesteringar; denna del är beslut som innebär investeringar som lägger grunden för militär kapacitet och ger upphov till långsiktiga bindningar.

Effekterna av de besparingar som Försvarsmakten successivt har tvingats till inom förbandsverksamheten är mycket kraftiga samtidigt som man inte förmår nå upp till beslutade förnyelseambitioner. Utbildningen av de enskilda soldaterna, sjömännen och befälen skall leda till en god förmåga att lösa uppgifter under så säkra och trygga former som möjligt. Det går inte godta de risker som en allt för låg förmåga att klara de ställda uppgifterna innebär för soldater, sjömän och officerare när förbanden sätts in för försvar av Sverige eller i internationella operationer.
Försvarsmaktens utveckling

Försvarsmaktens militära kapacitet och därmed även Sveriges säkerhets- och försvar spolitik är helt beroende av utveckling och anskaffning av materiel vilket i sin tur skapar möjligheter att skydda landet och medverka i fredsfrämjande insatser.

En av de grundläggande orsakerna till svårigheterna med styrningen av och inom Försvarsmakten är att central planering, budgetering, uppföljning och analys är för detaljerad.

En andra orsak är att man ibland okritiskt försöker tillämpa företagsekonomiska modeller i statlig anslagsmiljö. Försvarsmakten får ett årligt anslag (i förväg) och behöver inte genom försäljning av produkter eller tjänster skapa de intäkter och vinster som fordras för att produktionen skall kunna genomföras.

En tredje orsak är att Försvarsmaktens verksamhet inte avspeglas i dess organisation. En otydlig organisation innebär för det mesta stora påfrestningar såväl i ekonomiskt hänseende som för produktivitet och effektivitet vilket i sin tur skapar negativa spänningar inom verksamheten.

Många tror att Försvarsmakten har mycket modern materiel i alla förband. Av detta skäl skapas då uppfattningen att materielanslaget kan reduceras. Försvarsmakten kan leva på arvet. I det mycket korta perspektivet är detta delvis rätt. I det längre perspektivet – fungerande materiel under den närmaste femårsperioden samt utveckling och anskaffning av materiel för förband på tio års sikt – får besparingarna allvarliga konsekvenser. Förbandsmaterielen blir äldre, omodern och kostar successivt mer och mer i underhåll. Till detta kommer att reparation måste göras när materielen gått sönder. Den används ju. Det går inte som tidigare att ”ta ut ett nytt exemplar”.
Många har uppfattningen att hela materielanslaget går till nyanskaffning. Detta är fundamentalt fel. Utveckling och anskaffning omfattar ca en fjärdedel av det totala försvarsanslaget. Resten utgörs av vidmakthållandekostnader. Detta gäller de flesta länder inom EU och är också ett förhållande som rekommenderas av European Defence Agencies. Andelen bör långsiktigt inte vara mycket lägre. Försvarsmaktens långsiktighet kommer i så fall snabbt att få stora problem.

Slutsatser

Självklart är det så att varje krona skall användas så effektivt som möjligt. Men att använda detta som ett argument för att minska de nödvändiga materiella satsningarna - för att ge förbanden en rimlig kapacitet och överlevnadsförmåga vid insats - är obegripligt. Då blir det lite konstigt med det uppdrag som de tre vise männen fått.

•​Om anskaffningen av 10 Super JAS enbart görs för att möjliggöra export av JAS-systemet då skall inte Försvarsmakten betala.
•​Om anskaffningen av 10 Super JAS i grunden utgör en fortsatt modernisering och anpassning av JAS-systemet då skall Försvarsmakten betala.

Självklart är det en nödvändighet att successivt utveckla de svenska förbanden. Detta gäller även JAS-systemet. Men då är det utvecklingen av kapaciteten inom luftförsvaret som skall styra, inte anskaffning av ytterligare stridsflygplan. Det senare skall vara en följd av det operativa behovet. Och då skall en eventuell anskaffning ske inom luftförsvarets ekonomiska ramar. Annars är nuvarande avvägning mellan de olika kapaciteterna in Försvarsmakten inte riktig …

•​eller är det politikerna, som har gett försvaret för lite pengar för att kunna sköta sitt jobb …

•​eller är det försvaret, som har försökt vara sina uppdragsgivare till lags …

… som skapat obalans i avvägningen?

