Spänningarna mellan omvärlden och Iran blir allt tydligare. I måndags inledde Iran en lång militär övning med namnet: Den store Profetens sjätte krigsspel. Första dagen avslöjade landet att man har byggt underjordiska silos, varifrån långdistansrobotar kan avfyras. I tisdags földe de sedan upp med att skjuta fjorton robotar mot samma mål, vilket följdes upp av ett utspel av Revolutionsgardets flygchef Amir Ali Hajizadeh, som sa att de nu kan bekämpa mål i hela Israel och amerikanska baser i regionen. Störst påverkan får detta mot baser i Afghanistan och Turkiet, enligt min bedömning.
Den iranska robotindustrin har arbetat för högtryck de senaste åren. det tjänar inget till att ha ett kärnvapen om du inte kan leverera det. Just nu prioriteras robotar som Shabab-4 med minst 320 mils räckvidd. Detta gör att vi i Sverige snart är inom iransk robotporté. Ännu ett skäl att starta en luftförsvarsutredning.
Iranierna har sannolikt interkontinentala robotar på ritbordet som kommer nå hela världen. De har också annonserat sin avsikt att skjuta upp en apa i rymden, vilket kräver 330 kg lastförmåga. För detta ändamål har de byggt raketen Kavoshgar-5.
Allt detta föranledde den brittiske utrikesministern William Hague att igår varna världen för Irans avsikter och förmåga. Hague hävdade att Iran genomfört hemliga tester med ballistiska robotar, inklusive en kapacitet att leverera kärnvapen, vilket är ett flagrant brott mot FN:s säkerhetsrådsresolution 1929. Min bedömning är att det rör sig om Shabab-3 med cirka 250 mils räckvidd.
Israelerna följer verksamheten noga och genomförde förra veckan civilförsvarsövningar, där befolkningen i alla delar av landet
kommenderades till skyddsrum. Regeringen sammanträdde i en kärnvapensäker bunker. Det kvalificerade luftvärnet i form av Iron Dome har spridits i landet.
Den iranska verksamheten ska även ses i ljuset av spänningar mellan Turkiet och Syrien. Genom att genomföra dessa övningar sänder Iran budskapet att de är beredda att försvara Syrien mot "utländsk inblandning". Något de till del har belägg för. Med allra största sannolikhet finns det makter i regionen som smugglar in vapen till delar av den syriska oppositionen. På samma sätt pågår med största sannolikhet förflyttningar av materiel och rådgivare, både från Iran och Libanon (Hizbollah) till Syrien.
I turkiska tidningar skrivs det nu öppet om det som jag twittrade om den 11 juni, nämligen att Turkiet överväger att gå in i norra Syrien för att skapa en buffertzon. Som vanligt är regionen full av rykten. Kuwaitisk press rapporterar om israeliska varningar till Assad, att om Syrien anfaller Israel, så kommer Israel att att gå mot Assad personligen.
Bättre då att följa det som faktiskt kan följas. För närvarande finns USA:s två mest moderna hangarfartygsgrupper, Ronald Reagan och George H W Bush, i Arabiska havet. Ameriaknska fartyg med Aegis luftförsvarssystem patrullerar mellan Svarta havet och Medelhavet. Hangarfartygsgruppen Eisenhower ligger vid Mallorca. En hygglig samling av maktprojektion alltså.
Nervositet är sällan bra i sådana här lägen. Inte blir det bättre av att den iranska presidenten Ahmadinejad är under attack från prästerskapet. Även om vi är vana att läsa om dennes hatiska utspel, så är denne betydligt mer pragmatisk än prästerna. Ahmadinejad driver en nationalistisk linje istället för en teokratisk sådan, han skiljer på Israel och det israeliska folket, vilket inte prästerskapet gör. Flera bedömare menar också att prästerskapet är mer inriktade på att ta risker med den arabiska våren och försöka göra inbrytningar i arabvärlden, vilket presidentens krets, enligt samma bedömare, anser är meningslöst. Defensiva åtgärder som att försvara vunna framgångar är de olika lägren överens om.
Den senaste krisen handlar om att tre nära medarbetare till Ahmadinejads stabschef, Esfandiar Rahim-Mashae, har arresterats för korruption. Detta ses som en attack mot Rahim-Mashae i syfte att underminera presidenten. Prästerskapet skyr Rahim-Mashae, en civilingenjör från Kaspsika havsområdet, som pesten. Presidenten har reagerat kraftigt. Han gjorde ett uttalande om att han anser att hans regeringen är en linje i sanden, och att han kommer att försvara denna. Han varnar alltså myndigheterna för att gå vidare mot stabschefen och andra. I Iran spekuleras det redan om efterträdare till Ahmadinejad. Utrikesministern, och tidigare chefen för Irans Kärnkraftsmyndighet, Ali Akbar Salehi, nämns som favorit.
En maktkamp mellan dessa krafter kommer Ahmadinejad att förlora. Det gäller nu för honom att hitta på något som räddar honom. Han saknar inte alternativ för det i regionen. Förutom Syrien och Irak finns det Bahrain och Jemen, men ännu troligare Libanon där Hariritribunalen nu skickat sitt material till den libanesiske riksåklagaren. Fyra Hizbollahoperatörer namnges som inblandade i mordet på Hariri d.ä.
Men, kanske är det så att de senaste dagarnas robotuppvisningar är hans kort. Den mycket inflytelserika prinsen i Saudiarabien, prins Turki uttalade idag att om Iran skaffar sig kärnvapen, så kommer Saudiarabien följa efter. Det kommer bli en varm sommar och en brännande höst i år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-30
2011-06-29
[Uppdatering 29/6] - Libyen efter 100 dagar
[Uppdatering 29/6 kl 0845]
Knappt hade tangentbordet svalnat från inlägget igår förrän rebellsidan fick kännas vid några framgångar. I Västra Libyen tog rebellerna kontrollen över den enorma vapendepån i Ghaa, vilket är som att lägga rabarber på Karlsborg i början av 1900-talet. En stor mängd vapen, ammunition och till och med stridsvagnar rapporteras rebellerna ha kommit över. Detta innebär förutom en förstärkning av uthålligheten också en viktig framgång för stridsmoralen.
I den amerikanska senaten röstade utrikesutskottet igenom förslaget att ge presidenten ett år på sig för att handskas med Libyen. Röstsiffrorna blev 14-5, och ses som en seger för president Obama.
Från Italien rapporteras om en beredskap att flyga spaningsuppdrag med Reaper-UAV. Italien har en stor erfarenhet av att flyga UAV:er över Afghanistan sedan ett par år tillbaka. Systemet har lång uthållighet (30 h) och är tillsammans med israeliska system det bästa man kan flyga.
Beslaget av vapendepån i Ghaa kan verkligen komma till pass, sedan det blivit känt att NATO begärt stöd från bland annat Tyskland när det gäller ammunitionsleverenser. De uttalanden som varit från brittiska flygchefer, amerikanska försvarsministern Gates och andra indikerar ett stort problem inom området flygammunition för markmål.
Det är en kapplöpning mot tiden. Ekonomiska konvulsioner, krigstrummor i Mellersta östern/Persiska viken och ammunitionsbrist mot diktatorns förmåga att hålla samman det hela till hösten. Utgången är fortfarande oviss.
[Uppdatering slut]
En halv seger inhystade en del av omvärlden igår, när den internationella arresteringsordern för Khaddafi, hans son Saif och underättelseministern Sanouss, gick ut från Internationella Brottmålsdomstolen. De ska arresteras för krigsförbrytelser, något som den libyska regimen redan tillbakavisat som orättfärdigt. Den ryske NATO-ambassadören Rogozin varnade för att denna order legitimerar fortsatta bombningar av Libyen.
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
Knappt hade tangentbordet svalnat från inlägget igår förrän rebellsidan fick kännas vid några framgångar. I Västra Libyen tog rebellerna kontrollen över den enorma vapendepån i Ghaa, vilket är som att lägga rabarber på Karlsborg i början av 1900-talet. En stor mängd vapen, ammunition och till och med stridsvagnar rapporteras rebellerna ha kommit över. Detta innebär förutom en förstärkning av uthålligheten också en viktig framgång för stridsmoralen.
I den amerikanska senaten röstade utrikesutskottet igenom förslaget att ge presidenten ett år på sig för att handskas med Libyen. Röstsiffrorna blev 14-5, och ses som en seger för president Obama.
Från Italien rapporteras om en beredskap att flyga spaningsuppdrag med Reaper-UAV. Italien har en stor erfarenhet av att flyga UAV:er över Afghanistan sedan ett par år tillbaka. Systemet har lång uthållighet (30 h) och är tillsammans med israeliska system det bästa man kan flyga.
Beslaget av vapendepån i Ghaa kan verkligen komma till pass, sedan det blivit känt att NATO begärt stöd från bland annat Tyskland när det gäller ammunitionsleverenser. De uttalanden som varit från brittiska flygchefer, amerikanska försvarsministern Gates och andra indikerar ett stort problem inom området flygammunition för markmål.
Det är en kapplöpning mot tiden. Ekonomiska konvulsioner, krigstrummor i Mellersta östern/Persiska viken och ammunitionsbrist mot diktatorns förmåga att hålla samman det hela till hösten. Utgången är fortfarande oviss.
[Uppdatering slut]
En halv seger inhystade en del av omvärlden igår, när den internationella arresteringsordern för Khaddafi, hans son Saif och underättelseministern Sanouss, gick ut från Internationella Brottmålsdomstolen. De ska arresteras för krigsförbrytelser, något som den libyska regimen redan tillbakavisat som orättfärdigt. Den ryske NATO-ambassadören Rogozin varnade för att denna order legitimerar fortsatta bombningar av Libyen.
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
2011-06-28
Libyen efter 100 dagar
En halv seger inhystade en del av omvärlden igår, när den internationella arresteringsordern för Khaddafi, hans son Saif och underättelseministern Sanouss, gick ut från Internationella Brottmålsdomstolen. De ska arresteras för krigsförbrytelser, något som den libyska regimen redan tillbakavisat som orättfärdigt. Den ryske NATO-ambassadören Rogozin varnade för att denna order legitimerar fortsatta bombningar av Libyen.
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
2011-06-26
Nygamla krigsallianser tar form i Afghanistan?
På Twitter fångade jag upp den här bilden igår som sägs vara från ett möte i veckan. Det här är en gammal samling krigsherrar som gått in i och ut ur allianser så att det är nästan omöjligt att förstå. De har varit med sedan mitten på sjuttiotalet, då våra politiska ledare hette Palme, Fälldin och Bohman.
Från vänster Mohammad Mohaqiq som grundade People´s Islamic Unity Party of Afghanistan, i mitten Zia Massoud, yngre bror till den legendariske Ahmad Massoud (Jamiat-e-Islami) som dödades dagarna före 11/9 2001. Till höger den oberäknilige Rashid Dostum, som leder Junbish-e Milli-yi Islami-yi Afghanistan. Denne har bytt sida så många gånger att det är svårt att tro på alla historier.
Mohaqiq har starkt stöd i landet, bland annat från Hazaarerna. Han slogs mot Talibanerna från sitt tillhåll i Samanganprovinsen, och dessa lyckades aldrig besegra honom. Han var vicepresident under Karzai under interimsregeringen, men har sedan lång tid brutit med honom, och är numera mycket kritisk till Karzais försoningsplaner med Talibanerna.
Massouds lillebror har varit ambassadör under Karzai, och också dennes vicepresidentskandidat vid valet 2004. Han har fört sin brors arv vidare och har en stark ställning bland Tajikerna. Intressant nog är han gift med en dotter till Burhanuddin Rabbani, som varit president 1992-1996 och en dryg månad under 2001.
Dostum som fortfarande anses vara Uzbekernas ledare började sin bana med att slåss för Sovjet som chef i afghanska armén. Han bytte sedan sida 1992 och slogs tilsammans med Massoud d.ä mot Hekmatyar efter att de bägge intagit Kabul 1992. 1994 var det dags för helombyte. Nu slogs han med Hekmatyar mot sina forna vänner Massoud och Rabbani. Detta höll till 1997, då han allierade sig med Rabbani mot de framväxande talibanerna. Samtidigt ingick han en ny allians med Massoud under 1996 som hette Norra alliansen.
Sedan följde några turer då han var tvungen att fly till Turkiet ett par gånger innan han kom tillbaka till Afghanistan. Tillsammans med Ismail Khan från Herat och Mohammed Fahim slogs han med amerikansk hjälp mot talibanerna. Efter 2001 har Dostum haft diverse postioner inom försvarssektorn, varit i Turkiet, ställt till några skandaler. Han är även misstänkt som ansvarig för flera tusen talibaners död efter de tillfångatogs i Kunduz 2001. Enligt dessa anklagelser ska de ha kvävts till döds i containrar under en transport. Mycket talar för att dessa anklagelser är sanna.
Dessa krafters eventuella samgående ska ses i ljuset av de uppgifter som säger att Gulbuddin Hekmatyar får allt större inflytande hos Karzai. Denna ledare för Hezb-e Islami är "Specially Designated Global Terrorist". Hekmatyar står för en radikal och elitistisk approach. Han har hela tiden bekämpat alla andra Muhajeedinledare och har numera bra relationer med Iran, vilket inte var fallet tidigare. Efter den amerikanska inmarschen har han varit en av de starkast drivande krafterna mot ISAF, Karzairegimen och amerikanska styrkor.
Att se dessa herrar återigen forma nya allianser indikerar att det står större förändringar inför dörren. De här sluga och hänsynslösa männen gör inte dessa steg om de inte bedömer att de ska dra fördel av detta. Får vi se en återuppstånden Norra Allians inklusive Mohammed Atta, denna gång mot Karzai/Talibaner och Hekmatyar? Frågan är vad det påminner mest om? 1987, som följdes av utmarsch 1989 och regimens fall 1992? Eller 1996? Då tog den talibanska offensiven fart senare på året och 1998 hade de ordentligt grepp om landet.
Oavsett vilken sida som vinner det här när väst har dragit sig tillbaka, så kommer i vart fall inte jag bli förvånad om både Dostum och Hekmatyar står på den vinnande sidan....
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-25
Har slaget om ringvägen börjat i PRT MeS?
Statistiken från Afghan NGO Safety Office för de första veckorna i juni kom ut i veckan. Tyvärr har jag haft knapert med tid i veckan för bloggen, så det är först nu en kommentar kommer.
Som tur är har bloggen fantastiska läsare. Tomas Bylund har skickat F&S en fenomenologisk modell av ANSO:s statistik sedan fem år tillbaka som vi får använda. Denna har Tomas skapat efter att ha mätt (!) sig fram med linjal, och på så sätt försökt skapa en modell som ska förutsäga hur 2011 avlöper. Jag ska ta kontakt med ANSO och be om deras data, så att Tomas får bättre material att arbeta med. Enligt Tomas modell kommer 2011 avlöpa så här när det gäller antalet incidenter jmf med uppskattat faktiskt resultat 2011 respektive 2010:
Jan: 811.12 ........... ~820 .......... ~605
Feb: 884.38 .......... ~785 .......... ~530
Mar: 1054.49 .........~1165 ......... ~625
Apr: 1322.83 ......... ~1185 ......... ~840
Maj: 1656.61 ......... ~1580 ......... ~1110
Jun: 1965.98 ............ xxx ......... ~1330
Jul: 2129.90 ............. xxx ......... ~1340
Aug: 2080.46 ........... xxx ......... ~1370
Sep: 1861.55 ............. xxx ......... ~1550
Oct: 1587.87 ............. xxx ......... ~1180
Nov: 1361.35 ............. xxx ......... ~990
Dec: 1235.15 ............. xxx ......... ~790
Prognos 2011 ......Utfall 2011 .....Utfall 2010
Vi har alltså redan passerat förra årets toppnotering och då har ännu inte sommaroffensiven startat. ANSO:s uppgifter visar också att antalet skadad koalitionssoldater liksom afghanska motsvarigheter inom polis och armé har minskat en del sedan förra året. Det kan bero flera saker: a) motståndarna är tillbakapressade b) motståndarna attackerar hellre andra mål c) motståndarna har övergått till mer direktriktad eld istället för bomber.
Det är otvetydigt mer direkt eld, vilket jag tolkar som en mer framåt motståndare som aktivt söker strid. Utfallet blir förvisso inte lika effektivt för motståndaren, eftersom en IED ger mer skador än ett eldöppnande på 600 meter med en Ak-47.
I PRT MeS är nu Balkh uppe i nästan samma nivå av incidenter som i Kunduz, där tyskarna haft stora problem under flera år. En förklaring till ökningen är den Operation Ektebar 2 som nyligen genomförts i Balkh, där ett huvudsyfte var att säkra ringvägen genom området. Enligt afghanska myndigheter har 110 byar rensats från motståndare. En handfull motståndare har dödats och lika många tillfångatagits. Det driver naturligtvis upp antalet incidenter i området. Nu återstår att se vad som händer. Min bedömning är att motståndarna drog sig tillbaka i stor omfattning under inledningen av operationen. Det gjorde de under Operation Ektebar 1 i december 2010, och den stora skillnaden mellan det stora antalet byar och antalet dödade/tillfångatagna talar också för detta.
