En av de mest omdebatterade nya fenomenen i regeringens försvarsreform är införandet av tidvis tjänstgörande anställda (GSS/T). Denna kategori som i huvudsak gör en civil karriär, men ibland tjänstgör i Försvarsmakten väcker känslor och debatt. Diskussionen har rört fördelningen mellan de som ständigt tjänstgör (GSS/K) och de tidvis tjänstgörande. Försvarsmakten har av förståeliga skäl velat bestämma innehållet självt av effektivitetsskäl, men kanske också för en oro att GSS/T blir en budgetregulator. Så blev det ju först med repetitionsutbildningen, och sen grundutbildningen, i det gamla värnpliktssystemet. Den politiska nivån har velat ha en större andel GSS/T, antagligen för folkförankringens skull.
Nästa område har varit rekrytering av dessa anställda, vilket haft en trög start. När Försvarsmakten kraftigt korrigerade sina siffror nedåt för 2011 första halva blev reaktionen kraftig från Försvarsdepartementet. Nu pågår en febril rekrytering runt om i landet för att med hjälp av interimskontrakt uppnå årets mål, vilket jag bedömer att Försvarsmakten kommer att lyckas med. Om det sedan finns officerare och pengar att öva dessa i full utsträckning är emellertid en annan fråga.
Eftersom omläggningen av personalförsörjningssystem gått ganska fort, så har inte samhället riktigt hängt med. Parallellt med genomförandet av fattade beslut genomförde kammarrättspresident Thomas Rolén på uppdrag av regeringen en utredning - Personalförsörjningen i ett reformerat försvar - som kom i november förra året.
Reaktionerna på denna blev starka från Svenskt Näringsliv, som i ett skarpt remissvar avstyrker utredningens förslag. Det är framförallt rätten till omfattande ledighet och rehabiliteringsansvaret för de tidsvis tjänstgörande anställda som organisationen vänder sig emot.
Detta är ett stort bekymmer för genomförandet av reformen. Vi riskerar att en viktig aktör inte är med på båten, vilket kommer att påverka de potentiella anställda och lokala arbetsgivare. I det gamla systemet fanns en stor acceptans från gamla SAF för reservofficerarnas tjänstgöring. Dessa medförde civila kompetenser till försvaret och förde tillbaka ledarskapsfärdigheter. Ett ömsesidigt utbyte mellan försvar och arbetsgivare. Om de senare inte är med, så kommer det i realiteten inte spela någon roll vilka författningsändringar och speciallagar som skrivs efter utredningen. Om Svenskt Näringsliv säger nej, så kommer detta att sprida sig hos dess medlemmar. Därför måste de olika sidorna mötas för att inte luften skall gå ur reformen.
Jag anser att Svenskt Näringsliv spetsar till den totala ledigheten för GSS/T i sitt remissvar. Profilen att en arbetstagare startar med sex månaders provanställning hos Försvarsmakten och därefter insats som mall för GSS/T ledighetsuttag, är snarare ett undantag än en regel. Den troligaste profilen är att en ung människa först genomför utbildning och insats vid Försvarsmakten, och sedan söker en anställning hos en privat arbetsgivare. Det som sedan kommer är övningsverksamhet ibland och antagligen insats till efter några år.
När det gäller ledighet inför denna, så vill den civile arbetsgivaren ha uppskovsrätt i likhet med exempelvis en anställd som söker studieledighet. Svenskt Näringsliv anser att föreslagna tre månader är för lite med hänvisning till andra ledighetsskäl. Organisationen skulle också vilja att Försvarsmakten har en informationsskyldighet mot företagen för att varsko om planerad verksamhet. Normalt ligger ansvaret hos den enskilde, vilket också utredningen föreslår. Här skulle det kunna vara möjligt att slå ihop frågorna och skapa incitament för Försvarsmakten att genomföra en god planering. Om Försvarsmakten fick en informationsskyldighet och uppskovsrätten kopplades till tidpunkt för varsel, så skulle alla i längden vinna på detta. Som exempel: Om Försvarsmakten informerar sex månader före planerad verksamhet blir arbetsgivarens uppskovsrätt tre månader, om Försvarsmakten missar denna tidpunkt, så blir uppskovsrätten sex månader istället.
I den andra knäckfrågan om rehabilitering, så är jag böjd att hålla med Svenskt Näringsliv. Om skadan uppstår vid tjänstgöring i Försvarsmakten, så borde ansvaret åligga myndigheten. Jag uppfattar att det är arbetsrehabilitering som avses. Den medicinska vården och rehabilitering är det ju kommun och landsting som är huvudmän för. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) genomförde för några år sedan en utredning om samhällets kostnader för vägtrafikolyckor som belyser frågan om börda på ett intressant sätt.
Vägtrafikolyckor innehåller en skadeprofil som till del överlappar försvarets (exvis traumaskador). I utredningen kan vi läsa att under det undersökta året skadades drygt 56000 människor i trafiken. Antal arbetsskador i Försvarsmakten har legat på 2-3000 under en period av år. Det innebär ungefär 4 % av antalet som skadas i trafiken.
Kostnaderna för rehabilitering av trafikskadade kostar 170 miljoner kr, medan produktionsbortfallet motsvarar 8,7 Mdr kr per år. Omsatt till Försvarsmakten med genomsnittssiffror skulle det innebära ungefär 7 milj kr i kostnader för rehabilitering varje år, varav en stor del skulle vara ständigt tjänstgörande GSS, taktiska officerare, specialistofficerare eller civila. Produktionsbortfallet för GSS/T skulle däremot drabba i första hand den civile arbetsgivaren istället.
Det borde vara möjligt att hitta lösningar mellan arbetsmarknadens olika parter och staten för att inte riskera utvecklingen av den sjösatta reformen, men det börjar tyvärr bli ont om tid. För framförallt armén är frågan av strategisk betydelse, det gäller att få fart i organistaionen. Här är mitt bidrag till möjlig lösning avseende GSS/T.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-30
2011-09-29
Kalldusch i tyska personalförsörjningen
För ungefär en månad sedan skrev jag om Försvarsministern och den tyska personalförsörjningen. I denna redogjorde jag för de tyska problemen med sin växling av system. Tyskarna hade problem med nedskalade ambitioner och initiala bekymmer att behålla personal, trots bättre löner och mindre boendekostnader än i Sverige.
Nu har nya siffror om förmågan att vidmakthålla de nya soldaterna kommit, och de är en kalldusch för Bundeswehr. Av de 3459 personer som anställdes i juli har redan 780 slutat efter två månader.
22 %. Det motsvarar förluster under en längre, stor strid och närmar sig gränsen när ett förband blir försatt ur stridbart skick. För det är i första hand den minskade förmågan att öva eller göra insats som är det allvarliga. Nyutbildningskostnader är en sekundär, men allvarlig effekt.
Vice ordförandet i Bundeswehrförbundet, major André Wünster, skräder inte orden:
"My comrades are tired of the political statements about the necessity of an attractive general framework. If changes are not made soon, it will not only be those voluntarily serving who will look for ways to leave the armed forces as quickly as possible."
Enligt tyska försvarsdepartementet, så beror avgångarna på personliga skäl, andra jobb/studier eller en annan uppfattning om vad tjänsten innebar.
För svensk del ser jag tre stora faror. Lön, bostad och övningsmöjligheter. Lön har debatterats så mycket redan, och jag har inte mycket att tillföra. När det gäller bostäder, så har jag förstått att policyn i många fall är att soldaterna kan bo vid förbandet i upp till ett år, varav den enskilde bor fritt under utbildning. Risken uppstår när soldaten eller sjömannen ska börja jobba och hänvisas till bostadsmarknaden, vilken på många håll i landet är ansträngd. Detta gäller i synnerhet högskoleorter, vilket många av Försvarsmaktens förband ligger i, eller i närheten av.
Här ligger det i Försvarsmaktens intresse att bidra till lösningar med kommuner och fastighetsägare för att inte underminera det egna konceptet. Att lämna frågan till marknaden riskerar att lämna frågan vind för våg. Det är knappast troligt att andra ska känna ansvar för att erbjuda boendemöjligheter för svenska soldater. Större företag/koncerner är aktiva på bostadsmarknaden för att inte tappa arbetstagare av boendeskäl. Olika förbandschefer har luftat frågan, men risken för filtrering är ständigt närvarande. Jag uppfattar att frågan nu har fått "Management attention", vilket verkar vara avgörande i ett allt mer centraliserat förvaltningssystem.
När det gäller övningsmöjligheterna, så bygger jag resonemanget på hypotesen att ambitionen att professionalisera de anställda måste stå i paritet med träning. Det blir inget bra stafettlag, om du inte åker på höghöjdsläger, har stor träningsmängd och vallar rätt. En kompanichef som vill öva vintertjänst och bussar sina 150 anställda till snösäkra Villingsberg har en hel del budgetarbete att göra. De åker upp på måndagen, vilket kostar restidsersättning för den sparsamme chefen. Samma sak gäller hemresan nio dygn senare. Totalt 8h resa x 150 anställda x 57 kr/h = 68400 kr. Källa för beräkningar.
Chefen låter sina anställda sova på logement till torsdag morgon, vilket blir 3 nätter x 150 x 200 kr/natt = 90000 kr. Som föredömen sover officerarna också i logement. Dessutom tillkommer reducerat traktamente och förrättningstillägg om totalt 186 kr/dag x 3 dagar x 150 = 83700 kr. Totalt 242100 kr för dessa tre dagar och resor.
Sedan vill chefen öva sitt kompani torsdag morgon till onsdag morgon. Det är dags att betala ut pengar för sex övningsdygn per anställd. Jag använder här siffran 1340 kr/dygn, vilket är samma som Försvarsmakten använder sig av i rekryteringsbroschyren Hårt och mjukt (sidan 9). 150 anställda x 6 dygn x 1340 kr/dygn = 1206000 kr. Dessutom kommer helgtillägg om 113 kr för två dygn, vilket blir 113 kr x 2 x 150 = 33900 kr. Nu börjar vår chef bli lite orolig, för det tillkommer också ett produktionsbortfall i form av kompensationsledighet om 8h per övningsdygn, vilket ger 8h x 6 dygn x 150 anställda = 7200 h.
Det är tur att kompanichefen inte belastas av löner, arbetsgivaravgifter och sociala avgifter. Kompaniet har varit borta elva dagar inklusive vård den andra torsdagen. Om vi räknar med 20000 kr/månad x 11/30 x Arbetsgivarens övriga avgifter på c:a 36,63 % blir den summan 1502930 kr. Kompanichefen måste också ge kompledigt på fredagen och efterföljande måndag för arbetstiden på helgen. Det var tur att vården hann klart på torsdagen. Ett par övertidstimmar för de anställda hade inte varit roliga.
Kompanichefens budget belastas med 242000 kr + 1206000 kr + 33900 kr = 1481900 kr. Till detta kommer flottiljens lönekostnader om 1502930 kr, vilket sammanlagt är 2984830 SEK för vinterutbildningen i löner och förmåner. Till detta kommer sen kost, hyra av logement och ammunition, drivmedel etc, men dessa är samma som om vi hade övat med värnpliktiga.
Dessa gjorde 30-100 fältdygn under sin grundutbildning. De tog inte ut någon kompledighet, de värnpliktigas ledighet motsvarar de anställdas semesteruttag. Dagersättningen inklusive premie var 260 kr/dag , vilket blir 11 dagar x 260 kr/dag x 150 = 429000 SEK. Nu fanns det förstås officerare som utbildade kompaniet, men dessa kan i huvudsak kvittas mot de som krävs för att utbilda kompanichefens soldater, dvs grannkompaniets officerare som inte har några soldater inkallade.
2,98 miljoner SEK mot 0,43 i det här exemplet för en vinterutbildning när det gäller löner och förmåner + 7200 h produktionsbortfall jämfört med inget. Å andra sidan drabbades samhället av produktionsbortfall när värnplikten genomfördes med full kraft, så ur ett annat perspektiv kan nuvarande system motiveras. Huvudsaken för vår krigföringsförmåga är att den nuvarande lösningen bär sig själv. Att ambitionen att nå längre motsvaras av ekonomiska resurser och avtal som medger detta.
Jag har inte kunnat studera förbandsbudgeterna, eftersom produktionsdialogerna pågår och budgeten därför inte är klar. Kanske läsarna har intryck från dessa?
I morgon om GSS/ T.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Nu har nya siffror om förmågan att vidmakthålla de nya soldaterna kommit, och de är en kalldusch för Bundeswehr. Av de 3459 personer som anställdes i juli har redan 780 slutat efter två månader.
22 %. Det motsvarar förluster under en längre, stor strid och närmar sig gränsen när ett förband blir försatt ur stridbart skick. För det är i första hand den minskade förmågan att öva eller göra insats som är det allvarliga. Nyutbildningskostnader är en sekundär, men allvarlig effekt.
Vice ordförandet i Bundeswehrförbundet, major André Wünster, skräder inte orden:
"My comrades are tired of the political statements about the necessity of an attractive general framework. If changes are not made soon, it will not only be those voluntarily serving who will look for ways to leave the armed forces as quickly as possible."
Enligt tyska försvarsdepartementet, så beror avgångarna på personliga skäl, andra jobb/studier eller en annan uppfattning om vad tjänsten innebar.
För svensk del ser jag tre stora faror. Lön, bostad och övningsmöjligheter. Lön har debatterats så mycket redan, och jag har inte mycket att tillföra. När det gäller bostäder, så har jag förstått att policyn i många fall är att soldaterna kan bo vid förbandet i upp till ett år, varav den enskilde bor fritt under utbildning. Risken uppstår när soldaten eller sjömannen ska börja jobba och hänvisas till bostadsmarknaden, vilken på många håll i landet är ansträngd. Detta gäller i synnerhet högskoleorter, vilket många av Försvarsmaktens förband ligger i, eller i närheten av.
Här ligger det i Försvarsmaktens intresse att bidra till lösningar med kommuner och fastighetsägare för att inte underminera det egna konceptet. Att lämna frågan till marknaden riskerar att lämna frågan vind för våg. Det är knappast troligt att andra ska känna ansvar för att erbjuda boendemöjligheter för svenska soldater. Större företag/koncerner är aktiva på bostadsmarknaden för att inte tappa arbetstagare av boendeskäl. Olika förbandschefer har luftat frågan, men risken för filtrering är ständigt närvarande. Jag uppfattar att frågan nu har fått "Management attention", vilket verkar vara avgörande i ett allt mer centraliserat förvaltningssystem.
När det gäller övningsmöjligheterna, så bygger jag resonemanget på hypotesen att ambitionen att professionalisera de anställda måste stå i paritet med träning. Det blir inget bra stafettlag, om du inte åker på höghöjdsläger, har stor träningsmängd och vallar rätt. En kompanichef som vill öva vintertjänst och bussar sina 150 anställda till snösäkra Villingsberg har en hel del budgetarbete att göra. De åker upp på måndagen, vilket kostar restidsersättning för den sparsamme chefen. Samma sak gäller hemresan nio dygn senare. Totalt 8h resa x 150 anställda x 57 kr/h = 68400 kr. Källa för beräkningar.
Chefen låter sina anställda sova på logement till torsdag morgon, vilket blir 3 nätter x 150 x 200 kr/natt = 90000 kr. Som föredömen sover officerarna också i logement. Dessutom tillkommer reducerat traktamente och förrättningstillägg om totalt 186 kr/dag x 3 dagar x 150 = 83700 kr. Totalt 242100 kr för dessa tre dagar och resor.
Sedan vill chefen öva sitt kompani torsdag morgon till onsdag morgon. Det är dags att betala ut pengar för sex övningsdygn per anställd. Jag använder här siffran 1340 kr/dygn, vilket är samma som Försvarsmakten använder sig av i rekryteringsbroschyren Hårt och mjukt (sidan 9). 150 anställda x 6 dygn x 1340 kr/dygn = 1206000 kr. Dessutom kommer helgtillägg om 113 kr för två dygn, vilket blir 113 kr x 2 x 150 = 33900 kr. Nu börjar vår chef bli lite orolig, för det tillkommer också ett produktionsbortfall i form av kompensationsledighet om 8h per övningsdygn, vilket ger 8h x 6 dygn x 150 anställda = 7200 h.
Det är tur att kompanichefen inte belastas av löner, arbetsgivaravgifter och sociala avgifter. Kompaniet har varit borta elva dagar inklusive vård den andra torsdagen. Om vi räknar med 20000 kr/månad x 11/30 x Arbetsgivarens övriga avgifter på c:a 36,63 % blir den summan 1502930 kr. Kompanichefen måste också ge kompledigt på fredagen och efterföljande måndag för arbetstiden på helgen. Det var tur att vården hann klart på torsdagen. Ett par övertidstimmar för de anställda hade inte varit roliga.
Kompanichefens budget belastas med 242000 kr + 1206000 kr + 33900 kr = 1481900 kr. Till detta kommer flottiljens lönekostnader om 1502930 kr, vilket sammanlagt är 2984830 SEK för vinterutbildningen i löner och förmåner. Till detta kommer sen kost, hyra av logement och ammunition, drivmedel etc, men dessa är samma som om vi hade övat med värnpliktiga.
Dessa gjorde 30-100 fältdygn under sin grundutbildning. De tog inte ut någon kompledighet, de värnpliktigas ledighet motsvarar de anställdas semesteruttag. Dagersättningen inklusive premie var 260 kr/dag , vilket blir 11 dagar x 260 kr/dag x 150 = 429000 SEK. Nu fanns det förstås officerare som utbildade kompaniet, men dessa kan i huvudsak kvittas mot de som krävs för att utbilda kompanichefens soldater, dvs grannkompaniets officerare som inte har några soldater inkallade.
2,98 miljoner SEK mot 0,43 i det här exemplet för en vinterutbildning när det gäller löner och förmåner + 7200 h produktionsbortfall jämfört med inget. Å andra sidan drabbades samhället av produktionsbortfall när värnplikten genomfördes med full kraft, så ur ett annat perspektiv kan nuvarande system motiveras. Huvudsaken för vår krigföringsförmåga är att den nuvarande lösningen bär sig själv. Att ambitionen att nå längre motsvaras av ekonomiska resurser och avtal som medger detta.
Jag har inte kunnat studera förbandsbudgeterna, eftersom produktionsdialogerna pågår och budgeten därför inte är klar. Kanske läsarna har intryck från dessa?
I morgon om GSS/ T.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-27
Anders Putin tar ton
Anders Björck, den före detta försvarsministern i regeringen Bildt under början av 90-talet, har idag en debattartikel i Dagens Industri som handlar om den svenska materielförsörjningsstrategins risker.
Anders Björck ställer frågor om tid, pengar, kvalitet, insyn, utveckling och upphandlingskompetens. Undertonen är att svaren på dessa frågor i allt för hög grad riskerar att bli sämre med nuvarande strategi. Han framhåller dock att det kan finnas tillfällen som så kallade läglighetsköp, då det är bättre att köpa från hyllan.
Jag är positiv till svensk försvarsindustri (utveckling och tillverkning) generellt av strategiska skäl, vilket jag utvecklade i maj.
Någon som inte är rådgivare åt JKL, likt Anders Björck, är Rysslands nästa president (?) Vladimir Putin, som talade inför sitt partis kongress häromdagen:
“In the nearest 5-10 years we must rearm our Navy and Army in full”
och
"In this connection, I regard raised state defense order as one of the most significant modernization tools for defense industry in particular and Russian economy in general“
Hans nuvarande chef Dmitrij Medvedev fyllde idag i enligt RIA med anledning av sitt besök vid övningen Centr-2011:
""This is why, against all odds, both I as the Supreme Commander in Chief, and my colleagues will always insist that spending on defense, new weaponry, service pay, proper living conditions for servicemen...be the state's top priority...And whoever disagrees with this should work elsewhere".
Den ryska materielförsörjningsstrategin ser ut som Anders Björcks. Genomför läglighetsköp som Mistral och franska soldatsystem, och få fart på den egna försvarsindustrin under tiden. Kapaciteten idag ligger kring en SU-34 (tungt attackplan) i månaden för närvarande som ett exempel, vilket hämmar tillväxten enligt de uttalade ambitionerna. Den ryska materielförsörjningsstrategin är lagd på hyllan. När justeras vår?
Anders Björck ställer frågor om tid, pengar, kvalitet, insyn, utveckling och upphandlingskompetens. Undertonen är att svaren på dessa frågor i allt för hög grad riskerar att bli sämre med nuvarande strategi. Han framhåller dock att det kan finnas tillfällen som så kallade läglighetsköp, då det är bättre att köpa från hyllan.
Jag är positiv till svensk försvarsindustri (utveckling och tillverkning) generellt av strategiska skäl, vilket jag utvecklade i maj.
Någon som inte är rådgivare åt JKL, likt Anders Björck, är Rysslands nästa president (?) Vladimir Putin, som talade inför sitt partis kongress häromdagen:
“In the nearest 5-10 years we must rearm our Navy and Army in full”
och
"In this connection, I regard raised state defense order as one of the most significant modernization tools for defense industry in particular and Russian economy in general“
Hans nuvarande chef Dmitrij Medvedev fyllde idag i enligt RIA med anledning av sitt besök vid övningen Centr-2011:
""This is why, against all odds, both I as the Supreme Commander in Chief, and my colleagues will always insist that spending on defense, new weaponry, service pay, proper living conditions for servicemen...be the state's top priority...And whoever disagrees with this should work elsewhere".
Den ryska materielförsörjningsstrategin ser ut som Anders Björcks. Genomför läglighetsköp som Mistral och franska soldatsystem, och få fart på den egna försvarsindustrin under tiden. Kapaciteten idag ligger kring en SU-34 (tungt attackplan) i månaden för närvarande som ett exempel, vilket hämmar tillväxten enligt de uttalade ambitionerna. Den ryska materielförsörjningsstrategin är lagd på hyllan. När justeras vår?
