Fas 3 infört i Syrien

Fas 3 har inletts i Syrien. Enligt Mao's teorier om gerillakrig och den militära kampen, så följs terrorism och gerillakriget av en konventionell krigföring. Den uppstår via plundring av motståndarens baser och/eller tillförsel utifrån.

De första indikationerna på detta har blivit synliga i veckan. Här är exempelvis den första dokumenterade nedskjutningen av helikopter med vad som förefaller vara en luftvärnsrobot. Den islamistiska grupperingen Al-Nusra Front har kommit över stridsfordon, vilket vi kan se i detta filmklipp från östra Syrien.


Det innebär att oppositionen nu kommer att försöka ta de viktigaste geografiska och politiska målen. De kokar ned till tre, Aleppo, Damaskus och Latakia som är basen för alawiterna. Mycket talar för att de går mot Aleppo först. Stora delar kring Aleppo behärskas redan, och staden är landets ekonomiska centrum.


För Assadregimen innebär detta att den har passerat sin kulminationspunkt, om inget mycket oväntat händer. Som jag ser det har regimen nu tre huvudalternativ.


Det första, desperata alternativet är ett anfall mot Israel för att samla Arabvärlden. På ytan kan man tro att uppståndelsen över Israels operation mot Gaza skulle finna en sådan resonansbotten. Alternativet är ett dåligt alternativ för Assad. Dels är hans styrkor klart underlägsna de israeliska förbanden, dels är stora delar av arabvärlden inte intresserade av att hjälpa Assad. Dessutom skulle regimen vara tvungen att släppa terräng i Syrien för att samla de egna styrkorna. Mycket låg sannolikhet alltså. Möjligen kan jag tänka mig att regimen gör en större beskjutning för att pröva reaktionerna externt. Möjligen kan regimen pröva liknande aktioner vid gränserna till Jordanien, Libanon och Turkiet också.


Nästa alternativ är att få till stånd en militär intervention utifrån. När det gäller Hizbollah så verkar rörelsen vara delad i sin uppfattning. Mindre enheter slåss i Syrien utanför Homs, medan linjen i stort tycks vara att konservera sina krafter i Libanon. Nästa möjlighet är Ryssland som ju har robotkryssaren Moskva och en jagare ur Svarta havsflottan i östra Medelhavet. Det finns en ganska stor befolkning ryssar i Syrien, varför en evakuering skulle kunna bli aktuell liksom en lokal landstigning vid den rysk-syriska flottbasen i Tartous för att säkra materiel och personal. I veckan blev det också känt att Ryssland flugit in 240 ton syrisk valuta sen i somras för att hjälpa regimen att betala för sig. Det ryska stödet kommer nog inte ta sig mer direkta ingripanden än så.

Därmed återstår Iran som ju har mest att förlora på Assads fall. Den islamiska republiken kan antas förstärka sina mindre kontigenter i Syrien för att försöka vinna tid. Möjligen kan detta adderas av miliser från Irak som vill skydda regimen. Stödet utifrån förefaller rimligt till en viss nivå.

Detta kan ändras av en faktor. Om rebellerna under sitt eventuella övertagande av Damaskus skulle förstöra shiitiska helgedomar som Sayyidah Zaynab-moskén, så skulle helvetet bryta lös. Moskén innehåller graven till profetens sondotter Zaynab. I Damaskus finns också Bab al-Saghir-begravningsplatsen, där en annan sondotter också ligger begravd liksom deltagare från slaget vid Karbala år 680. Just de stora attentaten invid helgedomar i Karbala 2003, 2004 och 2007 var starkt bidragande till en polarisering mellan shiiter och sunniter i Irak, och det krävdes en stor förstärkning av amerikansk trupp för att tillfälligt stabilisera läget.


Det tredje, och mest troliga alternativet för Assad att försöka sig på, är att regimen försöker spela ut olika grupper mot varandra. Så har exempelvis redan kurdiska miliser tillhörande PYD slagits med just Al-Nusrafronten kring Aleppo. I detta sammanhang är den kristna befolkningen nyckeln för en eventuell framgång att behålla viss makt för Assad. Eftersom en del rebellgrupper skanderar: "Alawiterna till graven, och de kristna till Libanon", så ökar det rädslan bland landets minoriteter för vad som ska hända efter regimens fall. Hittills har en del syrier försökt att hålla sig vid sidan av inbördeskriget, men i takt att kompromissutrymmet i princip försvunnit så blir det allt svårare att hålla sig utanför. 


Mycket talar för att vi ser början på slutet för regimen, men den kommer troligen försöka skapa en situation som påminner om inbördeskriget i Libanon som ju pågick mellan 1975-1991. Om rebellerna uppträder odisciplinerat och förstör shiitiska helgedomar ökar risken kapitalt att vi hamnar där, men med stort irakiskt och iranskt inslag.


(Uppdatering kl 11:10) Kusligt. När inlägget las ut, så sprängdes två bilbomber i den drusiska och kristna stadsdelen Jaramana i sydöstra Damaskus som krävde minst 29 människors liv. (Uppdatering slut)



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

En riksrevisor det bor i staden...

Idag blev det ny fart i försvarsdebatten sedan Riksrevisionen släppte sin rapport om bemanningen av insatsförsvarets marin- och flygstridskrafter. Riksrevisionen pekar på att de stående förbanden saknar en tillräckligt robust bemanning, att regeringen i stort gett förutsättningar till detta och att Riksdagen inte fått en helt rättvisande återrapportering. De konkreta exempel som ges svider ordentligt. Riksrevisorerna bedömer att 20-30 % av den potentiella gångtiden till sjöss kan uppnås i dagsläget. Av rekommendationerna i rapporten står det klart att granskarna lägger huvuddelen av ansvaret på Försvarsmakten för att rätta till brister.

Resultatet av granskningen ligger ganska långt ifrån den bild som förre försvarsministern Sten Tolgfors gav på sin blogg i januari:

"Delar av insatsorganisationen (bl.a. ett antal fartyg och flygplan samt lednings- och underrättelseresurser samt logistiskt stöd) är idag omedelbart tillgänglig för insatser, incidentberedskap m.m.
Huvuddelen av fartygen, flygplanen, hemvärn med nationella skyddsstyrkor samt delar ur övriga markstridsförband är tillgängliga inom några dagar. Lednings- och underrättelseresurser samt logistik finns för att leda och stödja dessa."

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, kommenterade senare under dagen kritiken:

"Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad. Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med."

Han ger därmed Riksrevisionen rätt när det gäller uthålligheten i organisationen. Däremot är hans uppfattning att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningen fortskrider. Här kan framhållas att det inte är Försvarsmaktens uppgift att hålla riksdagen informerad. Naturligtvis ska myndigheten utan dröjsmål inställa sig hos ett utskott som begär det och då lämna korrekta och relevanta svar till de folkvalda. 

Däremot har Försvarsmakten ett stort ansvar för planeringsunderlagen till regeringen som i sin tur ska informera riksdagen. I Försvarsmaktens underlag till regeringens försvarspolitiska proposition 2009 skriver myndigheten (bilaga 1 sid 25.) 

"Under 2010 blir marin- och flygvapenförband stående."

Riksrevisionen har gjort en klok tillbakablick i sin rapport och går tillbaka till hur Försvarsmakten såg ut strax före det stora beslutet. Där framgår att de avgörande delarna av Flygvapnet och Marinen såg ungefär likadana ut och att omställningen därför borde vara lite enklare till det nya systemet. Regeringen pekade också i propositionen på att två av stridsflygdivisionerna hade en för låg tillgänglighet (sid 68). 

Riksrevisionens rapport blir ytterligare en faktor att förhålla sig till när det gäller att värdera vad som behöver göras med försvaret. Här är det viktigt att påminna om att det gäller en uppföljning av förra beslutet. Hur vi ska ställa oss till rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk svaghet är en helt annan sak som eventuellt ska läggas ovanpå svårigheterna att uppnå de beslutade målen.

Riksrevisionen tar upp regeringens skrivningar om att utvecklingen av det nya insatsförsvaret bara kan ske i den takt som ekonomin medger. Får jag föreslå att nästa gång heter det att rationaliseringar bara kan ske i den takt som försvarsförmågan medger det?

Skipper
SvD
SvD 27/1

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 6)

Som jag kommenterade häromdagen, så är tyska Patriotbatterier på väg till Turkiet för att ingå som en del i NATO:s luftförsvar. Detta sträcker sig från Turkiet ända till Island, vilket jag berörde för en tid sedan. Det tyska utrikesministeriet har instruerat sin ambassad i Turkiet att lämna ett positivt underhandsbesked angående Turkiets begäran. Nu återstår bara en behandling i Förbundsdagen, och sedan kan de bägge batterierna vara på plats om ett par veckor. Det finns nästan inget som talar för att det skulle bli stoppat. Handlingen förefaller vara väldigt genomtänkt av en mängd skäl:


För det första innebär det ett skydd för både Turkiets luftrum och också för den hårt plågad civilbefolkning i norra delen av Syrien. De tyska batterierna ger ett indirekt skydd 10-20 mil in i Syrien, beroende på var någonstans de placeras i Turkiet.

