Det är inte ofta det kommer så mycket nyheter om de svenska specialförbanden. Det är en ständig avvägning mellan att berätta så lite som möjligt för att ge organisationen ett skydd och att berätta tillräckligt mycket för att omgivningen ska kunna förstå användbarhet och resultat.
Sedan de ingående förbanden SSG och SIG slogs ihop vid förra halvårsskiftet och bildade Särskilda Operationsgruppen (SOG), så har det varit sparsamt med nyheter.
Nu låter emellertid NATO berätta att personal från Sverige är placerade i det relativt nya högkvarteret för specialoperationer, NATO Special Operations Headquarters (NSHQ) som är samgrupperat med det militärstrategiska högkvarteret SHAPE i Mons, Belgien. Jag har inte hittat något om detta hos Försvarsmakten eller Regeringens hemsidor. NSHQ bildades för att koordinera specialoperationer och användandet av specialförband. NATO har även en skola för personalen vid de olika staternas förband. Vid närbelägna Chièvres Air Base finns möjligheter att träna tillsammans. [Edit 1/3 kl 0130] Signaturen Cynismer tipsade på Twitter att befattningen legat ute i den internationella bemanningsplaneringen på Försvarsmaktens intranät under en tid. [Slut edit]
Vi får nog räkna med ökad öppenhet kring specialförbanden i framtiden, eftersom den amerikanska linjen är att öppna upp sig mot omgivningen. Befälhavaren för amerikanska Special Operations Command, amiral Bill H. Mc Raven, driver en linje för ökad öppenhet för att bli mer effektiv och vinna större acceptans. Denna blev synlig bland annat vid räden mot Usama bin Laden förra året. Det är naturligtvis lättare för USA med sin storlek att använda den linjen. Sverige är så litet att SOG och dess specialförbandsledning inte kan hänga med fullt ut för att kunna behålla en stor del av skyddet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-29
2012-02-28
Turbulens i Afghanistan
Det var ett tag sedan vi besökte Afghanistan. Skeendena i Mellanöstern och Nordafrika har stått i centrum under det senaste året. De försämrade amerikanska relationerna med Pakistan har varit det som fått mest uppmärksamhet under samma tid. I det svenska området i norra Afghanistan var det ganska lugnt under 2011. Den ökning av motstånd som kunde noteras under 2009 och 2010 har hejdats och rullats tillbaka, mest tack vare amerikanska specialoperationer tillsammans med afghanska förband. Dessa har i stort sett opererat varje natt under förra året och i synnerhet gått hårt åt Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) och dess samarbetspartners.
Den senaste veckan har skeendet i landet tagit fart efter att några strategiska korpraler vid ett amerikanskt förband tagit sig för att bränna exemplar av Koranen. Afghanistan har därefter skakats av upplopp i alla delar av landet och en afghansk underrättelseofficer har kallblodigt mördat två amerikanska officerare inne på det afghanska inrikesdepartementet. Mördaren har identifierats som Abdul Saboor från Salaangdalen, vilket indikerar ett tajikiskt påbrå. Tajikerna är den dominerande folkgruppen i de afghanska säkerhetsstyrkorna och är generellt att betrakta som anti-talibaner. Att en av dessa mördat amerikanska officerare är ett mått på upprördheten för handlingar som Koranbränningar, men också natträder eller andra åtgärder som tar heder av afghanen.
Det politiska läget i landet är sakta på väg att svänga över i motstånd mot de internationella styrkorna, främst representerade av de amerikanska. Greppet att inleda egna förhandlingar med talibanerna utan att inkludera Karzairegimen har sannolikt varit kontraproduktivt. I synnerhet som USA samtidigt har förhandlat med samma regim om strategiska avtal länderna emellan, vilket får regimen att se dubbelt svag ut. Den anklagas för att vara irrelevant (talibanförhandlingarna) och förrädare (baser efter 2014). I den yttre manövern bidrar också de försämrade relationerna med Pakistan att underblåsa misstänksamheten mot USA i regionen.
Militärt sett är fortfarande ISAF, USA och de afghanska styrkorna överlägsna de olika motståndsgrupperingarna. Det är dock ett läge som inte varar för evigt i takt med att de internationella styrkorna sakta börjar dra sig ur. Det finns också ett okänt element av infiltration i de afghanska säkerhetsstyrkorna. Mycket talar för att det är större än vad vi hoppas, och att det kommer att bli ett problem när omvärlden drar sig ur.
Ju lägre professionalitet, ju högre risk för infiltration. Det är därför jag varit så skeptisk till projekt som Afghan Local Police och Critical Infrastructure Protection. På ytan ser dessa projekt bra ut, men innehåller i realiteten risk för infiltration och bristande kontroll över vad dessa enheter gör. Resultatet verkar vara blandat. Det finns områden, där det fungerar relativt väl, och det finns områden där det upprättats egna kungadömen som lever med en egen rättskipning.
Reintegrationsprogrammen uppvisar också blandade resultat. Det är de program, där motståndsmän kan lämna in sina vapen och motta något slags kontantstöd för att komma in i värmen igen. Ibland får de till och med behålla sina vapen, och inte sällan rör det sig om vanliga människor som ser en chans att få pengar genom att uppträda som motståndsman. I andra fall är det fråga om enheter som känner sig så jagade och frusna att de helt enkelt söker skydd för en tid genom programmet. The Telegraph hade för två veckor sedan en intressant artikel, där det förekommer uppgifter om att 200 av de 600 som gick in i programmet i Sar-e-Pulprovinsen har blivit avstängda sedan det visat sig att de bara låtsats. I Helmand har 7 miljoner £ satsas, vilket inneburit 19 personer i programmet.
De ekonomiska utsikterna för Afganistan är bleka. Visserligen kan det finnas lite råvaror i form av olja, gas och mineraler som landet kan dra nytta av för sin ekonomiska utveckling. De nya säkerhetsstyrkorna som byggs upp är emellertid så stora att bara vidmakthålla det av dessa uppgår till nästan hälften av den afghanska BNP. Från 2015 och framåt är uppskattningen att Afghanistan behöver ungefär 10 miljarder dollar för att kunna betala för dessa. Om omvärlden inte ställer upp med dessa pengar, så kommer de uppbyggda styrkorna att korrumperas eller raseras. I så fall kommer förmågan att stå emot talibanerna miltärt att ytterligare försvagas.
2012 kommer bli avgörande för utgången av konflikten. Orkar afghaner och omvärlden att upprätthålla trycket på motståndsgrupperingarna som i många områden försvagades under 2011 eller orkar dessa grupperingar hålla ut ett år till innan omvärlden börjar lämna Afghanistan militärt i stor utsträckning? De historiska erfarenheterna talar emot oss, och vi vet att när det väl börjar vända så kan det gå snabbt. Då kan även en utdragning bli obehaglig.
Den senaste veckan har skeendet i landet tagit fart efter att några strategiska korpraler vid ett amerikanskt förband tagit sig för att bränna exemplar av Koranen. Afghanistan har därefter skakats av upplopp i alla delar av landet och en afghansk underrättelseofficer har kallblodigt mördat två amerikanska officerare inne på det afghanska inrikesdepartementet. Mördaren har identifierats som Abdul Saboor från Salaangdalen, vilket indikerar ett tajikiskt påbrå. Tajikerna är den dominerande folkgruppen i de afghanska säkerhetsstyrkorna och är generellt att betrakta som anti-talibaner. Att en av dessa mördat amerikanska officerare är ett mått på upprördheten för handlingar som Koranbränningar, men också natträder eller andra åtgärder som tar heder av afghanen.
Det politiska läget i landet är sakta på väg att svänga över i motstånd mot de internationella styrkorna, främst representerade av de amerikanska. Greppet att inleda egna förhandlingar med talibanerna utan att inkludera Karzairegimen har sannolikt varit kontraproduktivt. I synnerhet som USA samtidigt har förhandlat med samma regim om strategiska avtal länderna emellan, vilket får regimen att se dubbelt svag ut. Den anklagas för att vara irrelevant (talibanförhandlingarna) och förrädare (baser efter 2014). I den yttre manövern bidrar också de försämrade relationerna med Pakistan att underblåsa misstänksamheten mot USA i regionen.
Militärt sett är fortfarande ISAF, USA och de afghanska styrkorna överlägsna de olika motståndsgrupperingarna. Det är dock ett läge som inte varar för evigt i takt med att de internationella styrkorna sakta börjar dra sig ur. Det finns också ett okänt element av infiltration i de afghanska säkerhetsstyrkorna. Mycket talar för att det är större än vad vi hoppas, och att det kommer att bli ett problem när omvärlden drar sig ur.
Ju lägre professionalitet, ju högre risk för infiltration. Det är därför jag varit så skeptisk till projekt som Afghan Local Police och Critical Infrastructure Protection. På ytan ser dessa projekt bra ut, men innehåller i realiteten risk för infiltration och bristande kontroll över vad dessa enheter gör. Resultatet verkar vara blandat. Det finns områden, där det fungerar relativt väl, och det finns områden där det upprättats egna kungadömen som lever med en egen rättskipning.
Reintegrationsprogrammen uppvisar också blandade resultat. Det är de program, där motståndsmän kan lämna in sina vapen och motta något slags kontantstöd för att komma in i värmen igen. Ibland får de till och med behålla sina vapen, och inte sällan rör det sig om vanliga människor som ser en chans att få pengar genom att uppträda som motståndsman. I andra fall är det fråga om enheter som känner sig så jagade och frusna att de helt enkelt söker skydd för en tid genom programmet. The Telegraph hade för två veckor sedan en intressant artikel, där det förekommer uppgifter om att 200 av de 600 som gick in i programmet i Sar-e-Pulprovinsen har blivit avstängda sedan det visat sig att de bara låtsats. I Helmand har 7 miljoner £ satsas, vilket inneburit 19 personer i programmet.
De ekonomiska utsikterna för Afganistan är bleka. Visserligen kan det finnas lite råvaror i form av olja, gas och mineraler som landet kan dra nytta av för sin ekonomiska utveckling. De nya säkerhetsstyrkorna som byggs upp är emellertid så stora att bara vidmakthålla det av dessa uppgår till nästan hälften av den afghanska BNP. Från 2015 och framåt är uppskattningen att Afghanistan behöver ungefär 10 miljarder dollar för att kunna betala för dessa. Om omvärlden inte ställer upp med dessa pengar, så kommer de uppbyggda styrkorna att korrumperas eller raseras. I så fall kommer förmågan att stå emot talibanerna miltärt att ytterligare försvagas.
2012 kommer bli avgörande för utgången av konflikten. Orkar afghaner och omvärlden att upprätthålla trycket på motståndsgrupperingarna som i många områden försvagades under 2011 eller orkar dessa grupperingar hålla ut ett år till innan omvärlden börjar lämna Afghanistan militärt i stor utsträckning? De historiska erfarenheterna talar emot oss, och vi vet att när det väl börjar vända så kan det gå snabbt. Då kan även en utdragning bli obehaglig.
2012-02-26
Grafik över ryska upprustningen
Klicka här för att se grafiken
Wiseman har i kväll en mycket intressant och kunnig genomgång på rysk militärdoktrin och dess koppling till strategiska resurser och olika intresseområden. Den ryska betoningen på bland annat precisionsbekämpning på långa avstånd gick jag igenom för ett par veckor sedan i inlägget Kontaktlös krigföring - 6:e generationen i rysk tappning.
En förutsättning för det ryska etablissemanget att nå sina mål är att den kraftiga upprustning som har börjat ta fart kan nås. Eftersom det kan vara svårt att ta till sig hur stor denna egentligen är, så tänkte jag försöka åskådliggöra detta med en enkel grafik. Ett sätt att göra veckans inlägg I otakt med samtiden än mer tydligt.
Volymen till höger representerar den ryska annonserade materielförnyelsen de kommande tio åren. 770 miljarder dollar. I bilden antar jag att 30 % försvinner i korruption och brister i produktionsapparaten. En hel del av resurserna kommer att satsas på de strategiska kärnvapnen. Hur mycket är okänt, men här har jag antagit 1/3 av resurserna. Det som återstår är vad Ryssland ungefär kan antas förnya sina konventionella stridskrafter med.
Om landet skulle kraftsamla i sin västra riktning, så kan naturligtvis inte alla stridskrafter användas. Detta gäller i synnerhet markstridskrafterna. De andra riktningarna öst, nord och syd kommer också att behöva att skyddas vid militära operationer i väst. Flyg- och flottresurser kan lättare skifta riktning, och är något som Ryssland övar på exempelvis i samband med ZAPAD 09 i Östersjöområdet. Här har jag antagit att 40 % av resurserna kan användas i västlig riktning.
Totalt skulle det innebära att förnyad materiel till ett värde av nästan 950 miljarder SEK skulle kunna sättas in i närområdet. Jämför denna med den ungefärliga storleken på svensk anskaffning av krigsmateriel under motsvarande period. Denna representeras av den lilla fyrkanten till vänster. Detta är den ungefärliga skillnaden, trots korruption och brister i produktionen, borträknande av strategiska kärnvapen och kvarlämnande av trupper och förband i andra operationsriktningar.
Nu kan vi alltid invända att det inte kommer att bli frågan om en bilateral väpnad konflikt mellan Ryssland och Sverige, utan att andra makter finns närvarande. Så är det, men den som kan projicera mycket militär makt snabbt kan rycka åt sig ett initiativ i ett operationsområde, tack vare möjligheterna till precisionsbekämpning och snabba politiska beslutsprocesser. I dessa lägen är det bara intressant att värdera vilken makt som är relevant dvs. är på plats när skeendena avgörs.
Det är dags för Sverige att antingen ta de ekonomiska eller de politiska konsekvenserna av den ryska upprustningen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Wiseman har i kväll en mycket intressant och kunnig genomgång på rysk militärdoktrin och dess koppling till strategiska resurser och olika intresseområden. Den ryska betoningen på bland annat precisionsbekämpning på långa avstånd gick jag igenom för ett par veckor sedan i inlägget Kontaktlös krigföring - 6:e generationen i rysk tappning.
En förutsättning för det ryska etablissemanget att nå sina mål är att den kraftiga upprustning som har börjat ta fart kan nås. Eftersom det kan vara svårt att ta till sig hur stor denna egentligen är, så tänkte jag försöka åskådliggöra detta med en enkel grafik. Ett sätt att göra veckans inlägg I otakt med samtiden än mer tydligt.
Volymen till höger representerar den ryska annonserade materielförnyelsen de kommande tio åren. 770 miljarder dollar. I bilden antar jag att 30 % försvinner i korruption och brister i produktionsapparaten. En hel del av resurserna kommer att satsas på de strategiska kärnvapnen. Hur mycket är okänt, men här har jag antagit 1/3 av resurserna. Det som återstår är vad Ryssland ungefär kan antas förnya sina konventionella stridskrafter med.
Om landet skulle kraftsamla i sin västra riktning, så kan naturligtvis inte alla stridskrafter användas. Detta gäller i synnerhet markstridskrafterna. De andra riktningarna öst, nord och syd kommer också att behöva att skyddas vid militära operationer i väst. Flyg- och flottresurser kan lättare skifta riktning, och är något som Ryssland övar på exempelvis i samband med ZAPAD 09 i Östersjöområdet. Här har jag antagit att 40 % av resurserna kan användas i västlig riktning.
Totalt skulle det innebära att förnyad materiel till ett värde av nästan 950 miljarder SEK skulle kunna sättas in i närområdet. Jämför denna med den ungefärliga storleken på svensk anskaffning av krigsmateriel under motsvarande period. Denna representeras av den lilla fyrkanten till vänster. Detta är den ungefärliga skillnaden, trots korruption och brister i produktionen, borträknande av strategiska kärnvapen och kvarlämnande av trupper och förband i andra operationsriktningar.
Nu kan vi alltid invända att det inte kommer att bli frågan om en bilateral väpnad konflikt mellan Ryssland och Sverige, utan att andra makter finns närvarande. Så är det, men den som kan projicera mycket militär makt snabbt kan rycka åt sig ett initiativ i ett operationsområde, tack vare möjligheterna till precisionsbekämpning och snabba politiska beslutsprocesser. I dessa lägen är det bara intressant att värdera vilken makt som är relevant dvs. är på plats när skeendena avgörs.
Det är dags för Sverige att antingen ta de ekonomiska eller de politiska konsekvenserna av den ryska upprustningen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-24
Johan Tunberger: JAS NG - Spiken i kistan?
Johan Tunberger, F d överingenjör vid FOI, ledamot avdelning VI
Under isande tystnad är det politiska och militärindustriella komplexet i färd med besluta om att utveckla en ny version av JAS Gripen, den s k JAS 39 NG (New Generation) även benämnd E/F.
Insiders som på goda grunder tvivlar på projektet tycks ha resignerat och rycker uppgivet på axlarna. De vet att konsekvensen blir att Sveriges redan utarmade försvar kommer att som viktigaste sysselsättning ha att gå Högvakt. Detta om inte betydande (flera miljarder/år) anslagshöjningar beslutas. Men det förefaller inte troligt.
Redan har JAS-projektet medfört att Armén och Marinen bantats brutalt. Men även Flygvapnet lider. Vapnen saknas till de 100 JASar som utnyttjas av drygt 200 tillverkade (vilket innebär att styckekostnaden per plan i användning är drygt en miljard). Den unika svenska organisationen med spridda vägbaser över hela landet är nästan avvecklad. Den helt vitala stridledningsfunktionen (STRIL) går på kryckor. För att hålla fem plan operativa under (den utmärkt genomförda) Libyen-insatsen måste Flygvapnet skrapa sina resurser inpå bara benen.
Summa summarum: Försvarsmaktens alla grenar är gravt avlövade. De kan beskrivas som ett antal (ofta bra, eller i alla fall hyggliga) kompetensöar. I det lilla görs goda insatser. Men en Försvarsmakt är ett system av systen som måste hänga ihop för att fungera som ett försvar. Där brister det och luckorna kommer att öppna sig avgrundsdjupa om JAS NG utvecklas, om inte betydande medel skjuts till.
JAS NG kan beskrivas som ett till minst hälften nytt flygplan. Det får en ny och större flygkropp bl a för att härbärgera en ny motor, en ny elektroniskt styrd radar och annan elektronik, mer bränsle och förmåga att bära större vapenlast (vapen som vi erfarenhetsmässigt inte kommer att ha råd att köpa).
Schweiz har enligt (o)vissa uppgifter förklarat sig villigt att köpa 22 JAS NG för samma antal miljarder svenska kronor. I så fall har riksdagen beslutat att Sverige skall anskaffa tio plan av samma modell. Detta för att kunna, som det heter, supporta de schweiziska planen under deras livslängd på 30-40 år.
Här inställer sig ett antal frågor:
En är vem skall betala den övervägande del av utvecklingskostnaden som schweizarna inte betalar? Svaret är givetvis: svenska skattebetalare. För det får de tio (10) plan av den nya generationen.
