I den löpeld av protester som sveper över Nordafrika och Mellanöstern tar Iran flera steg framåt.
Det tydligaste steget är fregatten Alvand och underhållskryssaren Kharg som Iran har begärt ska få passera genom Suezkanalen, och som av allt att döma får det efter tillstånd från egyptiska myndigheter. Detta är i så fall första gången som iranska örlogsfartyg genomför detta sedan revolutionen 1979. Inte nog med det. I början av förra veckan fick fartygen genomföra örlogsbesök i den saudiska hamnen Jeddah vid Röda havet. Något som var fullständigt otänkbart veckan före.
Något har hänt i relationerna mellan Egypten/Saudiarabien och USA som Iran utnyttjar hårt. De senaste 20 åren har en inringningsstrategi genomförts av de länderna mot Iran. Iran har ökat sitt inflytande i östra Medelhavet med Syrien som allierad. Syrien styrs av familjen Assad som är mästare på att spela med USA. Samtidigt har Hizbollah blivit de-factohärskare i Libanon.
De iranska fartygen skall bedömt ha flottbaser i Syrien som utgångspunkt för vidare operationer. Det är svårt att veta vem som stöder vem i roten. Är Kharg ett uhfartyg till Alvand, eller eskorterar den senare Kharg som kan vara lastad med vapen till Hizbollah eller Hamas i Gaza? Även om haven är fria, så är det fullt möjligt att någon kan angripa Kharg på dess seglats när det kommer till Medelhavet. Israels utrikesminister Lieberman har kallat manövern "en provokation".
Vidare stöder den iranska regimen revolterande shiiter i Bahrain i Persiska viken mot det sunnitiska styret i kungadömet. En så allvarlig revolt inpå de oljerika östra delarna av Saudiarabien riskerar att sprida sig till den stora grupp shiiter som bor där också. Saudierna har redan förstärkt med säkerhetstrupper i området för att kunna kväsa eventuella upplopp. Det i sin tur innebär att det saudiska stödet till president Saleh i Jemen nedgår när det gäller dennes kamp mot de shiitiska al-Houthirebellerna i Jemens norra område på gränsen till Saudiarabien. Iran bedöms i likhet med fallet i Bahrain även stödja dessa finansiellt och propagandistiskt.
När det gäller Egypten kan man vid första anblicken avfärda relationer mellan Egypten och Iran. Mubarak var i det närmaste besatt när det gällde att hindra det iranska inflytandet. Bilden blir dock annorlunda när det gäller det Muslimska Brödraskapet som haft hyggliga relationer med det iranska prästskapet. Anwar Sadats mördare fick exempelvis en gata uppkallad efter sig i Teheran och regimen understödde dennes familj. Al-Qaidaledare har också fått en fristad i Iran under lång tid, något som visar på frestelsen i konceptet Min fiendes fiende.
Från Iran kom också de misstänkta IJG-aktivister (Islamic Jihad Group) som tillfångatogs av specialförband i förra veckan i Balkhprovinsen. Iran har vid upprepade tillfällen blivit beskyllda för att understödja det väpnade motståndet i Afghanistan, och har av tradition utmärkta förbindelser med den hazariska minoriteten i Afghanistan. Kring nyåret stängde Iran av exporten per lastbil av bränsle till Afghanistan, något som skapade bränslebrist och enorma prisökningar. Motivet enligt Iran var att man inte ville understödja NATO:s krigföring med dessa transporter. Allt talar för att Iran kommer fortsätta påverka USA indirekt med den här typen av åtgärder.
I Irak finns en bräcklig koalition på plats. Här är huvuddelen av attentaten riktade mot den shiitiska majoriteten från olika typer av Al-Qaida-associerade grupperingar. Här talar logiken för att Iran kommer att skruva upp stödet till en del av de shiitiska grupperingarna i landet. Det har cirkulerat en bild på nätet av den irakiske politiska shialedaren Muqtada al-Sadr i uniform taget nyligen i Iran, som skulle kunna indikera detta.
Iran hotas dock också av egna protester. Den aggressiva utrikespolitiken i det här läget med framförallt fartygen indikerar en regim som är beredd att ta risker, och som inte väjer för motstånd. Med tanke på hur regimen tog itu med revolten 2009, så talar det mesta för att regimen kommer att slå ned protester hårt även denna gång, även om läget är svårare. De västledda sanktionerna har slagit ganska hårt mot landet, och regimen har därför i december dragit ned subventionerna ganska kraftigt. Detta har drabbat framförallt de fattiga hårdast, vilka normalt har varit president Ahmadinejads främsta stöd. Om regimen skulle komma i trångomål är det troligt att den verklige ledaren, Khameni, offrar Ahmadinejad utan att blinka.
På den stora strategiarenan innebär den iranska framstöten ytterligare belastning på kostnadsspiralen. Riskerna för krig i regionen driver bränslepriserna uppåt, vilket i sin tur driver på matpriserna uppåt. Flera regeringar har därför börjat köpa upp lager för att försäkra sig mot ytterligare prishöjningar, vilket naturligtvis innebär ytterligare prishöjningar för övriga. Egypten som är världens största veteimportör blir extra hårt drabbad av dessa fenomen. Eftersom landet inte producerar olja (men lite gas) får landet inte ta del av dessa vinster, medan man istället importerar mat som motsvarar 2% av BNP. I Egypten stod maten innan militärjuntan tog makten för halva hushållsbudgeten.
Historiskt har den shiitiska minoriteten varit fattigare och ofta förtryckt av de sunnitiska trosfränderna. Det är därför inte konstigt att dessa vill utvidga sitt politiska kapital i rådande situation. När nu de vanliga motståndarna i form av despotiska, sunnitiska härskare pressas av de egna befolkningarna är det naturligt att ett land som Iran tar chansen att påpeka deras tillkortakomster och genom handling ta initiativet i händelseutvecklingen.
Det finns en klar risk att tillfälligt sammansatta element i den rådande situationen kapar de olika folkliga protesterna och för händelseutvecklingen i en annan och mycket radikalare riktning. Det är dags att fundera igenom olika händelseutvecklingar och debattera innan det sker något hur vi ska ställa oss i olika frågor. Är freden värd svenska förband i Sinai, Gaza eller Libanon? Eller kanske Cyrenica, Aden eller Amman?
2011 blir ett långt år.
Andra relevanta inlägg:
Häxbrygden i Mellanöstern sjuder - 26/1, Om Israels läge avseende Iran, Libanon, Palestina och Egypten
Piraterna bestrider vår Kontroll till sjöss - 19/1, Om det allt svårare läget för fartygstrafiken mellan Somalia och Jemen. Marinen kommer bli tvungen att komma tillbaka dit.
Håll ögonen på (p)riset - 16/1, om utsikterna för 2011
DN
SvD
Expressen
Expressen
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
