Idag bjuder vi läsarna på en välskriven och tankeväckande analys av den norska försvarsomställningens premisser som har publicerats i Norges forsvar 4/2011. Analysen är gjord av Øystein Steiro Sr, som tidigare bland annat har varit säkerhetspolitisk rådgivare och analytiker vid Norsk Institutt for Strategeiske Studier. Försvar och Säkerhet vill gärna öka kunskapen om omvärlden och Øystein Steiro Sr's analys är relevant även för svenska förhållanden.
Av Øystein Steiro Sr
Den som hadde trodd at tidligere forsvarssjef Sverre Diesen nå som han selv er gått over i pensjonistenes rekker, skulle følge sin egen henstilling til andre pensjonerte offiserer om å ligge unna forsvarsdebatten, har tatt skammelig feil. I sitt utrettelige forsvar for forsvarsreformen har han den siste tiden vært nesten allestedsnærværende i form av fordrag, seminarer, intervjuer og artikler, og nå også i bokform. Det er bra for forsvarsdebatten, men alt i Diesens enkle forestillingsverden er dessverre ikke like bra.
Den diesenske retorikken, de mange forenklingene og de usaklige stråmanns-argumentene står i sterk kontrast til den tilsynelatende faglige og vitenskapelige fremstillingsformen Diesen prøver å pakke sitt budskap inn i. I Diesen univers er verden stort sett delt i to. Det minner litt om det dikotome fiendebildet under den kalde krigen. Man er enten for fornyelse eller for forvitring. Man er enten enig med Disens versjon av hva modernisering av forsvaret innebærer, eller så begår man den klassiske feil å ”forberede seg på forrige krig og ikke på neste” eller man har ”bevisst eller ubevisst andre vikarierende motiver”, er styrt av ”tradisjonsbundne følelser og forestillinger, distriktspolitiske interesser eller interessene til egen forsvarsgren”, ” har en følelsesladet begeistring for den gamle forsvarsmodellen” eller ”mangler den grunnleggende forståelsen for disse sammenhengene”. Meningsmotstandere tillegges alle slags tvilsomme motiver. Dermed flyter skillet mellom analytikeren og propagandisten Diesen over i hverandre.
Når først Diesen som tidligere forsvarssjef og kanskje den som best kvalifiserer til betegnelsen som ”forsvarsreformens far” tar til pennen, kunne man kanskje forventet en mer dyptpløyende redegjørelse for de forutsetningene som ligger til grunn for forsvarsreformen. I så måte blir man imidlertid skuffet. Diesen begrunner forsvarsreformen og overgangen fra et stort personellkrevende mobiliseringsforsvar innrettet på å ivareta vår nasjonale sikkerhet til et lite mobilt og teknologiintensivt innsatsforsvar først og fremst innrettet mot internasjonale operasjoner og mindre kriser og konflikter i nærområdene, med det han karakteriserer som tre grunnleggende historiske utviklingstrekk.
Først og fremst mener han at den sikkerhetspolitiske utviklingen etter den kalde krigen innebærer at en ny omfattende krig ikke lenger kan finne sted som en følge av de siste tjue års politiske og økonomiske integrasjon i Europa samt bortfallet av totalitære ideologier. Dette er jo en sympatisk teori, men ikke noe mer. Det er heller ingen ny teori. Frihandelsforkjemperen og filosofen William Cobden formulerte samme resonnement om sammenhengen mellom frihandel og fred for drøyt 180 år siden. Den økonomiske integrasjonen mellom landene i Europa har vært en vedvarende prosess siden den industrielle revolusjon. Det er to verdenskriger senere vanskelig å se at utviklingen i EU de siste tjue årene fundamentalt kan ha endret dette til en evig garanti for fred. Diesen synes dessuten helt å se bort ifra at Norge er i en særstilling som en liten nasjon med grenser til en stormakt i en region som med anslagsvis 23 % av verdens fremtidige reserver av hydrokarboner har potensial til å utvikle seg til et geopolitisk brennpunkt eksponert for stormaktsrivalisering etter klassisk mønster.
Diesens andre forutsetning, er at oppfinnelsen av mikroprosessoren har medført et militærteknologisk paradigmeskifte som innebærer at ”vinneren tar alt” for den part som har det mest moderne utstyret slik at det tallmessige styrkeforholdet blir nærmest uten betydning. Det er riktig at nye elektroniske sensorer som gir et tilnærmet sanntidsbilde av slagmarken kombinert med presisjonsvåpen levert fra plattformer på stor avstand, kanskje kan tåle sammenlikning med oppfinnelsen av kruttet, det riflete løpet og bensinmotorens militære anvendelse. At teknologi og utstyr erstatter personell og at kvalitet erstatter kvantitet, er imidlertid en oppkonstruert problemstilling hvor Diesen nok en gang trekker slutninger ut i det ekstreme.
Dette er noe amerikanerne og ISAF-styrken allerede dyrekjøpt har fått erfare i Irak og Afghanistan hvor Taliban og Al-qaeda taper slagene, men åpenbart vinner krigen til tross for deres særdeles enkle og primitive virkemidler. Diesen har åpenbart glemt Napoleons gamle visdomsord om at i krig teller moral og mennesker i forhold til kanoner og utstyr i forholdet 3 til 1. Samtidig blander han sammen teknologiens betydning på taktisk og på strategisk nivå. Overlegen teknologi kan være avgjørende for å vinne slag, men det er troppenes volum, stridsmoral, øvingsgrad og vilje til å tåle tap som vinner kriger. Det er ingen grunn til å tro at det er annerledes i data-alderen. Amerikanerne har omsider skjønt dette, og er nå i ferd med å revidere sin doktrine og på nytt prioritere tropper fremfor teknologikomponenten.
(Den som er interessert i å lese mer om dette bør skaffe seg Trender i militære operasjoner, Dalhaug, Geiner og Ydstebø, FFI-rapport 2010/00629. Dette er en viktig rapport som reiser flere motforestillinger til sentrale premisser for forvarsreformen og som kommer til å få føringer for forsvarsdebatten fremover.)
Riktig galt bærer det imidlertid av sted når offiseren og ingeniøren Diesen begir seg ut på samfunnsvitenskaplige utlegninger for å forklare den tredje hovedpremiss for det lille, mobile, teknologiintensive og kostbare innsatsforsvaret vi nå er endt opp med. Diesen begrunner sin teknologitro og manglende tiltro til vernepliktsordningen med at dagens ungdom pga. velstands- og velferdsutviklingen ikke lenger egner seg som soldatmateriell som en følge av dens manglende ”fysiske styrke og mental robusthet” og pga. en makelighetskultur som ”har redusert antall mennesker som driver turskiløping og andre tradisjonelle norske fritidsaktiviteter med militær overføringsverdi”. I tillegg kommer ifølge Diesen at ”Befolkningen i stigende grad oppfatter seg som statens kunder og klienter og i avtagende grad som dens borgere” som er rede til å ofre sine liv for fellesskapet.
Resonnementet har åpenbart noe for seg. Oljeøkonomien og fremveksten av velferdsstaten har ikke bare vært positiv for arbeidsmoral og samfunnsansvar. Men det er ikke noen grunn til å tro at ungdommens vilje og fysiske evne til å forsvare fedrelandet er noe mindre i dag en da Diesen var rekrutt. Hva fysisk skikkethet angår, må det voldsomt økte fokuset på friluftsliv, jakt fiske og ekstremsport i brede ungdomsgrupper de siste årene ha gått Diesen fullstendig hus forbi. Med respekt å melde minner disse hobbysosiologiske betraktningene mer om den eldre generasjons evige syn på ungdommen som udugelige eller i alle fall mindre skikket enn de selv.
Akesepterer man Diesens premisser, følger konklusjonene av seg selv. I så fall er det forsvaret vi har endt opp med kun et spørsmål om logiske utledninger. Problemet er imidlertid at de politiske, teknologiske og samfunnsmessige forutsetningene som forsvarsreformen hviler på, utgjør et heller vaklevorent korthus av teorier som hver for seg og samlet rett og slett er feil eller sterkt spekulative, og som i alle fall er såpass usikre at det er uforsvarlig å basere forsvarsstruktur og landets sikkerhet på dem.
Det er jo heller ikke slik at man enten er for eller mot modernisering. Alle er klar over at det gamle invasjonsforsvaret er gått ut på dato og at teknologisk fornying er en kontinuerlig prosess i forsvaret som i alle andre sektorer. Det dette dreier seg om er om det norske forsvaret og særlig landmakten skal være innrettet og dimensjonert som et lite, mobilt ekspedisjonskorps med kort deployeringstid først og fremst innrettet mot internasjonale oppdrag, eller om det skal være utstyrt og innrettet for å ivareta en høyest mulig forsvarsterskel og bidra til stabilitet i våre nærområder.
Til dette trenger vi en adekvat landmakt. Noen må ivareta det territorielle forsvaret og forsvare baser og infrastruktur. Da blir det ikke et spørsmål om enten eller som i det dikotome diesenske univers, men om hva som er den mest kostnads- og stridseffektive balansen mellom teknologi og personell, mellom kvalitet og kvantitet, mellom deployeringstid og mobiliseringsevne, mellom utstyr av dyreste sort og utstyr som er godt nok, mellom investeringer på den ene siden og økonomi til lønninger, øving og drift på den andre siden.
Med forsvarsreformen er balansen i forsvarsmatrisen totalt forrykket og vi har med avviklingen av det gamle mobiliseringsforsvaret samtidig avviklet vår nasjonale forsvarsterskel. Med under 2% av det volumet hæren hadde under den kalde krigen er landmakten i total ubalanse volummessig samtidig som forsvaret av den nordlige landsdelen er gitt opp. Marinen er utstyrsmessig bedre stillet i forhold til de behov vi har med våre utstrakte havområder, forutsatt at U-båtvåpenet beholdes og oppgraderes og at det blir allokert ressurser til øving og drift slik at ikke de nye krysserne og korvettene forblir liggende i bøyene. Luftforsvaret vil med utskiftingen til nye F-35 kampfly være adekvat gitt at det også blir allokert nødvendige ressurser til øving og drift samt til nærforsvaret av flyplassene.
Det er sjeldent i den offentlige diskurs at noen så til de grader opphøyer seg selv på saklighetens vitenskapelige pidestall på et så spinkelt grunnlag til noe så spekulativt som det å spå sikkerhetsutviklingen 20 år frem i tid. Men om man skal gi kreditt til Diesen for noe, må det være hans utrettelige påpeking av den manglende balansen i forsvarsbudsjettet mellom forsvarets oppgaver og de ressursene som stilles til rådighet samt ubalansen mellom investeringer og drift. Dette er først og fremst politikernes ansvar. Men det er kanskje ikke så merkelig at det er blitt slik når politikerne er blitt forledet til å tro at en territoriell trussel kun er en teoretisk mulighet og at avansert forsvarsteknologi uansett løser det meste. Da blir forståelsen mindre for at det samme høyteknologiske utstyret må bemannes og at personellet som drifter utstyret må øves, at noen må forsvare de teknologiske plattformene hvor utstyret er installert samt at selv om teknologi er viktig, er det soldatenes trening, forsvarsvilje og evne til å tåle tap som til syvende og sist er avgjørende.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-29
Gripen efter Indien
SAAB fick i förgår beskedet att Gripen är ute i den indiska upphandlingen av 126 stridsflygplan. En besvikelse, om än inte oväntad i den hårda konkurrensen. Liknande beskedet fick även Boeing, Lockheed Martin och United Aircraft för sina produkter. Kvar är bara Rafale och Eurofighter Typhoon. En faktor som nämnts i sammanhanget är att Indien inte trodde att planen skulle hinna utrustas med ny AESA-radar (en av de saker som skiljer "Super-JAS" mot de vi har i Sverige - red anm). Enligt uppgifter i indisk press ska däremot Gripen uppvisat utmärkta flygegenskaper.
Vem som tar hem kontraktet är svårt att sia om. De har liknande kostnadsbild och prestanda. För Rafale talar att Indien redan opererar franska Mirageplan och att planet är mer beprövat än Typhoon. Vem minns inte bilder på Rafale i samband med det första anfallet mot Khaddafis styrkor utanför Benghazi? Planet opereras även från hangarfartyget Charles de Gaulle, vilket är intressant för utbyggnaden av den indiska flottan.
De faktorer som talar för Eurofighter är de kulturella banden mellan Storbritannien och Indien och större politisk tyngd i form av de fyra länderna bakom planet. En faktor i sammanhanget är hur länderna agerar mot Indiens största motståndare, Kina. Här kan en aggressiv fransk exportpolitik på vapenområdet med Kina i sikte motverka sig själv, om Frankrike lyckas häva exportförbudet inom EU för vapen till Kina. En okänd faktor i sammanhanget är hur de olika buden om offset kommer att se ut. Mycket pengar kommer det att bli fråga om, eftersom Rafale och Typhoon med största sannolikhet är de klart dyraste planen av de sex ursprungliga.
De olika bevekelsegrunderna för olika länders flygplansköp gör det svårt att värdera strategierna för SAAB:s framtid. Politisk tyngd verkar ha varit avgörande i den norska affären, men när samma tyngd kommer till Indien förlorar den. Ur strategisk synvinkel skulle man ju lätt kunna tro att ett samarbete med USA i regionen skulle vara eftersträvansvärt för Indien. Samma sak gäller kostnaderna. I Indien verkar dessa inte ha spelat någon större roll, medan den säkert får en större plats i Brasilien.
SAAB kan i ett längre perspektiv bli en design- och utvecklingsbyrå med partnerskap till någon av de största tillverkarna. Då skulle ingenjörskonst i branschen kunna kompletteras med aktörer, vars tyngd är större och där kunskapen om denna industris strategiska betydelse är större än i Sverige. Företaget kan också accelerera sitt UAV-spår. Även om Israel och USA ligger före i spåret, så är branschen inte mogen än och det finns därför mycket att vinna i en sådan satsning, även om risken är högre.
På kort sikt har emellertid SAAB nog inget annat val än att hålla kursen och tro på sin produkt, särskilt när det gäller faktorn prestanda/pris. Många tecken finns på att köparna snart måste hålla hårt i plånboken.
Vem som tar hem kontraktet är svårt att sia om. De har liknande kostnadsbild och prestanda. För Rafale talar att Indien redan opererar franska Mirageplan och att planet är mer beprövat än Typhoon. Vem minns inte bilder på Rafale i samband med det första anfallet mot Khaddafis styrkor utanför Benghazi? Planet opereras även från hangarfartyget Charles de Gaulle, vilket är intressant för utbyggnaden av den indiska flottan.
De faktorer som talar för Eurofighter är de kulturella banden mellan Storbritannien och Indien och större politisk tyngd i form av de fyra länderna bakom planet. En faktor i sammanhanget är hur länderna agerar mot Indiens största motståndare, Kina. Här kan en aggressiv fransk exportpolitik på vapenområdet med Kina i sikte motverka sig själv, om Frankrike lyckas häva exportförbudet inom EU för vapen till Kina. En okänd faktor i sammanhanget är hur de olika buden om offset kommer att se ut. Mycket pengar kommer det att bli fråga om, eftersom Rafale och Typhoon med största sannolikhet är de klart dyraste planen av de sex ursprungliga.
De olika bevekelsegrunderna för olika länders flygplansköp gör det svårt att värdera strategierna för SAAB:s framtid. Politisk tyngd verkar ha varit avgörande i den norska affären, men när samma tyngd kommer till Indien förlorar den. Ur strategisk synvinkel skulle man ju lätt kunna tro att ett samarbete med USA i regionen skulle vara eftersträvansvärt för Indien. Samma sak gäller kostnaderna. I Indien verkar dessa inte ha spelat någon större roll, medan den säkert får en större plats i Brasilien.
SAAB kan i ett längre perspektiv bli en design- och utvecklingsbyrå med partnerskap till någon av de största tillverkarna. Då skulle ingenjörskonst i branschen kunna kompletteras med aktörer, vars tyngd är större och där kunskapen om denna industris strategiska betydelse är större än i Sverige. Företaget kan också accelerera sitt UAV-spår. Även om Israel och USA ligger före i spåret, så är branschen inte mogen än och det finns därför mycket att vinna i en sådan satsning, även om risken är högre.
På kort sikt har emellertid SAAB nog inget annat val än att hålla kursen och tro på sin produkt, särskilt när det gäller faktorn prestanda/pris. Många tecken finns på att köparna snart måste hålla hårt i plånboken.
2011-04-27
Insatserna ökar i Libyen
Trycket ökar nu på Khaddafi sedan väst har eskalerat sin insats. Förutom insättandet av stridsUAV:er har också bekämpning utökats mot diktatorns ledningssystem. Bland annat genomfördes häromdagen en uppmärksammad attack mot Khaddafis kontor i Tripoli. Enligt enstaka uppgifter ska det ha varit norska F-16 som genomförde denna attack.
Storbritannien har luftat sina överväganden att beväpna rebellerna, vilket är svårmotiverat på grund av vapenembargot enligt UNSC resolution 1973. Italien har gjort en 180-graders sväng från tidigare hållning och ställer nu åtta flygplan till förfogande för attacker mot markmål. Den franske författaren och filosofen Bernard-Henri Levy säger sig ha samlat in namnunderskrifter från Libyens samtliga 61 stammar om deras stöd för demokrati och ett enat Libyen.
Samtidigt har läget förändrats i väster. De reguljära styrkorna har omgrupperat kring Misurata och till del ersatts av stammar. Trycket mot staden har lättat något och rebellerna uppges nu kontrollera hamnen och några kvarter i närheten. I bergen mot gränsen till Algeriet och Tunisien pågår också strider. Dessa kan i värsta fall spilla över till Algeriet, eftersom regimen där delar Khaddafis skepsis mot berberfolket som bor i dessa områden.
Andra aktörer har ökat sitt diplomatiska motstånd mot upptrappningar. Rysslands premiärminister Vladmir Putin ifrågasätter vad han kallar för försök att likvidera Khaddafi. Afrikanska Unionen fortsätter leta diplomatiska lösningar, nu senast genom möte i Addis Abeba.
Bakom kulisserna pågår nog den mest intensiva debatten i Washington. President Obama angrips från alla håll. Prominenta strateger som Richard N Haass menar att Libyen inte är ett vitalt säkerhetsintresse för USA. I mångt och mycket en grundinställning som verkar ha delats av Pentagons ledning. Men nu ökar intensiteten från de som anser att presidenten velat för mycket. Kunnige Anthony Cordesman menar att kriget riskerar att bli en fars och att det gäller att satsa på vinst.
Administrationen har inte helt lätt att svara på varför Libyen ska bombas medan inga åtgärder görs i Syrien. För presidenten gäller det att väga det kortsiktiga i behovet av upptrappning mot Libyen mot handlingsfriheten att tackla farliga situationer i Mellersta Östern som kan vara här nästa vecka. Det hela kompliceras av att presidenten har haft inrikespolitiska svårigheter under mandatperioden, varför utrikespolitiken är det område som kan erbjuda framgångar. Libyen idag mot kanske Iran i morgon? En försiktig bedömning är att presidenten väljer en liten upptrappning med ökad precision som främsta medel. Såväl Iran, Irak som Afghanistan kräver mera uppmärksamhet.
Det som presidentens kritiker verkar vara överens om är att Europa är hopplöst efter när det gäller militär styrka. Kritiken är inte nådig på sina håll. Med en gemensam säkerhetspolitik för EU som kapsejsat inför Libyen är nu frågan om hur NATO kommer ur detta krig. Alliansen lider av att den inte har en enkel övergripande och sammanhållande idé - Skydda väst mot Sovjet. Det är endast hälften av länderna som deltar i Libyen, och om inte de europeiska länderna bjuder till kan kontinenten missa inbjudan till nästa Tea Party. En ökad amerikansk isolering och tillfälliga koalitioner med fokus på Persiska viken och Asien är en riskabel utveckling för norra Europas del. Tänk om Sverige går med i NATO just när alliansen är i färd med att tappa sin relevans?
Storbritannien har luftat sina överväganden att beväpna rebellerna, vilket är svårmotiverat på grund av vapenembargot enligt UNSC resolution 1973. Italien har gjort en 180-graders sväng från tidigare hållning och ställer nu åtta flygplan till förfogande för attacker mot markmål. Den franske författaren och filosofen Bernard-Henri Levy säger sig ha samlat in namnunderskrifter från Libyens samtliga 61 stammar om deras stöd för demokrati och ett enat Libyen.