På samma sätt så innebär den tyska insatsen ett förstärkt skydd av turkiska baser mot iranska attacker, i synnerhet den flygbas i Kurecik som hyser den avancerade amerikanska X-bandsradarn. Det är inte förvånande att Tyskland som driver den hårdaste linjen visavi Iran är villigt inställd att genomföra denna typ av framgruppering för att motverka Iran och den lierade syriska regimen.

Tyskland och Turkiet har också ekonomiska relationer med varandra, inte minst genom den arbetskraftsinvandring som skett de senaste decennierna till Tyskland. Dessa relationer är viktiga att uppräthålla för bägge länderna. Uppdraget innebär också sannolikt att den tyska försvarsindustrin, som befinner sig under kraftig expansion, får en möjlighet att exponera sig mot Turkiet.

I den bortre änden ligger också en möjlighet för Tyskland att längre fram motta turkiskt stöd, om så skulle krävas vid en instabil situation i Östersjöområdet. Det tyska försvaret genomgår en tydlig omvandling mot ett expeditionärt koncept som lämnar territorialförsvaret bakom sig. Med en buffert till Ryssland i form av Polen blir en sådan metamorfos enklare än vad som annars hade varit fallet. Den turkiska krigsmakten är en av allra starkaste i NATO/världen, och skulle kunna ge ett viktig bidrag i händelse av oroligheter i närområdet. Nackdelen är förstås tidsaspekten. Militär nominell styrka är en sak. Att finnas på plats när det sker för att vara relevant är förstås en annan.


För svensk del kan vi ta några saker med oss. Det ena är betydelsen av långräckviddigt luftvärn för skydd av stora områden. Ett behov som kommer att öka i takt med den ryska upprustningen, och som inte funnits i våra planer tidigare. Det attraktiva med ett kvalificerat luftvärn är dess förmåga att skydda stora områden med uthållighet. I skydd av detta luftvärnsparaply kan våra stridskrafter röra sig på ett enklare och snabbare sätt.

Nästa område är den turkiska läxan om "zero-problem policy" mot grannländerna. En politik som enbart går ut på vackert väder blir problematisk när grannarna hamnar i kris. I vårt fall, så är det vad som händer med de baltiska staternas relationer med Ryssland i framtiden liksom den inrikespolitiska utvecklingen i Vitryssland som det mest gäller att ha en militär handlingsfrihet för.

Den tredje reflektionen handlar om den tyska omvandlingen till expeditionärt försvar. Det innebär att Östersjön får mindre uppmärksamhet i den tyska planeringen, vilket innebär att ett större ansvar kommer att falla på Sverige som traditionell Östersjömakt. Alternativet är att ett militärt vakuum tar form med origo kring Gotland. Det finns mycket för Försvarsberedningen att fundera på.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Ryktet om vår död är starkt överdrivet

Ryktet om min död är starkt överdrivet, skriver Wiseman i en kommentar till Johan Tunbergers inlägg Bagdad-Bobs i ankdammen. Johan Tunberger tar upp en observation om att bloggarna skriver mer sällan, och ofta om intressanta detaljfrågor istället för övergripande frågor.

På ett liknande sätt menade Allan Widman (Fp) i somras i ett gästinlägg hos Wiseman att bloggarnas betydelse synes vara i avtagande med mer interna diskussioner och färre kommentarer i kommentatorsfälten. Allan Widman noterade också att det riktas mer kritik mot enskilda partier på bloggarna än tidigare.


Att bloggarna skriver något färre inlägg är nog en korrekt observation. Jag vet inte hur det är för Wiseman, men själv upplever jag en tilltagande svårighet att skriva variationer  på samma tema när det gäller försvarspolitiken.

Ta exempelvis den underfinansiering av försvaret som flera av oss har varnat för under ett par års tid. I somras meddelade ÖB att pengar saknades efter 2015. Regeringen har meddelat i ett regeringsbeslut (RB 7) den 4. oktober att Försvarsmakten ska utreda möjligheterna att långsiktigt innehålla en balans mellan verksamhet och ekonomi (Se Skippers utmärkta bevakning av frågan). Det innebär att underfinansieringen är erkänd, och det finns inte så mycket mer att skriva om när det gäller den delen av inriktningsbeslutet 2009.


Det gäller istället att ta nya tag och debattera för att nästa beslut ska bli så bra som möjligt. Jag är övertygad om att bloggarna behövs för detta. Det hade dröjt länge innan Försvarsmakten berättade om incidentberedskapen, om inte Wiseman hade punktmarkerat i den frågan för att ta ett exempel. Detta skedde efter riksdagsledamot Widmans notering om avtagande betydelse.

För Krigsvetenskapsakademin, vars syfte är att främja vetenskapernas betydelse för försvaret, så kommer vi ingalunda dra oss tillbaka. Efter nyår väntar ny hemsida och andra nyheter för att leda en saklig debatt om viktiga frågor för vårt försvar och andras säkerhet. Om det innebär kritik mot makten, så får den helt enkelt ta det. Det är en fråga om proportionalitet - mycket makt innebär större ansvar, vilket leder till mer kritisk granskning.

Jag sällar mig till Wiseman och utropar: Ryktet om vår död är alltså starkt överdrivet!


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Israel gasar vidare mot Iran via Gaza

Efter dryg veckas strider kring Gaza mellan israeliska försvarsstyrkorna och palestinska milisgrupper anförda av Hamas har en bräcklig överenskommelse om eldupphör gjorts med egyptisk medling. Omvärlden, som på olika sätt gjort allt för att hålla ned konflikten, drar en lättnadens suck. Viljan att hjälpa till är stor, och många menar att blockaden mot Gazaremsan måste upphöra. I grunden en sund idé, om bara omvärlden kan stödja med tullkontroller och bekämpa smuggling.

En hel del faktorer talar tyvärr för att de tystnade vapnen bara vilar sig, och att vi har större konvulsioner i regionen att vänta oss. Här följer ett försök att redovisa varför:


Om vi börjar med frågan med som vann denna rond i den väpnade konflikten, så anger de flesta bedömare att det var Hamas och i andra hand president Mursi. Hamas har blivit accepterade som en legitim aktör av världen, och de blev inte slagna av de israeliska precisionsattackerna. I södra Israel rasar befolkningen mot premiärminister Netanhayu som inte avslutade hotet om raketbeskjutningar genom en markoffensiv mot Gaza.

Jag delar den bedömningen, men beroende på vilket perspektiv vi har så kan vi till slut landa i en annan slutsats - vilket jag gör. Som jag skrivit tidigare - om det blir en operation kring Gaza, så är det inledningen på mer omfattande operationer i Mellanöstern. Min tes är att detta gäller Iran och hotet om iransk kärnvapenförmåga.

Det gäller för Israel att avväpna vad som skulle riskera att bli en tredje front vid en konflikt med Iran. Den israeliske försvarsministern Barak har närmast blivit hånad när denne resonerat om att ett anfall mot Iran inte skulle kräva så mycket israeliska förluster. Otaliga experter har då pekat på de arsenaler med raketer som både Hamas och Hizbollah har samlat på sig de senaste åren. Nu är Hamas tyngre raketarsenaler bekämpade i stor omfattning, och det hotet avvärjt de närmaste tre till sex månaderna.

Mycket talar nämligen för att Israels strategiska läge är på väg att starkt försämras, vilket minskar landets avskräckningsförmåga. I väster har det Muslimska brödraskapet tagit makten i Egypten. Organisationens generalsekreterare Mohammed Badei uppmanade igår till heligt krig mot Israel. President Mursi har också igår beslutat att inga beslut som tagits av denne i ämbetet sedan tillträdet kan ifrågasättas eller ogiltigförklaras, ens av de högsta juridiska instanserna.

För Egyptens befolkning har tesen om demokrati snabbt förbytts i dess antites. Diktatorn Mubarak avsattes och en militärjunta tog makten, ett än mer auktoritärt styre. Detta försvann i valet, och vi har nu ett absolut envälde i Egypten med en ekonomi i fritt fall. Då hjälper det inte att presidenten nu ses som arabvärldens ledare och att denne har handlat pragmatiskt i det nuvarande läget.


Norr om Israel är det än mer militanta Muslimska Brödraskapet i Syrien på väg mot makten sakta, men säkert. För Israel kommer det innebära att en tyst front sedan nästan 40 år kommer att bli mer oförutsägbar. Det finns dock tecken på att en del utomstående aktörer börjar inse att det gäller att behålla en hygglig del av den syriska armén intakt för att inte Syrien ska störtas i kaos. En något senkommen tanke, då en del radikala islamister liksom en del kurder ställt sig utanför den nya paraplyorganisationen.

Det verkar som om den syriska regimen nu både går till ursinniga anfall samtidigt som den släpper terräng på flera ställen. Mycket talar nu också för att den tyska förbundsdagen godkänner en begäran om stationering av två Patriotbatterier vid Turkiets gräns mot Syrien, vilket kommer att ge ett indirekt skydd för de syriska rebellerna.


Premiärminister Erdogan har däremot hamnat i bakvattnet när det gäller konflikten kring Gaza. För några dagar sedan kom ett häftigt utfall mot Israel som brännmäktes som en terrorstat. Igår berättade han att den turkiska underrättelsetjänsten tillsammans med den israeliska(!) deltagit i samtalen om eldupphör i Kairo.