Sedan anskaffningsbeslutet 1982 har modernisering av JAS-systemet skett i intervaller om 10 till 12 år. Det anmärkningsvärda med detta är att beslutet att anskaffa JAS delserie tre - som skulle ge en organisation på ca 200 flygplan - resulterade i 80 till 100 JAS. Detta innebär att varje stridsflygplan sett på de totala investeringarna har kostat ca 1 miljard. Det är också uteslutet att de tio kommande stridsflygplanen kostar mindre per styck. Med den nuvarande moderniseringstakten (vart 10:e till 12:e år) innebär anskaffningen en årlig investering om 1 miljard.

Det obegripligt att ett förväntat exportkontrakt skulle vara styrande för anskaffningen av stridsflygplan.

Mäster Skräddare Borg

Uppgifterna i Svenska Dagbladet om att regeringen tillsätter en statssekreterargrupp för att lämna förslag på hur Försvarsmaktens verksamhet och ekonomi ska komma i balans och långsiktigt kommer som en överraskning. En överraskning med tanke på den kritik som regeringen nyligen fick av Riksrevisionen när man tillsatte den så kallade genomförandegruppen för några år sedan som skulle göra ingrepp i försvarsmaterielbeställningar utan direkt medverkan av Försvarsmakten.

Tidningens uppgifter innehåller flera intressanta aspekter. För det första talas det om att det är oförändrade anslag som gäller, vilket i sig inte är en överraskning med tanke på att försvarsministern häromveckan indikerade detta. För det andra så säger anvisningarna att insatsorganisationen i allt väsentligt ska fullbordas, vilket innebär att regeringen inte fullföljer riksdagens inriktningsbeslut om försvaret. I detta beställde Riksdagen en definierad insatsorganisation (IO 14) med tillhörande operativ förmåga.

Instruktionerna till de tre statssekreterarna från finansdepartementets budgetavdelning talar enligt SvD:s uppgifter om att frigöra utrymme av att kunna ta ställning till förslag som binder resurser under lång tid. Detta tolkas allmänt som att det är en beställning av Gripen E/F som avses. I arbetet ska man vända på de flesta stenar. Insatsorganisationens inbördes balans, basorganisationen, avveckling av fastigheter och rationaliseringar i materielplanen är konkreta exempel på vad som ska belysas.

Trovärdigheten i arbetet kommer att bli ifrågasatt, eftersom den inte vilar på en aktuell säkerhetspolitisk analys. Det kan i och för sig finnas en sådan i en liten grupp, men den har i så fall inte mött tankens prövning och är heller därmed inte förankrad. Samhället har väntat på att en ny försvarsberedning ska tillsättas för att genomföra en sån analys. Den amerikanska omorienteringen mot Asien, EU:s politiska och ekonomiska kris samt de ryska upprustningsplanerna för att ge några exempel på vad som behöver värderas liksom de rysk-amerikanska relationerna. Det är slutsatserna av dessa överväganden som ska vägleda arbetet med ett nytt beslut.

Den andra bristen är skrivningen om oförändrade anslag. Det är helt orealistiskt att ta fram en insatsorganisation som påminner om den av riksdagen beslutade organisationen med oförändrade anslag, inte ens "i allt väsentligt".

Försvarsmakten lämnade i april ett tydligt underlag som talade om ett årligt underskott på sammanlagt 3,2 miljarder svenska kronor per år efter 2014. Detta är den så kallade underfinansieringen för personal och materiel i inriktningsbeslutet 2009. Till detta kommer medel för inköp och drift av Gripen E/F, vilket inte redovisades i aprilunderlaget. Dessutom, och värst av allt, så tillkommer den årliga inflationsurgröpningen av anslaget. Det är Försvarsmakten som inte kompenseras för prisökningar på försvarsmaterial. Det handlar om i storleksordningen 4 miljarder svenska kronor per år vid tidpunkten 2019.