Samtidigt har läget förändrats i väster. De reguljära styrkorna har omgrupperat kring Misurata och till del ersatts av stammar. Trycket mot staden har lättat något och rebellerna uppges nu kontrollera hamnen och några kvarter i närheten. I bergen mot gränsen till Algeriet och Tunisien pågår också strider. Dessa kan i värsta fall spilla över till Algeriet, eftersom regimen där delar Khaddafis skepsis mot berberfolket som bor i dessa områden.
Andra aktörer har ökat sitt diplomatiska motstånd mot upptrappningar. Rysslands premiärminister Vladmir Putin ifrågasätter vad han kallar för försök att likvidera Khaddafi. Afrikanska Unionen fortsätter leta diplomatiska lösningar, nu senast genom möte i Addis Abeba.
Bakom kulisserna pågår nog den mest intensiva debatten i Washington. President Obama angrips från alla håll. Prominenta strateger som Richard N Haass menar att Libyen inte är ett vitalt säkerhetsintresse för USA. I mångt och mycket en grundinställning som verkar ha delats av Pentagons ledning. Men nu ökar intensiteten från de som anser att presidenten velat för mycket. Kunnige Anthony Cordesman menar att kriget riskerar att bli en fars och att det gäller att satsa på vinst.
Administrationen har inte helt lätt att svara på varför Libyen ska bombas medan inga åtgärder görs i Syrien. För presidenten gäller det att väga det kortsiktiga i behovet av upptrappning mot Libyen mot handlingsfriheten att tackla farliga situationer i Mellersta Östern som kan vara här nästa vecka. Det hela kompliceras av att presidenten har haft inrikespolitiska svårigheter under mandatperioden, varför utrikespolitiken är det område som kan erbjuda framgångar. Libyen idag mot kanske Iran i morgon? En försiktig bedömning är att presidenten väljer en liten upptrappning med ökad precision som främsta medel. Såväl Iran, Irak som Afghanistan kräver mera uppmärksamhet.
Det som presidentens kritiker verkar vara överens om är att Europa är hopplöst efter när det gäller militär styrka. Kritiken är inte nådig på sina håll. Med en gemensam säkerhetspolitik för EU som kapsejsat inför Libyen är nu frågan om hur NATO kommer ur detta krig. Alliansen lider av att den inte har en enkel övergripande och sammanhållande idé - Skydda väst mot Sovjet. Det är endast hälften av länderna som deltar i Libyen, och om inte de europeiska länderna bjuder till kan kontinenten missa inbjudan till nästa Tea Party. En ökad amerikansk isolering och tillfälliga koalitioner med fokus på Persiska viken och Asien är en riskabel utveckling för norra Europas del. Tänk om Sverige går med i NATO just när alliansen är i färd med att tappa sin relevans?
2011-04-26
Tufft första kvartal i PRT MeS område
Afghan NGO Safety Office som jag skrev om igår har också släppt sin kvartalsrapport för första kvartalet 2011.
Under tiden januari till mars 2011 har antalet attacker av väpnade motståndsgrupper ökat med 58% i hela landet jämfört med motsvarande period 2010. Bara mars månad såg lika många attacker som vid presidentvalet sommaren 2009.
För PRT MeS del innebar perioden också en ökning jämfört med 2010, om än ojämnt fördelat mellan provinserna. 81% ökade antalet attacker med över hela området, varvid de största ökningarna skedde i Jowzjan och Balkh. Dessa två provinser ligger nu på samma sammanlagda nivå som Kunduz och Baghlan. En annan jämförelse är att PRT har en liknande nivå som fanns i Kandahar (talibanernas "hjärtland" - red anm) första kvartalet 2007. Glädjande nog har det bara varit 2 attacker i Samanganprovinsen under årets tre första månader.
I sin sammanvägda bedömning anger ANSO att Jowzjan, Balkh och Sayyaddistriktet i Sar-e-Pol uppvisar ett försämrat säkerhetsläge. Då är dock inte utfallet inräknat från de operationer som de internationella styrkorna genomfört i Sayyaddistriktet i början av april.
Tittar vi över hela landet ser bilden ut lite som att laga läckor. I söder har läget stabiliserats något i främst Kandahar samtidigt som motståndet försvagats i delar av norra Afghanistan (Kunduz/Baghlan). Däremot har motståndet hårdnat betydligt i de östra delarna av landet. Åtta provinser i landet bedöms av ANSO som extremt osäkra.
Kontoret för organisationen sammanfattar bilden av den väpnade konflikten på följande sätt:
"The end result appears to be a perpetually escalating stalemate which could sustain itself indefinitely, or until one side, or the other, transitions out."
I det sammanhanget är det intressant och oroande att ta del av de siffror som ABC-news presenterade avseende sin och Washington Posts undersökning av opinionen i USA. Rekordhöga 49% underkänner president Obamas sätt att hantera Afghanistan. Förra månaden angav 31% av de tillfrågade i en annan undersökning att kriget i Afghanistan är värt att utkämpa, medan 64% inte tyckte det.
Med tanke på att USA:s vilja är det kitt som håller samman den internationella styrkan på plats samtidigt som vi vet att väpnade konflikter är en viljekamp, så finns det anledning att snegla på opinionen i USA. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Under tiden januari till mars 2011 har antalet attacker av väpnade motståndsgrupper ökat med 58% i hela landet jämfört med motsvarande period 2010. Bara mars månad såg lika många attacker som vid presidentvalet sommaren 2009.
För PRT MeS del innebar perioden också en ökning jämfört med 2010, om än ojämnt fördelat mellan provinserna. 81% ökade antalet attacker med över hela området, varvid de största ökningarna skedde i Jowzjan och Balkh. Dessa två provinser ligger nu på samma sammanlagda nivå som Kunduz och Baghlan. En annan jämförelse är att PRT har en liknande nivå som fanns i Kandahar (talibanernas "hjärtland" - red anm) första kvartalet 2007. Glädjande nog har det bara varit 2 attacker i Samanganprovinsen under årets tre första månader.
I sin sammanvägda bedömning anger ANSO att Jowzjan, Balkh och Sayyaddistriktet i Sar-e-Pol uppvisar ett försämrat säkerhetsläge. Då är dock inte utfallet inräknat från de operationer som de internationella styrkorna genomfört i Sayyaddistriktet i början av april.
Tittar vi över hela landet ser bilden ut lite som att laga läckor. I söder har läget stabiliserats något i främst Kandahar samtidigt som motståndet försvagats i delar av norra Afghanistan (Kunduz/Baghlan). Däremot har motståndet hårdnat betydligt i de östra delarna av landet. Åtta provinser i landet bedöms av ANSO som extremt osäkra.
Kontoret för organisationen sammanfattar bilden av den väpnade konflikten på följande sätt:
"The end result appears to be a perpetually escalating stalemate which could sustain itself indefinitely, or until one side, or the other, transitions out."
I det sammanhanget är det intressant och oroande att ta del av de siffror som ABC-news presenterade avseende sin och Washington Posts undersökning av opinionen i USA. Rekordhöga 49% underkänner president Obamas sätt att hantera Afghanistan. Förra månaden angav 31% av de tillfrågade i en annan undersökning att kriget i Afghanistan är värt att utkämpa, medan 64% inte tyckte det.
Med tanke på att USA:s vilja är det kitt som håller samman den internationella styrkan på plats samtidigt som vi vet att väpnade konflikter är en viljekamp, så finns det anledning att snegla på opinionen i USA. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-25
Nya uppgifter om tillbakadragandet från Samangan
För två veckor sedan uppmärksammade DN uppgifterna i afghansk media som sade att protester i provinsen Samangan lett till att de i huvudsak finska soldaterna lämnat distriktskontoret i Aybak.
Försvarsmakten tillbakavisade uppgifterna genom förbandets talesman. Det rörde sig ett om ett planerat tillbakadragande och upprätthållandet av säkerheten skulle skötas i alla fall. Det fanns inga uppgifter om några protester enligt förbandet.
Nu har Afghan NGO Safety Office (ANSO) givit ut sin regelbundna 14-dagarsrapport över den aktuella perioden. Kontoret, som har hög trovärdighet, skriver om händelserna i Aybak på ett sätt som i huvudsak stödjer de afghanska uppgifterna.
Afghan NGO Safety Office beskriver ett möte på hotell Madina i Aybak den 4. april, där folk samlats för att demonstrera sitt missnöje med Koranbränningen i USA ett par veckor tidigare. Resultatet av mötet blev enligt ANSO att represententer för myndigheterna bad förbandet att lämna området. För att fortsätta bibehålla ett förtroendeingivande samarbete gick förbandet med på detta. ANSO skriver bland annat:
"This was decided amidst a backdrop of the increased tensions throughout the North, and was not a part of any planned transition for the province. It also represents the first time on record that a PRT—however small—has been asked to move, and has willingly obliged. What this means for safety, why the community wanted the PRT gone, and how long the PRT will remain outside of the province, will all require further assessment.
While the loss of 15 IMF (International Military Forces - red anm) soldiers is unlikely to shift the paradigm one way or the other, the prece-dent—and the fact that the community wanted them to move—is significant, and it could symbolize the growing influence of the AOGs who have been increasingly reported to be transiting through Aybak in order to create an accessible corridor from Baghlan through Samangan."
Det handlar inte om att förbandet gjort något fel för att de lokala aktörerna har handlat som de gjort. Tvärtom skriver ANSO:
"The PRT—too small to have an overly significant impact on security in the area—had (by many accounts) enjoyed an exceptionally friendly relationship with the community right up until the day that the government asked them to leave."
Vi kommer få leva med att perceptionen på plats i Afghanistan är att vi har lämnat Samangan för att vi blev ombedda att göra det. Det viktiga nu är att inte lämna ett säkerhetsvakuum i området, eftersom den viktiga ringvägen genom landet går genom provinsen.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Försvarsmakten tillbakavisade uppgifterna genom förbandets talesman. Det rörde sig ett om ett planerat tillbakadragande och upprätthållandet av säkerheten skulle skötas i alla fall. Det fanns inga uppgifter om några protester enligt förbandet.
Nu har Afghan NGO Safety Office (ANSO) givit ut sin regelbundna 14-dagarsrapport över den aktuella perioden. Kontoret, som har hög trovärdighet, skriver om händelserna i Aybak på ett sätt som i huvudsak stödjer de afghanska uppgifterna.
Afghan NGO Safety Office beskriver ett möte på hotell Madina i Aybak den 4. april, där folk samlats för att demonstrera sitt missnöje med Koranbränningen i USA ett par veckor tidigare. Resultatet av mötet blev enligt ANSO att represententer för myndigheterna bad förbandet att lämna området. För att fortsätta bibehålla ett förtroendeingivande samarbete gick förbandet med på detta. ANSO skriver bland annat:
"This was decided amidst a backdrop of the increased tensions throughout the North, and was not a part of any planned transition for the province. It also represents the first time on record that a PRT—however small—has been asked to move, and has willingly obliged. What this means for safety, why the community wanted the PRT gone, and how long the PRT will remain outside of the province, will all require further assessment.
While the loss of 15 IMF (International Military Forces - red anm) soldiers is unlikely to shift the paradigm one way or the other, the prece-dent—and the fact that the community wanted them to move—is significant, and it could symbolize the growing influence of the AOGs who have been increasingly reported to be transiting through Aybak in order to create an accessible corridor from Baghlan through Samangan."
Det handlar inte om att förbandet gjort något fel för att de lokala aktörerna har handlat som de gjort. Tvärtom skriver ANSO:
"The PRT—too small to have an overly significant impact on security in the area—had (by many accounts) enjoyed an exceptionally friendly relationship with the community right up until the day that the government asked them to leave."
Vi kommer få leva med att perceptionen på plats i Afghanistan är att vi har lämnat Samangan för att vi blev ombedda att göra det. Det viktiga nu är att inte lämna ett säkerhetsvakuum i området, eftersom den viktiga ringvägen genom landet går genom provinsen.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-24
Rätt insatsregler i Libyen!
Svenska Dagbladet hade igår en bra artikel av Mikael Holmström angående FL 01 insats i Libyenuppdraget. Den största nyhetsvinkeln är att det är bara spaning som gäller för flygförbandet.
Alltsedan det stod klart att Sverige bidrar med efterfrågade resurser i Unified Protector har de begränsningar som lades fast i insatsregler kraftigt kritiserats från flera håll. Fega regler är väl en bra sammanfattning på den samlade kritiken. Det är passusen att inte delta i anfall mot markmål som avses. Nu på morgonen beskrev Flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer gällande insatsregler på ett överskådligt sätt.
Det finns en liten, men viktig detalj i insatsreglerna som jag anser kunde ha förtydligats. I övrigt ställer jag mig bakom dessa med följande motiv (i prioritet):
Det första skälet är att vi deltar i en insats, där flera nationer har en del av sina stridskrafter utanför NATO-operationen samtidigt som de har en deklarerad policy att åstadkomma regimförändring. Detta är inte uppdraget av FN, utan vi har att förhålla sig till UNSC resolution 1973.
Det ligger inte i Sveriges intresse som militärt alliansfri småstat att regimförändringar med yttre militärt våld utan uppdrag från FN blir en accepterad norm. Omsatt till insatsregler är det enligt min mening därför logiskt att inte delta i planerade anfall mot markmål som inte har bäring på nöd eller luftförsvar. Som följd av detta bör vi därför inte heller delta i spaning inför dessa aktiviteter. Detta argument är tillräckligt för mig när det gäller insatsregeln i stort.
Det andra skälet är att det är en stor risk för att vi har trasslat/kommer trassla in oss i ett inbördeskrig. Den s.k rebellsidan är splittrad, har dolda medlemmar och har ingen kapacitet att regera landet. Det talar också för att iaktta viss försiktighet i utövandet av det militära våldet. Ibland hänvisar debattörer till att vi inte har några problem med att leda eld från amerikanskt flyg i Afghanistan, och att vi därför inte borde ha begränsningar i Libyen. Skillnaden är dock att vi är inbjudna av den afghanska regeringen för att skydda denna medan den bygger upp sin kapacitet att regera landet samtidigt som vi har personal på marken för eldledning (se nedan).
Det sista skälet är mer taktiskt, och det är att det saknas eldledning från marken. Det är mer i de rörliga striderna dessa behövs, och inte mot statiska mål. En flygförare kan naturligtvis fälla sin last själv, men det blir en större säkerhet om denne får stöd från marken i många fall. Det här skälet är marginellt, men hänger ihop med skälet ovan.
Den viktiga detalj som jag saknar är att vi inte skulle göra begränsningar i självförsvarsrätten. Flygvapeninspektören beskriver hur den nu omfattar skydd av eget och allierat flyg. Den borde också omfatta att avvärja pågående eller överhängande brottsligt angrepp på andra. Precis som i vår lagstiftning om nödvärnsrätt alltså. I denna gäller det så länge det inte är uppenbart oförsvarliga handlingar vi utför. Ett raketartilleriförband som är under eldgivning mot mål inne i en stad skulle kunna vara ett exempel på något som var möjligt att bekämpa i det fallet.
De regler vi har - var de som det gick att få brett politiskt stöd för, vilket är det centrala när Sverige aktivt utövar militär makt. Det mest anmärkningsvärda med vår insats är nämligen att vi strategiskt utövar militär makt i Libyen i långt större utsträckning än de flesta NATO-medlemmar gör, oavsett insatsregler.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Alltsedan det stod klart att Sverige bidrar med efterfrågade resurser i Unified Protector har de begränsningar som lades fast i insatsregler kraftigt kritiserats från flera håll. Fega regler är väl en bra sammanfattning på den samlade kritiken. Det är passusen att inte delta i anfall mot markmål som avses. Nu på morgonen beskrev Flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer gällande insatsregler på ett överskådligt sätt.
Det finns en liten, men viktig detalj i insatsreglerna som jag anser kunde ha förtydligats. I övrigt ställer jag mig bakom dessa med följande motiv (i prioritet):
Det första skälet är att vi deltar i en insats, där flera nationer har en del av sina stridskrafter utanför NATO-operationen samtidigt som de har en deklarerad policy att åstadkomma regimförändring. Detta är inte uppdraget av FN, utan vi har att förhålla sig till UNSC resolution 1973.
Det ligger inte i Sveriges intresse som militärt alliansfri småstat att regimförändringar med yttre militärt våld utan uppdrag från FN blir en accepterad norm. Omsatt till insatsregler är det enligt min mening därför logiskt att inte delta i planerade anfall mot markmål som inte har bäring på nöd eller luftförsvar. Som följd av detta bör vi därför inte heller delta i spaning inför dessa aktiviteter. Detta argument är tillräckligt för mig när det gäller insatsregeln i stort.
Det andra skälet är att det är en stor risk för att vi har trasslat/kommer trassla in oss i ett inbördeskrig. Den s.k rebellsidan är splittrad, har dolda medlemmar och har ingen kapacitet att regera landet. Det talar också för att iaktta viss försiktighet i utövandet av det militära våldet. Ibland hänvisar debattörer till att vi inte har några problem med att leda eld från amerikanskt flyg i Afghanistan, och att vi därför inte borde ha begränsningar i Libyen. Skillnaden är dock att vi är inbjudna av den afghanska regeringen för att skydda denna medan den bygger upp sin kapacitet att regera landet samtidigt som vi har personal på marken för eldledning (se nedan).
Det sista skälet är mer taktiskt, och det är att det saknas eldledning från marken. Det är mer i de rörliga striderna dessa behövs, och inte mot statiska mål. En flygförare kan naturligtvis fälla sin last själv, men det blir en större säkerhet om denne får stöd från marken i många fall. Det här skälet är marginellt, men hänger ihop med skälet ovan.
Den viktiga detalj som jag saknar är att vi inte skulle göra begränsningar i självförsvarsrätten. Flygvapeninspektören beskriver hur den nu omfattar skydd av eget och allierat flyg. Den borde också omfatta att avvärja pågående eller överhängande brottsligt angrepp på andra. Precis som i vår lagstiftning om nödvärnsrätt alltså. I denna gäller det så länge det inte är uppenbart oförsvarliga handlingar vi utför. Ett raketartilleriförband som är under eldgivning mot mål inne i en stad skulle kunna vara ett exempel på något som var möjligt att bekämpa i det fallet.
De regler vi har - var de som det gick att få brett politiskt stöd för, vilket är det centrala när Sverige aktivt utövar militär makt. Det mest anmärkningsvärda med vår insats är nämligen att vi strategiskt utövar militär makt i Libyen i långt större utsträckning än de flesta NATO-medlemmar gör, oavsett insatsregler.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-23
Syrien - snart sista striden?
Det blev en lång och blodig fredag för det syriska folket igår. Amnesty anger minst 75 döda när syrisk säkerhetspolis öppnade eld mot demonstranter. Dessa siffror är antagligen i underkant. Dels är det svårt att få fram information, dels saknas mängder med människor som blivit arresterade. Protesterna ägde rum i hela Syrien med de största sammandrabbningarna i Hama, Homs och Damaskus.
Det blir inte några drastiska reformer i Syrien, den vägen är stängd nu. Det är nu en kraftmätning mellan regimen och folket. Förflyttningar av förband verkar genomföras mot de tre städerna ovan samt Aleppo. F&S har redan skrivit om sammansättningen i den syriska armén som reflekterar ungefär sammansättningen i befolkningen.
Omvärlden reagerar med fördömanden, men inga krav på att regimförändring eller presidentens avgång. Det finns ju som bekant ett starkt intresse av status quo bland de närmaste grannarna som Turkiet, Libanon, Irak och Israel. Mest på spel på kort sikt är det för Libanon, som ju är under starkt syriskt inflytande. Den amerikanska administrationen har också pekat ut Iran som väldigt aktiv att stödja den syriska regimen att kontrollera situationen. Det finns alltså flera än de omedelbara grannarna som vill ha status quo, fast av andra skäl. Saudiarabien är möjligen undantaget. Saker som går den iranska regimen emot är naturligtvis en framgång för Saudiarabien. Å andra sidan är Saudiarabiens etablissemang måttligt roade av den arabiska våren, eftersom den kan drabba landet om den blommar ut för fullt.
Ett avgörande närmar sig nu i Syrien. Redan idag ska huvuddelen av de dödade människorna igår begravas. Det kommer att bli ett tillfälle för folk att återigen skrika ut sin förtvivlan mot regimen. F&S har tidigare behandlat regimens val. Nu återstår bara en brutal massaker annars kommer regimen att falla. I bäst position för denna är presidentens mer hårdföra bror, Maher al-Assad, som för befälet över 4. divisionen. Min bedömning är att regimen kommer att försöka, men risken är ganska stor att den blir ett offer för sin egen brutalitet. Armén kan splittras och då kan vi plötsligt ha ett kortare inbördeskrig i landet innan en ny regim etablerat sig.