Den turkiske premiärministern gjorde också ett utfall mot sin irakiske kollega med anledning av att kurdiska Peshmergatrupper är nära på att hamna i strid kring staden Kirkuk med den reguljära irakiska armén. Erdogan menar att al-Maliki är på väg att störta Irak i ett nytt inbördeskrig, varpå al-Maliki varnade för att Erdogan håller på att störta sitt land i ett inbördeskrig.

I öster skakas Jordanien för första gången av protester mot kungen och rop på republik. Nu kan kungahuset falla tillbaka på sitt släktband till profeten, så själva kungadömet är nog inte så hotat. Däremot är den västvänliga politiken i fara, om det Muslimska Brödraskapet får större inflytande.


Det talar för att Israel måste ta itu med Iran för att kunna förbereda sig på en mycket allvarligare situation omedelbart utanför de egna gränserna. Landet har full fart på anskaffningen av luftvärnsbatterier av typen Iron Dome. Detta system har varit en succé under det korta kriget med en träffsannolikhet på 84 % mot upptäckta raketer och granater. Totalt föll 58 raketer i bebyggelse av 1506 avskjutna. Ironiskt nog var det en tidigare utskälld försvarsminister, Amir Peretz från fredsrörelsen, som drev fram införandet av Iron Dome, trots försvarsledningens motstånd. Ungefär som när Sten Tolgfors drev igenom köpet av Black Hawk-helikoptrar, något som kan visa sig betydelsefullt när vi ska dra ut huvuddelen av trupperna ur Afghanistan.


I Ramallah på Västbanken sitter den helt sidsteppade Fatahledaren Mahmoud Abbas och filar på sin ansökan om observatörsstatus för Palestina i FN. Den är planerad att lämnas in i slutet av nästa vecka, och det har säkert varit en faktor för Israel när det gäller val av tidpunkt för att dra igång den senaste offensiven. Nu är det alltså Hamas som har legitimiteten bland palestinierna, om än ofta ovilligt. Rörelsen har i alla fall stått upp mot Israel, och bytet från Damaskus till Kairo har varit betydelsefullt för organisationens överlevnad.

Avtalet mellan parterna bygger bland annat på att Egypten ska ta ansvar för att smugglingen till Gaza förhindras, vilket kommer att bli svårt av två skäl. Dels har Egypten inte kontroll över Sinai länge, utan till del är det beduinska smuggelligor och salafister som uppträder relativt fritt. Dessutom ligger det inte i de styrandes intresse att bli uppfattade som någon slags israelisk polis i regionen. Det talar för att Gaza på nytt kommer att fyllas med vapen. Regeringen Netanhayu har nu skaffat sig en del fallhöjd, sedan den i ett starkt överläge avstått en markoperation. Om situationen återigen skulle förvärras med nya raketbeskjutningar kommer ingen västregering protestera om Israel går in fullt ut för att rycka upp terroristgrupper med rötterna.


För USA:s del så innebär konflikten att landet på nytt i praktiken dras in i Mellanöstern, trots den deklarerade omorienteringen mot Asien. Den amerikanska flottan och marinkåren har beordrat fartyg att vända om till östra Medelhavet och förlängt truppernas seglats. Det handlar naturligtvis om att kunna kontra iranska motåtgärder i Levanten, och få Egypten på västs sida mot den iranska axeln. Iran som ju lyckats med konststycket att understödja både Hamas och Islamic Jihad i Gaza. Framförallt är det den senare organisationen som drar Hamas i radikalare riktning. Det innebär att Iran fortfarande har ett inflytande i Gaza, om än inte lika starkt som Egyptens.

Den iranska utrikespolitiken är mycket kalkylerande, men också paradoxal. Landet stöder sunnitiska grupper i Gaza som försöker döda israeler. I Syrien stöder teokraterna en alawitisk regim som försöker döda sunnitiska militanter, medan de i Libanon stöder shiiter som försöker ta livet av både israeler och sunnitiska islamister.

Det är precis som jag brukar säga om mina tre tumregler i Mellanöstern: Inget är enkelt, inget är tillåtet och inget är vad det ser ut att vara.


Nu väntar jag på vad som kommer att hända för att Israel ska kunna avväpna Hizbollah på vägen mot det iranska äventyret. Denna nöt blir betydligt hårdare. Organisationen har med undantag för sin UAV-flygning agerat iskallt under tumultet i Syrien. Men nu kan det vara dags för högre risktagning. Kan rörelsen acceptera att Syrien och dess tyngre vapenarsenal tas över av teologiska motståndare? Januari till mars nästa år kan komma att bli en rysare med en syrisk regim på fallrepet, egyptiska brödupplopp och gynnsamma väderleksförhållanden för militära operationer.

Som det heter i det egyptiska ordspråket:

"Förtvivlad gick tillsammans med en hopplös"



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Bagdad-Bobs i ankdammen

Johan Tunberger, F d överingenjör vid FOI, ledamot avdelning VI

Den grupp personer i landet som intresserar sig för försvarsfrågor är liten. Sedan Alliansen tillkännagav att 40-60 JAS E skall byggas finns allt klarare tecken på att den drabbats av en känsla av ennui, eller existentiell leda. Det gäller både dem som varit för och dem som varit  emot ”Super-JAS” eller för eller emot det anställda försvaret.

Tecknen är många; tidigare pigga bloggare med Wiseman i spetsen skriver mer sällan och då oftast om, kanske i och för sig viktiga, detaljfrågor, inte om de övergripande. Försvarsmaktens hemsida skriver med käckt tilltal om några tiotal tidvis tjänstgörande som repövar; i bästa fall om något kompani som gör något. Men aldrig om en bataljons- eller Försvarsmaktsövning — vad det nu kan bero på. Tilltron till Försvarsmaktens ledning är låg hos personalen och alltför många hoppar av GMU.

Envar som vet något om försvar vet att nya JASen (som till 75 procent är ett helt nytt plan) i nuvarande ekonomi borde döpas om till Gökungen. Den får ett rede fyllt av redan existerande tickande bomber i form av ökande personalkostnader, uppskjutna men viktiga materielinköp och uteblivna men nödvändiga övningar i högre förband.

På något sätt tycks ”alla” som intresserar sig för försvarsfrågor ha resignerat och drabbats av svårartad ennui. Det är tydligen så att vi skall ha en försvarsindustri även om det försvar vi får blir en alltmer fallfärdig Potemkinkuliss. 

De enda som förefaller nöjda är, företrädesvis moderata, försvarspolitiker. Likt ”Bagdad Bob”, som gång på gång förkunnade Saddams seger medan amerikanerna ryckte fram mot det torg han stod på, upprepar de sitt mantra: Försvarets ekonomi är i balans, 40-60 JAS E är finansierade och Insatsorganisation 2014 skall vara på plats 2019.

Det finns bara två möjliga förklaringar:

Antingen är de så okunniga/inkompetenta att de tror på vad de säger.

Eller också torgför de medvetet — och möjligen därtill inspirerade av någon minister— osanningar.

Jag överlåter åt läsaren att avgöra vilken förklaring som är mest skrämmande.

Det finns dock hälsotecken. Företrädare för andra partier inser att ekvationen inte går ihop. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) har kommit med konstruktiva förslag, som dock avvisats av regeringen. Men hans förslag räcker inte heller och syftar i första hand till att värna försvarsindustrin, inte försvarsförmågan. Även företrädare för FP och C har i likhet med ÖB hävdat att mer pengar måste till.

Nu kommer diskussionen begravas i den nyss tillsatta Försvarsberedningen. Denna konstitutionella skvader utgör ett mäktigt bålverk mot varje form av öppenhet i försvarsfrågor. Ledamöterna låses in och matas med sked av betrodda tjänstemän. Dess uppgift är komma med ett enigt betänkande. När den — bildligt talat — i sinom tid sänt ut vit rök brukar dess medlemmar under några veckor utstråla eufori. Sedan vidtar den trista verkligheten.

Om inte alltför många år står vi där med ett försvar i spillror och 40 JAS E som marknadsförs som om de vore state-of the-art. Men de ligger en halv stridsflygsgeneration efter de plan som stormakterna har på gång. Dessutom står 20 av de 40 nog på verkstad, tas i anspråk för exportstöd eller flygutbildning. Kvar blir en division. Hoppas den får några vapen och en bas (SAAB-fältet?) att verka från.


Svenska Dagbladet huvudledare


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Twitterwarfare i Gaza

Av David Bergman, officer vid Ledningsregementet

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=P6U2ZQ0EhN4

Klockan 08:49 onsdagen den 14:e november meddelade det officiella talespersonen för Israeli Defense Forces på mikrobloggen Twitter att Israel inlett operationer mot Hamas i Ghaza-remsan. Mindre än 30 minuter senare visades en videoupptagning från precisionsbekämpning där Hamas-ledaren Ahmed Jabari dödades, tillsammans med en redogörelse för de faktorer som lett fram till operationen.

Själva attacken var inte oväntad och tidigare inlägg hade så sent som dagen innan insiktsfullt varnat att den bräckliga vapenvilan med stor sannolikhet inte skulle hålla.

Det som gör att Operation Pillar of Defense sticker ut är den näst intill i realtid rapporterade bilden av konflikten på sociala medier. Den information som i andra konflikter ofta är hårt reglerad av operationssekretess och sällan når allmänhetens ögon pumpas nu ut på alla tillgängliga sociala medier, vilket gör att alla med en modern mobiltelefon kontinuerligt kan följa striderna. Tittare som tidigare satt klistrade vid nyhetssändningar kan nu få båda parternas direktrapportering till sin mobiltelefon utan fördröjning.