Libyen akt IX - Efter Tripolis fall
Libyen kommer allt längre bort från löpsedlarna. Efter Tripolis fall och Khaddafis flykt är nu sökarljuset riktat mot Jemen och Pakistan istället. Övergångsrådet är ännu inte samlat i Tripoli och någon krisregering är inte utsedd än. Oenigheten inom den nya regimen speglas i Tripoli, där olika grupperingar håller olika sektorer av staden.
Rasismen har också stuckit upp sitt fula tryne. Staden Tawerga, söder om Misurata, med cirka 30000 invånare, är etniskt rensad. Flera större tidningar har gjort reportage om hur de nya segrarna plundrar staden. De tidigare invånarna är svarta slavättlingar och beskylls för att ha begått skändligheter för Khaddafis räkning under slaget om Misurata. I allt fler rapporter kan vi läsa om fängelser i de befriade delarna av Libyen, där i huvudsak svarta människor hålls fångna. Omvärlden är tyst.
På den militära fronten har de styrande lyckats med att ena alla enheter under ett gemensamt befäl. Det är de gågna veckornas misslyckade anfall mot Sirte och Bani Walid som tvingat fram denna åtgärd. Infanterienheter anföll efter artilleriet hade framgrupperat framför dem. Vissa enheter anföll framåt samtidigt som andra gick till reträtt. Ett annat fel har varit att de försökt att anfalla bägge städerna samtidigt, vilket inneburit kraftsplittring. Ammunitionsförsörjningen har också klappat igenom, vilket lett till krav på politiskt ansvar.
Den nya regimen har därför koncentrerat sina styrkor mot Sirte. Med starkt flyg understöd från den internationella koalitionen har nu förband nått in i själva staden. Genom en seger där, så kan regimen påräkna minskad vilja i återstående fästen. Uppgifter har kommit om att även Al Jufra och Sabha redan har fallit. I det senare fallet finns knappt någon media på plats, och min bild är att det inte är helt riktigt.
Utöver området mellan Sirte och Bani Walid i norra Libyen, så kontrollerar Khaddafi fortfarande den södra tredjedelen av landet. Dessa vidsträckta ökenområden ligger utanför NATO:s flygräckvidd, undantaget amerikanskt långdistansflyg. Khaddafi kommer sannolikt att pressas tillbaka till det sydvästra hörnet av landet. Tuaregerna är lojala mot Khaddafi, och är spridda över flera länder. Detta innebär att han i nödfall kan få skydd där, om jakten på honom blir alltför närgången. Han kommer i det längsta hålla sig kvar i Libyen för att inte riskera förlora politisk legitimitet. Å andra sidan tros Mullah Omar vara i Pakistan sedan vintern 2001/2002.
Tyvärr är resultatet av interventionen och störtandet av Khaddafi att risken för destabilisering i regionen ökat starkt. Under helgen inträffade i skymundan en intressant attack i västra Libyen. Från algeriskt territorium slog Khaddafilojalister till mot enheter från den nya regimen kring staden Ghademes. Sex soldater stupade och ett sextiotal sårades på regimsidan. En utveckling, där Khaddafilojalister uppbär en fristad i Algeriet kommer innebära att den nya libyska regimen kommer att brottas med liknande problem som den afghanska och ISAF haft med Pakistan de senaste åtta åren. Jag har skrivit tidigare om hur Algeriet inte har det minsta intresse att se revolten i Libyen exporterad till sig. Att hålla en kontrarörelse under armarna kommer att vara en frestande strategi för diktatorn Bouteflika i Alger, och i Khaddafiklanen kommer han finna någon som är ömesidigt villig.
Lägg därefter på den plundring av vapenförråd som skett i kaoset den senaste månaden. Det är mycket som talar för att Al Qaida i Maghreb (AQIM) har lyckats komma över en del av dessa, vilket kommer att påverka Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien. Dessutom rapporterade The Independent häromdagen att det Iranska Revolutionsgardet kommit över luftvärnsrobot SA-24, vilka de bedriver utbildning på vid en bas i norra Darfur (Sudan). Jag har tidigare skrivit om motsvarande smugglingsrörelser till Sinai och Gaza. En SA-24-robot färdas i Mach 2+ och går tillräckligt högt för att vara ett hot mot israeliskt stridsflyg, UAV:er och helikoptrar. Detta skulle kunna utlösa en markattack från israelisk sida för att hindra sådana beskjutningar vid en eskalation i området. Civil flygtrafik, främst i Afrika, kan också räkna med en förhöjd risk i fortsättningen.
Utöver dessa bekymmersamma rapporter finns det dessutom de som talar om upphittade lager av mellanprocessat uran och odeklarerade kemiska vapen. Det som är det riktigt tråkiga med detta är att det handlar bara om de fynd som internationell media känner till. Om utvecklingen avseende smuggling från olika vapenstölder fortsätter och innebär terrorattacker med massförstörelsevapen eller luftvärnsrobotar, så är det slut med R2P-interventioner under överskådlig framtid.
Som det heter i det arabiska ordspråket:
"Den ormbitne är rädd även för skuggan av ett rep"
Senaste inlägget om Libyen
DN
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Rasismen har också stuckit upp sitt fula tryne. Staden Tawerga, söder om Misurata, med cirka 30000 invånare, är etniskt rensad. Flera större tidningar har gjort reportage om hur de nya segrarna plundrar staden. De tidigare invånarna är svarta slavättlingar och beskylls för att ha begått skändligheter för Khaddafis räkning under slaget om Misurata. I allt fler rapporter kan vi läsa om fängelser i de befriade delarna av Libyen, där i huvudsak svarta människor hålls fångna. Omvärlden är tyst.
På den militära fronten har de styrande lyckats med att ena alla enheter under ett gemensamt befäl. Det är de gågna veckornas misslyckade anfall mot Sirte och Bani Walid som tvingat fram denna åtgärd. Infanterienheter anföll efter artilleriet hade framgrupperat framför dem. Vissa enheter anföll framåt samtidigt som andra gick till reträtt. Ett annat fel har varit att de försökt att anfalla bägge städerna samtidigt, vilket inneburit kraftsplittring. Ammunitionsförsörjningen har också klappat igenom, vilket lett till krav på politiskt ansvar.
Den nya regimen har därför koncentrerat sina styrkor mot Sirte. Med starkt flyg understöd från den internationella koalitionen har nu förband nått in i själva staden. Genom en seger där, så kan regimen påräkna minskad vilja i återstående fästen. Uppgifter har kommit om att även Al Jufra och Sabha redan har fallit. I det senare fallet finns knappt någon media på plats, och min bild är att det inte är helt riktigt.
Utöver området mellan Sirte och Bani Walid i norra Libyen, så kontrollerar Khaddafi fortfarande den södra tredjedelen av landet. Dessa vidsträckta ökenområden ligger utanför NATO:s flygräckvidd, undantaget amerikanskt långdistansflyg. Khaddafi kommer sannolikt att pressas tillbaka till det sydvästra hörnet av landet. Tuaregerna är lojala mot Khaddafi, och är spridda över flera länder. Detta innebär att han i nödfall kan få skydd där, om jakten på honom blir alltför närgången. Han kommer i det längsta hålla sig kvar i Libyen för att inte riskera förlora politisk legitimitet. Å andra sidan tros Mullah Omar vara i Pakistan sedan vintern 2001/2002.
Tyvärr är resultatet av interventionen och störtandet av Khaddafi att risken för destabilisering i regionen ökat starkt. Under helgen inträffade i skymundan en intressant attack i västra Libyen. Från algeriskt territorium slog Khaddafilojalister till mot enheter från den nya regimen kring staden Ghademes. Sex soldater stupade och ett sextiotal sårades på regimsidan. En utveckling, där Khaddafilojalister uppbär en fristad i Algeriet kommer innebära att den nya libyska regimen kommer att brottas med liknande problem som den afghanska och ISAF haft med Pakistan de senaste åtta åren. Jag har skrivit tidigare om hur Algeriet inte har det minsta intresse att se revolten i Libyen exporterad till sig. Att hålla en kontrarörelse under armarna kommer att vara en frestande strategi för diktatorn Bouteflika i Alger, och i Khaddafiklanen kommer han finna någon som är ömesidigt villig.
Lägg därefter på den plundring av vapenförråd som skett i kaoset den senaste månaden. Det är mycket som talar för att Al Qaida i Maghreb (AQIM) har lyckats komma över en del av dessa, vilket kommer att påverka Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien. Dessutom rapporterade The Independent häromdagen att det Iranska Revolutionsgardet kommit över luftvärnsrobot SA-24, vilka de bedriver utbildning på vid en bas i norra Darfur (Sudan). Jag har tidigare skrivit om motsvarande smugglingsrörelser till Sinai och Gaza. En SA-24-robot färdas i Mach 2+ och går tillräckligt högt för att vara ett hot mot israeliskt stridsflyg, UAV:er och helikoptrar. Detta skulle kunna utlösa en markattack från israelisk sida för att hindra sådana beskjutningar vid en eskalation i området. Civil flygtrafik, främst i Afrika, kan också räkna med en förhöjd risk i fortsättningen.
Utöver dessa bekymmersamma rapporter finns det dessutom de som talar om upphittade lager av mellanprocessat uran och odeklarerade kemiska vapen. Det som är det riktigt tråkiga med detta är att det handlar bara om de fynd som internationell media känner till. Om utvecklingen avseende smuggling från olika vapenstölder fortsätter och innebär terrorattacker med massförstörelsevapen eller luftvärnsrobotar, så är det slut med R2P-interventioner under överskådlig framtid.
Som det heter i det arabiska ordspråket:
"Den ormbitne är rädd även för skuggan av ett rep"
Senaste inlägget om Libyen
DN
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-25
ÖB - ingen superhandläggare
På Wiseman kunde vi i fredags kväll läsa ett gästinlägg från löjtnant M som redogjorde för sin uppfattning om turerna kring dennes lön i samband med tjänstgöring i Unified Protector (Libyen). Idag återkom Informationsdirektören Erik Lagerstenmed ett personligt färgat svar och besked om hur löjtnant M's ärende kommer att omhändertas. Bland annat skriver Erik Lagersten:
"Vad gäller det fall som lt. M beskriver kommer det att tas upp på ÖB ledningsmöte på måndag för att med ledning av uppgifterna och med stöd av FM HRC och angiven förbandschef åtgärdas som särskilt ärende."
Det är bara att ge Erik Lagersten MVG i krishantering och jag rekommenderar en läsning av svaret genom länken ovan. Alla inblandade visar i handling att de tar denna beskrivning på största allvar.
Men, ÖB är ingen superhandläggare. Att en felaktighet i en officers lönebesked blir ett ärende på ÖB ledningsmöte indikerar att Försvarsmakten borde ta sig en ordentlig funderare på implementeringen av ledningsfilosofin Uppdragstaktik. ÖB som kommer från en resa till Brasilien och USA har andra saker att göra än detta. Jag förstår att det är oacceptabelt för löjtnanten och att det är en slags symbolfråga för organisationen, men måste frågor upp på ÖB's bord för att det ska hända något?
Det finns skäl att ställa sig frågan om centraliseringen av personaltjänst inte har gått för långt och/eller för snabbt. Om personalen är organisationens viktigaste resurs, så är det rimligt att förse chefer längre ned i organisationen mer befogenheter och ansvar annat än att öka tiden i HR-direkt. För närvarande har landets regements-, flottilj- och bataljonchefer släppts fria för att lösa frågan om kvantitativ rekrytering av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän (GSS/T). Jag är därför övertygad om att Försvarsmakten kommer hitta tillräckligt många med interimsavtal för att uppnå rekryteringsmålet kvantitaivt för 2011. Om så blir fallet, så borde Försvarsmakten överväga om inte denna typ av decentralisering borde bli den framtida metodiken. Tidvis tjänstgörande personal kommer att kräva att bli ledda av chefer som kan påverka deras situation, utan att vara tvungna att vänta på klartecken, utredningar eller ÖB ledningsmöte.
Försvarsmaktens ledning borde inte känna sig så bunden av tidigare beslut. Personalen har stor acceptans för saker som blir bättre, och respekterar ledare som inser att just den här stigen går åt fel håll. Fortsatt centralisering av personalfrågor försämrar möjligheterna att utöva ledarskap och befriar från ansvar. Men, det är klart - om det inte fungerar, så kan man alltid kalla in ÖB.
"Vad gäller det fall som lt. M beskriver kommer det att tas upp på ÖB ledningsmöte på måndag för att med ledning av uppgifterna och med stöd av FM HRC och angiven förbandschef åtgärdas som särskilt ärende."
Det är bara att ge Erik Lagersten MVG i krishantering och jag rekommenderar en läsning av svaret genom länken ovan. Alla inblandade visar i handling att de tar denna beskrivning på största allvar.
Men, ÖB är ingen superhandläggare. Att en felaktighet i en officers lönebesked blir ett ärende på ÖB ledningsmöte indikerar att Försvarsmakten borde ta sig en ordentlig funderare på implementeringen av ledningsfilosofin Uppdragstaktik. ÖB som kommer från en resa till Brasilien och USA har andra saker att göra än detta. Jag förstår att det är oacceptabelt för löjtnanten och att det är en slags symbolfråga för organisationen, men måste frågor upp på ÖB's bord för att det ska hända något?
Det finns skäl att ställa sig frågan om centraliseringen av personaltjänst inte har gått för långt och/eller för snabbt. Om personalen är organisationens viktigaste resurs, så är det rimligt att förse chefer längre ned i organisationen mer befogenheter och ansvar annat än att öka tiden i HR-direkt. För närvarande har landets regements-, flottilj- och bataljonchefer släppts fria för att lösa frågan om kvantitativ rekrytering av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän (GSS/T). Jag är därför övertygad om att Försvarsmakten kommer hitta tillräckligt många med interimsavtal för att uppnå rekryteringsmålet kvantitaivt för 2011. Om så blir fallet, så borde Försvarsmakten överväga om inte denna typ av decentralisering borde bli den framtida metodiken. Tidvis tjänstgörande personal kommer att kräva att bli ledda av chefer som kan påverka deras situation, utan att vara tvungna att vänta på klartecken, utredningar eller ÖB ledningsmöte.
Försvarsmaktens ledning borde inte känna sig så bunden av tidigare beslut. Personalen har stor acceptans för saker som blir bättre, och respekterar ledare som inser att just den här stigen går åt fel håll. Fortsatt centralisering av personalfrågor försämrar möjligheterna att utöva ledarskap och befriar från ansvar. Men, det är klart - om det inte fungerar, så kan man alltid kalla in ÖB.
2011-09-24
UAV:er står som spön i backen?
Det har varit ganska tyst i vårt område i norra Afghanistan den senaste tiden. En av de mest intressanta sakerna var när guvernören Atta i Balkh i förra helgen gjorde ett utfall mot det regeringsformade Höga fredsrådet. Det går inte att förhandla med talibaner var budskapet. Dagen efter dödades rådets ordförande, Burhanuddin Rabbani, av en självmordsbombare. Talibanerna, the ususal suspects, har gett olika budskap och nu är det locket på från deras sida. Möjligen är det så att anstiftarna av detta mord är någon större spelare i regionen.
Igår genomförde ISAF en räd i Chahar Bolakdistriktet i Balkh mot en talibanenhet. Vid räden blev det strid och sex misstänkta upprorsmän dödades och tre blev omhändertagna. Normalt sett genomförs dessa riktade operationer av amerikanska och afghanska förband. Enligt referatet från ISAF Operational Morning Update , så planerade denna enhet attacker mot flygplan. Det finns inget besked om att ISAF beslagtog några luftvärnsrobotar eller liknande för detta ändamål.
Ungefär samtidigt refererade Pajhwok att en ISAF-UAV kraschat i Sar-e-Pul under torsdagen. Enligt polischefen i provinsen, överste Jehangir, på grund av tekniska problem, men enligt talibanerna så hade de skjutit ned denna. Länder som opererar UAV:er i den här delen av Afghanistan kan vara bland annat USA, Tyskland och vi själva. Jag har jagat bekräftelser på amerikanska, tyska och svenska sidor men inte hittat något än. Intressant nog refererade amerikanska försvarsdepartementet följande under gårdagen (om torsdagen):
"Two unmanned aerial vehicles crashed in the Pul-E-Alam district of Logar province and the Behsud district of Nangarhar province due to mechanical problems. Both UAVs were recovered and there was little to no enemy activity in the area prior to the crash."
I så fall har tre UAV:er gått ned i Afghanistan på ungefär ett dygn. Intressant.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Igår genomförde ISAF en räd i Chahar Bolakdistriktet i Balkh mot en talibanenhet. Vid räden blev det strid och sex misstänkta upprorsmän dödades och tre blev omhändertagna. Normalt sett genomförs dessa riktade operationer av amerikanska och afghanska förband. Enligt referatet från ISAF Operational Morning Update , så planerade denna enhet attacker mot flygplan. Det finns inget besked om att ISAF beslagtog några luftvärnsrobotar eller liknande för detta ändamål.
Ungefär samtidigt refererade Pajhwok att en ISAF-UAV kraschat i Sar-e-Pul under torsdagen. Enligt polischefen i provinsen, överste Jehangir, på grund av tekniska problem, men enligt talibanerna så hade de skjutit ned denna. Länder som opererar UAV:er i den här delen av Afghanistan kan vara bland annat USA, Tyskland och vi själva. Jag har jagat bekräftelser på amerikanska, tyska och svenska sidor men inte hittat något än. Intressant nog refererade amerikanska försvarsdepartementet följande under gårdagen (om torsdagen):
"Two unmanned aerial vehicles crashed in the Pul-E-Alam district of Logar province and the Behsud district of Nangarhar province due to mechanical problems. Both UAVs were recovered and there was little to no enemy activity in the area prior to the crash."
I så fall har tre UAV:er gått ned i Afghanistan på ungefär ett dygn. Intressant.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-23
Annicka Engblom (M) - Vi tar tempen på försvarsreformen idag
Av Annicka Engblom
Under fredagen den 23 september kommer moderata företrädare i kommuner, landsting och riksdag att besöka Försvarsmaktens förband och skolor runt om i hela Sverige. Det kommer nog att bli den största samlade försvarspolitiska aktiviteten som hittills genomförts och en vän av ordning ställer sig självklart frågan i vilket syfte?
Jo, syftet är att samla kunskap och erfarenhet om hur den omfattande försvarsreformen tar form lokalt. Att ta tempen på läget i Försvaret, samtidigt och samlat. Det är en reform som förutom försvaret påverkar stora delar av samhället. Både kommuner, landsting, näringsliv, civilsamhälle kommer att involveras i omdaningen på olika sätt och i det arbetet behöver beslutsfattare både vara välinformerade, lyhörda och på tårna.
Med övergång från värnpliktssystem till frivilligförsvar ska 16 000 soldater och sjömän anställas under de närmaste åren. Ansökningstrycket på de ca 3300 platser i den grundläggande militära utbildningen (GMU) har varit stort. Det är självklart väldigt glädjande, men den framtida utmaningen kommer att ligga i att upprätthålla detta intresse och att behålla de kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldaterna och sjömännen under hela anställningstiden.
Besöken vi moderater nu genomför gör vi metodiskt och likartat över hela landet. Vi har med oss ett enkätunderlag med frågor om bland annat rekryteringsläge, hur man jobbar lokalt för att behålla soldater och sjömän över tid, hur man jobbar med jämställdhet, anhörigstöd och om hur förbanden samverkar med omgivande samhälle och näringsliv i sitt rekryteringarbete.
Våra besök i försvarets verklighet och möten med personalen kommer att ge oss indikationer på hur försvarsreformen fortlöper och vara en viktig del i utvecklingen av försvars- och säkerhetspolitiken. Reformen av Försvarsmakten och dess personalförsörjning är en stor samhällsreform. Vi måste vara ödmjuka inför det faktum att den kommer att ta tid, säkerligen omfattas av justeringar och förpliktigar oss företrädare för ett samhällsbärande parti att visa brett engagemang, noggrann uppföljning och inhämtande av dagsaktuell kunskap om det pågående reformarbetet.
Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge
Ledamot av Försvarsutskottet
[Försvar och Säkerhet] Vi välkomnar läsarnas reaktioner. Hur står det till med försvaret? Om du tjänstgör i försvaret (Försvarsmakten/Frivillig försvarsorganisation), så uppge gärna vilken typ av arbete/befattning/grad du har och vid vilket verksamhetsställe. Svara Annicka direkt här. [Slut red]
Under fredagen den 23 september kommer moderata företrädare i kommuner, landsting och riksdag att besöka Försvarsmaktens förband och skolor runt om i hela Sverige. Det kommer nog att bli den största samlade försvarspolitiska aktiviteten som hittills genomförts och en vän av ordning ställer sig självklart frågan i vilket syfte?
Jo, syftet är att samla kunskap och erfarenhet om hur den omfattande försvarsreformen tar form lokalt. Att ta tempen på läget i Försvaret, samtidigt och samlat. Det är en reform som förutom försvaret påverkar stora delar av samhället. Både kommuner, landsting, näringsliv, civilsamhälle kommer att involveras i omdaningen på olika sätt och i det arbetet behöver beslutsfattare både vara välinformerade, lyhörda och på tårna.
Med övergång från värnpliktssystem till frivilligförsvar ska 16 000 soldater och sjömän anställas under de närmaste åren. Ansökningstrycket på de ca 3300 platser i den grundläggande militära utbildningen (GMU) har varit stort. Det är självklart väldigt glädjande, men den framtida utmaningen kommer att ligga i att upprätthålla detta intresse och att behålla de kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldaterna och sjömännen under hela anställningstiden.