Tidigare inlägg i kronologisk ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
Syrien - Tiden rinner ut för diktatorn
Lång fredag i Syrien
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
Expressen
Aftonbladet
Det blir inte några drastiska reformer i Syrien, den vägen är stängd nu. Det är nu en kraftmätning mellan regimen och folket. Förflyttningar av förband verkar genomföras mot de tre städerna ovan samt Aleppo. F&S har redan skrivit om sammansättningen i den syriska armén som reflekterar ungefär sammansättningen i befolkningen.
Omvärlden reagerar med fördömanden, men inga krav på att regimförändring eller presidentens avgång. Det finns ju som bekant ett starkt intresse av status quo bland de närmaste grannarna som Turkiet, Libanon, Irak och Israel. Mest på spel på kort sikt är det för Libanon, som ju är under starkt syriskt inflytande. Den amerikanska administrationen har också pekat ut Iran som väldigt aktiv att stödja den syriska regimen att kontrollera situationen. Det finns alltså flera än de omedelbara grannarna som vill ha status quo, fast av andra skäl. Saudiarabien är möjligen undantaget. Saker som går den iranska regimen emot är naturligtvis en framgång för Saudiarabien. Å andra sidan är Saudiarabiens etablissemang måttligt roade av den arabiska våren, eftersom den kan drabba landet om den blommar ut för fullt.
Ett avgörande närmar sig nu i Syrien. Redan idag ska huvuddelen av de dödade människorna igår begravas. Det kommer att bli ett tillfälle för folk att återigen skrika ut sin förtvivlan mot regimen. F&S har tidigare behandlat regimens val. Nu återstår bara en brutal massaker annars kommer regimen att falla. I bäst position för denna är presidentens mer hårdföra bror, Maher al-Assad, som för befälet över 4. divisionen. Min bedömning är att regimen kommer att försöka, men risken är ganska stor att den blir ett offer för sin egen brutalitet. Armén kan splittras och då kan vi plötsligt ha ett kortare inbördeskrig i landet innan en ny regim etablerat sig.
Tidigare inlägg i kronologisk ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
Syrien - Tiden rinner ut för diktatorn
Lång fredag i Syrien
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
Expressen
Aftonbladet
2011-04-22
Lång fredag i Syrien
Läget i Syrien, april månads fokusområde, blir allt mer allvarligt.
I helgen som gick höll president al-Assad ett TV-sänt tal till sin nya regering. Tidigare hade han avskedat det gamla och utsett Adel Safar till ny premiärminister med uppdraget att bilda en ny regeringen. I det mycket långa talet, som F&S läst, uppvisade presidenten en försonande attityd. Han talade om hur viktigt det var för regeringen och statstjänstemännen att tjäna det syriska folket. Han talade om legitima behov och behovet av ekonomisk utveckling. Det fanns naturligtvis varnande ord om utländska konspirationer och behovet av stabilitet.
Problemet med hans tal är två ur regimens synvinkel. För det första är regimens ord efter 48 års förtryck utan trovärdighet. Enligt en shiitisk vilseledningssedvänja, taqqiya, är det tillåtet att ljuga om sin tro när den enskilde är utsatt för hot och liknande. Denna praxis har den syriska regimen förädlat och närmast instituionaliserat under flera decennier. Sedvänjan, som jag tror kommit till för att skydda shiiter mot sunniter, är i den syriska regimens fall genomskådad.
Det andra problemet skapade presidenten själv i talet. Genom att tala om de legitima behoven hos befolkningen legitimerade han protestererna. Det innebar att befolkningen fick ytterligare kraft i sin argumentation. När gapet sedan ökade ytterligare mellan retoriken och den brutala repression, så ökade folkets ilska. Särskilt i staden Homs har det varit sammanstötningar dagligen i veckan. Staden är nu helt förseglad av säkerhetsförband.
Parallellt med detta gick presidenten vidare och hävde de undantagslagar som funnits sedan 1953 liksom lagen om demonstrationer. Fler än fem människor får nu samlas utan att omedelbart kunna bli gripna av regimen. Att sedan en minister uttalade sig om att det hela i praktiken var en skenmanöver gjorde inte regimens situation enklare.
Den kanske farligaste faktorn den senaste veckan har varit en omsvängning i retoriken från regimens sida. De utländska konspirationerna har nu tonats ned, utan nu börjar det istället komma varningar om (sunnitiska) islamister, något som också antagligen är en lögn. Detta är en utmaning mot de ledande mullorna i landet som i huvudsak praktiserar sunni. Givet dessas möjligheter att kommunicera budskap via fredagsbönen lever regimen farligt.
Det kommer nu rapporter att regimen igår flyttade styrkor till främst Homs och Damaskus, eftersom man väntar sig oroligheter där idag. F&S vill gärna lägga till landets ekonomiska centrum Aleppo, som jag skrivit om innan, på den listan.
Av de tre möjliga utfallen som F&S skrivit om tidigare;
drastiska reformer - brutal massaker - regimens fall;
börjar nu den första vägen stängas av. Det kan bli en lång och blodig fredag i Syrien.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I helgen som gick höll president al-Assad ett TV-sänt tal till sin nya regering. Tidigare hade han avskedat det gamla och utsett Adel Safar till ny premiärminister med uppdraget att bilda en ny regeringen. I det mycket långa talet, som F&S läst, uppvisade presidenten en försonande attityd. Han talade om hur viktigt det var för regeringen och statstjänstemännen att tjäna det syriska folket. Han talade om legitima behov och behovet av ekonomisk utveckling. Det fanns naturligtvis varnande ord om utländska konspirationer och behovet av stabilitet.
Problemet med hans tal är två ur regimens synvinkel. För det första är regimens ord efter 48 års förtryck utan trovärdighet. Enligt en shiitisk vilseledningssedvänja, taqqiya, är det tillåtet att ljuga om sin tro när den enskilde är utsatt för hot och liknande. Denna praxis har den syriska regimen förädlat och närmast instituionaliserat under flera decennier. Sedvänjan, som jag tror kommit till för att skydda shiiter mot sunniter, är i den syriska regimens fall genomskådad.
Det andra problemet skapade presidenten själv i talet. Genom att tala om de legitima behoven hos befolkningen legitimerade han protestererna. Det innebar att befolkningen fick ytterligare kraft i sin argumentation. När gapet sedan ökade ytterligare mellan retoriken och den brutala repression, så ökade folkets ilska. Särskilt i staden Homs har det varit sammanstötningar dagligen i veckan. Staden är nu helt förseglad av säkerhetsförband.
Parallellt med detta gick presidenten vidare och hävde de undantagslagar som funnits sedan 1953 liksom lagen om demonstrationer. Fler än fem människor får nu samlas utan att omedelbart kunna bli gripna av regimen. Att sedan en minister uttalade sig om att det hela i praktiken var en skenmanöver gjorde inte regimens situation enklare.
Den kanske farligaste faktorn den senaste veckan har varit en omsvängning i retoriken från regimens sida. De utländska konspirationerna har nu tonats ned, utan nu börjar det istället komma varningar om (sunnitiska) islamister, något som också antagligen är en lögn. Detta är en utmaning mot de ledande mullorna i landet som i huvudsak praktiserar sunni. Givet dessas möjligheter att kommunicera budskap via fredagsbönen lever regimen farligt.
Det kommer nu rapporter att regimen igår flyttade styrkor till främst Homs och Damaskus, eftersom man väntar sig oroligheter där idag. F&S vill gärna lägga till landets ekonomiska centrum Aleppo, som jag skrivit om innan, på den listan.
Av de tre möjliga utfallen som F&S skrivit om tidigare;
drastiska reformer - brutal massaker - regimens fall;
börjar nu den första vägen stängas av. Det kan bli en lång och blodig fredag i Syrien.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-21
Libyenkriget i uppförsbacke
Libyenkriget har snart pågått i fem veckor och Sverige har varit med i snart tre veckor. Det som från början gav intrycket av en promenadseger har nu övergått i en militär låsning på marken.
Väst försöker att överbrygga gapet mellan det politiska målet med att tvinga bort Khaddafi och de tilldelade militära medlen och dess begränsningar i små steg. Häromdagen introducerades militära rådgivare till rebellerna från länder som Frankrike, Storbritannien och Italien. Inte som normalt är i en taktisk roll, likt den USA spelade för Norra Alliansen i Afghanistan senhösten 2001, utan som några slags förmågeuppbyggare. Denna uppgift att långsiktigt bygga upp Free Libyan Forces som de kallas, är flera år för sent. Om inte de leder eld från flyg och liknande, så kommer det ta flera månader innan någon effekt kommer att synas på marken.
Anledningen till att åtgärderna är så små är en insikt om ett växande motstånd både på hemmaplan och ute i världen. Ledarna i de största länderna har dessutom försäkrat sina befolkningar att man inte kommer att gå in med anfallande marktrupp i Libyen, den enda militära utvägen för att besegra Khaddafi militärt.
Däremot har EU förklarat sig villigt att eskortera humanitär hjälp till framförallt Misurata. Medlet för detta skulle vara delar av Battlegroup 107 som F&S skrivit om förut. Problemet är att ingen vill släppa in EU just nu. FN:s OCHA som koordinerar humanitära insatser uttalade:
“We are seeing aid getting into the country, and we feel we are still able to use civilian assets to do that,”
NATO:s chef för dess högsta operationsavdelning, brigadgeneral Mark van Uhm fyllde i med:
“until now, it has not been necessary to use armed escorts, and since the port of Misrata is still open, we don’t see the need.”
Libyens svar att de kommer betrakta varje främmande soldat som på ett militärt uppdrag på libysk mark var betydligt mera förutsägbart. Den libyska politiken kommer att vara att låta humanitära hjälpsändningar att gå igenom utan hinder. Från Misurata har minst 2000 människor evakuerats och 1500 ton förnödenheter kommit fram.
Khaddafi samlar under tiden kraft för att fortsätta striden. Det vapenembargo som upprätthålls mot landet är sannolikt ineffektivt. Att man hittills inte har hittat en enda förbjuden vara under fartygsinspektioner i Medelhavet indikerar lika gärna att vapnen kommer en annan väg. Att föra krig i över en månad kräver ny ammunition och nya vapen över tiden. Det finns inget som tyder på att diktatorns ammunitionsförråd har tagit slut, trots intensiv artilleribeskjutning på sina håll. Däremot har NATO:s flyganfall tagit tull på de libyska förbandes stridsförmåga. Jag gjorde en överslagsräkning häromdagen och uppskattar att diktatorn förlorat kring ett par tusen soldater i döda hittills.
Om inte diktatorn dödas i en attack eller av de egna, så talar mycket för att vågskålen börjar väga över för Khaddafi. Hans förmåga att fylla på förråden med nya vapen och nya soldater tycks vida överstiga rebellernas mottagande av s.k non-lethal aid och ett femtiotal icke-stridande rådgivare. Det enda som kan väga emot är en kraftig upptrappning från omvärlden. Något som ter sig avlägset för närvarande.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Väst försöker att överbrygga gapet mellan det politiska målet med att tvinga bort Khaddafi och de tilldelade militära medlen och dess begränsningar i små steg. Häromdagen introducerades militära rådgivare till rebellerna från länder som Frankrike, Storbritannien och Italien. Inte som normalt är i en taktisk roll, likt den USA spelade för Norra Alliansen i Afghanistan senhösten 2001, utan som några slags förmågeuppbyggare. Denna uppgift att långsiktigt bygga upp Free Libyan Forces som de kallas, är flera år för sent. Om inte de leder eld från flyg och liknande, så kommer det ta flera månader innan någon effekt kommer att synas på marken.
Anledningen till att åtgärderna är så små är en insikt om ett växande motstånd både på hemmaplan och ute i världen. Ledarna i de största länderna har dessutom försäkrat sina befolkningar att man inte kommer att gå in med anfallande marktrupp i Libyen, den enda militära utvägen för att besegra Khaddafi militärt.
Däremot har EU förklarat sig villigt att eskortera humanitär hjälp till framförallt Misurata. Medlet för detta skulle vara delar av Battlegroup 107 som F&S skrivit om förut. Problemet är att ingen vill släppa in EU just nu. FN:s OCHA som koordinerar humanitära insatser uttalade:
“We are seeing aid getting into the country, and we feel we are still able to use civilian assets to do that,”
NATO:s chef för dess högsta operationsavdelning, brigadgeneral Mark van Uhm fyllde i med:
“until now, it has not been necessary to use armed escorts, and since the port of Misrata is still open, we don’t see the need.”
Libyens svar att de kommer betrakta varje främmande soldat som på ett militärt uppdrag på libysk mark var betydligt mera förutsägbart. Den libyska politiken kommer att vara att låta humanitära hjälpsändningar att gå igenom utan hinder. Från Misurata har minst 2000 människor evakuerats och 1500 ton förnödenheter kommit fram.
Khaddafi samlar under tiden kraft för att fortsätta striden. Det vapenembargo som upprätthålls mot landet är sannolikt ineffektivt. Att man hittills inte har hittat en enda förbjuden vara under fartygsinspektioner i Medelhavet indikerar lika gärna att vapnen kommer en annan väg. Att föra krig i över en månad kräver ny ammunition och nya vapen över tiden. Det finns inget som tyder på att diktatorns ammunitionsförråd har tagit slut, trots intensiv artilleribeskjutning på sina håll. Däremot har NATO:s flyganfall tagit tull på de libyska förbandes stridsförmåga. Jag gjorde en överslagsräkning häromdagen och uppskattar att diktatorn förlorat kring ett par tusen soldater i döda hittills.
Om inte diktatorn dödas i en attack eller av de egna, så talar mycket för att vågskålen börjar väga över för Khaddafi. Hans förmåga att fylla på förråden med nya vapen och nya soldater tycks vida överstiga rebellernas mottagande av s.k non-lethal aid och ett femtiotal icke-stridande rådgivare. Det enda som kan väga emot är en kraftig upptrappning från omvärlden. Något som ter sig avlägset för närvarande.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-19
Mistralaffären i fara?
Det verkar inte gå för full maskin i affären mellan Frankrike och Ryssland avseende de uppmärksammade amfibiestridsfartygen av Mistraltyp enligt ryska källor.
Enligt RIA Novosti ska avgörande förhandlingar genomföras i morgon. I slutet av januari tecknade ländernas presidenter på en ramöverenskommelse om att bygga två fartyg i Frankrike med option på två fartyg till som skulle konstrueras i Ryssland. Dessa skulle innebära en kraftigt ökad amfibiekapacitet för ryska flottan, främst i Stilla havet. Det finns inga indikationer som pekar på att något av fartygen skulle få en hemmahamn i Östersjön inledningsvis. Enklaste sättet att få en hygglig uppfattning om framtida baseringar är att studera nya satsningar på infrastruktur i basområdena. Däremot verkar det som att det kan bli tal om ett nytt varv i St. Petersburgsområdet som F&S skrivit om tidigare.
Nu visar det sig enligt ryska källor att man inte är överens om ledningsutrustningen som fartygen ska utrustas med. Ryssland förväntar sig att fartygen levereras med lednings- och underrättelsesystemet SIC 21 från Thales. Detta system som bland annat finns på det franska hangarfartyget Charles de Gaulle är konstruerat enligt NATO-standard, och skulle kunna vara ett skäl till att Frankrike inte vill sälja detta med fartygen, om de ryska uppgifterna stämmer. Det torde röra sig om hur designen är utförd för att kunna kryptera information som är värd att dölja i så fall.
Underlagsrapporten till RIA:s artikel är en tidigare artikel i Vedomosti som ger fler detaljer kring priser och liknande. Denna motsägs i sin tur av en artikel i Interfax som spelar ned faran för sammanbrott i förhandlingarna. Denna artikel anger priset kring hisnande 575 miljoner € per fartyg, vilken är en väldigt exakt summa.
Ett annat trätoämne tycks vara hur mycket det ryska skeppsbyggnadsföretaget OSK ska delta i konstruktionen av de två första fartygen. Ryssarna vars militära fartygsindustri med några undantag närmast kollapsade under 1990-talet, har en lång väg för att ta tillbaka kompetens inom området. Den planlagda upprustningen av flottan behöver flera skeppskonstruktörer, särskilt som en stor del av den nuvarande kompetensen går åt till viktiga utländska kunder.
De ryska motiven för att köpa Mistral kan vara flera stycken. Förutom själva amfibieförmågan verkar de vara intresserade av att köpa sig know-how om moderna ledningssystem, men också en upprustning av den militära varvsindustrin. Ett fjärde, sällan uttalat, motiv kan vara ett samarbete mot det som Ryssland klassificerar som terrorister från norra Kaukasus, och som de hävdar finns i diasporas i bland annat Paris. Ryssland har vid flera tillfällen påtalat detta, men det finns inte många exempel på att så är fallet i form av arresteringar från fransk polis.
I morgon kväll kanske vi vet mer om det blir någon affär. Även om det är köparens marknad, så är det inte säkert att Ryssland skulle ha framgång i att försöka köpa kompletta fartyg med samma kvalitet som Mistral av andra länder. Jag bedömer att det blir en affär trots allt. Det är helt enkelt för mycket politisk prestige investerat redan.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Enligt RIA Novosti ska avgörande förhandlingar genomföras i morgon. I slutet av januari tecknade ländernas presidenter på en ramöverenskommelse om att bygga två fartyg i Frankrike med option på två fartyg till som skulle konstrueras i Ryssland. Dessa skulle innebära en kraftigt ökad amfibiekapacitet för ryska flottan, främst i Stilla havet. Det finns inga indikationer som pekar på att något av fartygen skulle få en hemmahamn i Östersjön inledningsvis. Enklaste sättet att få en hygglig uppfattning om framtida baseringar är att studera nya satsningar på infrastruktur i basområdena. Däremot verkar det som att det kan bli tal om ett nytt varv i St. Petersburgsområdet som F&S skrivit om tidigare.
Nu visar det sig enligt ryska källor att man inte är överens om ledningsutrustningen som fartygen ska utrustas med. Ryssland förväntar sig att fartygen levereras med lednings- och underrättelsesystemet SIC 21 från Thales. Detta system som bland annat finns på det franska hangarfartyget Charles de Gaulle är konstruerat enligt NATO-standard, och skulle kunna vara ett skäl till att Frankrike inte vill sälja detta med fartygen, om de ryska uppgifterna stämmer. Det torde röra sig om hur designen är utförd för att kunna kryptera information som är värd att dölja i så fall.
Underlagsrapporten till RIA:s artikel är en tidigare artikel i Vedomosti som ger fler detaljer kring priser och liknande. Denna motsägs i sin tur av en artikel i Interfax som spelar ned faran för sammanbrott i förhandlingarna. Denna artikel anger priset kring hisnande 575 miljoner € per fartyg, vilken är en väldigt exakt summa.
Ett annat trätoämne tycks vara hur mycket det ryska skeppsbyggnadsföretaget OSK ska delta i konstruktionen av de två första fartygen. Ryssarna vars militära fartygsindustri med några undantag närmast kollapsade under 1990-talet, har en lång väg för att ta tillbaka kompetens inom området. Den planlagda upprustningen av flottan behöver flera skeppskonstruktörer, särskilt som en stor del av den nuvarande kompetensen går åt till viktiga utländska kunder.
De ryska motiven för att köpa Mistral kan vara flera stycken. Förutom själva amfibieförmågan verkar de vara intresserade av att köpa sig know-how om moderna ledningssystem, men också en upprustning av den militära varvsindustrin. Ett fjärde, sällan uttalat, motiv kan vara ett samarbete mot det som Ryssland klassificerar som terrorister från norra Kaukasus, och som de hävdar finns i diasporas i bland annat Paris. Ryssland har vid flera tillfällen påtalat detta, men det finns inte många exempel på att så är fallet i form av arresteringar från fransk polis.
I morgon kväll kanske vi vet mer om det blir någon affär. Även om det är köparens marknad, så är det inte säkert att Ryssland skulle ha framgång i att försöka köpa kompletta fartyg med samma kvalitet som Mistral av andra länder. Jag bedömer att det blir en affär trots allt. Det är helt enkelt för mycket politisk prestige investerat redan.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-18
Stora framgångar i Sar-e-Pul
Veckoslutet har bjudit på stora framgångar i säkerhetsläget i Sar-e-Pul för afghanska myndigheter och ISAF.