Israel har den senaste veckan haft en omfattande rapportering. Mikrobloggen Twitter tillhör den som varit mest uppdaterad men uppdateringar finns även på Facebook, bildunderlag har presenterats på bildtjänsten Flickr och på den officiella IDF Blogg sker en kontinuerlig rapportering och sammanfattningar av de genomförda operationerna. Rapporteringen sker både på engelska och hebreiska, men konton för rapportering på spanska och franska öppnar upp för andra målgrupper. Med konstant uppdaterade filmer, illustrerade flygfoton och statistik pågår en ständigt kamp att övertyga tittarna om det egna budskapet. Hamas för genom Al-Qassambrigaderna en motsvarande kamp med både Twitter och sin hemsida. 

Rykten vill göra gällande att Twitter under veckan stängde av parternas konton då vissa inlägg hotade den andra sidan att inte visa sig öppet under den kommande dagarna, vilket strider mot användarbestämmelserna. 

Att de sociala medierna tillåter filmer och bilder som visar hur namngivna personer bekämpas i näst intill realtid, men inte att någon får hotas, är i sig något paradoxalt men understryker även hur nya dessa metoder för opinionsbildning egentligen är vid konflikter.

Förutom fysiska bekämpningar av nyckelpersoner och infrastruktur som anges tillhöra Hamas militära nätverk återges även flygblad som manar lokalbefolkning att hålla sig borta från vissa områden. Tekniken är vanlig för att minska risken att civila skadas och användes även över Tripoli i den Nato-ledda Operation Unified Protector under föregående år. 

Men rapporteringen till våra mobiltelefoner via Twitter är inte de enda sändningarna som går ut. Rapporter menar även att IDF har genomfört mass-sändning av SMS-sändningar till samtliga mobiltelefoner i vissa geografiska områden, med varningar att hålla sig borta från militära mål. Liknande nyttjande av mass-sändning till mobiltelefoner rapporterades även från Libanonkonflikten 2006.

Inom militära operationer kallas koordineringen för dessa verkansmedel för informationsoperationer. Det är den koordinering av verksamhet på informationsarenen som syftar till att påverka andra aktörers agerande samt att skydda verksamhet. Centralt i detta begrepp är att det är en koordinering av funktioner, vilket även är centralt för detta exempel. Det är relativt uppenbart även för en icke insatt att den rapportering som nu går ut har planerats och koordinerats sedan lång tid tillbaka.

Det är även relativt ovanligt att se verkansmedel inom ramen för militära informationsoperationer arbeta så koordinerat med informationstjänsten som uppenbarligen sker nu. Särskilt ovanligt är även att de senare inriktar sig inte i första hand på internationella media utan att direkt genomföra opinionsbildning genom att påverka den internationella publiken vilket möjliggörs av sociala medier.

Vi har ännu inte sett slutet på konflikten och det är troligt att ytterligare överraskningar kommer att sändas live via Twitter. Men än så länge har IDF ett övertag i följare med över 160,000 följade på sin engelskspråkiga sida mot 25,000 för Al-Qassam-brigadernas. Den som är intresserad att se hur händelsen utvecklas kan följa @IDFspokesperson och @AlqassamBrigade på Twitter.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Fortfarande mummel om den dolda livlinan till USA

Av Bengt Gustafsson, fd Överbefälhavare 1986-1994

Så är den så kallade Försvarsberedningen "behennad", samtidigt som de två stora partiernas ledningar redan bestämt vad de skall prioritera: Super-Jas! Vi vet också genom att ÖB plötsligt i somras började orientera folket via massmedia att det försvar som Tolgfors satte som mål 2014 ändå inte hade kunnat realiseras inom försvarsramen, ja inte ens praktiskt taget på grund av personalbrist förrän långt senare. Pengar saknas till exempel redan för områdestäckande luftvärn på Gotland med hög beredskap samt för våra fartygsförband när de skickas ut på uppdrag i andra krisande havsområden.

Landets nye försvarsminister Karin Enström påstår å sin sida att Uppgraderingen av Gripen är finansierad (Svd 14/10). Det beror ju på vad hon menar? ÖB hade sagt att Super-Jas behövs, men i samma andetag förklarat att om inte den nuvarande försvarsramen kraftigt förstärks så kommer han att få lägga ner Armén eller Marinen. Hans ord verkar som vanligt mer sanna än de nya moderaternas i försvarsfrågan.

Läget i försvarsfrågan får Claes Arvidsson i SvD att (den 28/10) skriva en ledare med rubriken Utan Nato blir Sverige en munsbit. Han har som vanligt mycket på fötterna när han uttalar sig om försvars- och säkerhetspolitik. Bland annat kunskap hämtad från akademiens redovisning i rapporten Kan vi försvara oss? Vår "expeditionskår" kan som han konstaterar också skickas till någon mindre del inom landet i taget, som till exempel till Stockholms län, Öresundsregionen, Göteborgsområdet, Gotland eller "Fyrkanten" i Norrbotten.  

Vi behöver emellertid inte oroa oss. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman, Urban Ahlin, talar som vanligt om vår "atlantiska länk". Och vad den betyder vet vi sedan det kalla kriget, det vill säga Erlanders och Palmes "dolda livlina" till Nato, som Reinfeldt verkar ha anslutit sig till när han övertog rodret. Undra på att partierna tillsammans hoppar på Super-Jas. Dess huvuduppgift är väl som tidigare att skydda de anglosachsiska sjö- och flygstridskarafternas framgruppering. Är det inte så? Allt annat vore sämre!

Nato bedriver igen - som Sverige - operativ planering i Europa. Det handlar bland annat om hur man från Polen skulle kunna bistå de baltiska länderna om Putin och Lukatjenko skull erinra sig till vem dessa länders territorium hörde i flydda tider samt alla etniska bröder som bor där. De har ju redan begåvats med ett ryskt medborgarskap i tillägg. I ett sådant läge torde Nato - det vill säga i praktiken USA - vilja leda stridshandlingarna med sjö- och flygstridskrafter i hela Östersjöbäckenet, inklusive över södra Sverige. Är det sådant man övar ihop ibland, även om försiktigtvis på Nordkalotten istället?

De baser som i en sådan situation behöver ianspråktas av Nato i Götaland anser nog

svenska folket - liksom Nato - att vi själva borde försvara både för att underlätta för

Nato att komma hit och för att själv ha kontroll på marken inom vårt eget landterritorium. Det behövs med andra ord också en armé och en marin med luftvärnsförband och artilleri, vilket det som bekant råder stor brist på. Se där en verklig förmåga till Solidaritet! Både gentemot de övriga nordiska länderna och mot de flesta länder i EU, som ju nästan alla också är med i Nato. Det är till och med en strategi som passar denna solidaritetsdoktrin också mot det land som snart skyddar oss mot Irans (Rysslands) kärnvapen med antiballistiskt luftvärn öster om oss: USA.

På motsvarande sätt kan i en sådan samnordisk strategi Finland och Norge försvara Nordkalotten tillsammans med USA, som ändå har ett egenintresse av att försvara de efter hand öppnade artiska vattnen. Om nu, som "alla" säger, de officiellt fördragsmässigt splittrade nordiska länderna skall använda försvarspengarna effektivare genom att samarbeta över gränserna. 

Det är emellertid inte bara den dolda livlinan som kan vara inbäddad i den svenska försvarsfrågan, utan det är också Försvarsberedningen själv i departementet. Så var det inte förr! Genom det öppna - och demokratiska - offentliga utredningsväsendet tvingades politikerna vart femte år att försvara sina påståenden och förslag i en öppen debatt ute i samhället. Nu har de redan under flera femårsperioder suttit och mumlat för sig själva inom slutna dörrar. De tycks tycka att det är skönt i värmen, men får svenska folket verkligen den säkerhet de behöver om och när det behövs?

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

USA:s skiftande av fokus till Asien

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Det nyligen genomförda presidentvalet i USA innehöll inte många avgörande säkerhetspolitiska skiljelinjer, men det är ändå tydligt att viss osäkerhet om framtida politikinriktning rådde innan resultatet stod klart. Barack Obamas vinst innebär en fortsättning på nuvarande linje, där ombalanseringen till Asien varit en av få direkta nyheter. Denna politik har konsekvenser för Asien och Stillahavsregionen, men kanske ännu mer för den amerikanska försvarsmakten och dess framtida inriktning.

Jämfört med det säkerhetspolitiska samtalet i allmänhet har diskussionen om Asienorienteringen kommit att bli starkt fokuserad på ett antal – mer eller mindre konkreta – termer och begrepp. För det första finns en grundläggande osäkerhet om huruvida det är fråga om en materiell omdirigering av militära resurser, eller snarare om en omorientering av den politiska uppmärksamheten. För det andra är det inte självklart vilken politisk linje som ryms i omorienteringen, oavsett om den är materiell eller idébaserad. Är det fråga om ett offensivt värnande av nationella intressen, som på sikt kan leda till konfrontation med framför allt Kina, eller är det fråga om ett försök till samarbete, och ett närmande till Kina och regionen i stort?