Vår finansminister har konsekvent försökt tillämpa ekonomivetenskapen inför olika beslut inom sitt fögderi. Jag önskar att någon kunde ha samma ambition när det gäller strategin och krigsvetenskapen. Som det heter i inledningsverserna i Krigskonsten av Sun Tzu:

"The art of war is of vital importance to the State. It is a matter of life and death, a road either to safety or to ruin. Hence it is a subject of inquiry which can on no account be neglected."

Tyvärr fruktar jag dock att någon håller på att ställa in gamla folksagor på hylla S - Krigsväsen - i bilblioteket på Finansdepartementet.

Wiseman
Cynismer
Cornucopia

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Syrien, Svenska Freds och Ryssland

Våldet i Syrien fortsätter dag för dag. I dagarna kommer Amnestys rapport om observationer och vittnesmål från resor i framförallt norra delen av landet under våren. Eftersom jag kom att uppskatta ansatsen till objektivitet i Donatella Roveras rapportering från Libyen under förra året, så kommer jag att studera rapporten nogrannt. Eftersom propaganda- och desinformationsoperationerna fortsätter från ömse sidor är det viktigt att hitta bra källor för att bilda sig en så riktig uppfattning som möjligt.

Ett exempel på hur det kan vara kommer från brittiska Channel 4:s erfarna reporter Alex Thomson, som på kanalens blogg berättar hur han uppfattade att syriska rebeller lurade in honom och kollegor i ett eldöverfall. Som Alex Thomson skriver var syftet antagligen att få dem dödade av regimen, så att detta kunde användas i informationskrigföringen mot denna.

Erfarenheter från erkända reportrar som denna gör att ett annat frågetecken öppnar sig, nämligen massakern i Houla.
Det finns tre omständigheter som gör att det går att sätta frågetecken för om det verkligen var regimen som ensam genomförde denna massaker. För det första ändrades historien ordentligt. Från början var det artilleribeskjutning som gavs skulden, men det visade sig att de flesta istället hade skurits ihjäl eller skjutits med eldhandvapen på nära håll. Under skeenden kan förvisso rapporteringen svänga på ett sådant sätt. Många av offren var dessutom alawiter, vilket Frankfurter Allgemeine Zeitung uppmärksammade häromdagen. Det kan i och för sig tänkas att dessa på något sätt samarbetat med rebellerna och därför varit ett "legitimt" mål för de paramilitära shabibas. För det tredje så lät förövarna offren ligga kvar. Om regimen gjort sig skyldig till massakern, så borde sannolikheten ökat för att kropparna var borta efteråt för att på så sätt dölja spåren efter det inträffade.

Andra inträffade händelser går däremot inte att förklara bort. FN-observatörerna har exempelvis det senaste dygnet rapporterat att syriska stridshelikoptrar (Mi-24 Hind?) öppnat eld urskiljningslöst in mot bebyggelse. Främst regeringssidan får också kritik från ett annat FN-organ om att barn används som mänskliga sköldar. Kriget, det inofficiella syriska inbördeskriget kan vi kalla det för, brinner vidare. Aktörerna i världspolitiken talar om att Syrien står inför randen av ett inbördeskrig, för att slippa låtsas om att både diplomatin misslyckats och att militära lösningar inte finns. Det är som om det bara är människorna på plats som fattar att det pågår ett inbördeskrig.

På ett plan säger man nu att en Jemenlösning vore att föredra, att al-Assad ska lämna över makten till någon annan. Det skulle bara vara en ytlig lösning på konflikten, eftersom det som pågår är en maktkamp mellan en priviligerad minioritet som slåss för sin överlevnad och de andra minioriteternas upplevda behov av skydd mot en sunnitisk majoritet. Det som började som en fredlig revolt mot korruption och usla sociala förhållanden, som regimen inte kunde svara på har nu blivit ett eget djur med aktioner och hämndaktioner. Omvärldens frustration får inget utlopp annat än som rop på att något måste göras. Att behovet av eld upphör är tydligt innebär dock inte att omvärlden kan klampa in hur som helst i Syrien.