Enligt nyhetsbyrån Bakhtar har befälhavaren Azeem med 150 man i de centrala delarna av provinsen gått med i fredsprocessen. De ska dessutom ha lämnat in sina tunga vapen. Denna uppgift är obekräftad av andra källor. Det finns uppgifter om att 60 resp 40 personer ska ha lämnat in sina vapen i samma område i mitten av veckan enligt andra källor.
Enligt nyhetsbyrån Pajhwok har 22 män under Amruddin och Abdul Sattar i Sayyadistriktet gjort samma sak. Guvernören Sayed Anwar Rahmati utlovade konstruktionsprojekt i byarna de kom ifrån. Denna nyhet är bekräftad av andra källor.
ISAF meddelade under gårdagens morgonbrief att koalitionen i en gemensam operation med afghanska förband dödat talibanernas militäre ledare i provinsen under en räd i Sayyadistriktet. Enligt ISAF gjorde enheter en sökoperation i en avlägsen del av distriktet och stötte på motstånd. Under striderna dödades ledaren och många andra motståndare. Talibanledaren ska ha haft förbindelser med utländska krigare och kunskap om läger för självmordsbombare. Han ska också ha lett försöken att komma åt f.d talibankrigare i området. De rör sig antagligen om kontakter med Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) som F&S tidigare uppmärksammat.
Alldeles oaktat osäkerheten i antal talibaner i den första rapporten är det tydligt att ISAF och afghanska myndigheter har slagit till hårt mot motståndare i Sayyadistriktet. Tidigare i veckan tillfångatogs talibanernas skugguvernör och nu dödades den militäre chefen. Räderna som med största sannolikhet genomförs av amerikanska specialförband i samarbete med den särskilda afghanska Commandobataljon som finns, syftar i första hand till att ta motståndare till fånga. Genom utfrågningar försöker man sedan komma vidare och lära sig mer om motståndaren och dennes organisation, kapacitet och planer.
Försöken att reintegrera talibaner fortsätter. I huvudsak kan det lyckas om myndigheterna levererar arbete och konstruktionsprojekt. Ett problem i sammanhanget är att talibanerna den här vägen försöker infiltrera det civila samhället, vilket gör att processen tar lite tid för myndigheterna om dessa vill göra en individuell bedömning av varje individ. Exempelvis var det talibaner under reintegrering som var drivande under upploppet och massakern i Mazar-e-Sharif nyligen.
Avslutningsvis, så har nu tempot i operationerna ökat med värmen. ISAF och afghanska myndigheter fortsätter att rikta sig mot de lokala militära cheferna. Talibanerna mfl verkar svara i allt större utsträckning med självmordsbombare, främst mot afghansk militär och polis. Det har varit i stort sett dagliga attentat de senaste två veckorna runt om i landet. De 500-600 talibankrigare i Sar-e-Pul som guvernör Rahmati varnade för i höstas verkar i vart fall fått sig en ordentlig törn under veckan.
[Edit] Under förmiddagen genomfördes ett attentat inne i afghanska försvarsministeriet med flera döda som följd. Enligt AFP hävdar talibanerna att den franske försvarsministern, Gérard Longuet, på besök i Kabul, var måltavlan för attacken.
Även om inte gärningsmannen/männen lyckades fullständigt är effekten stor. Att inte hindra en infiltration i hjärtat av det afghanska försvaret är ett stort psykologiskt nederlag för den afghanska regeringen, och därmed en seger för motståndarna. [Slut Edit]
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Enligt nyhetsbyrån Bakhtar har befälhavaren Azeem med 150 man i de centrala delarna av provinsen gått med i fredsprocessen. De ska dessutom ha lämnat in sina tunga vapen. Denna uppgift är obekräftad av andra källor. Det finns uppgifter om att 60 resp 40 personer ska ha lämnat in sina vapen i samma område i mitten av veckan enligt andra källor.
Enligt nyhetsbyrån Pajhwok har 22 män under Amruddin och Abdul Sattar i Sayyadistriktet gjort samma sak. Guvernören Sayed Anwar Rahmati utlovade konstruktionsprojekt i byarna de kom ifrån. Denna nyhet är bekräftad av andra källor.
ISAF meddelade under gårdagens morgonbrief att koalitionen i en gemensam operation med afghanska förband dödat talibanernas militäre ledare i provinsen under en räd i Sayyadistriktet. Enligt ISAF gjorde enheter en sökoperation i en avlägsen del av distriktet och stötte på motstånd. Under striderna dödades ledaren och många andra motståndare. Talibanledaren ska ha haft förbindelser med utländska krigare och kunskap om läger för självmordsbombare. Han ska också ha lett försöken att komma åt f.d talibankrigare i området. De rör sig antagligen om kontakter med Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) som F&S tidigare uppmärksammat.
Alldeles oaktat osäkerheten i antal talibaner i den första rapporten är det tydligt att ISAF och afghanska myndigheter har slagit till hårt mot motståndare i Sayyadistriktet. Tidigare i veckan tillfångatogs talibanernas skugguvernör och nu dödades den militäre chefen. Räderna som med största sannolikhet genomförs av amerikanska specialförband i samarbete med den särskilda afghanska Commandobataljon som finns, syftar i första hand till att ta motståndare till fånga. Genom utfrågningar försöker man sedan komma vidare och lära sig mer om motståndaren och dennes organisation, kapacitet och planer.
Försöken att reintegrera talibaner fortsätter. I huvudsak kan det lyckas om myndigheterna levererar arbete och konstruktionsprojekt. Ett problem i sammanhanget är att talibanerna den här vägen försöker infiltrera det civila samhället, vilket gör att processen tar lite tid för myndigheterna om dessa vill göra en individuell bedömning av varje individ. Exempelvis var det talibaner under reintegrering som var drivande under upploppet och massakern i Mazar-e-Sharif nyligen.
Avslutningsvis, så har nu tempot i operationerna ökat med värmen. ISAF och afghanska myndigheter fortsätter att rikta sig mot de lokala militära cheferna. Talibanerna mfl verkar svara i allt större utsträckning med självmordsbombare, främst mot afghansk militär och polis. Det har varit i stort sett dagliga attentat de senaste två veckorna runt om i landet. De 500-600 talibankrigare i Sar-e-Pul som guvernör Rahmati varnade för i höstas verkar i vart fall fått sig en ordentlig törn under veckan.
[Edit] Under förmiddagen genomfördes ett attentat inne i afghanska försvarsministeriet med flera döda som följd. Enligt AFP hävdar talibanerna att den franske försvarsministern, Gérard Longuet, på besök i Kabul, var måltavlan för attacken.
Även om inte gärningsmannen/männen lyckades fullständigt är effekten stor. Att inte hindra en infiltration i hjärtat av det afghanska försvaret är ett stort psykologiskt nederlag för den afghanska regeringen, och därmed en seger för motståndarna. [Slut Edit]
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
2011-04-16
Utan krut mot Tripoli
Förvecklingarna i Libyenkriget fortsätter. Det har varit möten både i Doha och Berlin i slutet av arbetsveckan. Det skulle vara intressant att se någon gå runt med kamera och fråga folk i väst hur kriget leds. Vad som kom ut av dessa möten är inte enkelt att följa. Helt klart är dock att NATO kommer att fortsätta, men att organsiationen behöver tillskott av flygplan med markmålskapacitet som får användas. Ingen nation svarade ja på denna propå. Tvärtom såg sig både Italien och Spanien sig föranledda att förtydliga att de inte kommer att öka ambitionen.
Som ett försök att öka trovärdigheten skrev Storbritanniens premiärminister och Frankrikes president en artikel i The Times som också USA president tecknade på. Denna artikel tolkas allmänt som en deklarerad policy om regimförändring. Detta har redan ställt problem för David Cameron. Parlamentsledamöter från bägge blocken vill inkalla parlamentet från påskledigheten för att debattera detta. De hävdar att premiärministern går utöver de mandat parlamentet givit. Storbritanniens ekonomi är i ännu sämre ordning än Frankrikes, och detta ifrågasättande styrker bilden av att det är Storbritannien som är den svaga länken i den hypermoderna versionen avEntente Cordiale, som fanns inför första världskriget.
Som om det inte varit nog, så lider NATO snart av en brist avseende precisionsvapen. Denna uppmärksammades i en artikel i Washington Post. John Pike, som är chef för tankesmedjan Globalsecurity.org skräder inte orden. Han undrar vilken typ av konflikter som européerna egentligen har planerat för, om det är så att ammunitionen börjar ta slut efter en månads konflikt. Han citeras med: "Maybe they were just planning on using their air force for air shows.". Detta är en allt vanligare kritik från amerikanskt håll som har sin grund i att Europa är rikare än USA, medan USA står för 3/4 av de militära utgifterna i NATO. Wiseman diskuterar bristerna på ett intressant sätt med kopplingar till vårt försvar och dess inslag av demonstratorer.
Det är tydligt att det som F&S tidigt skrev gäller alltjämt. Beroendet av USA är avgörande för utgången. President Obama medgav igår att det är militärt låst, och så länge inte USA kommer tillbaka till markmålsattacker är det uteslutet att rebellerna med övrigas stöd kan vinna. Flera republikaner ligger på och vill att A-10 och A-130 Gunships ska sättas in, men hittills har inte det hänt. Till del kan det vara underrättelser om nyimporterade luftvärnsrobotar SA-24 som får amerikanerna att tveka innan de har bättre underrättelseläge.
Samtidigt gjorde Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (BRICS) ett gemensamt uttalande under mötet i Kina i torsdags att de motsätter sig en lösning med våld, utan att de vill se ett eld-upphör istället. I takt med att läget i Libyen på marken fortsätter att vara låst ökar denna sannolikhet.
Som ett försök att öka trovärdigheten skrev Storbritanniens premiärminister och Frankrikes president en artikel i The Times som också USA president tecknade på. Denna artikel tolkas allmänt som en deklarerad policy om regimförändring. Detta har redan ställt problem för David Cameron. Parlamentsledamöter från bägge blocken vill inkalla parlamentet från påskledigheten för att debattera detta. De hävdar att premiärministern går utöver de mandat parlamentet givit. Storbritanniens ekonomi är i ännu sämre ordning än Frankrikes, och detta ifrågasättande styrker bilden av att det är Storbritannien som är den svaga länken i den hypermoderna versionen avEntente Cordiale, som fanns inför första världskriget.
Som om det inte varit nog, så lider NATO snart av en brist avseende precisionsvapen. Denna uppmärksammades i en artikel i Washington Post. John Pike, som är chef för tankesmedjan Globalsecurity.org skräder inte orden. Han undrar vilken typ av konflikter som européerna egentligen har planerat för, om det är så att ammunitionen börjar ta slut efter en månads konflikt. Han citeras med: "Maybe they were just planning on using their air force for air shows.". Detta är en allt vanligare kritik från amerikanskt håll som har sin grund i att Europa är rikare än USA, medan USA står för 3/4 av de militära utgifterna i NATO. Wiseman diskuterar bristerna på ett intressant sätt med kopplingar till vårt försvar och dess inslag av demonstratorer.
Det är tydligt att det som F&S tidigt skrev gäller alltjämt. Beroendet av USA är avgörande för utgången. President Obama medgav igår att det är militärt låst, och så länge inte USA kommer tillbaka till markmålsattacker är det uteslutet att rebellerna med övrigas stöd kan vinna. Flera republikaner ligger på och vill att A-10 och A-130 Gunships ska sättas in, men hittills har inte det hänt. Till del kan det vara underrättelser om nyimporterade luftvärnsrobotar SA-24 som får amerikanerna att tveka innan de har bättre underrättelseläge.
Samtidigt gjorde Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (BRICS) ett gemensamt uttalande under mötet i Kina i torsdags att de motsätter sig en lösning med våld, utan att de vill se ett eld-upphör istället. I takt med att läget i Libyen på marken fortsätter att vara låst ökar denna sannolikhet.
Norge - Ny redovisning om Joint Strike Fighter
I förra veckan informerade norska försvarsdepartementet att landet ska tidigarelägga köp av Joint Strike Fighter eller F-35 som planet också kallas. Fyra stycken ska köpas för leverans 2016. Huvudleverens av de 48-56 flygplan som landet ska ha sker 2018. Att på detta sätt förbereda viss personal gynnar naturligtvis införandet av det nya flygsystemet.
I samband med detta släpptes också en uppdatering av uppskattade kostnader för det totala köpet. Enligt denna utvärdering har priset ökat med en miljard norska kronor sedan Stortinget tog emot propositionen. I 2008-värde är nu kostnaden 43 Mdr NOK räknat på 56 flygplan. Orsaken anges som senarelagda amerikanska beställningar, vilket är en rimlig förklaring.
I utvärderingen är valutaeffekterna borträknade. Under förra redovisningen i samband med propositionen i Stortinget användes kursen 6,07 NOK/USD. Till denna uppskattning används kursen i december 2010, vilket innebär 6,45 NOK/USD. Det innebär en valutafördyring på c:a 4 Mdr NOK som man bortser ifrån. Å andra sidan ändrar det sig snabbt. Häromdagen stod USD i årslägsta och hade man använt denna kurs skulle planet istället vara c:a 4 Mdr NOK billigare istället! Den säkraste slutsatsen är att valutafluktationerna är en stor osäkerhet.
På samma sätt är även inflationen borträknad. Prisökningen är 5 Mdr NOK, vilket man fått från Statistiske Sentralbyrån som använder en kategori med stark påverkan av världsmarknadspriser. Gör vi däremot ett överslag på vanlig konsumentprisindex, vilket jag gjort med hjälp av Global Rates, så har dessa ökat med 3 miljarder NOK mellan mars 2008 till mars 2011 räknat på 42 Mdr NOK. Skillnaden på 2 Mdr NOK i de olika prisökningarna är det sedvanliga glappet på försvarsmateriel och normal konsumentprisindex. Frågan är om inte det glappet borde räknas med som en fördyring?
Hittills verkar det norska köpet vara inom kontroll, om än med fortsatta osäkerheter. Det finns ett stort beroende av andra länders beställningar. Senareläggs dessa eller uteblir kommer det att bli ytterligare fördyringar. Om 56 flygplan är den största försvarseffekt man kan få för 145 Mdr NOK i totala kostnader (2008) under 30 år, givet det norska geopolitiska läget, är förstås en helt annan fråga.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I samband med detta släpptes också en uppdatering av uppskattade kostnader för det totala köpet. Enligt denna utvärdering har priset ökat med en miljard norska kronor sedan Stortinget tog emot propositionen. I 2008-värde är nu kostnaden 43 Mdr NOK räknat på 56 flygplan. Orsaken anges som senarelagda amerikanska beställningar, vilket är en rimlig förklaring.
I utvärderingen är valutaeffekterna borträknade. Under förra redovisningen i samband med propositionen i Stortinget användes kursen 6,07 NOK/USD. Till denna uppskattning används kursen i december 2010, vilket innebär 6,45 NOK/USD. Det innebär en valutafördyring på c:a 4 Mdr NOK som man bortser ifrån. Å andra sidan ändrar det sig snabbt. Häromdagen stod USD i årslägsta och hade man använt denna kurs skulle planet istället vara c:a 4 Mdr NOK billigare istället! Den säkraste slutsatsen är att valutafluktationerna är en stor osäkerhet.
På samma sätt är även inflationen borträknad. Prisökningen är 5 Mdr NOK, vilket man fått från Statistiske Sentralbyrån som använder en kategori med stark påverkan av världsmarknadspriser. Gör vi däremot ett överslag på vanlig konsumentprisindex, vilket jag gjort med hjälp av Global Rates, så har dessa ökat med 3 miljarder NOK mellan mars 2008 till mars 2011 räknat på 42 Mdr NOK. Skillnaden på 2 Mdr NOK i de olika prisökningarna är det sedvanliga glappet på försvarsmateriel och normal konsumentprisindex. Frågan är om inte det glappet borde räknas med som en fördyring?
Hittills verkar det norska köpet vara inom kontroll, om än med fortsatta osäkerheter. Det finns ett stort beroende av andra länders beställningar. Senareläggs dessa eller uteblir kommer det att bli ytterligare fördyringar. Om 56 flygplan är den största försvarseffekt man kan få för 145 Mdr NOK i totala kostnader (2008) under 30 år, givet det norska geopolitiska läget, är förstås en helt annan fråga.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-14
Glänta på locket om FL 01
I DN berättar FL 01 (Flygvapnets förband för Libyeninsatsen) presstalesperson att man inte kan säga något under pågående operation. Enligt DN är en av förklaringarna att NATO leder operationen.
Besöker vi istället danska flygvapnets hemsida kan vi få information om de senaste uppdragen som det danska förbandet genomfört från samma bas som vårt förband. På danska flygvapnets Facebooksida kan vi också hämta några dygn gamla filmklipp från uppdrag. Det är i och för sig tydligt att danskarna blivit lite försiktigare med vad man genomfört, men det finns information att hämta för exempelvis de skattebetalare som betalar för insatsen.
Samma fenomen kan vi även se i en annan NATO-ledd operation, nämligen i Afghanistan. I december berättade exempelvis Försvarsmakten om den framgångsrika operationen Ebtekar som genomfördes just då i samarbete med afghanska förband och myndigheter. Här finns foton och målsättningar samt utmaningar beskrivna. Inga begränsningar om att det var en pågående operation i Afghanistan.
NATO leder naturligtvis operationen och genomför briefingar om läget, men så är det i Afghanistan också liksom Kosovo.
Det är inte helt lätt att följa varför vi inte kan få veta mera om FL 01 verksamhet, om än med viss eftersläpning, när andra och vi själva i andra sammanhang kan berätta om motsvarande. Jag är helt säker på att Försvarsmakten och Flygvapnet har mycket att vinna på att berätta vad som görs.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Besöker vi istället danska flygvapnets hemsida kan vi få information om de senaste uppdragen som det danska förbandet genomfört från samma bas som vårt förband. På danska flygvapnets Facebooksida kan vi också hämta några dygn gamla filmklipp från uppdrag. Det är i och för sig tydligt att danskarna blivit lite försiktigare med vad man genomfört, men det finns information att hämta för exempelvis de skattebetalare som betalar för insatsen.
Samma fenomen kan vi även se i en annan NATO-ledd operation, nämligen i Afghanistan. I december berättade exempelvis Försvarsmakten om den framgångsrika operationen Ebtekar som genomfördes just då i samarbete med afghanska förband och myndigheter. Här finns foton och målsättningar samt utmaningar beskrivna. Inga begränsningar om att det var en pågående operation i Afghanistan.
NATO leder naturligtvis operationen och genomför briefingar om läget, men så är det i Afghanistan också liksom Kosovo.
Det är inte helt lätt att följa varför vi inte kan få veta mera om FL 01 verksamhet, om än med viss eftersläpning, när andra och vi själva i andra sammanhang kan berätta om motsvarande. Jag är helt säker på att Försvarsmakten och Flygvapnet har mycket att vinna på att berätta vad som görs.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
2011-04-13
Syrien - Tiden rinner ut för diktatorn
Läget i Syrien blir allt allvarligare, även om det är svårt att få ett bra grepp om hela läget på grund av de åtgärder regimen gör för att förhindra insyn.
I torsdags erbjöd president al-Assad syriskt medborgarskap till ett stort antal kurder. Åtgärden som syftade till att reducera motståndet hos den folkgruppen fick istället helt motsatt effekt. Kurderna blev förnärmade av behandlingen och menade att detta var ett försök att slå split mellan araber och kurder i sitt motstånd mot regimen. Följden har blivit att allt fler områden med stor kurdisk befolkning, som bland annat Qamishli, också försökt resa sig mot regimen. Samma sak gäller de drusiska områdena som traditionellt har haft en lös pakt med Alawiterna som styrt landet så länge.
Flera städer som Banias och Dera'a är helt avstängda av regimens trupper. Det finns tecken på att regimlojala ungdomsgäng s.k Shabbiha agerar provokatörer och skjuter mot arméförband från de protesterandes sida för att initiera överreaktioner. Det finns också rapporter om att protesterande också öppnat eld mot mindre arméenheter utan förvarning. Ibland verkar inte armén behöva några provokationer utan agerar hänsynslöst med eldgivning mot folk som samlas. Det gäller särskilt presidentens bror, Maher al-Assad, och dennes 4. mekaniserade division som används som en slags brandkår. Det är inte säkert att armén håller ihop under det här trycket, utan att delar av den vänder sig bort från regimen. Hittills har Assadfamiljen haft dess stöd, även om den till stora delar är sunnitisk. Det beror på att Assadfamiljen samarbetat med de rikaste affärsfamiljerna i landet som därmed utövar ett indirekt inflytande över arméns lojalitet.