Än viktigare än de geografiska förskjutningarna i sig är möjligen det bredare säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingsarbete som sker i samband med ombalanseringen. Detta arbete är oundvikligen en del av den dragkamp mellan försvarsgrenarna som blir följden av stora federala underskott och neddragningar inom försvarsbudgeten. Flottan är här mån om att lyfta fram sitt Air-Sea battle-koncept, vars innebörd har blivit något klarare under det senaste året. Även om de samordningsprinciper som kommer till uttryck i begreppet kan ha en mycket bred tillämpning tolkas de allmänt som en del av den asiatiska omorienteringen, och mer specifikt som riktade mot Kina.

Denna utveckling kan också ses mot bakgrund av USA:s tillbakadragande från Irak och Afghanistan. Den intensiva COIN-trenden var relativt kortlivad och den amerikanska aptiten på några som helst större markoperationer är inte stor. Mot bakgrund av detta, och med siktet inställt på Asien, har man betonat vikten av en utvecklad förmåga att operera i A2/AD- och cybermiljö (Red anm: Anti-access/area denial). Detta är givetvis ett avsevärt skifte från de utdragna försöken att riva ned och bygga upp stater i Mellanöstern och Sydasien, och det är uppenbart att det har konsekvenser för större beslut om resursallokering. I en försvarspolitisk diskussion där narrativ och nyckelbegrepp har central betydelse – den nu av andra skäl aktuelle David Petraeus är ett exempel på detta – har armén alltså fått större svårigheter att hävda sig.

ASB-satsningen har därför fått ett slags landbaserad motsvarighet, kanske delvis för att armén behöver visa att den inte bara finns till för att leverera personal till de allt viktigare specialförbanden. Även om det ännu är oklart vad denna samordning mellan specialförband och konventionella styrkor innebär i termer av resurser ska möjligheterna till framåtsyftande idéutveckling inte underskattas. Mer specifikt kan en större integrering av fysiska och psykologiska konfliktdimensioner, samt diskussioner om cyberdimensionens relevans för den enskilde soldaten, bli viktiga bidrag till framtidens amerikanska försvarsplanering.

Om vi sedan lyfter blicken till den bredare säkerhetspolitiska bilden är det än mindre uppenbart att ombalanseringen till Asien och Stillahavsregionen tillsammans med ASB-konceptet skulle göra den amerikanska armén obsolet. Att Asienbetoningen har starka ekonomiska och politiska dimensioner är uppenbart, och märks till exempel i att såväl USA:s president som dess utrikesminister och försvarsminister reser i regionen under hösten. Lika uppenbart är att en större politisk-ekonomisk omorientering för en aktör som USA behöver medföra även militära omprioriteringar. Detta är dock inte detsamma som att en storskalig konfrontation med Kina på något sätt skulle vara nära förestående.

Tvärtom är det möjligt att de mer akuta situationer som den amerikanska säkerhetspolitiken kommer att behöva hantera under Obamas andra mandatperiod blir mer besläktade med 00-talets långa efterspel till 11 september än med mer teknologiskt avancerade A2/AD-scenarier. Problemet synliggjordes under den gångna veckan: det var inte första gången de amerikanska försöken att synliggöra Asienansträngningarna – denna gång genom försvarsministerns Asienresa – skymdes av uppblossande oroligheter i Mellanöstern. 

Samtidigt ska påpekas att ombalanseringen, trots en del kritik om otillräckliga resurser och diffust strategiskt tänkande, inte bara är politisk och retorisk. Förändringar i konkreta förvarsprioriteringar kommer att ske, framför allt till havs. USA:s flotta har meddelat att år 2020 ska 60% av dess fartyg ska ha sin hemmahamn i Stilla havet, samtidigt som närvaron i Stilla havets västra del ska ha ökat med 20%. De 2500 marinkårssoldater som USA kommer att ha baserade i Australien kan möjligen tjäna som ett praktiskt exempel på den typ av förändringar det kan bli fråga om: i materiella termer relativt blygsamma åtgärder för att stärka viktiga allierade i regionen.

I dessa ansträngningar – som syftar till att balansera, snarare än att konfrontera, Kina – kan den asiatiska politikens mellanstora aktörer hamna i fokus som Australien, Indonesien, Filippinerna och Vietnam. USA:s relation till Japan är fortsatt viktig, men den komplicerar också förhållandet till Kina. Av särskilt intresse är uppstigande – och självständiga – aktörer som Indien, då de utgör en påminnelse om att varken USA eller någon annan nödvändigtvis kan räkna med stabila och fasta allianser i regionen. Detta gäller särskilt om den amerikanska expansionen rör sig vidare in mot Indiska oceanen, vilket man har signalerat ingår i planerna. Man behöver alltså behålla en sedan tidigare stark närvaro i nordöstra Asien, samtidigt som man ökar närvaron i Sydostasien. Det är i det förstnämnda fallet som förmågan att möta A2/AD-hot blir särskilt viktig, medan det i det sistnämnda snarare är fråga om långsiktigt alliansbyggande.

Behovet av allianser beror givetvis också på vilken typ av situationer man har att hantera. Det finns reella konflikter kopplade till territorium, men de amerikanska ambitionerna i Stilla havet och Indiska oceanen handlar också till stor del om allmän säkerhet och öppna handelsvägar. En aktör som Indien är betydligt mer benägen att samarbeta när det gäller det senare, samtidigt som även Kina har uppenbara intressen av lugn och stabilitet. Dock kan mindre konflikter ha en destabiliserande effekt på den bredare utvecklingen, vilket kommer att följas på Försvar och Säkerhet framöver.

Pooling & Sharing - att få råd med en vedklyv

För några dagar sedan gjorde jag ett inlägg om Pooling & Sharing som diskuterade detta samarbetskoncept utifrån en strävan att minimera negativa förändringar av krigföringsförmågan genom reducering av kapaciteter i Insatsorganisationen. Kärnorna i resonemanget var två: Undvik så länge som möjligt att reducera dessa och var väldigt tydlig om reduceringen i de fall vi ändå tvingas till detta.

Finns det inga fördelar alls med Pooling & Sharing när det gäller insatsförmågor? Jo, det kan det finnas.

Men då krävs att vi tar ett systematiskt helhetsgrepp på varje förslag. I förra inlägget tog jag upp ersättare till de gamla C-130H som vi behöver göra något åt. Ett alternativ är att livstidsförlänga dessa till antagligen ganska stora kostnader. Ett annat är att söka samarbete med andra länder. I det här exemplet de nordiska grannarna.

Om vi hypotetiskt antar att Sverige skapar ett ekonomiskt utrymme för att köpa tre nya C-130J med större lastkapacitet, så kräver det att vi tar bort annat från planerna för att finansiera inköpet och driften av systemet.

En del i beslutsunderlaget skulle då kunna vara att vi går igenom ett alternativ som innebär att vi erbjuder de andra länderna att basera alla flygplanen i en gemensam "flottilj" i Såtenäs. På det sättet skulle vi kunna dela kostnaderna för att driva Såtenäs och också samtidigt kunna upprätthålla en flygbas extra över tiden.

Nu är det rimligt att anta att de andra länderna tänker på liknande sätt, och att vi kan hamna i en situation där vi istället baserar våra transportflygplan i ett annat land istället. I det alternativet, oavsett om det är Danmark eller Norge, borde vi i så fall räkna på att ta bort Såtenäs helt och hållet för Försvarsmakten.

Skaraborgs Flygflottilj producerar idag två flygutbildningsstyrkor, däribland exportstöd till fyra stater, vid Gripencentrum. Vid flottiljen leds Materielsystemkontor Flyg, som finns på flera andra platser också. Transport- och specialflygenheten (TSFE), där C-130H ingår, leds från Såtenäs. De andra flyglanstyperna är dock baserade vid Malmen respektive Bromma.

Vid en ombasering av C-130 till annat land försvinner mycket av anledningen för Försvarsmakten att driva en flottilj. Då borde vi vid en sådan utveckling överväga att låta någon annan driva Gripencentrum för utbildning istället.

Försvarskoncernen SAAB åtnjuter idag fördelar i form av Försvarsmaktens stöd till exportkunder. En lösning där SAAB istället svarar för driften av Såtenäs skulle antagligen kunna frigöra en del pengar för Försvarsmakten, om SAAB i högre utsträckning skulle få bära direkta kostnader för detta stöd.

Om vi dessutom skulle kunna tänka tanken att företaget i en OPS-lösning tar över delar i TSFE i form av VIP-transporter, så skulle Regeringskansliet få bära sina kostnader för flygresor med en producent som får ställa ut fakturor. Försvarsmakten skulle i ett sådant läge befrias från en underfinansiering av dessa transporter som Wiseman diskuterat flera gånger.

I denna lösning skulle alltså en privat driftägare överta Såtenäs och driva Gripencentrum. Försvarsmakten skulle hyra in sig för utbildning där, medan SAAB stod för utbildningen av sina exportkunder. MSK Flyg skulle ledas från annan plats. Resterna av TSFE skulle omlokaliseras med ledning till Malmen, medan VIP-transporterna skulle övertas av SAAB eller någon annan privat aktör.

Om Försvarsmakten till följd av ett P&S-överenskommelse kring medeltungt transportflyg skulle hamna i en sådan lösning, så skulle säkert flera hundratals miljoner varje år kunna frigöras till vidmakthållande eller utveckling av andra system som exempelvis luftvärn, flyg- och sjömålsrobotar, torpeder och signaturanpassning.