Tittar vi sedan i de andra provinserna finns det indikationer på att motståndaren visar ett ökat intresse för ringvägen som går igenom PRT MeS område. Många incidenter förekommer längs denna såväl i Sar-e-Pul som i Jowzjan. I Jowzjan dödades för övrigt igår en distriktspolischef, en distriktsåklagare samt tre poliser av en vägbomb. ANSO:s rapport talar dessutom om en närvaro om en ny grupp på mellan 30-100 motståndare i Samangan.
Givet den enorma området som vi har ansvar för med alltför lite trupp, så kommer det bli väldigt svårt att ta sig längre än ambitionen att tillfälligt rensa områden tillsammans med afghanska förband. När vi lämnar ett sådant område, så kommer motståndarna att ta sig tillbaka, ofta lite starkare.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Som tur är har bloggen fantastiska läsare. Tomas Bylund har skickat F&S en fenomenologisk modell av ANSO:s statistik sedan fem år tillbaka som vi får använda. Denna har Tomas skapat efter att ha mätt (!) sig fram med linjal, och på så sätt försökt skapa en modell som ska förutsäga hur 2011 avlöper. Jag ska ta kontakt med ANSO och be om deras data, så att Tomas får bättre material att arbeta med. Enligt Tomas modell kommer 2011 avlöpa så här när det gäller antalet incidenter jmf med uppskattat faktiskt resultat 2011 respektive 2010:
Jan: 811.12 ........... ~820 .......... ~605
Feb: 884.38 .......... ~785 .......... ~530
Mar: 1054.49 .........~1165 ......... ~625
Apr: 1322.83 ......... ~1185 ......... ~840
Maj: 1656.61 ......... ~1580 ......... ~1110
Jun: 1965.98 ............ xxx ......... ~1330
Jul: 2129.90 ............. xxx ......... ~1340
Aug: 2080.46 ........... xxx ......... ~1370
Sep: 1861.55 ............. xxx ......... ~1550
Oct: 1587.87 ............. xxx ......... ~1180
Nov: 1361.35 ............. xxx ......... ~990
Dec: 1235.15 ............. xxx ......... ~790
Prognos 2011 ......Utfall 2011 .....Utfall 2010
Vi har alltså redan passerat förra årets toppnotering och då har ännu inte sommaroffensiven startat. ANSO:s uppgifter visar också att antalet skadad koalitionssoldater liksom afghanska motsvarigheter inom polis och armé har minskat en del sedan förra året. Det kan bero flera saker: a) motståndarna är tillbakapressade b) motståndarna attackerar hellre andra mål c) motståndarna har övergått till mer direktriktad eld istället för bomber.
Det är otvetydigt mer direkt eld, vilket jag tolkar som en mer framåt motståndare som aktivt söker strid. Utfallet blir förvisso inte lika effektivt för motståndaren, eftersom en IED ger mer skador än ett eldöppnande på 600 meter med en Ak-47.
I PRT MeS är nu Balkh uppe i nästan samma nivå av incidenter som i Kunduz, där tyskarna haft stora problem under flera år. En förklaring till ökningen är den Operation Ektebar 2 som nyligen genomförts i Balkh, där ett huvudsyfte var att säkra ringvägen genom området. Enligt afghanska myndigheter har 110 byar rensats från motståndare. En handfull motståndare har dödats och lika många tillfångatagits. Det driver naturligtvis upp antalet incidenter i området. Nu återstår att se vad som händer. Min bedömning är att motståndarna drog sig tillbaka i stor omfattning under inledningen av operationen. Det gjorde de under Operation Ektebar 1 i december 2010, och den stora skillnaden mellan det stora antalet byar och antalet dödade/tillfångatagna talar också för detta.
Tittar vi sedan i de andra provinserna finns det indikationer på att motståndaren visar ett ökat intresse för ringvägen som går igenom PRT MeS område. Många incidenter förekommer längs denna såväl i Sar-e-Pul som i Jowzjan. I Jowzjan dödades för övrigt igår en distriktspolischef, en distriktsåklagare samt tre poliser av en vägbomb. ANSO:s rapport talar dessutom om en närvaro om en ny grupp på mellan 30-100 motståndare i Samangan.
Givet den enorma området som vi har ansvar för med alltför lite trupp, så kommer det bli väldigt svårt att ta sig längre än ambitionen att tillfälligt rensa områden tillsammans med afghanska förband. När vi lämnar ett sådant område, så kommer motståndarna att ta sig tillbaka, ofta lite starkare.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-22
Pack up your troubles - go West
Idag väntas president Obama tillkännage sitt beslut om hur mycket trupp som ska dras tillbaka från Afghanistan i år, och i vilken takt som han avser fortsätta.
Knappt hade han tagit beslutet igår förrän siffran 10000 kom ut i diverse media. Mer än de 3-4000 som General Petraeus sägs ha gett som råd, men mycket mindre än det som andra har drivit.
Om det skulle bli 10000 soldater, så uppnås en psykologiskt viktigt tal för presidenten i ett krig som associeras till honom efter presidentvalskampanjen 2008. I sak betyder inte detta särskilt mycket för den amerikanska slagkraften. I början av förstärkningarna var det mycket ingenjörsförband och liknande som tillfördes för att iordningsställa baser för stridande trupp.
Hur perceptionen blir hos afghaner och allierade är förstås en annan femma. Genom en en liten större neddragning än vad alla uppfattar att de militära cheferna föreslagit sätter USA press på president Karzai att komma till rätta med korruptionen och andra problem. Budskapet är klart till den afghanska centralmakten, vi är på väg ut - ta er samman. Å andra sidan är det svårt att värdera hur väl talibanerna och andra motståndare kommer att kunna få ut en bild av reträtt hos befolkningen, för det är inget tal om att de inte kommer försöka få ut det budskapet. Juli månad blir därför en viktig värdemätare på hur den afghanska befolkningen tagit emot dessa, med säkerhet förvrängda och överdrivna, nyheter.
Det kan också höra ihop med hur de allierade kommer att reagera på beslutet. Kommer nu en del av dessa påbörja en tillbakadragning redan nu med hänvisning till USA och rådande säkerhetsläge. Den militära bilden som sprids är att talibanerna är tillbakapressade, och det stämmer i de områden där ISAF har kraftsamlat. Operationerna har därför blivit hårdare i framförallt öster, men även i norr.
En alltför snabb anpassning av de allierade till den något större neddragningen av USA skulle kunna förstärka en afghansk uppfattning att väst är på väg ut och inte kommer att stanna till 2014. När sådana rykten får fart i ett land som Afghanistan, så skulle det inte spela någon roll om så vi hade inskrivet i grundlagen att vara kvar i Afghanistan till 2014.
Hur budskapet kommer tas emot på hemmaplan är svårt att värdera. Det amerikanska samhället har blivit mer negativt till truppnärvaron i Afghanistan. Med en skuldkris på delstats- och federal nivå i antågande börjar det bli allt vanligare med röster att USA bör ägna kraft åt att bygga sin egen nation istället för andras. Presidenten har sannolikt en situation, där han är "Damned if you do, and damned if you don't."
En annan publik finns i Pakistan. Det senaste årets kontroverser är ett uttryck för ett djupt rotat missnöje med USA i det pakistanska samhället. Med tanke på det beroende som ISAF har av logistikvägar genom landet, så finns det mycket att förlora om perceptionen blir att väst ger sig av. Historiskt har det varit lika svårt att lämna området som det har varit att behärska det. Pakistan är beroende av att kraftigt influera eller kontrollera Afghanistan för sina egna syften i den eviga kampen med Indien. Ett uppfattat maktvakuum i Afghanistan kommer att fyllas av Pakistan, eller snarare dess bulvaner. Det talar för att fokus i fortsättningen kommer förskjutas mot östra Afghanistan.
Oavsett numerären i presidentens tal är det strax dags för talibanernas sommaroffensiv. I morgon kommer vi titta lite närmare på läget inom PRT MeS område inför denna.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Knappt hade han tagit beslutet igår förrän siffran 10000 kom ut i diverse media. Mer än de 3-4000 som General Petraeus sägs ha gett som råd, men mycket mindre än det som andra har drivit.
Om det skulle bli 10000 soldater, så uppnås en psykologiskt viktigt tal för presidenten i ett krig som associeras till honom efter presidentvalskampanjen 2008. I sak betyder inte detta särskilt mycket för den amerikanska slagkraften. I början av förstärkningarna var det mycket ingenjörsförband och liknande som tillfördes för att iordningsställa baser för stridande trupp.
Hur perceptionen blir hos afghaner och allierade är förstås en annan femma. Genom en en liten större neddragning än vad alla uppfattar att de militära cheferna föreslagit sätter USA press på president Karzai att komma till rätta med korruptionen och andra problem. Budskapet är klart till den afghanska centralmakten, vi är på väg ut - ta er samman. Å andra sidan är det svårt att värdera hur väl talibanerna och andra motståndare kommer att kunna få ut en bild av reträtt hos befolkningen, för det är inget tal om att de inte kommer försöka få ut det budskapet. Juli månad blir därför en viktig värdemätare på hur den afghanska befolkningen tagit emot dessa, med säkerhet förvrängda och överdrivna, nyheter.
Det kan också höra ihop med hur de allierade kommer att reagera på beslutet. Kommer nu en del av dessa påbörja en tillbakadragning redan nu med hänvisning till USA och rådande säkerhetsläge. Den militära bilden som sprids är att talibanerna är tillbakapressade, och det stämmer i de områden där ISAF har kraftsamlat. Operationerna har därför blivit hårdare i framförallt öster, men även i norr.
En alltför snabb anpassning av de allierade till den något större neddragningen av USA skulle kunna förstärka en afghansk uppfattning att väst är på väg ut och inte kommer att stanna till 2014. När sådana rykten får fart i ett land som Afghanistan, så skulle det inte spela någon roll om så vi hade inskrivet i grundlagen att vara kvar i Afghanistan till 2014.
Hur budskapet kommer tas emot på hemmaplan är svårt att värdera. Det amerikanska samhället har blivit mer negativt till truppnärvaron i Afghanistan. Med en skuldkris på delstats- och federal nivå i antågande börjar det bli allt vanligare med röster att USA bör ägna kraft åt att bygga sin egen nation istället för andras. Presidenten har sannolikt en situation, där han är "Damned if you do, and damned if you don't."
En annan publik finns i Pakistan. Det senaste årets kontroverser är ett uttryck för ett djupt rotat missnöje med USA i det pakistanska samhället. Med tanke på det beroende som ISAF har av logistikvägar genom landet, så finns det mycket att förlora om perceptionen blir att väst ger sig av. Historiskt har det varit lika svårt att lämna området som det har varit att behärska det. Pakistan är beroende av att kraftigt influera eller kontrollera Afghanistan för sina egna syften i den eviga kampen med Indien. Ett uppfattat maktvakuum i Afghanistan kommer att fyllas av Pakistan, eller snarare dess bulvaner. Det talar för att fokus i fortsättningen kommer förskjutas mot östra Afghanistan.
Oavsett numerären i presidentens tal är det strax dags för talibanernas sommaroffensiv. I morgon kommer vi titta lite närmare på läget inom PRT MeS område inför denna.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-20
Göran Pettersson (M): Är Europa dömt att bli irrelevant?
Av Göran Pettersson (M)
Den nu pågående finanskrisen kan mycket väl i framtiden komma att beskrivas som en milstolpe i världsutvecklingen. Milstolpen skulle i sådana fall peka ut slutet för västvärldens dominerande ekonomiska ställning. Men milstolpen skulle troligen inte endast markera slutet på den ekonomiska dominansen. Västvärldens inflytande såväl politiskt som militärt är intimt sammankopplat med ekonomin. Är denna utveckling oundviklig? På vilket sätt kan västvärlden påverka sitt eget öde?
Finanskrisen och flera västländers raserade statsfinanser är i huvudsak endast ett symptom på en utveckling som pågått under en längre tid och vars grundläggande orsaker bland annat beror på befolkningsutvecklingen, demografin och den samlade konkurrenskraften. Utvecklingen är inte lika i alla stater och utvecklingen inom EU-länderna skiljer sig i vissa avseende markant från utvecklingen i USA. För Europas del är problemet framförallt den långsiktiga utvecklingen. Låga födelsetal leder till att den totala befolkningen både minskar och blir äldre. Europas har heller inte lyckats med att bli den dynamiska tillväxtregion som många EU-vänner hoppades på. Ett tydligt exempel på detta är den gemensamma EU-budgeten som fortfarande domineras av jordbruksstöd och olika former av regionbidrag. Tillväxten i EU är låg och unionen bedöms att inom några decennier gå från att ha varit världens största ekonomi till att bli den fjärde största.
Militärt minskar förmågan inom EU:s medlemsstater i snabb takt. Under de dryga tjugo år som gått sedan Sovjetunionens upplösning har Europas försvarsmakter genomgått stora förändringar. Kalla krigets invasionsförsvar har ersatts med mindre styrkor ofta inriktade mot internationella insatser. Avvecklingen av förmågor har varit en långdragen process och investeringarna i nya förmågor har varit knapp. Europa har under många år underinvesterat i sina försvarsmakter och mycket tyder på att finanskrisen kommer tvinga fram ytterligare dramatiska reduceringar. Om trenden inte bryts så kommer Europa inom något decennium att vara militärt irrelevant. Europa är i stort behov av en ökad samordning vad avser skapandet av militära förmågor.
Är denna utveckling oundviklig? Jag anser att svaret är både ja och nej. Det är naturligt att det sker en utjämning i världen och att västvärldens dominans försvagas. Jag anser dock att västvärlden även fortsättningsvis har en viktig roll att spela. Det är viktigt att västvärldens syn på demokrati och mänskliga rättigheter blir ledande för övriga världen. Europa och USA borde även framöver kunna vara attraktiva för människor med idéer och ambitioner att utveckla världen.
På vilket sätt kan västvärlden påverka sitt eget öde? Nyckeln till framgång är hållbar ekonomisk tillväxt. Denna kan åstadkommas genom en ökad fokusering på forskning och utveckling. En grundförutsättning är en ekonomisk politik som kombinerar en tillväxtvänlig liberal marknadsekonomi med stabila ekonomiska ramverk. Europas stater måste också ta ett större ansvar för såväl regionens som världens säkerhet. Det kommer därför att vara nödvändigt att staterna betalar en högre försäkringspremie. Likaså krävs en kraftigt ökad effektivisering inom försvarsmakterna. För att åstadkomma mer pang för pengarna så krävs en långtgående samordning av Europas försvarsmakter och på sikt utesluter jag inte att denna samordning även bör innefatta USA.
Göran Pettersson
Riksdagsledamot för Moderaterna
Ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien
www.dinledamot.blogspot.com
Den nu pågående finanskrisen kan mycket väl i framtiden komma att beskrivas som en milstolpe i världsutvecklingen. Milstolpen skulle i sådana fall peka ut slutet för västvärldens dominerande ekonomiska ställning. Men milstolpen skulle troligen inte endast markera slutet på den ekonomiska dominansen. Västvärldens inflytande såväl politiskt som militärt är intimt sammankopplat med ekonomin. Är denna utveckling oundviklig? På vilket sätt kan västvärlden påverka sitt eget öde?
Finanskrisen och flera västländers raserade statsfinanser är i huvudsak endast ett symptom på en utveckling som pågått under en längre tid och vars grundläggande orsaker bland annat beror på befolkningsutvecklingen, demografin och den samlade konkurrenskraften. Utvecklingen är inte lika i alla stater och utvecklingen inom EU-länderna skiljer sig i vissa avseende markant från utvecklingen i USA. För Europas del är problemet framförallt den långsiktiga utvecklingen. Låga födelsetal leder till att den totala befolkningen både minskar och blir äldre. Europas har heller inte lyckats med att bli den dynamiska tillväxtregion som många EU-vänner hoppades på. Ett tydligt exempel på detta är den gemensamma EU-budgeten som fortfarande domineras av jordbruksstöd och olika former av regionbidrag. Tillväxten i EU är låg och unionen bedöms att inom några decennier gå från att ha varit världens största ekonomi till att bli den fjärde största.
Militärt minskar förmågan inom EU:s medlemsstater i snabb takt. Under de dryga tjugo år som gått sedan Sovjetunionens upplösning har Europas försvarsmakter genomgått stora förändringar. Kalla krigets invasionsförsvar har ersatts med mindre styrkor ofta inriktade mot internationella insatser. Avvecklingen av förmågor har varit en långdragen process och investeringarna i nya förmågor har varit knapp. Europa har under många år underinvesterat i sina försvarsmakter och mycket tyder på att finanskrisen kommer tvinga fram ytterligare dramatiska reduceringar. Om trenden inte bryts så kommer Europa inom något decennium att vara militärt irrelevant. Europa är i stort behov av en ökad samordning vad avser skapandet av militära förmågor.