Det finns inga offentliga kalkyler om hur mycket utvecklingen av JAS NG skulle kosta. I samband med Sälenkonferensen i januari gjorde en Saab-representant ett uttalande om att Saab kunde ombeväpna hela det svenska Flygvapnet med 100 JAS NG till en ”fast” kostnad av 33 miljarder. Efter detta utspel kan bara sägas att det blev dödstyst. Allan Widman (FP) har angivit 50, ibland fler, miljarder i utvecklingskostnad. Han har sannolikt mer rätt.
Dessutom är det nog så att en seriös köpare som Schweiz inte nöjer sig med att Sverige anskaffar tio plan, om man skall kunna känna sig rimligt säker på Sverige som support-land. Och hur trovärdigt i detta avseende framstår Sverige med sitt ständigt krympta försvar? Som dessutom grovt underskattat kostnaden för det ”anställda” försvaret. Därtill har Försvarsmakten ett snabbt växande berg av sliten eller omodern materiel som måste omsättas.
Till detta skall läggas att JAS NG:s prestanda av många experter bedöms vara underlägsna de stridsflygplan som är under utveckling i USA och Ryssland. Särskilt om den saknar vapen, kan man tillägga.
Regeringen har sagt ja till en luftförsvarsutredning. För säkerhets skull skall den utreda behoven från 2040 och framåt! Detta för inte störa ”systemets” beställningsplaner under mellantiden. I det politik-/militärindustriella komplexets överväganden spelar industri och forskningspolitiska intressen stor roll. Det är i många avseenden förståeligt. Om så är fallet kan jag inte tycka annat än att statsmakterna borde vara beredda att skjuta till medel så att Sverige i framtiden inte står med en försvarsindustri till priset av en lemlästad Försvarsmakt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Under isande tystnad är det politiska och militärindustriella komplexet i färd med besluta om att utveckla en ny version av JAS Gripen, den s k JAS 39 NG (New Generation) även benämnd E/F.
Insiders som på goda grunder tvivlar på projektet tycks ha resignerat och rycker uppgivet på axlarna. De vet att konsekvensen blir att Sveriges redan utarmade försvar kommer att som viktigaste sysselsättning ha att gå Högvakt. Detta om inte betydande (flera miljarder/år) anslagshöjningar beslutas. Men det förefaller inte troligt.
Redan har JAS-projektet medfört att Armén och Marinen bantats brutalt. Men även Flygvapnet lider. Vapnen saknas till de 100 JASar som utnyttjas av drygt 200 tillverkade (vilket innebär att styckekostnaden per plan i användning är drygt en miljard). Den unika svenska organisationen med spridda vägbaser över hela landet är nästan avvecklad. Den helt vitala stridledningsfunktionen (STRIL) går på kryckor. För att hålla fem plan operativa under (den utmärkt genomförda) Libyen-insatsen måste Flygvapnet skrapa sina resurser inpå bara benen.
Summa summarum: Försvarsmaktens alla grenar är gravt avlövade. De kan beskrivas som ett antal (ofta bra, eller i alla fall hyggliga) kompetensöar. I det lilla görs goda insatser. Men en Försvarsmakt är ett system av systen som måste hänga ihop för att fungera som ett försvar. Där brister det och luckorna kommer att öppna sig avgrundsdjupa om JAS NG utvecklas, om inte betydande medel skjuts till.
JAS NG kan beskrivas som ett till minst hälften nytt flygplan. Det får en ny och större flygkropp bl a för att härbärgera en ny motor, en ny elektroniskt styrd radar och annan elektronik, mer bränsle och förmåga att bära större vapenlast (vapen som vi erfarenhetsmässigt inte kommer att ha råd att köpa).
Schweiz har enligt (o)vissa uppgifter förklarat sig villigt att köpa 22 JAS NG för samma antal miljarder svenska kronor. I så fall har riksdagen beslutat att Sverige skall anskaffa tio plan av samma modell. Detta för att kunna, som det heter, supporta de schweiziska planen under deras livslängd på 30-40 år.
Här inställer sig ett antal frågor:
En är vem skall betala den övervägande del av utvecklingskostnaden som schweizarna inte betalar? Svaret är givetvis: svenska skattebetalare. För det får de tio (10) plan av den nya generationen.
Det finns inga offentliga kalkyler om hur mycket utvecklingen av JAS NG skulle kosta. I samband med Sälenkonferensen i januari gjorde en Saab-representant ett uttalande om att Saab kunde ombeväpna hela det svenska Flygvapnet med 100 JAS NG till en ”fast” kostnad av 33 miljarder. Efter detta utspel kan bara sägas att det blev dödstyst. Allan Widman (FP) har angivit 50, ibland fler, miljarder i utvecklingskostnad. Han har sannolikt mer rätt.
Dessutom är det nog så att en seriös köpare som Schweiz inte nöjer sig med att Sverige anskaffar tio plan, om man skall kunna känna sig rimligt säker på Sverige som support-land. Och hur trovärdigt i detta avseende framstår Sverige med sitt ständigt krympta försvar? Som dessutom grovt underskattat kostnaden för det ”anställda” försvaret. Därtill har Försvarsmakten ett snabbt växande berg av sliten eller omodern materiel som måste omsättas.
Till detta skall läggas att JAS NG:s prestanda av många experter bedöms vara underlägsna de stridsflygplan som är under utveckling i USA och Ryssland. Särskilt om den saknar vapen, kan man tillägga.
Regeringen har sagt ja till en luftförsvarsutredning. För säkerhets skull skall den utreda behoven från 2040 och framåt! Detta för inte störa ”systemets” beställningsplaner under mellantiden. I det politik-/militärindustriella komplexets överväganden spelar industri och forskningspolitiska intressen stor roll. Det är i många avseenden förståeligt. Om så är fallet kan jag inte tycka annat än att statsmakterna borde vara beredda att skjuta till medel så att Sverige i framtiden inte står med en försvarsindustri till priset av en lemlästad Försvarsmakt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-23
I otakt med samtiden
Det är lätt att instämma i Överbefälhavarens stolthet över de insatser som Försvarsmaktens fantastiska personal gjort under 2011, vilka uppmärksammas i Försvarsmaktens årsredovisning 2011.
Det är FL 01/02, FS 20/21, bevakningsinsatser och incidentberedskap ned till den enskilde militärobservatören längst ut. En mängd materiel har tagits emot och övningsverksamhet genomförts, om än på för låg nivå. En hel del så kallade nyckeltal pekar åt rätt håll, även om inte insatser redovisas som ett sådant.
Men under ytan tickar två bomber. Andelen anskaffad krigsmateriel har sjunkit i jämn takt som andel av det totala anslaget från 26,5 % 2007 till 13,6 % 2011. Från 11 Mdkr till 5,3 Mdkr per år. Det ackumulerade anskaffningsbehov detta innebär om tio år kommer att skölja över Försvarsmakten likt en tsunami. Det är dags för en diskussion om hur en sådan situation ska undvikas.
Den andra bomben är apterad i personalförsörjningen. Enligt huvudbilagan ligger avgångar på egen begäran för GSS/K på 13 % mot planeringsantagandet 5 % vid fullt utvecklad organisation. Om vi kombinerar detta med skrivningarna om GMU i bilaga 2, där personalförsörjningen redovisas mer i detalj, så förvärras bilden.
Med en passus för att tabell 7 och tabell 8 inte går ihop (jag använder tabell 8), så kan vi se att 18 % av de antagna GSS/K inte slutför den grundläggande militära utbildningen. Det innebär att av 1000 antagna återstår det 713 GSS/K efter GMU och det första anställningsåret ((1000x0,82) x 0,87). Till detta kommer ytterligare avgångsorsaker än egen begäran som bedömt motsvarar hälften av egen begäran, vilket är ett ungerfärligt erfarenhetsvärde för yrkesofficerare. Det innebär att 1/3 försvinner det första året från antagning.
I en realt vikande försvarsekonomi, så innebär dessa två fall att ekvationen inte går ihop. Att fördela om pengar för att lindra det ena problemet kommer bara att förvärra det andra.
I juni 2008 lämnade Försvarsberedningen in det kaukasiska lackmustestet till regeringen. Det första provsvaret kom i Georgien i augusti samma år. Motdraget blev en underfinansierad inriktningsproposition. Därefter har de ryska ambitionerna avseende en kraftig upprustning blivit kända.
Låt vara att vi kan utgå från att det finns en stark propagandafaktor i den blivande presidenten Putins vallöften, att det är mycket korruption och att tillståndet i de ryska stridskrafterna är, och har varit svagt de senaste 15 åren. 770 md $ i materielförnyelse de kommande tio åren kan ställas i relation till vår egen anskaffningsplan jag berörde ovan. Kring 2020 har Ryssland omsatt många av sina materielsystem medan vi står inför en stor omsättning. Från Jakobsgatan hörs ingenting.
Som Ernst Rolf sjöng:
"Jag är ute när gumman min är inne"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Det är FL 01/02, FS 20/21, bevakningsinsatser och incidentberedskap ned till den enskilde militärobservatören längst ut. En mängd materiel har tagits emot och övningsverksamhet genomförts, om än på för låg nivå. En hel del så kallade nyckeltal pekar åt rätt håll, även om inte insatser redovisas som ett sådant.
Men under ytan tickar två bomber. Andelen anskaffad krigsmateriel har sjunkit i jämn takt som andel av det totala anslaget från 26,5 % 2007 till 13,6 % 2011. Från 11 Mdkr till 5,3 Mdkr per år. Det ackumulerade anskaffningsbehov detta innebär om tio år kommer att skölja över Försvarsmakten likt en tsunami. Det är dags för en diskussion om hur en sådan situation ska undvikas.
Den andra bomben är apterad i personalförsörjningen. Enligt huvudbilagan ligger avgångar på egen begäran för GSS/K på 13 % mot planeringsantagandet 5 % vid fullt utvecklad organisation. Om vi kombinerar detta med skrivningarna om GMU i bilaga 2, där personalförsörjningen redovisas mer i detalj, så förvärras bilden.
Med en passus för att tabell 7 och tabell 8 inte går ihop (jag använder tabell 8), så kan vi se att 18 % av de antagna GSS/K inte slutför den grundläggande militära utbildningen. Det innebär att av 1000 antagna återstår det 713 GSS/K efter GMU och det första anställningsåret ((1000x0,82) x 0,87). Till detta kommer ytterligare avgångsorsaker än egen begäran som bedömt motsvarar hälften av egen begäran, vilket är ett ungerfärligt erfarenhetsvärde för yrkesofficerare. Det innebär att 1/3 försvinner det första året från antagning.
I en realt vikande försvarsekonomi, så innebär dessa två fall att ekvationen inte går ihop. Att fördela om pengar för att lindra det ena problemet kommer bara att förvärra det andra.
I juni 2008 lämnade Försvarsberedningen in det kaukasiska lackmustestet till regeringen. Det första provsvaret kom i Georgien i augusti samma år. Motdraget blev en underfinansierad inriktningsproposition. Därefter har de ryska ambitionerna avseende en kraftig upprustning blivit kända.
Låt vara att vi kan utgå från att det finns en stark propagandafaktor i den blivande presidenten Putins vallöften, att det är mycket korruption och att tillståndet i de ryska stridskrafterna är, och har varit svagt de senaste 15 åren. 770 md $ i materielförnyelse de kommande tio åren kan ställas i relation till vår egen anskaffningsplan jag berörde ovan. Kring 2020 har Ryssland omsatt många av sina materielsystem medan vi står inför en stor omsättning. Från Jakobsgatan hörs ingenting.
Som Ernst Rolf sjöng:
"Jag är ute när gumman min är inne"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-22
Att vara barn i staden Homs
M-240Det måste vara särskilt fruktansvärt att vara barn i staden Homs dessa dagar. Human Rights Watch rapporterade igår kväll att den syriska armén skjuter med 240 mm granatkastare mot Baba Amr-distriktet. Det borde i så fall röra sig om gamla sovjetiska M-240 som Syrien enligt SIPRI databas för vapenhandel köpte 8 exemplar av 1981 (Strax före Hamamassakern februari 1982). Andra uppgifter gör gällande att det rör sig om 240 mm bandgående granatkastare 2S4 "Tulpan". Jag hade igår kväll kontakt med Christian Science Monitors reporter Dan Murphy som angav att uppgifterna kommer från de granatfragment som hittats i raserade hus. Även om det fram till 2010 inte finns några uppgifter om någon syrisk import av dessa pjäser kan man inte utesluta smuggling eller senare affärer. För barnen i Homs är skillnaden oviktig. Det är i grunden samma pjäs.
Denna mastodontpjäs har ett eldrör med över fem meters längd för att skjuta iväg granater på över 130 kg. Sprängvikten är 32-34 kg TNT, vilket innebär att ett par granater förstör ett ordinärt trevåningshus. Det finns antagligen möjlighet att skjuta särskilda inträningsbrisader, vilket innebär att granaten först genom sin blotta energi och hårt anslagsrör penetrerar ett betongtak och sedan efter en viss tid briserar. Har barnen i Homs tur, så förfogar den syriska armén över laserpekaren Smelchak, vilket innebär att eldledare kan belysa rebellposteringar för högre träffsannolikhet när granaten kan korrigeras i slutfasen av sin bana.
Efter att ha överöst staden med artilleri- och granatkastareld under ett par veckor kommer nu uppgifter att regimen har ställt upp stridsvagnsförband i ett utgångsläge för anfall utanför staden. Inuti den belägrade staden är situationen svår. Maten börjar ta slut i takt med att regimen omringat Homs och de ständiga beskjutningarna är på sikt nedbrytande psykologiskt, i synnerhet av tunga granatkastare. Allt är upplagt för stormning, bedömt om några dagar.
Om motståndet i Homs besegras, så har Assad vunnit en delseger. Men koncentrationen av de bättre förbanden kring de större städerna öppnar möjligheter för rebellerna att öppna nya blottor. De som ligger närmast till hands är för det första områden i norra Syrien. Turkiet är den viktigaste grannen i det här skeendet. Landet har starka intressen av att driva igenom sin vilja gentemot Syrien för att öka sitt inflytande där och i regionen. Genom att slåss i gränstrakterna mot Turkiet skulle den Fria Syriska Armén öka sannolikheten för att omvärlden till slut ingrepp, i ett första steg från luften förutom med humanitär hjälp.
Det andra området är gränstrakterna till Irak, där sunnitiska stammar och klaner redan i realiteten behärskar områden på ömse sidor gränsen. Våldet i Irak har märkbart gått ned sedan jihadister från de centrala och norra delarna av landet har strömmat in i Syrien för att befria, och komplicera, Syrien. Ett tredje område är väster om Homs som gränsar till Libanon. I norra delarna av Libanon är stödet för Assads fiender stort, medan landets centralregering stöder Assad.
Det är hotet om Al Qaida-associerade grupperingar som fått USA att avstå från maningar och aktioner från att beväpna Assads motståndare. En hållning som de senaste dygnen ser ut att mjuka något, men då är formuleringarna att man förstår om Arabförbundet känner sig tvungna att vidta sådana åtgärder. Iran däremot känner inga begränsningar. I helgen blev det stor uppmärksamhet när en iransk fregatt och ett underhållsfartyg seglade igenom Suezkanalen och lade till i Tartous. Det var andra gången sedan revolutionen 1979 som iranska örlogsfartyg seglat igenom kanalen som kontrolleras av Egypten. Intressant nog gick Pentagon ut med ett meddelande att fartgen aldrig lade till i Tartous, så dessa uppgifter får därför anses vara obekräftade.
Andra som inte heller känner några begränsningar är Ryssland, vars vapenförsäljning till Syrien ökade 58 % under förra året enligt uppgifter igår. Ryssland avstår också liksom Kina från att komma till Tunis, där "Friends of Syria" träffas på fredag. Sverige representeras av vår utrikesminister. Vad mötet kommer fram till är svårt att veta på förhand, antagligen någon form av humanitär insats. Det finns en fara att tillfälliga organ utanför FN går alltför långt i beslutsfattning. Även om det känns frusterande med situationen i Syrien, så ligger det i Sveriges intresse som småstat att respekten för FN upprätthålls så långt som möjligt. Syriens vänner kan dock luta sig mot ett starkt moraliskt mandat från FN:s generalförsamling, där alla utom tolv stater röstade för den icke-bindande resolutionen.
Att regimen i Syrien överlever är ett starkt intresse för Iran. Frågan är om det var det som den ställföreträdande chefen för Irans väpnade styrkor, general Mohammed Hajezi, hade i åtanke när han igår uttryckte att Iran inte kommer vänta på att dess fiender riskerar iranska intressen. Landet kommer i så fall att agera först, utan att vänta på fienden var budskapet. Detta hot om en preventiv attack passar in i spelet om legitimiteten som jag diskuterade i inlägget I dödens triangel.
Tillsammans med beskedet om den avbrutna IAEA-inspektionen i Iran när inspektörerna vägrades tillträde till anläggningen i Parchin, så betyder det att anten är dubblad igen som de säger i poker.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-21
[Uppdatering] På Libyenfronten intet nytt
Igår hölls det första fria valet i Libyen på 40 år, men det var inte NTC som genomförde detta. I staden Misrata drev invånarna genom sittstrejk igenom ett lokalval mot stadsförsamlingens vilja. Medlemmarna avgick och endast en tidigare rådsmedlem ställde upp i valet.
Annars är allting sig likt. På årsdagen av revolten 17. februari paraderade den nyligen formerade milisfederationen från västra Libyen genom Tripolis gator avfyrandes vapen. Denna gruppering omfattar cirka 100 miliser och är riktade mot Nationella övergångsrådet som verkar ha liten kontroll över vad som sker i landet, vilket manifesterades av Amnestys rapport om hur miliserna hotar Libyens framtid. Rapporten är en skrämmande läsning som står i bjärt kontrast till Utrikesdeklarationen där den svenska målsättningen i avsnittet om Nordafrika uttrycks som:
"Kvinnors rättigheter måste säkras och minoriteter skyddas mot övergrepp."
På vilket sätt görs det nu?
I motsatta delen av landet, närmare bestämt i sydöstra delen vid staden Al Kufra pågår sedan förra helgen strider mellan Zwai- och Tabustammen. Övergångsrådet har genom sin arméchef hotat att skicka armén och annonserade i söndags att ett eld-upphör var avtalat i förgår. Igår utbröt nya strider. Det finns skäl att tro att det även deltar tchadier och möjligen sudaneser i striderna där ute i öknen.
Detta väcker frågan om det Nationella övergångsrådet överhuvudtaget kontrollerar landet när en milis paraderar genom Tripoli, folk avsätter sin kommunala församling och strider kan pågå i snart två veckor mellan olika fraktioner.
De algeriska myndigheterna annonserade ungefär samtidigt att man funnit en stor vapengömma i gränstrakterna till Libyen. Denna ska bland annat innehålla 42 luftvärnsrobotar, vilket är tillräcklgt för att stoppa flygtrafiken i ett land under månader. Från Mali rapporterar FN att mer än 100000 människor är på flykt striderna i norra delen av landet. Dessa har blossat upp sedan tuareger som slogs för Khaddafi återvänt välbeväpnade till tänderna.