Häromdagen hade jag ett kort meningsutbyte med Svenska Freds på Twitter som menade att Sverige borde stoppat det ryska fartyg som transporterade vapen till Syrien genom bland annat svenskt vatten. Problemet är att det inte finns någon internationell rätt som ger stöd för ett sådant handlande. Även om Svenska Freds försökte mena att det finns ett EU-embargo mot Syrien, så ger det ändå inte rätt att begränsa oskadlig genomfart för handelstrafik, eftersom det inte finns något embargo som förbjuder kontraband till Syrien. Det ligger i svenskt intresse att internationell rätt upprätthålls, även om regimen i Syrien är förkastlig. Den mest rimliga linjen torde vara att försöka uppnå ett vapenembargo mot Syrien som gäller hela världsamfundet. Syftet med ett sådant skulle vara att inte föda konflikten i landet med mer vapen. Baksidan av en sådan hållning är att den riskerar att befästa minioritetens diktatur, eftersom de politiska realiteterna talar för att al-Assad eller någon likasinnad skulle kunna sitta kvar. Det handlar om att nå en möjlig, hållbar fred.

Som jag skrev om förra veckan så är konflikten starkt beroende av både regionala som globala förhållanden. Just Ryssland har starka incitament att ha en fungerande relation med framtida makthavare i Syrien. Det är inte bara de uppenbara faktorerna som rysk vapenexport och tillgång till en flottbas i Medelhavet som lockar, utan även sannolikt tillgången till signalspaningsstationer och därmed förbättrade möjligheter till underrättelseutbyte med de syriska värdarna och andra intressenter som lockar.

Det finns därmed all anledning att anta att Ryssland stödjer den syriska maktappareten med operationellt stöd. Förutom signalspaningsinformation kan man även tänka sig delgivning av bildunderrättelser från ryska satelliter samt uppgradering av syriska luftvärns- och kustrobotsystem. Ryska tidningar har börjat skriva om att vissa ryska enheter börjat förbereda sig för ett ingripande i Syrien, om det skulle visa sig nödvändigt. Bland annat pekas det på den i Sverige kända 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov jämte Spetznazenheter med tjetjenier för sådana ändamål. Vissa av oss minns hur Ryssland chockade en hel omvärld i juni 1999 genom att genomföra en specialoperation med ett förband i Bosnien som plötsligt intog delar av Pristina flygplats i Kosovo framför näsan på hela NATO. Under förevändningen att skydda förråden av syriska C-vapen skulle en sådan insats finna viss legitimitet, om omvärlden uppfattade att det fanns en överhängande fara att dessa skulle användas eller komma i orätta händer.

Intressant nog går det inte utesluta ett amerikanskt godkännande av en sådan operation, eftersom ryska fallskärmsjägare förra månaden tillsammans med amerikanska specialförband bedrev övningar i USA. Det visar att de rysk-amerikanska relationerna är mångfacetterade och att vi och det syriska folket är beroende av dessa. Som det heter i det ryska ordspråket:

"Freden bygger byar, kriget bränner dem."

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Debatt: Fakturakontering och vapenhantering

Av David Bergman, kapten vid Ledningsregementet

Alla har vi förmodligen någon gång beordrats bort från huvudtjänsten, för att göra insittning i en kvalmig lektionssal och utan självklart syfte genomlida något som mer liknar en fångförhörsövning än ett utbildningspass. Sådana utbildningar förekommer tyvärr, och ibland går goda avsikter snett.

Alla organisationer måste ständigt utvecklas för att på bästa sätt kunna möta förändrade uppgifter. En del av detta innebär att kontinuerligt förbättra och utveckla metoder för administration och verksamhetsledning. Ibland förlorar dock dessa utbildingar kontakten med verksamheten och ger inte den effekt till huvudtjänsten som de borde. Inom allt från drogprevention och arkivering till arbetsmiljö och sophantering finns utbildningar där den tid som investeras inte står i relation till den effekt de tillför.