Är denna utveckling oundviklig? Jag anser att svaret är både ja och nej. Det är naturligt att det sker en utjämning i världen och att västvärldens dominans försvagas. Jag anser dock att västvärlden även fortsättningsvis har en viktig roll att spela. Det är viktigt att västvärldens syn på demokrati och mänskliga rättigheter blir ledande för övriga världen. Europa och USA borde även framöver kunna vara attraktiva för människor med idéer och ambitioner att utveckla världen.
På vilket sätt kan västvärlden påverka sitt eget öde? Nyckeln till framgång är hållbar ekonomisk tillväxt. Denna kan åstadkommas genom en ökad fokusering på forskning och utveckling. En grundförutsättning är en ekonomisk politik som kombinerar en tillväxtvänlig liberal marknadsekonomi med stabila ekonomiska ramverk. Europas stater måste också ta ett större ansvar för såväl regionens som världens säkerhet. Det kommer därför att vara nödvändigt att staterna betalar en högre försäkringspremie. Likaså krävs en kraftigt ökad effektivisering inom försvarsmakterna. För att åstadkomma mer pang för pengarna så krävs en långtgående samordning av Europas försvarsmakter och på sikt utesluter jag inte att denna samordning även bör innefatta USA.
Göran Pettersson
Riksdagsledamot för Moderaterna
Ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien
www.dinledamot.blogspot.com
Vår bästa tid är nu? [cached]
[Av misstag kastade jag nedanstående inlägg när jag skulle ta bort ett annat utkast. Detta är hämtat från Googles cache. Originalet publicerades 18/6]
Igår fattade så Riksdagen beslutet att genomföra en förlängning av insatsen i Libyen med en delvis ny profil. Sverige har nu engagerat sig i en ny 90-dagarsperiod med fast förvissning om att NATO ska lyckas med sitt uppdrag.
Denna förlängning sker i samma veva som NATO:s medlemmar inte hörsammade uppmaningen att öka bidraget till Unified Protector. USA:s avgående försvarsminister, Robert Gates, var tydlig med sin uppfattning om tillståndet i Europas krigsmakter.
Regelbundna läsare av Försvar och Säkerhet vet att jag haft tillståndet i kongressen under bevakning när det gäller Libyen. För första gången vill jag nu hävda att det finns en risk för att president Obama åker på ett riktigt bakslag när det gäller det amerikanska engagemanget.
Bakgrunden är den s.k War Powers Resolution, som instiftades i samband med det amerikanska tillbakadragandet från Vietnamkriget. I denna lag, som efterföljande presidenter följt i varierande drag, stipulerar bland annat att presidenten inom 60 dagar ska söka kongressens godkännande för att engagera amerikanska styrkor i krig. Det har varit olika turer i detta som jag inte går igenom här, men den senaste veckan har detta spetsats till.
Representantshusets talman, John Boehner (R-OH), skrev i veckan ett brev till presidenten som var ganska skarpt formulerat för att uppmana denne att svara på en tidigare begäran. Ett kort utdrag:
"Given the mission you have ordered to the U.S. Armed Forces with respect to Libya and the text of the War Powers Resolution, the House is left to conclude that you have made one of two determinations: either you have concluded the War Powers Resolution does not apply to the mission in Libya, or you have determined the War Powers Resolution is contrary to the Constitution. The House, and the American people whom we represent, deserve to know the determination you have made."
Administrationen svarade därefter kongressen på 32 sidor, där det genomgående temat var att USA inte var engagerat i "hostilities (fientligheter)", vilket fick talmannen att kraftigt inskärpa:
“The White House says there are no hostilities taking place, yet we’ve got drone attacks underway, we’re spending $10 million a day as part of an effort to drop bombs on Gaddafi’s compounds. It just doesn’t pass the straight-face test in my view that we’re not in the midst of hostilities.”
Nu visar det sig dessutom att det tyngsta juridiska rådgivarna, nämligen i Justitiedepartementet och framförallt Attorney General rådde administrationen att de militära aktiviteterna faller under War Powers Resolution. Presidenten, som inte behöver följa råd av dessa, fick motsatta råd av jurister i Vita Huset och Utrikesdepartementet.
Detta påminner om en av Churchills favorithistorier; "Om jag frågar sju ekonomer om ett svar, så får jag åtta olika svar, varav två från Keynes."
Det visar sig också att Försvarsdepartementet betalar ut s.k Combat Pay om 226 USD till personal i området Libyen, Tunisien och del av Medelhavet retroaktivt sedan dag 1.
Igår skickade därför John Boehner ut ett nytt pressmeddelande, som bjuder på följande avslutning om presidentens gärningar i frågan:
"Even worse, he has failed to communicate to the American people why continuing this mission is critical to our national security. The House of Representatives will not allow the White House to continue skirting its obligations to the American people, this Congress, and the laws of this nation. Over the coming week, our members will review all options available to hold the administration to account.”
Tidigare har det säkerhetspolitiska toppetablissemanget funnit samförstånd över partigränserna. Inom det republikanska partiet verkar det dock nu ske en hastig omsvängning i frågan om utrikespolitik. Givet de upptornande ekonomiska problemen, så ställer sig allt fler frågan om varför USA ska bygga upp andra länder när det inte har råd att ta hand om sitt eget.
En omröstning i representantshuset som skulle "tvinga bort" det amerikanska engagemanget, skulle få hela operationen att kollapsa. Frågan är om det sen i så fall skulle bli större konsekvenser i Afghanistan, där västs krigströtthet börjar bli synlig. Det finns en ganska utbredd uppfattning i Europa att man är där för att hjälpa USA.
Samtidigt påstår amerikanska krönikörer att en del amerikanska officerare kallar ISAF för "I Saw Americans Fighting". Läs gärna George F. Will i dagens Washington Post för att få en bild av en strömning i USA. Rubriken är Libya and the Potemkin alliance.
Det kan vara så inför sommaren 2011 med dess grillkvällar och sommarmygg, att den transatlantiska länken står inför sin värsta kris sedan andra världskriget.
Vår bästa tid är nu?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Igår fattade så Riksdagen beslutet att genomföra en förlängning av insatsen i Libyen med en delvis ny profil. Sverige har nu engagerat sig i en ny 90-dagarsperiod med fast förvissning om att NATO ska lyckas med sitt uppdrag.
Denna förlängning sker i samma veva som NATO:s medlemmar inte hörsammade uppmaningen att öka bidraget till Unified Protector. USA:s avgående försvarsminister, Robert Gates, var tydlig med sin uppfattning om tillståndet i Europas krigsmakter.
Regelbundna läsare av Försvar och Säkerhet vet att jag haft tillståndet i kongressen under bevakning när det gäller Libyen. För första gången vill jag nu hävda att det finns en risk för att president Obama åker på ett riktigt bakslag när det gäller det amerikanska engagemanget.
Bakgrunden är den s.k War Powers Resolution, som instiftades i samband med det amerikanska tillbakadragandet från Vietnamkriget. I denna lag, som efterföljande presidenter följt i varierande drag, stipulerar bland annat att presidenten inom 60 dagar ska söka kongressens godkännande för att engagera amerikanska styrkor i krig. Det har varit olika turer i detta som jag inte går igenom här, men den senaste veckan har detta spetsats till.
Representantshusets talman, John Boehner (R-OH), skrev i veckan ett brev till presidenten som var ganska skarpt formulerat för att uppmana denne att svara på en tidigare begäran. Ett kort utdrag:
"Given the mission you have ordered to the U.S. Armed Forces with respect to Libya and the text of the War Powers Resolution, the House is left to conclude that you have made one of two determinations: either you have concluded the War Powers Resolution does not apply to the mission in Libya, or you have determined the War Powers Resolution is contrary to the Constitution. The House, and the American people whom we represent, deserve to know the determination you have made."
Administrationen svarade därefter kongressen på 32 sidor, där det genomgående temat var att USA inte var engagerat i "hostilities (fientligheter)", vilket fick talmannen att kraftigt inskärpa:
“The White House says there are no hostilities taking place, yet we’ve got drone attacks underway, we’re spending $10 million a day as part of an effort to drop bombs on Gaddafi’s compounds. It just doesn’t pass the straight-face test in my view that we’re not in the midst of hostilities.”
Nu visar det sig dessutom att det tyngsta juridiska rådgivarna, nämligen i Justitiedepartementet och framförallt Attorney General rådde administrationen att de militära aktiviteterna faller under War Powers Resolution. Presidenten, som inte behöver följa råd av dessa, fick motsatta råd av jurister i Vita Huset och Utrikesdepartementet.
Detta påminner om en av Churchills favorithistorier; "Om jag frågar sju ekonomer om ett svar, så får jag åtta olika svar, varav två från Keynes."
Det visar sig också att Försvarsdepartementet betalar ut s.k Combat Pay om 226 USD till personal i området Libyen, Tunisien och del av Medelhavet retroaktivt sedan dag 1.
Igår skickade därför John Boehner ut ett nytt pressmeddelande, som bjuder på följande avslutning om presidentens gärningar i frågan:
"Even worse, he has failed to communicate to the American people why continuing this mission is critical to our national security. The House of Representatives will not allow the White House to continue skirting its obligations to the American people, this Congress, and the laws of this nation. Over the coming week, our members will review all options available to hold the administration to account.”
Tidigare har det säkerhetspolitiska toppetablissemanget funnit samförstånd över partigränserna. Inom det republikanska partiet verkar det dock nu ske en hastig omsvängning i frågan om utrikespolitik. Givet de upptornande ekonomiska problemen, så ställer sig allt fler frågan om varför USA ska bygga upp andra länder när det inte har råd att ta hand om sitt eget.
En omröstning i representantshuset som skulle "tvinga bort" det amerikanska engagemanget, skulle få hela operationen att kollapsa. Frågan är om det sen i så fall skulle bli större konsekvenser i Afghanistan, där västs krigströtthet börjar bli synlig. Det finns en ganska utbredd uppfattning i Europa att man är där för att hjälpa USA.
Samtidigt påstår amerikanska krönikörer att en del amerikanska officerare kallar ISAF för "I Saw Americans Fighting". Läs gärna George F. Will i dagens Washington Post för att få en bild av en strömning i USA. Rubriken är Libya and the Potemkin alliance.
Det kan vara så inför sommaren 2011 med dess grillkvällar och sommarmygg, att den transatlantiska länken står inför sin värsta kris sedan andra världskriget.
Vår bästa tid är nu?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-19
Är Europa dömt att bli irrelevant?
I morgon bitti skriver riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) på Försvar och Säkerhet om Europas vägval i samband med den pågående finanskrisen. Vad krävs för att Europa inte ska bli en irrelevant säkerhetspolitisk aktör? Göran pekar i sin artikel på några saker som krävs för att undvika detta. Läs oss här i morgon och gör din röst hörd om hans artikel.
2011-06-15
Iran - utmanar väst i Levanten
Arbete och lite annat har tagit lite mer tid än vanligt, så uppföljningen av Iran har blivit lidande.
Under den första halvan av juni har månadens fokusområde inte figurerat så mycket i svensk media. Det är inte för att det inte har hänt något, utan mera en följd av bevakningen av Libyen och Syrien.
Den yttre oppositionen i Iran tycks för tillfället vara kuvad. När tvåårsminnet av kravallerna var häromdagen var gatorna tysta i landet. Det är istället internt inom regimen som kampen verkar finnas. På ena sidan den demagogiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad och på den andra sidan den högste religiöse ledaren, Ayatollah Ali Khamenei. Sprickan mellan de bägge blev synlig för hela världen när presidenten avskedade landets underrättelseminister, varpå Khameni återinsatte denne i tjänst. Ahmadinejad svarade med att inte komma till arbetet på en och en halv vecka, men tvingades krypa till korset när Revolutionsgardet ställde sig på Khamenis sida.
Ahmadinejad, som är väldigt populär i den fattiga delen av befolkningen, driver en linje där nationalism är den drivande kraften. Det är inte så att presidenten är icke-religiös. Tvärtom hävdar han att han är direkt förbunden till shiiternas tolfte imam, Mahdi, och därför inte behöver ett prästerskap för att regera landet enligt islamistiska principer. Khameni däremot driver prästerskapets överhöghet och omvandling av religionen till politik. Ayatollahn bedöms generellt vara mer pragmatisk i förhållande till omvärlden.
Presidenten låter sig däremot inte nedslås utan reste nu till Shanghai Cooperation Organistation (SCO) i Astana, Kazakstan. Full av energi har han idag uppmanat Ryssland och Kina att ställa sig i täten för en allians mot väst. SCO är en lyckad skapelse av Kina som nu firar femtonårsjubileum. Genom denna har Kina gjort en inbrytning i de centralasiatiska republikerna med sina enorma energitillgångar. Fler och fler stater i Asien som Indien, Afghanistan och Pakistan blir nu inbjudna som observatörer och möjliga medlemmar med tiden. På så sätt lyckas Kina och Ryssland skapa en motvikt, till vad de uppfattar som en hotande västlig inbrytning i denna del av världen.
Allt gick emellertid inte Ahmadinejads väg, bland annat uppmanade Ryssland denne att samarbeta med IAEA när det gäller inspektioner och visa mer transparens. Kina har också under dagen gett ett liknande budskap bilateralt, enligt kinesiska uppgifter. Men Ahmadinejad hade naturligtvis ett nytt trumfkort. Samtidigt rapporterade den arabiskspråkiga TV-stationen att Al-Alam att Iran skjutit upp satelliten Rasad 1 i en bana 260 km från jorden med hjälp av raketen Safir 2. Eftersom teknologin är liknande som för att bygga ballistiska missiler kan vi anta att Iran kommer att kunna leverera en kärnvapenladdning över i princip hela jordklotet inom snar framtid.
Det ska ses i sammanhanget att Ahmadinejad veckan innan avslöjade att urananrikningen i Natanz ska flytta till anläggningen Fordo utanför den heliga staden Qom. Fullt utbyggd ska denna anläggning använda 3000 centrifuger. Med denna manöver har Ahmadinejad generat president Obama som för ett par år sedan avslöjade Fardoanläggningen inför media. Iran blånekade, och när inspektioner senare fick tillträde fanns inga spår av kärnmaterielframställning. Nu visar det sig alltså att Iran har lurat omvärlden igen, och på sina håll är upprördheten stor. I samma veva kände sig den nyss avgångna Mossadchefen Meir Dagan sig tvungen att gå ut att varna för konsekvenserna av ett israeliskt angrepp på Irans viktigaste anläggningar. En ovanlig åtgärd av en människa med stor insyn i inre överväganden i den israeliska statsledningen. Inte oväntat blev reaktionen stark, och det fanns till och med ministrar som krävde att Dagan åtalades.
På kort sikt är dock den mest intressanta utvecklingen den i Mellersta östern, särskilt i Syrien och kring arabiska halvön. Förra tisdagen annonserade iranierna att de sänt ubåtar till Röda havet på uppdrag, vilket skulle kunna vara av Qaemtyp som kan avfyra robotar. Det går inte att utesluta att dessa är på väg till Latakia i Syrien, dit de två iranska örlogsfartygen i februari seglade. Det skulle i så fall innebära en föhöjd risk för konfrontation med väst. Just nu ligger Bataan Amphibious Ready Group med ett par tusen marinkårssoldater och minst ett trettiotal helikoptrar i östra Medelhavet, och den kan få sällskap av mera resurser. Nyss lämnade Carrier Strike Group 2 med hangarfartyget George H W Bush Neapel. Detta är det nyaste hangarfartyget i USA och omges av ett par robotkryssare, ett par jagare och någon-några ubåtar. Med tanke på att Ryssland sålt sjömålsroboten Yakhont SS-N-26 till Syrien, så kan det finnas skäl att hålla koll på just östra Medelhavet.
I Syrien pågår nämligen en kraftmätning, inte bara mellan president Assad och stora delar av folket, utan också mellan Iran och Saudiarabien. På Irans sida finns också Hizbollah, som tagit över det mesta av regeringen i Libanon i måndags. Saudierna har ett indirekt stöd av väst och Turkiet. Genom att plocka bort regimen i Syrien skulle dess motståndare förstöra den axel som finns mellan Syrien och Iran, och som Turkiet varit på väg till långsamt de senaste åren. Om regimen i Syrien faller skulle med stor sannolikhet Ryssland förlora sin möjliga flottbas utanför Tartous i landet, vilket kan förklara stora delar av det ryska motståndet mot långtgående resolutioner mot Syrien.
För att komma ur denna inringning kommer Iran bli tvunget att agera, frågan är bara hur. Möjligheterna är flera. Libanon kanske är det enklaste i nuläget, och det är så vi kanske ska läsa in den amerikanska koncentrationen i östra Medelhavet. Det finns alltså några saker som talar för att området kan hamna i blickpunkten den närmaste veckan, inte bara Syrien, utan även Libanon, Israel och Turkiet. Iran kommer inte att ge upp sin ambition som regional stormakt utan kamp.