Under dagen kom nyheten om att flera tusen kvinnor med vita flaggor och olivkvistar har samlats för att blockera kustvägen mellan Tartous och Banias i protest mot de massarresteringar som regimen utfört de senaste dagarna i området. Det kan bli en väldigt svår utmaning för regimen att hantera en sådan åtgärd som ligger på andra sidan av konfliktskalan jämfört med vad regimen är temperad för. Det kan visa sig bli en betydelsefull handling av dessa kvinnor.
Jag har tidigare talat om att Aleppo och Damaskus är de viktigaste städerna. Det kommer nu rapporter om att det börjar bli mycket folksamlingar i Aleppo, landets ekonomiska centrum. Tappar regimen affärsfamiljernas tilltro är det här saker kommer att hända i större skala. Staden har även en historia att falla tillbaka på. För 900 år sedan organiserade Ibn al-Hashab en resning mot kalifatet i Bagdad. Han mördades sedemera av assassiner i stadens citadel. Likaså är det intressant att regimen ännu inte lyckats (eller velat) bryta den ockupation av universitetet i Damaskus som pågått i fyra dagar. Kort sagt har de bägge sidorna sammantaget blivit mer oförsonliga mot varandra.
I omvärlden pågår sannolikt debatten hårt internt mellan realister och idealister om hur respektive land ska ställa sig. USA har gjort ett starkt uttalande, där adminstrationen fördömer regimens undertryckande av de protesterandes rätt att samlas och uttrycka sin mening. Något om presidentens eventuella avgång uttrycks inte från amerikanskt håll. Det är sannolikt en följd av att man är osäker på vad som kommer efteråt. Exempelvis gjorde det Muslimska Brödraskapets ledare i exil, Mohammad Riad Shaqfa, ett uttalande från Saudiarabien, där han ställde sig på folkets sida.
Iran har enligt enstaka rapporter personal insatt från Islamic Revolutionary Guard Corps eller Pasdaran som det ibland förenklas till. Jag har tidigare beskrivit vad som står på spel för Iran och hittills verkar de stå vid Assads sida. Ju mer prekärt läge Assad befinner sig i, desto större inflytande kan Iran få. Turkiet å sin sida har misslyckats med att övertyga al-Assad att försöka efterlikna den turkiska modellen. Premiärminister Erdogan ger dock inte upp, eftersom Syrien är ett mycket viktigt land för en turkisk inbrytning i arabvärlden.
Men tiden blir allt mer knapp för al-Assad. Han har nu bara två grundläggande val kvar. Antingen gör han en tvärgir och inför en mängd drastiska reformer med syriska mått eller så måste han öka repressionen kraftigt, åtminstone lokalt. Han är med stor sannolikhet för svag internt för att följa den turkiska vägen. Det finns mycket mer reaktionära element i regimen som kraftigt motsätter sig detta. Det är mer troligt att dessa försöker driva honom mot Hama II, en repris som i brutalitet, om än inte i full omfattning, påminner om faderns massaker 1982. F&S har från början pekat på det som talar för att regimen kommer att slåss med näbbar och klor. Gör han inget av dessa två kommer han och regimen med stor sannolikhet att falla. Protesterna har nu nått en nivå att det snart inte finns någon chans kvar att återvinna initiativet för ögonläkare Bashar al-Assad.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Tidigare inlägg i ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
I torsdags erbjöd president al-Assad syriskt medborgarskap till ett stort antal kurder. Åtgärden som syftade till att reducera motståndet hos den folkgruppen fick istället helt motsatt effekt. Kurderna blev förnärmade av behandlingen och menade att detta var ett försök att slå split mellan araber och kurder i sitt motstånd mot regimen. Följden har blivit att allt fler områden med stor kurdisk befolkning, som bland annat Qamishli, också försökt resa sig mot regimen. Samma sak gäller de drusiska områdena som traditionellt har haft en lös pakt med Alawiterna som styrt landet så länge.
Flera städer som Banias och Dera'a är helt avstängda av regimens trupper. Det finns tecken på att regimlojala ungdomsgäng s.k Shabbiha agerar provokatörer och skjuter mot arméförband från de protesterandes sida för att initiera överreaktioner. Det finns också rapporter om att protesterande också öppnat eld mot mindre arméenheter utan förvarning. Ibland verkar inte armén behöva några provokationer utan agerar hänsynslöst med eldgivning mot folk som samlas. Det gäller särskilt presidentens bror, Maher al-Assad, och dennes 4. mekaniserade division som används som en slags brandkår. Det är inte säkert att armén håller ihop under det här trycket, utan att delar av den vänder sig bort från regimen. Hittills har Assadfamiljen haft dess stöd, även om den till stora delar är sunnitisk. Det beror på att Assadfamiljen samarbetat med de rikaste affärsfamiljerna i landet som därmed utövar ett indirekt inflytande över arméns lojalitet.
Under dagen kom nyheten om att flera tusen kvinnor med vita flaggor och olivkvistar har samlats för att blockera kustvägen mellan Tartous och Banias i protest mot de massarresteringar som regimen utfört de senaste dagarna i området. Det kan bli en väldigt svår utmaning för regimen att hantera en sådan åtgärd som ligger på andra sidan av konfliktskalan jämfört med vad regimen är temperad för. Det kan visa sig bli en betydelsefull handling av dessa kvinnor.
Jag har tidigare talat om att Aleppo och Damaskus är de viktigaste städerna. Det kommer nu rapporter om att det börjar bli mycket folksamlingar i Aleppo, landets ekonomiska centrum. Tappar regimen affärsfamiljernas tilltro är det här saker kommer att hända i större skala. Staden har även en historia att falla tillbaka på. För 900 år sedan organiserade Ibn al-Hashab en resning mot kalifatet i Bagdad. Han mördades sedemera av assassiner i stadens citadel. Likaså är det intressant att regimen ännu inte lyckats (eller velat) bryta den ockupation av universitetet i Damaskus som pågått i fyra dagar. Kort sagt har de bägge sidorna sammantaget blivit mer oförsonliga mot varandra.
I omvärlden pågår sannolikt debatten hårt internt mellan realister och idealister om hur respektive land ska ställa sig. USA har gjort ett starkt uttalande, där adminstrationen fördömer regimens undertryckande av de protesterandes rätt att samlas och uttrycka sin mening. Något om presidentens eventuella avgång uttrycks inte från amerikanskt håll. Det är sannolikt en följd av att man är osäker på vad som kommer efteråt. Exempelvis gjorde det Muslimska Brödraskapets ledare i exil, Mohammad Riad Shaqfa, ett uttalande från Saudiarabien, där han ställde sig på folkets sida.
Iran har enligt enstaka rapporter personal insatt från Islamic Revolutionary Guard Corps eller Pasdaran som det ibland förenklas till. Jag har tidigare beskrivit vad som står på spel för Iran och hittills verkar de stå vid Assads sida. Ju mer prekärt läge Assad befinner sig i, desto större inflytande kan Iran få. Turkiet å sin sida har misslyckats med att övertyga al-Assad att försöka efterlikna den turkiska modellen. Premiärminister Erdogan ger dock inte upp, eftersom Syrien är ett mycket viktigt land för en turkisk inbrytning i arabvärlden.
Men tiden blir allt mer knapp för al-Assad. Han har nu bara två grundläggande val kvar. Antingen gör han en tvärgir och inför en mängd drastiska reformer med syriska mått eller så måste han öka repressionen kraftigt, åtminstone lokalt. Han är med stor sannolikhet för svag internt för att följa den turkiska vägen. Det finns mycket mer reaktionära element i regimen som kraftigt motsätter sig detta. Det är mer troligt att dessa försöker driva honom mot Hama II, en repris som i brutalitet, om än inte i full omfattning, påminner om faderns massaker 1982. F&S har från början pekat på det som talar för att regimen kommer att slåss med näbbar och klor. Gör han inget av dessa två kommer han och regimen med stor sannolikhet att falla. Protesterna har nu nått en nivå att det snart inte finns någon chans kvar att återvinna initiativet för ögonläkare Bashar al-Assad.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Tidigare inlägg i ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
2011-04-12
President Medvedev avskiljer brigadchef i närområdet
I förra veckan avsatte president Medvedev chefen för den 200. självständiga motoriserade skyttebrigaden, översten Vitaliy Razgonov, i en skriftlig ukas.
Brigaden som ligger i Petjenga, nära den norska gränsen, har uppvisat svåra disciplinproblem de senaste åren. Flera mord och uppmärksammade grova misshandelsfall har uppdagats. Brigadledningen har aktivt försökt att dölja dessa som skjutolyckor etc. Inte förrän Soldatmödrakommittéer gripit in har militära åklagare utrett fallen och funnit sanningen.
I veckan hade Komsomolskaya Pravda en längre intervju med ordföranden i Soldatmödrakommittéen i Sankt Petersburg, Ella Polyakova. Hon berättar bland annat om den 200. brigaden, här kallad enhet 08275. Du behöver inte kunna ryska, utan det räcker med att titta på fotot på soldaterna för att förstå vilken miljö de lever i. Ella Polyakova beskriver ett förband, där soldaterna inte har någon tillsyn på kvällar och helger. Med tanke på att brigaden är tänkt att vara grunden för den nya arktiska brigaden, är det lätt att föreställa sig pannor i djupa veck i Moskva.
Hela den ryska personalförsörjningen svajar. Sedan Vladmir Putin som ny president i slutet av 90-talet införde reformen med kontraktsförband har Ryssland kämpat med att införa denna. Förra året medgav den förste civile försvarsministern, Anatoliy Serdjukov, att det misslyckats. Istället skulle man öka intaget värnpliktiga istället (som i brigaden ovan). I förra månaden annonserades att även detta inte gick, och att man åter skulle öka antalet kontraktsanställda istället. På en pressträff medgav ställföreträdande generalstabschefen, generalöverste Vasiliy Smirnov, att endast drygt 200000 värnpliktiga ska kallas in varje halvår.
Ryska bedömare pendlar kring 70-85 % i sina bedömningar av personaluppfyllnad i den framtida ryska miljonarmén. Hur vår omställning slutar återstår att se. Jag har en vag känsla att vi kommer få se en liknande process när den första entusiasmen har lagt sig.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Brigaden som ligger i Petjenga, nära den norska gränsen, har uppvisat svåra disciplinproblem de senaste åren. Flera mord och uppmärksammade grova misshandelsfall har uppdagats. Brigadledningen har aktivt försökt att dölja dessa som skjutolyckor etc. Inte förrän Soldatmödrakommittéer gripit in har militära åklagare utrett fallen och funnit sanningen.
I veckan hade Komsomolskaya Pravda en längre intervju med ordföranden i Soldatmödrakommittéen i Sankt Petersburg, Ella Polyakova. Hon berättar bland annat om den 200. brigaden, här kallad enhet 08275. Du behöver inte kunna ryska, utan det räcker med att titta på fotot på soldaterna för att förstå vilken miljö de lever i. Ella Polyakova beskriver ett förband, där soldaterna inte har någon tillsyn på kvällar och helger. Med tanke på att brigaden är tänkt att vara grunden för den nya arktiska brigaden, är det lätt att föreställa sig pannor i djupa veck i Moskva.
Hela den ryska personalförsörjningen svajar. Sedan Vladmir Putin som ny president i slutet av 90-talet införde reformen med kontraktsförband har Ryssland kämpat med att införa denna. Förra året medgav den förste civile försvarsministern, Anatoliy Serdjukov, att det misslyckats. Istället skulle man öka intaget värnpliktiga istället (som i brigaden ovan). I förra månaden annonserades att även detta inte gick, och att man åter skulle öka antalet kontraktsanställda istället. På en pressträff medgav ställföreträdande generalstabschefen, generalöverste Vasiliy Smirnov, att endast drygt 200000 värnpliktiga ska kallas in varje halvår.
Ryska bedömare pendlar kring 70-85 % i sina bedömningar av personaluppfyllnad i den framtida ryska miljonarmén. Hur vår omställning slutar återstår att se. Jag har en vag känsla att vi kommer få se en liknande process när den första entusiasmen har lagt sig.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-11
Förändrat läge för PRT MeS
I onsdags meddelade Försvarsmakten att det efter diskussioner med provinsguvernören i Samangan, Khairullah Anoosh, gjorts en överenskommelse om att omgruppera trupp från distriktskontoret i Aybak till huvudcampen Camp Northern Lights i Balkhprovinsen. Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande är detta i enlighet med tidigare planering. Den i huvudsak finska truppen som dras tillbaka ska istället kunna fokuseras till mer oroliga områden. En omgruppering innebär en anpassning av säkerhetsarbetet i provinsen (Samangan - red anm) enligt samma meddelande.
I afghansk media framställs saken på ett helt annat sätt. I gårdagens Pajhwok Afghan News, som är en av de bästa afghanska nyhetskällorna, återger reportern en annan bakgrund. Enligt dennes sagesmän ska omkring 200 personer genomfört en stor protest i Aybak lördagen den fjärde april med anledning av den uppmärksammade Koranbränningen i USA (några dagar efter massakern i Mazar-e-Sharif - red anm). De protesterande ska ha krävt att förbandet från PRT MeS skulle lämna provinsen så fort som möjligt, annars skulle man ta saken i egna händer och avlägsna det själva. De anklagade också PRT för att inte ha förbättrat säkerheten de senaste sex åren.
Reportern beskriver att ISAF kopplar tillbakadragandet till ovan nämnda överenskommelse. Guvernören bekräftar för Pajhwok att det finns en överenskommelse, men stämmer in i kritiken att PRT inte lyckats med sitt uppdrag att förbättra säkerheten och utveckla provinsen. Reportern skriver vidare:
"Residents say they are happy with the pullout. "It is good that foreigners have left because they did nothing to address our problems, neither they were able to bring any positive change," Abdul Sattar, 45, a resident of Aibak, said. People living close to a base of NATO-led soldiers were feeling insecure due to possible eruption of clashes, Mohammad Asif, another resident, said."
Jag har tidigare varit kritisk till att förbanden har för stort område - ungefär som Norrbotten - , så att dra tillbaka sig till tre provinser ökar möjligheterna i övriga provinser och borde därför vara positivt. Problemet är att det kan komma skapas ett säkerhetsvakuum i provinsen, eftersom de afghanska säkerhetsstyrkorna inte tar över något ansvar. Det bekräftas av ISAF i ett uttalande enligt Pajhwok i samma artikel:
""It is not part of the security transition to the Afghan soldiers and ISAF soldiers will continue to support Afghan forces in the province," "
Vi har alltså fortsatt ansvaret för säkerheten i Samangan, fast utan ständigt närvarande trupp. Vad som ligger bakom tillbakadragandet är egentligen inte det mest intressanta. Det är att det finns en betydande risk för att perceptionen hos afghanerna i regionen kommer vara att ISAF viker undan. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Några tidigare inlägg:
Risktagning i Afghanistan
Implikationer av massakern i Mazar-e-Sharif
PRT MeS - Försvinn!
I afghansk media framställs saken på ett helt annat sätt. I gårdagens Pajhwok Afghan News, som är en av de bästa afghanska nyhetskällorna, återger reportern en annan bakgrund. Enligt dennes sagesmän ska omkring 200 personer genomfört en stor protest i Aybak lördagen den fjärde april med anledning av den uppmärksammade Koranbränningen i USA (några dagar efter massakern i Mazar-e-Sharif - red anm). De protesterande ska ha krävt att förbandet från PRT MeS skulle lämna provinsen så fort som möjligt, annars skulle man ta saken i egna händer och avlägsna det själva. De anklagade också PRT för att inte ha förbättrat säkerheten de senaste sex åren.
Reportern beskriver att ISAF kopplar tillbakadragandet till ovan nämnda överenskommelse. Guvernören bekräftar för Pajhwok att det finns en överenskommelse, men stämmer in i kritiken att PRT inte lyckats med sitt uppdrag att förbättra säkerheten och utveckla provinsen. Reportern skriver vidare:
"Residents say they are happy with the pullout. "It is good that foreigners have left because they did nothing to address our problems, neither they were able to bring any positive change," Abdul Sattar, 45, a resident of Aibak, said. People living close to a base of NATO-led soldiers were feeling insecure due to possible eruption of clashes, Mohammad Asif, another resident, said."
Jag har tidigare varit kritisk till att förbanden har för stort område - ungefär som Norrbotten - , så att dra tillbaka sig till tre provinser ökar möjligheterna i övriga provinser och borde därför vara positivt. Problemet är att det kan komma skapas ett säkerhetsvakuum i provinsen, eftersom de afghanska säkerhetsstyrkorna inte tar över något ansvar. Det bekräftas av ISAF i ett uttalande enligt Pajhwok i samma artikel:
""It is not part of the security transition to the Afghan soldiers and ISAF soldiers will continue to support Afghan forces in the province," "
Vi har alltså fortsatt ansvaret för säkerheten i Samangan, fast utan ständigt närvarande trupp. Vad som ligger bakom tillbakadragandet är egentligen inte det mest intressanta. Det är att det finns en betydande risk för att perceptionen hos afghanerna i regionen kommer vara att ISAF viker undan. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Några tidigare inlägg:
Risktagning i Afghanistan
Implikationer av massakern i Mazar-e-Sharif
PRT MeS - Försvinn!
2011-04-10
Blackhawk - Mycket dyrare än begärt pris?
Utanför medias ljus tack vare en sent lagd presskonferens presenterades Försvarsstrukturutredningens resultat. Jag har tappat räkningen på tidigare utredningar, men nu fanns det i alla fall konkreta resultat med utlovade rationaliseringar på drygt 2,4 Mdr SEK/år från 2014. All logistik utöver den insatsnära logistiken överförs till FMV, som föreslås få ett nytt namn. Försvarslogistikmyndigheten (FLM) föreslår utredaren, Jan Segerberg, att den "nya" myndigheten ska heta. Bara inom materielområdet, sk. anskaffning respektive vidmakthållande ska rationaliseringarna innebära c:a 1,3 Mdr SEK/år i besparing.
För försvarsmateriel är det som bekant mycket pengar i omlopp. Försvarsminister Sten Tolgfors informerade häromdagen landet i en DN-debattartikel att just FMV slutförhandlar om anskaffningen av 15 st Blackhawkhelikoptrar. Ett väldigt bra tillskott till Försvarsmakten enligt min mening. Intressant nog skriver försvarsministern:
"Riksdagen avsatte 4,7 miljarder kronor för nya helikoptrar. Dessa 4,7 miljarder har dock aldrig avsett att täcka enbart anskaffning av helikoptrar, som ibland påstås, utan också vidmakthållande och drift av systemet ända fram till 2020. I kontraktet ska också utbildning av piloter, besättningar och tekniker ingå."
Det stycket blir väldigt intressant om vi ställer det emot det uttalande som amerikanska Defense Security Cooperation Agency gjorde till kongressen den 29/9 2010. F&S publicerade myndighetens pressmeddelande när det begav sig. Där använde sig DSCA av sin redogörelse för kongressen och säger bland annat:
"The Government of Sweden has requested a possible sale of 15 UH-60M BLACKHAWK Helicopters, 34 T700-GE-701D General Electric Engines (30 installed and 4 spares), 15 AN/AAR-57(V)3 Common Missile Warning Systems, AN/APR-39 Radar Signal Detecting Sets, AN/AVR-2B Laser Warning Sets, Aviation Mission Planning Station, transportable operations simulator, communications equipment, spare and repair parts, tools and support equipment, publications and technical documentation, personnel training and training equipment, U.S. Government and contractor engineering, logistics, and technical support services, and other related elements of logistics support. The estimated cost is $546M."
Enligt min förståelse ingår alltså försvarsministerns vidmakthållande och drift liksom utbildning av personal i detta uttalande. Med en dagskurs på spotmarkanden för en US-dollar på 6,24 innebär det att den uppskattade kostnaden för affären ur amerikansk synvinkel är c:a 3,4 Mdr SEK (546 milj USD). Det är ganska långt ifrån de 4,7 Mdr SEK som försvarsministern uppger i debattartikeln. Kan detta innebära att den s.k overheaden därmed är c:a 1,3 Mdr SEK, eller c:a 38% marginal för dessa inköpstjänster?