Enkla mänskliga förklaringar

Att utbildningspaket spårar ur har ofta enkla, mänskliga förklaringar och börjar hos en individ eller en särskild intressegrupp. När människor inte kan överblicka helheter tenderar de att fokusera på detaljer som går att hantera. Detta gör att enskilda företrädare ofta övervärderar vikten av sitt eget personliga eller professionella intresseområde och med kraft framhäver att just deras koncept bör föras ut till organisationen. Det finns en självklar fara i att personer driver projekt utifrån sina egna motiv och tolkningar då deras uppfattade behov och förbandens faktiska behov inte alltid är samma sak. Förutom ett fastställt utbildningsbehov bör även en grundlig värdering av den önskade effekten genomföras innan ett lämpligt utbildningspaket implementeras.

I grunden har dessa utbildningar oftast ett gott syfte. Vem kan rimligen hävda att god datamognad, kvalitetsäkrad verksamhetsledning eller frånvaron av droger och trakasserier kan vara något annat än positivt? Problemet uppstår då den stödfunktion de representerar prioriteras högre än huvudtjänst. Detta kan jämföras med det militära begreppet ”mission creep”, ett projekt som expanderar långt utöver sina ursprungliga mål. De blir institutionaliserade och får ett eget liv. Organisationen riskerar då att drabbas av så kallat grupptänkande.

Grupptänkande är ett psykologiskt fenomen där gruppen värdesätter konformitet högre än ett kritiskt förhållningssätt. Organisationen tenderar att tro att besluten och de som fattat dem är bättre än de i själva verket är. Detta är särskilt farligt i militära förband där organisationskulturen inte alltid premierar ifrågasättande utan där individer tvärtom måste kunna lita på att order är genomtänkta och har ett syfte. Utan denna tillit faller en av de viktigaste grunderna för att förbandet kan fungera som helhet.

Vid grupptänkande negligeras eller marginaliseras ofta varningssignaler. Organisationen försöker hålla fast vid sin uppfattning. Ofta förekommer medvetna eller omedvetna psykologiska "mindguards", fasta strategier för att hantera oliktänkande. Till exempel kan personer som ifrågasätter bli stämplade som bakåtsträvare eller antagoniseras som anhängare till motsatsen av vad utbildningen syftar till. Att datakörkortet ECDL under sin tid sattes som krav för nivåhöjande utbildning kan ses som ett exempel på detta. Ett datakörkort har rimligtvis ingen rationell koppling till en officers ledarskapspotential men kravet försatte denne i beroendeposition vilket pressade till genomförande och minskade benägenheten att öppet ifrågasätta. Förmodligen har många av oss stött på förbestämda, inte alltid sakliga, motargument då vi någon gång ifrågasatt en organisatorisk sanning.

Bortglömd ledarskapsaspekt

Bortslösad tid är tyvärr inte den enda effekten av dåliga utbildningar. Det finns en viktig ledarskapsaspekt i detta. Då onödiga utbildningar fått ett eget liv ökar generellt kravet på personalens deltagande samt kontrollen av detta. Den energi och stringens som läggs ner på att följa upp och rapportera att samtliga underställda genomfört obligatoriska utbildningar saknar tyvärr ofta motsvarighet i huvudtjänsten.

Det finns en stor fara i att utbildningar i fakturakontering uppfattas viktigare än vapenhantering. Om soldater upplever att högre chefer prioriterar administration högre än deras huvudtjänst är det förödande för den ömsesidiga tillit som måste finnas inom organisationen. Det innebär dessutom att verkan i huvudtjänst – förmågan till väpnad strid – sannolikt minskar.

Administration och verksamhetsledning är en naturlig del av militära förband. Det är en livsviktig del för att en så stor organisation skall kunna fungera. Men de har aldrig något självsyfte, deras enda uppgift i organisationen är att underlätta för förbanden att genomföra huvudtjänst. Inom organisationen finns en tydlig utmaning att tydligt definiera och kommunicera på vilket sätt varje utbildning gör soldaterna och sjömännen farligare för fienden.

