Utvecklingen kring Libyen har de senaste dagarna haft karaktären av ett steg framåt, två steg bakåt för väst och rebellerna.
I den positiva bägaren kan rebellerna stoppa några mindre taktiska segrar i västra delen av landet kring gränsen mot Tunisien. Rebellernas övergångsråd har också erkänts som det libyska folkets legitima företrädare av Storbritannien. Detta är en framgång för rebellerna, eftersom det öppnar upp för att de ska kunna göra anspråk på den libyska statens tillgångar i Storbritannien. Erkänandet är en notabel positionsförändring hos Storbritannien som tidigare hävdade att landet erkände länder, och inte regeringar. Sammanlagt har nu ett trettiotal stater erkänt rådet som Libyens legitima företrädare.
Men, i den negativa bägaren har kulorna varit svartare de här dagarna. Till att börja med så beslutade den italienska senaten att minska det italienska engagemanget med 900 människor. Detta beslut måste förvisso bekräftas av underhuset innan det verkställs, men det mesta talar för att den forna kolonialmakten alltså drar ned styrkan väsentligt. Landet slutar också operera Typhoonplan, vilket indikerar att flygförbudszonen nu närmast är permanent utan insats.
En av de största supportrarna i det amerikanska politiska systemet, den republikanske senatorn John McCain, har skrivit brev till övergångsrådet och bett dem utreda Human Rights Watch uppgifter om övergrepp, framförallt i västra Libyen. Enligt tidningen The Independent, så varnar senator McCain för att det amerikanska stödet annars riskeras.
Den värsta smällen i bildlig mening skedde i torsdags när rebellernas militäre chef, general Younis, sköts utanför Benghazi. Ryktesspridningen är stor kring vad som skett, men helt klart är att han kallats tillbaka från fronten för någon form av utfrågning. Younis var ju Khaddafis närmaste vapendragare i över 40 år innan han i senare delen av februari bytte sida.
Rebellrådet hävdar att han dödades av Khaddafianhängare, men det mesta talar för att han dödats av en rebellfraktion i form av 17-februari- Martyrbrigaden som består av tidigare medlemmar i Libyan Islamic Fighting Group. Skälet skulle vara att Younis haft kontakter med Khaddafis kretsar, och därför ansetts vara en förrädare. I inlägget Elvis has left the building berörde jag kort möjligheten att han var planterad av Khaddafi. Regimens reaktioner på dödsbudet har varit intressant, eftersom han borde räknas en förrädare. I ett uttalande säger en talesman att Younis var en "libysk medborgare" med det implicita budskapet att han skulle få en rättegång i Tripoli till skillnad från Benghazi.
Om rebellerna dödat Younis, så har de förlorat sin bäste befälhavare och de har dessutom tappat legitimitet som demokratisk kraft. I västs huvudstäder är inte seden att skjuta misstänkta accepterad.
Det kan därför vara logiskt att Storbritannien därför har erkänt rebellerna som legitima företrädare. Det öppnar nämligen upp för att sakta dra ned på det egna militära engagemanget, och låta rebellerna kämpa vidare. Problemet är att Younis klan - Obeidi - inte lär låta detta passera. Risken för en splittring inom rebellsidan är därför överhängande, och skulle kunna leda till att Obeidiklanen söker sig västerut.
Som mina amerikanska vänner brukar säga:
The road to hell is paved with good intentions!
Expressen
DN
2011-07-30
2011-07-28
Mer om NATO:s utvärdering
På regeringens hemsida finns en översättning avNATO:s PARP-utvärdering när det gäller dess sammanfattning och slutsatser.
När det gäller de Partnerskapsmål som vi förbundit oss att nå under tidsperioden, så visar utvärderingen att vi i allt väsentligt nått dessa, även om det finns brister. Ingen utveckling av närluftvärn, oförmåga att säkert kommunicera med andras enheter är ett par av dessa som pekas ut.
När det gäller utvärderingens slutsatser om vår försvarsförmåga som försvarsministern åberopar finns det utrymme för tolkningar. Försvarsministern citerar i sin debattartikel valda delar av dessa:
"Armén: ”Sverige satsar stort på att utveckla sina markstridskrafter. Insatsförbanden kommer att ha lätta, medeltunga och tunga förmågor och kan sålunda bidra till samtliga operativa krishanteringsinsatser både inom och utanför Sverige.”
Marinen: ”Marinen har väl utvecklade förmågor inom kustförsvar och kustnära strid i de vatten som omger Sverige. Insatser till stöd för multinationella insatser har framgångsrikt genomförts långt utanför närområdet.”
Flygvapnet: ”Sverige vidmakthåller en mångsidig uppsättning flygstridskrafter som kan stödja det nationella försvarets behov, men som också har en inbyggd förmåga att delta i multinationella, även Natoledda, krishanteringsinsatser.”"
Men, längre ned i utvärderingen avseende respektive stridskrafter låter det nämligen lite annorlunda:
(Markstridskrafter) "Försörjningen av tillräckligt tränade soldater kommer att vara central. En hög beredskap och helt frivilliga markstridskraftsbataljoner ska enligt Natostandard uppnå minst 90 % personaluppfyllnad."
Här är det lite svårtolkat, och vi skulle vara betjänta av tillgången till originalspråkets skrivning. Här behöver jag hjälp av läsekretsen. Jag tolkar detta som att vi inte i NATO:s ögon når detta, då våra bataljoner kommer ha kring 70 % kontinuerligt tjänstgörande som mest enligt planerna.
(Marinstridskrafter) "I detta sammanhang kommer den framtida ytgående flottan, inbegripet de fem fartygen av Visbyklass med avancerad smygteknik, att kräva ytterligare kommunikationsutrustning och bestyckning för närförsvar, särskilt mot asymmetriska hot.......Andra ytgående fartyg, inbegripet de flesta av minröjningsfartygen, är i allmänhet för små med begränsad uthållighet för långvariga insatser. Inga av de fartyg som används för närvarande har helikopterkapacitet (HMS [Edit] Carlskrona [Slut edit] har - red anm), med undantag för det nya fartyget i Visbyklass där en liten helikopter kan landa på akterdäck. Det finns ingen hangar. Förbättrade stödförmågor till sjöss för stridsfartyg skulle förbättra möjligheten att delta i insatser under längre perioder."
En hel del att åtgärda för dessa således, även om ingen av dessa är okända för den insatte när det gäller en flotta som varit satt på svältkur.
(Luftstridskrafter) "Flygvapnet bör fortsatt prioritera utveckling av möjligheten att understödja de svenska markstridskrafterna; förmågan att verka i integrerade operationer som inbegriper förmågan att lämna flygunderstöd, stödja med helikopter och andra resurser. Detta skulle öka försvarsmaktens övergripande förmåga substantiellt."
Stridsflyget är i hygglig form, men det är intressant att NATO skriver att vi genom att utveckla en förmåga att understödja markstridskrafterna skulle öka vår sammanlagda förmåga substansiellt.
Min argumentation kan summeras som:
1. NATO säger att vårt skisserade försvar inte klarar av att försvara landet mot ytterst ihärdiga och utdragna angrepp (krig). I utvärderingen redogörs för ett antal brister när det gäller vår skisserade förmåga (se ovan).
2. FOI varnar för i olika rapporter att det skisserade försvaret kommer att bli dyrare än planerat.
Stockholm - vi har ett problem.
När det gäller de Partnerskapsmål som vi förbundit oss att nå under tidsperioden, så visar utvärderingen att vi i allt väsentligt nått dessa, även om det finns brister. Ingen utveckling av närluftvärn, oförmåga att säkert kommunicera med andras enheter är ett par av dessa som pekas ut.
När det gäller utvärderingens slutsatser om vår försvarsförmåga som försvarsministern åberopar finns det utrymme för tolkningar. Försvarsministern citerar i sin debattartikel valda delar av dessa:
"Armén: ”Sverige satsar stort på att utveckla sina markstridskrafter. Insatsförbanden kommer att ha lätta, medeltunga och tunga förmågor och kan sålunda bidra till samtliga operativa krishanteringsinsatser både inom och utanför Sverige.”
Marinen: ”Marinen har väl utvecklade förmågor inom kustförsvar och kustnära strid i de vatten som omger Sverige. Insatser till stöd för multinationella insatser har framgångsrikt genomförts långt utanför närområdet.”
Flygvapnet: ”Sverige vidmakthåller en mångsidig uppsättning flygstridskrafter som kan stödja det nationella försvarets behov, men som också har en inbyggd förmåga att delta i multinationella, även Natoledda, krishanteringsinsatser.”"
Men, längre ned i utvärderingen avseende respektive stridskrafter låter det nämligen lite annorlunda:
(Markstridskrafter) "Försörjningen av tillräckligt tränade soldater kommer att vara central. En hög beredskap och helt frivilliga markstridskraftsbataljoner ska enligt Natostandard uppnå minst 90 % personaluppfyllnad."
Här är det lite svårtolkat, och vi skulle vara betjänta av tillgången till originalspråkets skrivning. Här behöver jag hjälp av läsekretsen. Jag tolkar detta som att vi inte i NATO:s ögon når detta, då våra bataljoner kommer ha kring 70 % kontinuerligt tjänstgörande som mest enligt planerna.
(Marinstridskrafter) "I detta sammanhang kommer den framtida ytgående flottan, inbegripet de fem fartygen av Visbyklass med avancerad smygteknik, att kräva ytterligare kommunikationsutrustning och bestyckning för närförsvar, särskilt mot asymmetriska hot.......Andra ytgående fartyg, inbegripet de flesta av minröjningsfartygen, är i allmänhet för små med begränsad uthållighet för långvariga insatser. Inga av de fartyg som används för närvarande har helikopterkapacitet (HMS [Edit] Carlskrona [Slut edit] har - red anm), med undantag för det nya fartyget i Visbyklass där en liten helikopter kan landa på akterdäck. Det finns ingen hangar. Förbättrade stödförmågor till sjöss för stridsfartyg skulle förbättra möjligheten att delta i insatser under längre perioder."
En hel del att åtgärda för dessa således, även om ingen av dessa är okända för den insatte när det gäller en flotta som varit satt på svältkur.
(Luftstridskrafter) "Flygvapnet bör fortsatt prioritera utveckling av möjligheten att understödja de svenska markstridskrafterna; förmågan att verka i integrerade operationer som inbegriper förmågan att lämna flygunderstöd, stödja med helikopter och andra resurser. Detta skulle öka försvarsmaktens övergripande förmåga substantiellt."
Stridsflyget är i hygglig form, men det är intressant att NATO skriver att vi genom att utveckla en förmåga att understödja markstridskrafterna skulle öka vår sammanlagda förmåga substansiellt.
Min argumentation kan summeras som:
1. NATO säger att vårt skisserade försvar inte klarar av att försvara landet mot ytterst ihärdiga och utdragna angrepp (krig). I utvärderingen redogörs för ett antal brister när det gäller vår skisserade förmåga (se ovan).
2. FOI varnar för i olika rapporter att det skisserade försvaret kommer att bli dyrare än planerat.
Stockholm - vi har ett problem.
2011-07-26
NATO värderar vårt försvar
Försvarsminister Sten Tolgfors skrev igår påDN Debatt om hur en utvärdering av svensk försvarsförmåga och försvarsreform av NATO visat vilken god förmåga vi har.
Försvarsministern:
"Natos utvärdering verifierar den svenska försvarsreformen och är genomgående mycket positiv till den svenska försvarsförmågan. Nato konstaterar att Sverige har god förmåga att försvara sitt eget territorium. Den nya svenska insatsorganisationen kommer att kunna bli en av de mest användbara i Europa. Natos utvärdering går helt emot delar av den svenska försvarsdebatten och negativa uttalanden om den svenska försvarsförmågan. Det vi gör är precis det som enligt Nato krävs för att nå verklig försvarsförmåga."