FMV har en debiteringsgrad på 74,4 % och ett beräknat timpris för 2012 på 790 SEK. Detta syftar till att uppnå en full kostnadstäckning för myndigheten. Omsatt i räkneexemplet ovan skulle det innebära drygt 1,6 milj faktuerade timmar för FMV för denna affär. Myndighetens utmärkta årsredovisning hittar du här.
Det vore intressant att utforska hur det egentligen ligger till. Ingår det förbandsverksamhetskostnader i försvarsministerns siffror? Jag bedömer att så inte är fallet, utan att denne informerar om kostnader som Riksdagen har att ta ställning till enligt gällande lagar och förordningar. Enligt Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 ingår det i konceptet att mycket initialt stöd köps från leverantören. Kanske någon av läsarna kan hjälpa till? Och är det rimligt med en så stor overhead, om det skulle visa sig stämma?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
För försvarsmateriel är det som bekant mycket pengar i omlopp. Försvarsminister Sten Tolgfors informerade häromdagen landet i en DN-debattartikel att just FMV slutförhandlar om anskaffningen av 15 st Blackhawkhelikoptrar. Ett väldigt bra tillskott till Försvarsmakten enligt min mening. Intressant nog skriver försvarsministern:
"Riksdagen avsatte 4,7 miljarder kronor för nya helikoptrar. Dessa 4,7 miljarder har dock aldrig avsett att täcka enbart anskaffning av helikoptrar, som ibland påstås, utan också vidmakthållande och drift av systemet ända fram till 2020. I kontraktet ska också utbildning av piloter, besättningar och tekniker ingå."
Det stycket blir väldigt intressant om vi ställer det emot det uttalande som amerikanska Defense Security Cooperation Agency gjorde till kongressen den 29/9 2010. F&S publicerade myndighetens pressmeddelande när det begav sig. Där använde sig DSCA av sin redogörelse för kongressen och säger bland annat:
"The Government of Sweden has requested a possible sale of 15 UH-60M BLACKHAWK Helicopters, 34 T700-GE-701D General Electric Engines (30 installed and 4 spares), 15 AN/AAR-57(V)3 Common Missile Warning Systems, AN/APR-39 Radar Signal Detecting Sets, AN/AVR-2B Laser Warning Sets, Aviation Mission Planning Station, transportable operations simulator, communications equipment, spare and repair parts, tools and support equipment, publications and technical documentation, personnel training and training equipment, U.S. Government and contractor engineering, logistics, and technical support services, and other related elements of logistics support. The estimated cost is $546M."
Enligt min förståelse ingår alltså försvarsministerns vidmakthållande och drift liksom utbildning av personal i detta uttalande. Med en dagskurs på spotmarkanden för en US-dollar på 6,24 innebär det att den uppskattade kostnaden för affären ur amerikansk synvinkel är c:a 3,4 Mdr SEK (546 milj USD). Det är ganska långt ifrån de 4,7 Mdr SEK som försvarsministern uppger i debattartikeln. Kan detta innebära att den s.k overheaden därmed är c:a 1,3 Mdr SEK, eller c:a 38% marginal för dessa inköpstjänster?
FMV har en debiteringsgrad på 74,4 % och ett beräknat timpris för 2012 på 790 SEK. Detta syftar till att uppnå en full kostnadstäckning för myndigheten. Omsatt i räkneexemplet ovan skulle det innebära drygt 1,6 milj faktuerade timmar för FMV för denna affär. Myndighetens utmärkta årsredovisning hittar du här.
Det vore intressant att utforska hur det egentligen ligger till. Ingår det förbandsverksamhetskostnader i försvarsministerns siffror? Jag bedömer att så inte är fallet, utan att denne informerar om kostnader som Riksdagen har att ta ställning till enligt gällande lagar och förordningar. Enligt Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 ingår det i konceptet att mycket initialt stöd köps från leverantören. Kanske någon av läsarna kan hjälpa till? Och är det rimligt med en så stor overhead, om det skulle visa sig stämma?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-09
Libyen Akt V - Bokstavssjukan slår till?
Sannolikheten för att EU blir inblandade i Libyen har ökat sedan unionen fattat ett beslut om att genomföra en militär operation som stöd till humanitära insatser i Libyen. Om UN Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) begär det ska EUFOR Libya kunna ge stöd som:
– contribute to the safe movement and evacuation of displaced persons,
– support, with specific capabilities, the humanitarian agencies in their activities.
Den italienske konteramiralen Claudio Gaudiosi har blivit utsedd till befälhavare för operationen och ska från ett högkvarter i Rom leda denna operation. Finland är redan på väg att skicka stabsofficerare dit, vilket är naturligt eftersom landet är med i bägge de Battlegrpoups som står i beredskap. Förutom NBG är Finland med i Battlegroup 107 som Tyskland leder tillsammans med Nederländerna. Förutom Finland ingår också Österrike och Litauen i denna. I och med den kritik som drabbat Tyskland hårt är det skäligt att anta att Tyskland kommer delta med stor kraft i en EU-operation i Libyen. Eftersom Battlegroup 107 har en stabskapacitet som är större än vad NBG:s är, så är det rimligt att det blir denna som i så fall sätter upp en sådan styrkas FHQ.
Turkiet fortsätter att tala med bägge sidorna i den libyska konflikten, och igår hävdade Reuters att parterna i stort är överens om en s.k roadmap för den nära framtiden. En eventuell överenskommelse kommer innebära ett eld-upphöravtal som måste övervakas. Det kommer inte att bli lätt att hitta någon som blir accepterad av alla sidor för att genomföra en sådan övervakning.
Med tanke på EU:s kallsinniga attityd mot Turkiet är det inte troligt att EU som organisation skulle få någon roll. Turkiet skulle i och för sig kunna kalkylera annorlunda och visa sig storsint genom en inbjudan, men det är mer troligt att de fortsätter sin nyottomanska väg att bryta mark i den arabiska världen på egen hand. NATO bärs upp av länder som aktivt har degraderat Khaddafis militära förmåga. Även om NATO som organisation har arbetat hårt med att vara lojal med uppdraget mot det libyska folket, så är det svårt att se organisationen med trupp på marken givet USA, Storbritanniens och Frankrikes inställning till regimen.
Arabförbundet får också svårt att framstå som opartiskt. Libyen blev ju uteslutet temporärt ur förbundet, och det är svårt att se Khaddafilojalister köpa Arabförbundet som övervakare just nu. AU har det motsatta förhållandet. Organisationen blev mer eller mindre utestängd från det berömda Parismötet, eftersom organisationen tenderar för Khaddafi. Khaddafi har under en mantel av filantropi varit frikostig mot olika afrikanska stater. Rebellsidan kommer inte vilja se AU i täten för detta, även om de accepterar samtal med organisationen i Mauretanien just nu.
Det mest troliga alternativet är just nu att FN själv leder en sådan operation. Det finns gott om stater som kan gå in med trupp för att övervaka en sådan. Turkiet, Pakistan och Indonesien för att nämna några muslimska länder med stor kapacitet.
Vi själva kan också vara ett attraktivt alternativ. Genom att avsäga oss planerade markanfall med våra flygplan har vi kvar en trovärdighet inför en övervakning av ett eld-upphöravtal. Vi har tagit ställning för den libyska civilbefolkningens skydd, men vi medverkar inte med yttre militärt våld till en regimförändring. Det är nämligen inte i Sveriges intresse att sådana blir en accepterad norm i omvärlden, särskilt inte med Vitryssland inpå knuten.
Vi har heller inte sålt några vapen till regimen, något som SvD uppmärksammat de senaste dagarna. Med tanke på utrikesministerns hållning när det gäller Turkiets medlemsskap i EU, så talar fler saker för att vi skulle kunna ingå i ett koncept som Turkiet placerar på tältbordet i den libyska öknen. Kapacitet för detta har vi genom att dra ur någon enhet ur NBG. En del andra delar i NBG skulle också kunna ingå som delkomponenter i EUFOR Libya.
Bli inte förvånade om vi så småningom får se en fortsatt flygförbudszon övervakat av NATO, en humanitär operation av EU, en övervakningsoperation som leds av FN och någon form av politisk roll för Arabförbundet och AU under devisen Alla ska med. En serie bokstavskombinationer i klassrummet som brukar innebära hög ljudnivå och svårt med koncentrationen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
SvD
DN
Aftonbladet
Expressen
– contribute to the safe movement and evacuation of displaced persons,
– support, with specific capabilities, the humanitarian agencies in their activities.
Den italienske konteramiralen Claudio Gaudiosi har blivit utsedd till befälhavare för operationen och ska från ett högkvarter i Rom leda denna operation. Finland är redan på väg att skicka stabsofficerare dit, vilket är naturligt eftersom landet är med i bägge de Battlegrpoups som står i beredskap. Förutom NBG är Finland med i Battlegroup 107 som Tyskland leder tillsammans med Nederländerna. Förutom Finland ingår också Österrike och Litauen i denna. I och med den kritik som drabbat Tyskland hårt är det skäligt att anta att Tyskland kommer delta med stor kraft i en EU-operation i Libyen. Eftersom Battlegroup 107 har en stabskapacitet som är större än vad NBG:s är, så är det rimligt att det blir denna som i så fall sätter upp en sådan styrkas FHQ.
Turkiet fortsätter att tala med bägge sidorna i den libyska konflikten, och igår hävdade Reuters att parterna i stort är överens om en s.k roadmap för den nära framtiden. En eventuell överenskommelse kommer innebära ett eld-upphöravtal som måste övervakas. Det kommer inte att bli lätt att hitta någon som blir accepterad av alla sidor för att genomföra en sådan övervakning.
Med tanke på EU:s kallsinniga attityd mot Turkiet är det inte troligt att EU som organisation skulle få någon roll. Turkiet skulle i och för sig kunna kalkylera annorlunda och visa sig storsint genom en inbjudan, men det är mer troligt att de fortsätter sin nyottomanska väg att bryta mark i den arabiska världen på egen hand. NATO bärs upp av länder som aktivt har degraderat Khaddafis militära förmåga. Även om NATO som organisation har arbetat hårt med att vara lojal med uppdraget mot det libyska folket, så är det svårt att se organisationen med trupp på marken givet USA, Storbritanniens och Frankrikes inställning till regimen.
Arabförbundet får också svårt att framstå som opartiskt. Libyen blev ju uteslutet temporärt ur förbundet, och det är svårt att se Khaddafilojalister köpa Arabförbundet som övervakare just nu. AU har det motsatta förhållandet. Organisationen blev mer eller mindre utestängd från det berömda Parismötet, eftersom organisationen tenderar för Khaddafi. Khaddafi har under en mantel av filantropi varit frikostig mot olika afrikanska stater. Rebellsidan kommer inte vilja se AU i täten för detta, även om de accepterar samtal med organisationen i Mauretanien just nu.
Det mest troliga alternativet är just nu att FN själv leder en sådan operation. Det finns gott om stater som kan gå in med trupp för att övervaka en sådan. Turkiet, Pakistan och Indonesien för att nämna några muslimska länder med stor kapacitet.
Vi själva kan också vara ett attraktivt alternativ. Genom att avsäga oss planerade markanfall med våra flygplan har vi kvar en trovärdighet inför en övervakning av ett eld-upphöravtal. Vi har tagit ställning för den libyska civilbefolkningens skydd, men vi medverkar inte med yttre militärt våld till en regimförändring. Det är nämligen inte i Sveriges intresse att sådana blir en accepterad norm i omvärlden, särskilt inte med Vitryssland inpå knuten.
Vi har heller inte sålt några vapen till regimen, något som SvD uppmärksammat de senaste dagarna. Med tanke på utrikesministerns hållning när det gäller Turkiets medlemsskap i EU, så talar fler saker för att vi skulle kunna ingå i ett koncept som Turkiet placerar på tältbordet i den libyska öknen. Kapacitet för detta har vi genom att dra ur någon enhet ur NBG. En del andra delar i NBG skulle också kunna ingå som delkomponenter i EUFOR Libya.
Bli inte förvånade om vi så småningom får se en fortsatt flygförbudszon övervakat av NATO, en humanitär operation av EU, en övervakningsoperation som leds av FN och någon form av politisk roll för Arabförbundet och AU under devisen Alla ska med. En serie bokstavskombinationer i klassrummet som brukar innebära hög ljudnivå och svårt med koncentrationen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
SvD
DN
Aftonbladet
Expressen
2011-04-08
(Uppdaterad kl 1800) Operation (Scorching Summer?)
Igår eskalerade konflikten mellan Israel och Hamasstyrda Gaza sedan någon skjutit en pansarvärnsrobot mot en israelisk skolbuss. Lyckligtvis hade bussen just släppt av omkring 50 barn precis innan. En sextonårig pojke svävar mellan liv och död medan chauffören fick mindre skador och blev chockad. Enligt uppgifter i israelisk press rörde det sig om en avancerad pansarvärnsrobot, vilket enligt min bedömning kan röra sig om en rysk Kornet .
Från Gaza sköts också i samband med beskjutningen c:a 45 granater och raketer mot Israel från Gaza. En av raketerna blev bekämpad i luften av det nya luftvärnssystemet Iron Dome som för första gången i strid lyckats med detta. Det israeliska svaret i övrigt lät inte vänta på sig. Israeliska helikoptrar, flygplan, UAV:er cirklade över Gaza under kvällen och natten. Israel sköt med bland annat artilleri, stridsvagnar och fartyg varvid minst 4 palestinier dödades och ett fyrtiotal skadades. Israelisk TV annonserade att operation Scorching Summer har påbörjats. (Edit kl 1800) Det är oklart om detta är det riktiga namnet på operationen, eller om det är en palestinsk desinformation. (Slut Edit) Bara namnet indikerar en hårdnackad israelisk attityd långt ifrån namn som Unified Protector. Sent på kvällen vädjade Hamas om eldupphör och sade sig ha stöd av de flesta väpnade grupperingarna i Gaza. Israel fortsatte beskjutningarna en bra stund efteråt enligt det Twitterflöde jag följde. (Edit kl 1800) Under fredagen har fortsatta beskjutningar parterna emellan fortsatt. Israeliskt flyg har bekämpat fordon och tunnlar medan Hamas har svarat med granatkastareld mot bland annat Ashkelon. Qassamraketer har också skjutits, men minst tre av dessa har bekämpats av Iron Dome enligt israelisk media. Flera palestinier har avlidit under dessa strider. (Slut Edit)
Som utomstående är det svårt att hänga med i turerna. Ur Hamassynpunkt var eldöverfallet mot skolbussen ett svar för israeliska flygattacker i slutet av förra veckan som i sin tur var svaret på .... som i sin tur var svaret på ....
Det är också svårt att avgöra hur Israel egentligen förhåller sig till Hamas. Vill man ha ett svagt Hamas som går att besegra, men där mer radikala element söker sig till andra grupperingar? Eller vill man ha ett starkare Hamas som har kontrollen över Gaza och därmed kan ställas till svars samtidigt som man splittrar den palestinska befolkningen mellan Hamas och Fatah. Jag lutar åt det senare, men jag är inte säker.
En annan händelse som också kan ha koppling till upptrappningen igår är det spektakulära mord som skedde i tisdags kväll utanför staden Port Sudan i Sudan. Två män kom åkande i en Hyunadai Sonata när någon slags robot träffade taket på bilen. Spekulationerna har varit många sedan dess. Sudans regering anklagar Israel för attacken. Männen i bilen är enligt sudanesiska myndigheter sudaneser medan andra uppgifter talar om iranier eller toppnamn från just Hamas. (Edit kl 1800) Både israeliska och palestinska källor uppger att en av männen var Abdul-Latif Ashkar från Hamas, något som dennes familj förnekar. Ashkar sägs ha ersatt koordinatorn för smuggling från Iran, Mahmoud Mabhouh, som mördades i Dubai i januari 2010, en operation som Israel med största sannolikhet låg bakom. (Slut Edit)
Spekulationerna är också många kring tillvägagångssätten. Beväpnade UAV:er, attackhelikoptrar eller ilandsatta dykare med pansarvärnsrobot är de alternativ jag stött på. Identiteten på de dödade leder sannolikt till vem som utfört attacken. Det finns inte många länder som har förmågan att genomföra så sofistikerade attacker på annan stats territorium och komma undan. Det har förekommit anonyma bekräftelser i israelisk press som talar för att det var just Israel som låg bakom.
Om inte Hamas och Israel får händelserna under kontroll snabbt finns en stor risk för en allvarlig eskalation. Den egyptiska attityden mot Hamas har börjat förskjutas sedan Mubaraks fall. Presidentkandidaten ElBaradei talade tidigare i veckan om att han skulle försvara Gaza militärt om Israel genomför attacker. Norr om Israel sitter en pressad president i Syrien som också kan använda strider i Gaza som en ventil för det tryck den syriska regimen är utsatt för. Under hela efterkrigstiden har olika arabhärskare försökt göra sig till banérförare för den palestinska saken. När vederbörande har fått gehör hos andra, så har det alltid lett till krig i regionen. Världen har just blivit lite farligare.
(Edit kl 1800) Under dagen har såväl FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och EU:s utrikeschef Cathrine Ashton uttryckt sin oro och vädjat till parterna att besinna sig. Israeliska diplomater har uttryckt stor irritation över den senares uttalande, eftersom de anser att hon inte har tagit avstånd tillräckligt tydligt från eldöverfallet mot skolbussen. (Slut Edit)
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Från Gaza sköts också i samband med beskjutningen c:a 45 granater och raketer mot Israel från Gaza. En av raketerna blev bekämpad i luften av det nya luftvärnssystemet Iron Dome som för första gången i strid lyckats med detta. Det israeliska svaret i övrigt lät inte vänta på sig. Israeliska helikoptrar, flygplan, UAV:er cirklade över Gaza under kvällen och natten. Israel sköt med bland annat artilleri, stridsvagnar och fartyg varvid minst 4 palestinier dödades och ett fyrtiotal skadades. Israelisk TV annonserade att operation Scorching Summer har påbörjats. (Edit kl 1800) Det är oklart om detta är det riktiga namnet på operationen, eller om det är en palestinsk desinformation. (Slut Edit) Bara namnet indikerar en hårdnackad israelisk attityd långt ifrån namn som Unified Protector. Sent på kvällen vädjade Hamas om eldupphör och sade sig ha stöd av de flesta väpnade grupperingarna i Gaza. Israel fortsatte beskjutningarna en bra stund efteråt enligt det Twitterflöde jag följde. (Edit kl 1800) Under fredagen har fortsatta beskjutningar parterna emellan fortsatt. Israeliskt flyg har bekämpat fordon och tunnlar medan Hamas har svarat med granatkastareld mot bland annat Ashkelon. Qassamraketer har också skjutits, men minst tre av dessa har bekämpats av Iron Dome enligt israelisk media. Flera palestinier har avlidit under dessa strider. (Slut Edit)
Som utomstående är det svårt att hänga med i turerna. Ur Hamassynpunkt var eldöverfallet mot skolbussen ett svar för israeliska flygattacker i slutet av förra veckan som i sin tur var svaret på .... som i sin tur var svaret på ....
Det är också svårt att avgöra hur Israel egentligen förhåller sig till Hamas. Vill man ha ett svagt Hamas som går att besegra, men där mer radikala element söker sig till andra grupperingar? Eller vill man ha ett starkare Hamas som har kontrollen över Gaza och därmed kan ställas till svars samtidigt som man splittrar den palestinska befolkningen mellan Hamas och Fatah. Jag lutar åt det senare, men jag är inte säker.
En annan händelse som också kan ha koppling till upptrappningen igår är det spektakulära mord som skedde i tisdags kväll utanför staden Port Sudan i Sudan. Två män kom åkande i en Hyunadai Sonata när någon slags robot träffade taket på bilen. Spekulationerna har varit många sedan dess. Sudans regering anklagar Israel för attacken. Männen i bilen är enligt sudanesiska myndigheter sudaneser medan andra uppgifter talar om iranier eller toppnamn från just Hamas. (Edit kl 1800) Både israeliska och palestinska källor uppger att en av männen var Abdul-Latif Ashkar från Hamas, något som dennes familj förnekar. Ashkar sägs ha ersatt koordinatorn för smuggling från Iran, Mahmoud Mabhouh, som mördades i Dubai i januari 2010, en operation som Israel med största sannolikhet låg bakom. (Slut Edit)
Spekulationerna är också många kring tillvägagångssätten. Beväpnade UAV:er, attackhelikoptrar eller ilandsatta dykare med pansarvärnsrobot är de alternativ jag stött på. Identiteten på de dödade leder sannolikt till vem som utfört attacken. Det finns inte många länder som har förmågan att genomföra så sofistikerade attacker på annan stats territorium och komma undan. Det har förekommit anonyma bekräftelser i israelisk press som talar för att det var just Israel som låg bakom.
Om inte Hamas och Israel får händelserna under kontroll snabbt finns en stor risk för en allvarlig eskalation. Den egyptiska attityden mot Hamas har börjat förskjutas sedan Mubaraks fall. Presidentkandidaten ElBaradei talade tidigare i veckan om att han skulle försvara Gaza militärt om Israel genomför attacker. Norr om Israel sitter en pressad president i Syrien som också kan använda strider i Gaza som en ventil för det tryck den syriska regimen är utsatt för. Under hela efterkrigstiden har olika arabhärskare försökt göra sig till banérförare för den palestinska saken. När vederbörande har fått gehör hos andra, så har det alltid lett till krig i regionen. Världen har just blivit lite farligare.
(Edit kl 1800) Under dagen har såväl FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och EU:s utrikeschef Cathrine Ashton uttryckt sin oro och vädjat till parterna att besinna sig. Israeliska diplomater har uttryckt stor irritation över den senares uttalande, eftersom de anser att hon inte har tagit avstånd tillräckligt tydligt från eldöverfallet mot skolbussen. (Slut Edit)
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Operation Scorching Summer
Igår eskalerade konflikten mellan Israel och Hamasstyrda Gaza sedan någon skjutit en pansarvärnsrobot mot en israelisk skolbuss. Lyckligtvis hade bussen just släppt av omkring 50 barn precis innan. En sextonårig pojke svävar mellan liv och död medan chauffören fick mindre skador och blev chockad. Enligt uppgifter i israelisk press rörde det sig om en avancerad pansarvärnsrobot, vilket enligt min bedömning kan röra sig om en rysk Kornet .
Från Gaza sköts också i samband med beskjutningen c:a 45 granater och raketer mot Israel från Gaza. En av raketerna blev bekämpad i luften av det nya luftvärnssystemet Iron Dome som för första gången i strid lyckats med detta. Det israeliska svaret i övrigt lät inte vänta på sig. Israeliska helikoptrar, flygplan, UAV:er cirklade över Gaza under kvällen och natten. Israel sköt med bland annat artilleri, stridsvagnar och fartyg varvid minst 4 palestinier dödades och ett fyrtiotal skadades. Israelisk TV annonserade att operation Scorching Summer har påbörjats. Bara namnet indikerar en hårdnackad israelisk attityd långt ifrån namn som Unified Protector. Sent på kvällen vädjade Hamas om eldupphör och sade sig ha stöd av de flesta väpnade grupperingarna i Gaza. Israel fortsatte beskjutningarna en bra stund efteråt enligt det Twitterflöde jag följde.
Som utomstående är det svårt att hänga med i turerna. Ur Hamassynpunkt var eldöverfallet mot skolbussen ett svar för israeliska flygattacker i slutet av förra veckan som i sin tur var svaret på .... som i sin tur var svaret på ....
Det är också svårt att avgöra hur Israel egentligen förhåller sig till Hamas. Vill man ha ett svagt Hamas som går att besegra, men där mer radikala element söker sig till andra grupperingar? Eller vill man ha ett starkare Hamas som har kontrollen över Gaza och därmed kan ställas till svars samtidigt som man splittrar den palestinska befolkningen mellan Hamas och Fatah. Jag lutar åt det senare, men jag är inte säker.
En annan händelse som också kan ha koppling till upptrappningen igår är den spektakulära [Edit] militära attack [Slut Edit] som skedde i tisdags kväll utanför staden Port Sudan i Sudan. Två män kom åkande i en Hyunadai Sonata när någon slags robot träffade taket på bilen. Spekulationerna har varit många sedan dess. Sudans regering anklagar Israel för attacken. Männen i bilen är enligt sudanesiska myndigheter sudaneser medan andra uppgifter talar om iranier eller toppnamn från just Hamas.
Spekulationerna är också många kring tillvägagångssätten. Beväpnade UAV:er, attackhelikoptrar eller ilandsatta dykare med pansarvärnsrobot är de alternativ jag stött på. Identiteten på de dödade leder sannolikt till vem som utfört attacken. Det finns inte många länder som har förmågan att genomföra så sofistikerade attacker på annan stats territorium och komma undan. Det har förekommit anonyma bekräftelser i israelisk press som talar för att det var just Israel som låg bakom.
Om inte Hamas och Israel får händelserna under kontroll snabbt finns en stor risk för en allvarlig eskalation. Den egyptiska attityden mot Hamas har börjat förskjutas sedan Mubaraks fall. Presidentkandidaten ElBaradei talade tidigare i veckan om att han skulle försvara Gaza militärt om Israel genomför attacker. Norr om Israel sitter en pressad president i Syrien som också kan använda strider i Gaza som en ventil för det tryck den syriska regimen är utsatt för. Under hela efterkrigstiden har olika arabhärskare försökt göra sig till banérförare för den palestinska saken. När vederbörande har fått gehör hos andra, så har det alltid lett till krig i regionen. Världen har just blivit lite farligare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Från Gaza sköts också i samband med beskjutningen c:a 45 granater och raketer mot Israel från Gaza. En av raketerna blev bekämpad i luften av det nya luftvärnssystemet Iron Dome som för första gången i strid lyckats med detta. Det israeliska svaret i övrigt lät inte vänta på sig. Israeliska helikoptrar, flygplan, UAV:er cirklade över Gaza under kvällen och natten. Israel sköt med bland annat artilleri, stridsvagnar och fartyg varvid minst 4 palestinier dödades och ett fyrtiotal skadades. Israelisk TV annonserade att operation Scorching Summer har påbörjats. Bara namnet indikerar en hårdnackad israelisk attityd långt ifrån namn som Unified Protector. Sent på kvällen vädjade Hamas om eldupphör och sade sig ha stöd av de flesta väpnade grupperingarna i Gaza. Israel fortsatte beskjutningarna en bra stund efteråt enligt det Twitterflöde jag följde.
Som utomstående är det svårt att hänga med i turerna. Ur Hamassynpunkt var eldöverfallet mot skolbussen ett svar för israeliska flygattacker i slutet av förra veckan som i sin tur var svaret på .... som i sin tur var svaret på ....
Det är också svårt att avgöra hur Israel egentligen förhåller sig till Hamas. Vill man ha ett svagt Hamas som går att besegra, men där mer radikala element söker sig till andra grupperingar? Eller vill man ha ett starkare Hamas som har kontrollen över Gaza och därmed kan ställas till svars samtidigt som man splittrar den palestinska befolkningen mellan Hamas och Fatah. Jag lutar åt det senare, men jag är inte säker.
En annan händelse som också kan ha koppling till upptrappningen igår är den spektakulära [Edit] militära attack [Slut Edit] som skedde i tisdags kväll utanför staden Port Sudan i Sudan. Två män kom åkande i en Hyunadai Sonata när någon slags robot träffade taket på bilen. Spekulationerna har varit många sedan dess. Sudans regering anklagar Israel för attacken. Männen i bilen är enligt sudanesiska myndigheter sudaneser medan andra uppgifter talar om iranier eller toppnamn från just Hamas.
Spekulationerna är också många kring tillvägagångssätten. Beväpnade UAV:er, attackhelikoptrar eller ilandsatta dykare med pansarvärnsrobot är de alternativ jag stött på. Identiteten på de dödade leder sannolikt till vem som utfört attacken. Det finns inte många länder som har förmågan att genomföra så sofistikerade attacker på annan stats territorium och komma undan. Det har förekommit anonyma bekräftelser i israelisk press som talar för att det var just Israel som låg bakom.
Om inte Hamas och Israel får händelserna under kontroll snabbt finns en stor risk för en allvarlig eskalation. Den egyptiska attityden mot Hamas har börjat förskjutas sedan Mubaraks fall. Presidentkandidaten ElBaradei talade tidigare i veckan om att han skulle försvara Gaza militärt om Israel genomför attacker. Norr om Israel sitter en pressad president i Syrien som också kan använda strider i Gaza som en ventil för det tryck den syriska regimen är utsatt för. Under hela efterkrigstiden har olika arabhärskare försökt göra sig till banérförare för den palestinska saken. När vederbörande har fått gehör hos andra, så har det alltid lett till krig i regionen. Världen har just blivit lite farligare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-07
Syrien - sakta utför
Läget i månadens fokusområde Syrien fortsätter utför på ett sakta sluttande plan. I förgår öppnade oidentifierade människor eld och dödade två poliser i en förort till Damaskus. I tumultet som fortsatte dödades 15 människor av de syriska säkerhetsstyrkorna.
Syriska styrkor har slagit en järnring runt epicentrum för protesterna i Dera'a i södra delen av landet. President Bashar al-Assad har också försökt att dämpa protesterna genom att utse Mohammed Khalid al-Honous till ny guvernör för området. Detta var en del av den större omöblering som gjordes i helgen, då presidenten utsåg förre jordbruksministern Adel Safar att bilda en ny regering.
De protesterande har gått ihop i en paraplyorganisation för den syriska revolutionen 2011. Även om detta konsoliderar oppositionen och innebär en större utmaning för regimen, så har motståndet blommat ut på allvar än. Det är sannolikt minnet av massakern i Hama 1982 som fortfarande skrämmer syrierna.
Bashar al-Assad försöker också genom andra åtgärder vrida vapen ur händerna på sina motståndare. Igår stängde han landets enda kasino och tidigare i veckan upphävde han ett tidigare beslut som förbjöd lärare att täcka sitt ansikte i skolorna. Dessa åtgärder görs med all sannolikhet för att blidka konservativa sunnimuslimer i landet.
Omvärlden gör också uttalanden om Syrien för att hjälpa al-Assad att bibehålla greppet om skeendet. Rysslands president Medvedev uttalade sin tilltro till den syriske presidentens reformvilja. För Ryssland gäller det att försäkra sig om den tillgång till en flottbas i Medelhavet som man har förhandlat fram. Syrien är också en traditionellt vänligt sinnad nation till Ryssland och en stor kund avseende ryska vapen.
Israels president Simon Peres gjorde å sin sida ett uttalande om möjligheterna att byta Golanhöjderna mot fred med Syrien. President Peres driver en utrikespolitik som inte alltid går i takt med regeringens. Även om det finns flera fördelar med förslaget och det inte är uteslutet att ett sådant avtal blir av, så är det inte den nuvarande regeringens hållning.
Att oppositionen gått samman och någon väpnad grupp har dödat poliser innebär att Syrien sakta fortsätter mot en våldsam konfrontation. USA uppmanade häromdagen sina medborgare att lämna landet och att för kvarvarande att undvika resor till framförallt Latakia och Dera'a.
Dessa städer samt Aleppo och Damaskus är de som kommer vara mest frekventa i rapporteringen framöver.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Syriska styrkor har slagit en järnring runt epicentrum för protesterna i Dera'a i södra delen av landet. President Bashar al-Assad har också försökt att dämpa protesterna genom att utse Mohammed Khalid al-Honous till ny guvernör för området. Detta var en del av den större omöblering som gjordes i helgen, då presidenten utsåg förre jordbruksministern Adel Safar att bilda en ny regering.
De protesterande har gått ihop i en paraplyorganisation för den syriska revolutionen 2011. Även om detta konsoliderar oppositionen och innebär en större utmaning för regimen, så har motståndet blommat ut på allvar än. Det är sannolikt minnet av massakern i Hama 1982 som fortfarande skrämmer syrierna.
Bashar al-Assad försöker också genom andra åtgärder vrida vapen ur händerna på sina motståndare. Igår stängde han landets enda kasino och tidigare i veckan upphävde han ett tidigare beslut som förbjöd lärare att täcka sitt ansikte i skolorna. Dessa åtgärder görs med all sannolikhet för att blidka konservativa sunnimuslimer i landet.
Omvärlden gör också uttalanden om Syrien för att hjälpa al-Assad att bibehålla greppet om skeendet. Rysslands president Medvedev uttalade sin tilltro till den syriske presidentens reformvilja. För Ryssland gäller det att försäkra sig om den tillgång till en flottbas i Medelhavet som man har förhandlat fram. Syrien är också en traditionellt vänligt sinnad nation till Ryssland och en stor kund avseende ryska vapen.
Israels president Simon Peres gjorde å sin sida ett uttalande om möjligheterna att byta Golanhöjderna mot fred med Syrien. President Peres driver en utrikespolitik som inte alltid går i takt med regeringens. Även om det finns flera fördelar med förslaget och det inte är uteslutet att ett sådant avtal blir av, så är det inte den nuvarande regeringens hållning.
Att oppositionen gått samman och någon väpnad grupp har dödat poliser innebär att Syrien sakta fortsätter mot en våldsam konfrontation. USA uppmanade häromdagen sina medborgare att lämna landet och att för kvarvarande att undvika resor till framförallt Latakia och Dera'a.
Dessa städer samt Aleppo och Damaskus är de som kommer vara mest frekventa i rapporteringen framöver.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-06
Kraftig ökning av attacker i PRT MeS under mars
Afghanistan NGO Safety Office (ANSO) kom igår med sin senaste 14-dagarsrapport. Organisationen som finansieras av EU, norska UD och den schweiziska biståndsmyndigheten har leverarat stringenta rapporter om säkerhetsläget i hela Afghanistan sedan 2007. Om någon vecka kommer kvartalsrapporten för januari-mars.
I rapporten redovisas en kraftig ökning under mars av det totala antalet attacker i de provinser som ingår i PRT MeS område. ANSO räknar de attacker som väpnade motståndsgrupper tar initiativet till (skjuter först). Kriminella nätverks attacker ingår inte i statistiken. De provinser där vi ansvarar för säkerheten har tidigare beskrivits som relativt stabila, så ökningen sker från en ganska låg nivå.
Jag har gått tillbaka i ANSO:s redovisningar och sammanställt antalet attacker i PRT MeS fyra provinser under föregående år under mars månad. 2009 - 2 st; 2010 - 17 st; 2011 - 42 st attacker. Antalet attacker har alltså stigit kraftigt. För hela Afghanistan har ökningen under mars varit 68 % jämfört med 2010, vilket alltså är betydligt mindre än ökningen för PRT MeS.
När det gäller enskildheter i rapporten kan följande avsnitt om Sar-e-Pol (och indirekt Jawzjan) vara intressant:
"With an increasing number of illegal checkpoints along the main Sar-e Pul – Shibirghan road, and a tangible increase of AOG activity in Sayyad, there is a pervading feeling that Sar-e Pul Province may be preparing for an active and insecure spring. While Sayyad District has a history as an AOG stronghold, Sar-e Pul District has generally been considered relatively secure, with the exception of the occasional illegal checkpoint along the Sar-e Pul – Shibirghan Road. However, the first three months of 2011 have already seen almost half as many illegal check-points along the Sar-e Pul – Shibirghan road as occurred all of last year. Anecdotal reports from the area suggest that as road secu-rity deteriorates, insecurity in the areas just outside of the city is increasing as well."
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I rapporten redovisas en kraftig ökning under mars av det totala antalet attacker i de provinser som ingår i PRT MeS område. ANSO räknar de attacker som väpnade motståndsgrupper tar initiativet till (skjuter först). Kriminella nätverks attacker ingår inte i statistiken. De provinser där vi ansvarar för säkerheten har tidigare beskrivits som relativt stabila, så ökningen sker från en ganska låg nivå.
Jag har gått tillbaka i ANSO:s redovisningar och sammanställt antalet attacker i PRT MeS fyra provinser under föregående år under mars månad. 2009 - 2 st; 2010 - 17 st; 2011 - 42 st attacker. Antalet attacker har alltså stigit kraftigt. För hela Afghanistan har ökningen under mars varit 68 % jämfört med 2010, vilket alltså är betydligt mindre än ökningen för PRT MeS.
När det gäller enskildheter i rapporten kan följande avsnitt om Sar-e-Pol (och indirekt Jawzjan) vara intressant:
"With an increasing number of illegal checkpoints along the main Sar-e Pul – Shibirghan road, and a tangible increase of AOG activity in Sayyad, there is a pervading feeling that Sar-e Pul Province may be preparing for an active and insecure spring. While Sayyad District has a history as an AOG stronghold, Sar-e Pul District has generally been considered relatively secure, with the exception of the occasional illegal checkpoint along the Sar-e Pul – Shibirghan Road. However, the first three months of 2011 have already seen almost half as many illegal check-points along the Sar-e Pul – Shibirghan road as occurred all of last year. Anecdotal reports from the area suggest that as road secu-rity deteriorates, insecurity in the areas just outside of the city is increasing as well."
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-05
Nattlig räd i Sar-e-Pol - Himmel eller pannkaka?
Vad som hänt under nattens räd mot en misstänkt skugguvernör i Sar-e-Polprovinsen är fortfarande oklart. Vad som är klart är att ISAF genomfört en räd under natten mellan måndag och tisdag i byn Pusht-e-Bagh i Sayyadistriktet. Räden hade som mål skugguvernören i provinsen, Mullah Manaj, vilken enligt AP blev omhändertagen som resultat.
Sar-e-Pols guvernör, Sayed Anwar Rahmati, säger enligt Deutsche Press Agentur att styrkorna dödade sex civila i den eldstrid som föregick gripandet. ISAF:s talesman uppger att de egna styrkorna besvarade eld från enskilda och i striden som följde dödade dessa samt omhändertog andra.
Det är svårt att avgöra om detta är en fortsättning på de räder mot IMU som F&S skrivit om tidigare eller om detta baserar sig på andra upptäckter. Att det är olika organisationer som är mål för operationerna talar för att det är separata operationer, medan närheten i tid och rum talar för att det är en fortsättning efter utvärderingar av föregående operationers resultat.
Oaktat vilket, så är det intressant att följa huruvida ISAF dödat civila eller inte. Om så är fallet undermineras förtroendet för ISAF och indirekt PRT MeS, eftersom vi har säkerhetsansvaret i provinsen. Det mesta talar dock för att ISAF blev beskjutna först, och att guvernörens uttalanden om dödade civila har gjorts efter överväganden om dennes säkerhet lokalt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Sar-e-Pols guvernör, Sayed Anwar Rahmati, säger enligt Deutsche Press Agentur att styrkorna dödade sex civila i den eldstrid som föregick gripandet. ISAF:s talesman uppger att de egna styrkorna besvarade eld från enskilda och i striden som följde dödade dessa samt omhändertog andra.
Det är svårt att avgöra om detta är en fortsättning på de räder mot IMU som F&S skrivit om tidigare eller om detta baserar sig på andra upptäckter. Att det är olika organisationer som är mål för operationerna talar för att det är separata operationer, medan närheten i tid och rum talar för att det är en fortsättning efter utvärderingar av föregående operationers resultat.
Oaktat vilket, så är det intressant att följa huruvida ISAF dödat civila eller inte. Om så är fallet undermineras förtroendet för ISAF och indirekt PRT MeS, eftersom vi har säkerhetsansvaret i provinsen. Det mesta talar dock för att ISAF blev beskjutna först, och att guvernörens uttalanden om dödade civila har gjorts efter överväganden om dennes säkerhet lokalt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-04-04
Abidjan - Sista ronden?
I Abidjans utkanter kramar Ouattaras soldater sina vapen inför den avslutande stormningen av landets kommersiella centrum. Med stort stöd från omvärlden och med en ny FN-resolution i ryggen har styrkorna tagit övertagit delar av landet. Innan rebellarmén går in i staden väntar den in förstärkningar från andra delar av landet. Aggressiv spaning har de redan utfört för att utforska försvaret av staden.
I Abidjan som hyser mellan fyra till fem miljoner invånare råder redan ohyggliga förhållanden. Vattnet är avstängt i stora delar av staden och gatorna härskar fruktan. Frankrike har tagit över stadens stora flygplats och flugit in ytterligare 300 soldater för att förstärka sin nationella operation Licorne. Genom detta drag försöker landet säkra möjligheter till evakuering och förstärkningar. I staden finns också en stor del av den 9000 man starka FN-kontigenten för UNOCI, vars ursprungliga uppdrag för tillfället är överspelat.