Besöken vi moderater nu genomför gör vi metodiskt och likartat över hela landet. Vi har med oss ett enkätunderlag med frågor om bland annat rekryteringsläge, hur man jobbar lokalt för att behålla soldater och sjömän över tid, hur man jobbar med jämställdhet, anhörigstöd och om hur förbanden samverkar med omgivande samhälle och näringsliv i sitt rekryteringarbete.
Våra besök i försvarets verklighet och möten med personalen kommer att ge oss indikationer på hur försvarsreformen fortlöper och vara en viktig del i utvecklingen av försvars- och säkerhetspolitiken. Reformen av Försvarsmakten och dess personalförsörjning är en stor samhällsreform. Vi måste vara ödmjuka inför det faktum att den kommer att ta tid, säkerligen omfattas av justeringar och förpliktigar oss företrädare för ett samhällsbärande parti att visa brett engagemang, noggrann uppföljning och inhämtande av dagsaktuell kunskap om det pågående reformarbetet.
Annicka Engblom (M)
Riksdagsledamot Blekinge
Ledamot av Försvarsutskottet
[Försvar och Säkerhet] Vi välkomnar läsarnas reaktioner. Hur står det till med försvaret? Om du tjänstgör i försvaret (Försvarsmakten/Frivillig försvarsorganisation), så uppge gärna vilken typ av arbete/befattning/grad du har och vid vilket verksamhetsställe. Svara Annicka direkt här. [Slut red]
2011-09-22
Ett skepp kommer lastat - med 300 robotar
RIA Novosti refererar uppgifter från tidningen Izvestija att Ryssland planerar att ta de tre tunga atomdrivna robotkryssarna Kirov-klassen ur malpåse och modernisera dessa för drift fram till 2040.
Det är inte första gången liknande uppgifter kommer om en sådan plan. Ett av fartygen, Admiral Nakhimov, befinner sig på varv för modernisering sedan 2005. Tidpunkten för färdigställande har flyttats fram efter hand och anges nu till 2015. Enligt RIA är det troligt att fartygen baseras i Norra resp. Stilla Havsflottan, en bedömning jag delar om de blir färdiga.
Det mest intressanta med artikeln var att den angav att fartygen skulle utrustas med sjömålsrobot P-800 Yakhont (NATO: SS-N-26). En lågflygande överljudsrobot med 30 mils räckvidd. Fartyget skall också bära luftvärnsrobotsystemet S-400F, vilket är sjöversionen av det system som ska vara operativt kring nyåret i Kaliningrad. Detta system kommer att kompletteras av närluftvärn. Enligt Izvestijas källa ska varje fartyg kunna medföra totalt 300 robotar av olika slag.
Om de ryska planerna att komplettera Norra flottans flaggskepp Pyotr Veliky i samma Kirovklass går i lås, så ökar de ryska möjligheterna att projicera makt på världshaven. Det är i alla fall tydligt att visionerna av amiral Sergej Gorsjkov, författare till klassikern Statens sjömakt, lever vidare än idag. Om de rår på motsvarande tankar från arméns, flygets och robottruppernas företrädare är dock inte säkert.
Det är inte första gången liknande uppgifter kommer om en sådan plan. Ett av fartygen, Admiral Nakhimov, befinner sig på varv för modernisering sedan 2005. Tidpunkten för färdigställande har flyttats fram efter hand och anges nu till 2015. Enligt RIA är det troligt att fartygen baseras i Norra resp. Stilla Havsflottan, en bedömning jag delar om de blir färdiga.
Det mest intressanta med artikeln var att den angav att fartygen skulle utrustas med sjömålsrobot P-800 Yakhont (NATO: SS-N-26). En lågflygande överljudsrobot med 30 mils räckvidd. Fartyget skall också bära luftvärnsrobotsystemet S-400F, vilket är sjöversionen av det system som ska vara operativt kring nyåret i Kaliningrad. Detta system kommer att kompletteras av närluftvärn. Enligt Izvestijas källa ska varje fartyg kunna medföra totalt 300 robotar av olika slag.
Om de ryska planerna att komplettera Norra flottans flaggskepp Pyotr Veliky i samma Kirovklass går i lås, så ökar de ryska möjligheterna att projicera makt på världshaven. Det är i alla fall tydligt att visionerna av amiral Sergej Gorsjkov, författare till klassikern Statens sjömakt, lever vidare än idag. Om de rår på motsvarande tankar från arméns, flygets och robottruppernas företrädare är dock inte säkert.
Tillsammans med andra - betalad av färre?
Gårdagens seminarium i Folk och Försvars regi var välbesökt och innehöll intressanta diskussioner om försvarets förmåga. Akademikollegan Jörn Beckman lyfte fram ett mycket intressant och tankeväckande perspektiv på vad som återstår för träning i konventionell strid för de tidvis tjänstgörande soldaterna när planerade insatser (och träning inför dessa) räknas bort.
Försvarsmaktens nya utvecklingschef, brigadgeneral Dennis Gyllensporre, höll en balanserad genomgång om Försvarsmaktens förmåga i olika tidsperspektiv. Den tecknade såväl förtjänster som brister, och är kopplad till en bedömning om hot de närmaste åren. Tyvärr kom Hemvärnet bort i debatten, eftersom huvuddelen av dessa bataljoner utgör en viss tröskeleffekt.
Den mest intressanta diskussionen avhandlade dimensionen "Tillsammans med andra" som utgör den sista betryggande linjen i vår försvarspolitiska doktrin. Att förbereda sig för denna grundbult i det nya försvaret blev omdiskuterat. Detta är intressant, eftersom alla partierna ställde sig bakom Försvarsberedningens formulering om att ge och ta emot hjälp. Det som inte övas kommer att brista i genomförandet säger den samlade erfarenheten.
Det går att resa både ett och två frågetecken för andras vilja att ge den önskade militära hjälpen. Den kan mycket väl lämnnas om det gynnar andras intressen och är praktiskt möjligt. Å andra sidan kan dessa förutsättningar inte föreligga. Osäkerheten kring detta borde påverka hur hårt vi låser oss vid detta i planeringen.
Det är heller inte helt lätt att läsa ut satsningar på att skapa förutsättningar för denna hjälp i olika underlag. Rimligen borde denna politiska styrning slå igenom när det gäller satsningar på ledningssystem och logistik. Bassystem för flyg- och sjöstridskrafter borde anpassas till dessa förutsättningar. Luftförsvaret, i ljuset av den vapentekniska utvecklingen, borde förstärkas. Starkt luftvärn och offensivt flyg utgör en synergi för att kunna skydda hjälp som kommer. Med västliga stormaktsglasögon är den förutsättningen militärt avgörande. Ta exemplet med de numera kända Iskanderrobotarna. Från Kalinigrad och St:Petersburgsområdet täcker dessa östra Skandinavien. Hur stor är då viljan att framgruppera flyg till baser i detta område, om kvalificerat närluftvärn saknas i Sverige? Vår förmåga till attackföretag granskas också liksom förmågan till ubåtsjakt. Vad kan svenska stridskrafter åstadkomma mot kvalificerat luftvärn och mot ubåtar som medger framgruppering av flyg och fartyg?
Att upprätthålla denna förmåga är förstås ingen billig historia. Plattformarna är kapitalintensiva och kräver dessutom återinvesteringar för uppgraderingar av vapen och sensorer samt kontinuerlig träning. Med den reala ekonomin vikande för svenskt försvar, så minskar möjligheterna för varje dag att upprätthålla en långsiktig utveckling, alla tillväxtplaner till trots. Vi befinner oss "behind the curve" för tillfället.
Se även Oplatsen, Cornucopia och Wiseman
Försvarsmaktens nya utvecklingschef, brigadgeneral Dennis Gyllensporre, höll en balanserad genomgång om Försvarsmaktens förmåga i olika tidsperspektiv. Den tecknade såväl förtjänster som brister, och är kopplad till en bedömning om hot de närmaste åren. Tyvärr kom Hemvärnet bort i debatten, eftersom huvuddelen av dessa bataljoner utgör en viss tröskeleffekt.
Den mest intressanta diskussionen avhandlade dimensionen "Tillsammans med andra" som utgör den sista betryggande linjen i vår försvarspolitiska doktrin. Att förbereda sig för denna grundbult i det nya försvaret blev omdiskuterat. Detta är intressant, eftersom alla partierna ställde sig bakom Försvarsberedningens formulering om att ge och ta emot hjälp. Det som inte övas kommer att brista i genomförandet säger den samlade erfarenheten.
Det går att resa både ett och två frågetecken för andras vilja att ge den önskade militära hjälpen. Den kan mycket väl lämnnas om det gynnar andras intressen och är praktiskt möjligt. Å andra sidan kan dessa förutsättningar inte föreligga. Osäkerheten kring detta borde påverka hur hårt vi låser oss vid detta i planeringen.
Det är heller inte helt lätt att läsa ut satsningar på att skapa förutsättningar för denna hjälp i olika underlag. Rimligen borde denna politiska styrning slå igenom när det gäller satsningar på ledningssystem och logistik. Bassystem för flyg- och sjöstridskrafter borde anpassas till dessa förutsättningar. Luftförsvaret, i ljuset av den vapentekniska utvecklingen, borde förstärkas. Starkt luftvärn och offensivt flyg utgör en synergi för att kunna skydda hjälp som kommer. Med västliga stormaktsglasögon är den förutsättningen militärt avgörande. Ta exemplet med de numera kända Iskanderrobotarna. Från Kalinigrad och St:Petersburgsområdet täcker dessa östra Skandinavien. Hur stor är då viljan att framgruppera flyg till baser i detta område, om kvalificerat närluftvärn saknas i Sverige? Vår förmåga till attackföretag granskas också liksom förmågan till ubåtsjakt. Vad kan svenska stridskrafter åstadkomma mot kvalificerat luftvärn och mot ubåtar som medger framgruppering av flyg och fartyg?
Att upprätthålla denna förmåga är förstås ingen billig historia. Plattformarna är kapitalintensiva och kräver dessutom återinvesteringar för uppgraderingar av vapen och sensorer samt kontinuerlig träning. Med den reala ekonomin vikande för svenskt försvar, så minskar möjligheterna för varje dag att upprätthålla en långsiktig utveckling, alla tillväxtplaner till trots. Vi befinner oss "behind the curve" för tillfället.
Se även Oplatsen, Cornucopia och Wiseman
2011-09-21
Vår beredskap är god!
Så kom då regeringens budget för Försvar och samhällets krisberedskap. Det stora numret var överföringen från materiel till förbandsverksamhet, vilket är ett uttryck för att pengar inte hittats för detta någon annanstans än. Denna minskade materielomsättning kommer att ackumulera framtida behov ytterligare. Ett försök gjordes också att spinna om att insatserna kostar mindre, eftersom det nya personalförsörjningssystemet innebär att FM inte behöver kontraktera personal på samma sätt som idag, vilket i sin tur ökar förbandsanslaget. En ren bokföringsteknisk fråga.
Idag håller Folk och Försvar ett seminarie tillsammans med (Kd), där ledamoten i Försvarsutskottet, Mikael Oscarsson, presenterar material från bland annat Riksdagens Utredningstjänst. Ett bra initiativ att få till stånd en prognos om försvarsomställningen som efterföljs av en debatt med framstående försvarspolitiker. Ett utmärkt forum, där vi kanske kan få en diskussion som belyser att personellt och materiellt uppfyllande går i otakt. När personalen i Insatsorganisation 2014 finns på plats 2018-2019 enligt prognoserna, så är den materiella kvaliteten i nedförsbacke. Vid denna tid är en hel del av materielen 30-40 år gammal, vilket motsvarar det här idag.
Enligt Försvarsmakten handlar det bland annat om Haubits 77, stödfartyget HMS Carlskrona och SK 60 fram till 2021. Därefter blir behovet än större med örlogsfartyg och stridsfordon. Till detta kommer ett förmågelyft för Gripensystemet för att möta utvecklingen på stridsflygområdet. Hur omfattande detta behov är inte klarlagt förrän till ÖB:s underlag i mars 2012. Detta mesta talar för att behovet är stort på sikt, men att resurserna inte finns. Därför är det myndighetens bedömning att den kommer behöva ekonomiska investeringar från 2015 utöver nu gällande planering. Försvarsministern brukar framhålla att det vore oansvarigt att sända värnpliktiga mot yrkesförband. Det ska bli spännande att höra hur en motsvarande formulering låter avseende omodern materiel.
Intressant nog refererade finsk media igår en rapport från sin Försvarshögskola som pekar på att Finland redan märker av en tyngdpunktsförskjutning från Centraleuropa mot nordvästra Ryssland. Rapporten tar bland annat upp Iskanderrobotar i Loga söder om S:t Petersburg, helikopterförbanden i Alakurtti och luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad. Med det senare kan Ryssland stänga luftrummet över Östersjön, enligt rapportförfattarna. De betvivlar att NATO därför skulle kunna försvara de baltiska staterna vid ett eventuellt angrepp mot dessa. En besk uppfattning för realiseringen av den militära dimensionen i solidaritetsförklaringen. Extra intressant eftersom Finland ska genomföra en redan beslutad 10 % neddragning av sitt försvarsanslag som konsekvens av de nyligen genomförda regeringsförhandlingarna efter valet i landet.
Vid seminariet vore det bra att få svar på frågorna: Vad kostar det att lyfta den generella beredskapen om 90 dagar till en vecka ("50000 soldater inom en vecka efter beslut om höjd beredskap"), och hur lång tid tar det? Stalltips: Det tar inte 83 dagar, utan antagligen år. Det beror på att förband måste utbilda varandra, tillgång till övningsterräng, beställning av övningsammunition, grundtillsyn på materiel, anskaffning av breddmateriel, incidentberedskap (eftersom höjningen rimligen ansätts vid försämrat omvärldsläge) och mycket annat. Den som följt F&S under en längre tid vet vid här laget att det är den långsiktiga beredskapen och krigföringsförmågan som bekymrar mig mest.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Idag håller Folk och Försvar ett seminarie tillsammans med (Kd), där ledamoten i Försvarsutskottet, Mikael Oscarsson, presenterar material från bland annat Riksdagens Utredningstjänst. Ett bra initiativ att få till stånd en prognos om försvarsomställningen som efterföljs av en debatt med framstående försvarspolitiker. Ett utmärkt forum, där vi kanske kan få en diskussion som belyser att personellt och materiellt uppfyllande går i otakt. När personalen i Insatsorganisation 2014 finns på plats 2018-2019 enligt prognoserna, så är den materiella kvaliteten i nedförsbacke. Vid denna tid är en hel del av materielen 30-40 år gammal, vilket motsvarar det här idag.
Enligt Försvarsmakten handlar det bland annat om Haubits 77, stödfartyget HMS Carlskrona och SK 60 fram till 2021. Därefter blir behovet än större med örlogsfartyg och stridsfordon. Till detta kommer ett förmågelyft för Gripensystemet för att möta utvecklingen på stridsflygområdet. Hur omfattande detta behov är inte klarlagt förrän till ÖB:s underlag i mars 2012. Detta mesta talar för att behovet är stort på sikt, men att resurserna inte finns. Därför är det myndighetens bedömning att den kommer behöva ekonomiska investeringar från 2015 utöver nu gällande planering. Försvarsministern brukar framhålla att det vore oansvarigt att sända värnpliktiga mot yrkesförband. Det ska bli spännande att höra hur en motsvarande formulering låter avseende omodern materiel.
Intressant nog refererade finsk media igår en rapport från sin Försvarshögskola som pekar på att Finland redan märker av en tyngdpunktsförskjutning från Centraleuropa mot nordvästra Ryssland. Rapporten tar bland annat upp Iskanderrobotar i Loga söder om S:t Petersburg, helikopterförbanden i Alakurtti och luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad. Med det senare kan Ryssland stänga luftrummet över Östersjön, enligt rapportförfattarna. De betvivlar att NATO därför skulle kunna försvara de baltiska staterna vid ett eventuellt angrepp mot dessa. En besk uppfattning för realiseringen av den militära dimensionen i solidaritetsförklaringen. Extra intressant eftersom Finland ska genomföra en redan beslutad 10 % neddragning av sitt försvarsanslag som konsekvens av de nyligen genomförda regeringsförhandlingarna efter valet i landet.
Vid seminariet vore det bra att få svar på frågorna: Vad kostar det att lyfta den generella beredskapen om 90 dagar till en vecka ("50000 soldater inom en vecka efter beslut om höjd beredskap"), och hur lång tid tar det? Stalltips: Det tar inte 83 dagar, utan antagligen år. Det beror på att förband måste utbilda varandra, tillgång till övningsterräng, beställning av övningsammunition, grundtillsyn på materiel, anskaffning av breddmateriel, incidentberedskap (eftersom höjningen rimligen ansätts vid försämrat omvärldsläge) och mycket annat. Den som följt F&S under en längre tid vet vid här laget att det är den långsiktiga beredskapen och krigföringsförmågan som bekymrar mig mest.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-20
Vitryssland - i bästa fall ett Ukraina?
Inte långt härifrån flödar den politiska kreativiteten. Jag talar om diktaturen Vitryssland, där oppositionella funnit nya vägar för att protestera mot den auktoritära regimen. När det blev förbjudet att bilda folksamling, så klappade de händerna istället. Det blev naturligtvis förbjudet, varpå de protesterande istället lät ställa sina mobiltelefoner på alarm vid överenskomna tider. Att genomföra dessa typer av Smart mobs kan ha ett högt pris. Vitryska KGB har arresterat uppemot tusen människor under sommaren för protester mot president Alexander Lukatjenkos styre.
Livet för den vanlige vitryssen blir allt hårdare. Sedan årsskiftet har inflationen stigit med över 50% bland annat på grund av att den vitryska rubeln har tagit några flytande simtag på valutamarknaden. Det har resulterat i kallsupar som har inneburit att värdet på rubeln minskat med c:a 2/3 mot omvärlden. Importen har blivit rekorddyr samtidigt som den ryska marknaden tack vare sin relativa köpkraft driver upp priser på mat. Maten söker sig ut till exportmarknaden. Den vitryska ekonomin befinner sig i utförsbacke, och för att få tillgång till lån från Internationella Valutafonden så förutses omstruktureringar av den vitryska ekonomin. Nyligen lanserades en avsikt att privatisera 200 statliga företag. Flera exempel från tidigare avregleringar i hårt statskontrollerade ekonomier har inneburit stigande arbetslöshet och större förmögenhetskoncentrationer, så prognosen för den vitryske Ivan ser mörk ut på kort sikt. Detta innebär påfrestningar på det vitryska sociala kontraktet.
Vitryssland har ett omfattande beroende och samarbete med Ryssland, inte minst på försvarsområdet. För närvarande pågår den gemensamma övningen Union Shield 2011, där 12000 soldater övar bland annat gemensamt luftförsvar. Ryssland deltar med både S-400 långräckviddigt luftvärnssystem som Pantsir-S för närluftvärn. Enligt rysk media förhandlar de bägge länderna om ett vitryskt köp av begagnade SU-30 stridsflygplan från Ryssland som ursprungligen var avsedda för Indien. Just försvarsindustriområdet är för övrigt den vitryska näring som har störst möjligheter att överleva på en internationell marknad.
Samarbetet till trots är president Lukatjenko i första hand vitryss. Han försöker på olika sätt hitta andra marknader, och har hittills funnit Venezuela, Syrien och Iran som alternativ. En ny partner är Kina som nyligen meddelade att landet satsar en miljard dollar på att investera i Vitrysslands första industripark. Detta kapitaltillskott är välkommet för regimen som försöker minska inflytandet från IMF och Ryssland.
Även om den modiga oppositionen skulle lyckas med att få till stånd fria val, där Lukatjenko besegrades, så skulle Vitryssland med största sannolikhet inte bli fritt i alla avseenden. Här krockar folkens självbestämmanderätt med säkerhetspolitiska realiteter. Sett med ryska glasögon är ett Vitryssland med bindning till NATO fullständigt oacceptabelt. För drygt 20 år sedan var Moskva på betryggande avstånd från NATO:s stridskrafter i dåvarande Västtyskland. Genom Warzawapaktens kollaps halverades den bufferten, och med ett Vitryssland i västlägret skulle avståndet ha krympt till mindre än 50 mil. Idag är i och för sig de baltiska staterna på en slags halvdistans till Moskva, men den militära styrkan är för svag för att utgöra ett hot. Det är annorlunda med den historiska anfallsvägen för Rysslands fiender. Till detta skulle också komma en ökad isolering av den ryska enklaven i Kaliningrad,
Det innebär att Ryssland på alla sätt skulle motsätta sig en sådan utveckling. Verktygen är många. Ryska informationsoperationer och ekonomiska påtryckningar är de första och troligaste valen. Vitryssland skulle sannolikt visa upp betydande likheter med Ukrainas utveckling sedan Sovjetunionen försvann. Om det inte skulle räcka vore det naivt att tro att militära medel inte ingår i den ryska arsenalen. Vi vet inte heller exakt hur nuvarande vitryska och ryska avtal ser ut när det gäller gemensam säkerhet idag. Det skulle förvåna mig om det inte finns någon passus, där det finns möjlighet att effektuera planer som innebär att ryska förband rullar in i Vitryssland för att möta "utländsk aggression", och som innebär att ryska förband får baser i landet. Om det vitryska folket skulle göra motstånd likt de baltiska staterna i början av 90-talet, så skulle vårt försvar prövas i beredskapshänseende. Håll ögonen på Vitryssland framöver.