Du gamla, du fria

Idag när vi firar Nationaldagen är det värt att notera att vi får stort besök i morgon. Det är inte USA:s utrikesminister, utan Rysslands generalstabschef general Nikolaj Makarov som gästar oss. General Makarov värmde upp igår i Finland genom att ifrågasätta landets militära övningar, och undrade vem de var riktade mot. Den ryske generalstabschefen varnade också Finland för ett NATO-medlemskap. Det kunde under vissa omständigheter vara en fara för Ryssland.

De finländska kommentarerna efteråt handlade om att dämpa uppmärksamheten kring uttalandet. Vårt grannland, som har starkare erfarenheter av Ryssland än vad vi har, fortsätter dock med andra handen att förstärka vissa militära förmågor. Förutom förstärkt beväpning av sina stridsflygplan, så annonserade amerikanska Defence Security Cooperation Agency om en möjlig försäljning av 70 taktiska markrobotar till Finland. Systemet ATACMS har en räckvidd på 30 mil och sprider 275 substridsdelar över målområdet.

I Sverige står vi strax inför en ny Försvarsberedning, vars direktiv väntas när som helst. Trots att det lär bli fråga om att först göra en säkerhetspolitisk analys, så kommer resultatet så småningom att kraftigt påverkas av politisk vilja och ekonomiska realiteter. Försvarsministerns utgångspunkt i SVT:s agenda i söndags var en prolongering av ekonomin - och då är 2/3-försvaret vår säkerhetspolitik.

Som en service till våra riksdagsledamöter inför Försvarsberedningen har jag därför här en enklare Googleöversättning av president Putins inledning vid mötet med den ryska militärledningen för en vecka sedan, där han lägger ut texten om den framtida rustningen.

Nu är detta planer, och den ryska förmågan just nu är frånsett kärnvapenkapacieteten och luftlandsättningsstyrkorna inte särskilt imponerande. Vi ska inte hetsa upp oss varje gång ett ryskt stridsflygplan svänger ut över Östersjön idag, men å andra sidan ta till oss ambitionen i avsikten om upprustning.

Med ett Europa som kraftigt kan försvagas, om/när markandens förtroende för Euron går genom golvet kan komma att påverka säkerheten i vår världsdel så småningom. Bara tankeexperimentet med en ultrastark tysk valuta som i sin tur leder till kraftigt exportfall och följande arbetslöshet väcker otäcka minnen.

Det är något att fundera på när vi idag firar Nationaldagen i ett väder som påminner om vår värld. Ibland sol, ibland regn.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Den syriska soppan

Bashar al-Assad gjorde sitt första TV-framträdande sedan januari, när han i parlamentet kommenterade läget i landet. Han jämförde regimen vid en kirurg som amputerar en patient för att rädda denne. Houlamassakaren skulle inte ens monster ha kunnat utfört, och det fanns inga arabiska eller mänskliga ord för att beskriva vad som hade skett.

Assad agerar fortfarande från en relativ styrkeposition. Den Fria Syriska Armén kommer förvisso att växa sig starkare igen när omvärldens ekonomiska understöd får genomslag i form av mer vapen och ammunition. Organisationen har den senaste tiden varit hårt pressad, och häromdagen gjorde ledningen på plats i landet klart att de som gjorde uttalanden från exil inte har rätt att uttala sig å FSA vägnar.

Omvärlden söker förtvivlat få till stånd en lösning som ska få slut på inbördeskriget, fast få vill använda den termen. En lösning måste vara politisk, och utgå från reella poltiska förhållanden. Just nu är realiteterna dessa:

I Syrien har Assad greppet om landet. Majoriteten sunniter har inte en politisk makt som står i paritet till storleken. Alawiter, kurder och kristna har en samsyn kring skydd mot en eventuell tyranni från folkmajoriteten. I regionen vill Saudiarabien och gulfstaterna att sunniter ska ta över makten i Syrien, medan Iran och Irak har en motsatt hållning politiskt. En komplikation för Irak är att det är sunnitiska stammar som behärskar den västra delen av landet närmast Syrien. Turkiet vill ha inflytande i Syrien, eftersom det öppnar större handelsmöjligheter och gör det möjligt att göra en större inbrytning i arabvärlden. De stora aktörerna USA, Kina, Ryssland och EU har delvis motstridiga intressen, vilket hittills har blockerat försök att mer direkt stödja upproret mot regimen med militära medel.