Det är tuffa besked för de av oss försvarsdebattörer som hävdar att vår krigföringsförmåga är otillräcklig. Men alla av statsrådets utropstecken kan inte passera utan kommentarer.
Det är glädjande att departementet med statsrådet i spetsen utsätter vår krigföringsförmåga för en utomstående granskning. När vi nu fått en sådan utförd av en organisation som vi inte är medlemmar i, och därefter resultatet redovisat av ministern, så ska det bli utomordentligt intressant att få ta del av denna på en publik domän. Av vad jag förstår så har vi levererat underlag till NATO för att de ska kunna genomföra en sådan utvärdering. Skattebetalarna som ju finansierar vårt försvar torde ha minst lika stor rätt att ta del av denna som alla NATO-ländernas skattebetalare genom deras statstjänstemän.
För det andra är det intressant att försvarsministern lyfter fram denna utvärdering på DN Debatt när han samtidigt har två myndigheter under sig som i byråkratisk klartext säger att vår försvarsförmåga urholkas till följd av prisökningar inom materielområdet. Både Försvarsmakten och FOI hävdar detta i olika rapporter och kommentarer . FOI har också tidigare varnat för att personalförsörjningsreformen är underfinansierad.
Detta hör också samman med de exempel som försvarsministern för fram angående Danmark och Finland. Försvarsministern:
"Sverige är ett av få länder i Europa med stabila försvarsanslag, många tvingas nu till drastiska nedskärningar. Finland och Danmark till exempel planerar att skära ner försvarsanslagen med cirka 2 miljarder kronor vardera. Det motsvarar cirka tio procent av respektive försvarsbudget."
Vad som inte framgår är balansen i dessa exempel jämfört med Sverige. Om både ÖB och GD FOI på olika sätt varnar för en underfinansiering av Försvarsmakten - vad är då skillnaden? Om myndigheterna har rätt, så kommer vi få genomgå en försämring av vår planerade operativa förmåga.
Dit hör bland annat vår förmåga till expeditionära insatser som enligt försvarsministern får tummen upp av NATO. Just nu ser vår beredskap ut för dessa så här: ett transportflygplan, ett kompani och en enhet ur Särskilda Operationsgruppen kan efter 10 dagar genomföra en sådan insats. Punkt.
Om vår handelsberoende nation skulle drabbas av svåra störningar i sjöfarten i form av mineringar i Persiska viken eller utvidgade piratangrepp i Adenviken, så skulle det ta 90 dagar innan ett svenskt örlogsfartyg skulle kunna avsegla för att hjälpa till att bryta dessa. Inga otänkbara scenarion längre.
I maj skrev några av våra förtroendevalda inom Kungl Krigsvetenskapsakademin en debattartikel på DN Debatt, där de redogjorde för resultaten i den studie som vi i Akademin genomfört om de militära möjligheterna att uppfylla solidaritetsförklaringen vid spänningar och konflikter i närområdet, exempelvis i Baltikum. Studien visade på allvarliga brister redan vid tämligen låg anspänning. Luftvärn, ubåtsjaktförmåga och ledning är några av de brister vi identifierade.
Det mest anmärkningsvärda i artikeln är dock exemplet, där NATO:s syn på vår försvarsförmåga av landet på egen hand, citeras. Mitt intryck är att försvarsministern tar detta som intäkt för att vi gör rätt :
"Nu står det också klart att de värderar vår nationella försvarsförmåga högt."
Enligt statsrådet skriver NATO följande:
"Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp."
Jag som trodde att målet med vårt försvar i nuvarande allianslöshet var att vi skulle kunna försvara oss mot just ihärdiga och utdragna angrepp.
Försvarsministern:
"Natos utvärdering verifierar den svenska försvarsreformen och är genomgående mycket positiv till den svenska försvarsförmågan. Nato konstaterar att Sverige har god förmåga att försvara sitt eget territorium. Den nya svenska insatsorganisationen kommer att kunna bli en av de mest användbara i Europa. Natos utvärdering går helt emot delar av den svenska försvarsdebatten och negativa uttalanden om den svenska försvarsförmågan. Det vi gör är precis det som enligt Nato krävs för att nå verklig försvarsförmåga."
Det är tuffa besked för de av oss försvarsdebattörer som hävdar att vår krigföringsförmåga är otillräcklig. Men alla av statsrådets utropstecken kan inte passera utan kommentarer.
Det är glädjande att departementet med statsrådet i spetsen utsätter vår krigföringsförmåga för en utomstående granskning. När vi nu fått en sådan utförd av en organisation som vi inte är medlemmar i, och därefter resultatet redovisat av ministern, så ska det bli utomordentligt intressant att få ta del av denna på en publik domän. Av vad jag förstår så har vi levererat underlag till NATO för att de ska kunna genomföra en sådan utvärdering. Skattebetalarna som ju finansierar vårt försvar torde ha minst lika stor rätt att ta del av denna som alla NATO-ländernas skattebetalare genom deras statstjänstemän.
För det andra är det intressant att försvarsministern lyfter fram denna utvärdering på DN Debatt när han samtidigt har två myndigheter under sig som i byråkratisk klartext säger att vår försvarsförmåga urholkas till följd av prisökningar inom materielområdet. Både Försvarsmakten och FOI hävdar detta i olika rapporter och kommentarer . FOI har också tidigare varnat för att personalförsörjningsreformen är underfinansierad.
Detta hör också samman med de exempel som försvarsministern för fram angående Danmark och Finland. Försvarsministern:
"Sverige är ett av få länder i Europa med stabila försvarsanslag, många tvingas nu till drastiska nedskärningar. Finland och Danmark till exempel planerar att skära ner försvarsanslagen med cirka 2 miljarder kronor vardera. Det motsvarar cirka tio procent av respektive försvarsbudget."
Vad som inte framgår är balansen i dessa exempel jämfört med Sverige. Om både ÖB och GD FOI på olika sätt varnar för en underfinansiering av Försvarsmakten - vad är då skillnaden? Om myndigheterna har rätt, så kommer vi få genomgå en försämring av vår planerade operativa förmåga.
Dit hör bland annat vår förmåga till expeditionära insatser som enligt försvarsministern får tummen upp av NATO. Just nu ser vår beredskap ut för dessa så här: ett transportflygplan, ett kompani och en enhet ur Särskilda Operationsgruppen kan efter 10 dagar genomföra en sådan insats. Punkt.
Om vår handelsberoende nation skulle drabbas av svåra störningar i sjöfarten i form av mineringar i Persiska viken eller utvidgade piratangrepp i Adenviken, så skulle det ta 90 dagar innan ett svenskt örlogsfartyg skulle kunna avsegla för att hjälpa till att bryta dessa. Inga otänkbara scenarion längre.
I maj skrev några av våra förtroendevalda inom Kungl Krigsvetenskapsakademin en debattartikel på DN Debatt, där de redogjorde för resultaten i den studie som vi i Akademin genomfört om de militära möjligheterna att uppfylla solidaritetsförklaringen vid spänningar och konflikter i närområdet, exempelvis i Baltikum. Studien visade på allvarliga brister redan vid tämligen låg anspänning. Luftvärn, ubåtsjaktförmåga och ledning är några av de brister vi identifierade.
Det mest anmärkningsvärda i artikeln är dock exemplet, där NATO:s syn på vår försvarsförmåga av landet på egen hand, citeras. Mitt intryck är att försvarsministern tar detta som intäkt för att vi gör rätt :
"Nu står det också klart att de värderar vår nationella försvarsförmåga högt."
Enligt statsrådet skriver NATO följande:
"Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp."
Jag som trodde att målet med vårt försvar i nuvarande allianslöshet var att vi skulle kunna försvara oss mot just ihärdiga och utdragna angrepp.
2011-07-24
Försvarspolitiken och början på slutet i Afghanistan
Jag hade ingen lust att blogga om försvarspolitik igår i skenet av den fruktansvärda massakern i Norge. Det är fortfarande svårt att uppbåda den där riktiga skrivarglädjen. Jag känner mig dock skyldig att redovisa vad enkäten om försvarspolitik gav för svar.
Det går inte att dra några som helst slutsatser av en enkät där mellan 90-100 personer svarat. Därtill en grupp människor som har ett försvars- och utrikespolitiskt intresse över genomsnittet, antar jag. De som har svarat har i vart fall uppvisat en stor svarsvariation som åtminstone indikerar att det kunde vara värt att göra en undersökning på riktigt. Kanske Folk och Försvar skulle kunna göra det?
De två stora grupperna var genomgående Politikerna (P) och Försvarsmakten (F). När det gällde vem som var drivande för införandet av ny materielförsörjningsstrategi svarade 52 % P och 26 % F. Skillnaden var stora när det gällde införandet av ny personalförsörjning: P 42 % och F 53 %. Avseende våra insatserna, så var också olikheterna snarlika. När det gällde Libyen svarade 62 % P och 17 % för F, vilket kan konstrateras mot Afghanistan, där resultatet var [Edit 26/7] 48 % [slut Edit] för bägge alternativen.
För de övriga tre kategorierna var de högsta resultaten: Försvarsindustrin som drivande för materielförsörjningsstrategin (8 %), Ledarskribenter för Libyen (8 %) och Annan för Libyen (6 %). Den senare tolkar jag som att opinionen drivits av gräsrötter och så att säga skapat sig själv.
Om vi för en sekund gör enkäten representativ för en allmän uppfattning, så kan det finnas skäl att reflektera över den riskexponering som Försvarsmakten kan vara under när det gäller eventuella bakslag i personalförsörjningen och Afghanistan
I just Afghanistan påbörjades igår överlämnandet av säkerhetsansvaret för staden Mazar-e-Sharif, vilket känns skönt. Det markerar början på slutet när det gäller vår insats i Afghanistan, och flera tusen svenskar har gjort ett stort arbete för att komma dit. Det innebär tyvärr inte att farorna och vedermödorna är över, långt därifrån.
Jag fäste mig vid två saker. Dels hölls cermonin vid Högkvarteret för 209. armékåren, vilket inte känns som ett styrkebesked. Givet den retorik som finns i norra Afghanistan och den betydelse som överföringen av ansvaret tillmäts, så borde detta skett i full åsyn för civilbefolkningen. Å andra sidan genomfördes motsvarande cermoni för Herat i torsdags på motsvarande sätt vid Högkvarteret för 207. armékåren.
Det andra var guvernör Attas retorik vid cermonin som får mig att undra vad vi har gjort där, även om jag förstår att det är avsett för en afghansk publik. Guvernör Atta 23/7 2011:
"In the past nine years PRTs (Provincial Reconstruction Teams) haven't done any significant job in terms of reconstruction and development in Balkh, so their presence and absence would be the same and wouldn't make any difference"
Otack är världens lön.
Det går inte att dra några som helst slutsatser av en enkät där mellan 90-100 personer svarat. Därtill en grupp människor som har ett försvars- och utrikespolitiskt intresse över genomsnittet, antar jag. De som har svarat har i vart fall uppvisat en stor svarsvariation som åtminstone indikerar att det kunde vara värt att göra en undersökning på riktigt. Kanske Folk och Försvar skulle kunna göra det?