Livet för den vanlige vitryssen blir allt hårdare. Sedan årsskiftet har inflationen stigit med över 50% bland annat på grund av att den vitryska rubeln har tagit några flytande simtag på valutamarknaden. Det har resulterat i kallsupar som har inneburit att värdet på rubeln minskat med c:a 2/3 mot omvärlden. Importen har blivit rekorddyr samtidigt som den ryska marknaden tack vare sin relativa köpkraft driver upp priser på mat. Maten söker sig ut till exportmarknaden. Den vitryska ekonomin befinner sig i utförsbacke, och för att få tillgång till lån från Internationella Valutafonden så förutses omstruktureringar av den vitryska ekonomin. Nyligen lanserades en avsikt att privatisera 200 statliga företag. Flera exempel från tidigare avregleringar i hårt statskontrollerade ekonomier har inneburit stigande arbetslöshet och större förmögenhetskoncentrationer, så prognosen för den vitryske Ivan ser mörk ut på kort sikt. Detta innebär påfrestningar på det vitryska sociala kontraktet.
Vitryssland har ett omfattande beroende och samarbete med Ryssland, inte minst på försvarsområdet. För närvarande pågår den gemensamma övningen Union Shield 2011, där 12000 soldater övar bland annat gemensamt luftförsvar. Ryssland deltar med både S-400 långräckviddigt luftvärnssystem som Pantsir-S för närluftvärn. Enligt rysk media förhandlar de bägge länderna om ett vitryskt köp av begagnade SU-30 stridsflygplan från Ryssland som ursprungligen var avsedda för Indien. Just försvarsindustriområdet är för övrigt den vitryska näring som har störst möjligheter att överleva på en internationell marknad.
Samarbetet till trots är president Lukatjenko i första hand vitryss. Han försöker på olika sätt hitta andra marknader, och har hittills funnit Venezuela, Syrien och Iran som alternativ. En ny partner är Kina som nyligen meddelade att landet satsar en miljard dollar på att investera i Vitrysslands första industripark. Detta kapitaltillskott är välkommet för regimen som försöker minska inflytandet från IMF och Ryssland.
Även om den modiga oppositionen skulle lyckas med att få till stånd fria val, där Lukatjenko besegrades, så skulle Vitryssland med största sannolikhet inte bli fritt i alla avseenden. Här krockar folkens självbestämmanderätt med säkerhetspolitiska realiteter. Sett med ryska glasögon är ett Vitryssland med bindning till NATO fullständigt oacceptabelt. För drygt 20 år sedan var Moskva på betryggande avstånd från NATO:s stridskrafter i dåvarande Västtyskland. Genom Warzawapaktens kollaps halverades den bufferten, och med ett Vitryssland i västlägret skulle avståndet ha krympt till mindre än 50 mil. Idag är i och för sig de baltiska staterna på en slags halvdistans till Moskva, men den militära styrkan är för svag för att utgöra ett hot. Det är annorlunda med den historiska anfallsvägen för Rysslands fiender. Till detta skulle också komma en ökad isolering av den ryska enklaven i Kaliningrad,
Det innebär att Ryssland på alla sätt skulle motsätta sig en sådan utveckling. Verktygen är många. Ryska informationsoperationer och ekonomiska påtryckningar är de första och troligaste valen. Vitryssland skulle sannolikt visa upp betydande likheter med Ukrainas utveckling sedan Sovjetunionen försvann. Om det inte skulle räcka vore det naivt att tro att militära medel inte ingår i den ryska arsenalen. Vi vet inte heller exakt hur nuvarande vitryska och ryska avtal ser ut när det gäller gemensam säkerhet idag. Det skulle förvåna mig om det inte finns någon passus, där det finns möjlighet att effektuera planer som innebär att ryska förband rullar in i Vitryssland för att möta "utländsk aggression", och som innebär att ryska förband får baser i landet. Om det vitryska folket skulle göra motstånd likt de baltiska staterna i början av 90-talet, så skulle vårt försvar prövas i beredskapshänseende. Håll ögonen på Vitryssland framöver.
2011-09-19
Fyrhändig turkisk blues
Det är inte lätt att följa den turkiska linjen i dessa dagar.
Klartecknet att upplåta utrymme för amerikansk X-bandsradar har stirrat upp Iran, som man samtidigt bedriver parallella operationer mot kurder tillsammans med. Under den senaste månaden har Turkiet genomfört flyg- och artilleribeskjutningar mot kurdiska ställningar i Irak. Den turkiska inrikesministern har varnat för en stor markoperation i norra delen av Irak.
Sommarens uppskruvade retorik mot Syrien har talat för döva öron. Det har inte hindrat Turkiet från att förstärka förbanden vid den militära gränsen, och även här har det varit tal om markoperationer. Sådana har inte bekräftats från officiellt håll, men turkiska tidningar har i två månader rapporterat om olika tecken på detta.
Konfrontationen mot Israel har jag skrivit om tidigare. Även om Turkiet är kvantitaivt överlägset när det gäller sjöstridskrafter, så är Israel starkare kvalitativt Det gäller i synnerhet luftstridskrafterna med stridsflyg och omfattande UAV-förband i absolut världsklass. Enda möjligheten för Turkiet att mäta sig är om Israel distraheras på andra fronter. Att den turkiska armén är ofantligt stor är inte särskilt relevant just här. Ett turkiskt anfall genom Syrien mot Israel ter sig för ögonblicket orimligt.
Ärkefienden Grekland har, tack vare de turkiska varningarna om cypriotiska provokationer i samband med de provborrningar som startar idag, höjt beredskap på sjö- och luftstridskrafter. Utanför den turkiska kusten ligger ett antal grekiska öar som utgör möjliga friktionsytor mellan länderna. En annan gammal ärkefiende, Ryssland, har också blivit irriterat på den turkiska linjen eftersom det skulle kunna hota ryska planer på kontrollen över energiflöden i området. Den stora jagaren Severomorsk avlägger därför ett flottbesök i Syrien strax samtidigt som grekiska tidningar hävdar att Ryssland också skickat två atomubåtar till området.
Erdogans besök i Egypten blev till slut en utebliven framgång. Efter sitt tal för entusiastiska folkmassor svalnade intresset markant när han framförde att Egypten borde bli en sekulär islamsk stat. Värdarna i det Muslimska brödraskapet uttalade att detta var en inblandning i Egyptens inre angelägenheter. På sina håll i arabvärlden har man svårt att svälja att en turkisk premiärminister gör anspråk på att leda denna heterogena zon.
I väster fällde turkiska transportflygplan mat och andra förnödenheter till den inringade befolkningen i libyska Bani Walid, där regeringsstyrkor (?) försöker slå upprorsförband (?) som stödjer Khaddafi. En humanitär insats i alla fall som väcker respekt. Erdogans tal i Libyen möttes av skanderande rop på att störta Assad i Syrien.
Erdogan har på ytterst skickligt sätt klätt av den sekulära statens väktare, krigsmakten, för att driva Turkiet i en ny riktning. I somras avgick hela den militära ledningen på ett bräde, och Erdogan få förutsättas ha lojala officerare på plats som ersättare.
I backspegeln kanske framtida historiker kommer att peka ut det europeiska motståndet mot en turkisk EU-anslutning som ett strategiskt misstag av historiska dimensioner. Sveriges linje som uthålligt drivits av bland annat Jan Eliasson och Carl Bildt var betydligt klokare. Risken för att vi befinner oss i en malström utan att veta om det kan inte viftas bort, och tändande gnistor finns det flera. Inställda grekiska betalningar (?) och nedröstad (?) palestinsk självständighetsförklaring för att ta ett par den här veckan.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Klartecknet att upplåta utrymme för amerikansk X-bandsradar har stirrat upp Iran, som man samtidigt bedriver parallella operationer mot kurder tillsammans med. Under den senaste månaden har Turkiet genomfört flyg- och artilleribeskjutningar mot kurdiska ställningar i Irak. Den turkiska inrikesministern har varnat för en stor markoperation i norra delen av Irak.
Sommarens uppskruvade retorik mot Syrien har talat för döva öron. Det har inte hindrat Turkiet från att förstärka förbanden vid den militära gränsen, och även här har det varit tal om markoperationer. Sådana har inte bekräftats från officiellt håll, men turkiska tidningar har i två månader rapporterat om olika tecken på detta.
Konfrontationen mot Israel har jag skrivit om tidigare. Även om Turkiet är kvantitaivt överlägset när det gäller sjöstridskrafter, så är Israel starkare kvalitativt Det gäller i synnerhet luftstridskrafterna med stridsflyg och omfattande UAV-förband i absolut världsklass. Enda möjligheten för Turkiet att mäta sig är om Israel distraheras på andra fronter. Att den turkiska armén är ofantligt stor är inte särskilt relevant just här. Ett turkiskt anfall genom Syrien mot Israel ter sig för ögonblicket orimligt.
Ärkefienden Grekland har, tack vare de turkiska varningarna om cypriotiska provokationer i samband med de provborrningar som startar idag, höjt beredskap på sjö- och luftstridskrafter. Utanför den turkiska kusten ligger ett antal grekiska öar som utgör möjliga friktionsytor mellan länderna. En annan gammal ärkefiende, Ryssland, har också blivit irriterat på den turkiska linjen eftersom det skulle kunna hota ryska planer på kontrollen över energiflöden i området. Den stora jagaren Severomorsk avlägger därför ett flottbesök i Syrien strax samtidigt som grekiska tidningar hävdar att Ryssland också skickat två atomubåtar till området.
Erdogans besök i Egypten blev till slut en utebliven framgång. Efter sitt tal för entusiastiska folkmassor svalnade intresset markant när han framförde att Egypten borde bli en sekulär islamsk stat. Värdarna i det Muslimska brödraskapet uttalade att detta var en inblandning i Egyptens inre angelägenheter. På sina håll i arabvärlden har man svårt att svälja att en turkisk premiärminister gör anspråk på att leda denna heterogena zon.
I väster fällde turkiska transportflygplan mat och andra förnödenheter till den inringade befolkningen i libyska Bani Walid, där regeringsstyrkor (?) försöker slå upprorsförband (?) som stödjer Khaddafi. En humanitär insats i alla fall som väcker respekt. Erdogans tal i Libyen möttes av skanderande rop på att störta Assad i Syrien.
Erdogan har på ytterst skickligt sätt klätt av den sekulära statens väktare, krigsmakten, för att driva Turkiet i en ny riktning. I somras avgick hela den militära ledningen på ett bräde, och Erdogan få förutsättas ha lojala officerare på plats som ersättare.
I backspegeln kanske framtida historiker kommer att peka ut det europeiska motståndet mot en turkisk EU-anslutning som ett strategiskt misstag av historiska dimensioner. Sveriges linje som uthålligt drivits av bland annat Jan Eliasson och Carl Bildt var betydligt klokare. Risken för att vi befinner oss i en malström utan att veta om det kan inte viftas bort, och tändande gnistor finns det flera. Inställda grekiska betalningar (?) och nedröstad (?) palestinsk självständighetsförklaring för att ta ett par den här veckan.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-18
Snart ny försvarsbudget
En budget i balans är rubriken på dagens inlägg hos Wiseman inför regeringens presentation av höstbudgeten på tisdag. Wiseman tar upp osäkerheterna om vad som kommer/kan realiseras av Försvarsstrukturutredningen bland annat. Vidare räknar Wiseman upp trycket på budgeten:
"Ekvationen att få ihop försvarsbudgeten blir allt mer komplicerad. En allt större del av materielen behöver bytas ut, löneutgifterna stiger kraftigt, omfattningen på de internationella insatserna växer och när budgetramen ligger fast blir det problem."
Det är inte annat än att skriva under på denna uppräkning. I debatten hörs ofta att Försvarsmakten är i balans till 2014, vilket med stor sannolikhet kommer att vara fallet. I Wisemans tappning:
"Problemet är bara att det är två skilda saker att få en budget att gå ihop och att få en budget att gå ihop och genomföra all verksamhet."
Vad som saknas i debatten är det långsiktiga perspektivet, anser jag. Ta bara statsrådets pressmeddelande när det begav sig:
"Hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Idag är bara ungefär en tredjedel av den nationella insatsorganisationen kravställd för insats inom ett år."
och
"Fördubblad förmåga till fredsfrämjande insatser. 1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt."
Vi är inte i närheten av att realisera detta med gällande planering. Att hålla 50000 soldater med en veckas beredskap är ohyggligt dyrt. [Förtydligande] Huvuddelen av förbanden har generellt 90 dagars beredskap. Det jag resonerar kring är om det finns förberedelser för att inta den beredskap som uttrycks som "inom en vecka". Att gå från 90 dagar till sju dagar tar inte 83 dagar, utan sannolikt år om vi talar hela insatsorganisationen. [Slut förtydligande] Det kräver en materiell tillgänglighet och en spridning som vi inte har, varken nu, 2014 eller 2019 med den ekonomi som inte finns. Till detta kommer kravet på personlig duglighet och förbandsträning. Att hålla flygförare till fyra divisioner i den höga beredskapen finns inte alls i planerna, och en ökning av bara dessa individer har klar påverkan på kostnaderna. Det behövs tekniker, underrättelse- och stridsledningspersonal, baser och mycket annat på motsvarande nivå.
Någon fördubbling av de fredsfrämjande insatserna har knappt börjat. Bloggen Gripen News hade i morse en intressant sammanställning av underutnyttjandet av anlaget för internationella insatser för perioden 2006-2010 på nästan 1,6 Mdr SEK. En illustration av citatet från Wiseman ovan.
Den som vill läsa mera kan ta sig till inlägget Hej Matematik - Kapitel Miltärt försvar som jag skrev för sex veckor sedan. I detta redovisar jag en övergripande beräkning med kommentarer när det gäller balansen mellan ambition och resurser.
För att uppnå balans måste vi antagligen lägga ned förband, dra ned internationell ambition och ha någon form av differentierad beredskap. Det är bättre att veta hur det står till, så att planeringsförutsättningarna för olika operationsfall blir realistiska. Först då blir det också möjligt att ställa sig frågan om det verkligen räcker.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
"Ekvationen att få ihop försvarsbudgeten blir allt mer komplicerad. En allt större del av materielen behöver bytas ut, löneutgifterna stiger kraftigt, omfattningen på de internationella insatserna växer och när budgetramen ligger fast blir det problem."
Det är inte annat än att skriva under på denna uppräkning. I debatten hörs ofta att Försvarsmakten är i balans till 2014, vilket med stor sannolikhet kommer att vara fallet. I Wisemans tappning:
"Problemet är bara att det är två skilda saker att få en budget att gå ihop och att få en budget att gå ihop och genomföra all verksamhet."
Vad som saknas i debatten är det långsiktiga perspektivet, anser jag. Ta bara statsrådets pressmeddelande när det begav sig:
"Hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Idag är bara ungefär en tredjedel av den nationella insatsorganisationen kravställd för insats inom ett år."
och
"Fördubblad förmåga till fredsfrämjande insatser. 1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt."
Vi är inte i närheten av att realisera detta med gällande planering. Att hålla 50000 soldater med en veckas beredskap är ohyggligt dyrt. [Förtydligande] Huvuddelen av förbanden har generellt 90 dagars beredskap. Det jag resonerar kring är om det finns förberedelser för att inta den beredskap som uttrycks som "inom en vecka". Att gå från 90 dagar till sju dagar tar inte 83 dagar, utan sannolikt år om vi talar hela insatsorganisationen. [Slut förtydligande] Det kräver en materiell tillgänglighet och en spridning som vi inte har, varken nu, 2014 eller 2019 med den ekonomi som inte finns. Till detta kommer kravet på personlig duglighet och förbandsträning. Att hålla flygförare till fyra divisioner i den höga beredskapen finns inte alls i planerna, och en ökning av bara dessa individer har klar påverkan på kostnaderna. Det behövs tekniker, underrättelse- och stridsledningspersonal, baser och mycket annat på motsvarande nivå.
Någon fördubbling av de fredsfrämjande insatserna har knappt börjat. Bloggen Gripen News hade i morse en intressant sammanställning av underutnyttjandet av anlaget för internationella insatser för perioden 2006-2010 på nästan 1,6 Mdr SEK. En illustration av citatet från Wiseman ovan.
Den som vill läsa mera kan ta sig till inlägget Hej Matematik - Kapitel Miltärt försvar som jag skrev för sex veckor sedan. I detta redovisar jag en övergripande beräkning med kommentarer när det gäller balansen mellan ambition och resurser.
För att uppnå balans måste vi antagligen lägga ned förband, dra ned internationell ambition och ha någon form av differentierad beredskap. Det är bättre att veta hur det står till, så att planeringsförutsättningarna för olika operationsfall blir realistiska. Först då blir det också möjligt att ställa sig frågan om det verkligen räcker.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-16
Gripen stretar vidare
SAAB verkar inte ha gett upp ordern om 126 stridsflygplan i Indien. Inte att döma av den genomgång som Designcentrat för en hangarfartygsbaserad Gripen gjorde för tio dagar sedan i Indien. En av de bättre flygbloggarna har fick tag i denna och publicerade den i förgår (se ovan).
Genomgången ser överlag trovärdig ut, och Gripenansvariga försöker använda de nedärvda och utmärkta vägbaseringsegenskaperna i flygplanet Sea Gripen som ett förstärkningsargument. Tyvärr är bild 5 behäftad med flera direkta felaktigheter och borde genast tas bort. I en genomgång med historiska inslag om hangarfartyg, så får vi veta att Tyskland har haft tre stycken och att Australien bygger två stycken just nu. Det senare måste vara en missuppfattning, eftersom det är helikoptrar som ska baseras på dessa.
Mitt intryck av den indiska utvärderingen av Gripen i den första rundan är att planet prisades för mycket god manöverbarhet. Största svagheten var beroendet av amerikanska komponenter samt tidsförhållandena kring en högpresterande AESA-radar. För varje dag som går minskar den senare risken, så SAAB har allt att vinna på att inköpet drar ut på tiden. Har företaget tur får det i alla fall bjuda på affären, och då vet vi att Gripen står mycket starkt i driftskostnader.
Eftersom en ny Gripenversion består av ett nytt skrov, så har man efterhand kunnat kompensera för en svaghet som flygplanet hade från början, nämligen att planet var för litet. Lite förenklat kan man säga att de viktigaste grundegenskaperna för stridsflygplan är storleken och motorn. Ett större plan kan bära mer/större vapen, större radar och mer bränsle. Samtidigt ökar kraven på dragkraft, luftmotstånd, målytan och driftkostnader som minus. Med en stark motor kan ett flygplan få bättre prestanda uttryckt som dragkraft/vikt. I omvärldens ögon finns en nedärvd skepsis mot enmotorplan som Gripen och JSF, dels beroende på prestanda och säkerhet vid motorbortfall. I takt med flygmotorutvecklingen nedgår denna nackdel över tid, särskild som kostnaderna för att flyga blir mer intressanta i en tid med pressade försvarsbudgetar.
I en annan del av världen hackar sig JSF-programmet vidare. Häromdagen föreslog ett amerikanskt kongressutskott att kapa ~ 4 Mdr SEK från utvecklingen, vilket innebär en platå i produktionen kring 32 flygplan per år under en fyraårsperiod. Det är svårt att förstå hur den grundläggande kalkylen ska hålla när det gäller priserna per flygplan med de mjukvaruproblem som har varit.
De ryska stridsflygplanen från Sukhoi (Två motorer/större flygkropp - exvis SU-35) som moderna flygplan i väst brukar värderas mot är formidabla motståndare. En F-35 i norsk tappning kommer att få svårt att hävda sig i luftstrid mot dessa, medan en nyare och större Gripenversion har bättre möjligheter inklusive den avancerade datalänk som finns. JSF grundkonstruktion bygger på att den kan uppträda tillsammans med plan som F-22. Nu köpte Norge inte ett stridsflygplan, utan fullt logiskt en säkerhetspolitik istället, så det kommer att ordna sig i alla fall. Vi får se hur den formeln kommer att tillämpas i Tjeckien som hyr Gripen fram till och med 2015, och där det nu börjar positionera sig aktörer inför en eventuell anskaffning av nytt flygplan. The heat is on.
Genomgången ser överlag trovärdig ut, och Gripenansvariga försöker använda de nedärvda och utmärkta vägbaseringsegenskaperna i flygplanet Sea Gripen som ett förstärkningsargument. Tyvärr är bild 5 behäftad med flera direkta felaktigheter och borde genast tas bort. I en genomgång med historiska inslag om hangarfartyg, så får vi veta att Tyskland har haft tre stycken och att Australien bygger två stycken just nu. Det senare måste vara en missuppfattning, eftersom det är helikoptrar som ska baseras på dessa.
Mitt intryck av den indiska utvärderingen av Gripen i den första rundan är att planet prisades för mycket god manöverbarhet. Största svagheten var beroendet av amerikanska komponenter samt tidsförhållandena kring en högpresterande AESA-radar. För varje dag som går minskar den senare risken, så SAAB har allt att vinna på att inköpet drar ut på tiden. Har företaget tur får det i alla fall bjuda på affären, och då vet vi att Gripen står mycket starkt i driftskostnader.
Eftersom en ny Gripenversion består av ett nytt skrov, så har man efterhand kunnat kompensera för en svaghet som flygplanet hade från början, nämligen att planet var för litet. Lite förenklat kan man säga att de viktigaste grundegenskaperna för stridsflygplan är storleken och motorn. Ett större plan kan bära mer/större vapen, större radar och mer bränsle. Samtidigt ökar kraven på dragkraft, luftmotstånd, målytan och driftkostnader som minus. Med en stark motor kan ett flygplan få bättre prestanda uttryckt som dragkraft/vikt. I omvärldens ögon finns en nedärvd skepsis mot enmotorplan som Gripen och JSF, dels beroende på prestanda och säkerhet vid motorbortfall. I takt med flygmotorutvecklingen nedgår denna nackdel över tid, särskild som kostnaderna för att flyga blir mer intressanta i en tid med pressade försvarsbudgetar.