Under den första halvan av juni har månadens fokusområde inte figurerat så mycket i svensk media. Det är inte för att det inte har hänt något, utan mera en följd av bevakningen av Libyen och Syrien.
Den yttre oppositionen i Iran tycks för tillfället vara kuvad. När tvåårsminnet av kravallerna var häromdagen var gatorna tysta i landet. Det är istället internt inom regimen som kampen verkar finnas. På ena sidan den demagogiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad och på den andra sidan den högste religiöse ledaren, Ayatollah Ali Khamenei. Sprickan mellan de bägge blev synlig för hela världen när presidenten avskedade landets underrättelseminister, varpå Khameni återinsatte denne i tjänst. Ahmadinejad svarade med att inte komma till arbetet på en och en halv vecka, men tvingades krypa till korset när Revolutionsgardet ställde sig på Khamenis sida.
Ahmadinejad, som är väldigt populär i den fattiga delen av befolkningen, driver en linje där nationalism är den drivande kraften. Det är inte så att presidenten är icke-religiös. Tvärtom hävdar han att han är direkt förbunden till shiiternas tolfte imam, Mahdi, och därför inte behöver ett prästerskap för att regera landet enligt islamistiska principer. Khameni däremot driver prästerskapets överhöghet och omvandling av religionen till politik. Ayatollahn bedöms generellt vara mer pragmatisk i förhållande till omvärlden.
Presidenten låter sig däremot inte nedslås utan reste nu till Shanghai Cooperation Organistation (SCO) i Astana, Kazakstan. Full av energi har han idag uppmanat Ryssland och Kina att ställa sig i täten för en allians mot väst. SCO är en lyckad skapelse av Kina som nu firar femtonårsjubileum. Genom denna har Kina gjort en inbrytning i de centralasiatiska republikerna med sina enorma energitillgångar. Fler och fler stater i Asien som Indien, Afghanistan och Pakistan blir nu inbjudna som observatörer och möjliga medlemmar med tiden. På så sätt lyckas Kina och Ryssland skapa en motvikt, till vad de uppfattar som en hotande västlig inbrytning i denna del av världen.
Allt gick emellertid inte Ahmadinejads väg, bland annat uppmanade Ryssland denne att samarbeta med IAEA när det gäller inspektioner och visa mer transparens. Kina har också under dagen gett ett liknande budskap bilateralt, enligt kinesiska uppgifter. Men Ahmadinejad hade naturligtvis ett nytt trumfkort. Samtidigt rapporterade den arabiskspråkiga TV-stationen att Al-Alam att Iran skjutit upp satelliten Rasad 1 i en bana 260 km från jorden med hjälp av raketen Safir 2. Eftersom teknologin är liknande som för att bygga ballistiska missiler kan vi anta att Iran kommer att kunna leverera en kärnvapenladdning över i princip hela jordklotet inom snar framtid.
Det ska ses i sammanhanget att Ahmadinejad veckan innan avslöjade att urananrikningen i Natanz ska flytta till anläggningen Fordo utanför den heliga staden Qom. Fullt utbyggd ska denna anläggning använda 3000 centrifuger. Med denna manöver har Ahmadinejad generat president Obama som för ett par år sedan avslöjade Fardoanläggningen inför media. Iran blånekade, och när inspektioner senare fick tillträde fanns inga spår av kärnmaterielframställning. Nu visar det sig alltså att Iran har lurat omvärlden igen, och på sina håll är upprördheten stor. I samma veva kände sig den nyss avgångna Mossadchefen Meir Dagan sig tvungen att gå ut att varna för konsekvenserna av ett israeliskt angrepp på Irans viktigaste anläggningar. En ovanlig åtgärd av en människa med stor insyn i inre överväganden i den israeliska statsledningen. Inte oväntat blev reaktionen stark, och det fanns till och med ministrar som krävde att Dagan åtalades.
På kort sikt är dock den mest intressanta utvecklingen den i Mellersta östern, särskilt i Syrien och kring arabiska halvön. Förra tisdagen annonserade iranierna att de sänt ubåtar till Röda havet på uppdrag, vilket skulle kunna vara av Qaemtyp som kan avfyra robotar. Det går inte att utesluta att dessa är på väg till Latakia i Syrien, dit de två iranska örlogsfartygen i februari seglade. Det skulle i så fall innebära en föhöjd risk för konfrontation med väst. Just nu ligger Bataan Amphibious Ready Group med ett par tusen marinkårssoldater och minst ett trettiotal helikoptrar i östra Medelhavet, och den kan få sällskap av mera resurser. Nyss lämnade Carrier Strike Group 2 med hangarfartyget George H W Bush Neapel. Detta är det nyaste hangarfartyget i USA och omges av ett par robotkryssare, ett par jagare och någon-några ubåtar. Med tanke på att Ryssland sålt sjömålsroboten Yakhont SS-N-26 till Syrien, så kan det finnas skäl att hålla koll på just östra Medelhavet.
I Syrien pågår nämligen en kraftmätning, inte bara mellan president Assad och stora delar av folket, utan också mellan Iran och Saudiarabien. På Irans sida finns också Hizbollah, som tagit över det mesta av regeringen i Libanon i måndags. Saudierna har ett indirekt stöd av väst och Turkiet. Genom att plocka bort regimen i Syrien skulle dess motståndare förstöra den axel som finns mellan Syrien och Iran, och som Turkiet varit på väg till långsamt de senaste åren. Om regimen i Syrien faller skulle med stor sannolikhet Ryssland förlora sin möjliga flottbas utanför Tartous i landet, vilket kan förklara stora delar av det ryska motståndet mot långtgående resolutioner mot Syrien.
För att komma ur denna inringning kommer Iran bli tvunget att agera, frågan är bara hur. Möjligheterna är flera. Libanon kanske är det enklaste i nuläget, och det är så vi kanske ska läsa in den amerikanska koncentrationen i östra Medelhavet. Det finns alltså några saker som talar för att området kan hamna i blickpunkten den närmaste veckan, inte bara Syrien, utan även Libanon, Israel och Turkiet. Iran kommer inte att ge upp sin ambition som regional stormakt utan kamp.
2011-06-13
[Uppdatering 13/6 kl 1700] - Libyen Akt VII - I huvudet på diktatorn
Vad tänker diktatorn på kvällen när han läst dagens nyhetsskörd och sträcker sig efter en dadel? Hur ska han komma ur sitt livs knipa? Har han några chanser överhuvudtaget? Allt fler överger honom, framförallt i omvärlden. Nu har han bara tre vänner kvar. Kontanter, lojala stamledare och omvärldens känsliga koalition.
Vi får förutsätta att Khaddafi håller sig ajour med omvärlden. Den som har läst något av hans tal inser att det är en intelligent människa vi har att göra med, och ingen dumbom. Han är sannolikt inte galen heller, utan slug, brutal och hänsynslös. Annars hade han helt enkelt inte överlevt 42 år i sin position. Han har tills alldeles nyligen behärskat de libyska samhället, och har givetvis en kunskap om Libyen som vi icke-libyer inte är i närheten av. Att muta, hota och övertyga på de inre linjerna behärskar han. Men just nu torde hans största intresse vara omvärlden.
Han har alldeles säkert noga följt rapporteringen om NATO:s möte i onsdags liksom fortsättningen som Robert Gates uppsträckning av klassen i fredags. För det inre kabinettet blev mötet en liten seger. Ingen ny nation skyndade till med stridskrafter. Nederländerna fortsätter med sin linje att flyga uppdrag i flygförbudszonen, och så verkar det som de kommer att sälja markmålsrobotar till Danmark som börjar få ont om dem. Norge trappar ned något, och försvinner om sju veckor. Sverige får en justerad profil och flyger fler uppdrag än tidigare. Khaddafi vet att det gäller att hålla ut till och med september, för då börjar höststormarna. Han har dessutom hjälp av Ghiblin som blåser i juni, och av den nästan omänskliga värmen i juli och augusti.
Det viktigaste elementet för honom är vad som händer i den amerikanska kongressen angående synen på presidentens agerande. Nästa fredag ska Obama senast svara på 21 olika frågor om Libyenfälttåget. Khaddafi har till och med skrivit till kongressens talman och tackat för att de debatterar och granskar skeendet. Han förstår alltså att vädja till det amerikanska folket via dess valda ombud. Men, mycket talar för att kongressen kommer att stödja presidenten när han tillräckligt tydligt har visat att han konsulterar med densamma i Libyenfrågan.
Det finns dock ett antal jokrar som kan påverka kongressens inställning. Den främsta är ekonomin. Den jokern är långsam, men kraftfull. Ett debacle kring Grekland och vidare spridning av Eurokrisen kommer påverka USA liksom större händelser i Kina. Stor inflationsrisk och extremt överhettad byggsektor kan innebära att Kina släpper delar av sin valutareserv. Sådana scenarier skulle tvinga USA till kraftiga åtgärder för att bevara förtroendet för dollarn, vilket skulle kunna innebära en nedtrappning av militära engagemang.
En annan stark, men osäker joker är omvärldsutvecklingen, framförallt i Iran och arabvärlden. Ju svårare konflikter i Jemen, Syrien och möjligen senare med Iran, desto större är risken att befälhavaren för CENTCOM kommer kräva resurser som används för Libyen. Båda dessa jokrar har Khaddafi emellertid svårt att påverka.
Han måste därför förlita sig på några av de fyra småjokrarna han har. Den första, terrorattacker, är riskfylld. Tills alldeles nyligen har han avstått. Nu har italiensk polis arresterat tre libyer för förberedelser till mord på övergångsrådets ambassadör i Italien. Han kommer nog att hålla tillbaka detta kort i fortsättningen, och han kommer framförallt inte attackera amerikanska intressen. Det har han lärt sig redan 1986. Mot andra kan det ske när läget börjar bli desperat.
Nästa kort handlar om att skjuta ned helikoptrar. Utfallet blir nog litet, om hans styrkor inte lyckas träffa flera vid samma tillfälle. Storbritannien och Frankrike bedöms kunna utså förluster utan att det påverkar viljan att slåss på kort sikt.
Den tredje jokern är vapensmuggling ut ur landet från plundrade vapenförråd. Den här jokern är redan i spel. Det börjar att dyka upp artiklar i israelisk media att dessa vapen är på väg in i Gaza, något jag skrev om för snart en månad sedan. För diktatorn vore det en liten vinst om israeliska styrkor kunde visa upp ett beslag som emanerar från libyska förråd. Det skulle till viss del underminera övertygelsen i väst om nuvarande handlingslinje. Särskilt oroade är man i världens underrättelse- och säkerhetstjänster över risken för kvalificerat luftvärn eller C-stridsmedel i händerna på terrorister.
Sista jokern är övergrepp från rebellsidan, vilket också verkar vara i spel. Human Rights Watch anklagade i veckan även den sidan för krigsförbrytelser och någon anonym NATO-tjänsteman såg sig föranlåten att försäkra att NATO kommer att vända vapen mot rebellerna om de begår övergrepp på civila. Problemet för diktatorn är att kunna göra sådana kända. Det krävs sannolikt bevis i form av rörliga bilder för att några sådana anklagelser ska få större genomslag hos nyhetsredaktioner. Här går det inte utesluta att han skulle kunna få hjälp att dokumentera av andra aktörer som inte vill se rebellerna vinna. Till och med den pågående amerikanska försvarsministern, Leon Panetta (nu CIA-chef), sa vid dennes kongressförhör att det libyska övergångsrådet kan innehålla extremister.
Flera långskott således för Khaddafi när det gäller hjälp på vägen på de yttre linjerna.
Han viftar med handen, och in i rummet kommer en av hans förtrogna. Några korta instruktioner, vi kan inte uppfatta vad som sägs. Diktatorn har beslutat sig för att spela en joker i den libyska leken, ett förhandlingskort, något för att köpa tid. Han ger överraskande en order till sin livvaktschef att han tänker byta sovplats. De närmaste agerar snabbt och effektivt. Bilar körs fram, någon viskar i en telefon. Diktatorn går mot en vanlig standardbil.
- Krig är en viljeakt. Jag behöver härda ut tre månader till, tänker han och försöker samtidigt att kakylera utfallet av jokern han nyss spelade. Han kommer fram till att han sannolikt vunnit en vecka till samtidigt som han fortsätter att kompromittera den andra sidan. Diktatorn sjunker ned i baksätet och somnar sina vana troget nästan genast. Det sista han tänker innan han somnar in är ett av de mest kända arabiska ordspråken:
"En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
[Uppdatering 13/6 kl 1700]
Idag nåddes vi av nyheten att Khaddafi spelat schack med den ryske ordföranden i Internationella Schackfederationen, Kirsan Ilyumzhinov under gårdagen i Tripoli. En noga regisserad scen, bedömer jag, full med symbolisk betydelse.
Att lugnt sitta och spela schack, kungen av strategisspel, mitt under brinnande krig inför TV-kameror sänder ett budskap både till inhemsk och internationell publik. - Här är jag, det är jag som dirigerar spelet, tycks budskapet vara.
För att bättra på det hela sa den excentriske Ilyumzhinov att Khaddafi spelat sicilianskt försvar, vilket är intressant. Sicilien, där våra flygplan är stationerade, tillhör den forna kolionalmakten Italien. Berlusconi har övergivit diktatorn i dennes ögon, och vänners svek glömmer inte en sådan. Italien bedömer jag är mest mottaglig för libyska motåtgärder. Om det sen är flyktingströmmar, terroristattacker eller annat som skulle ge bäst resultat är svårt att avgöra.
Som gammal schackspelare vet jag också att sicilianskt försvar är den spelöppning som svart spelare når bäst resultat med mot vits kungsöppning. Det sicilianska försvaret kännetecknas av kamplystnad, där spelaren försöker få övertaget istället för att spegla vits spel. Faran med denna öppning är att vit håller initiativet medan svart kontrar, vilket gör svart sårbart mot snabba attacker från vits sida. Men, för den som klarar av att leva med risk och osäkerhet kan denna asymmetriska öppning innebära högsta vinsten.
Så länge Khaddafi härdar ut och når remi, så har han vunnit. Så fungerar det när den anfallande inte når sina mål. Nu väntar vi på vits snabba attacker. Fyra saker kommer nämligen inte tillbaka enligt det arabiska ordspråket - Det sagda ordet, den skjutna pilen, det gågna livet och det förspillda tillfället.
[Uppdatering slut]
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Vi får förutsätta att Khaddafi håller sig ajour med omvärlden. Den som har läst något av hans tal inser att det är en intelligent människa vi har att göra med, och ingen dumbom. Han är sannolikt inte galen heller, utan slug, brutal och hänsynslös. Annars hade han helt enkelt inte överlevt 42 år i sin position. Han har tills alldeles nyligen behärskat de libyska samhället, och har givetvis en kunskap om Libyen som vi icke-libyer inte är i närheten av. Att muta, hota och övertyga på de inre linjerna behärskar han. Men just nu torde hans största intresse vara omvärlden.
Han har alldeles säkert noga följt rapporteringen om NATO:s möte i onsdags liksom fortsättningen som Robert Gates uppsträckning av klassen i fredags. För det inre kabinettet blev mötet en liten seger. Ingen ny nation skyndade till med stridskrafter. Nederländerna fortsätter med sin linje att flyga uppdrag i flygförbudszonen, och så verkar det som de kommer att sälja markmålsrobotar till Danmark som börjar få ont om dem. Norge trappar ned något, och försvinner om sju veckor. Sverige får en justerad profil och flyger fler uppdrag än tidigare. Khaddafi vet att det gäller att hålla ut till och med september, för då börjar höststormarna. Han har dessutom hjälp av Ghiblin som blåser i juni, och av den nästan omänskliga värmen i juli och augusti.
Det viktigaste elementet för honom är vad som händer i den amerikanska kongressen angående synen på presidentens agerande. Nästa fredag ska Obama senast svara på 21 olika frågor om Libyenfälttåget. Khaddafi har till och med skrivit till kongressens talman och tackat för att de debatterar och granskar skeendet. Han förstår alltså att vädja till det amerikanska folket via dess valda ombud. Men, mycket talar för att kongressen kommer att stödja presidenten när han tillräckligt tydligt har visat att han konsulterar med densamma i Libyenfrågan.
Det finns dock ett antal jokrar som kan påverka kongressens inställning. Den främsta är ekonomin. Den jokern är långsam, men kraftfull. Ett debacle kring Grekland och vidare spridning av Eurokrisen kommer påverka USA liksom större händelser i Kina. Stor inflationsrisk och extremt överhettad byggsektor kan innebära att Kina släpper delar av sin valutareserv. Sådana scenarier skulle tvinga USA till kraftiga åtgärder för att bevara förtroendet för dollarn, vilket skulle kunna innebära en nedtrappning av militära engagemang.
En annan stark, men osäker joker är omvärldsutvecklingen, framförallt i Iran och arabvärlden. Ju svårare konflikter i Jemen, Syrien och möjligen senare med Iran, desto större är risken att befälhavaren för CENTCOM kommer kräva resurser som används för Libyen. Båda dessa jokrar har Khaddafi emellertid svårt att påverka.
Han måste därför förlita sig på några av de fyra småjokrarna han har. Den första, terrorattacker, är riskfylld. Tills alldeles nyligen har han avstått. Nu har italiensk polis arresterat tre libyer för förberedelser till mord på övergångsrådets ambassadör i Italien. Han kommer nog att hålla tillbaka detta kort i fortsättningen, och han kommer framförallt inte attackera amerikanska intressen. Det har han lärt sig redan 1986. Mot andra kan det ske när läget börjar bli desperat.
Nästa kort handlar om att skjuta ned helikoptrar. Utfallet blir nog litet, om hans styrkor inte lyckas träffa flera vid samma tillfälle. Storbritannien och Frankrike bedöms kunna utså förluster utan att det påverkar viljan att slåss på kort sikt.
Den tredje jokern är vapensmuggling ut ur landet från plundrade vapenförråd. Den här jokern är redan i spel. Det börjar att dyka upp artiklar i israelisk media att dessa vapen är på väg in i Gaza, något jag skrev om för snart en månad sedan. För diktatorn vore det en liten vinst om israeliska styrkor kunde visa upp ett beslag som emanerar från libyska förråd. Det skulle till viss del underminera övertygelsen i väst om nuvarande handlingslinje. Särskilt oroade är man i världens underrättelse- och säkerhetstjänster över risken för kvalificerat luftvärn eller C-stridsmedel i händerna på terrorister.
Sista jokern är övergrepp från rebellsidan, vilket också verkar vara i spel. Human Rights Watch anklagade i veckan även den sidan för krigsförbrytelser och någon anonym NATO-tjänsteman såg sig föranlåten att försäkra att NATO kommer att vända vapen mot rebellerna om de begår övergrepp på civila. Problemet för diktatorn är att kunna göra sådana kända. Det krävs sannolikt bevis i form av rörliga bilder för att några sådana anklagelser ska få större genomslag hos nyhetsredaktioner. Här går det inte utesluta att han skulle kunna få hjälp att dokumentera av andra aktörer som inte vill se rebellerna vinna. Till och med den pågående amerikanska försvarsministern, Leon Panetta (nu CIA-chef), sa vid dennes kongressförhör att det libyska övergångsrådet kan innehålla extremister.
Flera långskott således för Khaddafi när det gäller hjälp på vägen på de yttre linjerna.
Han viftar med handen, och in i rummet kommer en av hans förtrogna. Några korta instruktioner, vi kan inte uppfatta vad som sägs. Diktatorn har beslutat sig för att spela en joker i den libyska leken, ett förhandlingskort, något för att köpa tid. Han ger överraskande en order till sin livvaktschef att han tänker byta sovplats. De närmaste agerar snabbt och effektivt. Bilar körs fram, någon viskar i en telefon. Diktatorn går mot en vanlig standardbil.
- Krig är en viljeakt. Jag behöver härda ut tre månader till, tänker han och försöker samtidigt att kakylera utfallet av jokern han nyss spelade. Han kommer fram till att han sannolikt vunnit en vecka till samtidigt som han fortsätter att kompromittera den andra sidan. Diktatorn sjunker ned i baksätet och somnar sina vana troget nästan genast. Det sista han tänker innan han somnar in är ett av de mest kända arabiska ordspråken:
"En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
[Uppdatering 13/6 kl 1700]
Idag nåddes vi av nyheten att Khaddafi spelat schack med den ryske ordföranden i Internationella Schackfederationen, Kirsan Ilyumzhinov under gårdagen i Tripoli. En noga regisserad scen, bedömer jag, full med symbolisk betydelse.
Att lugnt sitta och spela schack, kungen av strategisspel, mitt under brinnande krig inför TV-kameror sänder ett budskap både till inhemsk och internationell publik. - Här är jag, det är jag som dirigerar spelet, tycks budskapet vara.
För att bättra på det hela sa den excentriske Ilyumzhinov att Khaddafi spelat sicilianskt försvar, vilket är intressant. Sicilien, där våra flygplan är stationerade, tillhör den forna kolionalmakten Italien. Berlusconi har övergivit diktatorn i dennes ögon, och vänners svek glömmer inte en sådan. Italien bedömer jag är mest mottaglig för libyska motåtgärder. Om det sen är flyktingströmmar, terroristattacker eller annat som skulle ge bäst resultat är svårt att avgöra.
Som gammal schackspelare vet jag också att sicilianskt försvar är den spelöppning som svart spelare når bäst resultat med mot vits kungsöppning. Det sicilianska försvaret kännetecknas av kamplystnad, där spelaren försöker få övertaget istället för att spegla vits spel. Faran med denna öppning är att vit håller initiativet medan svart kontrar, vilket gör svart sårbart mot snabba attacker från vits sida. Men, för den som klarar av att leva med risk och osäkerhet kan denna asymmetriska öppning innebära högsta vinsten.
Så länge Khaddafi härdar ut och når remi, så har han vunnit. Så fungerar det när den anfallande inte når sina mål. Nu väntar vi på vits snabba attacker. Fyra saker kommer nämligen inte tillbaka enligt det arabiska ordspråket - Det sagda ordet, den skjutna pilen, det gågna livet och det förspillda tillfället.
[Uppdatering slut]
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-12
Libyen Akt VII - I huvudet på diktatorn
Vad tänker diktatorn på kvällen när han läst dagens nyhetsskörd och sträcker sig efter en dadel? Hur ska han komma ur sitt livs knipa? Har han några chanser överhuvudtaget? Allt fler överger honom, framförallt i omvärlden. Nu har han bara tre vänner kvar. Kontanter, lojala stamledare och omvärldens känsliga koalition.
Vi får förutsätta att Khaddafi håller sig ajour med omvärlden. Den som har läst något av hans tal inser att det är en intelligent människa vi har att göra med, och ingen dumbom. Han är sannolikt inte galen heller, utan slug, brutal och hänsynslös. Annars hade han helt enkelt inte överlevt 42 år i sin position. Han har tills alldeles nyligen behärskat de libyska samhället, och har givetvis en kunskap om Libyen som vi icke-libyer inte är i närheten av. Att muta, hota och övertyga på de inre linjerna behärskar han. Men just nu torde hans största intresse vara omvärlden.
Han har alldeles säkert noga följt rapporteringen om NATO:s möte i onsdags liksom fortsättningen som Robert Gates uppsträckning av klassen i fredags. För det inre kabinettet blev mötet en liten seger. Ingen ny nation skyndade till med stridskrafter. Nederländerna fortsätter med sin linje att flyga uppdrag i flygförbudszonen, och så verkar det som de kommer att sälja markmålsrobotar till Danmark som börjar få ont om dem. Norge trappar ned något, och försvinner om sju veckor. Sverige får en justerad profil och flyger fler uppdrag än tidigare. Khaddafi vet att det gäller att hålla ut till och med september, för då börjar höststormarna. Han har dessutom hjälp av Ghiblin som blåser i juni, och av den nästan omänskliga värmen i juli och augusti.
Det viktigaste elementet för honom är vad som händer i den amerikanska kongressen angående synen på presidentens agerande. Nästa fredag ska Obama senast svara på 21 olika frågor om Libyenfälttåget. Khaddafi har till och med skrivit till kongressens talman och tackat för att de debatterar och granskar skeendet. Han förstår alltså att vädja till det amerikanska folket via dess valda ombud. Men, mycket talar för att kongressen kommer att stödja presidenten när han tillräckligt tydligt har visat att han konsulterar med densamma i Libyenfrågan.
Det finns dock ett antal jokrar som kan påverka kongressens inställning. Den främsta är ekonomin. Den jokern är långsam, men kraftfull. Ett debacle kring Grekland och vidare spridning av Eurokrisen kommer påverka USA liksom större händelser i Kina. Stor inflationsrisk och extremt överhettad byggsektor kan innebära att Kina släpper delar av sin valutareserv. Sådana scenarier skulle tvinga USA till kraftiga åtgärder för att bevara förtroendet för dollarn, vilket skulle kunna innebära en nedtrappning av militära engagemang.
En annan stark, men osäker joker är omvärldsutvecklingen, framförallt i Iran och arabvärlden. Ju svårare konflikter i Jemen, Syrien och möjligen senare med Iran, desto större är risken att befälhavaren för CENTCOM kommer kräva resurser som används för Libyen. Båda dessa jokrar har Khaddafi emellertid svårt att påverka.
Han måste därför förlita sig på några av de fyra småjokrarna han har. Den första, terrorattacker, är riskfylld. Tills alldeles nyligen har han avstått. Nu har italiensk polis arresterat tre libyer för förberedelser till mord på övergångsrådets ambassadör i Italien. Han kommer nog att hålla tillbaka detta kort i fortsättningen, och han kommer framförallt inte attackera amerikanska intressen. Det har han lärt sig redan 1986. Mot andra kan det ske när läget börjar bli desperat.
Nästa kort handlar om att skjuta ned helikoptrar. Utfallet blir nog litet, om hans styrkor inte lyckas träffa flera vid samma tillfälle. Storbritannien och Frankrike bedöms kunna utså förluster utan att det påverkar viljan att slåss på kort sikt.
Den tredje jokern är vapensmuggling ut ur landet från plundrade vapenförråd. Den här jokern är redan i spel. Det börjar att dyka upp artiklar i israelisk media att dessa vapen är på väg in i Gaza, något jag skrev om för snart en månad sedan. För diktatorn vore det en liten vinst om israeliska styrkor kunde visa upp ett beslag som emanerar från libyska förråd. Det skulle till viss del underminera övertygelsen i väst om nuvarande handlingslinje. Särskilt oroade är man i världens underrättelse- och säkerhetstjänster över risken för kvalificerat luftvärn eller C-stridsmedel i händerna på terrorister.
Sista jokern är övergrepp från rebellsidan, vilket också verkar vara i spel. Human Rights Watch anklagade i veckan även den sidan för krigsförbrytelser och någon anonym NATO-tjänsteman såg sig föranlåten att försäkra att NATO kommer att vända vapen mot rebellerna om de begår övergrepp på civila. Problemet för diktatorn är att kunna göra sådana kända. Det krävs sannolikt bevis i form av rörliga bilder för att några sådana anklagelser ska få större genomslag hos nyhetsredaktioner. Här går det inte utesluta att han skulle kunna få hjälp att dokumentera av andra aktörer som inte vill se rebellerna vinna. Till och med den pågående amerikanska försvarsministern, Leon Panetta (nu CIA-chef), sa vid dennes kongressförhör att det libyska övergångsrådet kan innehålla extremister.
Flera långskott således för Khaddafi när det gäller hjälp på vägen på de yttre linjerna.
Han viftar med handen, och in i rummet kommer en av hans förtrogna. Några korta instruktioner, vi kan inte uppfatta vad som sägs. Diktatorn har beslutat sig för att spela en joker i den libyska leken, ett förhandlingskort, något för att köpa tid. Han ger överraskande en order till sin livvaktschef att han tänker byta sovplats. De närmaste agerar snabbt och effektivt. Bilar körs fram, någon viskar i en telefon. Diktatorn går mot en vanlig standardbil.
- Krig är en viljeakt. Jag behöver härda ut tre månader till, tänker han och försöker samtidigt att kakylera utfallet av jokern han nyss spelade. Han kommer fram till att han sannolikt vunnit en vecka till samtidigt som han fortsätter att kompromittera den andra sidan. Diktatorn sjunker ned i baksätet och somnar sina vana troget nästan genast. Det sista han tänker innan han somnar in är ett av de mest kända arabiska ordspråken:
"En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Vi får förutsätta att Khaddafi håller sig ajour med omvärlden. Den som har läst något av hans tal inser att det är en intelligent människa vi har att göra med, och ingen dumbom. Han är sannolikt inte galen heller, utan slug, brutal och hänsynslös. Annars hade han helt enkelt inte överlevt 42 år i sin position. Han har tills alldeles nyligen behärskat de libyska samhället, och har givetvis en kunskap om Libyen som vi icke-libyer inte är i närheten av. Att muta, hota och övertyga på de inre linjerna behärskar han. Men just nu torde hans största intresse vara omvärlden.
Han har alldeles säkert noga följt rapporteringen om NATO:s möte i onsdags liksom fortsättningen som Robert Gates uppsträckning av klassen i fredags. För det inre kabinettet blev mötet en liten seger. Ingen ny nation skyndade till med stridskrafter. Nederländerna fortsätter med sin linje att flyga uppdrag i flygförbudszonen, och så verkar det som de kommer att sälja markmålsrobotar till Danmark som börjar få ont om dem. Norge trappar ned något, och försvinner om sju veckor. Sverige får en justerad profil och flyger fler uppdrag än tidigare. Khaddafi vet att det gäller att hålla ut till och med september, för då börjar höststormarna. Han har dessutom hjälp av Ghiblin som blåser i juni, och av den nästan omänskliga värmen i juli och augusti.
Det viktigaste elementet för honom är vad som händer i den amerikanska kongressen angående synen på presidentens agerande. Nästa fredag ska Obama senast svara på 21 olika frågor om Libyenfälttåget. Khaddafi har till och med skrivit till kongressens talman och tackat för att de debatterar och granskar skeendet. Han förstår alltså att vädja till det amerikanska folket via dess valda ombud. Men, mycket talar för att kongressen kommer att stödja presidenten när han tillräckligt tydligt har visat att han konsulterar med densamma i Libyenfrågan.
Det finns dock ett antal jokrar som kan påverka kongressens inställning. Den främsta är ekonomin. Den jokern är långsam, men kraftfull. Ett debacle kring Grekland och vidare spridning av Eurokrisen kommer påverka USA liksom större händelser i Kina. Stor inflationsrisk och extremt överhettad byggsektor kan innebära att Kina släpper delar av sin valutareserv. Sådana scenarier skulle tvinga USA till kraftiga åtgärder för att bevara förtroendet för dollarn, vilket skulle kunna innebära en nedtrappning av militära engagemang.
En annan stark, men osäker joker är omvärldsutvecklingen, framförallt i Iran och arabvärlden. Ju svårare konflikter i Jemen, Syrien och möjligen senare med Iran, desto större är risken att befälhavaren för CENTCOM kommer kräva resurser som används för Libyen. Båda dessa jokrar har Khaddafi emellertid svårt att påverka.
Han måste därför förlita sig på några av de fyra småjokrarna han har. Den första, terrorattacker, är riskfylld. Tills alldeles nyligen har han avstått. Nu har italiensk polis arresterat tre libyer för förberedelser till mord på övergångsrådets ambassadör i Italien. Han kommer nog att hålla tillbaka detta kort i fortsättningen, och han kommer framförallt inte attackera amerikanska intressen. Det har han lärt sig redan 1986. Mot andra kan det ske när läget börjar bli desperat.
Nästa kort handlar om att skjuta ned helikoptrar. Utfallet blir nog litet, om hans styrkor inte lyckas träffa flera vid samma tillfälle. Storbritannien och Frankrike bedöms kunna utså förluster utan att det påverkar viljan att slåss på kort sikt.
Den tredje jokern är vapensmuggling ut ur landet från plundrade vapenförråd. Den här jokern är redan i spel. Det börjar att dyka upp artiklar i israelisk media att dessa vapen är på väg in i Gaza, något jag skrev om för snart en månad sedan. För diktatorn vore det en liten vinst om israeliska styrkor kunde visa upp ett beslag som emanerar från libyska förråd. Det skulle till viss del underminera övertygelsen i väst om nuvarande handlingslinje. Särskilt oroade är man i världens underrättelse- och säkerhetstjänster över risken för kvalificerat luftvärn eller C-stridsmedel i händerna på terrorister.
Sista jokern är övergrepp från rebellsidan, vilket också verkar vara i spel. Human Rights Watch anklagade i veckan även den sidan för krigsförbrytelser och någon anonym NATO-tjänsteman såg sig föranlåten att försäkra att NATO kommer att vända vapen mot rebellerna om de begår övergrepp på civila. Problemet för diktatorn är att kunna göra sådana kända. Det krävs sannolikt bevis i form av rörliga bilder för att några sådana anklagelser ska få större genomslag hos nyhetsredaktioner. Här går det inte utesluta att han skulle kunna få hjälp att dokumentera av andra aktörer som inte vill se rebellerna vinna. Till och med den pågående amerikanska försvarsministern, Leon Panetta (nu CIA-chef), sa vid dennes kongressförhör att det libyska övergångsrådet kan innehålla extremister.
Flera långskott således för Khaddafi när det gäller hjälp på vägen på de yttre linjerna.
Han viftar med handen, och in i rummet kommer en av hans förtrogna. Några korta instruktioner, vi kan inte uppfatta vad som sägs. Diktatorn har beslutat sig för att spela en joker i den libyska leken, ett förhandlingskort, något för att köpa tid. Han ger överraskande en order till sin livvaktschef att han tänker byta sovplats. De närmaste agerar snabbt och effektivt. Bilar körs fram, någon viskar i en telefon. Diktatorn går mot en vanlig standardbil.
- Krig är en viljeakt. Jag behöver härda ut tre månader till, tänker han och försöker samtidigt att kakylera utfallet av jokern han nyss spelade. Han kommer fram till att han sannolikt vunnit en vecka till samtidigt som han fortsätter att kompromittera den andra sidan. Diktatorn sjunker ned i baksätet och somnar sina vana troget nästan genast. Det sista han tänker innan han somnar in är ett av de mest kända arabiska ordspråken:
"En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-10
Ord och inga visor...
....var det när USA:s försvarsminister Robert Gates idag höll sitt sista policytal inför NATO:s försvarsministrar.
Hela talet var en lång uppmaning till Europa att ta sig samman när det gäller ansvaret för sin egen säkerhet, för annars kommer de (vi) få göra det. Jag har tidigare skrivit om att USA:s andel gått från 50% till 75% av den totala summan som medlemmarna lägger på sina försvar.
Försvarsminister Gates tog bland annat operationen i Libyen som exempel på hur Europas brister kommer i ljuset:
"In particular, intelligence, surveillance, and reconnaissance assets are lacking that would allow more allies to be involved and make an impact. The most advanced fighter aircraft are little use if allies do not have the means to identify, process, and strike targets as part of an integrated campaign. To run the air campaign, the NATO air operations center in Italy required a major augmentation of targeting specialists, mainly from the U.S., to do the job – a “just in time” infusion of personnel that may not always be available in future contingencies. We have the spectacle of an air operations center designed to handle more than 300 sorties a day struggling to launch about 150. Furthermore, the mightiest military alliance in history is only 11 weeks into an operation against a poorly armed regime in a sparsely populated country – yet many allies are beginning to run short of munitions, requiring the U.S., once more, to make up the difference."
Mest beröm fick Norge och Danmark som enligt Gates får större genomslag än sin storlek tack vare att dessa länder har hittat sätt att spendera sina pengar effektivt. Kul för våra nordiska vänner.
Robert Gates rundade av med några varningens ord:
"The blunt reality is that there will be dwindling appetite and patience in the U.S. Congress – and in the American body politic writ large – to expend increasingly precious funds on behalf of nations that are apparently unwilling to devote the necessary resources or make the necessary changes to be serious and capable partners in their own defense. Nations apparently willing and eager for American taxpayers to assume the growing security burden left by reductions in European defense budgets.
Indeed, if current trends in the decline of European defense capabilities are not halted and reversed, Future U.S. political leaders– those for whom the Cold War was not the formative experience that it was for me – may not consider the return on America’s investment in NATO worth the cost. "
En av de vassaste amerikanska pennorna, Andrew Exum, avslutar sin betraktelse över Gates tal så här:
" If Germans complain with justification that their workers subsidize Greek hair-dressers taking early retirements, it's perfectly fair for the United States to complain German workers enjoy comfy state benefits in part because U.S. tax-payers underwrite their national defense."
Både försvarsminister Gates och Andrew Exum uttrycker vad många amerikaner känner. Europa är nu varnat. Vi får hoppas att Finansdepartementet har börjat ta grundkurser i strategi.
Hela talet var en lång uppmaning till Europa att ta sig samman när det gäller ansvaret för sin egen säkerhet, för annars kommer de (vi) få göra det. Jag har tidigare skrivit om att USA:s andel gått från 50% till 75% av den totala summan som medlemmarna lägger på sina försvar.
Försvarsminister Gates tog bland annat operationen i Libyen som exempel på hur Europas brister kommer i ljuset:
"In particular, intelligence, surveillance, and reconnaissance assets are lacking that would allow more allies to be involved and make an impact. The most advanced fighter aircraft are little use if allies do not have the means to identify, process, and strike targets as part of an integrated campaign. To run the air campaign, the NATO air operations center in Italy required a major augmentation of targeting specialists, mainly from the U.S., to do the job – a “just in time” infusion of personnel that may not always be available in future contingencies. We have the spectacle of an air operations center designed to handle more than 300 sorties a day struggling to launch about 150. Furthermore, the mightiest military alliance in history is only 11 weeks into an operation against a poorly armed regime in a sparsely populated country – yet many allies are beginning to run short of munitions, requiring the U.S., once more, to make up the difference."
Mest beröm fick Norge och Danmark som enligt Gates får större genomslag än sin storlek tack vare att dessa länder har hittat sätt att spendera sina pengar effektivt. Kul för våra nordiska vänner.
Robert Gates rundade av med några varningens ord:
"The blunt reality is that there will be dwindling appetite and patience in the U.S. Congress – and in the American body politic writ large – to expend increasingly precious funds on behalf of nations that are apparently unwilling to devote the necessary resources or make the necessary changes to be serious and capable partners in their own defense. Nations apparently willing and eager for American taxpayers to assume the growing security burden left by reductions in European defense budgets.
Indeed, if current trends in the decline of European defense capabilities are not halted and reversed, Future U.S. political leaders– those for whom the Cold War was not the formative experience that it was for me – may not consider the return on America’s investment in NATO worth the cost. "
En av de vassaste amerikanska pennorna, Andrew Exum, avslutar sin betraktelse över Gates tal så här:
" If Germans complain with justification that their workers subsidize Greek hair-dressers taking early retirements, it's perfectly fair for the United States to complain German workers enjoy comfy state benefits in part because U.S. tax-payers underwrite their national defense."
Både försvarsminister Gates och Andrew Exum uttrycker vad många amerikaner känner. Europa är nu varnat. Vi får hoppas att Finansdepartementet har börjat ta grundkurser i strategi.
2011-06-08
Hindu Kush - nu i skuggan av Libyen
Så har vi då fått en uppgörelse om Libyen II, Sveriges nästa tremånaders arrangemang för Libyen. Det är naturligtvis glädjande att vi har en bred överenskommelse i en så viktig fråga. I en sådan är det tydligt att parterna fått kompromissa. Tydligast är detta när det gäller de 4,5 flygplan som vi nu ska ha för flygspaning. Statsministern har helt riktigt fokuserat kring betydelsen av denna förmåga s.k Tactical Reconaissance, istället för i vilket sammanhang det används. Sverige levererar en efterfrågad s.k Force Multiplier och dessutom bland annat en bordningsstyrka för upprätthållande av vapenembargot.
Omsvängningen från flygförbudszon till andra uppgifter har inte varit friktionsfri i debatten. Lite spännande är det att den uppgift som var så fel i början (spaning istället för markattack) senare blev ett argument mot att gå från flygförbudszonen (spaningsförmågan var nu unik för NATO) till att också lösa andra uppgifter. Lika spännande blev det när utrikesministern berättade om de 19 fregatterna som fanns under NATO:s befäl för marina insatser, med tanke på den debatt det varit om behovet av marina resurser. Något som många med emfas förnekade. Summa summarum ett bra förhandlingsresultat för Sverige, även om ingen ännu ställt frågor och följdfrågor om vad som är Sveriges mål med insatsen. Om det är att nå en vapenvila, så är det ju i så fall rimligt att undersöka AU:s propåer.
I samband med slutförhandlingarna gick oppositionsledaren ut och kombinerade Libyenuppgörelsen med tankar om svenska övervakningsinsatser i framförallt Libyen, men också Sudan och möjligen Syrien. I Libyen har inte NATO planerat för någon sådan efter ett eld-upphör, utan hänvisar till FN. Även om det i första hand troligen är frågan om förband från regionen, så kan det inte uteslutas att det kan bli aktuellt ändå med en sådan för Sverige. Omvärlden kan uttala krav på att de länder som deltagit i operationen ska ta sitt ansvar för situationen på Colin Powells' tema:
"If you bomb it, you bought it."
När det gäller Sudan är det fullt möjligt med en ingenjörsinsats från Sverige, även om Kina kan tänkas streta emot något. Syrien skulle däremot bli betydligt svårare, eftersom det har det geopolitiska läge det har. Frågan är om det kommer att uppstå ett maktvakuum överhuvudtaget, annat än för en kort stund. Någon eller några aktörer lär skaffa sig kontrollen snabbt om regimen Assad kollapsar. Jag har i dagsläget svårt att se svenska soldater i Syrien.
Lika intressant är vad som inte sades i samband med presskonferensen och i olika utspel. Ingen nämnde Afghanistan med ett ord. Om det var för att den politiska nivån tycker att det är lugnt i vårt område eller går omkring med en klump i magen är svårt att avgöra. En av de faktorer som minskat min aptit för Libyen är utvecklingen i norra Afghanistan. Mitt resonemang grundar sig i det kraftiga åtagande vi gjort med för få resurser. Vi har säkerhetsansvaret för fyra provinser med drygt 500 soldater på plats. Vi får hoppas att den energi vi lägger för Libyen finns för våra soldater i Afghanistan när det behövs. Vi går mot kärvare tider och det kommer att bli behov av förstärkningar, om vi nu har pengar eller förband till detta.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Omsvängningen från flygförbudszon till andra uppgifter har inte varit friktionsfri i debatten. Lite spännande är det att den uppgift som var så fel i början (spaning istället för markattack) senare blev ett argument mot att gå från flygförbudszonen (spaningsförmågan var nu unik för NATO) till att också lösa andra uppgifter. Lika spännande blev det när utrikesministern berättade om de 19 fregatterna som fanns under NATO:s befäl för marina insatser, med tanke på den debatt det varit om behovet av marina resurser. Något som många med emfas förnekade. Summa summarum ett bra förhandlingsresultat för Sverige, även om ingen ännu ställt frågor och följdfrågor om vad som är Sveriges mål med insatsen. Om det är att nå en vapenvila, så är det ju i så fall rimligt att undersöka AU:s propåer.
I samband med slutförhandlingarna gick oppositionsledaren ut och kombinerade Libyenuppgörelsen med tankar om svenska övervakningsinsatser i framförallt Libyen, men också Sudan och möjligen Syrien. I Libyen har inte NATO planerat för någon sådan efter ett eld-upphör, utan hänvisar till FN. Även om det i första hand troligen är frågan om förband från regionen, så kan det inte uteslutas att det kan bli aktuellt ändå med en sådan för Sverige. Omvärlden kan uttala krav på att de länder som deltagit i operationen ska ta sitt ansvar för situationen på Colin Powells' tema:
"If you bomb it, you bought it."
När det gäller Sudan är det fullt möjligt med en ingenjörsinsats från Sverige, även om Kina kan tänkas streta emot något. Syrien skulle däremot bli betydligt svårare, eftersom det har det geopolitiska läge det har. Frågan är om det kommer att uppstå ett maktvakuum överhuvudtaget, annat än för en kort stund. Någon eller några aktörer lär skaffa sig kontrollen snabbt om regimen Assad kollapsar. Jag har i dagsläget svårt att se svenska soldater i Syrien.
Lika intressant är vad som inte sades i samband med presskonferensen och i olika utspel. Ingen nämnde Afghanistan med ett ord. Om det var för att den politiska nivån tycker att det är lugnt i vårt område eller går omkring med en klump i magen är svårt att avgöra. En av de faktorer som minskat min aptit för Libyen är utvecklingen i norra Afghanistan. Mitt resonemang grundar sig i det kraftiga åtagande vi gjort med för få resurser. Vi har säkerhetsansvaret för fyra provinser med drygt 500 soldater på plats. Vi får hoppas att den energi vi lägger för Libyen finns för våra soldater i Afghanistan när det behövs. Vi går mot kärvare tider och det kommer att bli behov av förstärkningar, om vi nu har pengar eller förband till detta.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-07
Nära kokpunkten i Syrien
Någon vecka in i det syriska upproret skrev jag min första artikel med titeln: Syrien - Fly eller illa fäkta?. Faktorerna som talade för att al-Assad skulle slåss visade sig med tiden stämma. Eftersom jag bedömde situationen pessimistiskt, så jämförde jag med BTO gamla slagdänga - You've Ain't Seen Nothing Yet. Nu är vi där.
Enligt syrisk TV, så har minst 120 soldater och poliser de senaste dagarna dödats i Jisr al-Shughur av "beväpnade terrorister". Det är oerhört svårt att verifiera vad som hänt. Vissa uppgifter talar om strider mellan väpnade motståndsmän och regimens säkerhetsfolk, andra om nedskjutna myterister. Det går heller inte att utesluta att det hela är uppdiktat, eller i vart fall kraftigt överdrivna siffror. Tyngdpunkten i upproret verkar i vart fall flyttat på sig från Dera'a i söder till axeln Homs-Hama-Jisr al-Shughur i centrala och nordvästra delen av landet.
Mycket olycksbådande framträdde sedan under måndagskvällen såväl inrikesminister som mediaminister med tal om att snabbt slå ned upproret. 555. brigaden har fått order om att bege sig till området. Jisr al-Shughur är en stad knappt som Kalmar i invånarantal. Den var i modern tid ett av det Muslimska Brödraskapets starkaste fästen intill pappa Hafez al-Assad slog ned ett politiskt uppror 1980. Det olycksbådande i går var de liknande motiven som användes för att rättfärdiga aktionerna i Jisr al-Shughur då och Hama 1982.
Oppositionen har växt sig starkare den senaste veckan sedan den turkiska regeringen tillåtit denna organisera sig i turistorten Antalya, där ett politiskt program antogs som paraply för de olika oppositionsgrupperna inklusive Muslimska Brödraskapet. En sådan samling indikerar att den turkiska regeringen gjort en kalkyl som säger att oppositionen kommer att vinna kraftmätningen med regimen. Andra saker som talar för detta är intervjuer på Al Jazeera, där vi kan se soldater och officerare uttala sig efter avhopp.
Den syriska ledningen har också försökt att stirra upp den palestinska befolkningen mot Israel genom att tillåta demonstrationer ta sig till gränsen på Golanhöjderna och där försöka marschera in i Israel. Även om israeliska soldater har öppnat eld och dödat demonstranter vid de bägge tillfällena, så verkar det som föyrsöken nu ebbat ut. I det rådande läget finns det sannolikt ingen resonansbotten längre för att kunna lura in den den syriska befolkningen i ett krig med Israel.
I omvärlden har tonläget höjts ytterligare. Frankrike vill nu ha en resolution i FN:s säkerhetsråd som fördömer regimens våld och kräver ett öppnande av vägar för humanitärt bistånd. Resolutionen kan möta ett ryskt veto, och det kan få en inrikes konsekvens i Ryssland. Ett försök att få igenom en Syrienresolution ger vatten på kvarnen för de som tycker att president Medvedev varit för tillmötesgående mot väst när det gäller Libyen. Det är fullt möjligt att denne drog undan sitt indirekta stöd för Khaddafi för att få USA att gå varsamare fram med Syrien. Med det franska initiativet har Ryssland underminerat Khaddafi samtidigt som de tvingas lägga in sitt veto för att försvara en partner de har avtal med en flottbas om. Det kommer se illa ut på den internationella scenen. Möjligen kan vi därför få se en nygammal position från Ryssland om Libyen istället.
Med ökat inre motstånd och ökat yttre stöd för oppositionen förlorar den diktatoriska regimen mark i landet. Som tur för bröderna al-Assad har de livlinor kvar i form av Iran (Al Quds Force) och Hizbollah. Nu gäller istället musikgruppen Toto's sång - Hold The Line - Mycket talar för att det blir blodigt med upprörande scener. (Obeväpnad man skjuts i huvudet av skarpskytt - 24 sekunder)
y
DN
SvD
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på yyFacebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Enligt syrisk TV, så har minst 120 soldater och poliser de senaste dagarna dödats i Jisr al-Shughur av "beväpnade terrorister". Det är oerhört svårt att verifiera vad som hänt. Vissa uppgifter talar om strider mellan väpnade motståndsmän och regimens säkerhetsfolk, andra om nedskjutna myterister. Det går heller inte att utesluta att det hela är uppdiktat, eller i vart fall kraftigt överdrivna siffror. Tyngdpunkten i upproret verkar i vart fall flyttat på sig från Dera'a i söder till axeln Homs-Hama-Jisr al-Shughur i centrala och nordvästra delen av landet.
Mycket olycksbådande framträdde sedan under måndagskvällen såväl inrikesminister som mediaminister med tal om att snabbt slå ned upproret. 555. brigaden har fått order om att bege sig till området. Jisr al-Shughur är en stad knappt som Kalmar i invånarantal. Den var i modern tid ett av det Muslimska Brödraskapets starkaste fästen intill pappa Hafez al-Assad slog ned ett politiskt uppror 1980. Det olycksbådande i går var de liknande motiven som användes för att rättfärdiga aktionerna i Jisr al-Shughur då och Hama 1982.
Oppositionen har växt sig starkare den senaste veckan sedan den turkiska regeringen tillåtit denna organisera sig i turistorten Antalya, där ett politiskt program antogs som paraply för de olika oppositionsgrupperna inklusive Muslimska Brödraskapet. En sådan samling indikerar att den turkiska regeringen gjort en kalkyl som säger att oppositionen kommer att vinna kraftmätningen med regimen. Andra saker som talar för detta är intervjuer på Al Jazeera, där vi kan se soldater och officerare uttala sig efter avhopp.
Den syriska ledningen har också försökt att stirra upp den palestinska befolkningen mot Israel genom att tillåta demonstrationer ta sig till gränsen på Golanhöjderna och där försöka marschera in i Israel. Även om israeliska soldater har öppnat eld och dödat demonstranter vid de bägge tillfällena, så verkar det som föyrsöken nu ebbat ut. I det rådande läget finns det sannolikt ingen resonansbotten längre för att kunna lura in den den syriska befolkningen i ett krig med Israel.
I omvärlden har tonläget höjts ytterligare. Frankrike vill nu ha en resolution i FN:s säkerhetsråd som fördömer regimens våld och kräver ett öppnande av vägar för humanitärt bistånd. Resolutionen kan möta ett ryskt veto, och det kan få en inrikes konsekvens i Ryssland. Ett försök att få igenom en Syrienresolution ger vatten på kvarnen för de som tycker att president Medvedev varit för tillmötesgående mot väst när det gäller Libyen. Det är fullt möjligt att denne drog undan sitt indirekta stöd för Khaddafi för att få USA att gå varsamare fram med Syrien. Med det franska initiativet har Ryssland underminerat Khaddafi samtidigt som de tvingas lägga in sitt veto för att försvara en partner de har avtal med en flottbas om. Det kommer se illa ut på den internationella scenen. Möjligen kan vi därför få se en nygammal position från Ryssland om Libyen istället.
Med ökat inre motstånd och ökat yttre stöd för oppositionen förlorar den diktatoriska regimen mark i landet. Som tur för bröderna al-Assad har de livlinor kvar i form av Iran (Al Quds Force) och Hizbollah. Nu gäller istället musikgruppen Toto's sång - Hold The Line - Mycket talar för att det blir blodigt med upprörande scener. (Obeväpnad man skjuts i huvudet av skarpskytt - 24 sekunder)
y
DN
SvD
DN
Du vet väl om att du kan följa oss på yyFacebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-06
Vad fan angå dig, Polens affärer?
Idag börjar Vigilant Skies 2011, där USA och Ryssland håller sin första gemensamma antiterroristövning. Scenariot utgår från en 11-septemberliknande situation och handlar mycket om att kunna utbyta informationer om läget i respektive lands luftrum. Övningen är en del av den s.k återstarten mellan USA och Ryssland som hittills fungerar som en gammal dieselmotor. Det går framåt, men det knackar högt.
Andra exempel på återstarten är det ryska deltagandet i NATO:s ubåtsräddningsövning, Bold Monarch 2011, som genomförs just nu utanför Spanien. Den ryska ubåten Alrosa (Kiloklass) ur Svarta Havsflottan kommer att lägga sig på botten som ett örlogsfartyg i sjönöd.
Dessutom upprättar USA och Ryssland gemensamt en verkstad i Afghanistan för de 21 st helikoptrar Mi-17 som USA köpt av Ryssland för det afghanska försvarets räkning. Ryssland har också redan nu, enligt amerikanska uppgifter, skurit ned sina strategiska kärnvapen till den målsättning som gäller 2018.
Samtidigt brottas det ryska försvaret med en mängd skandaler. Vi har tidigare hört om den grova mobbing som historiskt pågått inom de ryska stridskrafterna, och som det inte verkar finnas någon bot för än. Den senaste tiden har detta kompletterats med utpressning av soldater, som fått avstå en stor del av sin lön för att undgå godtyckliga straff. Detta har genomförts på ett väldigt systematiskt sätt och har nu bubblat upp till ytan genom en stor skandal på en flygbas. I St. Petersburg anklagas dessutom ledningen för ett förband för att ha tvingat soldater till prostitution.
Det tyska beslutet om att avveckla kärnkraften har rätteligen fått en del uppmärksamhet ur säkerhetspolitiskt perspektiv. Med ett ökat energiberoende av Ryssland kommer den tyska handlingsfriheten att minska vid en kris i närområdet som inbegriper Ryssland eller ryska intressen. Tysklands agerande i samband med Libyen är i det sammanhanget intressant att studera, i synnerhet för de som fortfarande tror att 1,2 % av BNP till försvaret tillsammans med en solidaritetsförklaring är tillräckligt för att trygga Sveriges självbestämmande på obestämd framtid.
Någon som innan det tyska kärnkraftsbeslutet kände marken värmas upp under sig är Polen. Landet har genomgått en stark ekonomisk utveckling sedan Warsawapaktens sammanbrott, men det känner sig ännu inte säkert säkerhetspolitiskt. STRATFOR hade för tre veckor sedan en intressant analys med utgångspunkt av det ouppmärksammade beslutet att sätta upp en Battlegroup till 2016 inom ramen för Visegradsländerna under polskt befäl. I Visegradgruppen ingår Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som börjar känna sig klämda mellan Ryssland och Tyskland. Intressant nog ska stridsgruppen operera utanför NATO:s kommandokedja.
Polen arbetar hårt bilateralt med USA, och har enligt uppgifter fått löfte om en amerikansk brigad i händelse av kris liksom att flygförband med F-16 regelbundet ska rotera med beredskap från polska baser. Där har Ryssland en god möjlighet att tvinga bort de senare genom att fullfölja sin planerade deployering till Kaliningrad av det taktiska markrobotssytemet Iskander, som med sin kapacitet täcker hela Polen med råge.
Ett annat närmande som pågår från Polen är det till Sverige. I förra veckan besökte statsministern sin polske kollega, Donald Tusk, för överläggningar. Det har inte rapporterats några uppgifter om innehållet i eventuella militära sådana, men med tanke på att Polen inför sitt kommande ordförandeskap i EU har prioriterat EU:s militära förmåga - så skulle det vara förvånande om de inte lyft upp denna dimension.
Som det politiska och ekonomiska läget ser ut i Vitryssland kan den dimensionen nämligen bli aktuell under hösten i vårt närområde. Och i nöden prövas vännen.
Fotnot: Titeln är en känd strof ur Fredmans epistlar no: 45 - Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Andra exempel på återstarten är det ryska deltagandet i NATO:s ubåtsräddningsövning, Bold Monarch 2011, som genomförs just nu utanför Spanien. Den ryska ubåten Alrosa (Kiloklass) ur Svarta Havsflottan kommer att lägga sig på botten som ett örlogsfartyg i sjönöd.
Dessutom upprättar USA och Ryssland gemensamt en verkstad i Afghanistan för de 21 st helikoptrar Mi-17 som USA köpt av Ryssland för det afghanska försvarets räkning. Ryssland har också redan nu, enligt amerikanska uppgifter, skurit ned sina strategiska kärnvapen till den målsättning som gäller 2018.
Samtidigt brottas det ryska försvaret med en mängd skandaler. Vi har tidigare hört om den grova mobbing som historiskt pågått inom de ryska stridskrafterna, och som det inte verkar finnas någon bot för än. Den senaste tiden har detta kompletterats med utpressning av soldater, som fått avstå en stor del av sin lön för att undgå godtyckliga straff. Detta har genomförts på ett väldigt systematiskt sätt och har nu bubblat upp till ytan genom en stor skandal på en flygbas. I St. Petersburg anklagas dessutom ledningen för ett förband för att ha tvingat soldater till prostitution.
Det tyska beslutet om att avveckla kärnkraften har rätteligen fått en del uppmärksamhet ur säkerhetspolitiskt perspektiv. Med ett ökat energiberoende av Ryssland kommer den tyska handlingsfriheten att minska vid en kris i närområdet som inbegriper Ryssland eller ryska intressen. Tysklands agerande i samband med Libyen är i det sammanhanget intressant att studera, i synnerhet för de som fortfarande tror att 1,2 % av BNP till försvaret tillsammans med en solidaritetsförklaring är tillräckligt för att trygga Sveriges självbestämmande på obestämd framtid.
Någon som innan det tyska kärnkraftsbeslutet kände marken värmas upp under sig är Polen. Landet har genomgått en stark ekonomisk utveckling sedan Warsawapaktens sammanbrott, men det känner sig ännu inte säkert säkerhetspolitiskt. STRATFOR hade för tre veckor sedan en intressant analys med utgångspunkt av det ouppmärksammade beslutet att sätta upp en Battlegroup till 2016 inom ramen för Visegradsländerna under polskt befäl. I Visegradgruppen ingår Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som börjar känna sig klämda mellan Ryssland och Tyskland. Intressant nog ska stridsgruppen operera utanför NATO:s kommandokedja.
Polen arbetar hårt bilateralt med USA, och har enligt uppgifter fått löfte om en amerikansk brigad i händelse av kris liksom att flygförband med F-16 regelbundet ska rotera med beredskap från polska baser. Där har Ryssland en god möjlighet att tvinga bort de senare genom att fullfölja sin planerade deployering till Kaliningrad av det taktiska markrobotssytemet Iskander, som med sin kapacitet täcker hela Polen med råge.
Ett annat närmande som pågår från Polen är det till Sverige. I förra veckan besökte statsministern sin polske kollega, Donald Tusk, för överläggningar. Det har inte rapporterats några uppgifter om innehållet i eventuella militära sådana, men med tanke på att Polen inför sitt kommande ordförandeskap i EU har prioriterat EU:s militära förmåga - så skulle det vara förvånande om de inte lyft upp denna dimension.
Som det politiska och ekonomiska läget ser ut i Vitryssland kan den dimensionen nämligen bli aktuell under hösten i vårt närområde. Och i nöden prövas vännen.
Fotnot: Titeln är en känd strof ur Fredmans epistlar no: 45 - Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-03
Al Qaidachef, f.d kamrat till Usama bin Laden, gripen i Balkh
ISAF meddelade igår att styrkan gripit en av Usama bin Ladens f.d kamrater i Balkhprovinsen. Under en räd i onsdags natt av afghanska kommandosoldater tillsammans med koalitionens specialförband greps denne i en räd i distriket Nahr-e Shahi tillsammans med två kamrater.
Av vad jag förstått var Al Qaida-ledaren tillfälligt i området, eftersom han i normala fall anges operera från Pakistan. Han misstänks ha varit tillsamans med bin Laden i Afghanistan 2001.
Natten innan greps i Mazar-e-Sharif dessutom den man som bedöms ha organiserat attentatet i Takharprovinsen som bland annat krävde polisgeneralens Dawood Dawood's liv och sårade den tyske generalmajoren Kneip. Mannen sägs tillhöra Islamic Movement of Uzbekistan, en av de farligaste Al Qaida-associerade organisationerna som finns.
Enligt den uppföljning jag har, så har ett trettiotal medlemmar ur IMU gripits eller dödats i PRT MeS område sedan februari i afghansk/amerikanska specialoperationer. Givet en isbergshypotes kan det finns betydligt fler än önskvärt i vårt område. Balkh och Jowzjan gränsar till Uzbekistan, varifrån IMU hämtar sin kraft. Organisationen hyser även tjetjener, araber och andra centralasiater besjälade av att bekämpa icke-troende.
Regelbundna läsare av Försvar och Säkerhet känner säkert igen sig i min uppföljning av IMU. Jag har respekt för organisationens målmedvetenhet och relativa skicklighet. Betydelsen av vårt område har ökat av flera skäl. Dels har Mazar-e-Sharif utvecklats till någon form av finansiellt centrum och dels transiterar ISAF allt mer förnödenheter över den norra logistikrutten genom vårt område. Denna kommer att öka ytterligare när järnvägen mellan Termez i Uzbekistan och Mazar-e-Sharif snart invigs. Som gammal jägarofficer vet jag att järnvägar erbjuder feta mål.
2011 blir ett långt år.
Av vad jag förstått var Al Qaida-ledaren tillfälligt i området, eftersom han i normala fall anges operera från Pakistan. Han misstänks ha varit tillsamans med bin Laden i Afghanistan 2001.
Natten innan greps i Mazar-e-Sharif dessutom den man som bedöms ha organiserat attentatet i Takharprovinsen som bland annat krävde polisgeneralens Dawood Dawood's liv och sårade den tyske generalmajoren Kneip. Mannen sägs tillhöra Islamic Movement of Uzbekistan, en av de farligaste Al Qaida-associerade organisationerna som finns.
Enligt den uppföljning jag har, så har ett trettiotal medlemmar ur IMU gripits eller dödats i PRT MeS område sedan februari i afghansk/amerikanska specialoperationer. Givet en isbergshypotes kan det finns betydligt fler än önskvärt i vårt område. Balkh och Jowzjan gränsar till Uzbekistan, varifrån IMU hämtar sin kraft. Organisationen hyser även tjetjener, araber och andra centralasiater besjälade av att bekämpa icke-troende.
Regelbundna läsare av Försvar och Säkerhet känner säkert igen sig i min uppföljning av IMU. Jag har respekt för organisationens målmedvetenhet och relativa skicklighet. Betydelsen av vårt område har ökat av flera skäl. Dels har Mazar-e-Sharif utvecklats till någon form av finansiellt centrum och dels transiterar ISAF allt mer förnödenheter över den norra logistikrutten genom vårt område. Denna kommer att öka ytterligare när järnvägen mellan Termez i Uzbekistan och Mazar-e-Sharif snart invigs. Som gammal jägarofficer vet jag att järnvägar erbjuder feta mål.
2011 blir ett långt år.
2011-06-02
Libyenförhandlingar - Politiska nivån tänker framåt
Nu har förhandlingarna börjat inför en eventuell förlängning av det svenska bidraget till Libyeninsatsen. Dels går tiden snart ut för den riksdagen lade fast för ungefär två månader sedan, dels har NATO beslutat sig för att förlänga insatsen i ytterligare 90 dagar. Den 8 juni möts NATO:s försvarsministrar för att närmare bekräfta vad som ska ingå i insatsen.
Förutsättningarna är nämligen förändrade när det gäller flygförbudszonen. Khaddafis flygvapen är krossat och de få flygplan som finns kvar är bortjagat. Luftvärnet är nedtryckt till en nivå, där det inte utgör ett hot mot koalitionens flygplan. Manburna system kan dock vara ett hot mot de helikoptrar som Frankrike och Storbritannien snart börjar flyga i kustområdet. Enstaka helikoptrar gör ibland korta flygningar, men det spelar ingen roll för zonens upprätthållande.
Vapenembargot har inneburit mellan 20-25 fartyg över tiden i Medelhavet, och man har genomfört ett femtiotal bordningar sen mitten av mars. Detta behov bedöms kvarstå en lång tid. Dessutom kan det behövas kontroller för att hindra vapensmuggling från Libyen av radikala element som plundrat förråd i östra Libyen.
Skyddet av civilbefolkningen har uppnåtts indirekt genom bombningar mot Khaddafis styrkor från luften. Min bedömning är att NATO förstört mindre militär materiel än vad man hoppats, men effekten av flyganfallen är att diktatorns förband har svårt att kraftsamla och uppnå överraskning. Å andra sidan har koalitionen med stor sannolikhet dödat fler civila än man avsett, även om jag bedömer att regimens tal om 718 döda är kraftigt överdrivet.
Det verkar som om partierna här hemma har närmat sig varandra. Statsministern uttalade klokt till SVT:
"Det har talats för mycket om bara flygplan. Vi har ett läge där vi kanske i närtid har en vapenvila och då måste vi prata mer om humanitära insatser, befrielsen av det libyska folket och att bygga upp en utveckling mot en demokrati. Det är viktigt för Håkan Juholt och Socialdemokraterna och det är också viktigt för regeringen."
Urban Ahlin, utrikespolitisk talesman (s), replikerade:
"Det är klart att det blir mycket enklare för oss att nå en överenskommelse nu när det är uppenbart att Nato frågar inte bara efter åtta Gripenplan, utan också efter sådant vi har pekat på, till exempel vapenembargo, marina insatser och bordning av större fartyg."
Detta talar för att vi har en bred uppgörelse efter helgen om ett svenskt bidrag som förutom ett förändrat styrkebidrag även omfattar humanitärt stöd för en normalisering av Libyen. Statsministern pekar på att vi snart kan ha en förändrad situation efter en vapenvila. Denna kan initieras på två sätt. Khaddafi kan falla av trycket från omvärlden, vilket är det något troligare scenariot. Möjligheterna för denna utveckling har ökat sedan Ryssland genom president Medvedev meddelade att diktatorn bör lämna sin plats. Men, det är fullt möjligt att hans söner skulle kunna fortsätta att slåss. Khaddafi utstrålade ingen vilja att ge upp i måndags när sydafrikanska presidenten Zuma mötte honom, tvärtom.
En annan möjlighet är att NATO:s ambitioner imploderar av två olika orsaker. Den ena är ett krig i Mellanöstern under sommaren, vilket skulle dra uppmärksamheten åt ett helt annat håll för väst och Gulfstaterna. Den andra orsaken skulle kunna vara att president Obama bakbinds av kongressen på ett sådant sätt att det nödvändiga amerikanska militära stödet begränsas, så att NATO tappar effekt. Idag har det varit en smådramatisk dag i representantshuset, då omröstningen av en motion blockerades. Denna motion höll på att vinna ett sensationellt stöd, och skulle innebära vid ett antagande att presidenten skulle bli tvungen att få ett uttryckligt kongressstöd eller dra tillbaka de egna förbanden inom femton dagar. Eftersom motionen refererar till War Powers Act kan den bara blockeras någon vecka.
Nu pågår en febril aktivitet att hitta en lösning som återställer kongressens auktoritet till viss del, samtidigt som USA inte får underminera NATO:s sammanhållning. Länder som Frankrike och Italien skulle kunna dra undan delar av sitt stöd för insatsen i Afghanistan, om USA vacklar kraftigt om Libyen. Som jag skrivit tidigare, så kommer nog administrationen att begränsas av kongressen på något sätt. Beroende på hur sådana begränsningar utformas, så skulle det kunna innebära att NATO tvingas acceptera ett eld-upphör enligt resonemanget nedan.
Min bedömning är att kongressen kommer att ge sitt godkännande till presidenten. Denna kan innehålla begränsningar som ingen markmålsbekämpning och en redovisning om 90 dagar för ny omröstning. Detta skulle vara en ganska konsekvent amerikansk hållning, och den skulle kunna innebära att rebellerna drar slutsatsen att det är bäst att anta vapenvila. Drar det ut för länge på tiden riskerar de nämligen att stå utan praktiskt militärt stöd. I slutet av september börjar det riktigt dåliga vädret över Libyen som pågår till mars. En sådan vapenvila blir i så fall villkorslös, och NATO skulle inte kunna hindra den om rebellerna antar den.
Statsministern och oppositionsledaren gör helt rätt som tänker i banor om vapenvila. Det skulle kraftigt ändra de militära behoven. Jag skulle särskilt vilja peka på två sådana. Dels minröjning till sjöss och ammunitionsröjning på marken, vilket vi dessutom är framstående på i en internationell jämförelse. Hamnen i Misurata måste öppnas för förnödenhetstransporter och oexploderad ammunition måste röjas för att göra staden säker för dess invånare. Det andra behovet är någon form av övervakningsstyrka. Genom att inte utföra markmålsbekämpning tillhör vi sannolikt en av få aktörer som kan bli accepterade av bägge parter för en sådan uppgift under en tid. Att en vapenvila håller är en förutsättning för politiska förhandlingar och möjligheter till ökat förtroende parterna emellan.
- Ingen plan överlever den första kontakten med fienden, sa von Moltke. Det har varit ett genomgående tema så här långt när det gäller Libyen, fast närmast på månadsbasis. Därför gäller en annan gammal sanning om den arabiska våren:
"Expect the unexpected"
2011 blir ett långt år.
Läs gärna Svensk R2P-policy 2.0
och
Sveriges militära makt under 2011
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Förutsättningarna är nämligen förändrade när det gäller flygförbudszonen. Khaddafis flygvapen är krossat och de få flygplan som finns kvar är bortjagat. Luftvärnet är nedtryckt till en nivå, där det inte utgör ett hot mot koalitionens flygplan. Manburna system kan dock vara ett hot mot de helikoptrar som Frankrike och Storbritannien snart börjar flyga i kustområdet. Enstaka helikoptrar gör ibland korta flygningar, men det spelar ingen roll för zonens upprätthållande.
Vapenembargot har inneburit mellan 20-25 fartyg över tiden i Medelhavet, och man har genomfört ett femtiotal bordningar sen mitten av mars. Detta behov bedöms kvarstå en lång tid. Dessutom kan det behövas kontroller för att hindra vapensmuggling från Libyen av radikala element som plundrat förråd i östra Libyen.
Skyddet av civilbefolkningen har uppnåtts indirekt genom bombningar mot Khaddafis styrkor från luften. Min bedömning är att NATO förstört mindre militär materiel än vad man hoppats, men effekten av flyganfallen är att diktatorns förband har svårt att kraftsamla och uppnå överraskning. Å andra sidan har koalitionen med stor sannolikhet dödat fler civila än man avsett, även om jag bedömer att regimens tal om 718 döda är kraftigt överdrivet.
Det verkar som om partierna här hemma har närmat sig varandra. Statsministern uttalade klokt till SVT:
"Det har talats för mycket om bara flygplan. Vi har ett läge där vi kanske i närtid har en vapenvila och då måste vi prata mer om humanitära insatser, befrielsen av det libyska folket och att bygga upp en utveckling mot en demokrati. Det är viktigt för Håkan Juholt och Socialdemokraterna och det är också viktigt för regeringen."
Urban Ahlin, utrikespolitisk talesman (s), replikerade:
"Det är klart att det blir mycket enklare för oss att nå en överenskommelse nu när det är uppenbart att Nato frågar inte bara efter åtta Gripenplan, utan också efter sådant vi har pekat på, till exempel vapenembargo, marina insatser och bordning av större fartyg."
Detta talar för att vi har en bred uppgörelse efter helgen om ett svenskt bidrag som förutom ett förändrat styrkebidrag även omfattar humanitärt stöd för en normalisering av Libyen. Statsministern pekar på att vi snart kan ha en förändrad situation efter en vapenvila. Denna kan initieras på två sätt. Khaddafi kan falla av trycket från omvärlden, vilket är det något troligare scenariot. Möjligheterna för denna utveckling har ökat sedan Ryssland genom president Medvedev meddelade att diktatorn bör lämna sin plats. Men, det är fullt möjligt att hans söner skulle kunna fortsätta att slåss. Khaddafi utstrålade ingen vilja att ge upp i måndags när sydafrikanska presidenten Zuma mötte honom, tvärtom.
En annan möjlighet är att NATO:s ambitioner imploderar av två olika orsaker. Den ena är ett krig i Mellanöstern under sommaren, vilket skulle dra uppmärksamheten åt ett helt annat håll för väst och Gulfstaterna. Den andra orsaken skulle kunna vara att president Obama bakbinds av kongressen på ett sådant sätt att det nödvändiga amerikanska militära stödet begränsas, så att NATO tappar effekt. Idag har det varit en smådramatisk dag i representantshuset, då omröstningen av en motion blockerades. Denna motion höll på att vinna ett sensationellt stöd, och skulle innebära vid ett antagande att presidenten skulle bli tvungen att få ett uttryckligt kongressstöd eller dra tillbaka de egna förbanden inom femton dagar. Eftersom motionen refererar till War Powers Act kan den bara blockeras någon vecka.
Nu pågår en febril aktivitet att hitta en lösning som återställer kongressens auktoritet till viss del, samtidigt som USA inte får underminera NATO:s sammanhållning. Länder som Frankrike och Italien skulle kunna dra undan delar av sitt stöd för insatsen i Afghanistan, om USA vacklar kraftigt om Libyen. Som jag skrivit tidigare, så kommer nog administrationen att begränsas av kongressen på något sätt. Beroende på hur sådana begränsningar utformas, så skulle det kunna innebära att NATO tvingas acceptera ett eld-upphör enligt resonemanget nedan.
Min bedömning är att kongressen kommer att ge sitt godkännande till presidenten. Denna kan innehålla begränsningar som ingen markmålsbekämpning och en redovisning om 90 dagar för ny omröstning. Detta skulle vara en ganska konsekvent amerikansk hållning, och den skulle kunna innebära att rebellerna drar slutsatsen att det är bäst att anta vapenvila. Drar det ut för länge på tiden riskerar de nämligen att stå utan praktiskt militärt stöd. I slutet av september börjar det riktigt dåliga vädret över Libyen som pågår till mars. En sådan vapenvila blir i så fall villkorslös, och NATO skulle inte kunna hindra den om rebellerna antar den.
Statsministern och oppositionsledaren gör helt rätt som tänker i banor om vapenvila. Det skulle kraftigt ändra de militära behoven. Jag skulle särskilt vilja peka på två sådana. Dels minröjning till sjöss och ammunitionsröjning på marken, vilket vi dessutom är framstående på i en internationell jämförelse. Hamnen i Misurata måste öppnas för förnödenhetstransporter och oexploderad ammunition måste röjas för att göra staden säker för dess invånare. Det andra behovet är någon form av övervakningsstyrka. Genom att inte utföra markmålsbekämpning tillhör vi sannolikt en av få aktörer som kan bli accepterade av bägge parter för en sådan uppgift under en tid. Att en vapenvila håller är en förutsättning för politiska förhandlingar och möjligheter till ökat förtroende parterna emellan.
- Ingen plan överlever den första kontakten med fienden, sa von Moltke. Det har varit ett genomgående tema så här långt när det gäller Libyen, fast närmast på månadsbasis. Därför gäller en annan gammal sanning om den arabiska våren:
"Expect the unexpected"
2011 blir ett långt år.
Läs gärna Svensk R2P-policy 2.0
och
Sveriges militära makt under 2011
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-01
Byte av fokusområde - Sudan mot Iran
Maj månads fokusområde Sudan har sett en negativ utveckling under månaden. Genom den sudanesiska de-factoannekteringen av Abeyi har risken för krig mellan Sudan och dess blivande norra granne ökat. I princip hela omvärlden stöder Södra Sudan som agerat överraskande lugnt. För president al-Bashir är Abeyi viktigt av två skäl. Dels har provinsen en ekonomisk betydelse med olje- och vattentilgångar, dels en psykologisk sådan eftersom han är hårt pressad internt och behöver en framgång. Sudan kan ha haft som avsikt att provocera fram ett krig med syd innan dess utropande som stat den 9 juli, för att förhindra den utvecklingen. Om det skulle vara så finns det anledning att tro att vi snart kommer tillbaka till Sudan igen.
Juni månads fokusområde blir Iran, vars kärna är den gamla persiska civilisationen. Landet består av många olika folkslag, jag har för mig att det bor fler azerer i Iran än i Azerbaijan. Iran härbärgerar shiamuslimernas kraftcentrum. Utövare av denna inriktning av islam har traditionellt varit förföljd av den sunnitiska majoriteten. Sedan 1979 styrs landet av teokrater, även om Pasdaran eller Revolutionsgardet har växt sig allt starkare. I väst är president Ahmadinejad mest känd, men den egentliga makten ligger hos högste ledaren Ali Khameni. Just nu pågår en maktkamp mellan de bägge som kommit i dager de senaste veckorna. Landet har en ung befolkning, som allmänt anses i ganska stor utsträckning vara västvänlig.
I samband med de senaste årens turer kring de iranska försöken att framställa kärnvapen, så har motsättningarna mellan Saudiarabien och Iran blivit allt tydligare. Min bedömning är att de bägge länderna är på kollisionskurs just nu, och att vi kommer att få se någon form av öppen kraftmätning mellan dem. Det behöver inte vara ett krig, mer troligt är att det sker på andra sätt. Traditionell modern iransk utrikespolitik är indirekt, och de flyttar fram sina positioner på ett kalkylerat sätt. Hur USA agerar i denna konflikt kommer att avgöra utgången. Om sprickan mellan Saudiarabien och USA blir större, så ökar sannolikheten stort för att saudierna får vika sig.
Israel är en annan, mer känd antagonist, de senaste decennierna. Israel har ingen önskan att se ett kärnvapenbeväpnat Iran, och kan därför agera mot en sådan utveckling på samma sätt som de gjorde 1981 mot Irak och 2007 mot Syrien. Iran å sin sida kan ha dragit slutsatsen att de måste skaffa sig kärnvapen. Nordkorea har gjort det och har inte blivit anfallet, medan både Saddam Hussein och Muhammad Khaddafi inte hade det och har därför kunnat bli anfallna av väst.
Iran kommer därför fortsätta sin strategi att steg för steg närma sig sitt önskade läge, där de snabbt kan fullfölja sina planer. Parallellt med detta kommer de att försöka slå mot västliga, saudiska och israeliska intressen genom ombud. Genom Hizbollah i Libanon och stöd till Syrien försöker de att underminera Israels säkerhet. Saudierna har markerat ordentligt mot iransk inblandning i Bahrain och i viss mån i Jemen. De amerikanska intressena i regionen motverkar Iran framförallt genom att stödja al-Sadr i Irak och talibanerna i Afghanistan, även om de senare traditionellt varit fiender till Iran. Uttrycket Fiendens fiende ges här ett uttryck. Genom ett närmande till Venezuela försöker Iran också att öka trycket mot USA i Sydamerika.
Iran har försökt att utnyttja den arabiska våren till att flytta fram sina positioner i den islamska delen av världen. När det gäller Egypten har de haft viss framgång. Egypten släppte igenom iranska örlogsfartyg genom Suezkanalen och de bägge länderna har börjat med ett diplomatisk utbyte. Bahrains uppror stöder de, medan samma behov av frihet är de emot när det gäller exempelvis Syrien.
Många olika bottnar alltså, som kan påverkas av olika händelser den närmaste tiden som exempelvis om den saudiske kungens plötsligt skulle avlida. Vi kommer att få anledning att återkomma till detta spännande land under juni månad. Det är nu två år sedan regimen slog ned demonstrationerna om ökad frihet. Sedan dess har oppositionen varit kuvad. Men regimen har glömt bort ett av iraniernas vanligaste ordspråk:
"Man kan inte göra en åsna till häst genom att slå den."
Juni månads fokusområde blir Iran, vars kärna är den gamla persiska civilisationen. Landet består av många olika folkslag, jag har för mig att det bor fler azerer i Iran än i Azerbaijan. Iran härbärgerar shiamuslimernas kraftcentrum. Utövare av denna inriktning av islam har traditionellt varit förföljd av den sunnitiska majoriteten. Sedan 1979 styrs landet av teokrater, även om Pasdaran eller Revolutionsgardet har växt sig allt starkare. I väst är president Ahmadinejad mest känd, men den egentliga makten ligger hos högste ledaren Ali Khameni. Just nu pågår en maktkamp mellan de bägge som kommit i dager de senaste veckorna. Landet har en ung befolkning, som allmänt anses i ganska stor utsträckning vara västvänlig.
I samband med de senaste årens turer kring de iranska försöken att framställa kärnvapen, så har motsättningarna mellan Saudiarabien och Iran blivit allt tydligare. Min bedömning är att de bägge länderna är på kollisionskurs just nu, och att vi kommer att få se någon form av öppen kraftmätning mellan dem. Det behöver inte vara ett krig, mer troligt är att det sker på andra sätt. Traditionell modern iransk utrikespolitik är indirekt, och de flyttar fram sina positioner på ett kalkylerat sätt. Hur USA agerar i denna konflikt kommer att avgöra utgången. Om sprickan mellan Saudiarabien och USA blir större, så ökar sannolikheten stort för att saudierna får vika sig.
Israel är en annan, mer känd antagonist, de senaste decennierna. Israel har ingen önskan att se ett kärnvapenbeväpnat Iran, och kan därför agera mot en sådan utveckling på samma sätt som de gjorde 1981 mot Irak och 2007 mot Syrien. Iran å sin sida kan ha dragit slutsatsen att de måste skaffa sig kärnvapen. Nordkorea har gjort det och har inte blivit anfallet, medan både Saddam Hussein och Muhammad Khaddafi inte hade det och har därför kunnat bli anfallna av väst.
Iran kommer därför fortsätta sin strategi att steg för steg närma sig sitt önskade läge, där de snabbt kan fullfölja sina planer. Parallellt med detta kommer de att försöka slå mot västliga, saudiska och israeliska intressen genom ombud. Genom Hizbollah i Libanon och stöd till Syrien försöker de att underminera Israels säkerhet. Saudierna har markerat ordentligt mot iransk inblandning i Bahrain och i viss mån i Jemen. De amerikanska intressena i regionen motverkar Iran framförallt genom att stödja al-Sadr i Irak och talibanerna i Afghanistan, även om de senare traditionellt varit fiender till Iran. Uttrycket Fiendens fiende ges här ett uttryck. Genom ett närmande till Venezuela försöker Iran också att öka trycket mot USA i Sydamerika.
Iran har försökt att utnyttja den arabiska våren till att flytta fram sina positioner i den islamska delen av världen. När det gäller Egypten har de haft viss framgång. Egypten släppte igenom iranska örlogsfartyg genom Suezkanalen och de bägge länderna har börjat med ett diplomatisk utbyte. Bahrains uppror stöder de, medan samma behov av frihet är de emot när det gäller exempelvis Syrien.
Många olika bottnar alltså, som kan påverkas av olika händelser den närmaste tiden som exempelvis om den saudiske kungens plötsligt skulle avlida. Vi kommer att få anledning att återkomma till detta spännande land under juni månad. Det är nu två år sedan regimen slog ned demonstrationerna om ökad frihet. Sedan dess har oppositionen varit kuvad. Men regimen har glömt bort ett av iraniernas vanligaste ordspråk:
"Man kan inte göra en åsna till häst genom att slå den."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)