Tyvärr grumlas beskedet från Misrata om lokala val med kunskapen om att stadens milis gjort sig skyldiga till de största övergreppen sedan Khaddafi föll. Ur Amnestys rapport om en man som bortförts av milisen:
"Video footage filmed at the morgue shows Abdellatif Zbeida’s back completely black with deep bruising from the shoulders to the knees, open wounds and missing flesh in his lower legs and chest, and deep whip marks and cuts on his upper arms. The forensic examination found deep bruises and abrasions all over the body, as well as marks on his head, ears and nipples caused by electric shocks."
Same, same but different.
[Uppdatering kl 1940] I ett sällsynt sammanträffande gav ordföranden i NTC, Mustafa Abdul-Jalil, under dagen en intervju till AP, där han erkänner att det Nationella övergångsrådet är maktlöst inför att kontrollera de olika miliserna. Han säger tänkvärt att det är svårare hantera segerrusiga soldater än besegrade.
Jalil berättar vidare att Khaddafilojalister fortfarande utgör ett hot mot landet, och att dessa infiltrerar de revolutionära styrkorna och till och med formerar egna miliser. Libyens relationer med grannländerna kommer att avgöras av hur dessa ställer sig till libyska krav att överlämna Khaddafis familjemedlemmar som finns i Algeriet och Niger. I en annan del av intervjun hävdar han att inom tio dagar kommer en lag som förbjuder utländsk finansiering av politiska partier, vilket allmänt menas bland annat Qatars stöd till salafister.
I en annan AP-artikel hävdar vittnen att mängder (50?) med civila dödats det senaste dygnet i striderna kring ökenstaden al Kufra. Staden uppges nu vara utan elektricitet och vatten. Bägge sidorna beskyller varandra och det är svårt att bilda sig en uppfattning om vad som verkligen händer. Ordförande Jalil för sin del hävdar att det är Khaddafilojalister som sår splittring, men vill inte berätta vilken sida dessa i så fall stöder. Det är inte lätt att vara maktlös "president". [Uppdatering slut]
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Annars är allting sig likt. På årsdagen av revolten 17. februari paraderade den nyligen formerade milisfederationen från västra Libyen genom Tripolis gator avfyrandes vapen. Denna gruppering omfattar cirka 100 miliser och är riktade mot Nationella övergångsrådet som verkar ha liten kontroll över vad som sker i landet, vilket manifesterades av Amnestys rapport om hur miliserna hotar Libyens framtid. Rapporten är en skrämmande läsning som står i bjärt kontrast till Utrikesdeklarationen där den svenska målsättningen i avsnittet om Nordafrika uttrycks som:
"Kvinnors rättigheter måste säkras och minoriteter skyddas mot övergrepp."
På vilket sätt görs det nu?
I motsatta delen av landet, närmare bestämt i sydöstra delen vid staden Al Kufra pågår sedan förra helgen strider mellan Zwai- och Tabustammen. Övergångsrådet har genom sin arméchef hotat att skicka armén och annonserade i söndags att ett eld-upphör var avtalat i förgår. Igår utbröt nya strider. Det finns skäl att tro att det även deltar tchadier och möjligen sudaneser i striderna där ute i öknen.
Detta väcker frågan om det Nationella övergångsrådet överhuvudtaget kontrollerar landet när en milis paraderar genom Tripoli, folk avsätter sin kommunala församling och strider kan pågå i snart två veckor mellan olika fraktioner.
De algeriska myndigheterna annonserade ungefär samtidigt att man funnit en stor vapengömma i gränstrakterna till Libyen. Denna ska bland annat innehålla 42 luftvärnsrobotar, vilket är tillräcklgt för att stoppa flygtrafiken i ett land under månader. Från Mali rapporterar FN att mer än 100000 människor är på flykt striderna i norra delen av landet. Dessa har blossat upp sedan tuareger som slogs för Khaddafi återvänt välbeväpnade till tänderna.
Tyvärr grumlas beskedet från Misrata om lokala val med kunskapen om att stadens milis gjort sig skyldiga till de största övergreppen sedan Khaddafi föll. Ur Amnestys rapport om en man som bortförts av milisen:
"Video footage filmed at the morgue shows Abdellatif Zbeida’s back completely black with deep bruising from the shoulders to the knees, open wounds and missing flesh in his lower legs and chest, and deep whip marks and cuts on his upper arms. The forensic examination found deep bruises and abrasions all over the body, as well as marks on his head, ears and nipples caused by electric shocks."
Same, same but different.
[Uppdatering kl 1940] I ett sällsynt sammanträffande gav ordföranden i NTC, Mustafa Abdul-Jalil, under dagen en intervju till AP, där han erkänner att det Nationella övergångsrådet är maktlöst inför att kontrollera de olika miliserna. Han säger tänkvärt att det är svårare hantera segerrusiga soldater än besegrade.
Jalil berättar vidare att Khaddafilojalister fortfarande utgör ett hot mot landet, och att dessa infiltrerar de revolutionära styrkorna och till och med formerar egna miliser. Libyens relationer med grannländerna kommer att avgöras av hur dessa ställer sig till libyska krav att överlämna Khaddafis familjemedlemmar som finns i Algeriet och Niger. I en annan del av intervjun hävdar han att inom tio dagar kommer en lag som förbjuder utländsk finansiering av politiska partier, vilket allmänt menas bland annat Qatars stöd till salafister.
I en annan AP-artikel hävdar vittnen att mängder (50?) med civila dödats det senaste dygnet i striderna kring ökenstaden al Kufra. Staden uppges nu vara utan elektricitet och vatten. Bägge sidorna beskyller varandra och det är svårt att bilda sig en uppfattning om vad som verkligen händer. Ordförande Jalil för sin del hävdar att det är Khaddafilojalister som sår splittring, men vill inte berätta vilken sida dessa i så fall stöder. Det är inte lätt att vara maktlös "president". [Uppdatering slut]
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
På Libyenfronten intet nytt
Igår hölls det första fria valet i Libyen på 40 år, men det var inte NTC som genomförde detta. I staden Misrata drev invånarna genom sittstrejk igenom ett lokalval mot stadsförsamlingens vilja. Medlemmarna avgick och endast en tidigare rådsmedlem ställde upp i valet.
Annars är allting sig likt. På årsdagen av revolten 17. februari paraderade den nyligen formerade milisfederationen från västra Libyen genom Tripolis gator avfyrandes vapen. Denna gruppering omfattar cirka 100 miliser och är riktade mot Nationella övergångsrådet som verkar ha liten kontroll över vad som sker i landet, vilket manifesterades av Amnestys rapport om hur miliserna hotar Libyens framtid. Rapporten är en skrämmande läsning som står i bjärt kontrast till Utrikesdeklarationen där den svenska målsättningen i avsnittet om Nordafrika uttrycks som:
"Kvinnors rättigheter måste säkras och minoriteter skyddas mot övergrepp."
På vilket sätt görs det nu?
I motsatta delen av landet, närmare bestämt i sydöstra delen vid staden Al Kufra pågår sedan förra helgen strider mellan Zwai- och Tubistammen. Övergångsrådet har genom sin arméchef hotat att skicka armén och annonserade i söndags att ett eld-upphör var avtalat i förgår. Igår utbröt nya strider. Det finns skäl att tro att det även deltar tchadier och möjligen sudaneser i striderna där ute i öknen.
Detta väcker frågan om det Nationella övergångsrådet överhuvudtaget kontrollerar landet när en milis paraderar genom Tripoli, folk avsätter sin kommunala församling och strider kan pågå i snart två veckor mellan olika fraktioner.
De algeriska myndigheterna annonserade ungefär samtidigt att man funnit en stor vapengömma i gränstrakterna till Libyen. Denna ska bland annat innehålla 42 luftvärnsrobotar, vilket är tillräcklgt för att stoppa flygtrafiken i ett land under månader. Från Mali rapporterar FN att mer än 100000 människor är på flykt striderna i norra delen av landet. Dessa har blossat upp sedan tuareger som slogs för Khaddafi återvänt välbeväpnade till tänderna.
Tyvärr grumlas beskedet från Misrata om lokala val med kunskapen om att stadens milis gjort sig skyldiga till de största övergreppen sedan Khaddafi föll. Ur Amnestys rapport om en man som bortförts av milisen:
"Video footage filmed at the morgue shows Abdellatif Zbeida’s back completely black with deep bruising from the shoulders to the knees, open wounds and missing flesh in his lower legs and chest, and deep whip marks and cuts on his upper arms. The forensic examination found deep bruises and abrasions all over the body, as well as marks on his head, ears and nipples caused by electric shocks."
Same, same but different.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Annars är allting sig likt. På årsdagen av revolten 17. februari paraderade den nyligen formerade milisfederationen från västra Libyen genom Tripolis gator avfyrandes vapen. Denna gruppering omfattar cirka 100 miliser och är riktade mot Nationella övergångsrådet som verkar ha liten kontroll över vad som sker i landet, vilket manifesterades av Amnestys rapport om hur miliserna hotar Libyens framtid. Rapporten är en skrämmande läsning som står i bjärt kontrast till Utrikesdeklarationen där den svenska målsättningen i avsnittet om Nordafrika uttrycks som:
"Kvinnors rättigheter måste säkras och minoriteter skyddas mot övergrepp."
På vilket sätt görs det nu?
I motsatta delen av landet, närmare bestämt i sydöstra delen vid staden Al Kufra pågår sedan förra helgen strider mellan Zwai- och Tubistammen. Övergångsrådet har genom sin arméchef hotat att skicka armén och annonserade i söndags att ett eld-upphör var avtalat i förgår. Igår utbröt nya strider. Det finns skäl att tro att det även deltar tchadier och möjligen sudaneser i striderna där ute i öknen.
Detta väcker frågan om det Nationella övergångsrådet överhuvudtaget kontrollerar landet när en milis paraderar genom Tripoli, folk avsätter sin kommunala församling och strider kan pågå i snart två veckor mellan olika fraktioner.
De algeriska myndigheterna annonserade ungefär samtidigt att man funnit en stor vapengömma i gränstrakterna till Libyen. Denna ska bland annat innehålla 42 luftvärnsrobotar, vilket är tillräcklgt för att stoppa flygtrafiken i ett land under månader. Från Mali rapporterar FN att mer än 100000 människor är på flykt striderna i norra delen av landet. Dessa har blossat upp sedan tuareger som slogs för Khaddafi återvänt välbeväpnade till tänderna.
Tyvärr grumlas beskedet från Misrata om lokala val med kunskapen om att stadens milis gjort sig skyldiga till de största övergreppen sedan Khaddafi föll. Ur Amnestys rapport om en man som bortförts av milisen:
"Video footage filmed at the morgue shows Abdellatif Zbeida’s back completely black with deep bruising from the shoulders to the knees, open wounds and missing flesh in his lower legs and chest, and deep whip marks and cuts on his upper arms. The forensic examination found deep bruises and abrasions all over the body, as well as marks on his head, ears and nipples caused by electric shocks."
Same, same but different.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-20
Putin lägger ut texten
Som en del i presidentvalskampanjen skriver idag premiärminister Vladimir Putin om den nationella säkerheten i Rossiyskaya Gazeta.
I den oerhört långa artikeln hinner Putin täcka i princip allt. Läsaren får dela hans frustration, och tacksamhet till armén, på 90-talet när den gamla sovjetiska militärapparaten kollapsade. Trots att många officerare fick förnedra sig och sälja utrustning för att överleva när den drogs tillbaka från Östeuropa, så ställde delar av den upp i Tjetjenien när det behövdes enligt den ryske premiärministern.
Putin har siktet inställt lång bort. Perspektivet 30-50 år förekommer flera gånger. Det är uppenbart att han räknar in strategisk avskräckning från de egna kärnvapnen under tiden. En viktig roll för krigföringen kommer den yttre rymden och informationsoperationer, i första hand i cyberrymden att spela, säger den blivande ryske presidenten. Intressant nog resonerar han ett stycke om utvecklingen på krigföringsområdet som använder andra fysikaliska principer som vågfenomen, radiering och psyko-fysiska för att ta några exempel. Dessa kommer att bli mer acceptabla att använda ur politisk och militär synvinkel, vilket på mycket lång sikt kommer minska kärnvapnens roll för den strategiska balansen.
En hel del av artikeln handlar om moderniseringen av den ryska försvarsindustrin som enligt Putin fått förfalla i flera avseenden. Han eftersöker bland annat nya ägandeformer som partnerskap mellan privata näringslivet och staten, vilket är väldigt intressant. Han pekar på det faktum att alla stora försvarsindustrier i väst är privat ägda. Enligt Putin måste flera andra saker också falla på plats. Informationsutbytet måste öka. Det är bara de riktigt viktiga sakerna som ska vara hemliga, andra bitar ska spridas för att komma det civila samhället till del och vice-versa. En föraning om någon slags anti-korruptionskampanj kan också anas. Korruption i sektorn nationell säkerhet är landsförräderi heter det nu.
Premiärministern slår fast att den ryska ekonomin ska ha försvarets modernisering i centrum. Han har också en genomgång av det militära utbildningssystemet och personalförsörjningen. Ambitionerna om ett professionaliserat försvar står fast, men han säger samtidigt att den mixade modellen är vad som är genomförbart just nu med hänsyn till ekonomi och de uppgifter som ska lösas. Man måste ha klart för sig, säger Putin, att ett professionellt försvar är ett dyrt försvar.
Den blivande ryske presidenten hinner också gå igenom det kommande decenniet. Här blir det en uppräkning av målen 2020 när det gäller den materiella förnyelsen som ska leda till 70 % modern materiel vid de ryska stridskrafterna. 400 interkontinentala robotar, 20 attackubåtar, 50 ytstridsfartyg, 100 satelliter, 600 flygplan, mer än 1000 helikoptrar, 28 S-400 batterier(?), 10 Iskanderbrigader, 2300 stridsvagnar och kring 2000 artillerisystem. Något för en solidaritetsförklaring att bita i, helt klart.
Detta ska leda till en försvarsmakt som bland annat innefattar 30 flygdivisioner och en oceangående flotta som i första hand koncentreras till norr och Fjärran Östern. Enligt Putin hanterar Ryssland idag andra militära makters utmaningar mot ryska intressen i Arktis.
Den 17 sidor långa artikeln håller militärteoretisk höjd, men också handfasta exempel. Putin vidgår också att förföljelsen av ryska kossacker övergick i ett folkmord. Detta folk ska integreras i de ryska stridskrafterna är beskedet. Passande för den som vill hålla rent i de södra gränstrakterna som på tsartiden. Väldigt tidigt nämner premiärministern behovet av kollektiv säkerhet via Collective Security Treaty Organisation (CSTO) för att säkra den euroasiatiska landmassan.
Enligt den blivande presidenten är det inte fråga om att militarisera den ryska statsbudgeten, utan om att betala räkningen för tiden av förfall då krigsmakten var kroniskt underfinansierad. Med Vladimir Putin vid rodret till 2024, så ska Ryssland bli starkt igen. Det är planen.
Ekot
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I den oerhört långa artikeln hinner Putin täcka i princip allt. Läsaren får dela hans frustration, och tacksamhet till armén, på 90-talet när den gamla sovjetiska militärapparaten kollapsade. Trots att många officerare fick förnedra sig och sälja utrustning för att överleva när den drogs tillbaka från Östeuropa, så ställde delar av den upp i Tjetjenien när det behövdes enligt den ryske premiärministern.
Putin har siktet inställt lång bort. Perspektivet 30-50 år förekommer flera gånger. Det är uppenbart att han räknar in strategisk avskräckning från de egna kärnvapnen under tiden. En viktig roll för krigföringen kommer den yttre rymden och informationsoperationer, i första hand i cyberrymden att spela, säger den blivande ryske presidenten. Intressant nog resonerar han ett stycke om utvecklingen på krigföringsområdet som använder andra fysikaliska principer som vågfenomen, radiering och psyko-fysiska för att ta några exempel. Dessa kommer att bli mer acceptabla att använda ur politisk och militär synvinkel, vilket på mycket lång sikt kommer minska kärnvapnens roll för den strategiska balansen.
En hel del av artikeln handlar om moderniseringen av den ryska försvarsindustrin som enligt Putin fått förfalla i flera avseenden. Han eftersöker bland annat nya ägandeformer som partnerskap mellan privata näringslivet och staten, vilket är väldigt intressant. Han pekar på det faktum att alla stora försvarsindustrier i väst är privat ägda. Enligt Putin måste flera andra saker också falla på plats. Informationsutbytet måste öka. Det är bara de riktigt viktiga sakerna som ska vara hemliga, andra bitar ska spridas för att komma det civila samhället till del och vice-versa. En föraning om någon slags anti-korruptionskampanj kan också anas. Korruption i sektorn nationell säkerhet är landsförräderi heter det nu.
Premiärministern slår fast att den ryska ekonomin ska ha försvarets modernisering i centrum. Han har också en genomgång av det militära utbildningssystemet och personalförsörjningen. Ambitionerna om ett professionaliserat försvar står fast, men han säger samtidigt att den mixade modellen är vad som är genomförbart just nu med hänsyn till ekonomi och de uppgifter som ska lösas. Man måste ha klart för sig, säger Putin, att ett professionellt försvar är ett dyrt försvar.
Den blivande ryske presidenten hinner också gå igenom det kommande decenniet. Här blir det en uppräkning av målen 2020 när det gäller den materiella förnyelsen som ska leda till 70 % modern materiel vid de ryska stridskrafterna. 400 interkontinentala robotar, 20 attackubåtar, 50 ytstridsfartyg, 100 satelliter, 600 flygplan, mer än 1000 helikoptrar, 28 S-400 batterier(?), 10 Iskanderbrigader, 2300 stridsvagnar och kring 2000 artillerisystem. Något för en solidaritetsförklaring att bita i, helt klart.
Detta ska leda till en försvarsmakt som bland annat innefattar 30 flygdivisioner och en oceangående flotta som i första hand koncentreras till norr och Fjärran Östern. Enligt Putin hanterar Ryssland idag andra militära makters utmaningar mot ryska intressen i Arktis.
Den 17 sidor långa artikeln håller militärteoretisk höjd, men också handfasta exempel. Putin vidgår också att förföljelsen av ryska kossacker övergick i ett folkmord. Detta folk ska integreras i de ryska stridskrafterna är beskedet. Passande för den som vill hålla rent i de södra gränstrakterna som på tsartiden. Väldigt tidigt nämner premiärministern behovet av kollektiv säkerhet via Collective Security Treaty Organisation (CSTO) för att säkra den euroasiatiska landmassan.
Enligt den blivande presidenten är det inte fråga om att militarisera den ryska statsbudgeten, utan om att betala räkningen för tiden av förfall då krigsmakten var kroniskt underfinansierad. Med Vladimir Putin vid rodret till 2024, så ska Ryssland bli starkt igen. Det är planen.
Ekot
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-19
Syrien inför nästa rond
Snart har det gått ett år sedan revolten mot den syriska regimen inleddes. Ursprungsbedömningen i Syrien - Fly eller illa fäkta? har överlevt. Bashar al-Assad och hans trogna håller fortfarande stånd med besked. Nästa söndag väntar en folkomröstning om en ny konsitution, vilken säkert delar av oppositionen kommer att bojkotta.
Revolten har övergått i ett inbördeskrig, där regelrätta anfall med artilleri och stridsfordon genomförs mot barrikaderade delar i flera städer. Konflikten har hårdnat och består av fem olika aktörsgrupper. Förutom regimen och den ursprungliga, fredliga oppositionen, så har det kampvilliga islamistiska inslaget blivit starkare. Detta ökar risken för att revolten kidnappas och att andra grupper dras in på Assads sida som exempelvis kristna grupper. Omvärlden är också där med sina långa fingrar. På ena sidan väst och gulfstaterna som ser en möjlighet att kraftigt reducera Irans inflytande i området. På andra sidan Iran och Ryssland samt Kina i viss mån. Dessa vill bevara status quo i Syrien så långt som möjligt för att skydda sina egna intressen.
Inbördeskriget eldas numera med religiöst och geopolitiskt bränsle utöver det ursprungliga politiska och sociala faktorerna. Alawiternas resa från den sociala stegens nedersta delar till toppen hade slagit över i förtryck av majoriteten. För nästan hundra år sedan fick alawiter inte bo i städer, om de inte var anställda som tjänstefolk. Genom att enrollera sig i både armén och det framväxande Baathpartiet fick dessa utdelning genom de två militärkupperna på 60-talet. Baathpartiets betoning på sekularisering och pan-arabism passade denna grupp väl. Alawiterna, vars trosutövande är ytterst måttfullt och tolerant med andra trosinriktningar, blev nu de nya herrarna på täppan. Den gamla sunnitiska eliten var chockad av att styras av barnen till städerskorna som någon beskrivit det. Den mäktige Hafez al-Assad spann snabbt ett nät med den sunnitiska affärseliten och Baathpartiet svällde till närmare två miljoner medlemmar. Alawiterna gick från att vara fundamentet i ett parti med ökande makt till att bli en makt med ett parti istället.
Med tanke på att konflikten har ökat/förvärrats under det gågna året, så talar det mesta för att regimen tvingas avstå från makt så småningom. Det kan ske hastigt eller genom en överenskommelse. Jag ser två fundament som makten vilar på just nu. Det ena är just alliansen med den sunnitiska affärsklassen i de största städerna. Den hotas över tid av de sanktioner som omvärlden infört stegvis. Motvikten till detta är hotet om kaos i landet. De bilbomber som sprängts i Damaskus och Aleppo är en bild av hur det skulle kunna bli i Syrien de närmaste åren. När bandet mellan Assad och affärsmännen brister, så kommer arméns sammanhållning att hotas, vilket är det andra fundamentet. Trogna alawiter styr armén och hittills håller den samman inför de påfrestningar som den stått inför under 2011.
Ett intressant scenarie att studera för framtiden är att Syrien desintegreras till två stater eller ett land med en autonom region. Alawiterna har en realistisk chans att driva igenom en sådan lösning. I nordvästra delen av landet finns det möjlighet att dra sig tillbaka till den bergsrika terrängen och Medelhavskusten med centrum kring städerna Latakia-Baniyas. En liknande konstruktion existerade under olika namn mellan 1920-1936. Om oppositionen skulle ta över Damaskus och Aleppo, så är frågan är vilken aptit som finns att med våld inta den besvärliga terrängen i den nordvästra delen av landet. De flesta aktörsgrupper skulle kunna acceptera en sådan lösning. Ryssland också, om landet fick behålla sin "tekniska assistans" i flottbasen Tartous.
Det kan förstås gå på andra hållet också. En spännande utveckling inför mötet i Tunis för "Friends of Syria" i veckan är en nyhet från Paris-London i fredags. Premiärminister Cameron och president Sarkozy kom med det överraskande beskedet att de bägge länderna har för avsikt att sätta upp ett gemensamt ledningscentral som ska kunna leda olika militär operationer. Med tanke på det sextioåriga brittiska motståndet att duplicera NATO:s militära förmåga är det förvånande att det tydligen fungerar i denna konstellation. Innebörden måste vara att den ska kunna göra jobbet när det av olika skäl inte blir tal om att använda NATO:s ledningsresurser, vilket generalsekreterare Rasmussen deklarerat är fallet när det gäller Syrien.
Även om det inte finns på pränt eller avtalat, så kan det leva kvar mentala kartor som efter det berömda, hemliga Sykes-Picotavtalet mellan Storbritannien och Frankrike som reglerade deras inflytande i mindre Asien efter Ottomanska rikets kollaps. Med tanke på bakslaget för Assads motståndare i FN:s säkerhetsråd ska det bli intressant att följa vad mötet i Tunis kommer fram till. Jag har predikterat att omvärldens ansträngningar kommer att öka för att få till stånd en lösning, där Assad lämnar över makten. Hur det ska gå till kommer vi snart bli varse.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Revolten har övergått i ett inbördeskrig, där regelrätta anfall med artilleri och stridsfordon genomförs mot barrikaderade delar i flera städer. Konflikten har hårdnat och består av fem olika aktörsgrupper. Förutom regimen och den ursprungliga, fredliga oppositionen, så har det kampvilliga islamistiska inslaget blivit starkare. Detta ökar risken för att revolten kidnappas och att andra grupper dras in på Assads sida som exempelvis kristna grupper. Omvärlden är också där med sina långa fingrar. På ena sidan väst och gulfstaterna som ser en möjlighet att kraftigt reducera Irans inflytande i området. På andra sidan Iran och Ryssland samt Kina i viss mån. Dessa vill bevara status quo i Syrien så långt som möjligt för att skydda sina egna intressen.
Inbördeskriget eldas numera med religiöst och geopolitiskt bränsle utöver det ursprungliga politiska och sociala faktorerna. Alawiternas resa från den sociala stegens nedersta delar till toppen hade slagit över i förtryck av majoriteten. För nästan hundra år sedan fick alawiter inte bo i städer, om de inte var anställda som tjänstefolk. Genom att enrollera sig i både armén och det framväxande Baathpartiet fick dessa utdelning genom de två militärkupperna på 60-talet. Baathpartiets betoning på sekularisering och pan-arabism passade denna grupp väl. Alawiterna, vars trosutövande är ytterst måttfullt och tolerant med andra trosinriktningar, blev nu de nya herrarna på täppan. Den gamla sunnitiska eliten var chockad av att styras av barnen till städerskorna som någon beskrivit det. Den mäktige Hafez al-Assad spann snabbt ett nät med den sunnitiska affärseliten och Baathpartiet svällde till närmare två miljoner medlemmar. Alawiterna gick från att vara fundamentet i ett parti med ökande makt till att bli en makt med ett parti istället.
Med tanke på att konflikten har ökat/förvärrats under det gågna året, så talar det mesta för att regimen tvingas avstå från makt så småningom. Det kan ske hastigt eller genom en överenskommelse. Jag ser två fundament som makten vilar på just nu. Det ena är just alliansen med den sunnitiska affärsklassen i de största städerna. Den hotas över tid av de sanktioner som omvärlden infört stegvis. Motvikten till detta är hotet om kaos i landet. De bilbomber som sprängts i Damaskus och Aleppo är en bild av hur det skulle kunna bli i Syrien de närmaste åren. När bandet mellan Assad och affärsmännen brister, så kommer arméns sammanhållning att hotas, vilket är det andra fundamentet. Trogna alawiter styr armén och hittills håller den samman inför de påfrestningar som den stått inför under 2011.
Ett intressant scenarie att studera för framtiden är att Syrien desintegreras till två stater eller ett land med en autonom region. Alawiterna har en realistisk chans att driva igenom en sådan lösning. I nordvästra delen av landet finns det möjlighet att dra sig tillbaka till den bergsrika terrängen och Medelhavskusten med centrum kring städerna Latakia-Baniyas. En liknande konstruktion existerade under olika namn mellan 1920-1936. Om oppositionen skulle ta över Damaskus och Aleppo, så är frågan är vilken aptit som finns att med våld inta den besvärliga terrängen i den nordvästra delen av landet. De flesta aktörsgrupper skulle kunna acceptera en sådan lösning. Ryssland också, om landet fick behålla sin "tekniska assistans" i flottbasen Tartous.
Det kan förstås gå på andra hållet också. En spännande utveckling inför mötet i Tunis för "Friends of Syria" i veckan är en nyhet från Paris-London i fredags. Premiärminister Cameron och president Sarkozy kom med det överraskande beskedet att de bägge länderna har för avsikt att sätta upp ett gemensamt ledningscentral som ska kunna leda olika militär operationer. Med tanke på det sextioåriga brittiska motståndet att duplicera NATO:s militära förmåga är det förvånande att det tydligen fungerar i denna konstellation. Innebörden måste vara att den ska kunna göra jobbet när det av olika skäl inte blir tal om att använda NATO:s ledningsresurser, vilket generalsekreterare Rasmussen deklarerat är fallet när det gäller Syrien.
Även om det inte finns på pränt eller avtalat, så kan det leva kvar mentala kartor som efter det berömda, hemliga Sykes-Picotavtalet mellan Storbritannien och Frankrike som reglerade deras inflytande i mindre Asien efter Ottomanska rikets kollaps. Med tanke på bakslaget för Assads motståndare i FN:s säkerhetsråd ska det bli intressant att följa vad mötet i Tunis kommer fram till. Jag har predikterat att omvärldens ansträngningar kommer att öka för att få till stånd en lösning, där Assad lämnar över makten. Hur det ska gå till kommer vi snart bli varse.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-18
Gotland - Tillbaka till framtiden
Omfördela ledningsresurser till Gotland skrev Arméinspektören, generalmajor Berndt Grundevik, på armébloggen igår. Han beskriver sitt förslag att skapa ett detachement regional ledning Gotland, där en handfull stabsofficerare under befäl av en överste ska kunna bedriva civil samverkan och försvarsplanering. Tanken är att en sådan funktion ska kunna leda tilltransportade förband efter en förstärkning av officerare från öns utbildningsgrupp.
Detta är ett vällovligt initiativ av Arméinspektören av två skäl. Dels nås en försvarsintresserad allmänhet, anställda och gotlänningar av arméns tankar på ett tidigt stadium, vilket gör att förslaget kan diskuteras och förbättringar kan föreslås. Arméinspektören har en historik av att kunna diskutera saker offentligt sedan lång tid tillbaka, vilket stärker trovärdigheten.
I själva sakfrågan ligger också generalmajor Grundevik rimligt till. Gotland är inte bortglömt, men det är ingen pansarbrigad som armén kommer dragande med. Det blir en liten spegling av den lilla övervintrade maringruppen Gotland med förtöjningsplats i Fårösund. Att börja med ett detachement stabsofficerare är en bra början på ett militärt återtåg som Wiseman skrev om igår kväll. Det har i mitt perspektiv inget med hot att göra, utan är en viljestyrning att skaffa sig bästa möjliga förutsättningar för att operera med stridskrafter från och kring Gotland oavsett hur omvärlden ser ut.
I höstas hade jag en artikel om Gotland på bloggen och på Newsmill. Grundfrågan till den politiska nivån var:
"Vilken betydelse tillmäter ni Gotland för svensk säkerhet, och vad är ni beredda att besluta er för de närmaste åren för att stärka vårt militäroperativa utgångsläge på Gotland?"
Något svar har ännu inte kunnat utläsas i debatten. Det kanske inte är så förvånande, eftersom det under debatten i kammaren inför försvarsbeslutet 2004, så var det bara Agne Hansson (c) och Helena Bargholz (fp) som nämnde Gotland, fast då med arbetstillfällen och en internationell övningsplattform som argument. I en kommittémotion från Allan Widman m.fl (fp) hittade jag de enda operativa motiven om Gotland, men även i denna avslagna motion fanns det reservationer:
"Vissa andra strategiska områden, som t.ex. övre Norrland och Gotland, måste beaktas särskilt ur beredskapssynpunkt, vilket inte nödvändigtvis kräver närvaro av fredstida utbildningsförband."
Den ryska militära kapaciteten har ambitiösa planer att luta sig mot. Dessa är inte primärt riktade mot Sverige, och det kommer att ta lång tid innan man har en förmåga att ge sig i kast med större offensiva koventionella operationer i västlig riktning, om man skulle önska. Men tillvaron är oberäknelig, och intresset samt förmågan att förhindra en negativ utveckling för exempelvis ryska intressen i Vitryssland är av helt annat slag. I sådana och liknande situationer är det värdefullt att ha Gotland under full kontroll. För vem som helst.
Se även Skipper som har oroväckande indikationer om den marina närvaron i Fårösund.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Detta är ett vällovligt initiativ av Arméinspektören av två skäl. Dels nås en försvarsintresserad allmänhet, anställda och gotlänningar av arméns tankar på ett tidigt stadium, vilket gör att förslaget kan diskuteras och förbättringar kan föreslås. Arméinspektören har en historik av att kunna diskutera saker offentligt sedan lång tid tillbaka, vilket stärker trovärdigheten.
I själva sakfrågan ligger också generalmajor Grundevik rimligt till. Gotland är inte bortglömt, men det är ingen pansarbrigad som armén kommer dragande med. Det blir en liten spegling av den lilla övervintrade maringruppen Gotland med förtöjningsplats i Fårösund. Att börja med ett detachement stabsofficerare är en bra början på ett militärt återtåg som Wiseman skrev om igår kväll. Det har i mitt perspektiv inget med hot att göra, utan är en viljestyrning att skaffa sig bästa möjliga förutsättningar för att operera med stridskrafter från och kring Gotland oavsett hur omvärlden ser ut.
I höstas hade jag en artikel om Gotland på bloggen och på Newsmill. Grundfrågan till den politiska nivån var:
"Vilken betydelse tillmäter ni Gotland för svensk säkerhet, och vad är ni beredda att besluta er för de närmaste åren för att stärka vårt militäroperativa utgångsläge på Gotland?"
Något svar har ännu inte kunnat utläsas i debatten. Det kanske inte är så förvånande, eftersom det under debatten i kammaren inför försvarsbeslutet 2004, så var det bara Agne Hansson (c) och Helena Bargholz (fp) som nämnde Gotland, fast då med arbetstillfällen och en internationell övningsplattform som argument. I en kommittémotion från Allan Widman m.fl (fp) hittade jag de enda operativa motiven om Gotland, men även i denna avslagna motion fanns det reservationer:
"Vissa andra strategiska områden, som t.ex. övre Norrland och Gotland, måste beaktas särskilt ur beredskapssynpunkt, vilket inte nödvändigtvis kräver närvaro av fredstida utbildningsförband."
Den ryska militära kapaciteten har ambitiösa planer att luta sig mot. Dessa är inte primärt riktade mot Sverige, och det kommer att ta lång tid innan man har en förmåga att ge sig i kast med större offensiva koventionella operationer i västlig riktning, om man skulle önska. Men tillvaron är oberäknelig, och intresset samt förmågan att förhindra en negativ utveckling för exempelvis ryska intressen i Vitryssland är av helt annat slag. I sådana och liknande situationer är det värdefullt att ha Gotland under full kontroll. För vem som helst.
Se även Skipper som har oroväckande indikationer om den marina närvaron i Fårösund.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-16
Spara, spara inte...spara, spara inte...
Försvarsmakten sparade 2011 blev rubriken på Försvarsmaktens kommentar sedan det blev känt att myndigheten haft ett underutnyttjande på anslaget för förbandsverksamhet kring 400 miljoner kr.
I sakfrågan kan man inta två olika perspektiv. Å ena sidan är 400 miljoner på en budget omfattande drygt 20 miljarder kr helt acceptabelt. Det rör sig om c:a 2% av budgeten, vilket gör att Försvarsmakten kan genomföra ett anslagssparande till 2012. Det kan behövas, eftersom att utgifterna kommer att öka i takt med att allt fler soldater och sjömän anställs. Att öka det disponibla beloppet för 2012 är alltså positivt.
Å andra sidan har övningsverksamheten blivit lidande sedan Försvarsmakten dragit i handbromsen under hösten 2011. Orsaken till detta var att Kvartalsrapport 3 2011 och tidigare rapporter pekade på ett överutnyttjande kring 225 miljoner kr, medan det istället blev ett underutnyttjande enligt inledningen. Att minska övningar är naturligtvis inte bra, särskilt om det görs i onödan. Det är en stor skillnad på att övervägt välja att göra ett planerat underutnyttjande för att kunna hantera en utgiftsökning kommande år för att exempelvis genomföra en Försvarsmaktsövning. Internt i organisationen kostar det på förtroendet, främst för förbandschefer och krigsförbandschefer, som dessutom fått genomföra hastig planering som sedan visat sig vara fel.
Den allvarligaste konsekvensen är tyvärr det yttre förtroendet i form av underminerandet gällande ÖB:s budskap i Sälen. På sidan 23 i Kvartalsrapport 3 framgår det att prognosen för fjärde kvartalet var drygt 6 miljarder kr. Prognosfelet visade sig här vara kring 10 %. 225 MSEK i överutnyttjande byttes till c:a 400 MSEK i underutnyttjande, en skillnad på c:a 625 MSEK på tre månader. Detta är särskilt allvarligt, eftersom många av utgifterna är fasta i form av löner och hyror.
Vad ska regeringen tro när Försvarsmakten talar om ett underskott bortom 2014 när samma myndighet går bet på 10 % under ett kvartal?
Det var med starka försäkringar om förbättringar som regeringen i augusti 2008 utsåg Ulf Bengtsson till ny Generaldirektör i Försvarsmakten.
"Genom Ulf Bengtssons tillträde tillförs Försvarsmakten ny finansiell kompetens och det ger grund för en förstärkning av ekonomistyrningen. Ulf känner försvarssektorn och kan försvarsekonomiska frågor väl sedan många år, säger försvarsminister Sten Tolgfors."
"Mitt mål att tillsammans med alla i Försvarsmakten göra Försvarsmakten till en mönstermyndighet när det gäller uppföljning, intern styrning och kontroll och god hushållning av resurserna samtidigt som verksamheten prioriteras. ........,säger blivande generaldirektör Ulf Bengtsson."
Som jag diskuterade i inlägget Försvar i förvar? för två månader sedan, så har egentligen inget förändrats av de otaliga förstärkningar och förändringar som regeringar med olika färger genomfört. Det var högre precision i den ekonomiska uppföljningen för tolv-femton år sedan. Årets sammanlagda resultat på sammanlagt 1,5 Miljarder kr är kring genomsnittet på 2000-talet. Jag tror fortfarande att de ständiga omorganiseringarna av ledningsorganisationen och omstruktureringarna är förklaringen. Och det rår inte ens Generaldirektören på.
Försvarsministern
Wiseman
Chefsingenjören
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I sakfrågan kan man inta två olika perspektiv. Å ena sidan är 400 miljoner på en budget omfattande drygt 20 miljarder kr helt acceptabelt. Det rör sig om c:a 2% av budgeten, vilket gör att Försvarsmakten kan genomföra ett anslagssparande till 2012. Det kan behövas, eftersom att utgifterna kommer att öka i takt med att allt fler soldater och sjömän anställs. Att öka det disponibla beloppet för 2012 är alltså positivt.
Å andra sidan har övningsverksamheten blivit lidande sedan Försvarsmakten dragit i handbromsen under hösten 2011. Orsaken till detta var att Kvartalsrapport 3 2011 och tidigare rapporter pekade på ett överutnyttjande kring 225 miljoner kr, medan det istället blev ett underutnyttjande enligt inledningen. Att minska övningar är naturligtvis inte bra, särskilt om det görs i onödan. Det är en stor skillnad på att övervägt välja att göra ett planerat underutnyttjande för att kunna hantera en utgiftsökning kommande år för att exempelvis genomföra en Försvarsmaktsövning. Internt i organisationen kostar det på förtroendet, främst för förbandschefer och krigsförbandschefer, som dessutom fått genomföra hastig planering som sedan visat sig vara fel.
Den allvarligaste konsekvensen är tyvärr det yttre förtroendet i form av underminerandet gällande ÖB:s budskap i Sälen. På sidan 23 i Kvartalsrapport 3 framgår det att prognosen för fjärde kvartalet var drygt 6 miljarder kr. Prognosfelet visade sig här vara kring 10 %. 225 MSEK i överutnyttjande byttes till c:a 400 MSEK i underutnyttjande, en skillnad på c:a 625 MSEK på tre månader. Detta är särskilt allvarligt, eftersom många av utgifterna är fasta i form av löner och hyror.
Vad ska regeringen tro när Försvarsmakten talar om ett underskott bortom 2014 när samma myndighet går bet på 10 % under ett kvartal?
Det var med starka försäkringar om förbättringar som regeringen i augusti 2008 utsåg Ulf Bengtsson till ny Generaldirektör i Försvarsmakten.
"Genom Ulf Bengtssons tillträde tillförs Försvarsmakten ny finansiell kompetens och det ger grund för en förstärkning av ekonomistyrningen. Ulf känner försvarssektorn och kan försvarsekonomiska frågor väl sedan många år, säger försvarsminister Sten Tolgfors."
"Mitt mål att tillsammans med alla i Försvarsmakten göra Försvarsmakten till en mönstermyndighet när det gäller uppföljning, intern styrning och kontroll och god hushållning av resurserna samtidigt som verksamheten prioriteras. ........,säger blivande generaldirektör Ulf Bengtsson."
Som jag diskuterade i inlägget Försvar i förvar? för två månader sedan, så har egentligen inget förändrats av de otaliga förstärkningar och förändringar som regeringar med olika färger genomfört. Det var högre precision i den ekonomiska uppföljningen för tolv-femton år sedan. Årets sammanlagda resultat på sammanlagt 1,5 Miljarder kr är kring genomsnittet på 2000-talet. Jag tror fortfarande att de ständiga omorganiseringarna av ledningsorganisationen och omstruktureringarna är förklaringen. Och det rår inte ens Generaldirektören på.
Försvarsministern
Wiseman
Chefsingenjören
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-14
Det dolda kriget tar fart
Höjd terrorberedskap rapporteras från Thailand, där idag flera människor skadats svårt efter flera explosioner i Bangkok. Bilden är att en laddning först exploderat i en hyrd lägenhet. Strax därefter har en man kastat någon form av laddning framför en taxi som skadade förbipasserande. Mannen ska sedan kastat en annan laddning mot en polis, men den ska ha studsat i ett träd och spräng bort minst ett ben på gärningsmannen. Thailändska myndigheter uppger att mannen bar iranskt pass, och att en annan person gripits på flygplatsen. En tredje person uppges vara på fri fot. Detta spär på misstankarna om att Iran eller Hizbollah försöker nå israeliska mål varhelst de finns i världen.
Den senaste tiden har en mängd attentatsplaner avvärjts eller avslöjats. Först ut var anklagelserna om att Iran skulle ligga bakom förberedelser för att döda den saudiske ambassadören i USA. Planen innehöll bland annat ett användande av en person från en av knarkkartellerna i Mexico.
Därefter följde en arrestering för en månad sedan av flera människor i Bangkok, varav en hade ett svenskt pass på sig. Denne visade sedan thailändsk polis ett förråd av kemikalier som lagrats för att kunna tillverka en bomb.
Sedan följde flera avvärjda planer i Azerbaijan och Argentina innan någon i New Dehli lyckades fästa en bomb på en bil, som en israelisk diplomat och dennes hustru färdades i. Kvinnan skadades, och indisk polis uppgav idag att gärningsmännen varit välutbildade. Ungefär samtidigt upptäcktes en laddning på en israelisk beskickningsbil i Tblisi, Georgien. Denna laddning desarmerades.
Israels premiärminister Benjamin Nethanyau anklagade Iran och dess ombud Hizbollah för att ligga bakom de senaste dagarnas attacker och försök till attacker. Själv är jag lite skeptisk till att den iranska underrättelsetjänsten, Qods styrka, skulle ligga bakom dessa generellt. Deras Modus Operandi är för avancerad för de olika aktionerna. Att de skulle rekrytera en (ö)känd brottsling för att utföra ett mord på amerikansk mark stämmer inte för att ta ett exempel, inte heller dagens händelser i Bangkok ger det intrycket. Å andra sidan har vi det indiska uttalandet om välutbildad personal som kan peka i den riktningen.
Mer troligt är Hizbollahkopplingar i så fall, vilket basunerades ut vid arresteringen i Thailand förra månaden. Hizbollah är visserligen välorganiserade och förfogar antagligen över ett av världens bästa lätta infanteri, men operationer på utländsk mark är lite svårare att genomföra. I synnerhet som världens säkerhetstjänster med tiden blivit allt bättre på att försvåra och störa terroristaktioner.
Det finns ett par omständigheter som talar för Hizbollah när det gäller veckans händelser. Dels finns åminnelsefaktorn. Igår var det fyra år sedan den legendariske operativa chefen, Imad Mughniyeh, dödades i Damaskus, och idag är det sju år sedan den libanesiske premiärministern Rafic Hariri sprängdes i Beirut av ett ton TNT. Ett attentat som Hizbollahmedlemmar misstänks för enligt det åtal som är väckt vid Specialtribunalen för Libanon.
En annan omständighet är Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs uttalande strax för de senaste händelserna om att Hizbollah inte tar order från Tehran, men får stöd (finansiering, utbildning, underrättelser och smuggling). Hizbollah har också en stor utbredning över världen, vilket innebär att gärningsmän kan få logistiskt stöd på plats.
Något eller par av de ovan angivna exemplen kan naturligtvis vara enskilda eller mindre, lösa grupperingar som handlar av egna motiv eller i en övergripande anda. I synnerhet händelserna under gårdagen i Bangkok har en amatörstämpel över sig. Den sammanvägda bilden blir dock att det finns ett fokus för närvarande. Frekvensen har åkt i topp den senaste månaden, även om det varit mindre omfattning i de flesta fallen.
En försiktig bedömning är att ett dolt krig mellan olika aktörer kommer att eskalera den närmaste tiden. Insatserna ökar i axeln Iran-Irak-Syrien, och det dolda kriget är att föredra när kampen står om legitimiteten. Men, om eller när dessa attacker blir alltför utmanande eller avslöjade, så kan det snabbt slå över i öppna stridshandlingar. F&S bedömer fortfarande att det är en eskalationstrappa Gaza-Libanon-Syrien-Iran som är det mest troliga i så fall.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den senaste tiden har en mängd attentatsplaner avvärjts eller avslöjats. Först ut var anklagelserna om att Iran skulle ligga bakom förberedelser för att döda den saudiske ambassadören i USA. Planen innehöll bland annat ett användande av en person från en av knarkkartellerna i Mexico.
Därefter följde en arrestering för en månad sedan av flera människor i Bangkok, varav en hade ett svenskt pass på sig. Denne visade sedan thailändsk polis ett förråd av kemikalier som lagrats för att kunna tillverka en bomb.
Sedan följde flera avvärjda planer i Azerbaijan och Argentina innan någon i New Dehli lyckades fästa en bomb på en bil, som en israelisk diplomat och dennes hustru färdades i. Kvinnan skadades, och indisk polis uppgav idag att gärningsmännen varit välutbildade. Ungefär samtidigt upptäcktes en laddning på en israelisk beskickningsbil i Tblisi, Georgien. Denna laddning desarmerades.
Israels premiärminister Benjamin Nethanyau anklagade Iran och dess ombud Hizbollah för att ligga bakom de senaste dagarnas attacker och försök till attacker. Själv är jag lite skeptisk till att den iranska underrättelsetjänsten, Qods styrka, skulle ligga bakom dessa generellt. Deras Modus Operandi är för avancerad för de olika aktionerna. Att de skulle rekrytera en (ö)känd brottsling för att utföra ett mord på amerikansk mark stämmer inte för att ta ett exempel, inte heller dagens händelser i Bangkok ger det intrycket. Å andra sidan har vi det indiska uttalandet om välutbildad personal som kan peka i den riktningen.
Mer troligt är Hizbollahkopplingar i så fall, vilket basunerades ut vid arresteringen i Thailand förra månaden. Hizbollah är visserligen välorganiserade och förfogar antagligen över ett av världens bästa lätta infanteri, men operationer på utländsk mark är lite svårare att genomföra. I synnerhet som världens säkerhetstjänster med tiden blivit allt bättre på att försvåra och störa terroristaktioner.
Det finns ett par omständigheter som talar för Hizbollah när det gäller veckans händelser. Dels finns åminnelsefaktorn. Igår var det fyra år sedan den legendariske operativa chefen, Imad Mughniyeh, dödades i Damaskus, och idag är det sju år sedan den libanesiske premiärministern Rafic Hariri sprängdes i Beirut av ett ton TNT. Ett attentat som Hizbollahmedlemmar misstänks för enligt det åtal som är väckt vid Specialtribunalen för Libanon.
En annan omständighet är Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs uttalande strax för de senaste händelserna om att Hizbollah inte tar order från Tehran, men får stöd (finansiering, utbildning, underrättelser och smuggling). Hizbollah har också en stor utbredning över världen, vilket innebär att gärningsmän kan få logistiskt stöd på plats.
Något eller par av de ovan angivna exemplen kan naturligtvis vara enskilda eller mindre, lösa grupperingar som handlar av egna motiv eller i en övergripande anda. I synnerhet händelserna under gårdagen i Bangkok har en amatörstämpel över sig. Den sammanvägda bilden blir dock att det finns ett fokus för närvarande. Frekvensen har åkt i topp den senaste månaden, även om det varit mindre omfattning i de flesta fallen.
En försiktig bedömning är att ett dolt krig mellan olika aktörer kommer att eskalera den närmaste tiden. Insatserna ökar i axeln Iran-Irak-Syrien, och det dolda kriget är att föredra när kampen står om legitimiteten. Men, om eller när dessa attacker blir alltför utmanande eller avslöjade, så kan det snabbt slå över i öppna stridshandlingar. F&S bedömer fortfarande att det är en eskalationstrappa Gaza-Libanon-Syrien-Iran som är det mest troliga i så fall.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-13
Naval War: Arctic Circle
Om ett par månader släpps realtidsspelet Naval War: Arctic Circle utvecklat av Turbo Tape Games. Spelet är ett så kallat realtids-strategispel och innehåller två olika kampanjer i ryskt respektive NATO-perspektiv vid en konflikt 2030. Området omfattar 35 miljoner kvadrat km från USA:s ostkust, de brittiska öarna, Skandinaviska halvön inklusive Östersjön och Barents Hav samt Vita havet.
Spelet kommer innehålla det mesta när det gäller sjö- och luftkrigföring. Satellitinformation, UAV:er, alla sorters flyg, hangarfartyg, ledningsfartyg, kryssare till korvetter, ubåtar, sjöminor, luftvärn och radarstationer. Markförband finns inte med i spelet.
Stridskrafter finns representerade från USA, Ryssland, UK, Kanada, Tyskland, Norge, Danmark, Finland och Sverige. Jag tror att Polen är representerat också. Svenska materielsystem verkar bli Gripen (oklar version), Visbykorvetter och Gotlandsklassen. Danska Absalon finns också med, medan norrmännen verkar få klara sig med Ulaubåtar, möjligen får de tyska A212. Sjömålsroboten JSM från norska Kongsberg kommer kunna skjutas från JSF.
En viktig faktor i spelet verkar bli sensorförmågan, vilket till havs kan gynna svenska enheter. Om datalänkförmågan på Gripen kan simuleras är mer höljt i dunkel. Det blir till att köpa PC-spelet för att utröna detta.
Det är onekligen intressant att de ansvariga väljer att starta sin serie av spel längst upp på norra halvklotet, vilket får ses som ett utryck för det ökande intresset för Arktis. Om jag förstått upplägget rätt så kommer den ryska flottan innehålla sex hangarfartyg (idag endast ett), vilket kommer bli en intressant representation av en målmedveten upprustning. Det blir också intressant att jämföra simuleringsmöjligheten med den som staten förfogar över. Bli inte överraskade om ni upptäcker en och annan försvarspolitiker eller höga tjänstemän i någon kö på GameStop.
Information om spelet hittar du hos utgivaren Paradox Interactive.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Spelet kommer innehålla det mesta när det gäller sjö- och luftkrigföring. Satellitinformation, UAV:er, alla sorters flyg, hangarfartyg, ledningsfartyg, kryssare till korvetter, ubåtar, sjöminor, luftvärn och radarstationer. Markförband finns inte med i spelet.
Stridskrafter finns representerade från USA, Ryssland, UK, Kanada, Tyskland, Norge, Danmark, Finland och Sverige. Jag tror att Polen är representerat också. Svenska materielsystem verkar bli Gripen (oklar version), Visbykorvetter och Gotlandsklassen. Danska Absalon finns också med, medan norrmännen verkar få klara sig med Ulaubåtar, möjligen får de tyska A212. Sjömålsroboten JSM från norska Kongsberg kommer kunna skjutas från JSF.
En viktig faktor i spelet verkar bli sensorförmågan, vilket till havs kan gynna svenska enheter. Om datalänkförmågan på Gripen kan simuleras är mer höljt i dunkel. Det blir till att köpa PC-spelet för att utröna detta.
Det är onekligen intressant att de ansvariga väljer att starta sin serie av spel längst upp på norra halvklotet, vilket får ses som ett utryck för det ökande intresset för Arktis. Om jag förstått upplägget rätt så kommer den ryska flottan innehålla sex hangarfartyg (idag endast ett), vilket kommer bli en intressant representation av en målmedveten upprustning. Det blir också intressant att jämföra simuleringsmöjligheten med den som staten förfogar över. Bli inte överraskade om ni upptäcker en och annan försvarspolitiker eller höga tjänstemän i någon kö på GameStop.
Information om spelet hittar du hos utgivaren Paradox Interactive.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-12
Libyen och Syrien - kaos och komplexitet ökar
Situationen i och kring Libyen förvärras för varje vecka. I fredags vädjade FN:s mission i Libyen om skydd och skyndsam utredning av dödandet av sju svarta människor, varav tre barn och två kvinnor, i Tripoli i veckan. Läkare utan gränser har slutat ge vård i Misrata sedan dess personal insett att de fått ägna sig åt att lappa ihop tortyroffer mellan sessioner, för att dessa skulle kunna utså ytterligare tortyr. Det är knappt att det går att föreställa sig det valet för en läkare.
Human Rights Watch katastrofchef Peter Bouckaert menade nyligen att om antalet som dödas i förvar hade varit lika stort någon annanstans bland de arabiska diktaturerna, så hade det blivit ett ramaskri. Bara i Misrata uppskattar HRW att antalet miliser är cirka 250 stycken. De tidigare utkasten till kvinnorepresentation i beslutande församlingar har försvunnit i den slutliga utgåvan av vallagen. Det är inte längre tal om att det nationella övergångsrådet har makten i Libyen längre, det är gatans lag som gäller. "Where are you?" står det nu sprayat över några av karikatyrteckningarna som finns av Khaddafi i Tripoli.
Kring Libyen får grannländerna också känna av konsekvenserna av det libyska inbördeskriget. I Niger hetsar Saadi Khaddafi till uppror i Libyen via intervjuer och telefonkontakter med olika ledare. Saadi Khaddafi är kanske mest känd för att ha varit en hygglig fotbollsspelare innan han blev befälhavare för de libyska specialstyrkorna. Med brodern Saif al-Islam i husarrest hos Zintanrebellerna är det nu Saadi som viftar faderns gröna flagga.
I Mali har händelseutvecklingen gått längre sedan tungt beväpnade tuareger kommit tillbaka från Libyen, där de stred på Khaddafisidan. De har genast satt igång ett nytt uppror mot centralregeringen. Den här gången har man däremot både bättre beväpning och stridserfarenhet, vilket innebär att man blir farligare för den sittande regeringen. Flödet av vapen får både direkta följder som i Mali, men också indirekta som när det gäller de försvunna luftvärnsrobotarna. I veckan tvingades amerikanska tjänstemän medge att de inte lyckats säkra särskilt många av dem som försvann i samband med störtandet av den libyska diktatorn. En vid näsan dragen omvärld får sätta sitt hopp till att dessa inte i alltför stor omfattning nått olika terroristgrupper. Då är risken nämligen stor att vi kan få se framväxandet av andra slags flygförbudszoner när det gäller civil flygtrafik.
Det är bra att ha med sig erfarenheterna från Libyen när det gäller framtiden i Syrien, även om det finns stora skillnader. Fredagens stora bombdåd i den stora handelsstaden Aleppo, där 28 personer dödades av bilbomber, belyser komplexiteten och våldspiralernas otäcka spridningar. I fredags rapporterade McClatchy News att amerikanska underrättelseföreträdare misstänker att Al Qaida i Irak ligger bakom dessa dåd. Enligt tidningens källor har självaste Ayman al Zawahiri godkänt att AQI fått operera i Syrien. Ett par av källorna uppger att de försöker ta tillfället i akt. Jag bedömer att det är mera övervägt i så fall. Med en ganska aggressiv shiitisk inrikespolitik i Irak söker de hårt pressade sunnitiska AQI helt enkelt att utvidga stridsrummet. Enligt den biträdande irakiske inrikesministern, Adnan al-Assadi, beger sig nu irakiska jihadister över från främst Mosulområdet till Syrien för att ansluta sig till motsåndet mot Assad. I västra Irak och delar av Syrien har de en potentiell rekryteringsbas. Denna kan de rekrytera från om de lyckas portättera sig som förkämpar mot alawiternas förtryck i Syrien.
Det är lätt att se att en utveckling med Al Qaida i Syrien kommer att bli ett problem för väst när det gäller den politiska linjen. Det är inte helt enkelt att förklara varför väst ska befinna sig på samma sida som AQ, som i ett decennium utmålats som västvärldens fiende nummer ett. Intressant nog kom det förra veckan rapporter om att Syrien släppt Abu Musab al-Suri ur fängelse. Al-Suri misstänks vara hjärnan bakom de fruktansvärda dåden i London 2005. Om det är sant att han släppts är signalen tydlig från den syriska regimen. Be careful for what you wish for.
I libanesiska staden Tripoli har andra sunnitiska extrema grupperingar tagit till vapen för att bege sig till Syrien, vilket innebar mindre gatustrider igår. Libanon som påverkas starkt av vad som händer i Syrien har antagligen en möjlighet att frigöra sig från det syriska inflytandet i landet eller att dras in i hetluften vid regimens fall. Mycket av det beror på hur Hizbollah agerar. Kommer organisationen att slå till mot Israel i en strategisk diversion för Assad? Kommer en vacklande syrisk regim att föra över tyngre robotar och till och med C-stridsmedel till Hizbollah, vilket med stor säkerhet skulle innebära ett israeliskt militärt ingripande? Frågor och svar som aldrig verkar ta slut. Det kan vara värt att påminna sig att det pågick ett inbördeskrig i nästan 30 år i Libanon när vi värderar Syrien.
Bashar al-Assad vann nyss rond 2 i det syriska inbördeskriget. En brutal repression som stegrats för att nu innehålla både artilleri - och stridsvagnsbeskjutningar mot stadsdelar i staden Homs. Blockeringen av omvärlden, nu senast efter omröstningen i FN:s säkerhetsråd, kommer innebära att denna fördubblar sina offensiva ansträngningar, vilket kommer förstärka konflikten. Ambassadörer kallas hem, vapensmuggling ökar, närsomhelst blir det Syriska nationella rådet (SNC) erkänt av Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) som Syriens legitima regering. En sammanslutning stater som inte skulle tveka att använda samma metoder som Assad om de själva utsattes för revolter, se bara på Bahrain.
Måtte inte den arabiska våren bli en stor majbrasa.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Human Rights Watch katastrofchef Peter Bouckaert menade nyligen att om antalet som dödas i förvar hade varit lika stort någon annanstans bland de arabiska diktaturerna, så hade det blivit ett ramaskri. Bara i Misrata uppskattar HRW att antalet miliser är cirka 250 stycken. De tidigare utkasten till kvinnorepresentation i beslutande församlingar har försvunnit i den slutliga utgåvan av vallagen. Det är inte längre tal om att det nationella övergångsrådet har makten i Libyen längre, det är gatans lag som gäller. "Where are you?" står det nu sprayat över några av karikatyrteckningarna som finns av Khaddafi i Tripoli.
Kring Libyen får grannländerna också känna av konsekvenserna av det libyska inbördeskriget. I Niger hetsar Saadi Khaddafi till uppror i Libyen via intervjuer och telefonkontakter med olika ledare. Saadi Khaddafi är kanske mest känd för att ha varit en hygglig fotbollsspelare innan han blev befälhavare för de libyska specialstyrkorna. Med brodern Saif al-Islam i husarrest hos Zintanrebellerna är det nu Saadi som viftar faderns gröna flagga.
I Mali har händelseutvecklingen gått längre sedan tungt beväpnade tuareger kommit tillbaka från Libyen, där de stred på Khaddafisidan. De har genast satt igång ett nytt uppror mot centralregeringen. Den här gången har man däremot både bättre beväpning och stridserfarenhet, vilket innebär att man blir farligare för den sittande regeringen. Flödet av vapen får både direkta följder som i Mali, men också indirekta som när det gäller de försvunna luftvärnsrobotarna. I veckan tvingades amerikanska tjänstemän medge att de inte lyckats säkra särskilt många av dem som försvann i samband med störtandet av den libyska diktatorn. En vid näsan dragen omvärld får sätta sitt hopp till att dessa inte i alltför stor omfattning nått olika terroristgrupper. Då är risken nämligen stor att vi kan få se framväxandet av andra slags flygförbudszoner när det gäller civil flygtrafik.
Det är bra att ha med sig erfarenheterna från Libyen när det gäller framtiden i Syrien, även om det finns stora skillnader. Fredagens stora bombdåd i den stora handelsstaden Aleppo, där 28 personer dödades av bilbomber, belyser komplexiteten och våldspiralernas otäcka spridningar. I fredags rapporterade McClatchy News att amerikanska underrättelseföreträdare misstänker att Al Qaida i Irak ligger bakom dessa dåd. Enligt tidningens källor har självaste Ayman al Zawahiri godkänt att AQI fått operera i Syrien. Ett par av källorna uppger att de försöker ta tillfället i akt. Jag bedömer att det är mera övervägt i så fall. Med en ganska aggressiv shiitisk inrikespolitik i Irak söker de hårt pressade sunnitiska AQI helt enkelt att utvidga stridsrummet. Enligt den biträdande irakiske inrikesministern, Adnan al-Assadi, beger sig nu irakiska jihadister över från främst Mosulområdet till Syrien för att ansluta sig till motsåndet mot Assad. I västra Irak och delar av Syrien har de en potentiell rekryteringsbas. Denna kan de rekrytera från om de lyckas portättera sig som förkämpar mot alawiternas förtryck i Syrien.
Det är lätt att se att en utveckling med Al Qaida i Syrien kommer att bli ett problem för väst när det gäller den politiska linjen. Det är inte helt enkelt att förklara varför väst ska befinna sig på samma sida som AQ, som i ett decennium utmålats som västvärldens fiende nummer ett. Intressant nog kom det förra veckan rapporter om att Syrien släppt Abu Musab al-Suri ur fängelse. Al-Suri misstänks vara hjärnan bakom de fruktansvärda dåden i London 2005. Om det är sant att han släppts är signalen tydlig från den syriska regimen. Be careful for what you wish for.
I libanesiska staden Tripoli har andra sunnitiska extrema grupperingar tagit till vapen för att bege sig till Syrien, vilket innebar mindre gatustrider igår. Libanon som påverkas starkt av vad som händer i Syrien har antagligen en möjlighet att frigöra sig från det syriska inflytandet i landet eller att dras in i hetluften vid regimens fall. Mycket av det beror på hur Hizbollah agerar. Kommer organisationen att slå till mot Israel i en strategisk diversion för Assad? Kommer en vacklande syrisk regim att föra över tyngre robotar och till och med C-stridsmedel till Hizbollah, vilket med stor säkerhet skulle innebära ett israeliskt militärt ingripande? Frågor och svar som aldrig verkar ta slut. Det kan vara värt att påminna sig att det pågick ett inbördeskrig i nästan 30 år i Libanon när vi värderar Syrien.
Bashar al-Assad vann nyss rond 2 i det syriska inbördeskriget. En brutal repression som stegrats för att nu innehålla både artilleri - och stridsvagnsbeskjutningar mot stadsdelar i staden Homs. Blockeringen av omvärlden, nu senast efter omröstningen i FN:s säkerhetsråd, kommer innebära att denna fördubblar sina offensiva ansträngningar, vilket kommer förstärka konflikten. Ambassadörer kallas hem, vapensmuggling ökar, närsomhelst blir det Syriska nationella rådet (SNC) erkänt av Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) som Syriens legitima regering. En sammanslutning stater som inte skulle tveka att använda samma metoder som Assad om de själva utsattes för revolter, se bara på Bahrain.
Måtte inte den arabiska våren bli en stor majbrasa.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-09
War Poker - Snart i en TV nära dig?
Den dagliga israeliska affärstidningen Globes (ung. DI) hade häromdagen en artikel om de stora mediaföretagens förberedelser för ett krig, där det skjuts robotar mot bland annat Tel Aviv. Enligt tidningen undersöks nu takterrasmarknaden för bästa möjliga bilder. Stora drakar som Reuters, NBC, CBS och Fox rapporteras också skicka erfarna producenter för att undersöka produktionsförutsättningar och säkerhet för de egna medarbetarna.
Regionen trampar på i stadig takt mot en konfrontation. Om det blir en sådan är det troligaste scenariet att det sker med indirekt upptrappning a là råttan på repet. Jag tänker på en stegring som sker Gaza-Libanon-Syrien-Iran.
Bilden är fortsatt komplex. Kurdiska ledare i Irak och Syrien börjar i allt större utsträckning arbeta för att den syriska regimen ska falla, i det förstnämnda fallet tvärtemot landets egen politik som drivs av premiärminister Nouri al-Maliki. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah utslungade för ett par dagar sedan hotelser att ingripa på Syriens sida mot Israel. Eftersom organisationen också halvdolt konkret stödjer den syriska regimen i Syrien, så var han tvungen att förtydliga sig igår. Hizbollah tar inte order av Tehran, utan stöds av Tehran, bestod detta budskap av. Legitimitet är en svår balansgång, inte minst i Mellanöstern.
Det kommer också allt mer uppgifter att sanktionerna mot Iran och Syrien börjar att bli kännbara. Frågan är bara vem det gynnar. I Iran rusar matpriserna i höjden, och landet har ställt in betalningar av livsmedelsimport från Indien. En allt mer trängd befolkning kan i en sådan situation söka skydd hos regimen beroende på dess styrka och perceptionen av skulden. Det är diskutabelt i fallet Iran om sanktionerna totalt har en eftersökt effekt i befolkningen. I Syrien är läget något annorlunda, eftersom den sunnitiska affärsklassen börjar känna av underifrån hur betalningsförmågan blir svagare hos vanligt folk. Den oheliga alliansen mellan affärseliten och det alawitiska säkerhetsetablissemanget tål inte hur stora påfrestningar som helst.
Det finns också faktorer som talar för att Kina sakta är på väg att bli mer neutrala i konflikten. Kina har till skillnad från Ryssland en större andel på den civila marknaden, varför framtida affärer måste vägas in som en faktor i den kinesiska kalkylen. Ryssland å sin sida har svårare att byta riktning, åtminstone fram till presidentvalet. Jag har tidigare skrivit om de olika faktorerna som väger in för regimens fördel för det ryska stödet. Det mesta handlar om säkerhetspolitik i form av vapenaffärer och militära installationer. En annan faktor är också en rysk önskan att motverka ökat turkiskt inflytande i regionen.
Turkiet har efter någon månad med låg profil nu fått fart igen. Utrikesminister Ahmet Davutoglu flög i början av veckan över Atlanten för konsultationer med den amerikanska administrationen om Syrien. Turkiet luftade idén att en internationell koalition måste ingripa för att stoppa den syriska regimens övergrepp. Det är svårt att se att någon plockar upp en öppen militär intervention som lämpligaste åtgärden. FN:s säkerhetsråd är för tillfället blockerad, den syriska oppositionen är splittrad och det kan bli tal om större operationer i Persiska viken istället. Just nu går den stora övningen Bold Alligator av stapeln utanför USA:s östkust med flera NATO-länder. Det är den största amfibieoperationsövningen på ett decennium.
Risken för en sådan i verkligheten ökar under året fram. Viktiga omslagspunkter utgörs av ryska presidentvalet, iranska presidentvalet, EU:s oljeembargo vid halvårsskiftet samt inte minst nomineringen av den republikanske presidentkandidaten. Oavsett vem det blir kommer president Obama att befinna sig i ett underläge vid en negativ händelseutveckling. Om Iran gör något oväntat aggressivt eller Israel startar något självständigt kommer han att få kritik för att ha varit för svag i skeendet. Den republikanske kandidaten kommer alltid kunna lägga sig först och ovanpå. Det, aktuell doktrin och behovet av att ta ned ekonomisk oro i världen talar för att USA blir tvungen att gå All-In vid en konflikt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Regionen trampar på i stadig takt mot en konfrontation. Om det blir en sådan är det troligaste scenariet att det sker med indirekt upptrappning a là råttan på repet. Jag tänker på en stegring som sker Gaza-Libanon-Syrien-Iran.
Bilden är fortsatt komplex. Kurdiska ledare i Irak och Syrien börjar i allt större utsträckning arbeta för att den syriska regimen ska falla, i det förstnämnda fallet tvärtemot landets egen politik som drivs av premiärminister Nouri al-Maliki. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah utslungade för ett par dagar sedan hotelser att ingripa på Syriens sida mot Israel. Eftersom organisationen också halvdolt konkret stödjer den syriska regimen i Syrien, så var han tvungen att förtydliga sig igår. Hizbollah tar inte order av Tehran, utan stöds av Tehran, bestod detta budskap av. Legitimitet är en svår balansgång, inte minst i Mellanöstern.
Det kommer också allt mer uppgifter att sanktionerna mot Iran och Syrien börjar att bli kännbara. Frågan är bara vem det gynnar. I Iran rusar matpriserna i höjden, och landet har ställt in betalningar av livsmedelsimport från Indien. En allt mer trängd befolkning kan i en sådan situation söka skydd hos regimen beroende på dess styrka och perceptionen av skulden. Det är diskutabelt i fallet Iran om sanktionerna totalt har en eftersökt effekt i befolkningen. I Syrien är läget något annorlunda, eftersom den sunnitiska affärsklassen börjar känna av underifrån hur betalningsförmågan blir svagare hos vanligt folk. Den oheliga alliansen mellan affärseliten och det alawitiska säkerhetsetablissemanget tål inte hur stora påfrestningar som helst.
Det finns också faktorer som talar för att Kina sakta är på väg att bli mer neutrala i konflikten. Kina har till skillnad från Ryssland en större andel på den civila marknaden, varför framtida affärer måste vägas in som en faktor i den kinesiska kalkylen. Ryssland å sin sida har svårare att byta riktning, åtminstone fram till presidentvalet. Jag har tidigare skrivit om de olika faktorerna som väger in för regimens fördel för det ryska stödet. Det mesta handlar om säkerhetspolitik i form av vapenaffärer och militära installationer. En annan faktor är också en rysk önskan att motverka ökat turkiskt inflytande i regionen.
Turkiet har efter någon månad med låg profil nu fått fart igen. Utrikesminister Ahmet Davutoglu flög i början av veckan över Atlanten för konsultationer med den amerikanska administrationen om Syrien. Turkiet luftade idén att en internationell koalition måste ingripa för att stoppa den syriska regimens övergrepp. Det är svårt att se att någon plockar upp en öppen militär intervention som lämpligaste åtgärden. FN:s säkerhetsråd är för tillfället blockerad, den syriska oppositionen är splittrad och det kan bli tal om större operationer i Persiska viken istället. Just nu går den stora övningen Bold Alligator av stapeln utanför USA:s östkust med flera NATO-länder. Det är den största amfibieoperationsövningen på ett decennium.
Risken för en sådan i verkligheten ökar under året fram. Viktiga omslagspunkter utgörs av ryska presidentvalet, iranska presidentvalet, EU:s oljeembargo vid halvårsskiftet samt inte minst nomineringen av den republikanske presidentkandidaten. Oavsett vem det blir kommer president Obama att befinna sig i ett underläge vid en negativ händelseutveckling. Om Iran gör något oväntat aggressivt eller Israel startar något självständigt kommer han att få kritik för att ha varit för svag i skeendet. Den republikanske kandidaten kommer alltid kunna lägga sig först och ovanpå. Det, aktuell doktrin och behovet av att ta ned ekonomisk oro i världen talar för att USA blir tvungen att gå All-In vid en konflikt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-08
Kontaktlös krigföring - 6:e generationen i rysk tappning
En sak som inte får så mycket uppmärksamhet är det teoretiska fundamentet i den ryska militärstrategin. Ryssland har de senaste 100 åren varit väldigt framträdande när det gäller det miltära tänkandet. När det gäller konceptet djupoperationer var Ryssland ungefär 50 år före USA. Den kända doktrinen AirLand Battle från början på 80-talet hade Tuchasjevskij med flera andra tagit fram i slutet av 20-talet och början av 30-talet.
Ryssland använder sig genomgående av begreppet väpnad konflikt, medan vi i väst hittills haft svårt att fylla mellanrummet mellan krig och fred, se exempelvis svensk lagstiftning. Ryssland gör också en annan indelning i krigföringsgenerationer. Väst har fyra (fem) generationer, medan Ryssland har minst sex stycken, det beror bland annat på kärnvapenkrigföringen som en egen generation.
En hel del av de nyheter som rapporteras de senaste två-tre åren från Ryssland handlar om försök att komma ifatt, och förbi, USA när det gäller den sjätte generationens krigföring som kännetecknas av precisa lednings- och underrättelsesystem, långräckviddiga precisionsvapen och informationsoperationer så, kallad kontaktlös krigföring (Бесконтактные войны).
I det perspektivet kan vi se de ryska satsningarna på bland annat taktiska, ballistiska robotsystem som Iskandersystemet. Detta system kan bära både kraftfulla konventionella laddningar som kärnladdningar. Ryssland har utformat en sofistikerad eskalationstrappa med framflyttade utskjutningsanordningar, färdigställande av robotar, grupperingsövningar med hela system och så vidare.
Detta länkas ihop med strategiska informationsoperationer, där Ryssland kan luta sig tillbaka på en lång erfarenhet. I ett så auktoritärt system som det ryska underlättas förmågan att hålla ihop det man säger och det man faktiskt gör. Ledtider mellan beslut och verkställighet blir korta, och inte sällan lyckas man också förstärka kommunikationen med faktiska handlingar med fysiska stridskrafter. Det hindrar inte att landet ibland snubblar som i fallet med Libyen. President Medvedev som styr utrikespolitiken befann sig plötsligt i otakt med premiärminister Putin när det gällde den strategiska informationen, vilket västmakterna inte var sena att utnyttja.
En annan hörnsten i den ryska utvecklingen är fullbordandet av det egna positioneringssystemet GLONASS-K, som efter sju bedrövelser nu finns operativt med 23 stycken fungerande satelliter. Det i kombination med utvecklandet av strategiska robotar som Topol-M (interkontinental ballistisk robot) och R-29MU2 "Lainer" (Ubåtsutskjuten ballistisk robot) innebär möjligheter att jämna ut de amerikanska planerna på ett robotförsvar.
De ryska satsningarna på cyber finns också med som en faktor. USA anser att Ryssland spionerar mot landets forskning och utvecklingssektor, vilket förefaller rimligt av två skäl. Dels är det ett Modus Operandi, och dels är Ryssland ett land med många matematiska begåvningar och en hög nivå i dataprogrammering. Att genomföra mer offensiva, skadliga operationer ligger inom ramen för kontaktlöst krig och kan därför antas vara åtminstone en rysk ambition för att systemet ska kunna hänga ihop. En indikation på detta är den ryska synen på cyberangrepp mot egna system, vilket i retoriken tidigt framställdes som likställt med användande av massförstörelsevapen.
Ryssland utvecklar också tillsammans med Indien kryssningsroboten BrahMos 2 med överljudsfart och stealthförmåga. Denna ska kunna släppas från en SU-30 med en räckvidd kring 30 mil och en fart på ofattbara 6000 km/h. Rimligen borde detta ha påverkan på en försvarares gruppering, något jag berörde i inlägget 2/3-försvaret.
Tillsammans utgör dessa delsystem en utveckling som Sverige måste förhålla sig till under de närmaste decennierna. Olyckligtvis talar det inte för den som har en defensiv strategi i fredsgruppering. Förmågan att kunna avlossa en blandning av kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med cyberoperationer och strategiska informationsoperationer innebär att små och medelstora försvarsmakter kan få vitala delar av de tyngre systemen utslagna på enstaka timmar.