I en annan del av världen hackar sig JSF-programmet vidare. Häromdagen föreslog ett amerikanskt kongressutskott att kapa ~ 4 Mdr SEK från utvecklingen, vilket innebär en platå i produktionen kring 32 flygplan per år under en fyraårsperiod. Det är svårt att förstå hur den grundläggande kalkylen ska hålla när det gäller priserna per flygplan med de mjukvaruproblem som har varit.
De ryska stridsflygplanen från Sukhoi (Två motorer/större flygkropp - exvis SU-35) som moderna flygplan i väst brukar värderas mot är formidabla motståndare. En F-35 i norsk tappning kommer att få svårt att hävda sig i luftstrid mot dessa, medan en nyare och större Gripenversion har bättre möjligheter inklusive den avancerade datalänk som finns. JSF grundkonstruktion bygger på att den kan uppträda tillsammans med plan som F-22. Nu köpte Norge inte ett stridsflygplan, utan fullt logiskt en säkerhetspolitik istället, så det kommer att ordna sig i alla fall. Vi får se hur den formeln kommer att tillämpas i Tjeckien som hyr Gripen fram till och med 2015, och där det nu börjar positionera sig aktörer inför en eventuell anskaffning av nytt flygplan. The heat is on.
2011-09-15
Caglavica II ?
Ryktena löper fram och tillbaka inför Kosovos övertagande av gränsövergångar i norra delen av landet mot gränsen till Serbien i morgon. Flera tidningar rapporterar om att en styrka om 1000 paramilitärer under ledning av den pensionerade generalen Bozidar Delic har tagit sig in i den serbdominerade norra delen av Kosovo. Generalen Delic är ökänd i Kosovo efter att ha varit chef för den 549. motoriserade brigaden i slutet av 90-talet. Han anklagas bland annat för att ha varit ansvarig för mordet på 42 människor i byn Trnje i mars 1999.
Den serbiske presidenten Boris Tadic varnade på en presskonferens för följderna av Kosovos unilaterala handlande med stöd av EULEX. Tidigare i sommar försökte Kosovopolis ta över tullkontrollen mot Serbien, vilket utlöste kravaller. Sedan dess har NATO-ledda styrkan KFOR svarat för säkerheten vid gränsövergångarna i Jarinje och Brnjak.
Det finns enligt min bedömning flera samverkande faktorer till varför detta sker just nu. Till att börja med är Kosovos premiärminister klart pressad av anklagelserna om hans inblandning i organhandel. Se tidigare inlägg. I nästa vecka kommer eventuellt den palestinska myndigheten att lämna in en ansökan om fullvärdigt medlemsskap i FN, vilket är ett slags utropande av en självständig stat. Eftersom den frågan är mycket mer explosiv än frågan om Kosovo, så finns det möjlighet att agera i skuggan av denna.
NATO är också väldigt engagerat för tillfället För närvarande genomför organisationen sex olika operationer. Det kan inte uteslutas att någon aktör uppfattar NATO som svagare än tidigare i operationsområdet. I bakgrunden finns också en falnande attraktionskraft hos EU i ljuset av Eurokrisen. President Tadic sa visserligen på presskonferensen att ett EU-medlemskap fortfarande är ett serbiskt mål, men mer uttalat nationalistiska krafter växer sig allt starkare igen.
Om Kosovoserberna gör motstånd med understöd från de så kallade parallella strukturerna, ledda från Serbien, så får Kosovo och EULEX svårt att hävda sin auktoritet. En given konfrontationsplats är den delade staden Mitrovica vid floden Ibar. Denna flod utgör en etnisk delare i stort när det gäller Kosovo. Om Kosovos maktspelare använder manövertänkande vid motstånd ligger istället det närmare till hands att ge sig på serbiska enklaver i söder, i synnerhet i området Caglavica-Gracanica utanför huvudstaden Pristina. Utanför Caglavica utförde den svenska kontigenten KS 09 stordåd i mars 2004, då den tillsammans med andra trupper stod emot försök till våldsam etnisk rensning. Här mästerligt skildrat av Maciej Zaremba i DN. Vi håller tummarna för att vi slipper liknande scener 7,5 år senare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den serbiske presidenten Boris Tadic varnade på en presskonferens för följderna av Kosovos unilaterala handlande med stöd av EULEX. Tidigare i sommar försökte Kosovopolis ta över tullkontrollen mot Serbien, vilket utlöste kravaller. Sedan dess har NATO-ledda styrkan KFOR svarat för säkerheten vid gränsövergångarna i Jarinje och Brnjak.
Det finns enligt min bedömning flera samverkande faktorer till varför detta sker just nu. Till att börja med är Kosovos premiärminister klart pressad av anklagelserna om hans inblandning i organhandel. Se tidigare inlägg. I nästa vecka kommer eventuellt den palestinska myndigheten att lämna in en ansökan om fullvärdigt medlemsskap i FN, vilket är ett slags utropande av en självständig stat. Eftersom den frågan är mycket mer explosiv än frågan om Kosovo, så finns det möjlighet att agera i skuggan av denna.
NATO är också väldigt engagerat för tillfället För närvarande genomför organisationen sex olika operationer. Det kan inte uteslutas att någon aktör uppfattar NATO som svagare än tidigare i operationsområdet. I bakgrunden finns också en falnande attraktionskraft hos EU i ljuset av Eurokrisen. President Tadic sa visserligen på presskonferensen att ett EU-medlemskap fortfarande är ett serbiskt mål, men mer uttalat nationalistiska krafter växer sig allt starkare igen.
Om Kosovoserberna gör motstånd med understöd från de så kallade parallella strukturerna, ledda från Serbien, så får Kosovo och EULEX svårt att hävda sin auktoritet. En given konfrontationsplats är den delade staden Mitrovica vid floden Ibar. Denna flod utgör en etnisk delare i stort när det gäller Kosovo. Om Kosovos maktspelare använder manövertänkande vid motstånd ligger istället det närmare till hands att ge sig på serbiska enklaver i söder, i synnerhet i området Caglavica-Gracanica utanför huvudstaden Pristina. Utanför Caglavica utförde den svenska kontigenten KS 09 stordåd i mars 2004, då den tillsammans med andra trupper stod emot försök till våldsam etnisk rensning. Här mästerligt skildrat av Maciej Zaremba i DN. Vi håller tummarna för att vi slipper liknande scener 7,5 år senare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-14
Ryssland storsatsar på prickskyttar!
För ett halvår sedan argumenterade jag i ett inlägg för en satsning på prickskyttar. Uppenbarligen har ett liknande övervägande skett i den ryska generalstaben. I en re-write av RIA Novosti från en artikel i RBC Daily presenteras en satsning på prickskyttar.
Enligt originalartikeln skall varje rysk brigad innehålla en prickskyttepluton. Planerna presenterades på en presskonferens av den ryske generalstabschefen, Nikolaj Makarov, själv. Han hänvisade till prickskyttars ökade betydelse i modern krigföring, i synnerhet under operationer i städer. Enligt referatet uteslöt inte generalen revolter liknande de som skett Nordafrika i Ryssland (!) Ryska krigsmakten måste därför förbereda sig på det värsta, enligt general Makarov.
Källor i försvarsministeriet berättade för tidningen att prickskyttar kommer att börja anställas om ett år och att utländska vapen kommer att köpas in. Det är bara kontrakterade underofficerare som kommer att komma i fråga med hänsyn till den långa utbildningstiden. För våra läsare utan militär bakgrund kan nämnas att vi inte pratar om någon som sätter ett kikarsikte på ett gevär. Dessa brukar betecknas som skarpskyttar. En prickskytt är särskilt uttagen, utrustad och utbildad soldat för att kunna bekämpa mål på alla avstånd utan att upptäckas. En rysk analytiker anger i artikeln utbildningstiden till år för rysk del.
Andra intressanta uppgifter i artikeln avhandlar att Nordkorea är det land som satsar hårdast på prickskyttar. Enligt intervjuade experter har landet tio prickskyttebrigader. De har också 300 utbildade och krigsplacerade självmordssoldater.....Detta kommer dock Ryssland inte ta efter.
Den psykologiska effekten av prickskyttar är väldigt stor. Berömda prickskyttar är arméernas motsvarigheter till flygaress och ubåtskaptener. Några kända är amerikanen Carlos Hathcock (Vietnamkriget) och sovjeten Vasilj Saitsev (Andra världskriget). Bland kännare är dock finske Simo Häyhä den högst rankade. Utrustad med ett kort gevär utan kikarsikte dödade han 505 fiender under Vinterkriget (Varje skott bekräftat - red anm). Dessutom dödade han ytterligare 200 motståndare med sin kulsprutepistol.
[Korrigering 15/9 kl 1645] Eftersom uttalandet från generalen Makarov var anmärkningsvärt, så gjorde jag i morse och nyss en kontroll med andra källor i rysk media. Mycket talar för att han inte pratade om faran för revolter i Ryssland, utan om länderna i Centralasien. Läsarna uppmanas därför ta uppgiften om Ryssland med flera nypor salt. Jag justerar ned RIA från 7+ i trovärdighet till 7 som konsekvens. [Slut korrigering]
Enligt originalartikeln skall varje rysk brigad innehålla en prickskyttepluton. Planerna presenterades på en presskonferens av den ryske generalstabschefen, Nikolaj Makarov, själv. Han hänvisade till prickskyttars ökade betydelse i modern krigföring, i synnerhet under operationer i städer. Enligt referatet uteslöt inte generalen revolter liknande de som skett Nordafrika i Ryssland (!) Ryska krigsmakten måste därför förbereda sig på det värsta, enligt general Makarov.
Källor i försvarsministeriet berättade för tidningen att prickskyttar kommer att börja anställas om ett år och att utländska vapen kommer att köpas in. Det är bara kontrakterade underofficerare som kommer att komma i fråga med hänsyn till den långa utbildningstiden. För våra läsare utan militär bakgrund kan nämnas att vi inte pratar om någon som sätter ett kikarsikte på ett gevär. Dessa brukar betecknas som skarpskyttar. En prickskytt är särskilt uttagen, utrustad och utbildad soldat för att kunna bekämpa mål på alla avstånd utan att upptäckas. En rysk analytiker anger i artikeln utbildningstiden till år för rysk del.
Andra intressanta uppgifter i artikeln avhandlar att Nordkorea är det land som satsar hårdast på prickskyttar. Enligt intervjuade experter har landet tio prickskyttebrigader. De har också 300 utbildade och krigsplacerade självmordssoldater.....Detta kommer dock Ryssland inte ta efter.
Den psykologiska effekten av prickskyttar är väldigt stor. Berömda prickskyttar är arméernas motsvarigheter till flygaress och ubåtskaptener. Några kända är amerikanen Carlos Hathcock (Vietnamkriget) och sovjeten Vasilj Saitsev (Andra världskriget). Bland kännare är dock finske Simo Häyhä den högst rankade. Utrustad med ett kort gevär utan kikarsikte dödade han 505 fiender under Vinterkriget (Varje skott bekräftat - red anm). Dessutom dödade han ytterligare 200 motståndare med sin kulsprutepistol.
[Korrigering 15/9 kl 1645] Eftersom uttalandet från generalen Makarov var anmärkningsvärt, så gjorde jag i morse och nyss en kontroll med andra källor i rysk media. Mycket talar för att han inte pratade om faran för revolter i Ryssland, utan om länderna i Centralasien. Läsarna uppmanas därför ta uppgiften om Ryssland med flera nypor salt. Jag justerar ned RIA från 7+ i trovärdighet till 7 som konsekvens. [Slut korrigering]
2011-09-13
Svenska Dagbladet går på tigerjakt
Svenska Dagbladet hade i morse en ledare om Försvarshögskolan och ÖB med rubriken Ska ÖB:s skola satsa på simulerad rävjakt?
Jag vet inte riktigt hur rubriken valdes, eftersom Försvarshögskolan inte är ÖB:s skola; numera är det inte ens Försvarsministerns skola. Uppenbart är emellertid att Försvarshögskolan står i skottlinjen för SvD missnöje. Tyvärr biter tidningen den hand som föder den. Jag tänker då på den stora uppmärksamhet och kritik som SvD ägnade frågan om GLC/NOC de senaste två åren. Tidningen gör sig lustig över ett experiment om schackspel som gav ett uppenbart resultat. Men, resultatet var tvärtom mot det som tidningen uppger.
Experimentet med schackspelet ledde till den första kritiken mot NBF byggd på vetenskaplig grund. Flera av de hypoteser/premisser som NBF grundade sig på kunde inte verifieras i experimenten. De inblandade försökspersonerna kunde inte nå bättre resultat när de fick flytta ett eller två steg före motståndaren. Andra liknande experiment med andra variabler vederlade andra hypoteser. Det var inte förrän försökspersonerna fick använda både ledningsöverläge och bättre rörlighet som en klart mätbar effekt kunde dokumenteras. Någon ökad rörlighet ingick dock inte i NBF. Experimenten återupprepades senare av australiska forskare med liknande resultat.
För tydlighetens skull så vill jag säga att jag inte var inblandad i dessa eller har någon personlig relation till de som utförde dessa experiment.
Jag har bara till och från i roller som både elev, student och lärare under de senaste tolv åren sett skolan utvecklas till det bättre. Långsamt förvisso, och inte utan en och annan klar brist. Paradämnet Krigsvetenskap har i alla fall gjort mig muntrare liksom Strategiämnet. Det breddade säkerhetsperspektivet inom politikområdet syns i kursutbud och i flytten till Drottning Kristinas väg.
I slutet av ledaren får även ÖB kritik för att denne ska skrivit ut något slags fribrev till skolan för att göra den lilla högskolan större. Jag vet inte riktigt hur alternativen ser ut. Ska ÖB skicka sina blivande chefer och stabsofficerare någon annanstans? Handelshögskolan? Helsingfors? Hermods?
Jag vet inte riktigt hur rubriken valdes, eftersom Försvarshögskolan inte är ÖB:s skola; numera är det inte ens Försvarsministerns skola. Uppenbart är emellertid att Försvarshögskolan står i skottlinjen för SvD missnöje. Tyvärr biter tidningen den hand som föder den. Jag tänker då på den stora uppmärksamhet och kritik som SvD ägnade frågan om GLC/NOC de senaste två åren. Tidningen gör sig lustig över ett experiment om schackspel som gav ett uppenbart resultat. Men, resultatet var tvärtom mot det som tidningen uppger.
Experimentet med schackspelet ledde till den första kritiken mot NBF byggd på vetenskaplig grund. Flera av de hypoteser/premisser som NBF grundade sig på kunde inte verifieras i experimenten. De inblandade försökspersonerna kunde inte nå bättre resultat när de fick flytta ett eller två steg före motståndaren. Andra liknande experiment med andra variabler vederlade andra hypoteser. Det var inte förrän försökspersonerna fick använda både ledningsöverläge och bättre rörlighet som en klart mätbar effekt kunde dokumenteras. Någon ökad rörlighet ingick dock inte i NBF. Experimenten återupprepades senare av australiska forskare med liknande resultat.
För tydlighetens skull så vill jag säga att jag inte var inblandad i dessa eller har någon personlig relation till de som utförde dessa experiment.
Jag har bara till och från i roller som både elev, student och lärare under de senaste tolv åren sett skolan utvecklas till det bättre. Långsamt förvisso, och inte utan en och annan klar brist. Paradämnet Krigsvetenskap har i alla fall gjort mig muntrare liksom Strategiämnet. Det breddade säkerhetsperspektivet inom politikområdet syns i kursutbud och i flytten till Drottning Kristinas väg.
I slutet av ledaren får även ÖB kritik för att denne ska skrivit ut något slags fribrev till skolan för att göra den lilla högskolan större. Jag vet inte riktigt hur alternativen ser ut. Ska ÖB skicka sina blivande chefer och stabsofficerare någon annanstans? Handelshögskolan? Helsingfors? Hermods?
Krigare från Mazar-e-Sharif i Libyen?
Först nu har jag haft tid att dyka ned i en uppgift från nästan två veckor tillbaka. I den pakistanska tidningen The Nation påstod en reporter i en artikel att USA rekryterat 1500 uzbeker med flera från Mazar-e-Sharif för att slåss mot Khaddafis styrkor i Libyen. The Nation är en tidning med en trovärdighet som jag rankar till 7 på en tiogradig skala. Bland annat skriver tidningen:
"Sources told TheNation: “Most of the men have been recruited from Afghanistan. They are Uzbeks, Persians and Hazaras. According to the footage, these men attired in Uzbek-style of shalwar and Hazara-Uzbek Kurta were found fighting in Libyan cities.”
och vidare:
"Sources in Quetta said: “Some Uzbeks and Hazaras from Afghanistan were arrested in Balochistan for illegally traveling into Pakistan en route to Libya through Iran. Aljazeera’s report gave credence to this story. More than 60 Afghans, mainly children and teenagers, have been found dead after suffocating inside a shipping container in southwestern Pakistan in an apparent human smuggling attempt."
Detta väcker intresse om en sådan rörelse skett överhuvudtaget. Har människor från vårt område i norra Afghanistan tagit sig till Libyen för att slåss? Även om jag i grunden är skeptisk till påståendena, så finns det anledning att titta närmare på detta. Här behövs det hjälp från läsarna.
Till att börja med kan vi konstatera att det bor uzbeker, hazarer och persiskt talande människor i norra Afghanistan och den stora staden Mazar-e-Sharif. Vi vet dessutom att USA stödde Norra Alliansen under offensiven i Afghanistan hösten 2001, så kontakter finns.
The Nation talar om tidigare transporter av människor som tagits i den pakistanska delen av Baluchistan. Jag har hittat två rapporter om detta tidigare under året. Dels en kort notis från juni om hur 176 afghaner arresterats i Baluchistan på väg till Iran och andra länder. Dels en annan notis från Pakistan Criminal Records om hur 12 uzbeker och tajiker som färdats över den pakistansk-afghanska gränsen ett par veckor tidigare också blivit arresterade. Där hittar vi inget som talar emot The Nations uppgifter.
Vi vet också att uzbeker, tajiker och hazarer format en nygammal lös allians. Se detta tidigare inlägg från slutet av juni. Denna allians bekräftades några dagar senare.
Enligt originalartikeln så har Aljazeera inte fått tillstånd att ta foton på dessa påstådda krigare. Här kan läsarna bidra genom att för ett ögonblick specialisera sig på uzbekisk och uzbekisk-hazarisk klädessed enligt tidningens påstående överst. Här är bilder på hur Shalwar kameez och Kurta ser ut.
Den enda bilden jag har hittat som är associerad till afghanska krigare i Libyen ser ut så här, vilken inte ser särskilt trovärdig ut med hänsyn till källa och banner i nedre högra hörnet. Är det någon som ramlat på ett foto från Tripoli eller andra ställen, där rebeller haft speciella kläder? Eller har någon stött på någon annan skriftlig uppgift som kan kasta ljus över saken? För de läsare som har tid och kan arabiska torde algeriska nyhetskällor vara en bra ingång.
Om The Nations påståenden går att verifiera, så blir nästa led intressant att diskutera. När kommer de i så fall tillbaka till Norra Afghanistan och vad har de med sig i form av vapen?
Om The Nations anklagelser om värvning skulle stämma, så kommer inte dessa att vändas mot ISAF i de flesta fall. Men vi vet att Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) är aktiva i PRT MeS område, och vi vet att olika Libya Islamic Groups har haft kontakt med IMU i Waziristan i Pakistan. Eftersom det mesta kan köpas och alla inte alltid är de som de utger sig för att vara, så är dessa bindningar mellan nationaliteter intressanta. Detsamma gäller risken att ISAF-styrkor kommer i vägen för brottslig lukrativ verksamhet i norra Afghanistan.
En annan möjlighet är att ISAF:s motståndare har skickat egna krigare till Libyen. För det talar den rikliga tillgången på vapen i landet, den historiska erfarenheten av Stingerrobotarnas betydelse för kampen mot sovjetiska styrkor samt den omvittnade libyska närvaron i Al Qaida. Flera personer i den högsta ledningen har varit libyer och i Irak var libyer det näst största inslaget i Al Qaida.
När kommer den första rapporten om bärbara luftvärnsrobotar från plundrade libyska vapenförråd som används i Aghanistan?
"Sources told TheNation: “Most of the men have been recruited from Afghanistan. They are Uzbeks, Persians and Hazaras. According to the footage, these men attired in Uzbek-style of shalwar and Hazara-Uzbek Kurta were found fighting in Libyan cities.”
och vidare:
"Sources in Quetta said: “Some Uzbeks and Hazaras from Afghanistan were arrested in Balochistan for illegally traveling into Pakistan en route to Libya through Iran. Aljazeera’s report gave credence to this story. More than 60 Afghans, mainly children and teenagers, have been found dead after suffocating inside a shipping container in southwestern Pakistan in an apparent human smuggling attempt."
Detta väcker intresse om en sådan rörelse skett överhuvudtaget. Har människor från vårt område i norra Afghanistan tagit sig till Libyen för att slåss? Även om jag i grunden är skeptisk till påståendena, så finns det anledning att titta närmare på detta. Här behövs det hjälp från läsarna.
Till att börja med kan vi konstatera att det bor uzbeker, hazarer och persiskt talande människor i norra Afghanistan och den stora staden Mazar-e-Sharif. Vi vet dessutom att USA stödde Norra Alliansen under offensiven i Afghanistan hösten 2001, så kontakter finns.
The Nation talar om tidigare transporter av människor som tagits i den pakistanska delen av Baluchistan. Jag har hittat två rapporter om detta tidigare under året. Dels en kort notis från juni om hur 176 afghaner arresterats i Baluchistan på väg till Iran och andra länder. Dels en annan notis från Pakistan Criminal Records om hur 12 uzbeker och tajiker som färdats över den pakistansk-afghanska gränsen ett par veckor tidigare också blivit arresterade. Där hittar vi inget som talar emot The Nations uppgifter.
Vi vet också att uzbeker, tajiker och hazarer format en nygammal lös allians. Se detta tidigare inlägg från slutet av juni. Denna allians bekräftades några dagar senare.
Enligt originalartikeln så har Aljazeera inte fått tillstånd att ta foton på dessa påstådda krigare. Här kan läsarna bidra genom att för ett ögonblick specialisera sig på uzbekisk och uzbekisk-hazarisk klädessed enligt tidningens påstående överst. Här är bilder på hur Shalwar kameez och Kurta ser ut.
Den enda bilden jag har hittat som är associerad till afghanska krigare i Libyen ser ut så här, vilken inte ser särskilt trovärdig ut med hänsyn till källa och banner i nedre högra hörnet. Är det någon som ramlat på ett foto från Tripoli eller andra ställen, där rebeller haft speciella kläder? Eller har någon stött på någon annan skriftlig uppgift som kan kasta ljus över saken? För de läsare som har tid och kan arabiska torde algeriska nyhetskällor vara en bra ingång.
Om The Nations påståenden går att verifiera, så blir nästa led intressant att diskutera. När kommer de i så fall tillbaka till Norra Afghanistan och vad har de med sig i form av vapen?
Om The Nations anklagelser om värvning skulle stämma, så kommer inte dessa att vändas mot ISAF i de flesta fall. Men vi vet att Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) är aktiva i PRT MeS område, och vi vet att olika Libya Islamic Groups har haft kontakt med IMU i Waziristan i Pakistan. Eftersom det mesta kan köpas och alla inte alltid är de som de utger sig för att vara, så är dessa bindningar mellan nationaliteter intressanta. Detsamma gäller risken att ISAF-styrkor kommer i vägen för brottslig lukrativ verksamhet i norra Afghanistan.
En annan möjlighet är att ISAF:s motståndare har skickat egna krigare till Libyen. För det talar den rikliga tillgången på vapen i landet, den historiska erfarenheten av Stingerrobotarnas betydelse för kampen mot sovjetiska styrkor samt den omvittnade libyska närvaron i Al Qaida. Flera personer i den högsta ledningen har varit libyer och i Irak var libyer det näst största inslaget i Al Qaida.
När kommer den första rapporten om bärbara luftvärnsrobotar från plundrade libyska vapenförråd som används i Aghanistan?
2011-09-11
Rysk flottsatsning ifrågasätts
Här och nu är inte bara ett problem som Försvarsmakten brottas med. Den ambitiösa satsningen på den ryska flottan till 2020 som F&S har rapporterat om flera gånger det senaste året är under ifrågasättande från flera håll. Officiellt senast i en ledare i Nezavisimaya Gazeta, där temat just är att satsningarna ligger för långt bort och kanske på fel saker.
Ledaren hänvisar till militära experter som ifrågasätter satsningen på Mistralfartygen på bekostnad av nya hangarfartyg. Tidningen skriver sarkastiskt att stora fartyg bygger landet numera åt Indien och Kina istället. En f.d chef för Svarta Havsflottan citeras avseende dennes motstånd mot att det förra flagskeppet Ochakov togs ur tjänst för två veckor sedan. (Fartyget är ett väldigt stort ubåtsjaktfartyg; klassificeras som kryssare i väst, men anses i Ryssland vara en jagare i funktionen - red anm). Vidare skriver tidningen att Östersjöflottans korvetter Steregushchy och Soobrazitelny inte är stridsdugliga mer än till 50%, vilket begränsar deras deltagande i övningsverksamhet. Om jag förstått rätt, så stödjer sig tidningen på en ansedd bloggares uppgifter avseende Östersjöflottan.
Det har förekommit liknande kritik i andra tidningar också, och en händelse som kan ha utlöst denna ledare kan vara det jag skrev om tidigare i veckan. Nämligen att försvarsminister Serdjukov bekräftade att Ryssland har för avsikt att köpa två Mistralfartyg till. Det verkar som om Nezavisimaya Gazeta har ställt sig på den sidan som ifrågasätter nyttan i denna affär och att man behöver ökad förmåga här och nu för den nationella säkerhetens skull. I vassen lurar de som säger att Ryssland är en kontinentalmakt och därför behöver en stark armé. Fortsättning lär följa.
Ledaren hänvisar till militära experter som ifrågasätter satsningen på Mistralfartygen på bekostnad av nya hangarfartyg. Tidningen skriver sarkastiskt att stora fartyg bygger landet numera åt Indien och Kina istället. En f.d chef för Svarta Havsflottan citeras avseende dennes motstånd mot att det förra flagskeppet Ochakov togs ur tjänst för två veckor sedan. (Fartyget är ett väldigt stort ubåtsjaktfartyg; klassificeras som kryssare i väst, men anses i Ryssland vara en jagare i funktionen - red anm). Vidare skriver tidningen att Östersjöflottans korvetter Steregushchy och Soobrazitelny inte är stridsdugliga mer än till 50%, vilket begränsar deras deltagande i övningsverksamhet. Om jag förstått rätt, så stödjer sig tidningen på en ansedd bloggares uppgifter avseende Östersjöflottan.
Det har förekommit liknande kritik i andra tidningar också, och en händelse som kan ha utlöst denna ledare kan vara det jag skrev om tidigare i veckan. Nämligen att försvarsminister Serdjukov bekräftade att Ryssland har för avsikt att köpa två Mistralfartyg till. Det verkar som om Nezavisimaya Gazeta har ställt sig på den sidan som ifrågasätter nyttan i denna affär och att man behöver ökad förmåga här och nu för den nationella säkerhetens skull. I vassen lurar de som säger att Ryssland är en kontinentalmakt och därför behöver en stark armé. Fortsättning lär följa.
2011-09-09
Flashpoint: Östra Medelhavet
Läget i Östra Medelhavet har blivit skärpt den senaste tiden. Turkiet som för en aktiv politik i regionen blandar sofistikerade handlingar med halvplumpa hot. Sedan flera månader tillbalka har landet förstärkt sin militära närvaro vid den syriska gränsen. Det ger en handlingsfrihet att rulla in i norra Syrien för attt upprätta en buffertzon, om situationen i landet skulle försämras ytterligare. Turkiet har också signalerat att man är berett att upplåta plats för radarstationer inom ett gemensamt robotförsvar, något som dragit på sig iransk kritik.
Samtidigt har Turkiet genomfört flygattacker in i Irak för att slå mot kurdiska ställningar. Även i detta område finns rapporter om flera turkiska förband i beredskap vid gränsen. Mets uppmärksamhet har dock den hastigt försämrade relationen med Israel fått den senaste veckan. Diplomatiska, handelsmässiga och militära band har klippts av i en rasande fart sedan FN-rapporten om Ship-to-Gaza-intermezzot blivit känd. Turkiet som kritiserades i rapporten för att inte stoppat avseglatsen krävde en ursäkt av Israel, som också kritiserades för överdriven våldsanvändning. Förutsägabrt vägrade Israel att avge en sådan, eftersom rapporten också gav ett legalt stöd för den blockad som Israel upprätthåller.
Det senaste turkiska draget har kommit de senaste 24 timmarna när premiärminister Erdogan och andra ministrar underförstått hotat prospekteringsborrningar inom cypriotisk ekonomisk zon och gett order om att hjälpsändningar med turkiska fartyg till Gaza i fortsättningen skall skall eskorteras av örlogsfartyg.
Möjligen handlar hela denna tirad om att sätta press på Israel ekonomiskt, eftersom landet har mer att förlora på utebliven handel med Turkiet än tvärtom. Det kan också handla om att öka spänningen för att försvåra investerares intresse för energiutvinning i östra Medelhavet eller för att själv ta över denna.
Skillnaderna på turkiska och israeliska sjöstridskrafter är ganska stora. Turkiet är i betydande överläge kvantitaivt med 14 ubåtar och 23 fregatter jämfört med Israels tre ubåtar och tre robotkorvetter. Turkiet förfogar också över en större minvapenkapacitet liksom landstigningskapacitet. Israel å andra sidan är kvalitativt starkare på fartygssidan, främst avseende ubåtarna. Landet har också ett starkare luftförsvar sammantaget, vilket påverkar möjligheterna till sjöstrid positivt.
Eftersom Cypern också blivit indraget, så innebär det också att EU-klassens strykpojke Grekland också har blivit det för att försvara sina intressen på Cypern. Eftersom den grekiska militären får en av Europas största andelar av BNP, så finns här också en icke-föraktlig kapacitet, främst i form av det fruktade luftvärnssystemet S-300 från Ryssland. 1996 var det nära sammanstötningar mellan Turkiet och Grekland över några kobbar i det Egeiska havet.
För Israel kommer denna upptrappning i sämsta möjliga läge med tanke på det försämrade diplomatiska läge som landet har manövrerat in sig i de senaste åren. Palestina kommer med stor sannolikhet att söka bli accepterad som självständig stat när FN:s Generalförsamling sammanträder om två veckor. Samtidigt pågår olika socila protestaktioner i landet mot försämringar i levnadsstandard. Nu sitter inte Israel still. Under senaste dygnet har man arresterat cirka 100 personer som man knyter till förberedelser för terroristattacker. Dessa rubriceras av myndigheterna som medlemmar i Hamas.
I söder har läget mot den egyptiska gränsen blivit mer ansträngt sedan en terroristgrupp infiltrerade Israel och dödade åtta personer utanför Eilat. I striderna som följde efter detta sköt ísraeliska helikoptrar sannolikt ihjäl fem egyptiska gränssoldater av misstag. Detta utlöste naturligtvis en storm av egyptiska protester, och bidrog sannolikt till att Israel gav ett mjukare svar på de raketbeskjutningar som ungefär samtidigt skedde från Gaza, än vad man hade planerat.
En som försöker dra nytta av denna utveckling är premiärminister Erdogan som annonserat ett besök i Egypten nästa vecka. Redan har Turkiet annonserat gemensamma flottövningar med Egypten. För EU och NATO skulle situationen kunna utvecklas till en mardröm, om det skulle komma till skärmytslingar i Medelhavet. Det torde innebära en hel del diplomati den närmaste tiden, då olika länder börjar förstå åt var det här ska leda. Den allmänna bilden brukar vara att Israel har ett slags automatiskt stöd, men det är inte säkert i det här avseendet. Turkiet är viktigare för amerikanska reella intressen med sin kontroll över passagen från Svarta Havet, NATO:s näst största armé och enda medlemmen i alliansen med muslimsk befolkning. Häromdagen var nyligen avgångne försvarsministern Robert Gates ute och kallade Israels premiärminist Benjamin Nethanyau för en "otacksam allierad".
Andra aktörer kan vinna på en konfrontation mellan Israel och Turkiet. Libanon (Hizbollah) gör anspråk på gasfälten Levithian som finns mellan Israel och Libanon i Medelhavet. Det mesta inom interrnationell havsrätt talar för att fälten är israeliska. Hizbollah har möjlighet att hålla Israel i schack på marken genom de cirka 40000 raketer som bedömare räknar med att organisationen samlat på sig sedan Libanonkriget 2006. Sedan dess finns det skäl att misstänka att de även graderat upp sin kapacitet när det gäller både pansarvärnsrobot- och luftvärnsrobotar. Under kriget 2006 lyckades de dessutom att tillfoga ett israeliskt örlogsfartyg svåra skador med hjälp av en lättare kustrobot, så det hotet tillkommer också. Israeliska bedömare varnar för att Hizbollah kan försöka sig på en attack på offshoreplattformar.
Den som ler mest i mjugg torde dock vara Bashar al-Assad i Syrien. Med utsikterna till sammanstötningar mellan Israel och Turkiet inte längre en utopi, utan nu som en avlägsen möjlighet, uppstår nu möjligheten att krossa upproret en gång för alla. I den syriska generalstaben har det genomförts några förändringar, och en särskild armékår har skapats. Demonstrationerna i Aleppo förra veckan oroar det syriska etablissemanget, eftersom där finns grundbulten i alliansen mellan affärseliten och alawiterna. Dessutom har väst trumfat igenom sanktioner mot den syriska olje- och gasnäringen som staten är så beroende av. Med Israel upptaget med Västbanken, Gaza, Egypten och nu Turkiet ökar möjligheterna för Assad att dra loss enheter från Golanhöjderna. Hittills har ett av problemen för regimen varit att den inte har haft tillräckligt med styrkor att slå till på tillräckligt många platser samtidigt för att krossa embryot till en enad syrisk opposition.
Kanske finns möjligheten nu när kampen om energifyndigheter nu nått Flashpoint Östra Medelhavet.
Samtidigt har Turkiet genomfört flygattacker in i Irak för att slå mot kurdiska ställningar. Även i detta område finns rapporter om flera turkiska förband i beredskap vid gränsen. Mets uppmärksamhet har dock den hastigt försämrade relationen med Israel fått den senaste veckan. Diplomatiska, handelsmässiga och militära band har klippts av i en rasande fart sedan FN-rapporten om Ship-to-Gaza-intermezzot blivit känd. Turkiet som kritiserades i rapporten för att inte stoppat avseglatsen krävde en ursäkt av Israel, som också kritiserades för överdriven våldsanvändning. Förutsägabrt vägrade Israel att avge en sådan, eftersom rapporten också gav ett legalt stöd för den blockad som Israel upprätthåller.
Det senaste turkiska draget har kommit de senaste 24 timmarna när premiärminister Erdogan och andra ministrar underförstått hotat prospekteringsborrningar inom cypriotisk ekonomisk zon och gett order om att hjälpsändningar med turkiska fartyg till Gaza i fortsättningen skall skall eskorteras av örlogsfartyg.
Möjligen handlar hela denna tirad om att sätta press på Israel ekonomiskt, eftersom landet har mer att förlora på utebliven handel med Turkiet än tvärtom. Det kan också handla om att öka spänningen för att försvåra investerares intresse för energiutvinning i östra Medelhavet eller för att själv ta över denna.
Skillnaderna på turkiska och israeliska sjöstridskrafter är ganska stora. Turkiet är i betydande överläge kvantitaivt med 14 ubåtar och 23 fregatter jämfört med Israels tre ubåtar och tre robotkorvetter. Turkiet förfogar också över en större minvapenkapacitet liksom landstigningskapacitet. Israel å andra sidan är kvalitativt starkare på fartygssidan, främst avseende ubåtarna. Landet har också ett starkare luftförsvar sammantaget, vilket påverkar möjligheterna till sjöstrid positivt.
Eftersom Cypern också blivit indraget, så innebär det också att EU-klassens strykpojke Grekland också har blivit det för att försvara sina intressen på Cypern. Eftersom den grekiska militären får en av Europas största andelar av BNP, så finns här också en icke-föraktlig kapacitet, främst i form av det fruktade luftvärnssystemet S-300 från Ryssland. 1996 var det nära sammanstötningar mellan Turkiet och Grekland över några kobbar i det Egeiska havet.
För Israel kommer denna upptrappning i sämsta möjliga läge med tanke på det försämrade diplomatiska läge som landet har manövrerat in sig i de senaste åren. Palestina kommer med stor sannolikhet att söka bli accepterad som självständig stat när FN:s Generalförsamling sammanträder om två veckor. Samtidigt pågår olika socila protestaktioner i landet mot försämringar i levnadsstandard. Nu sitter inte Israel still. Under senaste dygnet har man arresterat cirka 100 personer som man knyter till förberedelser för terroristattacker. Dessa rubriceras av myndigheterna som medlemmar i Hamas.
I söder har läget mot den egyptiska gränsen blivit mer ansträngt sedan en terroristgrupp infiltrerade Israel och dödade åtta personer utanför Eilat. I striderna som följde efter detta sköt ísraeliska helikoptrar sannolikt ihjäl fem egyptiska gränssoldater av misstag. Detta utlöste naturligtvis en storm av egyptiska protester, och bidrog sannolikt till att Israel gav ett mjukare svar på de raketbeskjutningar som ungefär samtidigt skedde från Gaza, än vad man hade planerat.
En som försöker dra nytta av denna utveckling är premiärminister Erdogan som annonserat ett besök i Egypten nästa vecka. Redan har Turkiet annonserat gemensamma flottövningar med Egypten. För EU och NATO skulle situationen kunna utvecklas till en mardröm, om det skulle komma till skärmytslingar i Medelhavet. Det torde innebära en hel del diplomati den närmaste tiden, då olika länder börjar förstå åt var det här ska leda. Den allmänna bilden brukar vara att Israel har ett slags automatiskt stöd, men det är inte säkert i det här avseendet. Turkiet är viktigare för amerikanska reella intressen med sin kontroll över passagen från Svarta Havet, NATO:s näst största armé och enda medlemmen i alliansen med muslimsk befolkning. Häromdagen var nyligen avgångne försvarsministern Robert Gates ute och kallade Israels premiärminist Benjamin Nethanyau för en "otacksam allierad".
Andra aktörer kan vinna på en konfrontation mellan Israel och Turkiet. Libanon (Hizbollah) gör anspråk på gasfälten Levithian som finns mellan Israel och Libanon i Medelhavet. Det mesta inom interrnationell havsrätt talar för att fälten är israeliska. Hizbollah har möjlighet att hålla Israel i schack på marken genom de cirka 40000 raketer som bedömare räknar med att organisationen samlat på sig sedan Libanonkriget 2006. Sedan dess finns det skäl att misstänka att de även graderat upp sin kapacitet när det gäller både pansarvärnsrobot- och luftvärnsrobotar. Under kriget 2006 lyckades de dessutom att tillfoga ett israeliskt örlogsfartyg svåra skador med hjälp av en lättare kustrobot, så det hotet tillkommer också. Israeliska bedömare varnar för att Hizbollah kan försöka sig på en attack på offshoreplattformar.
Den som ler mest i mjugg torde dock vara Bashar al-Assad i Syrien. Med utsikterna till sammanstötningar mellan Israel och Turkiet inte längre en utopi, utan nu som en avlägsen möjlighet, uppstår nu möjligheten att krossa upproret en gång för alla. I den syriska generalstaben har det genomförts några förändringar, och en särskild armékår har skapats. Demonstrationerna i Aleppo förra veckan oroar det syriska etablissemanget, eftersom där finns grundbulten i alliansen mellan affärseliten och alawiterna. Dessutom har väst trumfat igenom sanktioner mot den syriska olje- och gasnäringen som staten är så beroende av. Med Israel upptaget med Västbanken, Gaza, Egypten och nu Turkiet ökar möjligheterna för Assad att dra loss enheter från Golanhöjderna. Hittills har ett av problemen för regimen varit att den inte har haft tillräckligt med styrkor att slå till på tillräckligt många platser samtidigt för att krossa embryot till en enad syrisk opposition.
Kanske finns möjligheten nu när kampen om energifyndigheter nu nått Flashpoint Östra Medelhavet.
2011-09-07
Ryssland utlöser optionen och köper två Mistralfartyg till
Den ryske försvarsministern Anatolij Serdjukov bekräftade idag att Ryssland avser teckna kontrakt för ytterligare två Mistralfartyg som ska byggas i Ryssland, enligt RIA Novosti. Försvarsminister Serdjukov förutspådde att avtalet skulle vara klart före årsskiftet. Han berättade också att egna besättningar redan tränar i Frankrike för de två första fartygen.
I juni underteckande Ryssland och Frankrike ett avtal om ett köp av två stycken amfibiestridsfartyg av typen Mistral till ett värde av 1,2 Mdr €. Dessa två fartyg ska, enligt officiella ryska uppgifter, tillföras Stilla Havsflottan och Norra flottan under 2014 respektive 2015. Det mesta talar för att de två nya fartygen går till samma flottor och/eller Svarta Havsflottan. Byggnationer av kajer och barracker för besättningar blir viktiga indikationer för var fartygen kommer ha sin hemmahamn.
Mistralfartygen tillför en viktig luftdimension för ryska marina stridsgrupper. Fartyget tar sexton helikoptrar, varav sex på däck enligt specifikationerna. Det är främst Ka-29/Ka-31 och attackhelikoptern Ka-52K som kommer att placeras på Mistralfartygen. Det ryska försvarsministeriet annonserade häromdagen sina planer att köpa > 100 st (140 är en siffra jag stött på tidigare - red anm) av den senare typen till 2020. Nyproduktionen beräknas starta 2014.
Landstigningskapaciteten ökar också, då en Mistral tar ett 70-tal pansarskyttefordon och fyra mindre lanstigningsfartyg. En annan, ofta bortglömd, är faktor är en uppgradering av den ryska ledningsförmågan, eftersom fartygen köps med delvis NATO-kompatibla ledningssystem.
[Tillägg] Enligt läsarna får vi se PAK FA över Östersjön 2013 med 2012 som andra troligaste alternativet. [Slut tillägg]
Några av tidigare inlägg om Mistral:
Ryssland storsatsar på flottan?