Förra gången den bortröstade presidenten Gbagbo var illa ute 2004 lyckades denne mobilsera en stor del av stadens befolkning i våldsamma kravaller. Frågan är om han har kraft till detta ännu en gång. Rapporter talar om att stora delar av armén bytt sida. Arméchefen general Mangou flydde i förra veckan med sin familj till sydafrikanska ambassaden. Ambassaden har nu meddelat att den fruktade generalen gett sig av, men att de inte vet vart. Källor nära Gbagbo påstår att han återinträtt i tjänst. Kvar hos Gbagbo finns Presidentgardet om 2500 soldater och ungdomsgardet Young Patirots med den karismatiske Charles Ble Goude vid rodret.
Bilden av Ouattara har dock fläckats de senaste dagarna efter uppgifter om en massaker i staden Duekoue i västra Elfenbenskusten, sedan dennes styrkor tagit kontrollen där. Rapporter från FN, Internationella Rödakorskommittén och den katolska välgörenhetsorganisationen Caritas talar om mellan 300-1000 människor som skjutits eller hackats ihjäl med machetes under den dag som följde på övertagandet av staden. Jag har inte sett några intervjuer, där Ouattara tar avstånd för det inträffade. Det hela väcker frågor, precis som i Libyen, vem det är som stöds egentligen.
En som definitivt vet det är president Sarkozy, som vigde Alessandre Ouattara och dennes hustru, franska Dominique, i början av nittiotalet. Sarkozy var då borgmästare i en av förorterna till Paris. Gbagbo som med smeknamnet Cicero gick vid anrika Sorbonne kan vara förvissad om det nuvarande franska stödet för sin motståndare. Häri ligger hans enda chans för närvarande. Att piska upp nationalistiska stämningar mot fransmän och invandrad arbetskraft är sannolikt det sista halmstrået att gripa för den kringrände Gbagbo. Igårdagens statliga TV-sändningar varnade regimen för att Sarkozy förbereder ett folkmord likt det i Rwanda.
När den avgörande striden börjar kommer vi att få se en fransk evakueringsoperation av de cirka 12000 franska medborgare plus ett par tusen övriga européer som finns i landet. Gbagbo kommer sannolikt inte sätta in sina trupper mot denna, då det skulle innebära en kraftsplittring. Däremot kan han kanske mobilisera befolkningen att gå mot flygplatsen. Att känna sig tvungna att skjuta mot obeväpnande civila kan visa sig bli en överloppsgärning av utomstående krafter. På TV-bilderna igår sågs Gbagbo avslappnat skämta med sina rådgivare. Han vet att hans maktbas finns i staden, och att om det är någonstans han kan vinna så är det här. Nu är det viljan som avgör.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
DN
SvD
I Abidjan som hyser mellan fyra till fem miljoner invånare råder redan ohyggliga förhållanden. Vattnet är avstängt i stora delar av staden och gatorna härskar fruktan. Frankrike har tagit över stadens stora flygplats och flugit in ytterligare 300 soldater för att förstärka sin nationella operation Licorne. Genom detta drag försöker landet säkra möjligheter till evakuering och förstärkningar. I staden finns också en stor del av den 9000 man starka FN-kontigenten för UNOCI, vars ursprungliga uppdrag för tillfället är överspelat.
Förra gången den bortröstade presidenten Gbagbo var illa ute 2004 lyckades denne mobilsera en stor del av stadens befolkning i våldsamma kravaller. Frågan är om han har kraft till detta ännu en gång. Rapporter talar om att stora delar av armén bytt sida. Arméchefen general Mangou flydde i förra veckan med sin familj till sydafrikanska ambassaden. Ambassaden har nu meddelat att den fruktade generalen gett sig av, men att de inte vet vart. Källor nära Gbagbo påstår att han återinträtt i tjänst. Kvar hos Gbagbo finns Presidentgardet om 2500 soldater och ungdomsgardet Young Patirots med den karismatiske Charles Ble Goude vid rodret.
Bilden av Ouattara har dock fläckats de senaste dagarna efter uppgifter om en massaker i staden Duekoue i västra Elfenbenskusten, sedan dennes styrkor tagit kontrollen där. Rapporter från FN, Internationella Rödakorskommittén och den katolska välgörenhetsorganisationen Caritas talar om mellan 300-1000 människor som skjutits eller hackats ihjäl med machetes under den dag som följde på övertagandet av staden. Jag har inte sett några intervjuer, där Ouattara tar avstånd för det inträffade. Det hela väcker frågor, precis som i Libyen, vem det är som stöds egentligen.
En som definitivt vet det är president Sarkozy, som vigde Alessandre Ouattara och dennes hustru, franska Dominique, i början av nittiotalet. Sarkozy var då borgmästare i en av förorterna till Paris. Gbagbo som med smeknamnet Cicero gick vid anrika Sorbonne kan vara förvissad om det nuvarande franska stödet för sin motståndare. Häri ligger hans enda chans för närvarande. Att piska upp nationalistiska stämningar mot fransmän och invandrad arbetskraft är sannolikt det sista halmstrået att gripa för den kringrände Gbagbo. Igårdagens statliga TV-sändningar varnade regimen för att Sarkozy förbereder ett folkmord likt det i Rwanda.
När den avgörande striden börjar kommer vi att få se en fransk evakueringsoperation av de cirka 12000 franska medborgare plus ett par tusen övriga européer som finns i landet. Gbagbo kommer sannolikt inte sätta in sina trupper mot denna, då det skulle innebära en kraftsplittring. Däremot kan han kanske mobilisera befolkningen att gå mot flygplatsen. Att känna sig tvungna att skjuta mot obeväpnande civila kan visa sig bli en överloppsgärning av utomstående krafter. På TV-bilderna igår sågs Gbagbo avslappnat skämta med sina rådgivare. Han vet att hans maktbas finns i staden, och att om det är någonstans han kan vinna så är det här. Nu är det viljan som avgör.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
DN
SvD
2011-04-03
Libyenkriget eskalerar i omfattning
Idag rapporterar Al Jazeera att amerikanska och egyptiska specialförband tränar rebeller på vapen i östra Libyen. Det är något oklart i artikeln vilken typ av vapen som rebellerna får träning på. Detta är den andra, oberoende rapporten om träningsfenomenet jag stött på under en vecka. Det styrker tesen att den träning sker, och att det samtidigt levereras vapen till rebellerna.
Vapenleveranser är känsliga, eftersom FN:s säkerhetsråd har slagit fast ett vapenembargo mot landet. Många stater har hemliga program, där sådant här kan ske i alla fall under åberopande av någon slags förnekelsebarhet. Tanken bakom ett embargo är att inte förlänga kriget, och då innebär vapenleveranser motsatsen.
Att det är just amerikanska och egyptiska förband som pekas ut för detta förvånar ingen läsare av F&S. Jag har under utvecklingen pekat på det egyptiska intresset i denna konflikt. Det gäller att positionera sig till en post-konflikt med det inflytande som följer av tacksamhet, och också att skaffa sig en bild av vilka rebellerna är. Det sista militärjuntan i Kairo vill ha är en islamistisk republik i väster. Därför kommer vi nog få se fler rapporter om diskret egyptisk inblandning i Libyen.
Monster and Critics rapporterar samtidigt om uppgifter att 3600 soldater från Tchad slåss på Khaddafiregimens sida. Det är talesmannen för rebellernas Övergångsråd, Ahmad Bani, som hävdar att regimen i Tchad stöder Khaddafi genom att sätta in legosoldater underr ledning av en erfaren underrättelseofficer vid namn Taher Issa.
Det är också den andra oberoende uppgiften om det här fenomenet. Det styrker bilden av att Khaddafi har stöd av grannlandet i söder, vilket skulle innebära att gränsen dem emellan kan vara lämpligt porös för smuggling. Khaddafi har en hygglig ställning i en del afrikanska länder, eftersom han betalar utgifter för dessa och också importerar arbetskraft.
Sammantaget pekar uppgifterna om träning på levererade vapen av egyptiska förband och deltagande av trupper från Tchad på en ökad risk för en regionalisering av konflikten i Libyen. När skilda länder som Sverige och Förenade Arabemiraten också börjar delta i operationerna, så innebär det att Libyenkriget sakta eskalerar i omfattning. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
Expressen
DN
Expressen
Vapenleveranser är känsliga, eftersom FN:s säkerhetsråd har slagit fast ett vapenembargo mot landet. Många stater har hemliga program, där sådant här kan ske i alla fall under åberopande av någon slags förnekelsebarhet. Tanken bakom ett embargo är att inte förlänga kriget, och då innebär vapenleveranser motsatsen.
Att det är just amerikanska och egyptiska förband som pekas ut för detta förvånar ingen läsare av F&S. Jag har under utvecklingen pekat på det egyptiska intresset i denna konflikt. Det gäller att positionera sig till en post-konflikt med det inflytande som följer av tacksamhet, och också att skaffa sig en bild av vilka rebellerna är. Det sista militärjuntan i Kairo vill ha är en islamistisk republik i väster. Därför kommer vi nog få se fler rapporter om diskret egyptisk inblandning i Libyen.
Monster and Critics rapporterar samtidigt om uppgifter att 3600 soldater från Tchad slåss på Khaddafiregimens sida. Det är talesmannen för rebellernas Övergångsråd, Ahmad Bani, som hävdar att regimen i Tchad stöder Khaddafi genom att sätta in legosoldater underr ledning av en erfaren underrättelseofficer vid namn Taher Issa.
Det är också den andra oberoende uppgiften om det här fenomenet. Det styrker bilden av att Khaddafi har stöd av grannlandet i söder, vilket skulle innebära att gränsen dem emellan kan vara lämpligt porös för smuggling. Khaddafi har en hygglig ställning i en del afrikanska länder, eftersom han betalar utgifter för dessa och också importerar arbetskraft.
Sammantaget pekar uppgifterna om träning på levererade vapen av egyptiska förband och deltagande av trupper från Tchad på en ökad risk för en regionalisering av konflikten i Libyen. När skilda länder som Sverige och Förenade Arabemiraten också börjar delta i operationerna, så innebär det att Libyenkriget sakta eskalerar i omfattning. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
Expressen
DN
Expressen
2011-04-02
Analys: Implikationer av massakern i Mazar-e-Sharif
Gårdagens massaker vid UNAMA's kontor i Mazar-e-Sharif signalerade starten på våroffensiven i norra Afghanistan. Under protester mot den vanvettiga koranbränning som genomfördes i pastor Terry Jones kyrka i Florida den 20 mars, övergick denna plötsligt till kravaller och en attack mot United Nations Assistance Mission in Afghanistans kontor i staden. Nepalesiska gurkhasoldater sköts, byggnader stacks i brand och stabspersonal vid kontoret dödades, däribland en svensk man och en norsk kvinna.
Provinsens starke man, guvernör Atta Muhammed Noor, berättade vid en presskonferens att man arresterat 27 personer i den 20000 (!?) personer stora protesten och att det var talibaner som hade infiltrerat protesterna. Mazar-e-Sharif har sett ett starkt ekonomiskt uppsving de senaste åren och har fram till nu ansetts vara en relativt säker stad.
För guvernör Atta och ledarna i den forna norra Alliansen är det här ett svårt psykologiskt slag. Det visar att man inte klarar av att motstå infiltration från regimfientliga krafter. President Karzai pekade ut staden som ett av de områden, där säkerhetsansvaret först ska överlämnas till afghanska myndigheter under en 18 månader process med start i juni 2011. F&S har tidigare skrivit om att motståndarna skulle välja att utmana sina fiender i de områden som proklamerats som de första för överföring av säkerhetsansvaret. I realiteten har afghanerna svarat för säkerheten själva i staden sedan lång tid tillbaka. Det finns nu en risk att man just nu väljer att bortse från detta och försöker placera skulden för det inträffade på det svenska PRT som nominellt har säkerhetsansvaret i staden.
För FN är det här ett svårt slag med minst åtta dödade. Generalsekreterarens särskilda sändebud, Staffan De Mistura, åkte personligen upp från Kabul för att leda krishanteringen. I oktober 2009 drabbades FN av en stor attack och valde denna gång att evakuera organisationen ur landet. Det har man sannolikt inte råd med denna gång, och det vet ledningen om. Lämnar man Afghanistan nu kommer FN inte tillbaka förrän ISAF är borta. Även motståndarna har klart identifierat detta och det är därför troligt med ytterligare attacker mot FN runt om i landet.
För vårt PRT innebär det att motståndarna har slagit till på vårt djup. I det område som upplevs som lugnast och där vi har vår bas etablerad.
Det innebär en ökad belastning på ett förband som redan har ett alldeles för stort ansvar. Inte nog med att det finns en fientligt inställd pashtunsk enklav väster om staden och välorganiserat motstånd längst västerut i QushTepa/Darzab. Nu dödas människor invid knuten på basen.
Den senaste tiden har det kommit alltfler rapporter om tillslag av specialförband från ISAF/koalitionen och afghanska armén mot träningsläger för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) på flera olika platser inom PRT:s ansvarsområde. Några av dessa har F&S skrivit om tidigare. Utöver detta så har dessutom ytterligare operationer genomförts för snart två veckor sedan, där en IMU-ledare tillfångatogs i Sholgarahdistriktet, Balkh. ISAF uppgav då att denne ledde träningsläger i Samanganprovinsen, transporterade krigare och utförde attacker mot ISAF/afghanska myndigheter. En annan räd gjordes mot en annan ledare i Sayyaddalen i Sar-e-Polprovinsen. Denne ledare anses förestå träningsläger för självmordsbombare, men det är oklart om han tillfångatogs under de strider som uppstod.
Sammantaget visar dessa fyra operationer mot IMU runt om i PRT:s ansvarsområde att detta blivit infiltrerat av en högkvalitativ motståndare. IMU är en samarbetsorganisation med Al Qaida och utför bland annat livvaktsuppgifter åt AQ-ledningen. Det stora uzbekiska inslaget i organisationen innebär också en möjlighet att smälta in i, och dra nytta av, den etniska sammansättningen i norra Afghanistan. Även om ISAF i dessa operationer har stört organisationen kraftigt för en tid, så är det rimligt att anta att den snart reorganiserat sig och kommer att försöka utföra fler attacker mot omgivningen under våren.
Vad har då Sverige för möjlighet att förbättra förutsättningarna inför 2011? Vi sitter fortfarande kvar på ansvaret för fyra provinser, och kommer så förbli. Under 2010 hade vi en möjligen kunnat avvyttra delar till Kanada och Holland, eftersom dessa gick ur sitt ansvar i söder och sökte en ny roll i Afghanistan. Den möjligheten finns inte kvar längre, men riksdagen har ett högt satt tak för personal. Det innebär att vi exempelvis skulle kunna skicka den strategiska reserven om ett skyttekompani till Afghanistan för att förstärka PRT fram till sommaren.
Den strategiska reserven kommer från P7 i Revinge som också är ansvarigt för den nuvarande kontingenten i Afghanistan, vilket innebär att många inblandade chefer känner varandra. Dessutom får vi en överlappning mellan gamla och nya erfarenheter, då en ny kontingent kommer i maj månad. Eftersom NBG står i beredskap finns det förband som är gripbara för andra eventualiteter, och enheter ur NBG skulle också efter beredskapen kunna tjänstgöra som ny strategisk reserv medan den från P7 återhämtar efter en insats i Afghanistan.
En attack på djupet av vår gruppering, allmän trötthet mot utlänningar och IMU etablerat i PRT:s område. 2011 blir ett långt år.
Tidigare inlägg med länkar till flera andra inlägg. Intressant för dig som vill skaffa dig en djupare bild av förutsättningarna för våra trupper och om situationen i Afghanistan.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
SvD
Expressen
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Provinsens starke man, guvernör Atta Muhammed Noor, berättade vid en presskonferens att man arresterat 27 personer i den 20000 (!?) personer stora protesten och att det var talibaner som hade infiltrerat protesterna. Mazar-e-Sharif har sett ett starkt ekonomiskt uppsving de senaste åren och har fram till nu ansetts vara en relativt säker stad.
För guvernör Atta och ledarna i den forna norra Alliansen är det här ett svårt psykologiskt slag. Det visar att man inte klarar av att motstå infiltration från regimfientliga krafter. President Karzai pekade ut staden som ett av de områden, där säkerhetsansvaret först ska överlämnas till afghanska myndigheter under en 18 månader process med start i juni 2011. F&S har tidigare skrivit om att motståndarna skulle välja att utmana sina fiender i de områden som proklamerats som de första för överföring av säkerhetsansvaret. I realiteten har afghanerna svarat för säkerheten själva i staden sedan lång tid tillbaka. Det finns nu en risk att man just nu väljer att bortse från detta och försöker placera skulden för det inträffade på det svenska PRT som nominellt har säkerhetsansvaret i staden.
För FN är det här ett svårt slag med minst åtta dödade. Generalsekreterarens särskilda sändebud, Staffan De Mistura, åkte personligen upp från Kabul för att leda krishanteringen. I oktober 2009 drabbades FN av en stor attack och valde denna gång att evakuera organisationen ur landet. Det har man sannolikt inte råd med denna gång, och det vet ledningen om. Lämnar man Afghanistan nu kommer FN inte tillbaka förrän ISAF är borta. Även motståndarna har klart identifierat detta och det är därför troligt med ytterligare attacker mot FN runt om i landet.
För vårt PRT innebär det att motståndarna har slagit till på vårt djup. I det område som upplevs som lugnast och där vi har vår bas etablerad.
Det innebär en ökad belastning på ett förband som redan har ett alldeles för stort ansvar. Inte nog med att det finns en fientligt inställd pashtunsk enklav väster om staden och välorganiserat motstånd längst västerut i QushTepa/Darzab. Nu dödas människor invid knuten på basen.
Den senaste tiden har det kommit alltfler rapporter om tillslag av specialförband från ISAF/koalitionen och afghanska armén mot träningsläger för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) på flera olika platser inom PRT:s ansvarsområde. Några av dessa har F&S skrivit om tidigare. Utöver detta så har dessutom ytterligare operationer genomförts för snart två veckor sedan, där en IMU-ledare tillfångatogs i Sholgarahdistriktet, Balkh. ISAF uppgav då att denne ledde träningsläger i Samanganprovinsen, transporterade krigare och utförde attacker mot ISAF/afghanska myndigheter. En annan räd gjordes mot en annan ledare i Sayyaddalen i Sar-e-Polprovinsen. Denne ledare anses förestå träningsläger för självmordsbombare, men det är oklart om han tillfångatogs under de strider som uppstod.
Sammantaget visar dessa fyra operationer mot IMU runt om i PRT:s ansvarsområde att detta blivit infiltrerat av en högkvalitativ motståndare. IMU är en samarbetsorganisation med Al Qaida och utför bland annat livvaktsuppgifter åt AQ-ledningen. Det stora uzbekiska inslaget i organisationen innebär också en möjlighet att smälta in i, och dra nytta av, den etniska sammansättningen i norra Afghanistan. Även om ISAF i dessa operationer har stört organisationen kraftigt för en tid, så är det rimligt att anta att den snart reorganiserat sig och kommer att försöka utföra fler attacker mot omgivningen under våren.
Vad har då Sverige för möjlighet att förbättra förutsättningarna inför 2011? Vi sitter fortfarande kvar på ansvaret för fyra provinser, och kommer så förbli. Under 2010 hade vi en möjligen kunnat avvyttra delar till Kanada och Holland, eftersom dessa gick ur sitt ansvar i söder och sökte en ny roll i Afghanistan. Den möjligheten finns inte kvar längre, men riksdagen har ett högt satt tak för personal. Det innebär att vi exempelvis skulle kunna skicka den strategiska reserven om ett skyttekompani till Afghanistan för att förstärka PRT fram till sommaren.
Den strategiska reserven kommer från P7 i Revinge som också är ansvarigt för den nuvarande kontingenten i Afghanistan, vilket innebär att många inblandade chefer känner varandra. Dessutom får vi en överlappning mellan gamla och nya erfarenheter, då en ny kontingent kommer i maj månad. Eftersom NBG står i beredskap finns det förband som är gripbara för andra eventualiteter, och enheter ur NBG skulle också efter beredskapen kunna tjänstgöra som ny strategisk reserv medan den från P7 återhämtar efter en insats i Afghanistan.
En attack på djupet av vår gruppering, allmän trötthet mot utlänningar och IMU etablerat i PRT:s område. 2011 blir ett långt år.
Tidigare inlägg med länkar till flera andra inlägg. Intressant för dig som vill skaffa dig en djupare bild av förutsättningarna för våra trupper och om situationen i Afghanistan.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
SvD
Expressen
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)