Varianter på den havererade Annanplanen är fortfarande den bästa möjligheten till en politisk lösning. Omvärlden har börjat tala om militär intervention under förutsättning att FN:s säkerhetsråd uppdrar detta, något som förefaller avlägset med hänsyn till Ryssland och Kina. I bakgrunden spjärnar Iran också emot. Förra veckan kom det första officiella medgivandet att landet stöder Syrien med rådgivare och vapenleveranser.

Just nu kan jag bara se två möjliga ingripanden. Det ena fallet är ett israeliskt ingripande om Hizbollah skulle försöka föra över SCUD-robotar och tyngre vapen till Libanon från de två baser utanför Damaskus, där dessa vapen tros finnas idag. En sådan åtgärd kan tvingas fram om krigslyckan svänger och regimen samt Hizbollah skulle känna sig tvungna att flytta vapnen. Ett israeliskt angrepp på sådana transporter skulle med all sannolikhet förvärra situationen i regionen.

Den andra möjligheten är om de baser som hyser lager av B- och C-stridsmedel hotas. De tros vara en handfull utspridda i mellersta och nordvästra delen av landet. Avgörande här är omvärldens uppfattning kring FSA kontroll över skeendet. Med allt fler Al Qaida-associerade grupper i landet är toleransen låg för att ta risker, så att en behållare med nervgas hamnar hos dessa grupper. I ett sådant läge går det att tänka sig att omvärlden gör en räd för att ta kontroll på baserna innan de hamnar i orätta händer. Det kan vara i det ljuset som vi ska värdera den stora övningen med specialförband, Eager Lion, som nyss avslutades i Jordanien.

Syrien är en oerhört viktig fråga för freden i regionen. De som förespråkar en militär intervention har rätt i mycket av beskrivningen av situationen, men desto svårare att försvara resultatet av ett sådant ingripande. Vi kan redan ana dimensionerna efter helgens strider i libanesiska Tripoli som varit de värsta sedan inbördeskriget i Libanon avslutades 1990. Sunnitisk och alawitisk milis drabbade samman inklusive användning av granatkastareld. Den libanesiska armén har tillfälligt satt stopp genom att gå emellan, vilket innebar att de stred med de bägge miliserna. Just Libanon är ömtåligt för politiska schismer som går över i våld. Här har faktiskt Hizbollah för något år sedan försökt få till stånd en bredare uppgörelse som avvisats av de mer militanta sunnitiska elementen.

Dilemmat är tyvärr att om man inte når en politisk lösning, så talar mycket för att situationen istället sprider sig på sättet ovan. Det talar för en militär intervention. Argumentet skulle alltså vara att förhindra ytterligare dödande i Syrien och en spridning utanför landet. Eftersom de inneboende riskerna för en stormaktskonfrontation är större i det fallet, så landar jag i slutsatsen att det tyvärr inte är möjligt, och att nyckeln sannolikt ligger att acceptera att al-Assad sitter kvar. Svagheten i det argumentet är förutom det beklagliga att en diktator skulle bli kvar vid makten, också att det är beroende av timing. Om inte en sådan uppgörelse görs i rätt ögonblick, så kan vi hamna i en eskalerande spiral med återverkningar i främst Libanon och Jordanien. Jordmånen finns och sammanfattas bäst av en äldre shiitisk kvinna i en förort till Beirut som i libanesisk TV förra veckan sa ungefär så här:

"Jag vill inte döda alla sunniter, jag hatar inte dem. Men de hatar oss."

Svenska Dagbladet
Svenska Dagbladet

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet