Av Johan Wiktorin, avdelning I
Förbehåll: Nedanstående räkneexempel tjänar som illustrationer till resonemangen och ska inte tolkas bokstavligen. Alla likheter med verkligheten är oavsiktliga.
Under tiden sedan kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 har debatten om försvaret ökat. Tillsammans med insatsen i Afghanistan, NBG och lämnandet av värnplikten har människors frågor om vår säkerhets- och försvarspolitik blivit fler och åsikterna har blivit mer fragmenterade i förhållande till den gamla tiden med stabil försvarsvilja och totalförsvar byggd på militär alliansfrihet. Denna syftade till neutralitet och byggde på allmän värnplikt och egen (ägd) försvarsindustri.
Under 1990-talet och 2000-talet har vi upplevt ett säkerhetsöverskott i norra Europa, vilket vi har använt för att byta modell på försvaret, och för att tillsammans med andra genomföra krishantering och fredsfrämjande insatser. Det senare har gjorts för att motverka hot mot internationell fred och säkerhet, vilket exempelvis är vad FN anför i sina mandat för ISAF. Insatserna i Bosnien och Kosovo, Tchad och Afghanistan har också utförts för att stärka vår egen relation med EU och NATO. För Försvarsmakten har insatserna inneburit en utveckling när det gäller ledning av främst logistik och underrättelsetjänst liksom lägre förbands och personalens erfarenheter.
Säkerhets- och försvarspolitiska resonemang är komplexa, osäkra och bygger ibland på ståndpunkter hur vi vill att världen runt omkring oss borde vara. Inte sällan är känslor och egenintressen inblandade i våra slutsatser om hur vi bygger säkerhet, hur mycket vi avdelar i form av resurser och vilka dessa är för att ge oss en tillräcklig säkerhet.
Försvarets främsta uppgift är att vara krigsavhållande. Krigen i bland annat Vietnam, Afghanistan och min egen träning med våra förband har lärt mig att ingen kan ta vårt land ifrån oss. Det finns tillräckligt med stark försvarsvilja hos tillräckligt många för att det inte kan gå. Men jag är inte beredd att riskera att låta den situationen inträffa. Det gäller alltså att vara så stark att ingen frestas att påtvinga sin vilja på oss med militära medel, oavsett om det är med begränsade operationer eller en större ambition. Försvaret ska också ge statsmakterna handlingsfrihet att användas, så att svenska intressen främjas, även om det innebär operationer på andra sidan jordklotet eller andra sidan Östersjön.
Frågan idag är om vi har det försvar vi behöver idag och om 10 år. Det är nödvändigt att hålla bägge perspektiven levande, eftersom det är nu vi riskerar soldater och sjömäns liv och det är i morgon som besluten i stora frågor vi tar idag får genomslag.
Idag är det som sagt den ryska upprustningen som står för den största osäkerheten. Hur ska vi nå en rimlig säkerhet om vad som är tillräckligt för detta om 10 år? För att exemplifiera ett sätt att förhålla sig till den frågan börjar jag med att blicka tillbaka på gamla tider och som illustration sätta upp en ekvation för den nationella säkerheten.
T = S + ER x V
, där T är Trygghet, S är samarbete, ER är Ekonomiska resurser och V är försvarsviljan. Den senare är svår att kvantifiera, både jämfört mellan olika epoker och andra stater. Tillsvidare isolerar jag denna som faktor 1 i exemplen.
För kalla kriget antar jag nu att Trygghet (T) var 3. Vi uppnådde denna genom att satsa 3% av BNP på försvaret (ER) och vara militärt alliansfria, vilket innebar faktor 0 i samarbete (S). Utöver detta hade vi någon slags återförsäkring med USA, vilket var ett dolt samarbete som motsvarar allians. Denna faktor för allians ansätter jag till 1.
Faktor 1 för allians når jag genom att sätta samma trygghet (3) för NATO-länder och sen ta den deklarerade BNP-andelen (ER) för NATO-länder som är 2 %. Danmarks ekvation skulle då bli 3 = 1 + 2 x 1 (S + ER x V) medan Sveriges blev 3 <(0+1)+3 x 1 ((S inkl hemligt samarbete) + ER x V). Ett trygghetsöverskott, om vi räknar bort risken för kärnvapen.
Öppet och rakryggat med hemligt samarbete? Nej, definitivt inte. Nödvändigt? Ja, sannolikt med hänsyn till Finlands läge samt Sovjetunionens kapaciteter och intentioner. Däremot tog vi ett tydligt ansvar för de egna kapaciteterna och utvecklade ett starkt försvar.
Vilken trygghetsnivå ska vi uppnå idag? Å ena sidan finns inte Sovjetunionen idag, men å andra sidan byggde den föregående kalkylen på marginaldoktrinen. Sovjetunionen skulle bara kunna avdela en mindre del av sina stridskrafter för den här riktningen. Vi har också en doktrin som föreskriver att vi ska kunna ta emot och ge militär hjälp till EU-stater och nordiska länder, vilket ökar riskerna för friktion.
Ryssland, som är den enda stormakten i vår närhet som under överskådlig tid skulle kunna hota vårt självbestämmande militärt, har haft en svår tid under de senaste 20 åren. Det militära systemet kollapsade efter Sovjetunionens fall. De senaste 15 åren har Ryssland genomfört tämligen misslyckade militärreformer. Demografin utgör ett stort problem liksom korruptionen för framtiden. Viljemässigt finns det inte idag några som helst tecken på en konfrontation i norra Europa. Östersjön är idag i det närmaste ett EU- och NATO-innanhav och det pågår ett ganska pragmatiskt samarbete inom flera områden mellan USA/NATO och Ryssland. Men med sin historiska enväldeskultur kan denna vilja bytas efter enstaka år med ny ledning. Vi kan inte heller utesluta ett ökat drag av isolationism hos USA och ökade prioriteringar av Stilla havet. Operativt har Ryssland en defensiv utgångsgruppering med Iskandersystemet, kvalificerat luftvärn och erfarna specialförband som största styrkor.
Ryssland har däremot sedan problem under Georgienkriget blev uppenbara visat en påtaglig vilja att styra ökade resurser till den militära sektorn. 2015 kommer det nationella försvaret ta emot närmare 3,5 % av BNP (kring 3 % idag) enligt nuvarande planer - motsvarande 450 Mdr SEK. Av dessa går c:a 75-80 % till det militära försvaret samtidigt som det finns ett antal hemliga finansieringsprogram. Försvarsministern Serdjukov har inlett ett ambitiöst reformarbete som sakta verkar ge resultat.
Min slutsats är att de ryska operativa kapaciteterna inte är särskilt starka idag, men på en annan nivå 2020. Då har de troligen nya och mycket kvalificerade stridsflygplan, nya stridsfartyg och ubåtar, helprofessionella luftlandsättningsdivisioner och ett övat ledningssystem för militära operationer i angränsande områden, även om alla reformmål sannolikt inte är uppnådda i sin helhet.
Jag ansätter morgondagens behov av trygghet (T) till 2,5. Vi har ett samarbete inom ramen för EU, som inte är en militär allians i praktiska termer som ledningskapacitet och försvarsplanering för territoriellt försvar. Vi har också ett partnerskapssamarbete med NATO som innebär framförallt en interoperabilitetsutveckling och medverkan i insatser under NATO-befäl. Sammanlagt ansätter jag faktor 0,3 för detta (logistik och underrättelser). Nu kan vi inte utesluta att det finns liknande återförsäkringar med USA som tidigare. Det är till och med fullt möjligt, men den kunskapen är i så fall hos de enskilda statsministrarna och möjligen enstaka personer i deras närhet. Jag antar här att det samarbetet existerar till del och därför har vi faktor 0,5 i detta avseende. De ekonomiska resurserna (ER) är idag 1,25. Ekvationen blir därför 2,5 > (0,3 + 0,5) + 1,25 x 1. Vi kan då ha ett trygghetsunderskott och det är alltid farligt att förväxla ambitioner och förmågor.
Med en svag resursfördelning får vi en negativ påverkan hos både egna och omvärlden. Det är rimligt att anta att resursfördelning speglar en lägre försvarsvilja eller påverkar försvarsviljan att bli lägre. I omvärldens ögon blir resursfördelningen också ett mått på vår försvarsvilja. Det kan påverka intresset att samarbeta för omvärlden. Det behöver inte göra det, för det kan tänkas att omvärlden har intressen som gör att den agerar trots detta. Om intresset att samarbeta skulle sjunka kommer det att krävas ökad vilja eller mer resurser för att inte trygghetsunderskottet ska öka ytterligare.
Jag har varit försiktig och låst viljan till faktor 1 över tiden och antagit en hemlig överenskommelse till del likt gamla tider, vilket är en klar osäkerhet. Det borde i stort kunna kompensera eventuella överskattningar av trygghetsbehovet om 10 år som jag haft.
Vi kan inte rusa åstad och måla upp ett invasionshot eller isolerade anfall mot landet. Ryssland har stora problem och andra mer prioriterade riktningar på kort och medellång sikt. Den mest återhållsamma faktorn är USA:s förmåga till styrkeprojektion för att hävda sina intressen i närområdet. Men vi kan inte utesluta på lång sikt att vi blir indragna i stridshandlingar i närområdet på grund av olika aktörers handlande (det är ingen naturlag att Ryssland initierar dem) och att det kan finnas områden i Sverige som är betydelsefulla för dem i samband med dessa. Utan tillräckliga resurser riskerar vi vår handlingsfrihet i dessa situationer och någon annan påtvingar sin vilja på oss.
Vi är fortfarande alliansfria, och kommer så att vara över överskådlig tid med hänsyn till en stabil folkvilja. Att gå emot denna i försvarspolitik är riskfyllt för en stat. Vi kommer däremot att ge militär hjälp till andra vid väpnade angrepp mot dem. Det måste inte vara stridsinsatser, utan kan vara materiel i vissa fall. I det senare fallet skulle dock situationen vara ytterst osäker i området och våra stridskrafter skulle vara tvungna att hävda vårt territorium och ha hög beredskap i nyckelområden.
Sammantaget ger den ökade upprustningen som skett i omvärlden skäl till att förstärka olika former av samarbeten och något höja garden. Med en blick på bägge sidor brädet måste vi därför lugnt utan större åthävor justera våra resurser till Försvarsmakten för att kunna möta en ökad osäkerhet och förmåga om 10 år. Hur stor skulle en sådan resursförstärkning vara? Ekvationen är inget svar på frågan och värdering av operativa kapaciteter och deras utgångsgrupperingar måste göras. Det finns ett statsfinansiellt utrymme för detta, även om ingen vinner val på försvarspolitik.
Det är folkviljan som bestämmer våra samarbetsformer, men det blir helt enkelt mindre pengar över till annat när man lever i självhushåll.
DN Debatt Mike Winnerstig skriver om NATO
Fotnot
På måndag del 2 om operativa kapaciteter, då jag ska belysa generalmajor Neretnieks arbete kring solidaritetsförklaringens krav på försvaret och diskutera förändrade förutsättningar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