Vi skulle då få dela snöslungan med grannen, men också ställa in en liten vedklyv som vi ägde själva.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Syrien - humanitär intervention?

I Qatar, vars ambitioner vi inte riktigt insett vidden av, enades i helgen till slut delar av den syriska oppositionen i en ny paraplyorganisation, Syrian National Coalition for Opposition and Revolutionary Forces (NCSROF eller CORF). Organisationen SNC är numera bara en del av CORF, eftersom organisationen misslyckats med att ena de inblandade och associerats som exilsyrier med mindre trovärdighet.

Den nya skapelsen leds av något mer respektabla personer, men kvinnorepresentationen är låg. Endast fyra ledamöter av 60 är kvinnor av rapporter att döma. Ingen av de 22 platserna tillhörande SNC tillfaller en kvinna.

Organisationen som har stöd av bland annat Gulfstaterna, Arabförbundet, USA, Storbritannien, Frankrike och Sverige har breddat den politiska basen. De anslutna organisationerna hoppas nu på vapenleveranser och flygförbudszoner för att öka sin trovärdighet medan omvärlden vill se en trovärdighet före vapenleveranser. Flygförbudszon har däremot gått från en teoretisk möjlighet till ett reellt alternativ.

På Rememberance Day gav chefen för den brittiska försvarsstaben, general David Richards, en intervju  där han berättade att de överväger planer för en humanitär operation om vädret blir för svårt för de syriska internflyktingarna. Enligt uppskattningar från Syriska Röda Halvmånen är upp till 2,5 miljoner syrier nu flyktingar i sitt eget land. Dessutom tillkommer flyktingströmmar till grannländerna som säkert är över 350000 människor totalt. Bara häromdagen flydde 9000 syrier till Turkiet på en och samma dag. 

Förlagor till en humanitär operation finns, bland annat i form av operation Provide Comfort som utfördes av USA, Storbritannien, Frankrike och Turkiet efter första Gulfkriget 1991 för att skydda kurdiska minoriteter i norra Irak. Finland utrikesminister talade ju i helgen om en sondering från FN angående truppbidrag till en operation med 3000 soldater. Det skulle innebära en mycket begränsad operation, i storleksordningen två Battle Groups. Som ett led i detta krävs också någon form av luftöverlägsenhet i det fall som det är tänkt att trupperna ska verka på syrisk mark. Det är i det perspektivet vi också ska se uppgifterna om att Turkiet överväger att be om gruppering av Patriot luftvärnssystem via NATO:s medlemsstater.

Det är tydligt att världen väntat utgången av det amerikanska presidentvalet. När det nu är avgjort, så kan en mängd planer sättas i verket. Problemet är att den andra sidan sitter inte overksam den heller. Regimen håller fortfarande det jag kallar för vägkorset (de största vägarna) som skär genom landet i både nord/sydlig som öst/västlig riktning. Det innebär att regimen kan föra styrkor fram och tillbaka i alla riktningar. Tittar vi på den senaste rebelltaktiken med anfall mot flyg- och helikopterbaser, så är det tydligt att dessa försöker tränga bort regimens flygande resurser för att kunna skära av de stora vägarna. Detta är särskilt tydligt i nordvästra delen av landet.

I sydväst ökar också Hizbollah trycket genom att sända mindre enheter som strider mot rebeller utanför staden Homs. Organisationen sköt dock nyligen upp ett internt val och det finns anledning att tro att den inte är enad i sin hållning när det gäller den egna taktiken. Ska Guds Parti hjälpa Assad eller spara på krutet för en konfrontation med Israel?

Hizbollahs ärkefiende har dock tagit ett steg närmare de syriska konflikten sedan IDF först skjutit ett varningsskott med en indirekt robot mot en granatkastarpjäsplats och sedan slagit ut ett syriskt arméfordon med stridsvagnseld på Golanhöjden. Det är första gången som Israel öppnat eld mot Syrien på 39 år, så det är ingen liten förändring av normalbilden. Rimligen försöker Israel hålla sig borta från konflikten så länge som möjligt av två skäl.

Dels har landet inget emot att den som i framtiden regerar i Damaskus är svag. Om Assad och hans motståndare fortsätter kampen, så innebär det mindre energi över på kort sikt för att ställa till problem för Israel. Dels har den södra fronten kring Gaza sett ännu ett utbrott av raketbeskjutningar mot mål i Israel, varpå IDF svarat med främst flyganfall mot mål i Gaza. Just nu vilar en bräcklig vapenvila som mäklats fram av Egypten, men min bedömning är att det inte håller särskilt länge. Här är nyckeln Islamska Jihad, som med iransk uppbackning skaffat sig en slags mittenroll och drar Hamas i radikalare riktning, samtidigt som organisationen inte är lika provocerande som extrema salafistiska grupper.

För regeringen Netanhayu innebär situationen ett dilemma. Med ett val i januari ökar kraven från de egna väljarna att ta itu på allvar med beskjutningarna samtidigt som denne vet att gäller att konservera krafterna, eftersom den norra fronten är potentiellt mycket farligare. Israel behöver också vara rädd om politisk trovärdighet i omvärlden, vare sig det gäller för ett anfall mot Iran i framtiden eller en konfrontation med Hizbollah eller syriska styrkor.


Någonstans i presidentpalatset utanför Damaskus sitter Bashar al-Assad och överväger vägen framåt. I fredags medverkade han i en intervju med Russia Today, där han med sedvanligt självförtroende besvarade frågorna. Diktatorn hade svårt att hålla ihop logiken när han förnekade att landet befann sig i ett inbördeskrig och kallade det hela en splittring, för att nästa sekund kalla detta ett krig mot terrorister som kommer utifrån och beväpnas av omvärlden. Att kriget startade som en i stort sett fredlig revolt glömde han passande nog bort.

Däremot ska omvärlden inte glömma att han fortfarande har ett förhållandevis stort stöd, vilket han själv berör när reporten frågar om hur han skulle kunna läka Syrien ifall han vann:

".....If the Syrian people are against me, how can I be here?! 

RT: They are not against you?

BA: If the whole world, or let us say a big part of the world, including your people, are against you, are you a superman?! You are just a human being....."

Det intressanta i sammanhanget är vilken eller vilka faktorer som ligger bakom det stöd han fortfarande har. Är det av övertygelse eller är det av rädsla för alternativet till honom? Min bedömning är att det är likvärdigt och att regimen kommer att klara sig ännu en tid. Så länge som möjligt kommer Assad att försöka hålla omvärlden utanför direkt inblandning genom att inte provocera utländska militära enheter, samtidigt som regimen troligen inte drar sig för att provocera genom attacker via ombud mot civila mål utanför Syrien.

I takt med att rebellerna får mer träning, pengar och lite bättre vapen (ej luftvärn), så kommer situationen över tid att försämras för Assads möjligheter att operera. I kombination med en humanitär operation utgående från Turkiet och/eller Jordanien kan Assads flygstridskrafter hållas nere. Då är stunden kommen för risktagning.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Pooling & Sharing - Att köpa snöslunga med grannen

I veckan var det ett nordiskt försvarsministermöte som Wiseman kommenterade i ett inlägg. Ministrarna har undertecknat en avsiktsförklaring rörande områden som s.k pooling av lufttransportkapaciteter (transportflygplan), ledning, gemensam träning och gemensamma logistiklösningar.

Det är tydligt att det nordiska samarbetet börjar få fart. Vi går in i lösning i norra Afghanistan som kallas för Nordic + med huvudbas i Mazar-e-Sharif, frågan om luftövervakning över Island rör sig framåt liksom möjligheten att ha gemensamma truppbidrag till FN-operationer. Frågan om Syrien ska också ha diskuterats, och intressant nog gick Finlands utrikesminister ut häromdagen och berättade att landet fått förfrågan från FN om att bidra till en operation i landet, om och när tillfälle ges. Tydligen ska en total styrka om 3000 ha diskuterats för en sådan operation, vilket innebär att det måste röra sig om en mycket begränsad operation. Här kan vi anta att Sverige också fått en liknande sondering, som det vore intressant att veta mer om.


När det gäller Pooling & Sharing, eller Smart Defence som det heter i NATO, så är det en väg som postmoderna samhällen blir tvungna att gå för att kunna upprätthålla bredast möjliga militära förmåga. Frågan är bara hur långt och därmed vilken risk som vi är beredda att ta.

I det första läget gäller det titta på de förmågeskapande samarbeten som kan göras. Dit räknas att dela på resurser i form av övningsfält, militära skolor, övningar och logistik. Detta område måste uttömas innan vi ger oss på system i insatsorganisationen.

Innan vi går till denna, så finns det mellansteg i form av ökad interoperabilitet, som kan antas öka effekten per kostnad. Dit hör exempelvis sambandssystem och ammunition.

När det gäller systemen i insatsorganisationen som plattformar i form av fordon, fartyg och flygplan borde samarbete i första hand sökas utanför det nordiska området, eftersom vi annars riskerar att stå utan tillräckligt med resurser om det säkerhetspolitiska läget förändras negativt. Det går att göra en jämförelse med gemensamt inköp av snöslunga tillsammans med grannen. Ibland snöar det inte, och då sparar man mycket pengar, men när det snöar har man bara halva kapaciteten.

