Försvarsministern skrev igår ett inlägg på sin blogg med titeln: Tyskland har lämnat värnplikten. I denna går försvarsministern igenom siffror och utveckling i Tysklands omställning och jämför med Sverige.
Bland annat skriver statsrådet så här:
"De tyska soldaterna kommer i slutet av sin tjänstgöringsperiod att tjäna ca 11 000 kronor i månaden, skattefritt och med tillkommande förmåner. De svenska soldaterna har motsvarande värnpliktsförmåner i ersättning under de första tre månaderna och en ingångslön om ca 17 000 kronor i månaden, före skatt, och tillägg oräknade, när de anställts."
Jag vet inte var försvarsministern får alla siffror ifrån och vem som förser honom med dessa. Om vi går in och tittar i tyska offentliga sektorns lönetabeller (Besoldungstabellen Berufsoldaten 2011) , så ser vi att en ogift soldat (klass A2) utan barn i slutet av sin tjänstgöringsperiod (sjunde året) har ~ 1671 € i månaden efter skatt. Detta motsvarar ~ 15300 SEK/mån efter skatt, och inte 11000 SEK/mån. En svensk soldat måste tjäna ~ 21900 SEK/mån för att få ut samma nettolön vid 30 % skatt. Till detta tillkommer för tyska soldater subventionerat boende på förläggningar (< 1000 SEK/mån i hyresutgift) och subventionerad mat som svenska soldater och sjömän inte får. Tyska soldater får ersättning för övningar och utlandstjänst på motsvarande vår nivå.
Varför är detta viktigt? Jo, missnöje med lönen uppges vara en av de två största anledningarna till att soldaterna slutar i Tyskland. Den andra är missnöje med boendevillkoren. Det kan också vara skälet till att Bundeswehrs numera nedbantade rekryteringsmål inte uppfylls, utan en tillfällig extra förstärkning ur den sista värnpliktskullen. I Die Zeit får vi veta att målet från början var 15000, men detta har fått sänkas till 5000 av den nye försvarsministern. Tyvärr har man bara lyckats rekrytera 3419 st soldater.
Men det stannar inte där. Der Tagesspiegel rapporterade tidigare att av dessa 3419, så slutade 440 (13 %) inom en månad.
Försvarsministern talar hellre om ansökningssiffror:
"Frivillighet ses i Tyskland som nödvändigt för att klara försvarets rekryteringsbehov. I Tyskland har försvaret hittills haft ca tre sökande per plats på den nya frivilliga utbildningen, vilket ses som en framgång. I Sverige har försvaret hittills haft 22 000 ansökningar till 2 400 platser på den frivilliga grundutbildningen (GMU)."
Visst ger ett högt antal sökande per plats bättre urvalsmöjligheter, men det är som Wiseman brukar påpeka betydligt mer intressant med hur många som anställs och stannar kvar.
Försvarsministern skriver vidare:
"Den svenska försvarsreformen följer utvecklingen i länderna i EU och i Nato. Den svenska försvarsdebatten bör ta in utvecklingen i andra länder."
Jag gör härmed det. Den tyska utvecklingen är oroande. Trots bättre ekonomiska villkor har de problem med att nå redan nedskalade mål. För en månad sedan gick förrförre försvarsministern Frans Josef Jung (CDU) ut i Die Zeit och kritiserade bytet av personalförsörjningssystem.
Debatten i frågan om personalförsörjningen är den enskilt viktigaste försvarsfrågan och kommer bland annat att avhandlas på ett extrainsatt möte i Försvarsutskottet. En högre grad av profession som innebär att allt mer komplicerade system kan användas optimalt kostar pengar. Statsrådet ska naturligtvis driva alla personalfrågor hårt, men vi börjar bli allt fler som känner oro för att det här har gått för snabbt och till en alldeles för billig peng.
2011-08-29
Så är min syn på Gotland...
Det blev många läsare både på bloggen och Newsmill idag efter morgonens debattinlägg, vilket är roligt. Jag tänkte gå vidare med en enkät till höger för att fånga en bild av vad era funderingar är kring frågan om Gotland. I dessa frågor förutsätts den ekonomiska ramen vara oförändrad, så er eventuella uppbyggnad på Gotland innebär nedprioriteringar någon annanstans. Utveckla gärna era tankar i kommentatorsfältet. På fråga 3 finns det möjligheter att välja fler alternativ. Enkäten är öppen i 48h.
Förstärk Gotland militärt!
Av Johan Wiktorin, avdelning I
I december 2004 begick den dåvarande regeringen Persson ett stort misstag. Utan sakinvändningar i beslutsunderlagen från den dåvarande militärledningen, så drev regeringen igenom en proposition som innebar en nedläggning av Gotlands regemente och dess mekaniserade brigad. Gotland blev i det närmaste ett militäroperativt vakuum. Visst finns det en lätt beväpnad hemvärnsbataljon och tillfälliga baseringsmöjligheter för en handfull flygplan eller fartyg kvar på ön. Men i praktiken finns inga kvalificerade förband kvar på Gotland idag som motsvarar andra aktörers förband i första linjen. Gotlands relativa miltära styrka idag motsvarar den som fanns 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg på den försvarslösa ön.
Ön har med sitt läge mitt i Östersjön en stor betydelse för genomförandet av militära operationer i området och för försvaret av vårt land. Denna betydelse har ökat de senaste decennierna i takt med den militärtekniska utvecklingen. Med kvalificerade robotar på Gotland kan man idag behärska huvuddelen av Östersjön, både i luften och på havet. Kungl Krigsvetenskapsakademin redovisade nyligen en studie om solidaritetsförklaringen ur ett militärt perspektiv. Denna visade att avsaknaden av kvalificerade förband från början på Gotland är svårt begränsande för Sveriges möjligheter att operera militärt. Vi behöver därför stärka en permanent, kvalificerad närvaro på Gotland.
Problemet med den nuvarande situationen är trefaldigt:
För det första är vi i ett läge, där vi strategiskt kommer bli uppfattade som att vi blir mer utmanande om vi flyttar tillbaka kvalificerade resurser. Nu vet ju alla svenskar att ingen svensk regering avser att anfalla någon i närområdet, men perceptionen i omvärlden kan vara annorlunda när vi flyttar fram våra positioner. Det kan därför användas som argument för andra att öka sin militära närvaro i vårt närområde. Detta är ett bortglömt handikapp som konsekvens av 2004 års försvarsbeslut.
Det är också som jag tidigare har varit inne på ett ogynnsamt militäroperativt läge att inte finnas på Gotland från början. Eftersom ön inte har ett kvalificerat försvar blir det också frestande för andra aktörer att behärska detta hangarfartyg i Östersjön i händelse av en konflikt i vårt närområde. Gotlands betydelse är snarlik för alla andra aktörer generellt sett. Att någon annan skulle vara så fräck och viljestark att denne satte sig på Gotland med några bataljoner skulle innebära att vi på egen hand inte skulle kunna ta tillbaka ön på lång tid (månader-år). Då skulle sannolikt skeendet redan vara över med negativt utfall för våra intressen.
I slutändan är det här också en ekonomisk fråga. Ingen har räknat på hur mycket dyrare det är att designa ett försvar som inte opererar från Gotland dagligen i större utsträckning, än om vi skulle göra det. Högst troligt tänker vi inte i sådana banor, utan filtrerar denna begränsning i ett kameralt filter. Det innebär att vi en dag riskerar att få betala mycket pengar för att hastigt kompensera detta.
Vad skulle vi då kunna göra i detta läge?
Jag tror inte att vi kan sätta upp ett nytt regemente på Gotland med den ekonomiska ram som vi har till vårt förfogande. På kort och medellång sikt bör vi därför göra åtgärder som bland annat gör det möjligt att senare bygga ut militär infrastruktur, om det skulle krävas. Dessa åtgärder kostar förstås pengar och skulle kräva lite omprioriteringar i nuvarande planering. Här är några förslag:
Vi skulle kunna skapa ett mindre utbildningscentrum på Gotland, där vi regelbundet skulle kunna öva förband ur alla försvarsgrenar. Detta föreslogs inför försvarsbeslutet 2004. Vi skulle också kunna förstärka Hemvärnet/Nationella skyddsstyrkorna genom att ge dessa stridsfordon liksom granatkastare. I år är det 200 år sedan vi satte upp Gotlands Nationalbeväring efter erfarenheterna 1808. Med stärkta lokala styrkor skulle vi höja tröskeln för potentiella motståndare.
Den kanske viktigaste åtgärden skulle vara att krigsplacera och mobilisera en kvalificerad luftvärnsbataljon på Gotland, som skyddas av ovan nämnda Hemvärnet/Nationella skyddstyrkorna. Jag talar nu inte om de luftvärnssystem vi har, utan om en helt ny anskaffning för att kunna utnyttja öns läge i Östersjön. Ett sådant system bör ha en räckvidd på minst 250 km. Då kan dessa behärska ett tillräckligt stort område och understödja våra flygplan och fartyg i området. En sådan kombination skulle avsevärt stärka vårt luftförsvar. Vad ett luftförsvar betyder i modern krigföring har vi alla kunnat iaktta i Libyen det senaste halvåret. Intressant nog så täcker de nya högpresterande ryska luftvärnsbataljonerna i Kaliningrad luftrummet över Gotland från och med början av 2012.
En annan möjlig åtgärd skulle vara att anskaffa några större aerostater. Dessa vajerförsedda luftskepp har genomgått en enorm utveckling det senaste decenniet. Det är en av de idéer som fanns i det Nätverksbaserde försvaret (NBF) som visat sig vara mest livskraftigt. Svävande på några tusen meters höjd ger dessa en väldigt stor räckvidd för allehanda sensorer och därmed en bättre underrättelsebild. De skulle dessutom kunna utgöra en viktig komponent i en gemensam sjö- och luftövervakning i Östersjöområdet för civila ändamål.
Jag anser att vi ännu har tid på oss att diskutera och fatta ett klokare beslut om Gotlands militära framtid. Jag inser också att de föreslagna åtgärderna inte kan genomföras samtidigt i morgon. Men, jag skulle vilja fråga våra politiker följande:
Vilken betydelse tillmäter ni Gotland för svensk säkerhet, och vad är ni beredda att besluta er för de närmaste åren för att stärka vårt militäroperativa utgångsläge på Gotland?
Om vi bara låter sakernas tillstånd bero, så riskerar det nämligen att bli som min mormor brukade säga:
"Liten tuva stjälper ofta stort lass"
Debattinlägget finns också på Newsmill för att starta en debatt om Gotlands betydelse för vår långsiktiga säkerhet: http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/28/dags-att-terta-f-rsvaret-av-gotland
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I december 2004 begick den dåvarande regeringen Persson ett stort misstag. Utan sakinvändningar i beslutsunderlagen från den dåvarande militärledningen, så drev regeringen igenom en proposition som innebar en nedläggning av Gotlands regemente och dess mekaniserade brigad. Gotland blev i det närmaste ett militäroperativt vakuum. Visst finns det en lätt beväpnad hemvärnsbataljon och tillfälliga baseringsmöjligheter för en handfull flygplan eller fartyg kvar på ön. Men i praktiken finns inga kvalificerade förband kvar på Gotland idag som motsvarar andra aktörers förband i första linjen. Gotlands relativa miltära styrka idag motsvarar den som fanns 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg på den försvarslösa ön.
Ön har med sitt läge mitt i Östersjön en stor betydelse för genomförandet av militära operationer i området och för försvaret av vårt land. Denna betydelse har ökat de senaste decennierna i takt med den militärtekniska utvecklingen. Med kvalificerade robotar på Gotland kan man idag behärska huvuddelen av Östersjön, både i luften och på havet. Kungl Krigsvetenskapsakademin redovisade nyligen en studie om solidaritetsförklaringen ur ett militärt perspektiv. Denna visade att avsaknaden av kvalificerade förband från början på Gotland är svårt begränsande för Sveriges möjligheter att operera militärt. Vi behöver därför stärka en permanent, kvalificerad närvaro på Gotland.
Problemet med den nuvarande situationen är trefaldigt:
För det första är vi i ett läge, där vi strategiskt kommer bli uppfattade som att vi blir mer utmanande om vi flyttar tillbaka kvalificerade resurser. Nu vet ju alla svenskar att ingen svensk regering avser att anfalla någon i närområdet, men perceptionen i omvärlden kan vara annorlunda när vi flyttar fram våra positioner. Det kan därför användas som argument för andra att öka sin militära närvaro i vårt närområde. Detta är ett bortglömt handikapp som konsekvens av 2004 års försvarsbeslut.
Det är också som jag tidigare har varit inne på ett ogynnsamt militäroperativt läge att inte finnas på Gotland från början. Eftersom ön inte har ett kvalificerat försvar blir det också frestande för andra aktörer att behärska detta hangarfartyg i Östersjön i händelse av en konflikt i vårt närområde. Gotlands betydelse är snarlik för alla andra aktörer generellt sett. Att någon annan skulle vara så fräck och viljestark att denne satte sig på Gotland med några bataljoner skulle innebära att vi på egen hand inte skulle kunna ta tillbaka ön på lång tid (månader-år). Då skulle sannolikt skeendet redan vara över med negativt utfall för våra intressen.
I slutändan är det här också en ekonomisk fråga. Ingen har räknat på hur mycket dyrare det är att designa ett försvar som inte opererar från Gotland dagligen i större utsträckning, än om vi skulle göra det. Högst troligt tänker vi inte i sådana banor, utan filtrerar denna begränsning i ett kameralt filter. Det innebär att vi en dag riskerar att få betala mycket pengar för att hastigt kompensera detta.
Vad skulle vi då kunna göra i detta läge?
Jag tror inte att vi kan sätta upp ett nytt regemente på Gotland med den ekonomiska ram som vi har till vårt förfogande. På kort och medellång sikt bör vi därför göra åtgärder som bland annat gör det möjligt att senare bygga ut militär infrastruktur, om det skulle krävas. Dessa åtgärder kostar förstås pengar och skulle kräva lite omprioriteringar i nuvarande planering. Här är några förslag:
Vi skulle kunna skapa ett mindre utbildningscentrum på Gotland, där vi regelbundet skulle kunna öva förband ur alla försvarsgrenar. Detta föreslogs inför försvarsbeslutet 2004. Vi skulle också kunna förstärka Hemvärnet/Nationella skyddsstyrkorna genom att ge dessa stridsfordon liksom granatkastare. I år är det 200 år sedan vi satte upp Gotlands Nationalbeväring efter erfarenheterna 1808. Med stärkta lokala styrkor skulle vi höja tröskeln för potentiella motståndare.
Den kanske viktigaste åtgärden skulle vara att krigsplacera och mobilisera en kvalificerad luftvärnsbataljon på Gotland, som skyddas av ovan nämnda Hemvärnet/Nationella skyddstyrkorna. Jag talar nu inte om de luftvärnssystem vi har, utan om en helt ny anskaffning för att kunna utnyttja öns läge i Östersjön. Ett sådant system bör ha en räckvidd på minst 250 km. Då kan dessa behärska ett tillräckligt stort område och understödja våra flygplan och fartyg i området. En sådan kombination skulle avsevärt stärka vårt luftförsvar. Vad ett luftförsvar betyder i modern krigföring har vi alla kunnat iaktta i Libyen det senaste halvåret. Intressant nog så täcker de nya högpresterande ryska luftvärnsbataljonerna i Kaliningrad luftrummet över Gotland från och med början av 2012.
En annan möjlig åtgärd skulle vara att anskaffa några större aerostater. Dessa vajerförsedda luftskepp har genomgått en enorm utveckling det senaste decenniet. Det är en av de idéer som fanns i det Nätverksbaserde försvaret (NBF) som visat sig vara mest livskraftigt. Svävande på några tusen meters höjd ger dessa en väldigt stor räckvidd för allehanda sensorer och därmed en bättre underrättelsebild. De skulle dessutom kunna utgöra en viktig komponent i en gemensam sjö- och luftövervakning i Östersjöområdet för civila ändamål.
Jag anser att vi ännu har tid på oss att diskutera och fatta ett klokare beslut om Gotlands militära framtid. Jag inser också att de föreslagna åtgärderna inte kan genomföras samtidigt i morgon. Men, jag skulle vilja fråga våra politiker följande:
Vilken betydelse tillmäter ni Gotland för svensk säkerhet, och vad är ni beredda att besluta er för de närmaste åren för att stärka vårt militäroperativa utgångsläge på Gotland?
Om vi bara låter sakernas tillstånd bero, så riskerar det nämligen att bli som min mormor brukade säga:
"Liten tuva stjälper ofta stort lass"
Debattinlägget finns också på Newsmill för att starta en debatt om Gotlands betydelse för vår långsiktiga säkerhet: http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/28/dags-att-terta-f-rsvaret-av-gotland
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-08-28
Vinnare och förlorare i det libyska kriget
Ett perspektiv om Libyenkriget som är intressant att diskutera är hur de olika aktörerna "vinner eller förlorar" på sin hållning. Som jag påpekade tidigare i veckan, så återstår det lång tid innan vi vet hur kriget slutade. Kanske inte riktigt så länge som när Chou En-Lai svarade att det var för tidigt att avgöra vad resultat var av franska revolutionen 1789, då han fick en fråga om detta under ett besök i Paris på 70-talet. En generell observation kan emellertid vara att de som var för respektive emot det som har hänt, har något stärkt sina motsättningar sinsemellan. Detta kommer att påverka den internationella politiken i närtid som exempelvis i fallet med Syrien. Så här skattar jag ställningen efter första perioden:
USA
USA har främst skördat framgångar i sina externa relationer. Omvärlden uppfattar generellt ett tydligt moraliskt stöd och ett avvägt användande av den militära makten. Genom en bättre lyhördhet än tidigare har landet beaktat främst synpunkter från arabvärlden om genomförandet. En amerikansk vilja att få Europa att ta ett större ansvar har också lyckats. Det fräna budskapet från den förre försvarsministern Robert Gates ruskade om den europeiska eliten. Hans budskap fick större tyngd när den ene försvarsstabschefen efter den andre i Europa anmälde begränsningar i den militära förmågan. För NATO har kriget så här långt blivit en framgång, men där organisationens brister blivit uppenbara.
Hela koalitionens totala missbedömning avseende Khaddafiregimens motståndskraft faller tungt på de största underrättelseaktörerna och deras politiska ledare, och är en påminnelse om att utmaningarna är stora när det gäller analysförmåga. Internt har däremot presidenten inte vunnit något ännu enligt de mätningar som finns. Senvåren och försommaren befann sig dessutom administrationen på defensiven genom att inte gå starka krafter i kongressen till mötes om att förelägga engagemanget i Libyen för godkännande enligt War Powers Act.
Europa
Generellt sett negativt med undantag för de stater som deltog i Unified Protector. Flera bedömare talar om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik dog i samband med upptakten till kriget. Det var dels den tyska oviljan att deltaga liksom den brittiska vägran att låta unionen leda militära operationer istället för NATO som tog mest tull på förtroendet. Det är heller inte EU som organiserar den stora konferensen om Libyen i början av september, utan Frankrike.
Just Frankrike har skördat störst framgångar på kontinenten. Sarkozy tog initiativet och genomförde sin vilja. Frankrike har lämnat det största militära bidraget vid sidan av USA, och har sannolikt på allvar tagit tillbaka sin plats i NATO:s centrum. Storbritannien har också kunnat notera framgångar, om än inte lika stora som de franska. Tyskland försökte tidigt att kompensera för sin militära frånvaro genom att ta ett större ansvar i Afghanistan. Landet har nu också anmält att det kan tänka sig att sända trupp till Libyen, om en fråga kommer. Utrikesministern Guido Westerfalle har genomgått ett ständigt gatlopp i den tyska pressen för sina olika utspel, nu senast för påståendet att det var FN:s sanktioner som avgjorde Libyenkrigets första period och inte det militära bidraget.
Norden
Sverige ligger också väldigt bra till så här långt. Utan att vara en NATO-stat har vi lämnat ett kvalificerat bidrag till operationen som presterat väl. Vi har löst våra uppgifter uthålligt. Till del beroende på att vi inte har fällt robotar och bomber över Libyen, vilket sannolikt hade fått oss att i likhet med andra att be om ny ammunition från USA eller andra stater. Det finns en beredskap från den politiska nivån att fortsätta lämna militära bidrag om sådana efterfrågas.
Norge och Danmark har fått mycket beröm och framhölls av Robert Gates som exempel på hur länder kan skaffa sig större inflytande genom att satsa på rätt kapaciteter. Norge drog sig ur 31/7, troligen för att de inte kunde upprätthålla sitt höga attacktempo längre. Danmark kunde också ha hamnat i samma situation, men hjälptes av Nederländerna på ammunitionssidan. Finland valde samma linje som Tyskland, men med en lägre profil. Landet har nu också signalerat att det är berett att överväga insatser på marken, om sådana efterfrågas.
Arabförbundet
Arabförbundet gav inledningsvis ett politiskt stöd för insatsen som var avgörande för mandatets godkännande. I realiteten har sedan förbundet hamnat i baksätet till förmån för Gulfstaternas samarbetsråd (GCC). Denna nya kraft i världspolitiken är ett slags saudiskt verktyg för att skydda sina och de andra starenas oljetillgångar, främst mot iranska anspråk. Jordanien (som inbjudits till rådet fast det inte ligger i Persiska viken), Förenade Arabemiraten och Qatar har lämnat bidrag i paritet med Sverige. Dessutom har Qatar tränat rebeller, smugglat in vapen i strid med vapenembargot och skickat sina specialförband längst fram i räden mot Tripoli. Landet är också säte för Al-Jazeera som inte helt och hållet följer en objektiv linje i sin rapportering. GCC har tagit flera steg framåt i den här processen.
AU
AU har haft det svårt. Ett oförtrutet arbete med att söka det omedelbara eldupphör som mandatet stipulerade har saboterats av ovilliga parter. Främst har dessa satt upp villkor redan innan förhandlingarna börjat. Innan helgen beslutade sig unionen för att inte erkänna rebellernas övergångsråd förrän striderna är slut. AU:s medlemsstater har däremot varit fria att göra detta enskilt, vilket ungefär 20 stycken gjort. Sydafrikas president har ånyo talat om vikten av eld-upphör och ett avtal som inkluderar de bägge parterna (jag delar den hållningen). Om det är någonstans som väst har förlorat förtroende, så är det i delar av den afrikanska kontinenten. Perceptionen och retoriken i vissa afrikanska stater är att väst försöker att återkolonisera Afrika. De rapporter som nu kommer i ökat utsträckning om embryo till etnisk rensning av svarta i Libyen riskerar att ytterligare förstärka den attityden.
Ryssland/Kina
Ryssland och Kina var ju från början associerade med den libyska regimen, i Rysslands fall sedan lång tid tillbaka. Bägge länderna försköt sin hållning steg för steg, Ryssland lite snabbare. I det avseendet kan de sägas hänga lite i luften när det gäller hur det har gått. Det finns dock mycket som talar för att de känner sig lite utnyttjade, och det påverkar redan diskussionerna om nya resolutioner om Syrien, där Ryssland nu gör ett utkast på ett eget förslag utan sanktioner. Om den afrikanska attityden mot väst växer sig mer negativ, så kan däremot nya affärsmöjlighter uppenbara sig för de bägge länderna i andra delar av Afrika. I synnerhet Kina är väl positionerat för detta med sin tydliga Afrikapolitik och sin valutareserv.
Libyen
Det uppenbara resultatet just nu är att (väst) rebellerna har vunnit. Framtidsprognoserna är däremot inte helt säkra. Utvecklingen i Libyen är starkt beroende om Khaddafi lyckas hålla sig vid liv och organisera motstånd mot den nya regimen från baser i södra Libyen eller Algeriet. Gör han det kommer han över tiden att växa sig allt starkare igen. Han har kapital, lojala stammar och organisationsförmåga. Vidare var Khaddafis förråd och depåer bisarrt omfattande. Jag har sett uppgifter om att det skulle finnas mer än tio gånger mängden ammunition i Libyen än i Irak. Det innebär att det finns ett nästan outsinligt lager med artilleriammunition som kan användas för att tillverka improviserade bomber för den som vill föra gerillakrig.
En annan viktig faktor är rebellernas inre sammanhållning som jag resonerat om tidigare. Om motståndet från Khaddafilojalister sjunker kraftigt under en tid medan de reorganiserar, så är risken stor för att motsättningar kommer upp till ytan. Bland annat bedömer jag att många av avhopparna från kretsen kring Khaddafi inte blir långlivade i sina ämbeten i likhet med generalen Younis. Inbördes motsättningar kommer motverka arbetet med att skapa säkerhet och ge service till den hårt prövade libyska civilbefolkningen. Om Al-Qaida-associerade grupperingar öppet flyttar fram sina positioner riskerar den nya regimen dessutom västs stöd.
Den tredje större faktorn är utvecklingen i omvärlden. Om exempelvis det utbryter en konflikt i Mellanöstern, så kommer den västliga uppmärksamheten snabbt att byta fokus. En sådan utveckling gynnar inte den nya regimen i detta skede. Ironiskt nog finns det en betydande risk att det kaos som har varit i Libyen innebär att vapen ur plundrade vapendepåer söker sig till Mellanöstern. Denna indirekta upprustning av olika motståndsgrupper skulle kunna tända en gnista i regionen som slår tillbaka på det nya Libyen. Priset för luftvärnsrobotar har sjunkit på svarta marknaden, vilket indikerar att utbudet ökat kraftigt.
Hur det slutar? Kanske som i ett annat arabiskt ordspråk:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Aftonbladet
Aftonbladet
USA
USA har främst skördat framgångar i sina externa relationer. Omvärlden uppfattar generellt ett tydligt moraliskt stöd och ett avvägt användande av den militära makten. Genom en bättre lyhördhet än tidigare har landet beaktat främst synpunkter från arabvärlden om genomförandet. En amerikansk vilja att få Europa att ta ett större ansvar har också lyckats. Det fräna budskapet från den förre försvarsministern Robert Gates ruskade om den europeiska eliten. Hans budskap fick större tyngd när den ene försvarsstabschefen efter den andre i Europa anmälde begränsningar i den militära förmågan. För NATO har kriget så här långt blivit en framgång, men där organisationens brister blivit uppenbara.
Hela koalitionens totala missbedömning avseende Khaddafiregimens motståndskraft faller tungt på de största underrättelseaktörerna och deras politiska ledare, och är en påminnelse om att utmaningarna är stora när det gäller analysförmåga. Internt har däremot presidenten inte vunnit något ännu enligt de mätningar som finns. Senvåren och försommaren befann sig dessutom administrationen på defensiven genom att inte gå starka krafter i kongressen till mötes om att förelägga engagemanget i Libyen för godkännande enligt War Powers Act.
Europa
Generellt sett negativt med undantag för de stater som deltog i Unified Protector. Flera bedömare talar om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik dog i samband med upptakten till kriget. Det var dels den tyska oviljan att deltaga liksom den brittiska vägran att låta unionen leda militära operationer istället för NATO som tog mest tull på förtroendet. Det är heller inte EU som organiserar den stora konferensen om Libyen i början av september, utan Frankrike.
Just Frankrike har skördat störst framgångar på kontinenten. Sarkozy tog initiativet och genomförde sin vilja. Frankrike har lämnat det största militära bidraget vid sidan av USA, och har sannolikt på allvar tagit tillbaka sin plats i NATO:s centrum. Storbritannien har också kunnat notera framgångar, om än inte lika stora som de franska. Tyskland försökte tidigt att kompensera för sin militära frånvaro genom att ta ett större ansvar i Afghanistan. Landet har nu också anmält att det kan tänka sig att sända trupp till Libyen, om en fråga kommer. Utrikesministern Guido Westerfalle har genomgått ett ständigt gatlopp i den tyska pressen för sina olika utspel, nu senast för påståendet att det var FN:s sanktioner som avgjorde Libyenkrigets första period och inte det militära bidraget.
Norden
Sverige ligger också väldigt bra till så här långt. Utan att vara en NATO-stat har vi lämnat ett kvalificerat bidrag till operationen som presterat väl. Vi har löst våra uppgifter uthålligt. Till del beroende på att vi inte har fällt robotar och bomber över Libyen, vilket sannolikt hade fått oss att i likhet med andra att be om ny ammunition från USA eller andra stater. Det finns en beredskap från den politiska nivån att fortsätta lämna militära bidrag om sådana efterfrågas.
Norge och Danmark har fått mycket beröm och framhölls av Robert Gates som exempel på hur länder kan skaffa sig större inflytande genom att satsa på rätt kapaciteter. Norge drog sig ur 31/7, troligen för att de inte kunde upprätthålla sitt höga attacktempo längre. Danmark kunde också ha hamnat i samma situation, men hjälptes av Nederländerna på ammunitionssidan. Finland valde samma linje som Tyskland, men med en lägre profil. Landet har nu också signalerat att det är berett att överväga insatser på marken, om sådana efterfrågas.
Arabförbundet
Arabförbundet gav inledningsvis ett politiskt stöd för insatsen som var avgörande för mandatets godkännande. I realiteten har sedan förbundet hamnat i baksätet till förmån för Gulfstaternas samarbetsråd (GCC). Denna nya kraft i världspolitiken är ett slags saudiskt verktyg för att skydda sina och de andra starenas oljetillgångar, främst mot iranska anspråk. Jordanien (som inbjudits till rådet fast det inte ligger i Persiska viken), Förenade Arabemiraten och Qatar har lämnat bidrag i paritet med Sverige. Dessutom har Qatar tränat rebeller, smugglat in vapen i strid med vapenembargot och skickat sina specialförband längst fram i räden mot Tripoli. Landet är också säte för Al-Jazeera som inte helt och hållet följer en objektiv linje i sin rapportering. GCC har tagit flera steg framåt i den här processen.
AU
AU har haft det svårt. Ett oförtrutet arbete med att söka det omedelbara eldupphör som mandatet stipulerade har saboterats av ovilliga parter. Främst har dessa satt upp villkor redan innan förhandlingarna börjat. Innan helgen beslutade sig unionen för att inte erkänna rebellernas övergångsråd förrän striderna är slut. AU:s medlemsstater har däremot varit fria att göra detta enskilt, vilket ungefär 20 stycken gjort. Sydafrikas president har ånyo talat om vikten av eld-upphör och ett avtal som inkluderar de bägge parterna (jag delar den hållningen). Om det är någonstans som väst har förlorat förtroende, så är det i delar av den afrikanska kontinenten. Perceptionen och retoriken i vissa afrikanska stater är att väst försöker att återkolonisera Afrika. De rapporter som nu kommer i ökat utsträckning om embryo till etnisk rensning av svarta i Libyen riskerar att ytterligare förstärka den attityden.
Ryssland/Kina
Ryssland och Kina var ju från början associerade med den libyska regimen, i Rysslands fall sedan lång tid tillbaka. Bägge länderna försköt sin hållning steg för steg, Ryssland lite snabbare. I det avseendet kan de sägas hänga lite i luften när det gäller hur det har gått. Det finns dock mycket som talar för att de känner sig lite utnyttjade, och det påverkar redan diskussionerna om nya resolutioner om Syrien, där Ryssland nu gör ett utkast på ett eget förslag utan sanktioner. Om den afrikanska attityden mot väst växer sig mer negativ, så kan däremot nya affärsmöjlighter uppenbara sig för de bägge länderna i andra delar av Afrika. I synnerhet Kina är väl positionerat för detta med sin tydliga Afrikapolitik och sin valutareserv.
Libyen
Det uppenbara resultatet just nu är att (väst) rebellerna har vunnit. Framtidsprognoserna är däremot inte helt säkra. Utvecklingen i Libyen är starkt beroende om Khaddafi lyckas hålla sig vid liv och organisera motstånd mot den nya regimen från baser i södra Libyen eller Algeriet. Gör han det kommer han över tiden att växa sig allt starkare igen. Han har kapital, lojala stammar och organisationsförmåga. Vidare var Khaddafis förråd och depåer bisarrt omfattande. Jag har sett uppgifter om att det skulle finnas mer än tio gånger mängden ammunition i Libyen än i Irak. Det innebär att det finns ett nästan outsinligt lager med artilleriammunition som kan användas för att tillverka improviserade bomber för den som vill föra gerillakrig.
En annan viktig faktor är rebellernas inre sammanhållning som jag resonerat om tidigare. Om motståndet från Khaddafilojalister sjunker kraftigt under en tid medan de reorganiserar, så är risken stor för att motsättningar kommer upp till ytan. Bland annat bedömer jag att många av avhopparna från kretsen kring Khaddafi inte blir långlivade i sina ämbeten i likhet med generalen Younis. Inbördes motsättningar kommer motverka arbetet med att skapa säkerhet och ge service till den hårt prövade libyska civilbefolkningen. Om Al-Qaida-associerade grupperingar öppet flyttar fram sina positioner riskerar den nya regimen dessutom västs stöd.
Den tredje större faktorn är utvecklingen i omvärlden. Om exempelvis det utbryter en konflikt i Mellanöstern, så kommer den västliga uppmärksamheten snabbt att byta fokus. En sådan utveckling gynnar inte den nya regimen i detta skede. Ironiskt nog finns det en betydande risk att det kaos som har varit i Libyen innebär att vapen ur plundrade vapendepåer söker sig till Mellanöstern. Denna indirekta upprustning av olika motståndsgrupper skulle kunna tända en gnista i regionen som slår tillbaka på det nya Libyen. Priset för luftvärnsrobotar har sjunkit på svarta marknaden, vilket indikerar att utbudet ökat kraftigt.
Hur det slutar? Kanske som i ett annat arabiskt ordspråk:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Aftonbladet
Aftonbladet
2011-08-26
Suddiga linjer i den libyska sanden
På olika Twitterlistor är många människor nedgrävda i fasta positioner och föga nyanserad diskussion avseende synen på vad NATO borde göra eller inte borde gjort. Förutom ideologiska utgångspunkter är det tolkningen av mandatet "all necessary means" som ger upphov till dessa upprörda stämmor. Det finns ett antal intressanta aspekter att diskutera i det skeende vi är i när det gäller Libyen.
Professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, skrev för ett par dagar sedan en DN-debattartikel om huruvida NATO överträtt mandatet i FN-resolutionerna. Enligt professor Mahmoudi så har en del åtgärder gjort detta, även om en betydande del av alla handlingar inte gjort det. Said Mahmoudi argumenterar för att det främst är att välja sida och att störta regimen som är de problematiska punkterna.
Ni som följt F&S ett tag vet att jag hela tiden varit mot tanken på att svensk politik skulle vara att avsätta regimer, eftersom det urholkar internationell rätt och skapar farliga prejudikat för framtiden. Jag tänker närmast på Vitryssland i vårt närområde. Men, eftersom formuleringen i resolution 1973 var som den var, så är det svårt att entydigt säga att NATO:s agerande skulle vara ett allvarligt överskrivande av mandatet juridiskt. Försvarslinjen är i detta fall att koalitionen bedömt att Khaddafi ska tvingas bort med sin regim för att en varaktig fred ska kunna uppnås.
Läget blir däremot lite annorlunda nu när regimen fallit. I de områden som Khaddafi fortfarande behärskar politiskt, främst Sirte och Sabha, så har det inte funnits särskilt många rapporter om att civilbefolkningen far illa. Dessa är gynnade områden, i ett land som före kriget var rankat som 53:a i FN:s Human Development Index, och som stödjer Khaddafi. Eftersom Khaddafiregimen nu inte utgör något större hot mot landets civilbefolkning, så närmar sig koalitionen en punkt då systematiskt våld inte längre är hållbart. [Förtydligande] I resolutionen 1973's andra paragraf stipuleras ändamålet med resolutionen.
“the aim of facilitating dialogue to lead to the political reforms necessary to find a peaceful and sustainable solution;”
[Slut förtydligande]
Ansvaret för ordningen i Tripoli övergår nu också till landets nya ledning. Enligt den plan som läckte till The Times för ett par veckor sedan, så ska en Tripoli Task Force om 10000-15000 anställda svara för ordningen. Tyvärr kommer en hel del uppgifter om våldsamma övergrepp i de skärmytslingar som fortfarande pågår. Särskilt oroande är de uppgifter som förekommer om lynchningar av svarta människor utförda av rebellerna. Det åvilar alltså landets nya regim att stävja dessa övergrepp. Koalitionens soldater på plats har också ett ansvar, eftersom mandatet fortfarande gäller att skydda landets civilbefolkning.
Förekomsten av olika länders specialförband, som jag skrev om redan i mars, är däremot odramatiskt. Mandatet förbjuder bara ockupationstrupp på marken. Det öppnade upp för att olika stater dolt skickade anställd personal för att hjälpa till med planering och träning, och till och med deltagande i räder med eldledning.
Lite mer problematiskt blir det när olika privata s.k säkerhetsföretag med före detta militärer och poliser kommer in i bilden. Dessa har en oklar folkrättslig ställning, eftersom de knappast haft tillstånd av den libyska staten att bedriva verksamhet på libysk mark. Företagen erbjuder naturligtvis flera fördelar för koalitionens olika stater. De är flexibla och kostar inget i fredstid, även om de är dyra vid insats. De erbjuder en möjlighet att göra förbjudna saker utan att direkt bindas till uppdragsgivaren. De kan exempelvis bevaka vapensändningar, som ju uttryckligen var förbjudet enligt FN:s mandat.
Det är inte bara före detta och aktiva soldater som kan få problem med de regler som gäller, även journalister löper den risken. I Weekly Standards blog berättar en journalist om hur hon häromdagen hjälpte till att kalla på NATO-flyg genom att ge en rebellchef ett telefonnummer att ringa när de tillsammans var under beskjutning. Det är djupt mänskligt att fatta tycke för de vi tillbringar tid tillsammans med i fara liksom pliktkänslan av att hjälpa till, men här är Ann Marlowe ute på djupt vatten. Genom att assistera i en eldledning gör hon sig själv sannolikt till en kombattant i förloppet. Detta lilla exempel visar hur tunna linjerna kan vara mellan rätt och fel, även om jag inte tror att någon skulle kunna rikta någon hållbar anklagelse mot henne.
Överträdelser, också grova sådana, av de suddiga linjerna kommer vi sannolikt få leva med den närmaste tiden när det gäller Libyen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Aftonbladet
Aftonbladet
Professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, skrev för ett par dagar sedan en DN-debattartikel om huruvida NATO överträtt mandatet i FN-resolutionerna. Enligt professor Mahmoudi så har en del åtgärder gjort detta, även om en betydande del av alla handlingar inte gjort det. Said Mahmoudi argumenterar för att det främst är att välja sida och att störta regimen som är de problematiska punkterna.
Ni som följt F&S ett tag vet att jag hela tiden varit mot tanken på att svensk politik skulle vara att avsätta regimer, eftersom det urholkar internationell rätt och skapar farliga prejudikat för framtiden. Jag tänker närmast på Vitryssland i vårt närområde. Men, eftersom formuleringen i resolution 1973 var som den var, så är det svårt att entydigt säga att NATO:s agerande skulle vara ett allvarligt överskrivande av mandatet juridiskt. Försvarslinjen är i detta fall att koalitionen bedömt att Khaddafi ska tvingas bort med sin regim för att en varaktig fred ska kunna uppnås.
Läget blir däremot lite annorlunda nu när regimen fallit. I de områden som Khaddafi fortfarande behärskar politiskt, främst Sirte och Sabha, så har det inte funnits särskilt många rapporter om att civilbefolkningen far illa. Dessa är gynnade områden, i ett land som före kriget var rankat som 53:a i FN:s Human Development Index, och som stödjer Khaddafi. Eftersom Khaddafiregimen nu inte utgör något större hot mot landets civilbefolkning, så närmar sig koalitionen en punkt då systematiskt våld inte längre är hållbart. [Förtydligande] I resolutionen 1973's andra paragraf stipuleras ändamålet med resolutionen.
“the aim of facilitating dialogue to lead to the political reforms necessary to find a peaceful and sustainable solution;”
[Slut förtydligande]
Ansvaret för ordningen i Tripoli övergår nu också till landets nya ledning. Enligt den plan som läckte till The Times för ett par veckor sedan, så ska en Tripoli Task Force om 10000-15000 anställda svara för ordningen. Tyvärr kommer en hel del uppgifter om våldsamma övergrepp i de skärmytslingar som fortfarande pågår. Särskilt oroande är de uppgifter som förekommer om lynchningar av svarta människor utförda av rebellerna. Det åvilar alltså landets nya regim att stävja dessa övergrepp. Koalitionens soldater på plats har också ett ansvar, eftersom mandatet fortfarande gäller att skydda landets civilbefolkning.
Förekomsten av olika länders specialförband, som jag skrev om redan i mars, är däremot odramatiskt. Mandatet förbjuder bara ockupationstrupp på marken. Det öppnade upp för att olika stater dolt skickade anställd personal för att hjälpa till med planering och träning, och till och med deltagande i räder med eldledning.
Lite mer problematiskt blir det när olika privata s.k säkerhetsföretag med före detta militärer och poliser kommer in i bilden. Dessa har en oklar folkrättslig ställning, eftersom de knappast haft tillstånd av den libyska staten att bedriva verksamhet på libysk mark. Företagen erbjuder naturligtvis flera fördelar för koalitionens olika stater. De är flexibla och kostar inget i fredstid, även om de är dyra vid insats. De erbjuder en möjlighet att göra förbjudna saker utan att direkt bindas till uppdragsgivaren. De kan exempelvis bevaka vapensändningar, som ju uttryckligen var förbjudet enligt FN:s mandat.
Det är inte bara före detta och aktiva soldater som kan få problem med de regler som gäller, även journalister löper den risken. I Weekly Standards blog berättar en journalist om hur hon häromdagen hjälpte till att kalla på NATO-flyg genom att ge en rebellchef ett telefonnummer att ringa när de tillsammans var under beskjutning. Det är djupt mänskligt att fatta tycke för de vi tillbringar tid tillsammans med i fara liksom pliktkänslan av att hjälpa till, men här är Ann Marlowe ute på djupt vatten. Genom att assistera i en eldledning gör hon sig själv sannolikt till en kombattant i förloppet. Detta lilla exempel visar hur tunna linjerna kan vara mellan rätt och fel, även om jag inte tror att någon skulle kunna rikta någon hållbar anklagelse mot henne.
Överträdelser, också grova sådana, av de suddiga linjerna kommer vi sannolikt få leva med den närmaste tiden när det gäller Libyen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Aftonbladet
Aftonbladet
2011-08-25
Ryska luftlandsättningstruppernas framtidstro
Nedanstående inlägg höll jag på att arbeta med för ett par veckor sedan när jag olycktligtvis bröt foten. Det är därför inte helt dagsfärskt.
Nyligen var det tre år sedan kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut. Vad passar väl bättre än att kort redogöra för den ryska krigsmaktens spjutspets, luftlandsättningstruppernas (VDV), pågående utveckling med anledning av deras nyliga 81-årsjubileum.
De Grå Örnarna, som jag yrkesmässigt har stor respekt för och som jag har träffat på i fält, var först ut med storskaliga övningar där man genomförde luftlandsättningar redan i början av 1930-talet. Precis som med de andra ländernas fallskärmstrupper användes emellertid de ryska i stor utsträckning som ett elitinfanteri under andra världskriget.
Det var de sovjetiska militära tänkarna som först identifierade behovet av luftlandsättningstrupper doktrinärt. Genom den s.k Desant (ung. landning/avstigning) skulle fiendens linjer rivas upp på djupet samtidigt som chockarméer skulle bryta igenom de främre linjerna. Den höga kvaliteten på förbanden gjorde också att dessa också användes som spjutspetsar i strategiska överfall som Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979.
VDV har sedan dess haft en särskild ställning och tagit den luftburna verksamheten till bokstavligen nya höjder. Bland annat fäller de sedan lång tid tillbaka trupp som sitter i sina små stridsfordon. Detta innebär att dessa förband är stridsberedda mycket snabbare än traditionella luftlandsättningsförband, och de är det med en godtagbar eldkraft och skydd. I samband med den pågående stora omorganiseringen av den ryska armén är luftlandättningstrupperna de enda som fått behålla divisionsstatus.
Ryska tidningar har naturligtvis uppmärksammat jubileumet med intervjuer med de ledande generalerna. Dels har Rossiyskaya Gazeta genomfört en intervju med chefen, generallöjtnant Vladimir Shamanov, som precis har återhämtat sig efter en trafikolycka förra senhösten som så när kostade honom livet.
Generalen Shamanov verkar vara mest belåten med att trupperna ska få tillgång till 20 st An-124 till år 2020. Dessa flygplansbjässar kan lasta mellan 100-150 ton per flygplan, och en An-124 kan flyga runt halva jordklotet utan lufttankning, så det blir långa passare att räkna räckvidder med.
Hans ställföreträdare, generallöjtnanten Nikolay Ignatov, berättade i veckan för Ekho Moskvy om beslutet att förse trupperna med BMD-4M när dessa passerat de sista testerna. En BMD-4M är en imponerande krigsmaskin som har en 100 mm kanon med möjlighet till robotutskjutning i eldröret, 30 mm kanon och en PKT 7,62 mm kulspruta. Vagnen väger c:a 13,5 ton och är självklart amfibisk. Den har en framryckningshastighet på 70 km/h på landsväg och kan alltså fällas med fallskärm.
Det innebär att med fyra stycken av ovan nämnda An-124, så kan den ryska generalstaben projicera en bataljon varsomhelst i sitt närområde från ingenstans. Denna bataljon har närmare 1000 100-mm granater, över 100 pansarvärnsrobotar och 15000 30-mm projektiler med sig vid landning och är stridsberedd inom 30 min. Något för den på Gotland
Generalen Ignatov berättade också i intervjun att trupperna kommer att få det nya ledningssystemet Andromeda-D som ska genomsyra alla nivåer, ungefär som brittiska TIGR gör.
Vidare får vi också veta att han räknar med att hela luftlandsättningskåren kommer ha professionella sergeanter från 2016. På grund av officersbristen kommer dessa även att bemanna positioner som plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I en passage säger generalen något som skulle glädja vår försvarsminister, nämligen att de inte har någon användning för värnpliktiga, eftersom de inte hinner lära sig att bemästra de olika systemens fulla potential.
Nu ska sägas att frågan om kontrakterade soldater och värnpliktiga har böljat fram och tillbaka i Ryssland de senaste 15 åren. Trots flera försök till reformer har den ryska krigsmakten fått falla tillbaka på värnpliktiga för att hjälpligt nå sina volymmål. Jag bedömer att det under överskådlig tid fortfarande kommer att ingå värnpliktiga i luftlandsättningsförbanden, framförallt i betjäningsförbanden som underhåll och liknande.
De ryska luftlandsättningstrupperna kommer med dessa positiva framtidsutsikter definitivt att låta höra tala om sig i framtiden också. Kanske främst i Kaukasus och Centralasien, men även i andra möjliga konfliktområden. För den ryska statsledningens intressen kring den Skandinaviska halvön är de en större tillgång än ett par Mistralfartyg, tack vare kombinationen av snabbhet och medeltung stridskraft. Alla ryska beslutsfattare vet att dessa förband är lojala och tappra, och att de lever upp till luftlandsättningstruppernas motto:
"Никто, кроме нас" - ung. "Ingen annan än oss"
Nyligen var det tre år sedan kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut. Vad passar väl bättre än att kort redogöra för den ryska krigsmaktens spjutspets, luftlandsättningstruppernas (VDV), pågående utveckling med anledning av deras nyliga 81-årsjubileum.
De Grå Örnarna, som jag yrkesmässigt har stor respekt för och som jag har träffat på i fält, var först ut med storskaliga övningar där man genomförde luftlandsättningar redan i början av 1930-talet. Precis som med de andra ländernas fallskärmstrupper användes emellertid de ryska i stor utsträckning som ett elitinfanteri under andra världskriget.
Det var de sovjetiska militära tänkarna som först identifierade behovet av luftlandsättningstrupper doktrinärt. Genom den s.k Desant (ung. landning/avstigning) skulle fiendens linjer rivas upp på djupet samtidigt som chockarméer skulle bryta igenom de främre linjerna. Den höga kvaliteten på förbanden gjorde också att dessa också användes som spjutspetsar i strategiska överfall som Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979.
VDV har sedan dess haft en särskild ställning och tagit den luftburna verksamheten till bokstavligen nya höjder. Bland annat fäller de sedan lång tid tillbaka trupp som sitter i sina små stridsfordon. Detta innebär att dessa förband är stridsberedda mycket snabbare än traditionella luftlandsättningsförband, och de är det med en godtagbar eldkraft och skydd. I samband med den pågående stora omorganiseringen av den ryska armén är luftlandättningstrupperna de enda som fått behålla divisionsstatus.
Ryska tidningar har naturligtvis uppmärksammat jubileumet med intervjuer med de ledande generalerna. Dels har Rossiyskaya Gazeta genomfört en intervju med chefen, generallöjtnant Vladimir Shamanov, som precis har återhämtat sig efter en trafikolycka förra senhösten som så när kostade honom livet.
Generalen Shamanov verkar vara mest belåten med att trupperna ska få tillgång till 20 st An-124 till år 2020. Dessa flygplansbjässar kan lasta mellan 100-150 ton per flygplan, och en An-124 kan flyga runt halva jordklotet utan lufttankning, så det blir långa passare att räkna räckvidder med.
Hans ställföreträdare, generallöjtnanten Nikolay Ignatov, berättade i veckan för Ekho Moskvy om beslutet att förse trupperna med BMD-4M när dessa passerat de sista testerna. En BMD-4M är en imponerande krigsmaskin som har en 100 mm kanon med möjlighet till robotutskjutning i eldröret, 30 mm kanon och en PKT 7,62 mm kulspruta. Vagnen väger c:a 13,5 ton och är självklart amfibisk. Den har en framryckningshastighet på 70 km/h på landsväg och kan alltså fällas med fallskärm.
Det innebär att med fyra stycken av ovan nämnda An-124, så kan den ryska generalstaben projicera en bataljon varsomhelst i sitt närområde från ingenstans. Denna bataljon har närmare 1000 100-mm granater, över 100 pansarvärnsrobotar och 15000 30-mm projektiler med sig vid landning och är stridsberedd inom 30 min. Något för den på Gotland
(välövade 18. mekaniserade brigaden)förrådsställda materielklossen med stridsvagnar att bita i.
Generalen Ignatov berättade också i intervjun att trupperna kommer att få det nya ledningssystemet Andromeda-D som ska genomsyra alla nivåer, ungefär som brittiska TIGR gör.
Vidare får vi också veta att han räknar med att hela luftlandsättningskåren kommer ha professionella sergeanter från 2016. På grund av officersbristen kommer dessa även att bemanna positioner som plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I en passage säger generalen något som skulle glädja vår försvarsminister, nämligen att de inte har någon användning för värnpliktiga, eftersom de inte hinner lära sig att bemästra de olika systemens fulla potential.
Nu ska sägas att frågan om kontrakterade soldater och värnpliktiga har böljat fram och tillbaka i Ryssland de senaste 15 åren. Trots flera försök till reformer har den ryska krigsmakten fått falla tillbaka på värnpliktiga för att hjälpligt nå sina volymmål. Jag bedömer att det under överskådlig tid fortfarande kommer att ingå värnpliktiga i luftlandsättningsförbanden, framförallt i betjäningsförbanden som underhåll och liknande.
De ryska luftlandsättningstrupperna kommer med dessa positiva framtidsutsikter definitivt att låta höra tala om sig i framtiden också. Kanske främst i Kaukasus och Centralasien, men även i andra möjliga konfliktområden. För den ryska statsledningens intressen kring den Skandinaviska halvön är de en större tillgång än ett par Mistralfartyg, tack vare kombinationen av snabbhet och medeltung stridskraft. Alla ryska beslutsfattare vet att dessa förband är lojala och tappra, och att de lever upp till luftlandsättningstruppernas motto:
"Никто, кроме нас" - ung. "Ingen annan än oss"
2011-08-23
Libyen - I bergakungens sal
Slutstriden om Tripoli har börjat. Efter plötsliga segrar förra veckan omkring Tripoli, så nådde rebellförband i helgen huvudstaden. Läget i staden är kaotiskt. Khaddafistyrkor skjuter urskilljningslöst med granatkastare och raketartilleri i bebyggelsen. Ett enda sjukhus i staden fungerar och antalet dödade och skadade är med all säkerhet betydande. Det är sannolikt just raketer och granater som skördar flest offer - för så brukar det vara. Psykologiskt är de bägge sidornas prickskyttar ett annat stort bekymmer för civilbefolkningen.
Den plötsliga lägesförändringen kan ha två olika förklaringar. Den troligaste är att luften gått ur regimen i västra delarna av landet. De förhandlingar som förts mellan parterna i Tunisien bröt samman. Genom psykologisk krigföring och pressade levnadsvillkor har Khaddafis förband fått vidkännas ett ökat antal avhopp och deserteringar. Det finns rapporter om att hela förband lagt ned vapnen och låtit rebellerna ta sig in i Tripoli.
Den andra förklaringen är att Khaddafi helt enkelt gillrat en fälla för rebellerna. En enkel värdering har nog gett vid handen att han inte kunnat föra sina förband mellan olika städer utan att riskera att dessa blir anfallna från luften av koalitionen. Genom att låta en strid utkämpas i Tripoli begränsar han flygets möjligheter att verka ganska ordentligt. Sonen Saif Al-Islam sade rent ut i sitt plötsliga, nattliga framförande att de just hade lagt en fälla för motståndarna. Frågan är om Khaddafi har studerat ett av Sun Tzu's centrala stycken:
"All warfare is based on deception. Hence, when able to attack, we must seem unable; when using our forces, we must seem inactive; when we are near, we must make the enemy believe we are far away; when far away, we must make him believe we are near. Hold out baits to entice the enemy. Feign disorder, and crush him. If your enemy is secure at all points, be prepared for him. If he is in superior strength, evade him. If your opponent is temperamental, seek to irritate him. Pretend to be weak, that he may grow arrogant. If he is taking his ease, give him no rest. If his forces are united, separate them. If sovereign and subject are in accord, put division between them. Attack him where he is unprepared, appear where you are not expected."
Utöver detta så har den väst-arabiska koalitionen också ökat kvaliteten i rebellstyrkorna genom rådgivning och utbildning utförda av specialförband och privata militära företag. Dessa har också med all sannolikhet dirigerat flyg- och helikopteranfall. Franska, brittiska och Qatariska förband har nämnts liksom brittiska och amerikanska företag med bland annat columbianer. Att understödja rebellerna med hjälp av kontraktorer är problematiskt, såväl juridiskt som moraliskt, men en del av det moderna kriget.
Mycket talar för att Khaddafi initialt blev överraskad, men att han och hans innersta krets återvann fattningen. Bilden just nu är att regimens kvarvarande förband i relativ ordning dragit sig tillbaka mot Sirte i öster och Al-Jafra i söder. Kvarvarande förband i Tripoli har dragit sig in i palatsområdet Bab Al-Aziziyah, ett område stort som Kungsholmen. Delar av området innehåller mycket bebyggelse och sannolikt finns där enorma mängder ammunition upplagd i olika depåer. Jag uppskattar att Khaddafi har ett par bataljoner i området.
Precis som i Stockholm, så finns det en underjordisk stad i form av tunnlar och kulvertar med förråd och sovmöjligheter i Tripoli. Vi får nog räkna med ett system på uppemot 50 mil, givet stadens storlek och diktatorns besatthet av att skydda sig. Han kan säkert röra sig med standardfordon i ett par av dessa, och kan ta sig från palatsområdet ut till den yttersta förorten. Genom att retirera till underjorden kommer Khaddafis förband ytterligare reducera verkan av luftstridskrafternas eldkraft till ett minimum.
Om diktatorn har förberett sig ordentligt och kan påräkna stöd från lojala trupper, så kan han föra ett underjordiskt gerillakrig under lång tid. Som jämförelse höll mindre tyska förband ut i en månad mot en hel sovjetisk armé i Budapest 1945 genom att röra sig under jorden och genomföra främst nattliga räder. Som Sun Tzu avslutar en annan berömd sentens:
"Thus the highest form of generalship is to balk the enemy's plans, the next best is to prevent the junction of the enemy's forces, the next in order is to attack the enemy's army in the field, and the worst policy of all is to besiege walled cities."
Genom att föra ett urbant gerillakrig kan Khaddafi försöka omöjliggöra skapandet av ordning och reda i huvudstaden. Om inte en installerad övergångsregering kan leverera detta samt service till invånarna, så kommer det inte att dröja länge innan folk kommer fråga sig om det inte var bättre förr. CNN rapporterar redan om en massflykt från Tripoli (4.11 PM libysk tid). Klarar han inte av att göra motstånd återstår en reträtt till södra delen av landet, där han fortfarande bedöms ha både stöd och kapital att föra ett gerillakrig mot den nya regimen. Möjligen skulle han som sista utväg kunna ta sig till Algeriet, som inte har något intresse av att vare sig en berbisk och/eller islamistisk stat stiga upp ur resterna av Libyen,
Till detta kommer den potentiella risken för splittring på rebellsidan. Berberna i väster har som mål att bilda en berbisk nation i Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko. Misratarebellerna tar inte order från Benghazi, och det gör inte heller islamisterna kring Derna heller. Det blir en svår uppgift för den trovärdige premiärministern Mustafa Abdul Jalil att styra detta lapptäcke av viljor för att undvika en kontrarevolution eller ett fullskaligt inbördeskrig.
Resultat av det libyska kriget kan vi mäta den dagen när Ryanair börjar flyga till Tripoli.
Insallah.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Aftonbladet
DN
SvD
Aftonbladet
Aftonbladet
Den plötsliga lägesförändringen kan ha två olika förklaringar. Den troligaste är att luften gått ur regimen i västra delarna av landet. De förhandlingar som förts mellan parterna i Tunisien bröt samman. Genom psykologisk krigföring och pressade levnadsvillkor har Khaddafis förband fått vidkännas ett ökat antal avhopp och deserteringar. Det finns rapporter om att hela förband lagt ned vapnen och låtit rebellerna ta sig in i Tripoli.
Den andra förklaringen är att Khaddafi helt enkelt gillrat en fälla för rebellerna. En enkel värdering har nog gett vid handen att han inte kunnat föra sina förband mellan olika städer utan att riskera att dessa blir anfallna från luften av koalitionen. Genom att låta en strid utkämpas i Tripoli begränsar han flygets möjligheter att verka ganska ordentligt. Sonen Saif Al-Islam sade rent ut i sitt plötsliga, nattliga framförande att de just hade lagt en fälla för motståndarna. Frågan är om Khaddafi har studerat ett av Sun Tzu's centrala stycken:
"All warfare is based on deception. Hence, when able to attack, we must seem unable; when using our forces, we must seem inactive; when we are near, we must make the enemy believe we are far away; when far away, we must make him believe we are near. Hold out baits to entice the enemy. Feign disorder, and crush him. If your enemy is secure at all points, be prepared for him. If he is in superior strength, evade him. If your opponent is temperamental, seek to irritate him. Pretend to be weak, that he may grow arrogant. If he is taking his ease, give him no rest. If his forces are united, separate them. If sovereign and subject are in accord, put division between them. Attack him where he is unprepared, appear where you are not expected."
Utöver detta så har den väst-arabiska koalitionen också ökat kvaliteten i rebellstyrkorna genom rådgivning och utbildning utförda av specialförband och privata militära företag. Dessa har också med all sannolikhet dirigerat flyg- och helikopteranfall. Franska, brittiska och Qatariska förband har nämnts liksom brittiska och amerikanska företag med bland annat columbianer. Att understödja rebellerna med hjälp av kontraktorer är problematiskt, såväl juridiskt som moraliskt, men en del av det moderna kriget.
Mycket talar för att Khaddafi initialt blev överraskad, men att han och hans innersta krets återvann fattningen. Bilden just nu är att regimens kvarvarande förband i relativ ordning dragit sig tillbaka mot Sirte i öster och Al-Jafra i söder. Kvarvarande förband i Tripoli har dragit sig in i palatsområdet Bab Al-Aziziyah, ett område stort som Kungsholmen. Delar av området innehåller mycket bebyggelse och sannolikt finns där enorma mängder ammunition upplagd i olika depåer. Jag uppskattar att Khaddafi har ett par bataljoner i området.
Precis som i Stockholm, så finns det en underjordisk stad i form av tunnlar och kulvertar med förråd och sovmöjligheter i Tripoli. Vi får nog räkna med ett system på uppemot 50 mil, givet stadens storlek och diktatorns besatthet av att skydda sig. Han kan säkert röra sig med standardfordon i ett par av dessa, och kan ta sig från palatsområdet ut till den yttersta förorten. Genom att retirera till underjorden kommer Khaddafis förband ytterligare reducera verkan av luftstridskrafternas eldkraft till ett minimum.
Om diktatorn har förberett sig ordentligt och kan påräkna stöd från lojala trupper, så kan han föra ett underjordiskt gerillakrig under lång tid. Som jämförelse höll mindre tyska förband ut i en månad mot en hel sovjetisk armé i Budapest 1945 genom att röra sig under jorden och genomföra främst nattliga räder. Som Sun Tzu avslutar en annan berömd sentens:
"Thus the highest form of generalship is to balk the enemy's plans, the next best is to prevent the junction of the enemy's forces, the next in order is to attack the enemy's army in the field, and the worst policy of all is to besiege walled cities."
Genom att föra ett urbant gerillakrig kan Khaddafi försöka omöjliggöra skapandet av ordning och reda i huvudstaden. Om inte en installerad övergångsregering kan leverera detta samt service till invånarna, så kommer det inte att dröja länge innan folk kommer fråga sig om det inte var bättre förr. CNN rapporterar redan om en massflykt från Tripoli (4.11 PM libysk tid). Klarar han inte av att göra motstånd återstår en reträtt till södra delen av landet, där han fortfarande bedöms ha både stöd och kapital att föra ett gerillakrig mot den nya regimen. Möjligen skulle han som sista utväg kunna ta sig till Algeriet, som inte har något intresse av att vare sig en berbisk och/eller islamistisk stat stiga upp ur resterna av Libyen,
Till detta kommer den potentiella risken för splittring på rebellsidan. Berberna i väster har som mål att bilda en berbisk nation i Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko. Misratarebellerna tar inte order från Benghazi, och det gör inte heller islamisterna kring Derna heller. Det blir en svår uppgift för den trovärdige premiärministern Mustafa Abdul Jalil att styra detta lapptäcke av viljor för att undvika en kontrarevolution eller ett fullskaligt inbördeskrig.
Resultat av det libyska kriget kan vi mäta den dagen när Ryanair börjar flyga till Tripoli.
Insallah.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Aftonbladet
DN
SvD
Aftonbladet
Aftonbladet
2011-08-07
Hej matematik! - Kapitel Militärt försvar
Johan Wiktorin, avdelning I
Igår redovisade jag min uppskattning om ett glapp på mellan 6-8 Mdr SEK/år mellan de ambitioner statsmakterna har och de resurser som de har avdelat för dessa. För att det göra det möjligt för läsarna att själva bedöma sakriktigheten i detta, så kommer här dessa mer nedbrutna:
Post.......................................... Brist i Mdr SEK/år..................... Fotnot
Personalkostnader....................................1-1,5...................................A
Grundorganisation.....................................1........................................B
Stödstruktur..............................................0,5-1..................................C
Generell beredskapshöjning......................1........................................D
Materielkostnader......................................1........................................E
Nya materielkostnader..............................1-2.....................................F
Insatser.....................................................0,5-1...................................G
Totalt.........................................................6-8
Fotnoter:
A: Enligt FOI bedömningar.
B: Skattning av uteblivna rationaliseringar i Grundorganisationen genom nedläggningar av bland annat en flygflottilj och ett arméregemente.
C: Utebliven rationalisering i förhållande till ambitionen om 2 Mdr SEK/år. Olika utredningar pågått i tre år utan resultat. Stark kritik mot senaste förslaget.
D: Skattning av kostnader att höja beredskap från år till vecka för samtliga förband. Främst ammunitionskostnader, övningskostnader samt mer spridning av resurser. Antagligen i underkant.
E: Enligt FOI bedömningar är detta konsekvensen av inflationen för försvarsmateriel.
F: Skattning av kostnader för ny materiel som hittills legat utanför materielplan i all eller viss omfattning. Främst är det den långsiktiga utvecklingen av ryskt stridsflyg och kortdistansmissiler som driver fram dessa.
G: Skattning av vad en fördubbling av antalet soldater (för att uppnå ambitionen) jmf med dagens insatta styrkor skulle kosta. Försiktig bedömning
Läsarna kanske kan hjälpa mig att göra dessa uppskattningar mer precisa?
Igår redovisade jag min uppskattning om ett glapp på mellan 6-8 Mdr SEK/år mellan de ambitioner statsmakterna har och de resurser som de har avdelat för dessa. För att det göra det möjligt för läsarna att själva bedöma sakriktigheten i detta, så kommer här dessa mer nedbrutna:
Post.......................................... Brist i Mdr SEK/år..................... Fotnot
Personalkostnader....................................1-1,5...................................A
Grundorganisation.....................................1........................................B
Stödstruktur..............................................0,5-1..................................C
Generell beredskapshöjning......................1........................................D
Materielkostnader......................................1........................................E
Nya materielkostnader..............................1-2.....................................F
Insatser.....................................................0,5-1...................................G
Totalt.........................................................6-8
Fotnoter:
A: Enligt FOI bedömningar.
B: Skattning av uteblivna rationaliseringar i Grundorganisationen genom nedläggningar av bland annat en flygflottilj och ett arméregemente.
C: Utebliven rationalisering i förhållande till ambitionen om 2 Mdr SEK/år. Olika utredningar pågått i tre år utan resultat. Stark kritik mot senaste förslaget.
D: Skattning av kostnader att höja beredskap från år till vecka för samtliga förband. Främst ammunitionskostnader, övningskostnader samt mer spridning av resurser. Antagligen i underkant.
E: Enligt FOI bedömningar är detta konsekvensen av inflationen för försvarsmateriel.
F: Skattning av kostnader för ny materiel som hittills legat utanför materielplan i all eller viss omfattning. Främst är det den långsiktiga utvecklingen av ryskt stridsflyg och kortdistansmissiler som driver fram dessa.
G: Skattning av vad en fördubbling av antalet soldater (för att uppnå ambitionen) jmf med dagens insatta styrkor skulle kosta. Försiktig bedömning
Läsarna kanske kan hjälpa mig att göra dessa uppskattningar mer precisa?
2011-08-06
De styrande värderar vårt försvar
Johan Wiktorin, avdelning I
Försvarsminister Sten Tolgfors och vice ordföranden i Försvarsutskottet, Cecilia Widegren (M), skriver idag på SvD Brännpunkt om hur det nya försvaret innebär en högre kvalitet jämfört med tidigare.
Innan jag tar lite ledigt från bloggandet tänkte jag gå igenom de bägges argumentation för läsarna.
Till att börja med slår Sten Tolgfors och Cecilia Widegren fast att:
"Den som övar på heltid når en högre förmåga än den som inte gör det."
Detta är ett helt riktigt påstående, och ett av de allra bästa argumenten för det system som regeringen håller på att införa.
De bägge tar också upp några av det gamla systemets svagheter som den omfattande och ständiga grundutbildningen liksom Utlandsstyrkans baksida:
"Det var länge sedan värnpliktiga repetitionsutbildades i större omfattning........Under värnpliktstiden var förbandens operativa förmåga styrd av var i utbildningscykeln man befann sig. I början på årscykeln när värnpliktiga ryckte in var förmågan låg. Efterhand som de värnpliktiga blev bättre ökade förmågan. Strax före muck var den god, men föll därefter tillbaka till låga nivåer igen och utbildningscykeln började om."
"I stället fick försvaret anställa särskilda soldater, som gavs ett halvårs extra utbildning och övning för att bli redo för insats. När insatsen var slut och förbanden var som allra bäst avvecklades de. Därmed försvann erfarenhet av skarpa lägen och år av samträning."
Dessa iakttagelser kan jag också känna igen mig i, även om våra mest kvalitativa förband som flyg- och sjöstridsförband i mångt och mycket är detsamma som tidigare. Särskilt det sistnämnda fenomenet borde vi kunnat ha mött på ett mer kreativt sätt för att just ta tillvara erfarenheter.
Debattörerna upplyser också om den individvisa rotationen som ska motverka nedgång i kvalitet, så att vi istället håller en hög och jämn kvalitet över hela året. Individvis rotation är ett system som får en hel del kritik i USA för att den inte tillräckligt bygger upp gruppsammanhållningen. Här borde det vara möjligt att istället genomföra gruppvis rotation, utan att den eftersträvansvärda balansen rubbas.
Det märkliga argumentet att värnpliktsförbanden inte kunde användas för insatser - "ens i vårt eget närområde" kommer åter tillbaka i argumentationen. Märkligt, därför enligt våra gamla lagar fanns det inget som hindrade detta, så länge Riksdagen bara fattade ett sådant beslut. Ett bättre argument skulle enligt min mening vara i så fall:
"Det nya systemet kommer erbjuda större handlingsfrihet och snabbare reaktionsförmåga för regeringen att använda militära resurser i närområdet."
Ett par faktorer med frågetecken framskymtar också i debattartikeln. Sten Tolgfors och Cecilia Widegren skriver om tidsförhållandena för det nya försvaret:
"Den nya insatsorganisationen med förband användbara för försvarets alla uppgifter oavsett var dessa behöver utföras – i landet, i närområdet eller i världen – kommer att vara intagen 2014. Den fortsätter att fyllas på med soldater under de följande åren.......Hela organisationen kommer att vara genomövad 2019."
Organisationen kommer alltså att vara intagen 2014 i enlighet med riksdagsbeslutet 2009, men soldaterna kommer efter hand och systemet ska övas först. Det torde innebära att vi har en förmåga kring 70 % om fem år enligt planen. Det här är inga överraskningar, men bra att de skriver om detta så att vi vet vad vi kan förvänta oss enligt planeringen.
Det nya försvaret har två större problem enligt min mening. Det första är en kulturfråga, såväl politiskt som folkligt. Kommer det finnas en politisk vilja att använda försvaret på ett sådant sätt som det nya systemet medger, och kommer det finnas en folklig förankring för detta?
Detta kan nog försvinna över tid, om omställningen går bra och det militära instrumentet används klokt och på ett sådant sätt att envar förstår att det tjänar våra intressen.
Det andra problemet är min huvudsakliga och genomgående kritik mot omläggningen. Jag anser att den bygger på en alltför optimistisk ekonomisk kalkyl.
Den förutsätter att tillståndet i de operativa styrkorna är bättre än vad det är. Rationaliseringar i grundorganisationen genom förbandsnedläggningar är inte genomförda, och heller inte önskvärda längre. En höjning av den allmänna beredskapen från år till vecka är inte finansierad - den kräver omfattande övning och omfattande logistikförberedelser. Rationaliseringar i stödstrukturen till gagn för den operativa förmågan är inte genomförd, och det lagda förslaget får underkänt av Försvarsmakten.
Den bygger på en lönebild för våra soldater som är alldeles för låg, om vi vill ha personal med hög kvalitet i längden. Den underskattar kostnaderna för att öva ett försvar som är mer professionellt. Den har en underfinansierad materielplan i utgångsläget. Denna har heller inte tagit full höjd för utvecklingen av ryska stridskrafter, främst stridsflyg, kortdistansmissiler och luftvärn.
Jag uppskattar att vi nu är uppe i ett glapp på mellan 6-8 Mdr SEK/år mellan våra uttryckta ambitioner och ekonomiska resurser. Vi kommer inte dra över budget, utan resultatet kommer i så fall bli att tidslinjalen sträcks ut ytterligare och/eller förmågor skärs bort.
Med tanke på att det globala finanssystemet idag skakar efter S&P kreditnedvärdering av USA, så kommer det kräva en hel del politisk vilja om det nya försvaret ska komma på plats.
Se även Wiseman
Försvarsminister Sten Tolgfors och vice ordföranden i Försvarsutskottet, Cecilia Widegren (M), skriver idag på SvD Brännpunkt om hur det nya försvaret innebär en högre kvalitet jämfört med tidigare.
Innan jag tar lite ledigt från bloggandet tänkte jag gå igenom de bägges argumentation för läsarna.
Till att börja med slår Sten Tolgfors och Cecilia Widegren fast att:
"Den som övar på heltid når en högre förmåga än den som inte gör det."
Detta är ett helt riktigt påstående, och ett av de allra bästa argumenten för det system som regeringen håller på att införa.
De bägge tar också upp några av det gamla systemets svagheter som den omfattande och ständiga grundutbildningen liksom Utlandsstyrkans baksida:
"Det var länge sedan värnpliktiga repetitionsutbildades i större omfattning........Under värnpliktstiden var förbandens operativa förmåga styrd av var i utbildningscykeln man befann sig. I början på årscykeln när värnpliktiga ryckte in var förmågan låg. Efterhand som de värnpliktiga blev bättre ökade förmågan. Strax före muck var den god, men föll därefter tillbaka till låga nivåer igen och utbildningscykeln började om."
"I stället fick försvaret anställa särskilda soldater, som gavs ett halvårs extra utbildning och övning för att bli redo för insats. När insatsen var slut och förbanden var som allra bäst avvecklades de. Därmed försvann erfarenhet av skarpa lägen och år av samträning."
Dessa iakttagelser kan jag också känna igen mig i, även om våra mest kvalitativa förband som flyg- och sjöstridsförband i mångt och mycket är detsamma som tidigare. Särskilt det sistnämnda fenomenet borde vi kunnat ha mött på ett mer kreativt sätt för att just ta tillvara erfarenheter.
Debattörerna upplyser också om den individvisa rotationen som ska motverka nedgång i kvalitet, så att vi istället håller en hög och jämn kvalitet över hela året. Individvis rotation är ett system som får en hel del kritik i USA för att den inte tillräckligt bygger upp gruppsammanhållningen. Här borde det vara möjligt att istället genomföra gruppvis rotation, utan att den eftersträvansvärda balansen rubbas.
Det märkliga argumentet att värnpliktsförbanden inte kunde användas för insatser - "ens i vårt eget närområde" kommer åter tillbaka i argumentationen. Märkligt, därför enligt våra gamla lagar fanns det inget som hindrade detta, så länge Riksdagen bara fattade ett sådant beslut. Ett bättre argument skulle enligt min mening vara i så fall:
"Det nya systemet kommer erbjuda större handlingsfrihet och snabbare reaktionsförmåga för regeringen att använda militära resurser i närområdet."
Ett par faktorer med frågetecken framskymtar också i debattartikeln. Sten Tolgfors och Cecilia Widegren skriver om tidsförhållandena för det nya försvaret:
"Den nya insatsorganisationen med förband användbara för försvarets alla uppgifter oavsett var dessa behöver utföras – i landet, i närområdet eller i världen – kommer att vara intagen 2014. Den fortsätter att fyllas på med soldater under de följande åren.......Hela organisationen kommer att vara genomövad 2019."
Organisationen kommer alltså att vara intagen 2014 i enlighet med riksdagsbeslutet 2009, men soldaterna kommer efter hand och systemet ska övas först. Det torde innebära att vi har en förmåga kring 70 % om fem år enligt planen. Det här är inga överraskningar, men bra att de skriver om detta så att vi vet vad vi kan förvänta oss enligt planeringen.
Det nya försvaret har två större problem enligt min mening. Det första är en kulturfråga, såväl politiskt som folkligt. Kommer det finnas en politisk vilja att använda försvaret på ett sådant sätt som det nya systemet medger, och kommer det finnas en folklig förankring för detta?
Detta kan nog försvinna över tid, om omställningen går bra och det militära instrumentet används klokt och på ett sådant sätt att envar förstår att det tjänar våra intressen.
Det andra problemet är min huvudsakliga och genomgående kritik mot omläggningen. Jag anser att den bygger på en alltför optimistisk ekonomisk kalkyl.
Den förutsätter att tillståndet i de operativa styrkorna är bättre än vad det är. Rationaliseringar i grundorganisationen genom förbandsnedläggningar är inte genomförda, och heller inte önskvärda längre. En höjning av den allmänna beredskapen från år till vecka är inte finansierad - den kräver omfattande övning och omfattande logistikförberedelser. Rationaliseringar i stödstrukturen till gagn för den operativa förmågan är inte genomförd, och det lagda förslaget får underkänt av Försvarsmakten.
Den bygger på en lönebild för våra soldater som är alldeles för låg, om vi vill ha personal med hög kvalitet i längden. Den underskattar kostnaderna för att öva ett försvar som är mer professionellt. Den har en underfinansierad materielplan i utgångsläget. Denna har heller inte tagit full höjd för utvecklingen av ryska stridskrafter, främst stridsflyg, kortdistansmissiler och luftvärn.
Jag uppskattar att vi nu är uppe i ett glapp på mellan 6-8 Mdr SEK/år mellan våra uttryckta ambitioner och ekonomiska resurser. Vi kommer inte dra över budget, utan resultatet kommer i så fall bli att tidslinjalen sträcks ut ytterligare och/eller förmågor skärs bort.
Med tanke på att det globala finanssystemet idag skakar efter S&P kreditnedvärdering av USA, så kommer det kräva en hel del politisk vilja om det nya försvaret ska komma på plats.
Se även Wiseman
2011-08-04
Förändringstider
Redaktören
Jag har gjort, och kommer att göra några förändringar, i lay-out och innehåll.
Till att börja med har jag försökt göra texten lättare att läsa - kudos Johan Tunberger och Olof Santesson - och bättre anpassad till mobilformatet.
Jag kommer inte att fortsätta med månadens fokusområde. Jag gjorde en stor uppdatering i mitten av juli på Filippinerna som bara försvann i cyberrymden eller så raderade jag den av misstag. Hursomhelst tar det för mycket energi att ta fram material, så jag lägger den på annat istället.
I början av september tänker jag pröva ett nytt grepp för att förnya sidan, som jag diskuterat med Joachim Keim (@sejoke).
Jag vill också passa på att säga att jag snart kommer gå ned i lågvarv på bloggen under två veckors tid, för att hämta kraft inför hösten. 2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Jag har gjort, och kommer att göra några förändringar, i lay-out och innehåll.
Till att börja med har jag försökt göra texten lättare att läsa - kudos Johan Tunberger och Olof Santesson - och bättre anpassad till mobilformatet.
Jag kommer inte att fortsätta med månadens fokusområde. Jag gjorde en stor uppdatering i mitten av juli på Filippinerna som bara försvann i cyberrymden eller så raderade jag den av misstag. Hursomhelst tar det för mycket energi att ta fram material, så jag lägger den på annat istället.
I början av september tänker jag pröva ett nytt grepp för att förnya sidan, som jag diskuterat med Joachim Keim (@sejoke).
Jag vill också passa på att säga att jag snart kommer gå ned i lågvarv på bloggen under två veckors tid, för att hämta kraft inför hösten. 2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-08-01
Syrien - närmare inbördeskriget?
Söndagen blev en bitter dag för Assads motståndare. De syriska säkerrhetsstyrkorna gick in i framförallt Hama, men även några andra städer. Uppemot 150 människor dödades totalt, och idag kommer rapporter att andra styrkor återigen genomför rensningar i norra delen av landet. Tyskland har begärt att FN:s säkerhetsråd omedelbart sammankallas, vilket sker i kväll svensk tid.
Regimen har alltså väntat ut den omringade staden Hama tills Ramadan utropades, och därefter dagen före starten på denna genomfört något som redan nu kallas Ramadanmassakern. De filmer jag hittade på nätet igår gick knappt att titta på.
Regimens hanterande av det syriska upproret har varit totalt kontraproduktivt. Det som började som några hundra protesterande i staden Dera'a för fem månader sedan har över tiden växt till hundratusentals protesterande. Presidenten har alltjämt personligen ett ganska starkt stöd i landet, men de religiösa undertonerna i konflikten blir allt starkare.
Tidigare följde det sunnitiska prästerskapet regimen efter tidigare överenskommelser. Under Ramadan kan vi förvänta oss att dessa kommer att flytta fram positionerna genom att genomföra böner på samma sätt som man alltid gjort, medan regimen helst vill att folk håller sig hemma. Allt talar för att regimen inte kommer kunna genomdriva den viljan. Det riskerar att bli som jag skrev i förra inlägget: Fredag hela veckan.
På den militära och polisiära sidan ser det också allt mörkare ut för regimen. Assad har nu bundit upp sina bästa enheter i dessa aktioner, för trots gårdagens massaker har dessa ännu inte kontrollen över staden Hama. Min bild är att det pågår gatustrider mellan beväpnade motståndsgrupper och 4. pansardivisionen i stadens centrum. Gatustrider tar tid och konsumerar mycket ammunition och drivmedel. Detta innebär att regimen får svårare att sända sina fåtaliga elitförband kors och tvärs för att släcka bränder.
I öster är 7. divisionen insatt för att försöka återfå kontrollen över viktigare städer. I östra delen av Syrien finns det uppgifter om deserteringar i stor skala från andra arméenheter. Det är den enskilt farligaste faktorn för Assad. Den dag armén inte lyder honom längre, så är tiden ute för honom och hans familj. I fredags hoppade generalmajoren Riad El As'ad av offentligt för att bilda den Fria Syriska Armén tillsammans med ett antal andra officerare. Deras uppgift formulerades som att bekämpa det förtryck som Bashar al-Assad leder.
En faktor som däremot gått Assads väg de senaste dagarna är den kollektiva avgången som den turkiska militärledningen genomförde för några dagar sedan. Det finns flera saker som talar för att Turkiet har långt framskridna planer för att kunna gå in i norra Syrien för att skapa en buffertzon vid behov. Jag har tidigare berört denna möjlighet, vilket skulle erbjuda Turkiet flera fördelar. När hela ledningen byts ut, så uppstår naturligen en viss ledningssvacka för den turkiska krigsmakten, vilket alltså Assad möjligen utnyttjar när han i morse åter sände sina trupper norrut. Ramadan ökar också det turkiska motståndet att hamna i väpnad konflikt med andra muslimer under just den perioden. Det kan innebära att Assad kan koncentrera sig på det inre motståndet under augusti.
Räkna med stegrad konflikt med stor risk för att inbördeskrig bryter ut i Syrien den närmaste månaden. 2011 är ett långt år.
Senste inlägget om Syrien: Assad - två månader kvar?
Första inlägget om Syrien: Syrien - Fly eller illa fäkta?
DN
SvD
Aftonbladet
Regimen har alltså väntat ut den omringade staden Hama tills Ramadan utropades, och därefter dagen före starten på denna genomfört något som redan nu kallas Ramadanmassakern. De filmer jag hittade på nätet igår gick knappt att titta på.
Regimens hanterande av det syriska upproret har varit totalt kontraproduktivt. Det som började som några hundra protesterande i staden Dera'a för fem månader sedan har över tiden växt till hundratusentals protesterande. Presidenten har alltjämt personligen ett ganska starkt stöd i landet, men de religiösa undertonerna i konflikten blir allt starkare.
Tidigare följde det sunnitiska prästerskapet regimen efter tidigare överenskommelser. Under Ramadan kan vi förvänta oss att dessa kommer att flytta fram positionerna genom att genomföra böner på samma sätt som man alltid gjort, medan regimen helst vill att folk håller sig hemma. Allt talar för att regimen inte kommer kunna genomdriva den viljan. Det riskerar att bli som jag skrev i förra inlägget: Fredag hela veckan.
På den militära och polisiära sidan ser det också allt mörkare ut för regimen. Assad har nu bundit upp sina bästa enheter i dessa aktioner, för trots gårdagens massaker har dessa ännu inte kontrollen över staden Hama. Min bild är att det pågår gatustrider mellan beväpnade motståndsgrupper och 4. pansardivisionen i stadens centrum. Gatustrider tar tid och konsumerar mycket ammunition och drivmedel. Detta innebär att regimen får svårare att sända sina fåtaliga elitförband kors och tvärs för att släcka bränder.
I öster är 7. divisionen insatt för att försöka återfå kontrollen över viktigare städer. I östra delen av Syrien finns det uppgifter om deserteringar i stor skala från andra arméenheter. Det är den enskilt farligaste faktorn för Assad. Den dag armén inte lyder honom längre, så är tiden ute för honom och hans familj. I fredags hoppade generalmajoren Riad El As'ad av offentligt för att bilda den Fria Syriska Armén tillsammans med ett antal andra officerare. Deras uppgift formulerades som att bekämpa det förtryck som Bashar al-Assad leder.
En faktor som däremot gått Assads väg de senaste dagarna är den kollektiva avgången som den turkiska militärledningen genomförde för några dagar sedan. Det finns flera saker som talar för att Turkiet har långt framskridna planer för att kunna gå in i norra Syrien för att skapa en buffertzon vid behov. Jag har tidigare berört denna möjlighet, vilket skulle erbjuda Turkiet flera fördelar. När hela ledningen byts ut, så uppstår naturligen en viss ledningssvacka för den turkiska krigsmakten, vilket alltså Assad möjligen utnyttjar när han i morse åter sände sina trupper norrut. Ramadan ökar också det turkiska motståndet att hamna i väpnad konflikt med andra muslimer under just den perioden. Det kan innebära att Assad kan koncentrera sig på det inre motståndet under augusti.
Räkna med stegrad konflikt med stor risk för att inbördeskrig bryter ut i Syrien den närmaste månaden. 2011 är ett långt år.
Senste inlägget om Syrien: Assad - två månader kvar?
Första inlägget om Syrien: Syrien - Fly eller illa fäkta?
DN
SvD
Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)