Amerikansk syn på försäljningen av Mistral
Mistral-Inget hot mot Sverige
Mistral innebär nytt varv i Östersjön?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I juni underteckande Ryssland och Frankrike ett avtal om ett köp av två stycken amfibiestridsfartyg av typen Mistral till ett värde av 1,2 Mdr €. Dessa två fartyg ska, enligt officiella ryska uppgifter, tillföras Stilla Havsflottan och Norra flottan under 2014 respektive 2015. Det mesta talar för att de två nya fartygen går till samma flottor och/eller Svarta Havsflottan. Byggnationer av kajer och barracker för besättningar blir viktiga indikationer för var fartygen kommer ha sin hemmahamn.
Mistralfartygen tillför en viktig luftdimension för ryska marina stridsgrupper. Fartyget tar sexton helikoptrar, varav sex på däck enligt specifikationerna. Det är främst Ka-29/Ka-31 och attackhelikoptern Ka-52K som kommer att placeras på Mistralfartygen. Det ryska försvarsministeriet annonserade häromdagen sina planer att köpa > 100 st (140 är en siffra jag stött på tidigare - red anm) av den senare typen till 2020. Nyproduktionen beräknas starta 2014.
Landstigningskapaciteten ökar också, då en Mistral tar ett 70-tal pansarskyttefordon och fyra mindre lanstigningsfartyg. En annan, ofta bortglömd, är faktor är en uppgradering av den ryska ledningsförmågan, eftersom fartygen köps med delvis NATO-kompatibla ledningssystem.
[Tillägg] Enligt läsarna får vi se PAK FA över Östersjön 2013 med 2012 som andra troligaste alternativet. [Slut tillägg]
Några av tidigare inlägg om Mistral:
Ryssland storsatsar på flottan?
Amerikansk syn på försäljningen av Mistral
Mistral-Inget hot mot Sverige
Mistral innebär nytt varv i Östersjön?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-06
Rysk kapprustning i luftrummet?
Trots ett intermezzo med en mindre brand blev den ryska flygutställningen MAKS 2011 en succé för Sukhoi som visade upp PAK FA (T-50) för omvärlden. Premiärminister Putin inledningstalade och pekade ut den egna flygindustrin som en strategiskt prioriterad verksamhet. Planet gjorde flera imponerande uppvisningar, trots vissa begränsningar eftersom planet befinner sig under utprovning.
PAK FA räknas som ett femte generationens stridsflygplan och har imponerande prestanda. Förutom sedvanlig rysk motorstyrka, så försöker Sukhoi att uppnå en osynlighet för ögat. Genom materialval och kameror som filmar omgivningen i realtid, så kan man projicera en bild av denna omgivning på planet. Det innebär att man uppnår en effekt som gör att planet tycks försvinna för blotta ögat. I närstrid innebär detta stora fördelar, och för att kontra detta måste en motståndare förlita sig på IR-spaning istället. [Edit] Om de lyckas med detta är osäkert. [Slut Edit]
Den ryske flygvapenchefen, generalöverste Alexander Zelin, sa tidigare i veckan att han räknar med att planet tas i tjänst 2015. Till 2020 finns redan en beställning om 60 flygplan. Detta tal kommer att öka. Tidigare officiella uttalanden har nämnt en målbild på 250 plan för ryska krigsmakten. Utöver detta tillkommer exportmöjligheterna. Att PAK FA visades upp på MAKS innebär att man vill sälja planet. Indien och Ryssland har redan en ramöverenskommelse om 250-300 flygplan i en indisk version med PAK FA som grund. Andra potentiella köpare är de rika Gulfstaterna och traditionella handelspartners som Venezuela, Iran samt möjligen Kina.
För amerikansk del innebär planet ett ökat tryck på F-35. Det är svårt att tänka sig att den amerikanska flygindustrin och amerikanska strateger vill se sig omsprungna av Ryssland. F-35-projektet som dras med förseningar och fördyringar kommer sannolikt tvingas kapa en av versionerna, om man vill hålla tempot uppe och kostnaderna nere i utvecklingen. Med säkerhetsproblem för USA:s andra avancerade flygplan, F-22, så finns det en uppenbar risk att Ryssland om 15 år uppnår en nära paritet med USA avseende jakt- och attackplan, om inte F-35 kommer i ordning som planerat. En tanke som var utesluten för bara tio år sedan.
Med en rysk exportsatsning så innebär det också att USA på sikt kan se sig utmanade av andra stater också, om dessa skaffar sig PAK FA och SU-35 i tillräcklig omfattning. Ett sätt att förhindra denna utveckling är att erbjuda teknologiöverföring och samarbete med potentiella kunder och samarbetspartners, främst i Asien och Mellanöstern. Indien har redan fått erbjudanden om samarbete inom robotförsvar, vilket är en annan viktig sektor i sammanhanget. Med jättelika besparingar i den federala budgeten, så kommer USA att tvingas till smärtsamma prioriteringar och teknologiöverföringar för att behålla ledningen i denna kapprustning.
För svensk del innebär utvecklingen av PAK FA och SU-35 att vi om tio år får räkna med en helt annan profil på det ryska flygvapnet kring den Skandinaviska halvön. Nu är det ju fler bitar som ska på plats än bara ett plan. Flygförare med tillräcklig flygtid, stridsledning och flygammunition för att nämna några viktiga faktorer. Utvecklingen kommer bli spännande att följa och frågan är när vi får se den första PAK FA över Östersjön under utprovning eller i operativ tjänst. Ge din bedömning till höger.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
PAK FA räknas som ett femte generationens stridsflygplan och har imponerande prestanda. Förutom sedvanlig rysk motorstyrka, så försöker Sukhoi att uppnå en osynlighet för ögat. Genom materialval och kameror som filmar omgivningen i realtid, så kan man projicera en bild av denna omgivning på planet. Det innebär att man uppnår en effekt som gör att planet tycks försvinna för blotta ögat. I närstrid innebär detta stora fördelar, och för att kontra detta måste en motståndare förlita sig på IR-spaning istället. [Edit] Om de lyckas med detta är osäkert. [Slut Edit]
Den ryske flygvapenchefen, generalöverste Alexander Zelin, sa tidigare i veckan att han räknar med att planet tas i tjänst 2015. Till 2020 finns redan en beställning om 60 flygplan. Detta tal kommer att öka. Tidigare officiella uttalanden har nämnt en målbild på 250 plan för ryska krigsmakten. Utöver detta tillkommer exportmöjligheterna. Att PAK FA visades upp på MAKS innebär att man vill sälja planet. Indien och Ryssland har redan en ramöverenskommelse om 250-300 flygplan i en indisk version med PAK FA som grund. Andra potentiella köpare är de rika Gulfstaterna och traditionella handelspartners som Venezuela, Iran samt möjligen Kina.
För amerikansk del innebär planet ett ökat tryck på F-35. Det är svårt att tänka sig att den amerikanska flygindustrin och amerikanska strateger vill se sig omsprungna av Ryssland. F-35-projektet som dras med förseningar och fördyringar kommer sannolikt tvingas kapa en av versionerna, om man vill hålla tempot uppe och kostnaderna nere i utvecklingen. Med säkerhetsproblem för USA:s andra avancerade flygplan, F-22, så finns det en uppenbar risk att Ryssland om 15 år uppnår en nära paritet med USA avseende jakt- och attackplan, om inte F-35 kommer i ordning som planerat. En tanke som var utesluten för bara tio år sedan.
Med en rysk exportsatsning så innebär det också att USA på sikt kan se sig utmanade av andra stater också, om dessa skaffar sig PAK FA och SU-35 i tillräcklig omfattning. Ett sätt att förhindra denna utveckling är att erbjuda teknologiöverföring och samarbete med potentiella kunder och samarbetspartners, främst i Asien och Mellanöstern. Indien har redan fått erbjudanden om samarbete inom robotförsvar, vilket är en annan viktig sektor i sammanhanget. Med jättelika besparingar i den federala budgeten, så kommer USA att tvingas till smärtsamma prioriteringar och teknologiöverföringar för att behålla ledningen i denna kapprustning.
För svensk del innebär utvecklingen av PAK FA och SU-35 att vi om tio år får räkna med en helt annan profil på det ryska flygvapnet kring den Skandinaviska halvön. Nu är det ju fler bitar som ska på plats än bara ett plan. Flygförare med tillräcklig flygtid, stridsledning och flygammunition för att nämna några viktiga faktorer. Utvecklingen kommer bli spännande att följa och frågan är när vi får se den första PAK FA över Östersjön under utprovning eller i operativ tjänst. Ge din bedömning till höger.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-04
2011 är ett långt år - utsikter inför hösten
2011 blir/är ett långt år har varit ett tema för F&S sen januari. Nu står vi inför en höst med många osäkerheter. Min analys är att världen löper en klar risk att uppleva ett större krig innan det nya året gryr. Det är fyra faktorer som gör världen osäkrare den närmaste tiden, enligt min mening.
Dessa är: Tioårsdagen av 911, västs ekonomiska nedgång, stora underliggande spänningar i främst Mellersta Östern, men också i Afrika och Asien samt prognos för höjda matpriser.
Den första faktorn är den mest oberäkneliga, men också den med sannolikt minst påverkan. De amerikanska varningssystemen blinkar överallt inför tioårsdagen av de dramatiska attackerna mot USA 2001. Det mesta talar för att blir försök till attacker och att någon/några kan lyckas. Ju större målet och eventuella operationer är, desto större är möjligheterna att upptäcka och avvärja dessa. Skulle någon spektakulär attack lyckas på amerikansk mark, så kommer reaktionen bli kraftig, och då kan vad som helst hända beroende på vem som binds till en sådan attack. Låg sannolikhet med stora konsekvenser innebär en hanterbar risk.
Västs ekonomiska nedgång är mera en underström som i huvudsak har långsiktiga effekter. Men det går inte att utesluta att andra aktörer uppfattar detta som ett svaghetstecken och agerar därefter. Attacker mot den amerikanska dollarn skulle kunna utlösa starka reaktioner från USA. EU är i stora strukturella problem med en gemensam valuta utan parallell politisk konstruktion. Finansmarknaden är krass och skeptisk mot de olika försöken att bemästra situationen. Grekland visar nu ännu sämre siffror än tidigare. Italien lanserade ett tufft sparpaket som bidrog till att landet fick sina lån omsatta till fördelaktiga villkor, men nu backar Berlusconis regering från dessa dag för dag.
Tyskland som alla förlitar sig på befinner sig i en situation som påminner om valet mellan pest eller kolera. Om Tyskland går i borgen motsvarande > 1/4 av totalsumman, så finns det inget som garanterar att det stannar där. Förbundskanslern Merkel är attackerad från alla håll. Idag förlorade partiet (CDU) kraftigt i ett delstatsval. I morgon avgörs i domstol legaliteten i förra räddningspaketet som togs utan debatt i förbundsdagen. På fredag löper tiden ut för det privata näringslivet (banker främst) att ställa upp med säkerheter, något som visat sig vara svårt att övertyga om. Den 29/9 väntar omröstning om det nya räddningspaketet. Eftersom all utrikespolitik är inrikespolitik och all politik lokal, så finns det en betydande risk att Merkel förlorar omröstningen. Detta skulle innebära en regeringskris i Europas ekonomiska motor och en omedelbar reaktion från marknaden, vars följder skulle vara svåra att överblicka.
EU löper en risk att kastas in i en politisk kris ovanpå statsskuldskrisen. USA som i grunden har en annan dynamik kan gå in i en recession. I augusti skapades inga nya jobb i landet. Den tidigare bostadslånekrisen har slagit hårt mot arbetskraftens rörlighet. Med mycket låg efterfrågan har priserna på bostäder sjunkit kraftigt i stora delar av landet, vilket skapar inlåsningseffekter där den enskilde inte kan eller vill sälja, och därmed inte kan flytta dit jobben faktiskt finns. President Obama har fått en del kritik sedan han åkte på semester och hans stab meddelade att han hade en lösning som ska presenteras på Labour Day i morgon. Kritikerna undrar varför inte presidenten är mån om att sjösätta reformer så fort som möjligt.
Den nedgång som väst upplever kommer minska aptiten för att blanda sig i uppblossade konflikter, om inte vitala säkerhetsintressen hotas. Alltfler ifrågasätter varför väst ska bygga upp andra länder när de egna medborgarna förlorar jobb och social oro ökar som exempelvis upploppen i Storbritannien.
När det gäller Mellersta Östern (och Nordafrika) är det svårt att veta var vi ska börja. I stormens öga ligger Israel och Palestina. Den 20/9 har den palestinska myndigheten annonserat att den avser att utropa en självständig stat när FN:s generalförsamling sammanträder i New York. Israel har varnat den palestinska ledningen som också står under stor press från USA att avstå från detta. Den palestinska myndigheten riskerar att förlora ett stort ekonomiskt bistånd om de driver igenom sin deklaration. Huvudantagonisterna har nästan målat in sig i varsitt hörn i frågan genom att stipulera villkor för förhandlingar.
Samtidigt flödas Gaza fullt med vapen bland annat från Libyen genom det säkerhetsvakuum som börjat uppstå under våren i Sinai till följd av revolten mot Mubarak i Egypten. Följderna från denna inbegriper också en ton från Egypten som mer speglar den antipati som många egyptier känner mot Israel.
Norr om Israel brottas den i huvudsak sekulära och socialistiska regimen i Syrien med en revolt som pågått i ett halvår svagt eskalerande över tid. Syriens geopolitiska läge gör hela situationen väldigt delikat. Assad har hittills hållit sig kvar genom sin allians med affärseliten och sin personliga popularitet. Var detta tar vägen är svårt att säga. Omvärlden har infört tuffa sanktioner mot oljesektorn, och vissa vill gå vidare med nästintill total isolering. Vänligt sinnade stater som Ryssland och Iran håller emot medan Saudiarabien och Frankrike går i täten för en tuffare linje. Insatserna är höga, och det går fortfarande inte att utesluta avledningsmanövrar från Syrien och/eller Iran genom ombud som Hizbollah och Hams.
Norr om Syrien har den turkiska omorienteringen och "zero-problem"-politiken med grannarna fullständigt kört på grund. I Irak bombar turkiskt flyg kurdiska ställningar, i södra delen av landet har ett par brigader mobiliserats på grund av de syriska oroligheterna. Den turkiska regeringen bedriver en nästintill oresonlig politik mot sin förre allierade Israel. Efter att den kommande FN-rapporten om Ship-to-Gaza-intermezzot förra året läckt ut, så har Turkiet utvisat den israeliska ambassadören, dragit tillbaka affärsavtal och hotat med att dra Israel inför Internationella Brottmålsdomstolen, om inte Israel ber om ursäkt. Rapporten sägs visa att Israel agerade med laglig grund, men använde överdrivet våld. Turkiet kritiseras för att det inte avvärjde avseglatsen från turkisk hamn. Turkiet säger också att de tänker eskortera hjälpsändningar till Gaza, vilket ökar risken för en konfrontation med den israeliska flottan.
Öster om Syrien ligger Irak som upplever kraftig turbulens i form av politiskt våld. Olika shiamuslimska grupperingar, vissa stödda av Iran, bedriver en kampanj för att köra ut resterande amerikanska trupper från landet, rensa nyckelstäder som Diayala etniskt (kurder) och Baghdad religiöst (kristna) samt hålla sunniterna på mattan. Om amerikanska trupper för snabbt tvingas lämna landet eller stängs in på baser med ett urvattnat mandat, så mister landet en stabiliserande faktor.
Mycket av kampen i Mellersta östern är egentligen en strid mellan Iran och Saudiarabien om inflytandet i regionen. Hittills sker konfrontationen mellan ombud, vilket framförallt Europa ska vara tacksamt för. Det europeiska energiberoendet från regionen är stort. Störningar i oljeexporten skulle öka oljepriset, vilket skulle höja matpriserna och hålla tillbaka en ekonomisk återhämtning.
Öster om Iran ligger Afghanistan och Pakistan, vars statsbildningar det senaste decenniet blivit destabiliserade. Det finns få utsikter till några förbättringar på kort sikt. De försämrade relationerna mellan Pakistan och USA samt politiskt våld i finans- och hamnmetropolen Karachi är illavarslande. I sydvästra delen av landet ligger provinsen Baluchistan, där Kina och USA tävlar om inflytande för att kunna tappa av de enorma gasresevoarerna i Centralasien.
Saudiarabien går också långa sträckor för att uppnå stabilitet i Bahrain, där det nya organet GCC (Gulf Cooperation Council) använde militärt våld i våras för att slå ned samma typ av uppror som dessa stater stödde i Libyen. Jemen som löper risk att splittras vill saudierna också hålla under armarna för att säkra sin södra flank och trygga handelssjöfarten. Om pirater får fäste på ömse sidor mellan Arabiska halvön och Afrika (Somalia), så hotas handelssjöfarten på ett negativt sätt. Då blir omvärlden sannolikt tvungen att gå i land i viktigare områden för att skydda denna uthålligt.
Somalia innebär att vi är över i Afrika och faktorn höjda matpriser. Vi har redan sett de alarmerande uppgifterna om svältkatastrofen i Somalia och Kenya. Matpriserna har hällts tillbaka den senaste tiden på konstgjord väg genom att många regeringar subventionerat mat inför och under Ramadan. Många faktorer löper samman. Spekulation, dåliga skördar, minskade odlingsarealer på grund av klimatförändringar, ökad köttkonsumtion i Asien, biobränsleodlingar, fler munnar att mätta och höjda energipriser bidrar till högre matpriser. Detta ökar risken för social oro, särskilt i länder som importerar mycket mat och där stora delar av hushållsinkomsten går till livsmedel. Tunisien, Egypten och Libyen är alla tre stater som importerade mer livsmedel än 1% av landets BNP förra året. Av dessa är Libyen inte stabilt, övergångsrådet har knappt kontrollen över huvudstaden eftersom det inte flyttat dit än. Egypten har förlorat sina viktiga turistinkomster och de tidigare spänningarna finns kvar, trots ny ledning i landet.
Länder som Algeriet, Libanon, Marocko och Sudan är länder där kombinationen av hög livsmedelsimport och politisk oro redan finns. Algeriet har idag stängt gränsen mot Libyen för att begränsa infiltration av islamister. Problematiken med Al Qaida i Maghreb delas med Mali, Mauretanien och Niger. Algeriet och Sudan sitter dessutom på stora energifyndigheter, vilket ökar vinsten för den som behärskar dessa. Såväl Europa, USA och Kina satsar allt hårdare på den afrikanska kontinenten med dess mineraler, energifyndigheter och odlingsarealer. Mer än fem miljoner kineser arbetar i Afrika för att uppnå målen med en långsiktig satsning. I Afrika finns också religiösa spänningar mellan kristna och muslimer i viktiga stater som Elfenbenskusten, Nigeria och Sudan.
Kina har emellertid också ekonomiska problem, dels med en farlig bostadsbubbla och inflationsrisk samt fordringar på USA som riskerar att minska, om den amerikanska centralbanken börjar trycka pengar för att betala av på skulden. Kina bedriver en kraftig militär upprustning för att säkra sina flöden till och från Afrika och Centralasien. I Sydkinesiska sjön bedriver landet en aggressiv hållning mot grannstaterna, främst Vietnam och Filippinerna. Kina har också ett visst inflytande när det gäller det oberäkneliga Nordkorea, vars ledare i likhet med Irans sannolikt kommit fram till att Khaddafi var galen som gav upp sina massförstörelsevapen.
I vårt närområde är den farligaste faktorn en resning i Vitryssland som utmanar regimen på allvar. Den vitryska demokratiska rörelsen förtjänar allt stöd. Frågan är hur regimen skulle reagera på revoltförsök och framförallt hur Ryssland ställa sig om de styrande uppfattade att deras vitala säkerhetsintressen hotades, och Vitryssland är ett sådant med Polen i västlägret.
Det finns alltså en hel del som kan förvärras under hösten och vintern. Hur ser våra möjligheter ut att hävda svenska intressen vid allvarliga kriser i omvärlden? Biståndsmässigt har vi en hel del påverkansmöjligheter, och den nuvarande regeringen har varit aktiv när det gäller att använda bistånd för att uppnå mål som fred och säkerhet. Såväl Libyen som Somalia har fått motta betydande summor under året.
Diplomatiskt beror mycket på hur starkt EU är i olika frågor, vilket sannolikt kommer vara ömsom vin, ömsom vatten beroende på frågan. Några soloräder är vi för svaga för, utom möjligen när det gäller Nordkorea, där vi ju uppträder som skyddsmakt åt USA, har skapliga relationer med Pyongyang och övervakar stilleståndsavtalet.
Militärt är däremot möjligheterna små. Överlag gäller nittio dagars beredskap för internationella insatser. Undantaget rör ett transportflygplan, ett skyttekompani och delar av specialförbandet som har tio dagar. Sen tillkommer frågan om det finns pengar för att skicka något av förbanden.
För vår och världens skull, så låt oss hoppas att inte någon av de potentiella konflikterna blommar ut. Jag taxerar risken till 30 % för ett större krig, och att september och oktober är farligast. 2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Dessa är: Tioårsdagen av 911, västs ekonomiska nedgång, stora underliggande spänningar i främst Mellersta Östern, men också i Afrika och Asien samt prognos för höjda matpriser.
Den första faktorn är den mest oberäkneliga, men också den med sannolikt minst påverkan. De amerikanska varningssystemen blinkar överallt inför tioårsdagen av de dramatiska attackerna mot USA 2001. Det mesta talar för att blir försök till attacker och att någon/några kan lyckas. Ju större målet och eventuella operationer är, desto större är möjligheterna att upptäcka och avvärja dessa. Skulle någon spektakulär attack lyckas på amerikansk mark, så kommer reaktionen bli kraftig, och då kan vad som helst hända beroende på vem som binds till en sådan attack. Låg sannolikhet med stora konsekvenser innebär en hanterbar risk.
Västs ekonomiska nedgång är mera en underström som i huvudsak har långsiktiga effekter. Men det går inte att utesluta att andra aktörer uppfattar detta som ett svaghetstecken och agerar därefter. Attacker mot den amerikanska dollarn skulle kunna utlösa starka reaktioner från USA. EU är i stora strukturella problem med en gemensam valuta utan parallell politisk konstruktion. Finansmarknaden är krass och skeptisk mot de olika försöken att bemästra situationen. Grekland visar nu ännu sämre siffror än tidigare. Italien lanserade ett tufft sparpaket som bidrog till att landet fick sina lån omsatta till fördelaktiga villkor, men nu backar Berlusconis regering från dessa dag för dag.
Tyskland som alla förlitar sig på befinner sig i en situation som påminner om valet mellan pest eller kolera. Om Tyskland går i borgen motsvarande > 1/4 av totalsumman, så finns det inget som garanterar att det stannar där. Förbundskanslern Merkel är attackerad från alla håll. Idag förlorade partiet (CDU) kraftigt i ett delstatsval. I morgon avgörs i domstol legaliteten i förra räddningspaketet som togs utan debatt i förbundsdagen. På fredag löper tiden ut för det privata näringslivet (banker främst) att ställa upp med säkerheter, något som visat sig vara svårt att övertyga om. Den 29/9 väntar omröstning om det nya räddningspaketet. Eftersom all utrikespolitik är inrikespolitik och all politik lokal, så finns det en betydande risk att Merkel förlorar omröstningen. Detta skulle innebära en regeringskris i Europas ekonomiska motor och en omedelbar reaktion från marknaden, vars följder skulle vara svåra att överblicka.
EU löper en risk att kastas in i en politisk kris ovanpå statsskuldskrisen. USA som i grunden har en annan dynamik kan gå in i en recession. I augusti skapades inga nya jobb i landet. Den tidigare bostadslånekrisen har slagit hårt mot arbetskraftens rörlighet. Med mycket låg efterfrågan har priserna på bostäder sjunkit kraftigt i stora delar av landet, vilket skapar inlåsningseffekter där den enskilde inte kan eller vill sälja, och därmed inte kan flytta dit jobben faktiskt finns. President Obama har fått en del kritik sedan han åkte på semester och hans stab meddelade att han hade en lösning som ska presenteras på Labour Day i morgon. Kritikerna undrar varför inte presidenten är mån om att sjösätta reformer så fort som möjligt.
Den nedgång som väst upplever kommer minska aptiten för att blanda sig i uppblossade konflikter, om inte vitala säkerhetsintressen hotas. Alltfler ifrågasätter varför väst ska bygga upp andra länder när de egna medborgarna förlorar jobb och social oro ökar som exempelvis upploppen i Storbritannien.
När det gäller Mellersta Östern (och Nordafrika) är det svårt att veta var vi ska börja. I stormens öga ligger Israel och Palestina. Den 20/9 har den palestinska myndigheten annonserat att den avser att utropa en självständig stat när FN:s generalförsamling sammanträder i New York. Israel har varnat den palestinska ledningen som också står under stor press från USA att avstå från detta. Den palestinska myndigheten riskerar att förlora ett stort ekonomiskt bistånd om de driver igenom sin deklaration. Huvudantagonisterna har nästan målat in sig i varsitt hörn i frågan genom att stipulera villkor för förhandlingar.
Samtidigt flödas Gaza fullt med vapen bland annat från Libyen genom det säkerhetsvakuum som börjat uppstå under våren i Sinai till följd av revolten mot Mubarak i Egypten. Följderna från denna inbegriper också en ton från Egypten som mer speglar den antipati som många egyptier känner mot Israel.
Norr om Israel brottas den i huvudsak sekulära och socialistiska regimen i Syrien med en revolt som pågått i ett halvår svagt eskalerande över tid. Syriens geopolitiska läge gör hela situationen väldigt delikat. Assad har hittills hållit sig kvar genom sin allians med affärseliten och sin personliga popularitet. Var detta tar vägen är svårt att säga. Omvärlden har infört tuffa sanktioner mot oljesektorn, och vissa vill gå vidare med nästintill total isolering. Vänligt sinnade stater som Ryssland och Iran håller emot medan Saudiarabien och Frankrike går i täten för en tuffare linje. Insatserna är höga, och det går fortfarande inte att utesluta avledningsmanövrar från Syrien och/eller Iran genom ombud som Hizbollah och Hams.
Norr om Syrien har den turkiska omorienteringen och "zero-problem"-politiken med grannarna fullständigt kört på grund. I Irak bombar turkiskt flyg kurdiska ställningar, i södra delen av landet har ett par brigader mobiliserats på grund av de syriska oroligheterna. Den turkiska regeringen bedriver en nästintill oresonlig politik mot sin förre allierade Israel. Efter att den kommande FN-rapporten om Ship-to-Gaza-intermezzot förra året läckt ut, så har Turkiet utvisat den israeliska ambassadören, dragit tillbaka affärsavtal och hotat med att dra Israel inför Internationella Brottmålsdomstolen, om inte Israel ber om ursäkt. Rapporten sägs visa att Israel agerade med laglig grund, men använde överdrivet våld. Turkiet kritiseras för att det inte avvärjde avseglatsen från turkisk hamn. Turkiet säger också att de tänker eskortera hjälpsändningar till Gaza, vilket ökar risken för en konfrontation med den israeliska flottan.
Öster om Syrien ligger Irak som upplever kraftig turbulens i form av politiskt våld. Olika shiamuslimska grupperingar, vissa stödda av Iran, bedriver en kampanj för att köra ut resterande amerikanska trupper från landet, rensa nyckelstäder som Diayala etniskt (kurder) och Baghdad religiöst (kristna) samt hålla sunniterna på mattan. Om amerikanska trupper för snabbt tvingas lämna landet eller stängs in på baser med ett urvattnat mandat, så mister landet en stabiliserande faktor.
Mycket av kampen i Mellersta östern är egentligen en strid mellan Iran och Saudiarabien om inflytandet i regionen. Hittills sker konfrontationen mellan ombud, vilket framförallt Europa ska vara tacksamt för. Det europeiska energiberoendet från regionen är stort. Störningar i oljeexporten skulle öka oljepriset, vilket skulle höja matpriserna och hålla tillbaka en ekonomisk återhämtning.
Öster om Iran ligger Afghanistan och Pakistan, vars statsbildningar det senaste decenniet blivit destabiliserade. Det finns få utsikter till några förbättringar på kort sikt. De försämrade relationerna mellan Pakistan och USA samt politiskt våld i finans- och hamnmetropolen Karachi är illavarslande. I sydvästra delen av landet ligger provinsen Baluchistan, där Kina och USA tävlar om inflytande för att kunna tappa av de enorma gasresevoarerna i Centralasien.
Saudiarabien går också långa sträckor för att uppnå stabilitet i Bahrain, där det nya organet GCC (Gulf Cooperation Council) använde militärt våld i våras för att slå ned samma typ av uppror som dessa stater stödde i Libyen. Jemen som löper risk att splittras vill saudierna också hålla under armarna för att säkra sin södra flank och trygga handelssjöfarten. Om pirater får fäste på ömse sidor mellan Arabiska halvön och Afrika (Somalia), så hotas handelssjöfarten på ett negativt sätt. Då blir omvärlden sannolikt tvungen att gå i land i viktigare områden för att skydda denna uthålligt.
Somalia innebär att vi är över i Afrika och faktorn höjda matpriser. Vi har redan sett de alarmerande uppgifterna om svältkatastrofen i Somalia och Kenya. Matpriserna har hällts tillbaka den senaste tiden på konstgjord väg genom att många regeringar subventionerat mat inför och under Ramadan. Många faktorer löper samman. Spekulation, dåliga skördar, minskade odlingsarealer på grund av klimatförändringar, ökad köttkonsumtion i Asien, biobränsleodlingar, fler munnar att mätta och höjda energipriser bidrar till högre matpriser. Detta ökar risken för social oro, särskilt i länder som importerar mycket mat och där stora delar av hushållsinkomsten går till livsmedel. Tunisien, Egypten och Libyen är alla tre stater som importerade mer livsmedel än 1% av landets BNP förra året. Av dessa är Libyen inte stabilt, övergångsrådet har knappt kontrollen över huvudstaden eftersom det inte flyttat dit än. Egypten har förlorat sina viktiga turistinkomster och de tidigare spänningarna finns kvar, trots ny ledning i landet.
Länder som Algeriet, Libanon, Marocko och Sudan är länder där kombinationen av hög livsmedelsimport och politisk oro redan finns. Algeriet har idag stängt gränsen mot Libyen för att begränsa infiltration av islamister. Problematiken med Al Qaida i Maghreb delas med Mali, Mauretanien och Niger. Algeriet och Sudan sitter dessutom på stora energifyndigheter, vilket ökar vinsten för den som behärskar dessa. Såväl Europa, USA och Kina satsar allt hårdare på den afrikanska kontinenten med dess mineraler, energifyndigheter och odlingsarealer. Mer än fem miljoner kineser arbetar i Afrika för att uppnå målen med en långsiktig satsning. I Afrika finns också religiösa spänningar mellan kristna och muslimer i viktiga stater som Elfenbenskusten, Nigeria och Sudan.
Kina har emellertid också ekonomiska problem, dels med en farlig bostadsbubbla och inflationsrisk samt fordringar på USA som riskerar att minska, om den amerikanska centralbanken börjar trycka pengar för att betala av på skulden. Kina bedriver en kraftig militär upprustning för att säkra sina flöden till och från Afrika och Centralasien. I Sydkinesiska sjön bedriver landet en aggressiv hållning mot grannstaterna, främst Vietnam och Filippinerna. Kina har också ett visst inflytande när det gäller det oberäkneliga Nordkorea, vars ledare i likhet med Irans sannolikt kommit fram till att Khaddafi var galen som gav upp sina massförstörelsevapen.
I vårt närområde är den farligaste faktorn en resning i Vitryssland som utmanar regimen på allvar. Den vitryska demokratiska rörelsen förtjänar allt stöd. Frågan är hur regimen skulle reagera på revoltförsök och framförallt hur Ryssland ställa sig om de styrande uppfattade att deras vitala säkerhetsintressen hotades, och Vitryssland är ett sådant med Polen i västlägret.
Det finns alltså en hel del som kan förvärras under hösten och vintern. Hur ser våra möjligheter ut att hävda svenska intressen vid allvarliga kriser i omvärlden? Biståndsmässigt har vi en hel del påverkansmöjligheter, och den nuvarande regeringen har varit aktiv när det gäller att använda bistånd för att uppnå mål som fred och säkerhet. Såväl Libyen som Somalia har fått motta betydande summor under året.
Diplomatiskt beror mycket på hur starkt EU är i olika frågor, vilket sannolikt kommer vara ömsom vin, ömsom vatten beroende på frågan. Några soloräder är vi för svaga för, utom möjligen när det gäller Nordkorea, där vi ju uppträder som skyddsmakt åt USA, har skapliga relationer med Pyongyang och övervakar stilleståndsavtalet.
Militärt är däremot möjligheterna små. Överlag gäller nittio dagars beredskap för internationella insatser. Undantaget rör ett transportflygplan, ett skyttekompani och delar av specialförbandet som har tio dagar. Sen tillkommer frågan om det finns pengar för att skicka något av förbanden.
För vår och världens skull, så låt oss hoppas att inte någon av de potentiella konflikterna blommar ut. Jag taxerar risken till 30 % för ett större krig, och att september och oktober är farligast. 2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Vettig veteranpolitik viktigt
Efter mycket om och men fick Sverige en veteranpolitik vid årsskiftet. Kudos till riksdagsledamoten Allan Widman och brigadgeneralen Bo Wranker med flera för engagerat arbete. Tillämpningen av politiken kommer också att påverka rekryteringen, både kvantitativt och kvalitativt, så frågan handlar inte bara om själva veteranerna. I den svenska debatten framhålls ofta andra länder som föredömen och goda exempel, som exempelvis Storbritannien. Men gräset verkar ha gula strån där också.
I en artikel i The Daily Mail kan vi läsa om Lance-Bombardier (Bombardier är benämningen på soldater i det brittiska artilleriet - red anm) Ben Parkinson som förlorade sina bägge ben och ådrog sig hjärnskador i en explosion i Afghanistan 12/9 2006. Inledningsvis fick han ett bud om en ekonomisk ersättning från brittiska staten på 150000 £. Detta blev uppmärksammat i landet, då ett skrivmaskinsbiträde i brittiska flygvapnet ungefär samtidigt fick 484000 £ för utslitningssskador i en tumme. Brittiska försvarsdepartementet gick då igenom Ben Parkinsons fall igen och meddelade att han hade rätt till 1087000 £ vid närmare granskning. Debatten om ersättningen lade sig snabbt.
Nu har den emellertid blossat upp igen, eftersom departementet återkommit med en utbetalningsgräns på 570000 £ för skadade soldater. Som om det inte var nog så fick familjen dagarna efter det beskedet ett brev från garnisonen som berättade att deras son blivit rekommenderad avsked för medicinska skäl, och att slutligt beslut om detta fattas i december. En källa till tidningen understryker att slutliga beslut i de olika frågorna inte är fattade än.
Behandlingen av veteraner, både hela och skadade, är en viktig principfråga för den svenska staten och landets befolkning. I denna kan vi utläsa ett perspektiv på människovärdet som vi tillämpar i praktiken. Ekonomiska nivåer kan alltid diskuteras vid olika skador, men systemet måste vara tydligt, enkelt och tåla jämförelser. Att däremot rekommendera avsked innan rehabiliteringen är avslutad är en bitter medicin att svälja. Känslan av att tillhöra en grupp kan inte underskattas. Även här måste regler vara enkla och tydliga, och med ett inte så litet mått av empati för den som förlorat två ben för svensk politik och andras mänskliga rättigheter. Brittiska officerare har nyligen berättat för mig att de har "många" soldater som döljer sina skador av rädsla för avsked. Låt oss inte hamna där!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I en artikel i The Daily Mail kan vi läsa om Lance-Bombardier (Bombardier är benämningen på soldater i det brittiska artilleriet - red anm) Ben Parkinson som förlorade sina bägge ben och ådrog sig hjärnskador i en explosion i Afghanistan 12/9 2006. Inledningsvis fick han ett bud om en ekonomisk ersättning från brittiska staten på 150000 £. Detta blev uppmärksammat i landet, då ett skrivmaskinsbiträde i brittiska flygvapnet ungefär samtidigt fick 484000 £ för utslitningssskador i en tumme. Brittiska försvarsdepartementet gick då igenom Ben Parkinsons fall igen och meddelade att han hade rätt till 1087000 £ vid närmare granskning. Debatten om ersättningen lade sig snabbt.
Nu har den emellertid blossat upp igen, eftersom departementet återkommit med en utbetalningsgräns på 570000 £ för skadade soldater. Som om det inte var nog så fick familjen dagarna efter det beskedet ett brev från garnisonen som berättade att deras son blivit rekommenderad avsked för medicinska skäl, och att slutligt beslut om detta fattas i december. En källa till tidningen understryker att slutliga beslut i de olika frågorna inte är fattade än.
Behandlingen av veteraner, både hela och skadade, är en viktig principfråga för den svenska staten och landets befolkning. I denna kan vi utläsa ett perspektiv på människovärdet som vi tillämpar i praktiken. Ekonomiska nivåer kan alltid diskuteras vid olika skador, men systemet måste vara tydligt, enkelt och tåla jämförelser. Att däremot rekommendera avsked innan rehabiliteringen är avslutad är en bitter medicin att svälja. Känslan av att tillhöra en grupp kan inte underskattas. Även här måste regler vara enkla och tydliga, och med ett inte så litet mått av empati för den som förlorat två ben för svensk politik och andras mänskliga rättigheter. Brittiska officerare har nyligen berättat för mig att de har "många" soldater som döljer sina skador av rädsla för avsked. Låt oss inte hamna där!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-09-03
Positiv USA-kritik för vår krishantering ISAF Feb 2010
Historien om WikiLeaks snurrar vidare i en allt snabbare och dystrare karusell. Som jag befarade i vintras , så har normala journalistiska principer satts ur spel. WikiLeaks har gjort en mycket stor, tidigare ej planerad, dumpning av material. En journalist vid The Guardian har publicerat lösenordet till krypteringen som tidigare var förbehållen några mellanhänder och utvalda tidningar.
Det innebär att källskyddet sätts ur spel och mycket riktigt svävar nu aktivister i bland annat Syrien i livsfara sedan deras namn stått att läsa i de oredigerade och dekrypterade kablar som nu börjar läcka ut. Varför amerikanska utrikesdepartementet skriver ut sina alla sina källor i klartext är jag inte klar över. De uppgiftslämnare som står i opposition mot diktaturer borde nog kunna påräkna ett visst skydd. Vad olika regeringsföreträdare i sina officiella funktioner säger behöver däremot inte skyddas på samma sätt.
En oklassificerad handling i den nya dumpningen som handlar om Sverige har F&S gått igenom. Den handlar om våra reaktioner på den mycket tragiska attacken i början av förra året som resulterade att vi förlorade två officerare och en tolk. Rapporten är skriven en dryg vecka efter händelsen.
Kabeln är i sig odramatisk. Den beskriver kort bakgrunden på ett i huvudsak korrekt rätt sätt, även om den anger 2006 istället för 2005 som det år vi tidigare fått personal dödade. Vår krishantering får god kritik av ambassadören. Han uttalar att kommunikationen fungerat bra i vad som förefaller vara en väl förberedd plan. ÖB ger presskonferens fem timmar efter personalen dödats. Försvarminister Tolgfors ger därefter ut ett pressmeddelande som följs av uttalanden från stats- och utrikesministern.
Det som intresserar USA mest är naturligtvis de politiska reaktionerna bland partier och bland svenskarna. Avvikelser från normalbilden tas upp som till exempel att Folkpartiets försvarspolitiska talesman Allan Widman vill se en förstärkning med 100 soldater. Att Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly avstår från att använda händelsen för att driva sin uttågslinje noteras också.
När det gäller folkets inställning redovisar ambassadören siffror från Expressen och SIFO som tillsammans med ambassadens kontakter på vårt UD och försvarsdepartement visar på ett klart ökat stöd för vår insats i Afghanistan. Ambasadör Barzun avslutar med att den avtystande debatten kan väckas till liv igen om vi skulle drabbas av större förluster eller oavsiktligt skulle råka döda afghanska civila.
Det känns roligt att läsa om positiva uttalanden kring vår krishantering kommunikationsmässigt. Just den krishantering som varit kring olika händelser i Afghanistan är en av försvarsministerns bästa grenar.
Kablarna tjänar också som en påminnelse om den kartläggning som vi utsätts för dagligen av andra. Våra inre politiska förhållanden, ekonomiska politik, våra relationer till andra och vårt försvar är det som röner störst uppmärkamhet. I går twittrade utrikesministern att han hört en uppgift om att EU:s stater tillsammans har 94000 diplomater (!), så rapportskrivandet är omfattande här i världen.
Det innebär att källskyddet sätts ur spel och mycket riktigt svävar nu aktivister i bland annat Syrien i livsfara sedan deras namn stått att läsa i de oredigerade och dekrypterade kablar som nu börjar läcka ut. Varför amerikanska utrikesdepartementet skriver ut sina alla sina källor i klartext är jag inte klar över. De uppgiftslämnare som står i opposition mot diktaturer borde nog kunna påräkna ett visst skydd. Vad olika regeringsföreträdare i sina officiella funktioner säger behöver däremot inte skyddas på samma sätt.
En oklassificerad handling i den nya dumpningen som handlar om Sverige har F&S gått igenom. Den handlar om våra reaktioner på den mycket tragiska attacken i början av förra året som resulterade att vi förlorade två officerare och en tolk. Rapporten är skriven en dryg vecka efter händelsen.
Kabeln är i sig odramatisk. Den beskriver kort bakgrunden på ett i huvudsak korrekt rätt sätt, även om den anger 2006 istället för 2005 som det år vi tidigare fått personal dödade. Vår krishantering får god kritik av ambassadören. Han uttalar att kommunikationen fungerat bra i vad som förefaller vara en väl förberedd plan. ÖB ger presskonferens fem timmar efter personalen dödats. Försvarminister Tolgfors ger därefter ut ett pressmeddelande som följs av uttalanden från stats- och utrikesministern.
Det som intresserar USA mest är naturligtvis de politiska reaktionerna bland partier och bland svenskarna. Avvikelser från normalbilden tas upp som till exempel att Folkpartiets försvarspolitiska talesman Allan Widman vill se en förstärkning med 100 soldater. Att Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly avstår från att använda händelsen för att driva sin uttågslinje noteras också.
När det gäller folkets inställning redovisar ambassadören siffror från Expressen och SIFO som tillsammans med ambassadens kontakter på vårt UD och försvarsdepartement visar på ett klart ökat stöd för vår insats i Afghanistan. Ambasadör Barzun avslutar med att den avtystande debatten kan väckas till liv igen om vi skulle drabbas av större förluster eller oavsiktligt skulle råka döda afghanska civila.
Det känns roligt att läsa om positiva uttalanden kring vår krishantering kommunikationsmässigt. Just den krishantering som varit kring olika händelser i Afghanistan är en av försvarsministerns bästa grenar.
Kablarna tjänar också som en påminnelse om den kartläggning som vi utsätts för dagligen av andra. Våra inre politiska förhållanden, ekonomiska politik, våra relationer till andra och vårt försvar är det som röner störst uppmärkamhet. I går twittrade utrikesministern att han hört en uppgift om att EU:s stater tillsammans har 94000 diplomater (!), så rapportskrivandet är omfattande här i världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)