Om en regering har uttömt de första stegen och inte hittat någon utanför norra Europa att samarbeta med så återstår två alternativ. Det första är att tilldela mer resurser till politikområdet och det andra är att bita i det sura äpplet och ta en kalkylerad risk. Denna risk måste då tydliggöras för medborgarna som ska vara välinformerade i det som rör rikets säkerhet.

Ett exempel som nu diskuteras är ett eventuellt gemensamt samarbete kring transportflygplan som går ut på att vi köper ett nytt transportflygplan, C-130J, som har högre lastkapacitet och mindre underhållskostnader än de nuvarande C-130H (Tp 84), som vi har för tillfället. Dessa flygplan skall ingå i samarbetet med de olika länderna och där innebära minskade kostnader generellt och momentant en högre kapacitet i vissa fall.

Om vi då skulle köpa tre sådana istället för de sju gamla vi har, så måste det redovisas i vår insatsorganisation att vi har 1/2 transportflygdivision Tp 84 istället för en division som beslutades i inriktningsbeslutet. I gynnsamma lägen, det vill säga i fred eller för krishantering i en operation där bara Sverige deltar, så skulle vi däremot kunna ha två divisioner gripbara. Detta är i sig en anomali, eftersom vi då har en högre kapacitet vid en situation som har ett lägre behov - än vad behovet skulle vara om det bränner till kring Skandinaviska halvön med kvalificerade aktörer.


För Försvarsmakten gäller det att vara tydlig att Pooling och Sharing av system i Insatsorganisationen med de nordiska grannarna innebär en risktagning när det gäller vår krigföringsförmåga, och att vi därför först måste uttöma alla andra möjligheter, alldeles oavsett hur attraktivt förslagen är ur ett kameralt perspektiv.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

(På tisdag morgon räknar jag med att publicera ett inlägg om Syrien igen)

Starka känslor kring Försvarsberedningen

Mitt inlägg om Försvarsberedningen väckte starka känslor hos Rolf K Nilsson. Rolf är minst sagt mycket skeptisk mot försvarsberedningar, baserat på egen erfarenhet. En som har andra erfarenheter är Centerpartiets ledamot i beredningen, Staffan Danielsson, som här svarar Rolf K Nilsson. Jag tänkte därför också utveckla mina tanker kring själva beredningen som fenomen. 

 Ett strikt statsvetenskapligt perspektiv talar för att bedriva stora försvarsutredningar under Riksdagens ledning, i Sverige kallat för Försvarskommitté. Vi har haft ett antal sådana, främst under efterkrigstiden. Med detta sätt lyfts Riksdagens betydelse och förankringen i folket fram. Den moderna försvarsberedningen är däremot ett organ under Regeringen, vars främsta fördel är möjligheten för ledamöterna att öka sin kunskap genom att kunna fokusera mera på detta område. 

Den fördelen appellerar till mig. Sun Tzu skriver att inget är så viktigt som studierna om krig och fred. Det är en fråga om liv och död. Att våra folkvalda ledamöter kan få tid för fördjupning och eftertanke är därför ovärderlig när det gäller ett så komplext och avgörande område för det svenska samhällets fortlevnad som försvars- och säkerhetspolitiken. Det är så vi undviker en plakatpolitik med grova förenklingar, och därmed otur när vi tänker. 

Det är därför jag var skeptisk till förre statsrådet Sten Tolgfors beslut att inte kalla in Försvarsberedningen efter Georgienkriget. Vi har förlorat fyra års fortsatta studier av omvärlden, för det är precis som Rolf säger - detta måste studeras varje dag. I sitt inlägg lanserar han därför idén att försvarsutredningar skulle skötas av experter. 

Det är säkert genomförbart, men har nackdelen att politisk förankring saknas i arbetet. Det skulle innebära att väldigt kunniga experter skulle redovisa sina rekommendationer för politiker som varken suttit i en Försvarskommitté eller Försvarsberedning, vilket skulle öka risken för sämre beslut. 

I Försvarsberedningen ingår nämligen experter jämsides med de politiska företrädarna, vilket innebär att redan under arbetes gång kan olika perspektiv mötas. (Uppdaterat 14/11 kl 2135): Rolf K Nilsson anger i nytt inägg att jag har fel om experternas tillhörighet. Enligt Regeringen ingår de sakkunniga i beredningen. (Uppdatering slut). Detta sätt att upparbeta högsta möjliga breda kunskap och möjligheten för en regering att faktiskt regera i en så viktig fråga som detta politikområde - gör att jag trots allt förordar dagens system med Försvarsberedning. 

Om det vore så enkelt att Försvarsutskottet är överlägset rustat att ta sig an frågan som Rolk K Nilsson hävdar, så undrar jag vad som hände med den förra beredningens kaukasiska lackmustest (sidan 23) i rapporten från juni 2008. Två månader senare var Ryssland i krig med en grannstat som tidigare varit en del i det ryskdominerade Sovjetunionen. Där fanns inget utskott som drev frågan om att se över premisserna för det inriktningsbeslut som höll på att formas. 

Rolf K Nilsson skriver vidare att jag lovsjunger beredningens ledamöter. Det vet jag inte om jag gör, men det är kanske mina positiva förhoppningar som skiner igenom. Det är ett uttryck för den människosyn som jag burit med mig sedan jag lärde mig grunderna i Lärobok för trupputbildning. Man ska ge medmänniskor chanser, de vill lära sig och när de får förutsättningarna gör de ett bra jobb. Som jägarofficer i grunden har de soldater jag fått förmånen att arbeta med befäst den upplevelsen på djupet. 

Skulle den nuvarande Försvarsberedningen däremot lämna svaga rapporter, då kommer jag däremot att vara där och kritisera i sak. Det lovar jag, Rolf!

Att möta hybrida hot

Av Magnus Wakander, systemingenjör och fritidspolitiker (M)

Nationell säkerhetspolitik hanteras alltjämt  enligt DIME-modellen (Diplomati, Information, Militär och Ekonomi). Tidigare, bara för några decennier sedan, gav informationssystem inte individen särskilt stor hävstång mot sin omvärld, vilket gjorde att händelseutvecklingar gick relativt långsamt och det var därför kognitivt hanterbart att synkronisera DIME-domänerna. Utöver det så var de hot som militärt ledarskap och förmågor är lämpliga att hantera väl avgränsade, och särskilt så för Sverige, till att enbart röra mellanstatliga krig och konflikt samt obeväpnat stöd till samhället vid naturkatastrofer eller motsvarande. En relativt låg grad av krav på intern styrning och kontroll gav dessutom ledare inom myndigheter, Regeringskansliet, Riksdagen och industri stort manöverutrymme i att agera tillsammans över gränserna. Dagens verklighet kretsar mer runt formella skrivelser än runt gemensamma perspektiv. Den händelseutvecklingen har varit nödvändig för att minimera korruption och maximera det demokratiska inflytande över våra militära förmågor.

Det finns inte samma förtroende mellan de olika aktörerna idag varför synkroniseringen av DIME är avsevärt svårare. Den svenska maskinen är utformad för att aktörer agerar som starka ledare för att vara effektiv ur ett förmåge- och tidsperspektiv. Då ministerstyre är förbjudet minskar det politiska inflytandet över händelseutvecklingen på en daglig basis. Den friktion som nuvarande beteende genererar bygger på att ett allmänt missförtroende mellan olika aktörer uppstår när "vi och dem" beteende etableras. Under kalla kriget hade Sverige en tydlig riktning i sitt ledarskap för den militära domänen - någon sådan riktning har inte existerat sedan två decennier tillbaka, vilket försvårar utövandet av ledarskap för alla parter.

Den verklighet vi lever i idag innehåller exponentiellt ökande hot och konflikter i Cyberspace, vilket tillsammans med den ökande geografiskt definierade polariseringen mellan nationer gör det många gånger svårt att påvisa eller härleda en aktörs avsikter eller metoder. Det är inte heller lätt att härleda villighet att agera eller vilken kapacitet som finns. Utöver det har mängden nationslösa aktörer som snarare är "mot" något än "för" ökat, vilket skapar ännu mer komplexa bilder av orsak och verkan. Vi ställer oss frågan "vem vet vem *vem* är vid en viss tidpunkt?".

Hybrida hot är en process där klassiska medel inom DIME nyttjas, men förstärkt av det utrymme som Cyberspace tillhandahåller. Notera här att Cyberspace är fusionen av människa och maskin, vilket således gör att slagfältet även omfattar människors tankar och uppfattningar. Att styra din verklighet och hur du uppfattar den är något som faller inom ramen för "perception management" - en verkansgren vars inflytande inte ska underskattas.

Beroendet av Cyberspace, eller Internet med världens alla IT-saker och dina tankar, är asymmetriskt i världen och Sverige är en av de mest sårbara på grund av vår extremt höga integration med IT-världen liksom den liberalisering av våra beteenden som den möjliggör. Samtidigt finns det länder som inte är beroende av att Internet fungerar, och deras invånares beteenden har inte förändrats i den grad som våra. Det gör att andra nationer förlorar lite på att riskera en attack mot vårt samhälle och sätt att leva medan vi skulle riskera allt om vi agerade mot någon annan. Detta är en insikt som inte får passera utan tanke: ett slag mot vår informationsinfrastruktur blir direkt ett slag mot våra invånares sätt att leva sina liv.