Sverige försökte kopiera de dåvarande amerikanska tankarna om nätverksbaserat försvar (NBF), som det i dagsläget inte finns några som helst ekonomiska medel för när det gäller Sverige. Nu är det Network Enhanced Capability (NEC) som gäller istället, vilket till delar är möjligt att uppnå och även önskvärt. Då gäller det att ställa sig frågan om Sverige realistiskt kan/ska skaffa sig samma vapen, fast i mindre skala. Även om det i det korta perspektivet skulle vara frestande att ha egna ballistiska robotar, så hänger dessa inte ihop med vår defensiva strategi. Tankesättet kring detta fick åhörarna uppleva i Sälen 2011 under ett spel, då några centrala politiker ville styra ÖB till att inte gruppera svenskt jaktflyg på Gotland när det började bli oroligt i närområdet enligt scenariot.
Tragiskt är etiketten på att vitala delar av den gamla defensiva strategin åkte ut med badvattnet under den stora oredans tid. Jag tänker då saker som flygvapnets spridda bassystem, övergivandet av ledningscentraler och fortifikatoriskt skydd. Att återställa delar av dessa finns det inte pengar till. Dessutom kommer vi att fortsätta med internationella operationer, eftersom behovet kommer att finnas för att upprätthålla handelsflöden och förhindra etnisk rensning och folkmord. Det innebär att en utrerad defensiv strategi för att möta den kontaktlösa krigföringen som gerillaförsvar eller liknande är omöjlig att genomföra. Det är sannolikt inte heller särskilt konfliktavskräckande på havet och i luften.
Så återigen står valet mellan att skjuta till pengar, vilket få vill - eller att gå med i NATO, vilket ungefär lika få vill. Statsmakterna försöker att gå en medelväg. Genom att ingå i allehanda former av samarbeten med EU, NATO och de nordiska länderna försöker vi att bygga ett ömsesidigt beroende genom en väv av små säkerhetsbidrag. Hur effektivt detta är när alla tänker på samma sätt - betala lite, få mycket - återstår att se. Under tiden får vi se på när den ryska militärindustrin bygger den kontaktlösa krigsmakten, även om det kommer finnas inslag av brutal närkamp med system som luftlandsättningsförbanden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Ryssland använder sig genomgående av begreppet väpnad konflikt, medan vi i väst hittills haft svårt att fylla mellanrummet mellan krig och fred, se exempelvis svensk lagstiftning. Ryssland gör också en annan indelning i krigföringsgenerationer. Väst har fyra (fem) generationer, medan Ryssland har minst sex stycken, det beror bland annat på kärnvapenkrigföringen som en egen generation.
En hel del av de nyheter som rapporteras de senaste två-tre åren från Ryssland handlar om försök att komma ifatt, och förbi, USA när det gäller den sjätte generationens krigföring som kännetecknas av precisa lednings- och underrättelsesystem, långräckviddiga precisionsvapen och informationsoperationer så, kallad kontaktlös krigföring (Бесконтактные войны).
I det perspektivet kan vi se de ryska satsningarna på bland annat taktiska, ballistiska robotsystem som Iskandersystemet. Detta system kan bära både kraftfulla konventionella laddningar som kärnladdningar. Ryssland har utformat en sofistikerad eskalationstrappa med framflyttade utskjutningsanordningar, färdigställande av robotar, grupperingsövningar med hela system och så vidare.
Detta länkas ihop med strategiska informationsoperationer, där Ryssland kan luta sig tillbaka på en lång erfarenhet. I ett så auktoritärt system som det ryska underlättas förmågan att hålla ihop det man säger och det man faktiskt gör. Ledtider mellan beslut och verkställighet blir korta, och inte sällan lyckas man också förstärka kommunikationen med faktiska handlingar med fysiska stridskrafter. Det hindrar inte att landet ibland snubblar som i fallet med Libyen. President Medvedev som styr utrikespolitiken befann sig plötsligt i otakt med premiärminister Putin när det gällde den strategiska informationen, vilket västmakterna inte var sena att utnyttja.
En annan hörnsten i den ryska utvecklingen är fullbordandet av det egna positioneringssystemet GLONASS-K, som efter sju bedrövelser nu finns operativt med 23 stycken fungerande satelliter. Det i kombination med utvecklandet av strategiska robotar som Topol-M (interkontinental ballistisk robot) och R-29MU2 "Lainer" (Ubåtsutskjuten ballistisk robot) innebär möjligheter att jämna ut de amerikanska planerna på ett robotförsvar.
De ryska satsningarna på cyber finns också med som en faktor. USA anser att Ryssland spionerar mot landets forskning och utvecklingssektor, vilket förefaller rimligt av två skäl. Dels är det ett Modus Operandi, och dels är Ryssland ett land med många matematiska begåvningar och en hög nivå i dataprogrammering. Att genomföra mer offensiva, skadliga operationer ligger inom ramen för kontaktlöst krig och kan därför antas vara åtminstone en rysk ambition för att systemet ska kunna hänga ihop. En indikation på detta är den ryska synen på cyberangrepp mot egna system, vilket i retoriken tidigt framställdes som likställt med användande av massförstörelsevapen.
Ryssland utvecklar också tillsammans med Indien kryssningsroboten BrahMos 2 med överljudsfart och stealthförmåga. Denna ska kunna släppas från en SU-30 med en räckvidd kring 30 mil och en fart på ofattbara 6000 km/h. Rimligen borde detta ha påverkan på en försvarares gruppering, något jag berörde i inlägget 2/3-försvaret.
Tillsammans utgör dessa delsystem en utveckling som Sverige måste förhålla sig till under de närmaste decennierna. Olyckligtvis talar det inte för den som har en defensiv strategi i fredsgruppering. Förmågan att kunna avlossa en blandning av kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med cyberoperationer och strategiska informationsoperationer innebär att små och medelstora försvarsmakter kan få vitala delar av de tyngre systemen utslagna på enstaka timmar.
Sverige försökte kopiera de dåvarande amerikanska tankarna om nätverksbaserat försvar (NBF), som det i dagsläget inte finns några som helst ekonomiska medel för när det gäller Sverige. Nu är det Network Enhanced Capability (NEC) som gäller istället, vilket till delar är möjligt att uppnå och även önskvärt. Då gäller det att ställa sig frågan om Sverige realistiskt kan/ska skaffa sig samma vapen, fast i mindre skala. Även om det i det korta perspektivet skulle vara frestande att ha egna ballistiska robotar, så hänger dessa inte ihop med vår defensiva strategi. Tankesättet kring detta fick åhörarna uppleva i Sälen 2011 under ett spel, då några centrala politiker ville styra ÖB till att inte gruppera svenskt jaktflyg på Gotland när det började bli oroligt i närområdet enligt scenariot.
Tragiskt är etiketten på att vitala delar av den gamla defensiva strategin åkte ut med badvattnet under den stora oredans tid. Jag tänker då saker som flygvapnets spridda bassystem, övergivandet av ledningscentraler och fortifikatoriskt skydd. Att återställa delar av dessa finns det inte pengar till. Dessutom kommer vi att fortsätta med internationella operationer, eftersom behovet kommer att finnas för att upprätthålla handelsflöden och förhindra etnisk rensning och folkmord. Det innebär att en utrerad defensiv strategi för att möta den kontaktlösa krigföringen som gerillaförsvar eller liknande är omöjlig att genomföra. Det är sannolikt inte heller särskilt konfliktavskräckande på havet och i luften.
Så återigen står valet mellan att skjuta till pengar, vilket få vill - eller att gå med i NATO, vilket ungefär lika få vill. Statsmakterna försöker att gå en medelväg. Genom att ingå i allehanda former av samarbeten med EU, NATO och de nordiska länderna försöker vi att bygga ett ömsesidigt beroende genom en väv av små säkerhetsbidrag. Hur effektivt detta är när alla tänker på samma sätt - betala lite, få mycket - återstår att se. Under tiden får vi se på när den ryska militärindustrin bygger den kontaktlösa krigsmakten, även om det kommer finnas inslag av brutal närkamp med system som luftlandsättningsförbanden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-05
Den syriska termostaten
Historien från oktober upprepade sig. Kina och Ryssland blockerade en ganska urvattnad resolution i FN:s säkerhetsråd medan alla andra 13 stater röstade för. Dagen innan hade enligt olika uppgifter regeringen bombarderat staden Homs med artilleri- och granatkastareld på 30-årsdagen efter starten av massakern i Hama. Enligt oppositionen ska mellan 250-350 ha dödats under fredagen. Den syriska regimen säger att terrorister dödat människor för att skylla på regimen. I gårkväll började antalet döda att ifrågasättas av oberoende nyhetsmedia. Vi får se om det kommer en nedjustering under dagen.
I grunden till det kinesiska och ryska vetorösterna ligger naturligtvis det egna intresset. En annan faktor, vilken är bekväm att hänvisa till, är resolutionen mot Libyen. Flera länder, inte bara Kina och Ryssland, är kritiska till tillämpningen som den skedde. Brasilien har tagit fram ett underlag för diskussion som heter Responibility while protecting (RWP). Där betonas bland annat proportionalitet och balanserade konsekvenser liksom en mekanism för övervakning och debatt av mandatet i FN:s säkerhetsråd. International Crises Group's president och förre australiensiske utrikesministern, Gareth Evans, skriver intresseväckande här.
Västvärlden gör nog bäst att försöka vara konstruktiv och ta en vuxen diskussion kring R2P och RWP med BRICS-länderna. Det går inte att utan diskussion avfärda att stater som skulle implementera resolutionen själva bröt mot vapenembargot, att flyende sköts och att regimen störtades.
Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov ska i början på veckan till Damaskus för att besöka president Bashar al-Assad. Med det ryska vetot i ryggen kommer han att bli välkomnad av den syriska ledningen. I närtid kommer presidenten att sitta säkert. Det finns obekräftade uppgifter att han var ute i fredags kväll och rörde sig obehindrat i centrala Damaskus för bland annat restaurangbesök. Trots detta kommer regimen inte ta något för givet, och det är troligt att en alltmer bekymrad omvärld kommer öka sina dolda ansträngningar för att få bort Assad som president. Förutom handelspolitiska spörsmål kan vi anta att den ryska delegationen kommer att diskutera olika sätt att stärka regimens motståndskraft i form av vapenleveranser, örlogsbesök och möjliga förstärkningsstyrkor för att skydda ryska medborgare i landet.
Inbördeskriget i Syrien lever av egen kraft, men tjänar också som en så kallad yttre manöver i kraftmätningen mellan väst och Iran. För Iran skulle det vara ett stort bakslag om Assad föll och en regim med en annan utrikespolitik kom till makten. Detta skulle minska den iranska räckvidden visavi Israel. Parallellt med utvecklingen i Syrien har Ayatollah Khameni hållit ett trotsigt tal om Irans motståndskraft. Landet kommer inte att vika sig från sitt atomprogram, stå emot sanktioner och slå tillbaka tiofalt om landet blir angripet. Övningen Stora profeten 7 anonnserades, vilken startar omgående och pågår i tre veckor. Jag bedömer att inte bara är en fråga om övning, utan också en reell och förtäckt mobilisering av revolutionsgardet.
Det är kanske inte så konstigt eftersom flera intressanta uttalanden gjorts i slutet av veckan. Den israeliske vice premiärministern Moshe Ya'alon menade häromdagen att Israel har förmågan att slå ut alla iranska nukleära anläggningar. FN:s inspektörer fick heller inte tillträde till bland annat anläggningen i Parchim utanför Tehran, och de fick inte intervjua iransk personal heller. Den amerikanske försvarsministern, Leon Panetta, gjorde en spännande kommentar och hävdade att Israel kan anfalla Iran mellan april och juni.
Specificeringar är alltid intressanta brottstycken. Genom att bli mer konkret ökar trovärdigheten. Ville försvarsminister Panetta distansera sig från en israelisk självständig attack eller ville han sätta press på Iran att acceptera en diplomatisk lösning som USA kan acceptera? Som jag skrivit tidigare. Legitimiteten kommer att bli avgörande. Vi får räkna med att de inblandade kommer fortsätta sina operationer i det fördolda till dess tålamodet brister hos någon. Termostaten i regionen kommer att prövas till bristningsgränsen.
Ekot
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I grunden till det kinesiska och ryska vetorösterna ligger naturligtvis det egna intresset. En annan faktor, vilken är bekväm att hänvisa till, är resolutionen mot Libyen. Flera länder, inte bara Kina och Ryssland, är kritiska till tillämpningen som den skedde. Brasilien har tagit fram ett underlag för diskussion som heter Responibility while protecting (RWP). Där betonas bland annat proportionalitet och balanserade konsekvenser liksom en mekanism för övervakning och debatt av mandatet i FN:s säkerhetsråd. International Crises Group's president och förre australiensiske utrikesministern, Gareth Evans, skriver intresseväckande här.
Västvärlden gör nog bäst att försöka vara konstruktiv och ta en vuxen diskussion kring R2P och RWP med BRICS-länderna. Det går inte att utan diskussion avfärda att stater som skulle implementera resolutionen själva bröt mot vapenembargot, att flyende sköts och att regimen störtades.
Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov ska i början på veckan till Damaskus för att besöka president Bashar al-Assad. Med det ryska vetot i ryggen kommer han att bli välkomnad av den syriska ledningen. I närtid kommer presidenten att sitta säkert. Det finns obekräftade uppgifter att han var ute i fredags kväll och rörde sig obehindrat i centrala Damaskus för bland annat restaurangbesök. Trots detta kommer regimen inte ta något för givet, och det är troligt att en alltmer bekymrad omvärld kommer öka sina dolda ansträngningar för att få bort Assad som president. Förutom handelspolitiska spörsmål kan vi anta att den ryska delegationen kommer att diskutera olika sätt att stärka regimens motståndskraft i form av vapenleveranser, örlogsbesök och möjliga förstärkningsstyrkor för att skydda ryska medborgare i landet.
Inbördeskriget i Syrien lever av egen kraft, men tjänar också som en så kallad yttre manöver i kraftmätningen mellan väst och Iran. För Iran skulle det vara ett stort bakslag om Assad föll och en regim med en annan utrikespolitik kom till makten. Detta skulle minska den iranska räckvidden visavi Israel. Parallellt med utvecklingen i Syrien har Ayatollah Khameni hållit ett trotsigt tal om Irans motståndskraft. Landet kommer inte att vika sig från sitt atomprogram, stå emot sanktioner och slå tillbaka tiofalt om landet blir angripet. Övningen Stora profeten 7 anonnserades, vilken startar omgående och pågår i tre veckor. Jag bedömer att inte bara är en fråga om övning, utan också en reell och förtäckt mobilisering av revolutionsgardet.
Det är kanske inte så konstigt eftersom flera intressanta uttalanden gjorts i slutet av veckan. Den israeliske vice premiärministern Moshe Ya'alon menade häromdagen att Israel har förmågan att slå ut alla iranska nukleära anläggningar. FN:s inspektörer fick heller inte tillträde till bland annat anläggningen i Parchim utanför Tehran, och de fick inte intervjua iransk personal heller. Den amerikanske försvarsministern, Leon Panetta, gjorde en spännande kommentar och hävdade att Israel kan anfalla Iran mellan april och juni.
Specificeringar är alltid intressanta brottstycken. Genom att bli mer konkret ökar trovärdigheten. Ville försvarsminister Panetta distansera sig från en israelisk självständig attack eller ville han sätta press på Iran att acceptera en diplomatisk lösning som USA kan acceptera? Som jag skrivit tidigare. Legitimiteten kommer att bli avgörande. Vi får räkna med att de inblandade kommer fortsätta sina operationer i det fördolda till dess tålamodet brister hos någon. Termostaten i regionen kommer att prövas till bristningsgränsen.
Ekot
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-04
Positiva nyheter från Försvarsmakten
Strax före jul kommenterade jag Ekots uppgifter om neddragningar i övningsverksamheten. Nu kommer positiva besked från Försvarsmakten som häromdagen meddelade att önskad nivå i stort kan upprätthållas.
Detta innebär bland annat att marinen fullt ut kan delta med fartyg i övningen Cold Response 12. Armén kan genomföra Brigadstridsledningsövning 12. Ett antal förband inom mark- och luftstridskrafterna kommer kunna genomföra bataljonsövningar.
Generalmajor Gunnar Karlsson, chef för förbandsproduktionen, säger i ett uttalande:
"Det är verkligen bra att vi nu tidigt kan meddela förbanden att genomföra denna verksamhet. Ytterst handlar om att nå en högre nivå i förbandsträning för våra krigsförband"
Det kan inte nog understrykas betydelsen av denna träning. Sedan kan man alltid reflektera hur frånvaron av en negativ nyhet blir en positiv sådan för en själv, men det gäller att försöka se ljusen i tunneln på den långa uppförsbacken.
En annan glädjande nyhet är den att Försvarsmakten ska ta fram ÖB:s strategiska inriktning under våren. Denna styrning kommer att täcka upp ett tomrum mellan Statsmakternas styrning och Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP), vilket är myndighetens verksamhetsplan som ska finnas enligt myndighetsförordningen.
Nu kommer säkert att dröja fem år innan vi ser effekter av en sådan inriktning, men långsiktigt kommer alla vinna att på att denna inriktning artikuleras och sedan implementeras. Här är uppföljning nyckeln till framgång, så att inriktningen får genomslag i FMUP och Försvarsplaneringen. Begreppen verksamhetsmässig balans och ekonomisk balans kommer att behandlas. Tydligheten verkar bli tillgodosedd, eftersom det också planeras för ett Beslut I Stort (BIS) med koppling till mål. Äntligen!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Detta innebär bland annat att marinen fullt ut kan delta med fartyg i övningen Cold Response 12. Armén kan genomföra Brigadstridsledningsövning 12. Ett antal förband inom mark- och luftstridskrafterna kommer kunna genomföra bataljonsövningar.
Generalmajor Gunnar Karlsson, chef för förbandsproduktionen, säger i ett uttalande:
"Det är verkligen bra att vi nu tidigt kan meddela förbanden att genomföra denna verksamhet. Ytterst handlar om att nå en högre nivå i förbandsträning för våra krigsförband"
Det kan inte nog understrykas betydelsen av denna träning. Sedan kan man alltid reflektera hur frånvaron av en negativ nyhet blir en positiv sådan för en själv, men det gäller att försöka se ljusen i tunneln på den långa uppförsbacken.
En annan glädjande nyhet är den att Försvarsmakten ska ta fram ÖB:s strategiska inriktning under våren. Denna styrning kommer att täcka upp ett tomrum mellan Statsmakternas styrning och Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP), vilket är myndighetens verksamhetsplan som ska finnas enligt myndighetsförordningen.
Nu kommer säkert att dröja fem år innan vi ser effekter av en sådan inriktning, men långsiktigt kommer alla vinna att på att denna inriktning artikuleras och sedan implementeras. Här är uppföljning nyckeln till framgång, så att inriktningen får genomslag i FMUP och Försvarsplaneringen. Begreppen verksamhetsmässig balans och ekonomisk balans kommer att behandlas. Tydligheten verkar bli tillgodosedd, eftersom det också planeras för ett Beslut I Stort (BIS) med koppling till mål. Äntligen!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-03
Are we förstöring the språk?
Av David Bergman, officer vid Ledningsregementet
Många verkar idag leva i en villfarelse att begreppet ”interoperatbilitet” betyder att vi måste göra allt precis som alla andra och prata deras språk. Kommer en bataljons framgång i en internationell operation bero på graden av svengelska termer som de nyttjar inom sitt förband eller kommer det att bero på deras samlade nivå av professionalism, den samträning de genomfört och dess chefs förmåga att samordna verksamheten med en lika professionell bataljon från en annan nation?
Svenska soldater i internationella miljöer är inte någon ny företeelse. Trots detta har under de senaste åren begrepp som ”interoperabilitet” och ”NATO-standard” använts mer och mer frekvent. Att vi ständigt bör utveckla våra metoder för att bättre kunna lösa uppgifter tillsammans med förband från andra länder råder det ingen tvekan om. Dock finns allvarliga risker om vår iver att anpassa oss går för långt.
En viktig förutsättning för god verkan i en militär organisation har alltid varit att använda en gemensam nomenklatur i syfte att skapa en gemensam bild, att förstå högre chefs vilja och tydligt förmedla denna nedåt till underställda. Det kan handla om hur vi eldreglerar, om de mallar vi använder för rapportering eller vilken gemensam betydelse vi lägger i olika kommandon. I pressade situationer är det avgörande att kommunikation och ordertermer är entydiga och ges med precision. Under eldgivning skiljer vi till exempel på bekämpad och nedkämpad och i spaningsrapporter är stridsvagn och stridsfordon två helt skilda saker.
Det ökade internationella samarbetet gör att främst chefer, men även soldater, förväntas kommunicera med befattningshavare från andra länder. Precis som i svenska finns samma problem med andra språk. Att i en ordergivning inför ett anfall blanda ihop seize och secure eller i en underrättelserapport ersätta covert med clandestine kan få lika stora konsekvenser som sammanblandningen av svenska termer.
Det finns självklart ett behov att kunna verka på andra språk än svenska. En stabsofficer som arbetar i en fransk stab förväntas rimligen kunna franska och om ett svenskt kompani får en amerikansk flygstridsledare tillförd uppskattar säkerligen denne om personalen ger honom order på engelska och inte svenska.
Språklagen anger uttryckligen att svenska myndigheter har ett särskilt ansvar att svensk terminologi används inom respektive fackområde. Den juridiska staben vid högkvarteret har i en juridisk orientering tydligt utvecklat vad detta betyder för militära förband; att ickesvensk terminologi skall undvikas och inte får användas slentrianmässigt nationellt. Om det inom något område saknas bra svenska uttryck har myndigheten ett särskilt ansvar att skapa användbara svenska begrepp.
Sammanfattningsvis är det ganska enkelt. I Sverige, inom svenska förband och mellan svenskar används svenska. I kontakten med utländska förband, eller där annat arbetsspråk fastställts, används andra språk. Så här långt stämmer både lagen och logiken.
Under de senaste åren har flera funktionsområden börjat använda en mer och mer svengelsk terminologi. Vi lånar och nyttjar frikostigt utländska termer, ibland utan vare sig översättning eller definition.
För att belysa detta skall vi ta ett exempel som berör oss alla; de aktuella ”svengelska” rutinerna för signalering där signaleringsprocedurer sker på engelska och meddelandet framförs på svenska, enligt exemplet nedan.
"Bravo Quebec – This is – Quebec Juliett. Framryck till UPK Two Niner. End of message, Over."
Med 12 engelska och 3 svenska ord/termer är detta vad som för närvarande skulle benämnas som svensk signalering. Som varje soldat vet är disciplinen på radionätet ett måste och att i strid uttrycka sig tydligt och med precision är helt avgörande. Problemet med att blanda språk är att det ökar riskerna. Koncentrationen som krävs av en individ att tala eller lyssna på två språk, jämfört med ett, ökar exponentiellt liksom risken för missförstånd. Detta blir särskilt uppenbart i pressade lägen när förmågan till koncentration redan är kraftigt nedsatt. Det naturligaste är att använda svensk signalering inom svenska förband, engelsk signalering mot utländska enheter - men att blanda är fullständigt befängt.
MIST, BATLS, METHANE, LC-ABCDE, CUF/TFC. Denna alfabetssoppa kommer från sjukvårdstjänsten och representerar engelska förkortningar för olika tillvägagångssätt och procedurer som varje enskild soldat förväntas använda. Även i den lugna miljön på mitt kontor får jag som internationellt erfaren plutonchef tänka till för att kunna svara på vad varje bokstav betyder. Det bör även nämnas att bokstäverna blir fler och fler för varje gång jag sätter mig i skolbänken för att repetera upp min sjukvårdsutbildning. Allt detta föder två relevanta frågor.
För det första; om vi som rutinerade och erfarna chefer har svårigheter med dessa minnesregler, kan vi då förvänta oss att en färsk rekryt skall kunna memorera och omsätta dem i praktiken? För det andra; det finns väldigt många oerhört duktiga kollegor inom sjukvårdstjänsten vars kunnighet jag högaktar, likaså vikten av det område de representerar. Fanns det verkligen ingen högre företrädare för sjukvårdstjänsten som kunde omsätta dessa till begriplig svenska innan de fastställdes för nyttjande i sjukvårdsutbildningen?
Att ständigt utveckla och i viss mån anpassa sitt eget förhållningssätt för att bättre kunna samarbeta med utländska enheter är en sak. Att utan kritisk granskning eller ens översättning anta ett annat lands termer och doktriner är inte bara en latmanslösning, det är även rent oansvarigt då vi frångår de beprövade metoder som redan finns. Det viktigaste är att det dessutom kan leda till både nedsatt verkan och onödig fara!
Många verkar idag leva i en villfarelse att begreppet ”interoperatbilitet” betyder att vi måste göra allt precis som alla andra och prata deras språk. Kommer en bataljons framgång i en internationell operation bero på graden av svengelska termer som de nyttjar inom sitt förband eller kommer det att bero på deras samlade nivå av professionalism, den samträning de genomfört och dess chefs förmåga att samordna verksamheten med en lika professionell bataljon från en annan nation?
Svenska soldater i internationella miljöer är inte någon ny företeelse. Trots detta har under de senaste åren begrepp som ”interoperabilitet” och ”NATO-standard” använts mer och mer frekvent. Att vi ständigt bör utveckla våra metoder för att bättre kunna lösa uppgifter tillsammans med förband från andra länder råder det ingen tvekan om. Dock finns allvarliga risker om vår iver att anpassa oss går för långt.
En viktig förutsättning för god verkan i en militär organisation har alltid varit att använda en gemensam nomenklatur i syfte att skapa en gemensam bild, att förstå högre chefs vilja och tydligt förmedla denna nedåt till underställda. Det kan handla om hur vi eldreglerar, om de mallar vi använder för rapportering eller vilken gemensam betydelse vi lägger i olika kommandon. I pressade situationer är det avgörande att kommunikation och ordertermer är entydiga och ges med precision. Under eldgivning skiljer vi till exempel på bekämpad och nedkämpad och i spaningsrapporter är stridsvagn och stridsfordon två helt skilda saker.
Det ökade internationella samarbetet gör att främst chefer, men även soldater, förväntas kommunicera med befattningshavare från andra länder. Precis som i svenska finns samma problem med andra språk. Att i en ordergivning inför ett anfall blanda ihop seize och secure eller i en underrättelserapport ersätta covert med clandestine kan få lika stora konsekvenser som sammanblandningen av svenska termer.
Det finns självklart ett behov att kunna verka på andra språk än svenska. En stabsofficer som arbetar i en fransk stab förväntas rimligen kunna franska och om ett svenskt kompani får en amerikansk flygstridsledare tillförd uppskattar säkerligen denne om personalen ger honom order på engelska och inte svenska.
Språklagen anger uttryckligen att svenska myndigheter har ett särskilt ansvar att svensk terminologi används inom respektive fackområde. Den juridiska staben vid högkvarteret har i en juridisk orientering tydligt utvecklat vad detta betyder för militära förband; att ickesvensk terminologi skall undvikas och inte får användas slentrianmässigt nationellt. Om det inom något område saknas bra svenska uttryck har myndigheten ett särskilt ansvar att skapa användbara svenska begrepp.
Sammanfattningsvis är det ganska enkelt. I Sverige, inom svenska förband och mellan svenskar används svenska. I kontakten med utländska förband, eller där annat arbetsspråk fastställts, används andra språk. Så här långt stämmer både lagen och logiken.
Under de senaste åren har flera funktionsområden börjat använda en mer och mer svengelsk terminologi. Vi lånar och nyttjar frikostigt utländska termer, ibland utan vare sig översättning eller definition.
För att belysa detta skall vi ta ett exempel som berör oss alla; de aktuella ”svengelska” rutinerna för signalering där signaleringsprocedurer sker på engelska och meddelandet framförs på svenska, enligt exemplet nedan.
"Bravo Quebec – This is – Quebec Juliett. Framryck till UPK Two Niner. End of message, Over."
Med 12 engelska och 3 svenska ord/termer är detta vad som för närvarande skulle benämnas som svensk signalering. Som varje soldat vet är disciplinen på radionätet ett måste och att i strid uttrycka sig tydligt och med precision är helt avgörande. Problemet med att blanda språk är att det ökar riskerna. Koncentrationen som krävs av en individ att tala eller lyssna på två språk, jämfört med ett, ökar exponentiellt liksom risken för missförstånd. Detta blir särskilt uppenbart i pressade lägen när förmågan till koncentration redan är kraftigt nedsatt. Det naturligaste är att använda svensk signalering inom svenska förband, engelsk signalering mot utländska enheter - men att blanda är fullständigt befängt.
MIST, BATLS, METHANE, LC-ABCDE, CUF/TFC. Denna alfabetssoppa kommer från sjukvårdstjänsten och representerar engelska förkortningar för olika tillvägagångssätt och procedurer som varje enskild soldat förväntas använda. Även i den lugna miljön på mitt kontor får jag som internationellt erfaren plutonchef tänka till för att kunna svara på vad varje bokstav betyder. Det bör även nämnas att bokstäverna blir fler och fler för varje gång jag sätter mig i skolbänken för att repetera upp min sjukvårdsutbildning. Allt detta föder två relevanta frågor.
För det första; om vi som rutinerade och erfarna chefer har svårigheter med dessa minnesregler, kan vi då förvänta oss att en färsk rekryt skall kunna memorera och omsätta dem i praktiken? För det andra; det finns väldigt många oerhört duktiga kollegor inom sjukvårdstjänsten vars kunnighet jag högaktar, likaså vikten av det område de representerar. Fanns det verkligen ingen högre företrädare för sjukvårdstjänsten som kunde omsätta dessa till begriplig svenska innan de fastställdes för nyttjande i sjukvårdsutbildningen?
Att ständigt utveckla och i viss mån anpassa sitt eget förhållningssätt för att bättre kunna samarbeta med utländska enheter är en sak. Att utan kritisk granskning eller ens översättning anta ett annat lands termer och doktriner är inte bara en latmanslösning, det är även rent oansvarigt då vi frångår de beprövade metoder som redan finns. Det viktigaste är att det dessutom kan leda till både nedsatt verkan och onödig fara!
2012-02-02
Om bruket av "svengelska"
I morgon lunch publicerar vi en artikel av David Bergman, officer vid Ledningsregementet, som handlar om blandningen av språk. Har David rätt, eller är det inte så farligt med minnesramsor och bokstavering på engelska? Skiljer det åt mellan försvarsgrenarna? Säg din mening om fenomenet.
GMU - Nästan alla får chansen
I söndags och måndags upprätthöll jag mig vid den kommunikativa aspekten av övervägandet när det gäller sänkta krav för antagning till Försvarsmaktens GMU. Budskapet var att Försvarsmakten var i efterhand med kommunikationen. Jag tänkte istället nu fördjupa vad jag menade med att själva sakfrågan om breddat urval är logiskt.
För det första gäller det att göra skillnad på vad som är krav och vad som är beslut för anställning. Med andra ord gäller det att göra skillnad på vad som är formella krav och faktisk förmåga. I bakgrundsarbetet till inriktningsbeslutet 2009 räknade ansvariga med att kunna rekrytera ur i stort sett hela befolkningen i rätt åldersgrupper. När sedan föreskrifterna för GMU började utarbetas utifrån inriktningar som givits efter hand, så visade det sig att de formella kraven tog bort en hel del sökanden. Dessa besatt andra kvalifikationer än genomfört gymnasium. I grunden är det alltså en fråga om att bredda urvalet. Vi lät i det gamla systemet unga män genomgå utbildning för krigsplacering utan genomfört gymansium, liksom utlandstjänst, med utmärkta resultat.
Det betyder att Försvarsmakten förbättrar de långsiktiga möjligheterna att personalförsörja sin organisation, om myndigheten kan tillämpa det antagande som hela beräkningen byggde på. Ofta får vi höra att 32000 ansökningar till en tiondel av platserna visar att allt går planenligt. I det perspektivet gör det ju det, men i perspektivet 100000+ unga i arbetslöshet blir perspektivet en smula annorlunda. Hur ska organisationen försörjas när det råder arbetskraftsbrist, om en del av samhällets unga avgränsas bort redan från start?
När vi lämnade värnpliktsystemet varnade flera debattörer för att det nya systemet skulle innebära en bristande folkförankring. Åtminstone skulle vi behöva arbeta betydligt hårdare för att vinna denna. Med ett breddat urval ökar vi möjligheterna att få försvaret förankrat i hela befolkningen. Olika krav för olika yrken inom försvaret kan sedan förfina urvalet för anställning som exempelvis officer, militärtolk eller lastbilsförare.
Ett breddat urval gör också att andra mänskliga kvaliteter kan lyftas fram. Den starkaste kraften är den enskildas motivation. Mina egna erfarenheter av både insats samt utbildning av många förband säger mig att motivation är en betydelefull faktor i soldaters lämplighet. Viljan att vara en del av ett större sammanhang tänker jag då närmast på. Här kan det finnas anledning att reflektera hur våra rekryteringskampanjer utformas, så att inte budskapet blir ensidigt egocentriskt.
Enligt de siffror jag stött på, så har drygt 20% slutat efter ett år av dem som ingått i de olika strategiska reserverna. En hel del av dessa har väldigt bra betyg från gymnasiet, och har därför helt andra valmöjligheter för sitt framtida yrkesliv. Om Försvarsmakten får liknande siffror i det nya systemet, så kommer det att krävas att samtliga som är kvar efter ett år - fullföljer åtta år - för att kalkylen ska hålla, enligt en ekvation jag satt upp. Förbättrad urvalsprocess med inslag av tidig psykologisk bedömning utfört av professionella när det gäller exempelvis motivation, måste till för att få ned dessa tal.
Därför är förslaget att bredda urvalet logiskt. Att bygga status för yrkena inom försvaret är en annan sak, där det ställs krav på kvalificerad utbildning, förmåga att bygga en berättelse samt ekonomiska medel för att rekrytera och behålla våra anställda kontraktet ut. Den senare faktorn måste stärkas betydligt.
Mycket av förändringar handlar om att åstadkomma en rörelse och bibehålla riktningen. För att inte ytterligare äventyra reformen med uppbyggandet av en fungerande insatsorganisation behöver därför urvalet för antagning till GMU breddas och förbättras.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
För det första gäller det att göra skillnad på vad som är krav och vad som är beslut för anställning. Med andra ord gäller det att göra skillnad på vad som är formella krav och faktisk förmåga. I bakgrundsarbetet till inriktningsbeslutet 2009 räknade ansvariga med att kunna rekrytera ur i stort sett hela befolkningen i rätt åldersgrupper. När sedan föreskrifterna för GMU började utarbetas utifrån inriktningar som givits efter hand, så visade det sig att de formella kraven tog bort en hel del sökanden. Dessa besatt andra kvalifikationer än genomfört gymnasium. I grunden är det alltså en fråga om att bredda urvalet. Vi lät i det gamla systemet unga män genomgå utbildning för krigsplacering utan genomfört gymansium, liksom utlandstjänst, med utmärkta resultat.
Det betyder att Försvarsmakten förbättrar de långsiktiga möjligheterna att personalförsörja sin organisation, om myndigheten kan tillämpa det antagande som hela beräkningen byggde på. Ofta får vi höra att 32000 ansökningar till en tiondel av platserna visar att allt går planenligt. I det perspektivet gör det ju det, men i perspektivet 100000+ unga i arbetslöshet blir perspektivet en smula annorlunda. Hur ska organisationen försörjas när det råder arbetskraftsbrist, om en del av samhällets unga avgränsas bort redan från start?
När vi lämnade värnpliktsystemet varnade flera debattörer för att det nya systemet skulle innebära en bristande folkförankring. Åtminstone skulle vi behöva arbeta betydligt hårdare för att vinna denna. Med ett breddat urval ökar vi möjligheterna att få försvaret förankrat i hela befolkningen. Olika krav för olika yrken inom försvaret kan sedan förfina urvalet för anställning som exempelvis officer, militärtolk eller lastbilsförare.
Ett breddat urval gör också att andra mänskliga kvaliteter kan lyftas fram. Den starkaste kraften är den enskildas motivation. Mina egna erfarenheter av både insats samt utbildning av många förband säger mig att motivation är en betydelefull faktor i soldaters lämplighet. Viljan att vara en del av ett större sammanhang tänker jag då närmast på. Här kan det finnas anledning att reflektera hur våra rekryteringskampanjer utformas, så att inte budskapet blir ensidigt egocentriskt.
Enligt de siffror jag stött på, så har drygt 20% slutat efter ett år av dem som ingått i de olika strategiska reserverna. En hel del av dessa har väldigt bra betyg från gymnasiet, och har därför helt andra valmöjligheter för sitt framtida yrkesliv. Om Försvarsmakten får liknande siffror i det nya systemet, så kommer det att krävas att samtliga som är kvar efter ett år - fullföljer åtta år - för att kalkylen ska hålla, enligt en ekvation jag satt upp. Förbättrad urvalsprocess med inslag av tidig psykologisk bedömning utfört av professionella när det gäller exempelvis motivation, måste till för att få ned dessa tal.
Därför är förslaget att bredda urvalet logiskt. Att bygga status för yrkena inom försvaret är en annan sak, där det ställs krav på kvalificerad utbildning, förmåga att bygga en berättelse samt ekonomiska medel för att rekrytera och behålla våra anställda kontraktet ut. Den senare faktorn måste stärkas betydligt.
Mycket av förändringar handlar om att åstadkomma en rörelse och bibehålla riktningen. För att inte ytterligare äventyra reformen med uppbyggandet av en fungerande insatsorganisation behöver därför urvalet för antagning till GMU breddas och förbättras.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)