De två stora grupperna var genomgående Politikerna (P) och Försvarsmakten (F). När det gällde vem som var drivande för införandet av ny materielförsörjningsstrategi svarade 52 % P och 26 % F. Skillnaden var stora när det gällde införandet av ny personalförsörjning: P 42 % och F 53 %. Avseende våra insatserna, så var också olikheterna snarlika. När det gällde Libyen svarade 62 % P och 17 % för F, vilket kan konstrateras mot Afghanistan, där resultatet var [Edit 26/7] 48 % [slut Edit] för bägge alternativen.
För de övriga tre kategorierna var de högsta resultaten: Försvarsindustrin som drivande för materielförsörjningsstrategin (8 %), Ledarskribenter för Libyen (8 %) och Annan för Libyen (6 %). Den senare tolkar jag som att opinionen drivits av gräsrötter och så att säga skapat sig själv.
Om vi för en sekund gör enkäten representativ för en allmän uppfattning, så kan det finnas skäl att reflektera över den riskexponering som Försvarsmakten kan vara under när det gäller eventuella bakslag i personalförsörjningen och Afghanistan
I just Afghanistan påbörjades igår överlämnandet av säkerhetsansvaret för staden Mazar-e-Sharif, vilket känns skönt. Det markerar början på slutet när det gäller vår insats i Afghanistan, och flera tusen svenskar har gjort ett stort arbete för att komma dit. Det innebär tyvärr inte att farorna och vedermödorna är över, långt därifrån.
Jag fäste mig vid två saker. Dels hölls cermonin vid Högkvarteret för 209. armékåren, vilket inte känns som ett styrkebesked. Givet den retorik som finns i norra Afghanistan och den betydelse som överföringen av ansvaret tillmäts, så borde detta skett i full åsyn för civilbefolkningen. Å andra sidan genomfördes motsvarande cermoni för Herat i torsdags på motsvarande sätt vid Högkvarteret för 207. armékåren.
Det andra var guvernör Attas retorik vid cermonin som får mig att undra vad vi har gjort där, även om jag förstår att det är avsett för en afghansk publik. Guvernör Atta 23/7 2011:
"In the past nine years PRTs (Provincial Reconstruction Teams) haven't done any significant job in terms of reconstruction and development in Balkh, so their presence and absence would be the same and wouldn't make any difference"
Otack är världens lön.
2011-07-22
Paus i sändningen
Jag hade tänkt att arbeta med enkäten och skriva ett inlägg om denna. Men jag fastnade i den norska händelseutvecklingen som jag minutföljer. Åter i morgon vid tangentbordet istället.
2011-07-21
Självmordsbomben i Mazar-e-Sharif
Sällan har någon så snabbt fått stöd för en delhypotes som Försvarsmaktens Informationsdirektör, Erik Lagersten, har fått det senaste dygnet. För ett par dagar sedan skrev SvD om rapporterringen från Afghanistan. Wilhelm Agrell pekade på faran för att Försvarsmaktens rapportering tonar ned problem och tenderar till att ge en alltför positiv av läget. Den risken bör vi defenitivt ta på allvar, enligt min uppfattning.
Erik Lagersten menade bland annat att Försvarsmaktens rapportering får stå oemotsagd på grund av bristande medial rapportering, och att detta är olyckligt.
Igår, svensk lunchtid, inträffade så ett självmordsattentat i Mazar-e-Sharif, där fem människor dödades och ett femtontal skadades av en bomb som sannolikt utlöstes av en människa på cykel. Jag har avvaktat ett helt dygn och har till slut konstaterat att jag inte hittat något om denna händelse i svensk riksmedia. Däremot har utländsk media rapporterat om detta. Försvarsmakten rapporterade strax efter lunch igår.
Det är trist när ingen media följer detta mer noggrannt. Explosionen inträffar tre dygn innan vi ska påbörja överlämningen av säkerhetsansvaret till afghanska myndigheter för staden, vilket är ett bakslag för alla.
Det är ganska förutsägbart att de väpnade motståndsgrupperna kommer att intentifiera sina attacker mot de sju städer och provinser, där överlämningen av säkerhetsansvaret just har börjat. Enligt bildtexten på Försvarsmaktens hemsida så "fraktade" mannen bomben på en cykel, vilket kan indikera att han var under förflyttning till annan plats för ett annat mål. Det är svårt att finna advekata mål i det fattiga distriktet, där explosionen skedde. Med anledning av det ökade antalet riktade likvideringar som talibaner m fl genomfört sista tiden, så är det rimligt att anta att de kommer att försöka sig på sådana, även i Mazar-e-Sharif.
Jag har tidigare skrivit om guvernörens nya nervositet och vägran att lämna bostad och kontor av rädsla för att bli utsatt för ett attentat. En fullt förståelig rädsla, eftersom han sannolikt har konkreta hot mot sig. Guvernören Atta har tidigare haft nästan fullständig kontroll över vår del av norra Afghanistan. Att en självmordsbombare lyckats penetrera det förstärkta skyddet inför cermonin är illavarslande. Å andra sidan tar det tid att få fram en ersättare, om det var en olyckshändelse.
Överlämningscermonin, som enligt mina informationer, kommer äga rum på lördag, blir en första kraftmätning mellan det väpnade motståndet och den nya afghanska myndigheten. Kommer cermonin att äga rum i Mazar-e-Sharif stad, öppen för allmänheten, eller kommer den att flyttas till en skyddad plats med särskilt inbjudna? Svaret kommer skapa förutsättningar för informationskrigföringen i norr och ge en värdemätare på graden av säkerhet i området.
2011 är ett långt år.
Svara gärna på våra enkätfrågor till höger om vem som driver vad i försvarspolitiken!
Erik Lagersten menade bland annat att Försvarsmaktens rapportering får stå oemotsagd på grund av bristande medial rapportering, och att detta är olyckligt.
Igår, svensk lunchtid, inträffade så ett självmordsattentat i Mazar-e-Sharif, där fem människor dödades och ett femtontal skadades av en bomb som sannolikt utlöstes av en människa på cykel. Jag har avvaktat ett helt dygn och har till slut konstaterat att jag inte hittat något om denna händelse i svensk riksmedia. Däremot har utländsk media rapporterat om detta. Försvarsmakten rapporterade strax efter lunch igår.
Det är trist när ingen media följer detta mer noggrannt. Explosionen inträffar tre dygn innan vi ska påbörja överlämningen av säkerhetsansvaret till afghanska myndigheter för staden, vilket är ett bakslag för alla.
Det är ganska förutsägbart att de väpnade motståndsgrupperna kommer att intentifiera sina attacker mot de sju städer och provinser, där överlämningen av säkerhetsansvaret just har börjat. Enligt bildtexten på Försvarsmaktens hemsida så "fraktade" mannen bomben på en cykel, vilket kan indikera att han var under förflyttning till annan plats för ett annat mål. Det är svårt att finna advekata mål i det fattiga distriktet, där explosionen skedde. Med anledning av det ökade antalet riktade likvideringar som talibaner m fl genomfört sista tiden, så är det rimligt att anta att de kommer att försöka sig på sådana, även i Mazar-e-Sharif.
Jag har tidigare skrivit om guvernörens nya nervositet och vägran att lämna bostad och kontor av rädsla för att bli utsatt för ett attentat. En fullt förståelig rädsla, eftersom han sannolikt har konkreta hot mot sig. Guvernören Atta har tidigare haft nästan fullständig kontroll över vår del av norra Afghanistan. Att en självmordsbombare lyckats penetrera det förstärkta skyddet inför cermonin är illavarslande. Å andra sidan tar det tid att få fram en ersättare, om det var en olyckshändelse.
Överlämningscermonin, som enligt mina informationer, kommer äga rum på lördag, blir en första kraftmätning mellan det väpnade motståndet och den nya afghanska myndigheten. Kommer cermonin att äga rum i Mazar-e-Sharif stad, öppen för allmänheten, eller kommer den att flyttas till en skyddad plats med särskilt inbjudna? Svaret kommer skapa förutsättningar för informationskrigföringen i norr och ge en värdemätare på graden av säkerhet i området.
2011 är ett långt år.
Svara gärna på våra enkätfrågor till höger om vem som driver vad i försvarspolitiken!
2011-07-20
Vem gör vad i försvarspolitiken?
Det blev en intressant diskussion efter inlägget om informationstjänsten i Afghanistan. Försvarsmaktens Informationsdirektör, Erik Lagersten, deltog tillsammans med flera läsare som hade tänkvärda råd eller synpunkter till Informationsdirektören.
Jag uppfattade att de flesta har en stor samsyn om informationstjänsten, och att rapporteringen i media är tunn generellt sätt (goda undantag finns). Den största skiljelinjen tycktes finnas avseende Försvarsmaktens roll för opinionsbildningen. Denna fråga är intressant ur flera aspekter, och har inspirerat mig att sätta ihop en liten enkät med fyra frågor för läsarna till höger, som tar en halvminut att fylla i. Enkäten kommer att vara öppen i 48 timmar.
Se även Wiseman.
Jag uppfattade att de flesta har en stor samsyn om informationstjänsten, och att rapporteringen i media är tunn generellt sätt (goda undantag finns). Den största skiljelinjen tycktes finnas avseende Försvarsmaktens roll för opinionsbildningen. Denna fråga är intressant ur flera aspekter, och har inspirerat mig att sätta ihop en liten enkät med fyra frågor för läsarna till höger, som tar en halvminut att fylla i. Enkäten kommer att vara öppen i 48 timmar.
Se även Wiseman.
2011-07-19
Äntligen flyger vi Blackhawk
Försvarsminister Sten Tolgfors sommar blev nog bättre igår när Försvarsmakten på sin hemsida rapporterade om svenska piloters första flygning med Blackhawk.
Helikopterflottiljen har skickat fyra flygförare på utbildning till Fort Rucker, Alabama, USA, för en förberedande utbildning på sex veckor. Delegationschefen rapporterar att UH-60A (inflygningstyp - red anm) upplevs som effektfull, robust och stabil.
Samma etiketter kan vi nog sätta på beslutet att anskaffa helikopter 16, som UH-60M kommer att kallas av Försvarsmakten. Efter ett traumatiskt decennium med förseningar av Hkp 14 (NH-90) och deblacet med Hkp 10 B (Sjukvårds-SuperPuma) tröttnade uppenbarligen ministern och drev igenom anskaffningen av BlackHawk - något som kan visa sig oerhört viktigt nästa år i Afghanistan.
Det är bra att vi kom ut ur det lilla hamsterhjulet när det gällde medeltung helikopter. Anskaffningen av Hkp 14 har sannolikt trängt in sig på Topp 3-listan över svenska materielfiaskon genom historien med regalskeppet Wasa som given etta. Kan Blackhawk ta sig in på Topp 10-listan för materielsuccéer de senaste 100 åren?
Hela helikoptersnurran som utspelat sig på 2000-talet är symptomatiskt för ett par militära fenomen som vi brottats med under samma period. Till helgen kommer det ett inlägg om den saken. Tills vidare gläds jag med försvarsministern och Helikopterflottiljens personal över denna positiva nyhet.
Helikopterflottiljen har skickat fyra flygförare på utbildning till Fort Rucker, Alabama, USA, för en förberedande utbildning på sex veckor. Delegationschefen rapporterar att UH-60A (inflygningstyp - red anm) upplevs som effektfull, robust och stabil.
Samma etiketter kan vi nog sätta på beslutet att anskaffa helikopter 16, som UH-60M kommer att kallas av Försvarsmakten. Efter ett traumatiskt decennium med förseningar av Hkp 14 (NH-90) och deblacet med Hkp 10 B (Sjukvårds-SuperPuma) tröttnade uppenbarligen ministern och drev igenom anskaffningen av BlackHawk - något som kan visa sig oerhört viktigt nästa år i Afghanistan.
Det är bra att vi kom ut ur det lilla hamsterhjulet när det gällde medeltung helikopter. Anskaffningen av Hkp 14 har sannolikt trängt in sig på Topp 3-listan över svenska materielfiaskon genom historien med regalskeppet Wasa som given etta. Kan Blackhawk ta sig in på Topp 10-listan för materielsuccéer de senaste 100 åren?
Hela helikoptersnurran som utspelat sig på 2000-talet är symptomatiskt för ett par militära fenomen som vi brottats med under samma period. Till helgen kommer det ett inlägg om den saken. Tills vidare gläds jag med försvarsministern och Helikopterflottiljens personal över denna positiva nyhet.
2011-07-18
Foten i kläm? - Jajamen! (Afghanistan)
Professor i underrättelseanalys och Akademiledamoten, Wilhelm Agrell, citeras i dagens SvD angående informationstjänsten avseende vår insats i Afghanistan:
"Det blir viktigare och viktigare att skapa en positiv bild av insatsen och de resultat som man uppnår. För den bilden påverkar stödet hos den allmänna opinionen. Förlorar man det stödet försvinner också det politiska stödet för insatsen."
Det är ett spännande ämne som luftas. Försvarsmakten svarar genom Informationsdirektören Erik Lagersten att myndigheten inte beskriver insatsen med en positiv bild som utgångspunkt. Erik Lagersten hävdar att bilden av rapporteringen är en konsekvens av att myndigheten är snabb och tämligen ensam om att rapportera om Afghanistan. Det är en bild jag kan känna igen mig i, och Försvarsmaktens information om pågående insatser har sakta, men säkert, blivit bättre det senaste året. Mer tveksamhet känner jag däremot för diskussionen om att påverka opinionsbildningen, särskilt det politiska beslutsfattandet. Informationsdirektören:
"Jag skulle inte kalla det opinionsbildning, utan så bred information som möjligt i syfte att stödja beslutet."
Etiketten är inte här det viktiga, utan uppsåtet att stödja beslutet. En avslutning som ...."att stödja beslutsfattandet", hade jag känt mig mer bekväm med.
Både Agrell och Lagersten har poänger i sina resonemang. Det vore intressant om SvD kunde följa upp med redaktionella kommentarer. Mycket av diskussionen är ju en konsekvens av ett tomrum i rapporteringen. Maktutövning, i synnerhet med vapen, ska följas, rapporteras och granskas av en fri media.
Denna skulle till exempel kunna ta avstamp i Afghan NGO Safety Office senaste kvartalsrapport. Denna gång har de en jämförelse med 2009:s andra kvartal. För våra provinser ser läget ut så här när det gäller väpnade attacker från väpnat motstånd. (2009 inom parentes):
Balkh 89 (25)
Jowzjan 75 (15)
Sar-e-Pul 59 (6)
Samangan 5 (1)
228 attacker april - juni 2011 istället för 47 under motsvarande period 2009. Nära en femdubbling av antalet attacker i PRT MeS ansvarsområde på två år. Alla indikatorer pekar åt fel håll, visa mig gärna exempel på motsatsen.
Talibanerna bedriver riktade likvideringar mot regimens toppfunktionärer - oavsett etniciteter, den gamla alliansen beväpnar och berikar sig, väst är på väg ut och människor är rasande på korruptionen. Denna situation reder inte ens den mest positive medarbetaren vid Informationsstaben ut.
Det är som mina brittiska vänner brukar säga:
"There will be plenty of tears before bedtime"
2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
"Det blir viktigare och viktigare att skapa en positiv bild av insatsen och de resultat som man uppnår. För den bilden påverkar stödet hos den allmänna opinionen. Förlorar man det stödet försvinner också det politiska stödet för insatsen."
Det är ett spännande ämne som luftas. Försvarsmakten svarar genom Informationsdirektören Erik Lagersten att myndigheten inte beskriver insatsen med en positiv bild som utgångspunkt. Erik Lagersten hävdar att bilden av rapporteringen är en konsekvens av att myndigheten är snabb och tämligen ensam om att rapportera om Afghanistan. Det är en bild jag kan känna igen mig i, och Försvarsmaktens information om pågående insatser har sakta, men säkert, blivit bättre det senaste året. Mer tveksamhet känner jag däremot för diskussionen om att påverka opinionsbildningen, särskilt det politiska beslutsfattandet. Informationsdirektören:
"Jag skulle inte kalla det opinionsbildning, utan så bred information som möjligt i syfte att stödja beslutet."
Etiketten är inte här det viktiga, utan uppsåtet att stödja beslutet. En avslutning som ...."att stödja beslutsfattandet", hade jag känt mig mer bekväm med.
Både Agrell och Lagersten har poänger i sina resonemang. Det vore intressant om SvD kunde följa upp med redaktionella kommentarer. Mycket av diskussionen är ju en konsekvens av ett tomrum i rapporteringen. Maktutövning, i synnerhet med vapen, ska följas, rapporteras och granskas av en fri media.
Denna skulle till exempel kunna ta avstamp i Afghan NGO Safety Office senaste kvartalsrapport. Denna gång har de en jämförelse med 2009:s andra kvartal. För våra provinser ser läget ut så här när det gäller väpnade attacker från väpnat motstånd. (2009 inom parentes):
Balkh 89 (25)
Jowzjan 75 (15)
Sar-e-Pul 59 (6)
Samangan 5 (1)
228 attacker april - juni 2011 istället för 47 under motsvarande period 2009. Nära en femdubbling av antalet attacker i PRT MeS ansvarsområde på två år. Alla indikatorer pekar åt fel håll, visa mig gärna exempel på motsatsen.
Talibanerna bedriver riktade likvideringar mot regimens toppfunktionärer - oavsett etniciteter, den gamla alliansen beväpnar och berikar sig, väst är på väg ut och människor är rasande på korruptionen. Denna situation reder inte ens den mest positive medarbetaren vid Informationsstaben ut.
Det är som mina brittiska vänner brukar säga:
"There will be plenty of tears before bedtime"
2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-07-15
Libyen Akt VIII - I den turkiska basaren
Idag samlas den internationella kontaktgruppen om Libyen för ett nytt möte. Denna gång i Istanbul. Mötet har föregåtts av en mängd utspel. För femtifjärde gången har omvärlden fått höra att Khaddafi snart kommer att lämna makten, vilket denne naturligtvis någon gång kommer att göra.
Italiens premiärminister öppnade upp förra veckan med att säga att han varit emot kriget hela tiden, men att han blivit tvingad av sitt parlament. De närmast allierade skyndade ut för att distansera sig från uttalandet, men sedan luftade den franske försvarsministern att det inte gick att bomba sig fram till en lösning, utan att det var dags att sätta sig ned och tala om saken. Khaddafi kunde få finnas kvar någon annanstans i palatset, men med en annan titel. En bild av hur det skulle kunna sluta som jag bedömer ligger ganska nära verkligheten.
Italien följde upp det hela med att dra tillbaka sitt enda hangarfartyg, Garibaldi, från operationen. Denna åtgärd kom efter ganska stora besparingar på det italienska försvarets internationella verksamhet. Landet har som vi alla vet, stora ekonomiska problem framför sig. USA ställde sig sen igår bakom rysk ledning av medlingsförsök, under förutsättning att det slutar med att Khaddafi tvingas från makten.
Det vi bevittnar är troligen en ouvertyr till en upplösning av det libyska skådespelet. Faktorerna är sannolikt flera. Väst är krigstrött, både psykologiskt, men också logistiskt. Skicket i Europas krigsmakter är sådant att endast ett par veckors högintensiv konflikt kan genomföras med full ammunitionsinsats för kvalificerade system.
Med tiden kommer också alltfler rapporter att även rebellsidan bryter systematiskt mot de lagar som finns i väpnade konflikter. New York Times liksom Human Rights Watch har rapporterat om detta den senaste veckan. I östra Libyen är situationen sannolikt ännu värre, men svårbevakat, eftersom media hindras från att göra sitt arbete där genom trakasserier. Omvärlden värderar också de libyska spelarnas fysiska status. Rebellsidan är fortfarande lika splittrad som jag nämnde i mina första inlägg i frågan. Pengar saknas liksom att det börjar bli mat- och medicinbrist. Militärt kommer rebellsidan nästan ingenstans, trots närmare 6000 attack- och spaningsföretag från NATO som stöd.
Khaddafis regim är också trött. Enligt mediauppgifter värderar amerikansk underrättelsetjänst att denna börjar lida brist på pengar och drivmedel för att hålla igång konfliken en längre tid i samma tempo. Däremot har regimen lyckats samla ganska många supportrar för demonstrationer i Tripoli som överraskat bedömare, när det gäller det folkliga stödet för diktatorn i västra Libyen.
Årstiden är annan en faktor som spär på villigheten att sluta slåss. Klimatet i landet är nu närmast olidligt när det gäller hetta, och så småningom fuktighet. Om ett par veckor börjar också Ramadan och håller på till slutet av augusti. Under denna fastefest kommer tempot gå ned samtidigt som alla libyer förväntar sig att få stöd av sina ledare för att kunna fira denna högtid. Passande nog har den turkiska regeringen lovat rebellsidan 200 milj USD för bland annat detta ändamål.
På ena sidan alltså regimen som kommer slåss för att den närmast ograverad kan sitta kvar i en övergångsregering inför ett val. På andra sidan väst som inte kan tänka sig en lösning, där Khaddafi blir kvar vid någon verkställighetsmakt. Den största nyckeln håller sannolikt USA i. Dels har landet ännu inte fullt ut erkänt rebellrådet med fulla diplomatiska utbyten, vilket krävs för att USA ska kunna släppa frysta libyska tillgångar till en urfattig rebellsida. Detta är den libyska regimen medveten om, och uttalade igår att den kan tänka sig att släppa in amerikanska oljebolag som ersättning för italienska ENI som man i fortsättningen inte vill göra affärer med. Dels står USA för 75% av lufttankningsförmågan, alla UAV:er, strategisk satellitspaning och annan underrättelsetjänst, vilket gör att NATO:s övriga länder är starkt beroende av amerikansk medverkan.
Räkna med att USA kommer att pressa alla sidor att nå en lösning som innebär att Khaddafi försvinner, men med intern heder i behåll som att dra sig tillbaka till ett tält i öknen för att skriva Libyens moderna historia eller något liknande. Den stora striden kommer att stå kring graden av inflytande för dennes söner i en övergångregering. Sannolikt blir de kvar i en sådan, eftersom det kommer inte ta slut förrän regimen uppnått detta.
Likheterna med Suezkrisen 1956 blir allt större. De europeiska stormakterna försöker störta en nordafrikansk diktator, men underskattar motståndaren. USA och Ryssland kommer till slut att göra upp om denna fråga, vilket skulle innebära en stor seger för dessas utrikespolitik, i synnerhet den ryska.
Hur lång tid det tar är svårt att avgöra. Väder och Ramadan kommer att påverka stridstempot och förhandlingsviljan. Oaktat vilket, så är en förhandlingslösning bara slutet på början. Sen måste alla inblandade ta ansvar för att en sådan inte spricker. Svenska riksdagsledamöter kommer i slutet av september få ta ny ställning till Libyen. Antingen i form av ett bidrag för att upprätthålla de gamla resolutionerna eller ett bidrag för att övervaka en ny resolution som innebär en vapenvila.
2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Italiens premiärminister öppnade upp förra veckan med att säga att han varit emot kriget hela tiden, men att han blivit tvingad av sitt parlament. De närmast allierade skyndade ut för att distansera sig från uttalandet, men sedan luftade den franske försvarsministern att det inte gick att bomba sig fram till en lösning, utan att det var dags att sätta sig ned och tala om saken. Khaddafi kunde få finnas kvar någon annanstans i palatset, men med en annan titel. En bild av hur det skulle kunna sluta som jag bedömer ligger ganska nära verkligheten.
Italien följde upp det hela med att dra tillbaka sitt enda hangarfartyg, Garibaldi, från operationen. Denna åtgärd kom efter ganska stora besparingar på det italienska försvarets internationella verksamhet. Landet har som vi alla vet, stora ekonomiska problem framför sig. USA ställde sig sen igår bakom rysk ledning av medlingsförsök, under förutsättning att det slutar med att Khaddafi tvingas från makten.
Det vi bevittnar är troligen en ouvertyr till en upplösning av det libyska skådespelet. Faktorerna är sannolikt flera. Väst är krigstrött, både psykologiskt, men också logistiskt. Skicket i Europas krigsmakter är sådant att endast ett par veckors högintensiv konflikt kan genomföras med full ammunitionsinsats för kvalificerade system.
Med tiden kommer också alltfler rapporter att även rebellsidan bryter systematiskt mot de lagar som finns i väpnade konflikter. New York Times liksom Human Rights Watch har rapporterat om detta den senaste veckan. I östra Libyen är situationen sannolikt ännu värre, men svårbevakat, eftersom media hindras från att göra sitt arbete där genom trakasserier. Omvärlden värderar också de libyska spelarnas fysiska status. Rebellsidan är fortfarande lika splittrad som jag nämnde i mina första inlägg i frågan. Pengar saknas liksom att det börjar bli mat- och medicinbrist. Militärt kommer rebellsidan nästan ingenstans, trots närmare 6000 attack- och spaningsföretag från NATO som stöd.
Khaddafis regim är också trött. Enligt mediauppgifter värderar amerikansk underrättelsetjänst att denna börjar lida brist på pengar och drivmedel för att hålla igång konfliken en längre tid i samma tempo. Däremot har regimen lyckats samla ganska många supportrar för demonstrationer i Tripoli som överraskat bedömare, när det gäller det folkliga stödet för diktatorn i västra Libyen.
Årstiden är annan en faktor som spär på villigheten att sluta slåss. Klimatet i landet är nu närmast olidligt när det gäller hetta, och så småningom fuktighet. Om ett par veckor börjar också Ramadan och håller på till slutet av augusti. Under denna fastefest kommer tempot gå ned samtidigt som alla libyer förväntar sig att få stöd av sina ledare för att kunna fira denna högtid. Passande nog har den turkiska regeringen lovat rebellsidan 200 milj USD för bland annat detta ändamål.
På ena sidan alltså regimen som kommer slåss för att den närmast ograverad kan sitta kvar i en övergångsregering inför ett val. På andra sidan väst som inte kan tänka sig en lösning, där Khaddafi blir kvar vid någon verkställighetsmakt. Den största nyckeln håller sannolikt USA i. Dels har landet ännu inte fullt ut erkänt rebellrådet med fulla diplomatiska utbyten, vilket krävs för att USA ska kunna släppa frysta libyska tillgångar till en urfattig rebellsida. Detta är den libyska regimen medveten om, och uttalade igår att den kan tänka sig att släppa in amerikanska oljebolag som ersättning för italienska ENI som man i fortsättningen inte vill göra affärer med. Dels står USA för 75% av lufttankningsförmågan, alla UAV:er, strategisk satellitspaning och annan underrättelsetjänst, vilket gör att NATO:s övriga länder är starkt beroende av amerikansk medverkan.
Räkna med att USA kommer att pressa alla sidor att nå en lösning som innebär att Khaddafi försvinner, men med intern heder i behåll som att dra sig tillbaka till ett tält i öknen för att skriva Libyens moderna historia eller något liknande. Den stora striden kommer att stå kring graden av inflytande för dennes söner i en övergångregering. Sannolikt blir de kvar i en sådan, eftersom det kommer inte ta slut förrän regimen uppnått detta.
Likheterna med Suezkrisen 1956 blir allt större. De europeiska stormakterna försöker störta en nordafrikansk diktator, men underskattar motståndaren. USA och Ryssland kommer till slut att göra upp om denna fråga, vilket skulle innebära en stor seger för dessas utrikespolitik, i synnerhet den ryska.
Hur lång tid det tar är svårt att avgöra. Väder och Ramadan kommer att påverka stridstempot och förhandlingsviljan. Oaktat vilket, så är en förhandlingslösning bara slutet på början. Sen måste alla inblandade ta ansvar för att en sådan inte spricker. Svenska riksdagsledamöter kommer i slutet av september få ta ny ställning till Libyen. Antingen i form av ett bidrag för att upprätthålla de gamla resolutionerna eller ett bidrag för att övervaka en ny resolution som innebär en vapenvila.
2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-07-13
Om Libyen
I kväll gästade jag Försvarsradion och samtalade med riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) om Libyen. Vi talade om läget och framtida händelseutveckling samt konsekvenser för olika organisationer och Sverige. Min bedömning är att riksdagsledamöterna får förbereda sig på ett nytt beslut i slutet av september. Inslaget kan du höra här.
2011-07-11
Guvernör Atta - fånge i sitt eget palats?
Gammelmedia i form av DN uppmärksammar idag det som jag skrev om i tisdags, nämligen att säkerhetsincidenterna i PRT MeS område mer än fördubblats under första halvåret 2011 jämfört med samma period 2010.
Samtidigt är den militära retoriken att antalet attacker minskar. General Petraeus gjorde häromdagen ett uttalande om detta, eftersom trenden när det gäller attacker mot ISAF och afghanska styrkor är svagt nedåtgående. Det finns mycket som talar för att det är så, men det betyder samtidigt att ökningen i säkerhetsincidenter som ursprungligen ANSO rapporterar om, innebär att väpnade motståndsgrupper i än högre utsträckning går mot mjuka mål i form civila.
I Mazar-e-Sharif är de väpnade motståndsgruppernas kamp så trovärdig att guvernören Atta, enligt sin egen talesman, inte har möten utanför sin egen bostad eller sitt kontor. Nyligen dök inte guvernören upp när den avgående USA-ambassadön Karl Eikenberry besökte staden. Guvernörens värdering av säkerhetsläget visar i att han strax före det senaste beskedet hade skydd av trupper i ett tiotal fordon när han rörde sig ute. Om en dryg vecka ska afghanska styrkor påbörja övertagandet av ansvar för säkerhet i staden. Om inte Atta visar sig vid tillfällen i form av cermonier, så har motståndarna vunnit ytterligare en viktig propagandaseger.
Det är precis som forskarna Honig och Käihkö vid Försvarshögskolan skriver på dagens Brännpunkt: Det blir ett våldsamt och smutsigt uttåg ur Afghanistan.
Debatten om våra truppnivåer kommer börja efter semestern. Jag har sedan 2008 drivit linjen att det gäller att reducera ytorna istället. Att förändra nivåerna med 50 soldater innebär ~ 10% förändring av trupptätheten . Att minska med en provins vid samma antal soldater innebär ~ 1/3 större trupptäthet. Två provinser bort ger dubbel trupptäthet istället. Om du vill läsa mer om överväganden i samband med den senaste politiska överenskommelsen i Sveriges Riksdag, så hittar du det här.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Samtidigt är den militära retoriken att antalet attacker minskar. General Petraeus gjorde häromdagen ett uttalande om detta, eftersom trenden när det gäller attacker mot ISAF och afghanska styrkor är svagt nedåtgående. Det finns mycket som talar för att det är så, men det betyder samtidigt att ökningen i säkerhetsincidenter som ursprungligen ANSO rapporterar om, innebär att väpnade motståndsgrupper i än högre utsträckning går mot mjuka mål i form civila.
I Mazar-e-Sharif är de väpnade motståndsgruppernas kamp så trovärdig att guvernören Atta, enligt sin egen talesman, inte har möten utanför sin egen bostad eller sitt kontor. Nyligen dök inte guvernören upp när den avgående USA-ambassadön Karl Eikenberry besökte staden. Guvernörens värdering av säkerhetsläget visar i att han strax före det senaste beskedet hade skydd av trupper i ett tiotal fordon när han rörde sig ute. Om en dryg vecka ska afghanska styrkor påbörja övertagandet av ansvar för säkerhet i staden. Om inte Atta visar sig vid tillfällen i form av cermonier, så har motståndarna vunnit ytterligare en viktig propagandaseger.
Det är precis som forskarna Honig och Käihkö vid Försvarshögskolan skriver på dagens Brännpunkt: Det blir ett våldsamt och smutsigt uttåg ur Afghanistan.
Debatten om våra truppnivåer kommer börja efter semestern. Jag har sedan 2008 drivit linjen att det gäller att reducera ytorna istället. Att förändra nivåerna med 50 soldater innebär ~ 10% förändring av trupptätheten . Att minska med en provins vid samma antal soldater innebär ~ 1/3 större trupptäthet. Två provinser bort ger dubbel trupptäthet istället. Om du vill läsa mer om överväganden i samband med den senaste politiska överenskommelsen i Sveriges Riksdag, så hittar du det här.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-07-08
Temperaturen i försvarspolitiken
Försvarsminister Sten Tolgfors har det inte lätt. Han presiderar över ett politikområde som anses vara en grundläggande funktion i samhället, den största statliga arbetsgivaren, men också ett område man inte vinner val på. Försvaret har minskat oavbrutet i tjugo år som andel av BNP, trots att vi är aktiva deltagare i två inbördeskrig/Väpnade uppror (Libyen och Afghanistan) och fortfarande är granne med Ryssland, Polen och Tyskland.
Statsrådet gör ett seriöst arbete med att få igenom det som är möjligt. Och en hel del fungerar bra, se bara på FL 01 insatser över Libyen. Som jag ser det finns det fem bekymmer just nu:
1. FOI har i olika rapporter varnat för att beställt försvar blir dyrare än beräknat. Själv bedömde jag 4-5 Mdr/år i mitt inträdesanförande november 2008. När kommer den politiska nivån (regering och opposition) erkänna underfinansieringen av ambitionen? Vad är regeringen beredd att göra för att säkerställa personell uppfyllnad kvantitaivt och kvalitativt? Till det ekonomiska läget kommer frågan om Gripensystemets framtid. Även om det finns ett operativt behov av en E/F givet den ryska stridsflygsutvecklingen, så innebär det att annat kommer få stryka på foten eller försenas.
2. Gotland. Utan att måla upp hot, utan bara ett konstaterande av Gotlands belägenhet i militärgeografin ger vid handen att någon form av kvalitativt militärt försvar måste finnas på ön. Det var ett stort misstag att besluta om nedläggningar 2004, men det är ett minst lika stort misstag att inte erkänna detta. För krishantering i närområdet bygger den nuvarande modellen på ett frivilligförsvar. Men utan en militär kapacitet som finns på plats på Gotland från början, så vacklar denna modell. Det finns olika system som skulle kunna finnas på ön. Kustrobot, luftvärn och aerostater skulle kunna vara några av alternativen.
3. Den sjöoperativa förmågan, särskilt internationell beredskap. Sverige har behov av en stark marin. Dels är vi den stat som har mest gräns mot Östersjön, dels har vi en stor export och import över världshaven. I samband med Libyeninsatsens nystart visade det sig att ingen hade höjt beredskapen på något av våra sjöstridsförband. Dessa kan segla på internationellt vatten och stödja svensk/ allierades diplomati, redo att eskortera fartygstrafik/spana/röja minor. Detta är särskilt viktigt när risken för krig i Mellersta östern/Persiska viken har ökat märkbart sista halvåret samtidigt som Al Qaida mfl kämpar för att behärska Jemen och Somalia. 90 dagars beredskap räcker inte långt.
4. Försvarslogistiken. Regeringen har mottagit Försvarsstrukturutredningen nyligen. I denna föreslås mycket verksamhet flyttas från Försvarsmakten till Försvarets Materielverk. Försvarsmakten har signalerat en negativ hållning, vilken jag delar. Kalkylerade vinster kommer inte att tas hem, och utredaren har inte trängt på djupet av logistiken, som kanske är den mest kvalificerade funktionen ett militärt försvar har. Risken är överhängande för alltför stort avstånd mellan förbandens logistik och övrig logistik, om utredarens förslag antas.
5. De internationella insatserna. Dessa är svåra för oss, eftersom vi till stor del blir beroende av andra aktörers göranden och låtanden. Med Afghanistan på väg mot ett inbördeskrig (?) och Libyen mot en politisk lösning, så måste ett par frågor besvaras redan nu. I vilka situationer är den politiska nivån beredd att gå ur Afganistan före 2014? Vilka villkor ställer regeringen för att ingå en politisk lösning om Libyen? Jag sätter inte att vi ska gå ut ur Afghanistan, men det kan vara bra att ha tänkt igenom dessa saker i lugn och ro. För plötsligt är verkligheten här. I denna fråga ligger också NBG:s framtid. Under sex månader av trettio har vi denna stora styrka i hög beredskap. Detta gjorde bland annat att vi kunde knoppa av delar av EAW för att bilda stommen i FL01 för Libyen. Men det innebär också en mycket lägre beredskap övriga perioder. När specialförbanden löser uppgiften som bordningsstyrka, så återstår ett transportflygplan och ett skyttekompani i 10 dagars beredskap, de flesta andra system har 90 dagar. Inte mycket till handlingsfrihet för ett användbart insatsförsvar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Statsrådet gör ett seriöst arbete med att få igenom det som är möjligt. Och en hel del fungerar bra, se bara på FL 01 insatser över Libyen. Som jag ser det finns det fem bekymmer just nu:
1. FOI har i olika rapporter varnat för att beställt försvar blir dyrare än beräknat. Själv bedömde jag 4-5 Mdr/år i mitt inträdesanförande november 2008. När kommer den politiska nivån (regering och opposition) erkänna underfinansieringen av ambitionen? Vad är regeringen beredd att göra för att säkerställa personell uppfyllnad kvantitaivt och kvalitativt? Till det ekonomiska läget kommer frågan om Gripensystemets framtid. Även om det finns ett operativt behov av en E/F givet den ryska stridsflygsutvecklingen, så innebär det att annat kommer få stryka på foten eller försenas.
2. Gotland. Utan att måla upp hot, utan bara ett konstaterande av Gotlands belägenhet i militärgeografin ger vid handen att någon form av kvalitativt militärt försvar måste finnas på ön. Det var ett stort misstag att besluta om nedläggningar 2004, men det är ett minst lika stort misstag att inte erkänna detta. För krishantering i närområdet bygger den nuvarande modellen på ett frivilligförsvar. Men utan en militär kapacitet som finns på plats på Gotland från början, så vacklar denna modell. Det finns olika system som skulle kunna finnas på ön. Kustrobot, luftvärn och aerostater skulle kunna vara några av alternativen.
3. Den sjöoperativa förmågan, särskilt internationell beredskap. Sverige har behov av en stark marin. Dels är vi den stat som har mest gräns mot Östersjön, dels har vi en stor export och import över världshaven. I samband med Libyeninsatsens nystart visade det sig att ingen hade höjt beredskapen på något av våra sjöstridsförband. Dessa kan segla på internationellt vatten och stödja svensk/ allierades diplomati, redo att eskortera fartygstrafik/spana/röja minor. Detta är särskilt viktigt när risken för krig i Mellersta östern/Persiska viken har ökat märkbart sista halvåret samtidigt som Al Qaida mfl kämpar för att behärska Jemen och Somalia. 90 dagars beredskap räcker inte långt.
4. Försvarslogistiken. Regeringen har mottagit Försvarsstrukturutredningen nyligen. I denna föreslås mycket verksamhet flyttas från Försvarsmakten till Försvarets Materielverk. Försvarsmakten har signalerat en negativ hållning, vilken jag delar. Kalkylerade vinster kommer inte att tas hem, och utredaren har inte trängt på djupet av logistiken, som kanske är den mest kvalificerade funktionen ett militärt försvar har. Risken är överhängande för alltför stort avstånd mellan förbandens logistik och övrig logistik, om utredarens förslag antas.
5. De internationella insatserna. Dessa är svåra för oss, eftersom vi till stor del blir beroende av andra aktörers göranden och låtanden. Med Afghanistan på väg mot ett inbördeskrig (?) och Libyen mot en politisk lösning, så måste ett par frågor besvaras redan nu. I vilka situationer är den politiska nivån beredd att gå ur Afganistan före 2014? Vilka villkor ställer regeringen för att ingå en politisk lösning om Libyen? Jag sätter inte att vi ska gå ut ur Afghanistan, men det kan vara bra att ha tänkt igenom dessa saker i lugn och ro. För plötsligt är verkligheten här. I denna fråga ligger också NBG:s framtid. Under sex månader av trettio har vi denna stora styrka i hög beredskap. Detta gjorde bland annat att vi kunde knoppa av delar av EAW för att bilda stommen i FL01 för Libyen. Men det innebär också en mycket lägre beredskap övriga perioder. När specialförbanden löser uppgiften som bordningsstyrka, så återstår ett transportflygplan och ett skyttekompani i 10 dagars beredskap, de flesta andra system har 90 dagar. Inte mycket till handlingsfrihet för ett användbart insatsförsvar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-07-05
Incidenterna fördubblade i PRT MeS område
Afghan NGO Safety Office senaste rapport har kommit. Denna avhandlar andra halvan av juni, men innehåller också jämförelser provins för provins mellan första halvåren 2011 och 2010. Antalet säkerhetsincidenter under januari till juni 2011 har i PRT MeS område mer än fördubblats (+107%) sedan första halvåret 2010. Störst är ökningen i Jowzjan, där ökningen har varit 180%. Detta reflekterar bland annat att afghanska myndigheter och ISAF tappat kontrollen över det s.k treprovinsområdet mellan Jowzjan, Sar-e-Pul och Faryab. Flest incidenter är det i Balkh, som står för nästan hälften, 241 stycken, av alla incidenter totalt (496). Ökningen i Balkh har varit 75% under mätperioden, och Balkh är numera kvantitativt på nivåerna i Kunduz.
Säkerhetsläget i norra Afghanistan har i stort blivit sämre. Två yttre faktorer spär på riskerna för framtiden. Dels de försämrade relationerna mellan USA och Pakistan som riskerar att påverka logistikvägarna. Om Pakistan skulle stänga eller begränsa dessa skulle ISAF och USA mista den billigaste och snabbaste vägen. De militära logistikerna planerar redan för att 75% av underhållet i slutet av året ska komma in genom det norra transportnätverket, varav 80% av detta kommer att komma igenom PRT MeS område. Ett sådant viktigt mål kommer att dra till sig motståndsgrupper över tiden. Transporter över det norra transportnätet får heller inte innehålla vapen och ammunition eller gå åt andra hållet ut ur Afghanistan. Detta innebär i så fall flygtransport, vilket kan upp till tiodubbla kostnaderna för dessa delar och göra bland annat flygbasen utanför Mazar-e-Sharif till en riktig sockerbit för motståndare med raketer och granatkastare. En utmärkt grafik över det nuvarande flödet hittar du här.
Den andra faktorn utgör de försämrade relationerna mellan etniciteterna som har utlösts av skandalen med Kabul Bank. Vill det sig riktigt illa, så är förtroendet mellan Karzai (Pashtun) och vicepresidenten Fahim (Tajik) irreparabelt. Det finns en hel del som talar för att så redan är fallet. Den nygamla norra alliansen har förnyat sig i form av ett samarbete mellan ledare för hazarer, uzbeker och tajiker. Senaste halvåret har det förekommit sporadisk rapportering om att de gamla krigsherrarna åter beväpnar sig med hjälp av gamla förråd och smuggling. Eftersom norra alliansen hade sitt fäste i norra Afghanistan, så skulle det så småningom kunna bli tal om stridigheter mellan miliser och regeringlojala trupper. Miliser som sympatiserar med norra alliansen skulle också under förklädnad kunna attackera utlänningar för att kasta skulden på talibaner för att de är för starka och regeringen för att den är för svag. Iran gör också numera sitt bästa för att beväpna element både i det väpnade motståndet och den norra alliansen som ytterligare komplicerar det hela.
Utvecklingen i PRT MeS område innebär bekymmer för Sverige. Redan efter semestern skulle det kunna bli tal om förstärkningar eller förändringar av uppgiften för att inte balansen mellan uppgift och resurser ska gå fullständigt förlorad - se mitt inlägg från november 2010 angående förra överenskommelsen. En del debattörer kommer att kräva en minskning av trupperna. Det gäller här att regering och opposition erkänner säkerhetsläget och kan arbeta för en bred överenskommelse, där medel matchar ambitionen. Om säkerhetsläget drastiskt skulle försämras den närmaste tiden kommer det ändå att krävas en förstärkning enligt min bedömning, för att kunna minska delar av insatsen under ordnade former och minsta risk.
2011 är ett långt år.
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Säkerhetsläget i norra Afghanistan har i stort blivit sämre. Två yttre faktorer spär på riskerna för framtiden. Dels de försämrade relationerna mellan USA och Pakistan som riskerar att påverka logistikvägarna. Om Pakistan skulle stänga eller begränsa dessa skulle ISAF och USA mista den billigaste och snabbaste vägen. De militära logistikerna planerar redan för att 75% av underhållet i slutet av året ska komma in genom det norra transportnätverket, varav 80% av detta kommer att komma igenom PRT MeS område. Ett sådant viktigt mål kommer att dra till sig motståndsgrupper över tiden. Transporter över det norra transportnätet får heller inte innehålla vapen och ammunition eller gå åt andra hållet ut ur Afghanistan. Detta innebär i så fall flygtransport, vilket kan upp till tiodubbla kostnaderna för dessa delar och göra bland annat flygbasen utanför Mazar-e-Sharif till en riktig sockerbit för motståndare med raketer och granatkastare. En utmärkt grafik över det nuvarande flödet hittar du här.
Den andra faktorn utgör de försämrade relationerna mellan etniciteterna som har utlösts av skandalen med Kabul Bank. Vill det sig riktigt illa, så är förtroendet mellan Karzai (Pashtun) och vicepresidenten Fahim (Tajik) irreparabelt. Det finns en hel del som talar för att så redan är fallet. Den nygamla norra alliansen har förnyat sig i form av ett samarbete mellan ledare för hazarer, uzbeker och tajiker. Senaste halvåret har det förekommit sporadisk rapportering om att de gamla krigsherrarna åter beväpnar sig med hjälp av gamla förråd och smuggling. Eftersom norra alliansen hade sitt fäste i norra Afghanistan, så skulle det så småningom kunna bli tal om stridigheter mellan miliser och regeringlojala trupper. Miliser som sympatiserar med norra alliansen skulle också under förklädnad kunna attackera utlänningar för att kasta skulden på talibaner för att de är för starka och regeringen för att den är för svag. Iran gör också numera sitt bästa för att beväpna element både i det väpnade motståndet och den norra alliansen som ytterligare komplicerar det hela.
Utvecklingen i PRT MeS område innebär bekymmer för Sverige. Redan efter semestern skulle det kunna bli tal om förstärkningar eller förändringar av uppgiften för att inte balansen mellan uppgift och resurser ska gå fullständigt förlorad - se mitt inlägg från november 2010 angående förra överenskommelsen. En del debattörer kommer att kräva en minskning av trupperna. Det gäller här att regering och opposition erkänner säkerhetsläget och kan arbeta för en bred överenskommelse, där medel matchar ambitionen. Om säkerhetsläget drastiskt skulle försämras den närmaste tiden kommer det ändå att krävas en förstärkning enligt min bedömning, för att kunna minska delar av insatsen under ordnade former och minsta risk.
2011 är ett långt år.
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-07-04
Den maritima utmaningen
Thomas Engevall och Magnus Haglund
Traditionellt har metoden att värna våra svenska intressen varit att vårt försvar har inriktats på att försvara det egna territoriet mot hot om konfrontation med andra stater eller grupper av stater. Vårt grundläggande intresse är fortfarande att värna vår stats oberoende och våra medborgares frihet. Utvecklingen sedan det kalla krigets slut har dock sakta men säkert förändrat våra strategiska förutsättningar och vår syn på vilket sätt våra svenska intressen nu bäst tillvaratas. Ett tydligt exempel på detta är Sveriges engagemang inom ramen för EU:s operation ATALANTA utanför Somalia där resurser ur såväl Kustbevakningen som Marinen deltagit i syfte att skydda internationell sjöfart parallellt med att säkra hjälpsändningar till Somalias befolkning.
Den insatsen är ett bra första steg i att möta dagens och morgondagens maritima utmaning. Denna utmaning går långt bortom det begränsade synsättet om försvar av territorier i mellanstatliga konflikter och Sverige har förutsättningar att göra betydligt mer inom detta område än idag. Detta kräver dock en insikt kring problembilden samt en utvecklad förmåga och vilja att ta aktiv handling.
Dagens säkerhetspolitiska situation är mycket komplicerad och oförutsebar och flera pågående och potentiella konflikter har mer eller mindre tydliga kopplingar till internationell kriminalitet och terrorism. Även verksamheter såsom piratattacker, narkotikatrafik och människosmuggling får därför en säkerhetspolitisk betydelse.
Att hindra terrorister från att uppträda till sjöss och att anfalla sjötrafiken har därför blivit en allt viktigare uppgift för flera regeringar i världen. Särskild uppmärksamhet riktas då mot att energiförsörjningen många gånger är sårbar och kan bli särskilt utsatt för terroristattacker av olika slag. Händelser i närtid visar hur snabbt terroraktioner kan sprida sig även till vårt närområde och vårt land. Sveriges ekonomi och välfärd är starkt beroende av en fungerande export och import och störningar eller avbrott i sjötrafiken skulle slå direkt och kraftfullt mot våra intressen, oavsett om källorna för sådana störningar eller avbrott finns geografiskt nära eller långt borta.
Samtidigt uppmärksammas mänsklighetens beroende av haven även som en klimatfråga, vilken för vår del kan komma att få särskild tyngd om sjöförbindelser öppnas över Norra Ishavet.
Den maritima utmaningen säkerhetspolitiskt innebär därför att Sveriges förmåga att bidra till att skapa goda förutsättningar för, och att skydda och försvara, den maritima sektorn måste stärkas. Vi behöver bli bättre på att utnyttja våra samlade resurser för att på egen hand och tillsammans med andra, säkerställa att flöden i form av folk och förnödenheter i vårt närområde kan röra sig fritt och säkert. Vi behöver också utveckla vår förmåga att bidra till motsvarande säkerhet på andra aktuella hav. Dessa utmaningar är så omfattande att de inte är en uppgift enbart för staternas militära eller marina försvar, utan de kräver en väl utvecklad samverkan med såväl andra nationella aktörer som med andra stater och internationella aktörer.
Det är därför bra att Regeringen på det nationella planet utgivit ett kommittédirektiv om ”Utökad samverkan av Sveriges maritima resurser”. Såväl Kungl. Örlogsmannasällskapet som Kungl. Krigsvetenskapsakademien (avd. för Sjökrigsvetenskap) är beredda att stötta och bidra i detta arbete. Vi menar att vi har goda möjligheter att i ett sådant arbete föra in de säkerhets- och försvarsrelaterade dimensionerna i arbetet såväl nationellt som internationellt.
Vår nationella säkerhetspolitik måste mer än idag uppmärksamma den maritima sektorns grundläggande påverkan på vårt välstånd och för vår säkerhet. Den maritima utmaningen är att få till stånd en mer aktiv debatt, en ökad kunskap, samordnande beslut och i förlängningen en ökad samlad svensk förmåga och vilja att aktivt skapa säkerhet och stabilitet i den maritima miljön såväl i våra ”hemmafarvatten” som på mer geografiskt avlägsna hav som har betydelse för vår handel och sjöfart.
Thomas Engevall
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet
Magnus Haglund
Ordförande Kungl. Krigsvetenskapsakademien, avd för Sjökrigsvetenskap
(Red anm - Studien som författarna hänvisar till hittar du här. Försvar och Säkerhet bejakar författarnas slutsats att vi måste uppmärksamma den maritima sektorns betydelse för vårt välstånd)
Traditionellt har metoden att värna våra svenska intressen varit att vårt försvar har inriktats på att försvara det egna territoriet mot hot om konfrontation med andra stater eller grupper av stater. Vårt grundläggande intresse är fortfarande att värna vår stats oberoende och våra medborgares frihet. Utvecklingen sedan det kalla krigets slut har dock sakta men säkert förändrat våra strategiska förutsättningar och vår syn på vilket sätt våra svenska intressen nu bäst tillvaratas. Ett tydligt exempel på detta är Sveriges engagemang inom ramen för EU:s operation ATALANTA utanför Somalia där resurser ur såväl Kustbevakningen som Marinen deltagit i syfte att skydda internationell sjöfart parallellt med att säkra hjälpsändningar till Somalias befolkning.
Den insatsen är ett bra första steg i att möta dagens och morgondagens maritima utmaning. Denna utmaning går långt bortom det begränsade synsättet om försvar av territorier i mellanstatliga konflikter och Sverige har förutsättningar att göra betydligt mer inom detta område än idag. Detta kräver dock en insikt kring problembilden samt en utvecklad förmåga och vilja att ta aktiv handling.
Dagens säkerhetspolitiska situation är mycket komplicerad och oförutsebar och flera pågående och potentiella konflikter har mer eller mindre tydliga kopplingar till internationell kriminalitet och terrorism. Även verksamheter såsom piratattacker, narkotikatrafik och människosmuggling får därför en säkerhetspolitisk betydelse.
Att hindra terrorister från att uppträda till sjöss och att anfalla sjötrafiken har därför blivit en allt viktigare uppgift för flera regeringar i världen. Särskild uppmärksamhet riktas då mot att energiförsörjningen många gånger är sårbar och kan bli särskilt utsatt för terroristattacker av olika slag. Händelser i närtid visar hur snabbt terroraktioner kan sprida sig även till vårt närområde och vårt land. Sveriges ekonomi och välfärd är starkt beroende av en fungerande export och import och störningar eller avbrott i sjötrafiken skulle slå direkt och kraftfullt mot våra intressen, oavsett om källorna för sådana störningar eller avbrott finns geografiskt nära eller långt borta.
Samtidigt uppmärksammas mänsklighetens beroende av haven även som en klimatfråga, vilken för vår del kan komma att få särskild tyngd om sjöförbindelser öppnas över Norra Ishavet.
Den maritima utmaningen säkerhetspolitiskt innebär därför att Sveriges förmåga att bidra till att skapa goda förutsättningar för, och att skydda och försvara, den maritima sektorn måste stärkas. Vi behöver bli bättre på att utnyttja våra samlade resurser för att på egen hand och tillsammans med andra, säkerställa att flöden i form av folk och förnödenheter i vårt närområde kan röra sig fritt och säkert. Vi behöver också utveckla vår förmåga att bidra till motsvarande säkerhet på andra aktuella hav. Dessa utmaningar är så omfattande att de inte är en uppgift enbart för staternas militära eller marina försvar, utan de kräver en väl utvecklad samverkan med såväl andra nationella aktörer som med andra stater och internationella aktörer.
Det är därför bra att Regeringen på det nationella planet utgivit ett kommittédirektiv om ”Utökad samverkan av Sveriges maritima resurser”. Såväl Kungl. Örlogsmannasällskapet som Kungl. Krigsvetenskapsakademien (avd. för Sjökrigsvetenskap) är beredda att stötta och bidra i detta arbete. Vi menar att vi har goda möjligheter att i ett sådant arbete föra in de säkerhets- och försvarsrelaterade dimensionerna i arbetet såväl nationellt som internationellt.
Vår nationella säkerhetspolitik måste mer än idag uppmärksamma den maritima sektorns grundläggande påverkan på vårt välstånd och för vår säkerhet. Den maritima utmaningen är att få till stånd en mer aktiv debatt, en ökad kunskap, samordnande beslut och i förlängningen en ökad samlad svensk förmåga och vilja att aktivt skapa säkerhet och stabilitet i den maritima miljön såväl i våra ”hemmafarvatten” som på mer geografiskt avlägsna hav som har betydelse för vår handel och sjöfart.
Thomas Engevall
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet
Magnus Haglund
Ordförande Kungl. Krigsvetenskapsakademien, avd för Sjökrigsvetenskap
(Red anm - Studien som författarna hänvisar till hittar du här. Försvar och Säkerhet bejakar författarnas slutsats att vi måste uppmärksamma den maritima sektorns betydelse för vårt välstånd)
2011-07-03
Maritim debatt
I morgon bitti publicerar vi ett gästinlägg från ordförandena i Kungliga Örlogsmannasällskapet och avdelning II i Krigsvetenskapsakademin om den maritima förmågans betydelse för vårt lands välstånd. En tes som redaktören skriver under på.
Filippinerna flippar ur mot Kina?
Filippinerna är juli månads fokusområde.
Beläget i sydostasien är Filippinerna den senaste tiden mest uppmärksammat för de spänningar som finns i Sydkinesiska sjön mellan Kina och omgivande stater. Detta är ett av många bekymmer för den nästan 100 miljoner starka republiken.
Filippinerna har de senaste 500 åren varit inom först den spanska, och sedan den amerikanska intressesfären. Filippinerna har sedan sin självständighet fört en kamp för att införa demokrati, vilket har sett flera framgångar, men också motgångar.
Sedan andra världskriget, då en miljon öinvånare dog, har banden med USA utvecklats på olika sätt. Filippinerna är en viktig icke-NATO-allierad för USA i Stilla havet. Filippinska ungdomar ger sig av i tusentals varje år för att bli amerikanska medborgare via värvning i det amerikanska försvaret. Den nära relationen har gjort att många i landet talar engelska, vilket gör Filippinerna till världsledande när det gälller outsourcing av arbetskraft. Elva miljoner filippiner arbetar idag utmolands.
Andra utmaningar som finns är kampen mot den separatistiska och islamistiska rörelsen Abu Sayyaf, som slåss mot filippinska myndigheter för att upprätta en självständig provins (Bangsamoro) i södra delen av archipelagon som Filippinerna utgör. Med bland annat amerikanskt stöd har myndigheterna fört en relativt framgångsrik kamp mot denna rörelse, som numera har tappat styrka jämfört med för tio år sedan.
Med all seismisk aktivitet i regionen är Filippinerna sårbart för jordbävningar och jordskalv. Översvämningar från skyfall är också vanliga, i veckan dödades 30 människor i sådana floder.
Trots att landet är bördigt, så är den egna livsmedelsförsörjningen skral i förhållande till behovet. Landet importerar livsmedel för närmare 12 Mdr USD varje år och närmare hälften av hushållens inkomster går till livsmedel. Landet är således sårbart för prishöjningar på livsmedel, vilket kan påverka social oro.
På kort sikt är dock det mest akuta läget relationerna med Kina kring Sydkinesiska sjön. Här kommer vi att titta in på dessa mer i detalj till helgen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Beläget i sydostasien är Filippinerna den senaste tiden mest uppmärksammat för de spänningar som finns i Sydkinesiska sjön mellan Kina och omgivande stater. Detta är ett av många bekymmer för den nästan 100 miljoner starka republiken.
Filippinerna har de senaste 500 åren varit inom först den spanska, och sedan den amerikanska intressesfären. Filippinerna har sedan sin självständighet fört en kamp för att införa demokrati, vilket har sett flera framgångar, men också motgångar.
Sedan andra världskriget, då en miljon öinvånare dog, har banden med USA utvecklats på olika sätt. Filippinerna är en viktig icke-NATO-allierad för USA i Stilla havet. Filippinska ungdomar ger sig av i tusentals varje år för att bli amerikanska medborgare via värvning i det amerikanska försvaret. Den nära relationen har gjort att många i landet talar engelska, vilket gör Filippinerna till världsledande när det gälller outsourcing av arbetskraft. Elva miljoner filippiner arbetar idag utmolands.
Andra utmaningar som finns är kampen mot den separatistiska och islamistiska rörelsen Abu Sayyaf, som slåss mot filippinska myndigheter för att upprätta en självständig provins (Bangsamoro) i södra delen av archipelagon som Filippinerna utgör. Med bland annat amerikanskt stöd har myndigheterna fört en relativt framgångsrik kamp mot denna rörelse, som numera har tappat styrka jämfört med för tio år sedan.
Med all seismisk aktivitet i regionen är Filippinerna sårbart för jordbävningar och jordskalv. Översvämningar från skyfall är också vanliga, i veckan dödades 30 människor i sådana floder.
Trots att landet är bördigt, så är den egna livsmedelsförsörjningen skral i förhållande till behovet. Landet importerar livsmedel för närmare 12 Mdr USD varje år och närmare hälften av hushållens inkomster går till livsmedel. Landet är således sårbart för prishöjningar på livsmedel, vilket kan påverka social oro.
På kort sikt är dock det mest akuta läget relationerna med Kina kring Sydkinesiska sjön. Här kommer vi att titta in på dessa mer i detalj till helgen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-07-02
Khaddafi hotar Europa
Igår trappade Libyen upp retoriken mot väst. I ett inspelat budskap till demonstranter i Tripoli hotade Khaddafi Europa med attacker. Enligt BBC sa diktatorn att de en dag ska ta striden till Europa och dess hem, kontor och familjer som skulle vara militärt legitima mål med hänvisning till Europas bombningar.
Med tanke på att Sudanska armén gått in och tagit en stad i södra Libyen och rapporterade framgångar för rebellerna i västra Libyen är den första tanken att Khaddafi är hårt pressad och börjar bli desperat. Men, med tanke på att han noga skiljer på Europa från USA, så har han tillräckligt mycket sans för att kunna urskilja en målgrupp för påverkan. Eftersom han nu lanserat en avsikt gäller det för säkerhetstjänsterna att avgöra om Libyen har praktisk kapacitet och rätt tillfälle. Det senare kan sägas vara uppfyllt, eftersom NATO sedan tre och en halv månad tillbaka fäller bomber mot libyska mål, låt vara med mycket stor precision. Ingen har någon större anledning bland de deltagande länderna att bli upprörd över detta hot, eftersom det övervägandet borde man ha tagit ställning till när dessa engagerade sig i kriget. Se exempelvis inlägget Libyen - liten checklista för riksdagsledamoten från 23 mars.
Återstår alltså frågan om Libyen har kapacitet att genomföra detta. Svaret borde bli ja, fast ingen högre sådan. Alla säkerhetstjänsterna är alerta och därför måste Libyen gå sakta fram. Brittiska källor rapporterade tidigt om avlyssnade samtal bland ex-libyer och i Italien har tre personer gripits för en månad sedan för förberedelser till terroristattack. I övrigt har det varit tyst om förberedelser för libyska terrorattacker. I Europa finns det två typer av undermålgrupper, regeringar och folk. Eftersom det är regeringarna som är i fokus för beslutsfattning, så innebär det rimligen att dessa är den prioriterade typen av målgrupp. För att dessa ska låta sig påverkas av hotet från Khaddafi, så bör det också rimligen finnas någon form av substans i hoten som säkerhetstjänsterna kan upptäcka och rapportera. Annars mister hotet sin trovärdighet.
Kampen går vidare - nu med terrorhot. 2011 är fortfarande ett långt år.
SvD
Med tanke på att Sudanska armén gått in och tagit en stad i södra Libyen och rapporterade framgångar för rebellerna i västra Libyen är den första tanken att Khaddafi är hårt pressad och börjar bli desperat. Men, med tanke på att han noga skiljer på Europa från USA, så har han tillräckligt mycket sans för att kunna urskilja en målgrupp för påverkan. Eftersom han nu lanserat en avsikt gäller det för säkerhetstjänsterna att avgöra om Libyen har praktisk kapacitet och rätt tillfälle. Det senare kan sägas vara uppfyllt, eftersom NATO sedan tre och en halv månad tillbaka fäller bomber mot libyska mål, låt vara med mycket stor precision. Ingen har någon större anledning bland de deltagande länderna att bli upprörd över detta hot, eftersom det övervägandet borde man ha tagit ställning till när dessa engagerade sig i kriget. Se exempelvis inlägget Libyen - liten checklista för riksdagsledamoten från 23 mars.
Återstår alltså frågan om Libyen har kapacitet att genomföra detta. Svaret borde bli ja, fast ingen högre sådan. Alla säkerhetstjänsterna är alerta och därför måste Libyen gå sakta fram. Brittiska källor rapporterade tidigt om avlyssnade samtal bland ex-libyer och i Italien har tre personer gripits för en månad sedan för förberedelser till terroristattack. I övrigt har det varit tyst om förberedelser för libyska terrorattacker. I Europa finns det två typer av undermålgrupper, regeringar och folk. Eftersom det är regeringarna som är i fokus för beslutsfattning, så innebär det rimligen att dessa är den prioriterade typen av målgrupp. För att dessa ska låta sig påverkas av hotet från Khaddafi, så bör det också rimligen finnas någon form av substans i hoten som säkerhetstjänsterna kan upptäcka och rapportera. Annars mister hotet sin trovärdighet.
Kampen går vidare - nu med terrorhot. 2011 är fortfarande ett långt år.
SvD
2011-07-01
Assad - två månader kvar?
Idag är det ännu en dag med protester i Syrien mot den repressiva regimen. Igår blev handelsstaden, Aleppo, föremål för de största protesterna hittills med några hundra demonstranter som slogs ned av säkerhetsstyrkor. Facebooksidan Syria Revolution 2011 som dirigeras från Stockholm har utlyst denna dag till The Aleppo Vulcano. Staden representerar det "Saltsjöbadsavtal" som finns mellan den sunnitiska affärseliten och en klick med Alawitfamiljer. Stadens historiska betydelse har jag skrivit om tidigare. Även Damaskus som landets huvudstad finns det anledning att bevaka. Flera oberoende källor har angett att säkerhetsstyrkorna övergett staden Hama, vilket indikerar att regimen försöker omfördela styrkor till landets två största städer. Det kan också innebära att oppositionen får möjlighet att utropa staden Hama som "befriad", vilket inte kommer uppfattas positivt av alla i Syrien, givet stadens betydelse för Muslimska brödraskapet.
Jag bedömer att brytpunkten för regimen nu är nära förestående. Ekonomin är i ruiner, kapital strömmar ur landet och regeringen trycker pengar, vilket kommer piska upp inflationen. Oppositionen börjar också bli bättre organiserad, bland annat med turkiskt stöd i form av sammanträdesmöjligheter. En tredje faktor är att Ramadan börjar att firas om drygt en månad. Det innebär många kvällsmiddagar, då alla får komma samman och diskutera nästa dag och framtiden. Det innebär också dagliga moskébesök för flertalet, vilket innebär ökad exponering mot sunnitiska präster som tagit ställning mot regimen. Ur regimens synpunkt innebär det att den riskerar "fredag hela veckan", vilket för 50000-75000 pålitliga trupper innebär saknade möjligheter till återhämtning. Det skulle innebära att regimen har drygt två månader kvar innan den faller.
Den logiska följden av detta är att risken i så fall ökar under juli för överloppsgärningar från regimens sida, med eller utan utländsk hjälp. Det börjar bli många utanför Syrien som har saker att förlora om regimen faller. Lägg därtill att det också kan bli tal om att Hariritribunalen inlämnar åtal mot syriska säkerhetstjänstemän för mordet på den gamle libanesiska premiärministern. Om Assad vägrar lämnar ut dessa kommer han att sätta främst Ryssland i en svår situation. Ryssland som vill ha en fot i Medelhavet med flottbasen i Tartous, kan svårligen motsätta sig hårdare resolutioner från FN:s säkerhetsråd mot Syrien, om regimen inte hörsammat tribunalen.
Iran har mest att förlora på regimens fall av utomstående. Syrien tjänar som en brygga till Libanon och en bakväg till Irak. Det kommer bli viktigt för omvärlden och oppositionen att inte tränga in regimen och dess utländska sponsor mot väggen. Det brukar sällan sluta bra för någon, men det är lättare sagt än gjort.
2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Jag bedömer att brytpunkten för regimen nu är nära förestående. Ekonomin är i ruiner, kapital strömmar ur landet och regeringen trycker pengar, vilket kommer piska upp inflationen. Oppositionen börjar också bli bättre organiserad, bland annat med turkiskt stöd i form av sammanträdesmöjligheter. En tredje faktor är att Ramadan börjar att firas om drygt en månad. Det innebär många kvällsmiddagar, då alla får komma samman och diskutera nästa dag och framtiden. Det innebär också dagliga moskébesök för flertalet, vilket innebär ökad exponering mot sunnitiska präster som tagit ställning mot regimen. Ur regimens synpunkt innebär det att den riskerar "fredag hela veckan", vilket för 50000-75000 pålitliga trupper innebär saknade möjligheter till återhämtning. Det skulle innebära att regimen har drygt två månader kvar innan den faller.
Den logiska följden av detta är att risken i så fall ökar under juli för överloppsgärningar från regimens sida, med eller utan utländsk hjälp. Det börjar bli många utanför Syrien som har saker att förlora om regimen faller. Lägg därtill att det också kan bli tal om att Hariritribunalen inlämnar åtal mot syriska säkerhetstjänstemän för mordet på den gamle libanesiska premiärministern. Om Assad vägrar lämnar ut dessa kommer han att sätta främst Ryssland i en svår situation. Ryssland som vill ha en fot i Medelhavet med flottbasen i Tartous, kan svårligen motsätta sig hårdare resolutioner från FN:s säkerhetsråd mot Syrien, om regimen inte hörsammat tribunalen.
Iran har mest att förlora på regimens fall av utomstående. Syrien tjänar som en brygga till Libanon och en bakväg till Irak. Det kommer bli viktigt för omvärlden och oppositionen att inte tränga in regimen och dess utländska sponsor mot väggen. Det brukar sällan sluta bra för någon, men det är lättare sagt än gjort.
2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)