Utöver det så är västvärlden på grund av sin tekniska och mentala dominans i Cyberspace väl skickat för att hantera konflikter i Cyberspace. Samtidigt kan andra nationer ha svårigheter med detta och om de upplever att de förlorar konflikten i denna domän, så kan de välja att eskalera konflikten till konventionell krigföring, eller konventionella hot. Vi är mitt i en global cyberkonflikt just nu som eskalerar mer och mer för varje dag som går. Det senaste året har inneburit ett kraftigt trendbrott. Det är dock svårt att illustrera detta för massan, som inte arbetar direkt med detta, eftersom Cyberspace inte kan ägas med krigsmateriel på samma sätt som en stridsvagn kan äga och hålla mark. Och att "flyga incident" är omöjligt i Cyberspace. Konflikter blir således binära i sitt beteende: på eller av. Först har vi inga problem - sedan är helt plötsligt all infrastruktur utslagen. Det finns metoder för att kunna agera innan en attack inträffar, men det kräver ett annat nationellt beteende för att få sådana funktioner på plats.

För Sveriges del så är förmåga att leda hantering av hybrida hot ytterst en förmåga som det absoluta toppskiktet av vårt ledarskap måste ha: det börjar hos statsministern som behöver ha insikt i nutidens komplexa frågeställningar och en vilja att leda processen för nationen. Hybrida hot ställer krav på utveckling av det nationella ledarskapet och för många kan steget dit tänkas vara rätt stort varför motståndet sannolikt är likvärdigt i storlek. Hybrida hot är inte bara riktade mot statliga tillgångar - de riktar sig mot de tillgångar, oavsett ägare, som krävs för att nationen ska fungera. Därmed omfattas som minst även banksystemet och vår telekominfrastruktur.

Försvarets uppgift torde bli att utveckla en bredare skala av förmågor för att kunna stödja riket i gränslandet mellan renodlat militära konflikter till att hantera andra aktörers hot mot Sverige oavsett vilken domän det sker i. Detta kan dock inte ske utan att det politiska etablissemanget ser ett behov av det, och klarar av att axla ledarskapet för det. Om inte försvaret tillåts bredda sina förmågor, så kommer hybrida hot inte kunna hanteras fullt ut med allt vad det innebär. I det ovan har Försvarshögskolan en kritisk roll som bärare av kunskap och tankar samt som mötesplats.

Grunden är som sagt ledarskap med en tydlig riktning som kan ena alla involverade. Det börjar och slutar med att det finns en vilja. Problemet med det i den här världen är att man kommer bli tvungen att ta ställning i vissa frågor, vilket kommer polarisera mot vissa aktörer och om försvaret är involverad som instrument leder det till att nationen agerar. Det är troligen avskräckande för en del nationella aktörer.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Försvarsberedningens öden och äventyr - del 2

Idag medverkar jag tillsammans med Wilhelm Agrell och Annika Nordgren Christensen i Officerstidningen, där vi skriver om Försvarsberedningen som just startat sitt arbete. Nedan följer min text, skriven som mina förhoppningar om beredningen, med ett par avslutande kommentarer.


"Den grundläggande idén med försvarsberedningar är fantastisk. Det ger våra politiker möjlighet att under lång tid förkovra sig i ett komplext område, försvars- och säkerhetspolitiken. På så sätt kommer de att bygga upp en gedigen kunskap inom en mängd områden.

Den nytillträdda beredningen har dessutom en intressant sam­mansättning med både försvars­ och utrikespolitiker. Jag hoppas att ledamöterna tar tillvara på de möjligheter som står till buds. Med givande studieresor, ett tjänstvilligt sekretariat och högt i tak finns det utrymme att nå kloka och brett förankrade slutsatser. Det kräver förstås integritet och att man arbetar faktabaserat för att bli trovärdig mot uppdragsgivarna, det svenska folket.

I själva sakfrågorna är det naturligt att den säkerhetspolitiska analysen får ta plats och ta tid. Hur ser framväxten av en multi­polär världsordning ut? Vad betyder det för vår del av världen? Hur ser de demografiska, ekonomiska och sociala prognoserna ut för de aktörer som mest direkt påverkar vår säkerhet? Hur kom­mer råvaror som energi, mineraler och vatten att utvinnas och fördelas? Vad ska vi med ett försvar till? Vad är egentligen Sveriges intressen? Dessa skulle jag vilja se definierade, så konkreta som möjligt. Ett ökat fokus på närområdet utesluter inte ett svenskt aktivt deltagande i internationell krishantering.

Ingen analys kan göras utan att utvecklingen i Ryssland vär­deras ordentligt. Här är det viktigt att formulera en strategi som inkluderar Ryssland i det europeiska huset samtidigt som vi har kvar en militär kompetens och handlingsfrihet att skala upp vår försvarsförmåga när det krävs som det skulle heta i näringslivet. På samma sätt är den amerikanska utvecklingen lika avgörande när det gäller förmågan att balansera Ryssland. Den rysk­ameri­kanska relationen är ytterst mångfacetterad med både ljuspunkter och svarta stråk. Den enskilt viktigaste kunskapen i Försvarsbe­redningens arbete är att så korrekt som möjligt värdera denna re­lation och inbördes styrkeförhållanden över tiden.

På det mer militära planet är det viktigt att komma ihåg att vi befinner oss mitt i en stor försvarsomställning. Därför är det vik­tigt att vi utvärderar denna inom ramen för beredningens arbete. Detta förutsätter en vilja att se utmaningarna som de är, annars kommer den förra reformen aldrig till sin rätt. Som militärt alliansfritt land går bredd före djup, det är vitalt för vår militära förmåga att upprätthålla så breda förmågor som möjligt. Det som skiljer mest mot Sverige för tio år sedan är att en nästintill enig Riksdag har slagit fast i att vi numera är ­ Tillsammans med andra. Det betyder att ett arbete måste göras som tydligare kommer fram till vad vi skulle kunna lämna för slags hjälp och vad vi skulle kunna ta emot. 

Det kommer att få direkta konsekvenser för olika slags av­vägningar, till exempel ser jag ett ökat beroende av Göteborgs­området för Sveriges del. Tillsammans med andra innebär att förmågor som att kunna leda andra aktörers stridsflyg med exem­pelvis Forward Air Controller blir relativt viktigare. Jag hoppas också att Försvarsberedningen genomför en fördjupning inom cyberområdet. Hur ska våra system försvaras? Vilka system ska försvaras, och vem ska leda detta? Kopplat till detta finns också vår motståndskraft mot psykologiska operationer som syftar till att underminera vår tilltro till den egna ledningen och förmågan. Denna kan prövas genom olika slags maktdemonstrationer såväl fysiskt med attentat eller verksamhet i cybermiljön.

Jag är optimistisk att Försvarsberedningen 2012–2014 kommer kunna leverera genomarbetade rapporter. Med dessa som grund ska vi denna gång få till en finansiering av medel som räcker till det vi identifierat att vi behöver, både när det gäller förmågor för vår grundläggande trygghet och militära förmågor för vår säkerhet."

Kommentarer: 

Försvarsberedningen är ett parlamentariskt sammansatt organ under Regeringen som tar fram underlag till utformningen av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är ett relativt nygammalt påfund. Före de moderna beredningarna fanns istället parlamentariska försvarskommittéer som gjorde motsvarande arbeten, men med mer tyngdpunkt åt försvarspolitiken. 

Jag uppfattar att beredningen kom till som instrument för att underlätta för minoritetsregeringar att styra detta område istället för att riskera att förlora omröstningar i en kommitté. Detta är en viktig konstitutionell fråga som inte har ett enkelt svar. Till beredningens fördel har varit att denna kunnat arbeta jämsides med ordinarie utskott, vilket gjort det möjligt för ledamöterna att bygga kunskap. Därför var det olyckligt att statsrådet Tolgfors lät bli att ha beredningen inkallad, eftersom det minskade kunskapen och också underminerade argumentet varför en beredning ska finnas. 

Försvarsberedningarna har genomgående lämnat bra rapporter. I den senaste fanns det kaukasiska lackmustestet beskrivet. När detta några månader senare visade rött, fanns det ingen politisk vilja - någonstans - att dra slutsatserna av detta. Det kan knappast den dåvarande beredningen lastas för.

Det är av stor vikt att den nya beredningen arbetar faktabaserat i så stor utsträckning som möjligt, vilket jag inleder min text med. Ett exempel på detta är att förhålla sig till den försvarsekonomiska omvärldsanalys som FOI presenterade idag med namnet Försvarsutgifter i budgetkrisens spår. I denna kan beredningens ledamöter ta del av hur Sverige kanat till sista platsen bland studerade länder när det gäller försvarsutgifter uttryckta som andel av BNP. 

Om någon annan kan komma upp med ett mer relevant mått som bättre speglar militära ambitioner är de väldigt välkomna att presentera detta. Den intressanta tesen (slutsatsen) som FOI:s rapportförfattare presenterar behöver man inte dela som värdering. Den går ut på att USA:s minskade satsningar i Europa innebär att kraven ökar på Europa som inte verkar vilja kompensera för det förhållandet. Det skulle i så fall innebära att Sverige blir tvungen att kompensera för både de minskade amerikanska som europeiska satsningarna. Däremot vore det välkommet om de som driver att Sverige inte behöver satsa mer på sitt försvar än vad vi gör idag, kunde förklara varför vi som alliansfri stat ska satsa mindre än Norge och Danmark som ju kan luta sig på ett fördrag med försvarsförpliktelser.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet