Samtidigt som Kreml förbereder sig på stora protester under julafton i Moskva vänder man blickarna mot Gibraltar sund, där den ryska flottstyrkan sammanstrålar för vidare seglats i Medelhavet. Anförda av hangarfartyget Admiral Kuznetsov går nu den stora jagaren Admiral Chabenkov (Norra flottan) tillsammans med fregatterna Yaroslav Mudry (Östersjöflottan) och Ladny (Svarta Havsflottan) med östlig kurs mot det Syrien som befinner sig under både extern och intern press. Utvecklingen i landet fick en ny fart sedan två bilbomber sprängts i Damaskus med minst 40 döda som ett tragiskt resultat. Den ryska hangarfartygsstyrkan är i Medelhavet för att projicera sjömakt och värna intressen i Syrien. Rimligen finns också 1-2 ubåtar i närheten för att utöka skyddet av Admiral Kuznetsov.
Som jag tidigare skrivit om är inte ryssarna ensamma på de sju haven med hangarfartygsgrupper. Någonstans kring Arabiska havet finns amerikanska John C. Stennis, där denna håller uppsikt på Iran och understödjer operationer i Afghanistan. Kollegan Abraham Lincoln var i början av veckan vid Hawaii, på väg västerut på sin omstationeringsresa från San Diego till Norfolk. Om några veckor är det kring Syrien också. I samma område befinner sig också Carl Vinson, som också under sitt uppdrag ska till CENTCOM:s operationsområde. Av övriga fartyg verkar gamla Enterprise ha högst beredskap att kasta loss mot Mellanöstern från sin bas i Norfolk på amerikanska östkusten. I mitten av januari skulle USA kunna ha tre-fyra hangarfartygsgrupper i regionen, utan att släppa Asien under uppsikt.
Det kan behövas, eftersom Iran inte på något sätt viker ned sig inför den press omvärlden försöker utsätta landet för. Efter att både den amerikanska försvarsministern Leon Panetta och försvarsstabschefen general Martin Dempsey gjort kraftiga markeringar, så annonserade Iran en tio dagar lång övning Velaayat-90, där Iran kommer att bedriva övningar i Adenviken och kring Hormuzsundet, där en stor andel av den sjögående oljeexporten går från området.
Igår kom också ett intressant utslag i New York. Anhöriga till offer för attacken 11/9 2001 gick för några månader sedan till en federal domstol om bland annat Irans inblandning i attacken. Domaren har nu gått på familjernas linje och slagit fast att Iran och Hizbollah understödde Al Qaida vid den tiden och var direkt inblandade i attentatet.
Med detta i ryggen kommer de som förespråkar en hård linje mot Iran få större svängrum. Problemet är att regionen är så stor, och Iran har långa tentakler. Det är synligt inte minst i Irak, där landet redan befinner sig i en djup politisk kris. Den shiitiske premiärministern Nouri al-Maliki har utfärdat en arresteringsorder mot den sunnitiske vicepresidenten Tareq al-Hashemi, som flytt till den kurdiska regionen i norr. Al-Maliki har därför utfärdat en varning till kurder och sunniter att inte utmana centralmakten. Särskilt explosivt är situationen i staden Kirkuk, där de olika folkgrupperna slåss om kontrollen över det oljerika området i norr.
Sunniterna som har blivit tillbakaträngda i samband med den amerikanska urdragningen söker nu nya vägar att få inflytande. Förutom att söka sig närmare kurderna, så stödjer många i den västliga Al-Anbarprovinsen sina vänner i östra Syrien, varför hela bältet Libanon-Syrien-Irak och Iran hänger ihop. Det är framförallt de iranska ambitionerna att bli den regionala stormakten som gör sig gällande i området. Det har Saudiarabien tagit fasta på, och i måndags uppmanade kung Abdullah de styrande i staterna som ingår i Gulfkriget Cooperation Council att ena sig under ett militärt befäl för att kunna möta det iranska hotet.
Så är läget vid julaftons morgon det långa året 2011. Man kunde önska sig att det fanns lite fler Karl-Bertil Jonsson i området.
Kungl Krigsvetenskapsakademin önskar genom Försvar och Säkerhet alla intresserade läsare en riktigt god jul!
2011-12-24
2011-12-21
Försvar i förvar?
Det är motigt i försvarsreformen just nu. I måndags morse rapporterade Ekot att budgeten för 2012 tvingar Försvarsmakten att spara på den viktiga övningsverksamheten. Bataljonsövningar och samövningar för marina förband kommer att ställas in, erfar Ekot, om inte Försvarsmakten lyckas ta med sig tillräckligt anslagssparande från 2011.
Den ansvarige för den så kallade förbandsproduktionen, generalmajor Gunnar Karlsson säger till Ekot:
"Krigsförbandens förmåga kommer att växa till lite långsammare än vad den skulle kunnat ha göra. Vi har ett behov av att ta igen den här övningsverksamheten så småningom."
och
"Det som framför allt minskar är förmågan att kunna övar i större marina förband, att öva flera fartyg tillsammans under längre tid i mer komplexa scenarier. Det enskilda fartyget och de enskilda sjömännen kommer fortfarande att kunna få mycket bra övningsverksamhet."
Nu är det inte generalmajor Karlsson som tilldelar pengar och andra resurser till Försvarsmakten, så denne har en tuff uppgift framför sig. Förbanden har inte med sig farten i utgången av backen som man säger i störtlopp. I Försvarsmaktens rapport för tredje kvartalet 2011 heter det bland annat om det här året så här långt:
"På grund av den begränsade tillgången på GSS under 2011 har verksamheten vid förbanden, förutom att säkerställa internationella insatser och NBG 11, till stor del bestått av att ingå i insatsberedda skyddsstyrkor (IBSS), bestrida högvakt och genomföra befattningsutbildning av soldater. Effekten av denna påverkan på tiden för övning har blivit större än vad som förutsågs vid planeringen av årets verksamhet. Vid arméförbanden har dessutom begränsningar i ekonomin med anledning av reduceringar under året påverkat verksamheten. Övning Brigstri (ledningsövning i brigadram) har ställts in och arméns Markstridsdagar har flyttat till 2012, vilket innebär att efter genomförd beredskapsperiod för NBG 11 har ingen samordnad verksamhet över kompaninivå skett inom armén för att utveckla förbanden mot IO 14."
För de marina förbanden heter det i samma kvartalsrapport:
"Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men bedömningen är att målsättningarna inte kommer att uppnås under 2011 i vissa avseenden. I och med att marinens slutövning, SWENEX 3, ställts in till följd av ekonomiska reduceringar prognosticeras ett underskridande av målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband."
Som försvarsintresserade känner till är det en etablerad sanning att Försvarsmakten inte klarar av att styra sin ekonomi, underförstått förbrukar för mycket pengar. För att citera regeringens pressmeddelande när den senaste Generaldirektören utnämndes:
"Regeringen vill tillsammans med Försvarsmakten stärka ekonomistyrningen för att värna verksamhetens kvalitet. Detta för att Försvarsmakten inte igen ska hamna i en situation med stora underskott i förbandsverksamheten som framtvingar snabba verksamhetsförändringar. Därför har en färdplan för balans på förbandsanslaget arbetats fram, där Ekonomistyrningsverkets (ESV) rekommendationer är en del. I budgeten kommer ESVs synpunkter och rekommendationer från i våras följas upp."
Det verkar dock som om ESV rekommendationer eller generaldirektörer har uppnått motsatt resultat - underskott i verksamhet - när det gäller att balansera förbandsverksamheten med hänsyn till läget inför 2012. Det går att fundera på, om inte det är så att den etablerade sanningen i själva verket är en myt. En sammanställning av ekonomisk statistik från Försvarsdepartementet när det gäller Försvarsmaktens disponibla medel avseende tilldelning och utfall är en intressant läsning (högra tabellen). I statistiken från 1997 till 2010 visar det sig att Försvarsmakten har ett utfall som i löpande priser är nästan 1,6 Mdkr/år mindre än tilldelningen. Detta är dock lite högt (~ 4 %) avseende precision, vilket skulle motivera förstärkt uppföljning. Intressant nog är ekonomin avsevärt mycket mer precis åren 1997 - 2000 än senare, alla senare åtgärder till trots. Under dessa år uppgår skillnaderna till 350 Mkr/år. Orsaken till de ständiga underutnyttjandet står nog mer att finna i ständigt förändrad ledningsorganisation från 2000 och därtill kopplade omstruktureringar av organisationen i stort.
Med tanke på att Försvarets materielverk ibland har svårt att upparbeta pengar och att det alltid kommer att vara fluktationer i såväl insats- som övningsverksamhet, så finns det anledning att överväga ökad flexibilitet mellan de olika anslagen i syfte att minska behovet att bromsa i förbandsverksamheten.
Försvarsmakten har under femton års tid befunnit sig i ett underläge när det gäller berättelsen om sin ekonomi. Likt blåsippans ankomst har talet om svarta hål varit en årlig begivenhet. Dessa hål är inte försvarets oförmåga att planera, utan inget annat än en konsekvensbeskrivning efter jämförelsen mellan regeringars ambitioner och samma regeringars tilldelning av resurser. I de svarta hålen trollas underfinansieringar bort, medan materiell förnyelse skjuts på framtiden och tillväxtlinjalerna för personal planas ut.
I kombination med en psykologisk försiktighet när det gäller förbrukning i genomförandet ökar risken för att vi så småningom får ett försvar i förvar. Först oövat, sedan oönskat.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den ansvarige för den så kallade förbandsproduktionen, generalmajor Gunnar Karlsson säger till Ekot:
"Krigsförbandens förmåga kommer att växa till lite långsammare än vad den skulle kunnat ha göra. Vi har ett behov av att ta igen den här övningsverksamheten så småningom."
och
"Det som framför allt minskar är förmågan att kunna övar i större marina förband, att öva flera fartyg tillsammans under längre tid i mer komplexa scenarier. Det enskilda fartyget och de enskilda sjömännen kommer fortfarande att kunna få mycket bra övningsverksamhet."
Nu är det inte generalmajor Karlsson som tilldelar pengar och andra resurser till Försvarsmakten, så denne har en tuff uppgift framför sig. Förbanden har inte med sig farten i utgången av backen som man säger i störtlopp. I Försvarsmaktens rapport för tredje kvartalet 2011 heter det bland annat om det här året så här långt:
"På grund av den begränsade tillgången på GSS under 2011 har verksamheten vid förbanden, förutom att säkerställa internationella insatser och NBG 11, till stor del bestått av att ingå i insatsberedda skyddsstyrkor (IBSS), bestrida högvakt och genomföra befattningsutbildning av soldater. Effekten av denna påverkan på tiden för övning har blivit större än vad som förutsågs vid planeringen av årets verksamhet. Vid arméförbanden har dessutom begränsningar i ekonomin med anledning av reduceringar under året påverkat verksamheten. Övning Brigstri (ledningsövning i brigadram) har ställts in och arméns Markstridsdagar har flyttat till 2012, vilket innebär att efter genomförd beredskapsperiod för NBG 11 har ingen samordnad verksamhet över kompaninivå skett inom armén för att utveckla förbanden mot IO 14."
För de marina förbanden heter det i samma kvartalsrapport:
"Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men bedömningen är att målsättningarna inte kommer att uppnås under 2011 i vissa avseenden. I och med att marinens slutövning, SWENEX 3, ställts in till följd av ekonomiska reduceringar prognosticeras ett underskridande av målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband."
Som försvarsintresserade känner till är det en etablerad sanning att Försvarsmakten inte klarar av att styra sin ekonomi, underförstått förbrukar för mycket pengar. För att citera regeringens pressmeddelande när den senaste Generaldirektören utnämndes:
"Regeringen vill tillsammans med Försvarsmakten stärka ekonomistyrningen för att värna verksamhetens kvalitet. Detta för att Försvarsmakten inte igen ska hamna i en situation med stora underskott i förbandsverksamheten som framtvingar snabba verksamhetsförändringar. Därför har en färdplan för balans på förbandsanslaget arbetats fram, där Ekonomistyrningsverkets (ESV) rekommendationer är en del. I budgeten kommer ESVs synpunkter och rekommendationer från i våras följas upp."
Det verkar dock som om ESV rekommendationer eller generaldirektörer har uppnått motsatt resultat - underskott i verksamhet - när det gäller att balansera förbandsverksamheten med hänsyn till läget inför 2012. Det går att fundera på, om inte det är så att den etablerade sanningen i själva verket är en myt. En sammanställning av ekonomisk statistik från Försvarsdepartementet när det gäller Försvarsmaktens disponibla medel avseende tilldelning och utfall är en intressant läsning (högra tabellen). I statistiken från 1997 till 2010 visar det sig att Försvarsmakten har ett utfall som i löpande priser är nästan 1,6 Mdkr/år mindre än tilldelningen. Detta är dock lite högt (~ 4 %) avseende precision, vilket skulle motivera förstärkt uppföljning. Intressant nog är ekonomin avsevärt mycket mer precis åren 1997 - 2000 än senare, alla senare åtgärder till trots. Under dessa år uppgår skillnaderna till 350 Mkr/år. Orsaken till de ständiga underutnyttjandet står nog mer att finna i ständigt förändrad ledningsorganisation från 2000 och därtill kopplade omstruktureringar av organisationen i stort.
Med tanke på att Försvarets materielverk ibland har svårt att upparbeta pengar och att det alltid kommer att vara fluktationer i såväl insats- som övningsverksamhet, så finns det anledning att överväga ökad flexibilitet mellan de olika anslagen i syfte att minska behovet att bromsa i förbandsverksamheten.
Försvarsmakten har under femton års tid befunnit sig i ett underläge när det gäller berättelsen om sin ekonomi. Likt blåsippans ankomst har talet om svarta hål varit en årlig begivenhet. Dessa hål är inte försvarets oförmåga att planera, utan inget annat än en konsekvensbeskrivning efter jämförelsen mellan regeringars ambitioner och samma regeringars tilldelning av resurser. I de svarta hålen trollas underfinansieringar bort, medan materiell förnyelse skjuts på framtiden och tillväxtlinjalerna för personal planas ut.
I kombination med en psykologisk försiktighet när det gäller förbrukning i genomförandet ökar risken för att vi så småningom får ett försvar i förvar. Först oövat, sedan oönskat.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-18
En robotridå sänker sig över kontinenten
Häromdagen brände det till när befälhavaren för de ryska robottrupperna, generallöjtnant Sergej Karakaev, gjorde ett framträdande för journalister. Han förklarade att det är inga som helst problem att programmera de strategiska robotsystemen som Topol-M för att kunna träffa de platser, där USA och NATO tänkt upprätta delsystem i det nya robotförsvaret. Bägge sidor försöker med stor energi genom olika utspel, påtryckningar på värdländer och framgrupperingar skaffa sig fördelaktiga positioner.
Följ med på en sammanställning vad som hänt den senaste tiden när det gäller radarstationer och olika robotsystem som har bäring på robotförsvaret.
Närmast oss, i Kaliningrad, invigde president Medvedev i slutet av november den enorma radarstationen Voronezh-DM, som har en teoretisk räckvidd på 600 mil (!). Nu tar det dock flera år innan radarn är fullständigt intrimmad, så presidenten passade på att flagga för en framgruppering av markrobotsystemet Iskander (SS-26 Stone), om inte parterna kunde komma överens om utbyggnaden av det västliga systemet. [Tillägg] Försvarsminister Anatolij Serdjukov bekräftade att ett S-400 luftvärnsregemente kommer att avdelas för skydd av bland annat radaranläggningen. [Slut tillägg]
En bit därifrån har den vitryske försvarsministern, Jurij Zhadobin, annonserat mottagandet av luftvärnsrobotsystemet Tor-M2. Fram till och med jul ska Vitryssland få 14 exemplar av det avancerade, korträckviddiga systemet. Parallellt med detta fortsätter uppgraderingar av de vitryska S-300 bataljonerna enligt ett annat avtal mellan Moskva och Minsk.
I Rumänien ratificerade president Basescu häromdagen en lag som gör det möjligt att bygga en anläggning vid den rumänska flygbasen Deveselu för ett robotsystem som ska kunna genskjuta robotar från exempelvis Iran. Problemet för Ryssland är att NATO därmed också får ett luftvärnsparaply över Svarta havet, vilket påverkar bland annat den ryska Svarta Havsflottans möjligheter till operationer i regionen.
Till Turkiet anlände dessutom USA:s försvarsminister Leon Panetta i veckan för diskussioner om en hel del frågor. Turkiet har nyligen sagt ja till att upplåta utrymme på radarbasen Kürecik i sydöstra Turkiet för en X-bandsradar som ska ge förvarning vid robotuppskjutningar. Iranska företrädare gjorde omdelbart uttalanden om att landets styrkor skulle ha denna bas som mål vid en konflikt som innefattar Iran.
Från Kaliningrad vid Östersjön till Kürecik i Turkiet börjar en robotridå sänka sig över kontinenten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Följ med på en sammanställning vad som hänt den senaste tiden när det gäller radarstationer och olika robotsystem som har bäring på robotförsvaret.
Närmast oss, i Kaliningrad, invigde president Medvedev i slutet av november den enorma radarstationen Voronezh-DM, som har en teoretisk räckvidd på 600 mil (!). Nu tar det dock flera år innan radarn är fullständigt intrimmad, så presidenten passade på att flagga för en framgruppering av markrobotsystemet Iskander (SS-26 Stone), om inte parterna kunde komma överens om utbyggnaden av det västliga systemet. [Tillägg] Försvarsminister Anatolij Serdjukov bekräftade att ett S-400 luftvärnsregemente kommer att avdelas för skydd av bland annat radaranläggningen. [Slut tillägg]
En bit därifrån har den vitryske försvarsministern, Jurij Zhadobin, annonserat mottagandet av luftvärnsrobotsystemet Tor-M2. Fram till och med jul ska Vitryssland få 14 exemplar av det avancerade, korträckviddiga systemet. Parallellt med detta fortsätter uppgraderingar av de vitryska S-300 bataljonerna enligt ett annat avtal mellan Moskva och Minsk.
I Rumänien ratificerade president Basescu häromdagen en lag som gör det möjligt att bygga en anläggning vid den rumänska flygbasen Deveselu för ett robotsystem som ska kunna genskjuta robotar från exempelvis Iran. Problemet för Ryssland är att NATO därmed också får ett luftvärnsparaply över Svarta havet, vilket påverkar bland annat den ryska Svarta Havsflottans möjligheter till operationer i regionen.
Till Turkiet anlände dessutom USA:s försvarsminister Leon Panetta i veckan för diskussioner om en hel del frågor. Turkiet har nyligen sagt ja till att upplåta utrymme på radarbasen Kürecik i sydöstra Turkiet för en X-bandsradar som ska ge förvarning vid robotuppskjutningar. Iranska företrädare gjorde omdelbart uttalanden om att landets styrkor skulle ha denna bas som mål vid en konflikt som innefattar Iran.
Från Kaliningrad vid Östersjön till Kürecik i Turkiet börjar en robotridå sänka sig över kontinenten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-16
Syrien laddar C-stridsmedel?
Situationen kring det syriska inbördeskriget har fått en allt obehagligare ton. Idag rapporterade turkiska Today's Zaman att den egna krigsmaktens högsta råd (YAS) samlades igår för att gå igenom sina krigsförberedelser.
Rapporten ska ses bland annat med bakgrund att samma tidning i helgen återgav rapporter om att Syrien har kört fram robotar med C-stridsmedel mot den turkiska gränsen. Denna typ av nyheter dämpar inte direkt nervositeten i regionen. Många medier uppmärksammar också uppgifter om att Ryssland ska ha levererat två batterier Bastion om totalt 72 sjömålsrobotar (SS-N-26) Yakhont. Denna mycket kvalificerade robot har jag beskrivit förut. Tillsammans med den ryska sjöstyrka som är på väg mot området bildar sådana batterier en ordentlig tröskel för den som skulle vilja genomföra en blockad av Syrien eller offensiva insatser.
Eftersom Turkiet och Syrien sedan tidigare har haft goda relationer, så finns det ingen förberedd struktur i Syrien för en konflikt med Turkiet när det gäller utgångsgrupperingar. Hela det syriska luftförsvaret har en tydlig tyngdpunkt i riktning Israel. Den syriska krigsmakten förfogar över ett stort antal luftvärnsrobotar och luftvärnspjäser. De mest kvalificerade systemen SA-5 finns grupperade i centrala (Homs) och södra (Dumyar) delarna av landet. När det gäller stridsflygplan utgörs de bästa enheterna av en division MiG-25 i Dumyar och en likadan i Tiyas. Vidare finns två divisioner MiG-29 i Sayqal. Dessa flygbaser ligger i samma regioner som det kvalificerade luftvärnet.
Det är framförallt på artilleri- och markrobotsidan som Syrien har resurser att sätta emot. Det finns bedömt kring 300 BM-21 122 mm raketartilleripjäser. Men det är framförallt markrobotarna som bekymrar omvärlden. Syrien Scudrobotar har en räckvidd mellan 30 - 50 mil beroende på vilken typ vi talar om, vilket täcker över halva Turkiet och hela Israel och Jordanien. Hur många Scudrobotar och utskjutningsanordningar landet förfogar över är oklart. Ett tjugotal utskjutningsanordningar och minst 300 robotar är en försiktig bedömning. Med en last på närmare ett ton och en precision som ligger upp till 1-2 km från riktpunkten gör robotarna till ett urskiljningslöst terrorvapen. Som framgår av den andra artikeln från Today's Zaman kan Syrien med hög sannolikhet även skjuta BC-stridsmedel. Det är en allmän bedömning att Syrien förfogar över stora mängder senapsgas och också troligen sarin och möjligen VX-gas.
Den syriska oppositionen vill ha en flygförbudszon över landet, vilket skulle ge möjligheter för omvärlden att i ett nästa steg försvåra syriska omgrupperingar mot gränserna eller kraftsamlingar mot större städer. Om omvärlden skulle vilja göra en intervention i landet ställs den inför tre stora utmaningar:
Den första är risken för spridning. Den syriska ledningen har vid flera tillfällen hotat att sätta hela regionen i brand. Det skulle en hårt pressad diktatorsfamilj kunna göra genom beskjutningar med markrobotar eller möjligen anfall i sydlig riktning mot Israel eller Jordanien. Länder som är beroende av Syrien för inflytande i området som Ryssland och Iran kan också dras in i en konflikt om de försöker skydda sina intressen med väpnat våld.
Vidare är den syriska oppositionen splittrad, vilket innebär att det blir svårt att skapa en politisk ledning som snabbt kan ta itu med landets ekonomiska skador efter det utdragna upproret. Slutligen kan inte omvärlden åsamka de syriska styrkorna alltför stora förluster. Efter en regimförändring skulle det finnas ett stort behov av att ha en skapligt funktionell krigsmakt för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet.
Räkna med en febril diplomatisk aktivitet den närmaste tiden när alla aktörerna ska försöka skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt i världsopinionen. Ryssland har redan gjort ett överraskande resolutionsutkast som kritiserar den syriska regimen i ett avseende. Omvärlden svarade positivt, men krävde omdelbart ändringar och tillägg. Under tiden anlände den amerikanske försvarsministern Leon Panetta till Ankara för samtal med de turkiska ledarna medan den syriske vicepresidenten Farouk al-Sharaa anlände till Moskva för samtal. När Syrienexperten Fred Hof igår frågades ut i den amerikanska kongressen kallade han president Bashar al-Assad för "dead man walking".
I Thomas Hardy's gamla dikt The Dead Man Walking heter det bland annat:
"But when I practised eyeing
The goal of men,
It iced me, and I perished
A little then"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Rapporten ska ses bland annat med bakgrund att samma tidning i helgen återgav rapporter om att Syrien har kört fram robotar med C-stridsmedel mot den turkiska gränsen. Denna typ av nyheter dämpar inte direkt nervositeten i regionen. Många medier uppmärksammar också uppgifter om att Ryssland ska ha levererat två batterier Bastion om totalt 72 sjömålsrobotar (SS-N-26) Yakhont. Denna mycket kvalificerade robot har jag beskrivit förut. Tillsammans med den ryska sjöstyrka som är på väg mot området bildar sådana batterier en ordentlig tröskel för den som skulle vilja genomföra en blockad av Syrien eller offensiva insatser.
Eftersom Turkiet och Syrien sedan tidigare har haft goda relationer, så finns det ingen förberedd struktur i Syrien för en konflikt med Turkiet när det gäller utgångsgrupperingar. Hela det syriska luftförsvaret har en tydlig tyngdpunkt i riktning Israel. Den syriska krigsmakten förfogar över ett stort antal luftvärnsrobotar och luftvärnspjäser. De mest kvalificerade systemen SA-5 finns grupperade i centrala (Homs) och södra (Dumyar) delarna av landet. När det gäller stridsflygplan utgörs de bästa enheterna av en division MiG-25 i Dumyar och en likadan i Tiyas. Vidare finns två divisioner MiG-29 i Sayqal. Dessa flygbaser ligger i samma regioner som det kvalificerade luftvärnet.
Det är framförallt på artilleri- och markrobotsidan som Syrien har resurser att sätta emot. Det finns bedömt kring 300 BM-21 122 mm raketartilleripjäser. Men det är framförallt markrobotarna som bekymrar omvärlden. Syrien Scudrobotar har en räckvidd mellan 30 - 50 mil beroende på vilken typ vi talar om, vilket täcker över halva Turkiet och hela Israel och Jordanien. Hur många Scudrobotar och utskjutningsanordningar landet förfogar över är oklart. Ett tjugotal utskjutningsanordningar och minst 300 robotar är en försiktig bedömning. Med en last på närmare ett ton och en precision som ligger upp till 1-2 km från riktpunkten gör robotarna till ett urskiljningslöst terrorvapen. Som framgår av den andra artikeln från Today's Zaman kan Syrien med hög sannolikhet även skjuta BC-stridsmedel. Det är en allmän bedömning att Syrien förfogar över stora mängder senapsgas och också troligen sarin och möjligen VX-gas.
Den syriska oppositionen vill ha en flygförbudszon över landet, vilket skulle ge möjligheter för omvärlden att i ett nästa steg försvåra syriska omgrupperingar mot gränserna eller kraftsamlingar mot större städer. Om omvärlden skulle vilja göra en intervention i landet ställs den inför tre stora utmaningar:
Den första är risken för spridning. Den syriska ledningen har vid flera tillfällen hotat att sätta hela regionen i brand. Det skulle en hårt pressad diktatorsfamilj kunna göra genom beskjutningar med markrobotar eller möjligen anfall i sydlig riktning mot Israel eller Jordanien. Länder som är beroende av Syrien för inflytande i området som Ryssland och Iran kan också dras in i en konflikt om de försöker skydda sina intressen med väpnat våld.
Vidare är den syriska oppositionen splittrad, vilket innebär att det blir svårt att skapa en politisk ledning som snabbt kan ta itu med landets ekonomiska skador efter det utdragna upproret. Slutligen kan inte omvärlden åsamka de syriska styrkorna alltför stora förluster. Efter en regimförändring skulle det finnas ett stort behov av att ha en skapligt funktionell krigsmakt för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet.
Räkna med en febril diplomatisk aktivitet den närmaste tiden när alla aktörerna ska försöka skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt i världsopinionen. Ryssland har redan gjort ett överraskande resolutionsutkast som kritiserar den syriska regimen i ett avseende. Omvärlden svarade positivt, men krävde omdelbart ändringar och tillägg. Under tiden anlände den amerikanske försvarsministern Leon Panetta till Ankara för samtal med de turkiska ledarna medan den syriske vicepresidenten Farouk al-Sharaa anlände till Moskva för samtal. När Syrienexperten Fred Hof igår frågades ut i den amerikanska kongressen kallade han president Bashar al-Assad för "dead man walking".
I Thomas Hardy's gamla dikt The Dead Man Walking heter det bland annat:
"But when I practised eyeing
The goal of men,
It iced me, and I perished
A little then"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-15
Försvarspolitisk punkt för 2011
Idag debatteras Försvarsutskottets betänkande om utgiftsområde 6. Därmed sätts en punkt för det försvarspolitiska året som bjudit på en del överraskningar.
Vem hade kunnat ana att Sverige skulle delta i ett krig med Libyen när året började? För regeringen blev hela operationen en framgång. Både statsministern och utrikesministern sökte gemensam mark med oppositionen. Genom uthållighet och ett kvalificerat bidrag tillförde Sverige verkligen något till operationen, vilket renderat en hel del uppskattning i NATO och väckt respekt för svensk förmåga. Den socialdemokratiska linjen var svår att följa inledningsvis och vänsterpartiet röstade först för en insats och sedan emot förlängningar av bidragen. Det senare är inte så fladdrigt som det verkar på ytan, utan har sin grund i att partiet ansåg att koalitionen överträdde FN-mandatet så småningom. En fullt berättigad invändning, i synnerhet för förloppet från Tripolis fall till diktatorns död som i stort passerade utan debatt.
På hemmafronten har dock allianspartierna haft det lite motigare, vilket framgår i utskottets betänkande. Det blir med all sannolikhet en luftförsvarsutredning, dock utan taktiskt transportflyg (!?). Vidare återinförs anslaget för frivilligverksamheten. Mer svårsmält för regeringen är formuleringen om att Sverige kan vara ramnation för en stridsgrupp i EU tidigast 2015 samt att avsnittet i propositionen om försvarslogistik avslås, vilket innebär att regeringen får återkomma till Riksdagen med ett eget förslag. När vi går in i 2012 ligger allianspartierna och socialdemokraterna på samma ekonomiska nivå. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger 2 Mdkr under medan sverigedemokraterna ligger mellan 1 - 2,5 Mdkr över, beroende på vilket förslag som studeras. Deras förslag syftar dock till en utbyggnad av ett invasionsförsvar, vilket gör jämförelsen svår.
F&S kommer fortsätta argumentera för att den beslutade strukturen redan nu är underfinansierad. Vem blir först att erkänna detta?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Vem hade kunnat ana att Sverige skulle delta i ett krig med Libyen när året började? För regeringen blev hela operationen en framgång. Både statsministern och utrikesministern sökte gemensam mark med oppositionen. Genom uthållighet och ett kvalificerat bidrag tillförde Sverige verkligen något till operationen, vilket renderat en hel del uppskattning i NATO och väckt respekt för svensk förmåga. Den socialdemokratiska linjen var svår att följa inledningsvis och vänsterpartiet röstade först för en insats och sedan emot förlängningar av bidragen. Det senare är inte så fladdrigt som det verkar på ytan, utan har sin grund i att partiet ansåg att koalitionen överträdde FN-mandatet så småningom. En fullt berättigad invändning, i synnerhet för förloppet från Tripolis fall till diktatorns död som i stort passerade utan debatt.
På hemmafronten har dock allianspartierna haft det lite motigare, vilket framgår i utskottets betänkande. Det blir med all sannolikhet en luftförsvarsutredning, dock utan taktiskt transportflyg (!?). Vidare återinförs anslaget för frivilligverksamheten. Mer svårsmält för regeringen är formuleringen om att Sverige kan vara ramnation för en stridsgrupp i EU tidigast 2015 samt att avsnittet i propositionen om försvarslogistik avslås, vilket innebär att regeringen får återkomma till Riksdagen med ett eget förslag. När vi går in i 2012 ligger allianspartierna och socialdemokraterna på samma ekonomiska nivå. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger 2 Mdkr under medan sverigedemokraterna ligger mellan 1 - 2,5 Mdkr över, beroende på vilket förslag som studeras. Deras förslag syftar dock till en utbyggnad av ett invasionsförsvar, vilket gör jämförelsen svår.
F&S kommer fortsätta argumentera för att den beslutade strukturen redan nu är underfinansierad. Vem blir först att erkänna detta?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-14
Stridsflyg - köparens marknad
Det kommer att bli bistrare tider för tillverkare av stridsflygplan. Med avtagande tillväxt kommer det att bli (är redan?) köparens marknad.
Förra veckan fick den franska försvarsministern Gerard Longuet stor uppmärksamhet sedan nyheten kablades ut att han sagt att produktionen av Rafale skulle stoppas, om inte planet snart fick nya ordrar. Nu var det inte riktigt det han sa, vilket visar att media ibland rycker saker ur sitt sammanhang. Frankrike är beredda att producera och utveckla flygplanstypen till 2030, enligt ett klarläggande uttalande av det franska försvarsministeriet. Men, faktum kvarstår, Rafale har haft svårt att ta exportordrar.
Det har inte Eurofighter Typhoon haft. Flygplanet är prestandamässigt långt framme i jaktrollen, eftersom det var grunddesignen. Efter en knackig start, då många köpare frågade efter förmåga till markattack, så har Typhoon tagit några ordrar. Baksidan av de starka motorerna är dock driftskostnaderna. Det är svårt att få ett entydigt belopp beroende på hur man räknar. Men om vi antar att planet kostar 100000 kr/h jämfört med 30000 kr/h för Gripen, så blir skillnaden enorm över tid. Ett flygvapen som ska ge 150 flygförare 200 h vardera i flygträning per år innebär en skillnad på 2,1 Mdkr för varje år. Typhoon har också problem med datorerna i planet enligt Daily Mail. Genomsnittligt är nästan hälften av RAF:s plan på marken på grund av brist på reservdelar.
Konkurrenten F-35 Joint Strike Fighter har också problem. Enligt den Quick Look Review som publicerades förra veckan, så finns det fem stora brister som hjälmsiktet, landningsställ, bränslefällning, intern kraftförsörjning och en hemligstämplad brist. Den sistnämnda torde vara något med stealthförmågan. Bland annat har jag stött på uppgifter om bubblor i materialet när planet pressats i överljudsfart. Från andra sidan Atlanten börjar nu produktionstakten att skruvas ned på grund av alla ackumulerade problem, vilket på sikt kommer att fördyra kostnadskalkylen. Några som redan börjat få känna av det är Norge, där driftskostnaderna ökat från 145 MdNokr till 235 MdNokr över 30 år. En del av detta är förvisso både inflations- och valutajusterat, men att det inte blir dyrare än vad Stortinget fick sig till livs 2008 låter otroligt.
[Edit] Jag glömde lägga in att ställföreträdande chefen för den ryska vapenexportmyndigheten Rosoboronexport, Victor Komardin, i förra veckan förutspådde att den indiska upphandlingen av 126 stridsflygplan skulle avbrytas. Skälet skulle vara att de kvarvarande företagen begärt för mycket betalt för Typhoon respektive Rafale. Vicedirektören talar naturligtvis i egen sak, eftersom Ryssland drog tillbaka Mig-35, men faktum är att beskedet om vinnare nu börjar gå på övertid.[Slut Edit]
Kostnadsmedvetna köpare innebär möjligheter för en flygplanstillverkare från Linköping. SAAB, som vunnit hälften av alla upphandlingar de ställt upp i, har framtiden för sig. Många upphandlingar är inte öppna för konkurrens, och en del vill/får företaget inte ställa upp i. Ökade krav på transparens från världens skattebetalare och spridning av demokrati kan framgent innebära nya affärsmöjligheter för företaget. Schweiz beslut om att inleda förhandlingar är en indikation på dessa.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Förra veckan fick den franska försvarsministern Gerard Longuet stor uppmärksamhet sedan nyheten kablades ut att han sagt att produktionen av Rafale skulle stoppas, om inte planet snart fick nya ordrar. Nu var det inte riktigt det han sa, vilket visar att media ibland rycker saker ur sitt sammanhang. Frankrike är beredda att producera och utveckla flygplanstypen till 2030, enligt ett klarläggande uttalande av det franska försvarsministeriet. Men, faktum kvarstår, Rafale har haft svårt att ta exportordrar.
Det har inte Eurofighter Typhoon haft. Flygplanet är prestandamässigt långt framme i jaktrollen, eftersom det var grunddesignen. Efter en knackig start, då många köpare frågade efter förmåga till markattack, så har Typhoon tagit några ordrar. Baksidan av de starka motorerna är dock driftskostnaderna. Det är svårt att få ett entydigt belopp beroende på hur man räknar. Men om vi antar att planet kostar 100000 kr/h jämfört med 30000 kr/h för Gripen, så blir skillnaden enorm över tid. Ett flygvapen som ska ge 150 flygförare 200 h vardera i flygträning per år innebär en skillnad på 2,1 Mdkr för varje år. Typhoon har också problem med datorerna i planet enligt Daily Mail. Genomsnittligt är nästan hälften av RAF:s plan på marken på grund av brist på reservdelar.
Konkurrenten F-35 Joint Strike Fighter har också problem. Enligt den Quick Look Review som publicerades förra veckan, så finns det fem stora brister som hjälmsiktet, landningsställ, bränslefällning, intern kraftförsörjning och en hemligstämplad brist. Den sistnämnda torde vara något med stealthförmågan. Bland annat har jag stött på uppgifter om bubblor i materialet när planet pressats i överljudsfart. Från andra sidan Atlanten börjar nu produktionstakten att skruvas ned på grund av alla ackumulerade problem, vilket på sikt kommer att fördyra kostnadskalkylen. Några som redan börjat få känna av det är Norge, där driftskostnaderna ökat från 145 MdNokr till 235 MdNokr över 30 år. En del av detta är förvisso både inflations- och valutajusterat, men att det inte blir dyrare än vad Stortinget fick sig till livs 2008 låter otroligt.
[Edit] Jag glömde lägga in att ställföreträdande chefen för den ryska vapenexportmyndigheten Rosoboronexport, Victor Komardin, i förra veckan förutspådde att den indiska upphandlingen av 126 stridsflygplan skulle avbrytas. Skälet skulle vara att de kvarvarande företagen begärt för mycket betalt för Typhoon respektive Rafale. Vicedirektören talar naturligtvis i egen sak, eftersom Ryssland drog tillbaka Mig-35, men faktum är att beskedet om vinnare nu börjar gå på övertid.[Slut Edit]
Kostnadsmedvetna köpare innebär möjligheter för en flygplanstillverkare från Linköping. SAAB, som vunnit hälften av alla upphandlingar de ställt upp i, har framtiden för sig. Många upphandlingar är inte öppna för konkurrens, och en del vill/får företaget inte ställa upp i. Ökade krav på transparens från världens skattebetalare och spridning av demokrati kan framgent innebära nya affärsmöjligheter för företaget. Schweiz beslut om att inleda förhandlingar är en indikation på dessa.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-13
Hangarfartygsnyheter
Ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov nådde igår de brittiska öarna tillsammans med sina följefartyg efter en resa i hårt väder i nordöstra Atlanten. Dagen kommer ägnas åt bunkring och inväntande av att en cyklon ska svepa förbi i närheten. Så här långt har medelhastigheten varit elva knop, vilket innebär att fartygen är i mellersta Medelhavet tidigast kring nyår. I dagarna kommer antagligen Yaroslav Mudry ur Östersjöflottan med följefartyg ansluta till styrkan. Krivakfregatten Ladny ur Svarta Havs-flottan låg i helgen kring farvattnen runt Malta.
På den amerikanska sidan finns John C. Stennis i Central Command Area of Operations och kryssar mellan Arabiska Havet-Indiska Oceanen och Hormuzsundet. CVN-70 Carl Vinson har korsat Stilla havet för att ansluta till området och på sikt avlösa CVN-74 John C. Stennis. I Atlanten stävar CVN-77 George H.W Bush västvart för att anlöpa flottbasen Norfolk i Virginia. I den basen ligger CVN-69 Dwight D. Eisenhower som avslutade Tailored Ship's Training Availability and Final Evaluation Period den 22/10, vilket innebär att den kan kasta loss med kort varsel. Bakom denna i träningscykeln finns också CVN-65 Enterprise i Norfolk.
Den kanske mest intressanta rörelsen är CVN-72 Abraham Lincoln som just lämnat San Diego för att byta sin gamla flottbas sedan lång tid tillbaka i Everett mot Norfolk på östkusten. Förflyttning till Norfolk sker dock genom en jorden-runt-seglats, varför detta fartyg kommer att passera Mellersta Östern-regionen under januari.
I en sidonot noterar jag även att det franska hangarfartyget Charles de Gaulle, som efter operationerna mot Libyen togs in för underhållsarbeten, nu är klar att segla. Grundläggande flygträning ska dock inte ske förrän i perioden januari/februari.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
På den amerikanska sidan finns John C. Stennis i Central Command Area of Operations och kryssar mellan Arabiska Havet-Indiska Oceanen och Hormuzsundet. CVN-70 Carl Vinson har korsat Stilla havet för att ansluta till området och på sikt avlösa CVN-74 John C. Stennis. I Atlanten stävar CVN-77 George H.W Bush västvart för att anlöpa flottbasen Norfolk i Virginia. I den basen ligger CVN-69 Dwight D. Eisenhower som avslutade Tailored Ship's Training Availability and Final Evaluation Period den 22/10, vilket innebär att den kan kasta loss med kort varsel. Bakom denna i träningscykeln finns också CVN-65 Enterprise i Norfolk.
Den kanske mest intressanta rörelsen är CVN-72 Abraham Lincoln som just lämnat San Diego för att byta sin gamla flottbas sedan lång tid tillbaka i Everett mot Norfolk på östkusten. Förflyttning till Norfolk sker dock genom en jorden-runt-seglats, varför detta fartyg kommer att passera Mellersta Östern-regionen under januari.
I en sidonot noterar jag även att det franska hangarfartyget Charles de Gaulle, som efter operationerna mot Libyen togs in för underhållsarbeten, nu är klar att segla. Grundläggande flygträning ska dock inte ske förrän i perioden januari/februari.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-11
Inbördeskriget i Syrien börjar ta fart
I morgon kväll vänds världens blickar mot staden Homs i Syrien som är säte för det hårdnackade motståndet mot regimen. Enligt den syriska oppositionen har invånarna fått ett ultimatum av regimen som löper ut om 24 timmar - ge upp motståndet eller så anfaller vi! Insatserna i Syrien har också ökat med den generalstrejk - Strike4Dignity - som oppositionen genomfört i spridda delar av landet under dagen.
Inbördeskriget i Syrien såg också idag sina kanske hårdaste strider hittills när arméavhoppare slogs med 12. pansarbrigaden nära den jordanska gränsen i söder. Enligt rapporteringen försöker regimen att ta den kuperade terrängen norr om staden Busra al-Harir för att på så sätt få stopp på de överfall som görs mot säkerhetsstyrkornas underhållstrafik i området. Hittills håller den syriska armén hyggligt ihop under ledning av diktatorns bror, Maher al-Assad.
Det är inte bara omvärlden som anar att det är denne som de facto styr repressionen i landet. Det tycks också numera hans bror, presidenten, också hävda. I en lång intervju med ABC's Barbara Walters tidigare i veckan berättar presidenten att han inte äger de egna styrkorna, utan att de tillhör regeringen. Som vanligt är det alltid intressant att gå till själva källan och läsa transkriberingen ovan för att försöka förstå hur president al-Assad tänker och vilka budskap han vill ha ut. En intressant sak är att han vidgår att landet har en diktatur, och att landet har varit utsatt för isoleringsförsök de senaste 30-35 åren.
I den ökade grad av isolering som regimen går igenom just nu är de fåtal vänligt sinnade också utsatta för intern press. I Libanon blev Hizbollah tvungna att acceptera att regeringen är med och medfinansierar specialtribunalen som utreder mordet på premiärministern Hariri, där de misstänkta är Hizbollahmedlemmar. I samband med den nyligen firade Ashurahögtiden gjorde Hizbollah's ledare Nasrallah sitt första offentliga framträdande på tre år under några minuter i en förort till Beirut. Rörelsen, eller Motståndet som är den egna benämningen, är naturligtvis inte handfallen. Häromdagen sprängdes en vägbomb i södra Libanon, vilket sårade franska soldater i övervakningsstyrkan UNIFIL. Flera bedömare menar att det var en varning till Frankrike att inte driva upp insatserna i just Syrien. Den franska utrikesministern Alain Juppé sa i eftermiddags att Paris tror att Syrien låg bakom attacken, och att Hizbollah absolut utförde denna.
För Syrien och Hizbollah lever i en slags symbios. Oppositionen i form av Syriens nationella råd uttalade genom sin ledare, Burhan Ghalioun, att en ny ledning i Syrien skulle normalisera banden med Iran och genom förhandlingar med Israel ta Golanhöjderna i besittning. Denna avsiktsförklaring utgör ett hot mot själva livsluften för Hizbollah, varför motiven att handla stärks ytterligare. Framtiden för Hizbollah är alltså hårt knuten till den syriska regimens fortlevnad.
Därför är det sannolikt att omvärldens utökade press mot Syrien kommer att manifesteras i ökad oro initierad av Hizbollah. De måste till varje pris motverka regimens fall i Syrien. En tripp-trapp-trull skulle kunna vara: Massivt anfall Homs - Ökad press från omvärlden som exvis en flygförbudszon - Hizbollah genomför upptrappad verksamhet.
Det kan ligga närmare runt hörnet än vad vi tror. Idag förutsade Israels försvarsminister, Ehud Barak, att den syriska regimen troligen fallit inom några veckor. Försvarsminister Barak talade vid World Policy Conference i Wien, och menade att situationen i Syrien var bortom Israels kontroll, men att det skulle vara en välsignelse om Assadregimen föll. Tidigare har den israeliska regeringen varit ganska försiktig med att önska Assad's fall på temat: Better the Devil we know.
Men räkna med att den syriska regimen inte ger sig utan kamp!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Inbördeskriget i Syrien såg också idag sina kanske hårdaste strider hittills när arméavhoppare slogs med 12. pansarbrigaden nära den jordanska gränsen i söder. Enligt rapporteringen försöker regimen att ta den kuperade terrängen norr om staden Busra al-Harir för att på så sätt få stopp på de överfall som görs mot säkerhetsstyrkornas underhållstrafik i området. Hittills håller den syriska armén hyggligt ihop under ledning av diktatorns bror, Maher al-Assad.
Det är inte bara omvärlden som anar att det är denne som de facto styr repressionen i landet. Det tycks också numera hans bror, presidenten, också hävda. I en lång intervju med ABC's Barbara Walters tidigare i veckan berättar presidenten att han inte äger de egna styrkorna, utan att de tillhör regeringen. Som vanligt är det alltid intressant att gå till själva källan och läsa transkriberingen ovan för att försöka förstå hur president al-Assad tänker och vilka budskap han vill ha ut. En intressant sak är att han vidgår att landet har en diktatur, och att landet har varit utsatt för isoleringsförsök de senaste 30-35 åren.
I den ökade grad av isolering som regimen går igenom just nu är de fåtal vänligt sinnade också utsatta för intern press. I Libanon blev Hizbollah tvungna att acceptera att regeringen är med och medfinansierar specialtribunalen som utreder mordet på premiärministern Hariri, där de misstänkta är Hizbollahmedlemmar. I samband med den nyligen firade Ashurahögtiden gjorde Hizbollah's ledare Nasrallah sitt första offentliga framträdande på tre år under några minuter i en förort till Beirut. Rörelsen, eller Motståndet som är den egna benämningen, är naturligtvis inte handfallen. Häromdagen sprängdes en vägbomb i södra Libanon, vilket sårade franska soldater i övervakningsstyrkan UNIFIL. Flera bedömare menar att det var en varning till Frankrike att inte driva upp insatserna i just Syrien. Den franska utrikesministern Alain Juppé sa i eftermiddags att Paris tror att Syrien låg bakom attacken, och att Hizbollah absolut utförde denna.
För Syrien och Hizbollah lever i en slags symbios. Oppositionen i form av Syriens nationella råd uttalade genom sin ledare, Burhan Ghalioun, att en ny ledning i Syrien skulle normalisera banden med Iran och genom förhandlingar med Israel ta Golanhöjderna i besittning. Denna avsiktsförklaring utgör ett hot mot själva livsluften för Hizbollah, varför motiven att handla stärks ytterligare. Framtiden för Hizbollah är alltså hårt knuten till den syriska regimens fortlevnad.
Därför är det sannolikt att omvärldens utökade press mot Syrien kommer att manifesteras i ökad oro initierad av Hizbollah. De måste till varje pris motverka regimens fall i Syrien. En tripp-trapp-trull skulle kunna vara: Massivt anfall Homs - Ökad press från omvärlden som exvis en flygförbudszon - Hizbollah genomför upptrappad verksamhet.
Det kan ligga närmare runt hörnet än vad vi tror. Idag förutsade Israels försvarsminister, Ehud Barak, att den syriska regimen troligen fallit inom några veckor. Försvarsminister Barak talade vid World Policy Conference i Wien, och menade att situationen i Syrien var bortom Israels kontroll, men att det skulle vara en välsignelse om Assadregimen föll. Tidigare har den israeliska regeringen varit ganska försiktig med att önska Assad's fall på temat: Better the Devil we know.
Men räkna med att den syriska regimen inte ger sig utan kamp!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-09
Ryska sjöstridskrafter byter hav.
Så har den ryska hangarfartygsgruppen Admiral Kuznetsov kastat loss från Murmansk med kurs mot Medelhavet. Nu blir det intressant att efter några dygn räkna ut medelhastigheten, för att med mer precision kunna ange när Ryssland har handlingsfrihet med styrkan i Medelhavet. Med en marschfart på 15 knop är man framme strax före jul, om den i stort går raka vägen dit.
Från Östersjön kommer dessutom fregatten Yaroslav Mudry med följefartyg att ansluta till Admiral Kuznetsov och de andra fartygen. I förgår kastade fregatten av Neustrachimy-klass loss från Baltijsk. Från Svarta Havs-flottan ansluter också småningom en annan fregatt, Ladny, som i söndags avseglade från Sevastopol för att passera Bosporen. De ryska sjöstridskrafterna har då ur tre olika flottar skapat en handlingsfrihet för de ryska ledarna i ett annat hav - Medelhavet.
Officiella ryska kommentarer, från bland annat generalstabschefen Makarov, förnekar sammankoppling med händelseutvecklingen i Syrien som är Rysslands närmaste samarbetspartner avseende hård säkerhet i regionen.
Samtidigt hävdar premiärminister Putin nu att främmande makter anstiftar protesterna i samband med valet till den ryska duman. Han anklagade Hillary Clinton personligen för att ha skickat signaler till oppositionella. Utrikesminister Sergej Lavrov passade också på att varna NATO:s utrikesministrar för en repris av Georgien-konflikten 2008, om Georgien ansluter sig till NATO.
Denna utveckling sker mot bakgrund av att EU:s ledare försöker rädda Euron, enligt uppgift ska det göras en fördragsändring i mars. Eftersom alla EU-länder inte var med under nattmanglingen i Bryssel, så har jag svårt att se att inte kommer att bli turbulent när krav på folkomröstningar kommer resas. [Edit] Ett nytt upplägg blir istället genom mellanstatliga avtal istället, för att undvika folkomröstningar. [Slut edit].
I Bonn har det talats om Afghanistans framtid, utan att Pakistan var på plats. Det är svårt att se hur regionen ska finna en politisk lösning när en avgörande part bojkottar samtal. Som lök på laxen skedde samtidigt det fruktansvärda dådet mot shiamuslimer i Kabul som firade Ashura. President Karzai kräver svar från Pakistan, så även här är det upplagt för stelt umgänge den närmaste tiden.
På andra sidan Afghanistan visar Iran stolta upp en omhändertagen amerikansk UAV av bästa märke. RQ-170 Sentinel har stealthförmåga och det är svårt att förklara hur den kan vara i så gott skick, vilket indikerar någon form av övertagande av styrkontrollen från iransk sida. Dels är den svår att upptäcka, dels är det svårt att komma åt antennen som sitter på ovansidan av flygkroppen. Dessutom har farkosten en självdestruktion som ska förstöra den, om man förlorar kontrollen över en motståndares område. Denna verkar heller inte ha fungerat liksom de normala fysiska lagarna. Vissa börjar nu spekulera att att det ryska störningssystemet Avtobaza har spelat en roll. Systemet har en väldigt lång räckvidd i förhållande till storleken. Om Avtobaza spelat en roll i RQ-170 "försvinnande", ja, då har bakgrunden nyss skiftat en aningen färg.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Från Östersjön kommer dessutom fregatten Yaroslav Mudry med följefartyg att ansluta till Admiral Kuznetsov och de andra fartygen. I förgår kastade fregatten av Neustrachimy-klass loss från Baltijsk. Från Svarta Havs-flottan ansluter också småningom en annan fregatt, Ladny, som i söndags avseglade från Sevastopol för att passera Bosporen. De ryska sjöstridskrafterna har då ur tre olika flottar skapat en handlingsfrihet för de ryska ledarna i ett annat hav - Medelhavet.
Officiella ryska kommentarer, från bland annat generalstabschefen Makarov, förnekar sammankoppling med händelseutvecklingen i Syrien som är Rysslands närmaste samarbetspartner avseende hård säkerhet i regionen.
Samtidigt hävdar premiärminister Putin nu att främmande makter anstiftar protesterna i samband med valet till den ryska duman. Han anklagade Hillary Clinton personligen för att ha skickat signaler till oppositionella. Utrikesminister Sergej Lavrov passade också på att varna NATO:s utrikesministrar för en repris av Georgien-konflikten 2008, om Georgien ansluter sig till NATO.
Denna utveckling sker mot bakgrund av att EU:s ledare försöker rädda Euron, enligt uppgift ska det göras en fördragsändring i mars. Eftersom alla EU-länder inte var med under nattmanglingen i Bryssel, så har jag svårt att se att inte kommer att bli turbulent när krav på folkomröstningar kommer resas. [Edit] Ett nytt upplägg blir istället genom mellanstatliga avtal istället, för att undvika folkomröstningar. [Slut edit].
I Bonn har det talats om Afghanistans framtid, utan att Pakistan var på plats. Det är svårt att se hur regionen ska finna en politisk lösning när en avgörande part bojkottar samtal. Som lök på laxen skedde samtidigt det fruktansvärda dådet mot shiamuslimer i Kabul som firade Ashura. President Karzai kräver svar från Pakistan, så även här är det upplagt för stelt umgänge den närmaste tiden.
På andra sidan Afghanistan visar Iran stolta upp en omhändertagen amerikansk UAV av bästa märke. RQ-170 Sentinel har stealthförmåga och det är svårt att förklara hur den kan vara i så gott skick, vilket indikerar någon form av övertagande av styrkontrollen från iransk sida. Dels är den svår att upptäcka, dels är det svårt att komma åt antennen som sitter på ovansidan av flygkroppen. Dessutom har farkosten en självdestruktion som ska förstöra den, om man förlorar kontrollen över en motståndares område. Denna verkar heller inte ha fungerat liksom de normala fysiska lagarna. Vissa börjar nu spekulera att att det ryska störningssystemet Avtobaza har spelat en roll. Systemet har en väldigt lång räckvidd i förhållande till storleken. Om Avtobaza spelat en roll i RQ-170 "försvinnande", ja, då har bakgrunden nyss skiftat en aningen färg.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-07
Frivillig personalförsörjning - Då och nu
Igår kväll hade Kungl Krigsvetenskapsakademin sammanträde, och en av punkterrna var ett föredrag av ledamoten Claes Bergström, avdelning III, som presenterade sin studie över Sveriges tidigare erfarenheter av frivillig personalförsörjning i form av volontärssystemet. Jag uppmanar läsarna att ögna igenom denna och exempelvis jämföra de olika tabellerna.
Volontärsystemet infördes i samband med att de indelta soldaterna försvann när värnplikten infördes 1901. Eftersom värnplikten på den tiden var kort, så ansåg statsmakterna att det behövdes en stam av soldater och underbefäl. Volontärsystemet infördes för att stanna ända fram till 1952.
Claes Bergströms bearbetning av litteraturstudierna visar på en mängd intressanta erfarenheter från den tidens system som antagligen har flera likheter med det system vi försöker införa nu. Volymerna låg i det gamla systemet över 20000 man under de flesta åren. Fler än tio olika utredningar genomfördes av systemet eller delar därav under tiden.
Volontärsystemet var aldrig fulltaligt, inte ens under depressionen. När arbetslösheten var kring 25 % kunde alltså inte volontärsystemet attrahera tillräckligt med soldater. Eftersom Claes Bergström inte kunnat hitta sammanställningar över hela systemet, främst beroende på att uppföljningen var spridd på landets alla förband, är det svårt att slå fast en sanning. Claes bedömning är att systemet i genomsnitt hade kring 40 % vakanser med 1920 som topp - med ofattbara 60 % i vakanser.
En del av ledamoten Bergströms föredrag handlade om motivatorer för anställningen. I de exempel som Claes anför visar det sig att i gårdagens system hade en soldat mindre, och en korpral mer, än vad en dräng hade. Idag har en anställd med gymnasieexamen i Stockholms stadsförvaltning enligt avtalet med Kommunalarbetarförbundet nästan lika mycket som en OR-3 med sex års anställningstid. Erfarenheterna från volontärsystemet visar, enligt Claes Bergström, att i själva rekryteringen spelar lönen en stor roll. När det gäller förmågan att behålla de anställda, så är det civilförsörjningen som är avgörande, det vill säga hur kan den enskilde försörja sig efter tjänstgöringen.
I slutet av förra året redovisade C K 3 sina slutsatser i utredningen Civilt mervärde och Arbetsgivarrollen (CMA). Likheterna mellan dessa och 1917 års Rekryteringsutredning är kusliga. Se tabell 4 i anförandet. Försvarsmakten kan inte konkurrera med lön, avgångspremier krävs liksom lön under studietid efteråt.
I 1944 års Manskapsutredning försökte man möta behovet 22000 volontärer, där den genomsnittliga anställningstiden skulle vara fem år. Erfarenheten var 3,5 år. Detta behov skulle innebära ett årligt behov av 4000 soldater årligen, men utredningen drog slutsatsen att 5 % av årsklassen var möjligt. Detta motsvarade 2000 nyanställningar per år. Vår nuvarande modell förutsätter 4000 stycken per år, medan FOI i sin rapport Frivilliga soldater istället för plikt resonerar kring högre tal. Ett oroande faktum under det närmaste decenniet är dessutom att årsklasserna är mindre än vanligt. Claes bedömde att de nutida möjligheterna att rekrytera kvinnor i praktiken ökar rekryteringsunderlaget med 10 %.
Det är synd att vi inte studerade volontärinstitutionen innan vi införde det nya systemet. Det hade kunnat medföra en bättre bild av kostnaderna för detta, så att en behovsframställan till statsmakterna hade blivit mer korrekt. FOI landade i slusatsen att risken är stor för att bara personalförsörjningen blir 1-1,5 Mdkr dyrare per år än planerat, bland annat beroende på bedömningar om kortare kontraktstider än antagna sex år. Claes Bergströms stora insats falsifierar inte FOI slutsatser.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Volontärsystemet infördes i samband med att de indelta soldaterna försvann när värnplikten infördes 1901. Eftersom värnplikten på den tiden var kort, så ansåg statsmakterna att det behövdes en stam av soldater och underbefäl. Volontärsystemet infördes för att stanna ända fram till 1952.
Claes Bergströms bearbetning av litteraturstudierna visar på en mängd intressanta erfarenheter från den tidens system som antagligen har flera likheter med det system vi försöker införa nu. Volymerna låg i det gamla systemet över 20000 man under de flesta åren. Fler än tio olika utredningar genomfördes av systemet eller delar därav under tiden.
Volontärsystemet var aldrig fulltaligt, inte ens under depressionen. När arbetslösheten var kring 25 % kunde alltså inte volontärsystemet attrahera tillräckligt med soldater. Eftersom Claes Bergström inte kunnat hitta sammanställningar över hela systemet, främst beroende på att uppföljningen var spridd på landets alla förband, är det svårt att slå fast en sanning. Claes bedömning är att systemet i genomsnitt hade kring 40 % vakanser med 1920 som topp - med ofattbara 60 % i vakanser.
En del av ledamoten Bergströms föredrag handlade om motivatorer för anställningen. I de exempel som Claes anför visar det sig att i gårdagens system hade en soldat mindre, och en korpral mer, än vad en dräng hade. Idag har en anställd med gymnasieexamen i Stockholms stadsförvaltning enligt avtalet med Kommunalarbetarförbundet nästan lika mycket som en OR-3 med sex års anställningstid. Erfarenheterna från volontärsystemet visar, enligt Claes Bergström, att i själva rekryteringen spelar lönen en stor roll. När det gäller förmågan att behålla de anställda, så är det civilförsörjningen som är avgörande, det vill säga hur kan den enskilde försörja sig efter tjänstgöringen.
I slutet av förra året redovisade C K 3 sina slutsatser i utredningen Civilt mervärde och Arbetsgivarrollen (CMA). Likheterna mellan dessa och 1917 års Rekryteringsutredning är kusliga. Se tabell 4 i anförandet. Försvarsmakten kan inte konkurrera med lön, avgångspremier krävs liksom lön under studietid efteråt.
I 1944 års Manskapsutredning försökte man möta behovet 22000 volontärer, där den genomsnittliga anställningstiden skulle vara fem år. Erfarenheten var 3,5 år. Detta behov skulle innebära ett årligt behov av 4000 soldater årligen, men utredningen drog slutsatsen att 5 % av årsklassen var möjligt. Detta motsvarade 2000 nyanställningar per år. Vår nuvarande modell förutsätter 4000 stycken per år, medan FOI i sin rapport Frivilliga soldater istället för plikt resonerar kring högre tal. Ett oroande faktum under det närmaste decenniet är dessutom att årsklasserna är mindre än vanligt. Claes bedömde att de nutida möjligheterna att rekrytera kvinnor i praktiken ökar rekryteringsunderlaget med 10 %.
Det är synd att vi inte studerade volontärinstitutionen innan vi införde det nya systemet. Det hade kunnat medföra en bättre bild av kostnaderna för detta, så att en behovsframställan till statsmakterna hade blivit mer korrekt. FOI landade i slusatsen att risken är stor för att bara personalförsörjningen blir 1-1,5 Mdkr dyrare per år än planerat, bland annat beroende på bedömningar om kortare kontraktstider än antagna sex år. Claes Bergströms stora insats falsifierar inte FOI slutsatser.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-06
The Economist uppmärksammar ledamoten Neretnieks
Läsarna kommer säkert ihåg turbulensen kring Arméinspektörens fältövning där så småningom initieringen av det hela ska granskas av självaste Konstitutionsutskottet. Enligt uppgifterna ska akademiledamoten och ordföranden i Avdelning I, Karlis Neretnieks, ha stoppats från ett anförande om solidaritetsförklaringen vid denna övning. Frågan gäller om det funnits någon politisk inblandning i det beslutet. Mycket pekar på att det fattats någon form av beslut. SvD Claes Arvidsson hänvisar till mail från Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten, där denne enligt Claes Arvidsson framhåller att beslutet fattats av "myndighetens ledning genom GD".
Jag beklagar att de deltagande officerarna med säkerhet missade ett intressant anförande av Karlis Neretnieks på detta, för Sverige och de baltiska staterna, viktiga tema. Några som inte missar dessa tankar är läsarna av the Economist, vars blogg Eastern Approaches häromdagen kommenterade en rapport från den pensionerade generalmajoren Neretnieks.
Economist's redaktör Edward Lucas utnämner Karlis till "a Swedish Defence guru" och lämnar en stark rekommendation om dennes rapport hos Stockholm Free World Forum: Swedish military solidarity around the Baltic Sea: Three scenarios som bygger på en del ur boken Till Bröders hjälp som Kungl Krigsvetenskapsakademin gav ut i somras. Redaktören Lucas citerar bland annat Karlis balanserade slutsatser, där denne visar på såväl förtjänster som brister avseende vår operativa förmåga vid kriser i närområdet.
"The lack of air defence capability - both at sea and on land - as well as the capacity for rapid intervention with exercised units and the Gotland problem are perhaps the most obvious. The need for jointexercises with our neighbours and with NATO, long before any crisis occurs, also seems clear.
The structure also has properties, however, that make it well suited for crisis management, primarily with respect to lower levels of crisis. The new manpower system means that we will have devices for rapid intervention for some, limited, tasks. The discretionary power to send personnel abroad will also be greater than it has been so far. The breadth of the various systems that will continue to be present in the new structure will also mean a fairly wide discretion when it comes to choosing where we want to participate."
Ett stort grattis till Karlis Neretnieks till denna uppmärksamhet hos the Economist. Det kommer att bli intressant att läsa Karlis utvärdering om tre år, eftersom den nuvarande granskningen byggde på den beslutade nominella insatsorganisationen 2014.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Jag beklagar att de deltagande officerarna med säkerhet missade ett intressant anförande av Karlis Neretnieks på detta, för Sverige och de baltiska staterna, viktiga tema. Några som inte missar dessa tankar är läsarna av the Economist, vars blogg Eastern Approaches häromdagen kommenterade en rapport från den pensionerade generalmajoren Neretnieks.
Economist's redaktör Edward Lucas utnämner Karlis till "a Swedish Defence guru" och lämnar en stark rekommendation om dennes rapport hos Stockholm Free World Forum: Swedish military solidarity around the Baltic Sea: Three scenarios som bygger på en del ur boken Till Bröders hjälp som Kungl Krigsvetenskapsakademin gav ut i somras. Redaktören Lucas citerar bland annat Karlis balanserade slutsatser, där denne visar på såväl förtjänster som brister avseende vår operativa förmåga vid kriser i närområdet.
"The lack of air defence capability - both at sea and on land - as well as the capacity for rapid intervention with exercised units and the Gotland problem are perhaps the most obvious. The need for jointexercises with our neighbours and with NATO, long before any crisis occurs, also seems clear.
The structure also has properties, however, that make it well suited for crisis management, primarily with respect to lower levels of crisis. The new manpower system means that we will have devices for rapid intervention for some, limited, tasks. The discretionary power to send personnel abroad will also be greater than it has been so far. The breadth of the various systems that will continue to be present in the new structure will also mean a fairly wide discretion when it comes to choosing where we want to participate."
Ett stort grattis till Karlis Neretnieks till denna uppmärksamhet hos the Economist. Det kommer att bli intressant att läsa Karlis utvärdering om tre år, eftersom den nuvarande granskningen byggde på den beslutade nominella insatsorganisationen 2014.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-04
Försvarsmakten slår till ABS?
Bloggen Skipper hade igår en genomgång kring Försvarsmaktens ekonomi 2012. Se även bloggen Cynismer.
Jag tänkte här ta fasta på en notis i skymundan, nämligen den om att Försvarsutskottet för tillfället stoppar beslutet om rationaliseringar av försvarslogistiken enligt regeringens förslag. Dessa rationaliseringar är inplanerade om 700 MSEK/år från 2013 enligt budgetunderlaget 2012 (se sidan 4).
Jag har tidigare skrivit om min skepsis till att ta ut dessa rationaliseringar och att jag inte tror på idén. I sak är det bra att frågan föreläggs Riksdagen för beslut, och under tiden får vi förhålla oss till att rationaliseringen är uttagen med detta belopp i planeringen.
Om Försvarsmakten slår i bromsen som bloggkollegorna rapporterar om, så kommer vi gå in i 2013 med ekonomin i balans, men med ett verksamhetsmässigt underskott. Det kommer i så fall vara fråga om att personal inte övat eller inte anställts i tillräcklig omfattning. Det innebär i sin tur att accelerationen i uppbyggnaden måste öka 2013 jämfört med liggande planering. Men organisationen är inte dimensionerad för att utbilda många av de som skulle utbildas 2012 och ska utbildas 2013 under samma år. Antingen får man sprida ut extrarekrytering över en period av år eller så får man förskjuta planeringen ett år. Ungefär det resonemang som jag förde för snart ett år sedan om GSS i samband med Sälenkonferensen.
Till detta ska då läggas eventuellt 700 MSEK i andra rationaliseringar för att uppväga en inte genomförd logistikrationalisering enligt ovan, varpå vi får en liknande situation igen. Grunden är att Försvarsbeslutet 2009 är underfinansierat.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Jag tänkte här ta fasta på en notis i skymundan, nämligen den om att Försvarsutskottet för tillfället stoppar beslutet om rationaliseringar av försvarslogistiken enligt regeringens förslag. Dessa rationaliseringar är inplanerade om 700 MSEK/år från 2013 enligt budgetunderlaget 2012 (se sidan 4).
Jag har tidigare skrivit om min skepsis till att ta ut dessa rationaliseringar och att jag inte tror på idén. I sak är det bra att frågan föreläggs Riksdagen för beslut, och under tiden får vi förhålla oss till att rationaliseringen är uttagen med detta belopp i planeringen.
Om Försvarsmakten slår i bromsen som bloggkollegorna rapporterar om, så kommer vi gå in i 2013 med ekonomin i balans, men med ett verksamhetsmässigt underskott. Det kommer i så fall vara fråga om att personal inte övat eller inte anställts i tillräcklig omfattning. Det innebär i sin tur att accelerationen i uppbyggnaden måste öka 2013 jämfört med liggande planering. Men organisationen är inte dimensionerad för att utbilda många av de som skulle utbildas 2012 och ska utbildas 2013 under samma år. Antingen får man sprida ut extrarekrytering över en period av år eller så får man förskjuta planeringen ett år. Ungefär det resonemang som jag förde för snart ett år sedan om GSS i samband med Sälenkonferensen.
Till detta ska då läggas eventuellt 700 MSEK i andra rationaliseringar för att uppväga en inte genomförd logistikrationalisering enligt ovan, varpå vi får en liknande situation igen. Grunden är att Försvarsbeslutet 2009 är underfinansierat.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-12-02
Robotaxelmakterna på defensiven
Enligt FN råder det nu inbördeskrig i Syrien. Över 4000 döda så här långt i en konflikt som stegrats över tid. Från i huvudsak fredliga protester via skärmytslingar har vi nu regelrätta strider mellan regimens säkerhetsstyrkor och det väpnade motståndet, som försörjs genom smuggling utifrån. President al-Assad önskar sig säkert tillbaka till [Edit] ögonläkartillvaron [Slut edit] i London som han fick lämna när den äldre brodern dog i en olycka.
Sedan Arabförbundet i helgen skärpte sina sanktioner har Turkiet och EU följt efter med liknande sanktioner. Dessa är hårt riktade mot individer i eliten och mot syriska affärsintressen. På så sätt försöker omvärlden driva en kil mellan familjen och deras mäktiga affärsvänner. Den turkiske utrikesministern, Ahmet Davutoglu, resonerade för första gången offentligt om den militära handlingsmöjligheten och konceptet med en humanitär korridor som jag skrivit om här tidigare. Ekonomiska sanktioner i kombination med en buffertzon i nordvästra Syrien skulle få vågskålen att över.
Turkiet antog också en vapenblockad mot regimen samtidigt som AFP citerade ryska nyhetskällan Interfax som rapporterade om rysk leverans av sjömålsroboten Yakhont (SS-N-26) som jag skrev om i slutet av februari. Det ligger i linje med de ryska intressena i Syrien som diskuterades för en vecka sedan. Skulle Syrien kunna disponera kustrobotbatterier med en räckvidd uppemot 30 mil, så skulle det vara mycket svårt att kunna genomföra en effektiv sjöblockad. Fartygens Close-in-weapon system skulle få mycket kort tid på sig att bekämpa denna typ av robot, eftersom den är väldigt snabb (Mach 2,5).
När det gäller en eventuellt ny explosion i Isfahan i Iran, så hänvisar Haaretz till rapporter i The Times' som gör gällande att denna inträffade i den uranframställningsanläggning som finns i stadens utkanter. (The Times' kräver pengar för sin sida, så därför länkar jag inte dit - red anm).
En tidigare chef för Israels nationella säkerhetsråd, generalmajoren (PA) Giora Eiland, menade i en kommentar till TIME Magazine att det inte var en slump, och hänvisade i likhet med Diego Maradona till Guds hand.
Förutom den religiösa anspelningen kan det vara värt att fundera på det iranska perspektivet, om de nu varit utsatta för Stuxnet, likviderade forskare och två större attacker/explosioner de senaste två veckorna. Hur går dragkampen internt i det iranska styret? Ska vi rusa mot kärnvapen eller göra en tillfällig halt för att vänta ut västs ekonomiska kris och att de tröttnar på ett steg framåt - ett steg bakåt? Givet den normalt noga övervägda persiska utrikespolitiken som Modus Operandi borde det vara det senaste alternativet, men om perceptionen är att Israel i sin tur överväger en förebyggande attack kan slutsatsen bli en annan.
I Teheran försöker man därför tolka uttalanden som USA:s tämligen nya försvarsstabschef, general Martin Dempsey, gjorde till Reuters häromdagen, där han sig vara osäker på om Israel skulle varsko USA innan en attack. Huruvida detta är en sann beskrivning eller ett utspel för att två sig inför en attack eller ett sätt att göra Iran osäkert är oklart.
Med läget i Syrien riskerar också Iran att förlora en bundsförvant i regionen, så vi måste ha uppmärksamheten riktad mot ett stort område. Iran överväger med all säkerhet hur landet ska kunna spela på de ryska intressena för Syrien och på så sätt jämna ut de politiska styrkeförhållandena något. Norra flottans chef, konteramiral Vladimir Korolev, inspekterade nyss Admiral Kuznetsov och de andra fartygen inför avseglatsen mot Medelhavet i närtid. Kan den ryska styrkan användas för iranska syften? Vad kan vi erbjuda ryssarna? Hur kan vi använda de ryska ledarnas behov, så att det gynnar oss? Denna typ av frågor diskuteras i Revolutionsgardets ledning och det högsta prästerskapet.
Inför det ryska parlamentsvalet på söndag gäller det nämligen för partiet Enade Ryssland att visa sig starkt. Det kan behövas, eftersom stödet är kraftigt vikande för systemet, enligt denna intressanta artikel i The Guardian. Tänk om det blir en rysk vår nästa år?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Sedan Arabförbundet i helgen skärpte sina sanktioner har Turkiet och EU följt efter med liknande sanktioner. Dessa är hårt riktade mot individer i eliten och mot syriska affärsintressen. På så sätt försöker omvärlden driva en kil mellan familjen och deras mäktiga affärsvänner. Den turkiske utrikesministern, Ahmet Davutoglu, resonerade för första gången offentligt om den militära handlingsmöjligheten och konceptet med en humanitär korridor som jag skrivit om här tidigare. Ekonomiska sanktioner i kombination med en buffertzon i nordvästra Syrien skulle få vågskålen att över.
Turkiet antog också en vapenblockad mot regimen samtidigt som AFP citerade ryska nyhetskällan Interfax som rapporterade om rysk leverans av sjömålsroboten Yakhont (SS-N-26) som jag skrev om i slutet av februari. Det ligger i linje med de ryska intressena i Syrien som diskuterades för en vecka sedan. Skulle Syrien kunna disponera kustrobotbatterier med en räckvidd uppemot 30 mil, så skulle det vara mycket svårt att kunna genomföra en effektiv sjöblockad. Fartygens Close-in-weapon system skulle få mycket kort tid på sig att bekämpa denna typ av robot, eftersom den är väldigt snabb (Mach 2,5).
När det gäller en eventuellt ny explosion i Isfahan i Iran, så hänvisar Haaretz till rapporter i The Times' som gör gällande att denna inträffade i den uranframställningsanläggning som finns i stadens utkanter. (The Times' kräver pengar för sin sida, så därför länkar jag inte dit - red anm).
En tidigare chef för Israels nationella säkerhetsråd, generalmajoren (PA) Giora Eiland, menade i en kommentar till TIME Magazine att det inte var en slump, och hänvisade i likhet med Diego Maradona till Guds hand.
Förutom den religiösa anspelningen kan det vara värt att fundera på det iranska perspektivet, om de nu varit utsatta för Stuxnet, likviderade forskare och två större attacker/explosioner de senaste två veckorna. Hur går dragkampen internt i det iranska styret? Ska vi rusa mot kärnvapen eller göra en tillfällig halt för att vänta ut västs ekonomiska kris och att de tröttnar på ett steg framåt - ett steg bakåt? Givet den normalt noga övervägda persiska utrikespolitiken som Modus Operandi borde det vara det senaste alternativet, men om perceptionen är att Israel i sin tur överväger en förebyggande attack kan slutsatsen bli en annan.
I Teheran försöker man därför tolka uttalanden som USA:s tämligen nya försvarsstabschef, general Martin Dempsey, gjorde till Reuters häromdagen, där han sig vara osäker på om Israel skulle varsko USA innan en attack. Huruvida detta är en sann beskrivning eller ett utspel för att två sig inför en attack eller ett sätt att göra Iran osäkert är oklart.
Med läget i Syrien riskerar också Iran att förlora en bundsförvant i regionen, så vi måste ha uppmärksamheten riktad mot ett stort område. Iran överväger med all säkerhet hur landet ska kunna spela på de ryska intressena för Syrien och på så sätt jämna ut de politiska styrkeförhållandena något. Norra flottans chef, konteramiral Vladimir Korolev, inspekterade nyss Admiral Kuznetsov och de andra fartygen inför avseglatsen mot Medelhavet i närtid. Kan den ryska styrkan användas för iranska syften? Vad kan vi erbjuda ryssarna? Hur kan vi använda de ryska ledarnas behov, så att det gynnar oss? Denna typ av frågor diskuteras i Revolutionsgardets ledning och det högsta prästerskapet.
Inför det ryska parlamentsvalet på söndag gäller det nämligen för partiet Enade Ryssland att visa sig starkt. Det kan behövas, eftersom stödet är kraftigt vikande för systemet, enligt denna intressanta artikel i The Guardian. Tänk om det blir en rysk vår nästa år?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-30
F&S gläds med Försvarsministern
Försvarsminister Sten Tolgfors sken i kapp med efterbrännkammaren sedan det blev känt idag att Schweiz har bestämt sig för att köpa 22 st Gripenplan av SAAB. En stor dag för SAAB, för Sverige och för försvarsministern som oförtrutet jobbat med exportfrågan kring Gripen. Schweiz är en kvalitetsmedveten kund som går på prisvärde.
I morgon väntar det Försvarsutskott med justering av betänkande som bland annat lär innehålla ett förslag om en luftförsvarsutredning som har Försvarsmaktens kommande underlag avseende stridsflyg som ett utgångsvärde. Debatten kring beslut om Gripens framtid här hemma har börjat ta fart med inlägg på Newsmill och på SvD ledarblogg. Claes Arvidsson argumenterar där för att valet bör bli en uppgradering av C/D-versionen, eftersom vi riskerar binda upp oss på för lång tid om vi väljer en annan version. Ett annat argument anges vara att ta tillvara nuvarande motorer. (Inom parentes är Claes Arvidssons artikel väldigt läs- och tänkvärd i övrigt).
Jag håller inte med Claes Arvidsson om slutsatsen. Orsaken till detta har jag delvis berört tidigare. En aldrig så uppgraderad C/D kan inte mäta sig mot en rysk PAK FA kring 2020. Grundorsakerna är två. Dels har PAK FA en mycket större motorstyrka i en större flygkropp, vilket innebär att planet kan bära mer/ha högre fart/bättre kyla och driva en större radar, dels har planet en mycket låg radarsignatur i flera vinklar. En mycket auktorativ källa avseende delsystem i luftstridskrafter är Air Power Australia. Här kan du läsa mer om deras utvärdering av PAK FA. Ett annat alternativ är att köpa utländskt som exempelvis JSF, men då tillkommer en ombyggnad av hela logistikkedjan, och den notan vill/kan ingen ta.
Om vi menar allvar med att ha en grundläggande försvarsförmåga, så är en ny version av Gripen det bästa alternativet. Det har försvarsministern insett sedan lång tid tillbaka. Affären med Schweiz kan göra den övergången något billigare.
För det är det som är problemet. Få vill betala vad den grundläggande försvarsförmågan kostar för ett land utanför militära allianser, beläget mellan stormakter.
Se även Wiseman och Chefsingenjören.
I morgon väntar det Försvarsutskott med justering av betänkande som bland annat lär innehålla ett förslag om en luftförsvarsutredning som har Försvarsmaktens kommande underlag avseende stridsflyg som ett utgångsvärde. Debatten kring beslut om Gripens framtid här hemma har börjat ta fart med inlägg på Newsmill och på SvD ledarblogg. Claes Arvidsson argumenterar där för att valet bör bli en uppgradering av C/D-versionen, eftersom vi riskerar binda upp oss på för lång tid om vi väljer en annan version. Ett annat argument anges vara att ta tillvara nuvarande motorer. (Inom parentes är Claes Arvidssons artikel väldigt läs- och tänkvärd i övrigt).
Jag håller inte med Claes Arvidsson om slutsatsen. Orsaken till detta har jag delvis berört tidigare. En aldrig så uppgraderad C/D kan inte mäta sig mot en rysk PAK FA kring 2020. Grundorsakerna är två. Dels har PAK FA en mycket större motorstyrka i en större flygkropp, vilket innebär att planet kan bära mer/ha högre fart/bättre kyla och driva en större radar, dels har planet en mycket låg radarsignatur i flera vinklar. En mycket auktorativ källa avseende delsystem i luftstridskrafter är Air Power Australia. Här kan du läsa mer om deras utvärdering av PAK FA. Ett annat alternativ är att köpa utländskt som exempelvis JSF, men då tillkommer en ombyggnad av hela logistikkedjan, och den notan vill/kan ingen ta.
Om vi menar allvar med att ha en grundläggande försvarsförmåga, så är en ny version av Gripen det bästa alternativet. Det har försvarsministern insett sedan lång tid tillbaka. Affären med Schweiz kan göra den övergången något billigare.
För det är det som är problemet. Få vill betala vad den grundläggande försvarsförmågan kostar för ett land utanför militära allianser, beläget mellan stormakter.
Se även Wiseman och Chefsingenjören.
2011-11-29
I chose the gun
Fascinerande. Försvarstabschefen i Nederländerna, general Peter van Uhm, lägger ut texten om sitt yrkesval inför en trollbunden publik på TedX Amsterdam. Jag funderar på om något motsvarande kunnat ske här. Om inte, vari består skillnaderna?
Kudos @StormJL
Kudos @StormJL
2011-11-28
Ny explosion i Iran?
Motstridiga rapporter kommer idag från Iran, där det kan ha skett en stor explosion i staden Isfahan, enligt The Guardian.
Isfahan är en viktig plats för den iranska yra framställningen. Med det spända läget avseende Irans kärnvapenprogram, så är det frestande för omvärlden att dra slutsatsen att det kan vara fråga om eventuellt sabotage eller liknande. Läget lär klarna de närmaste dagarna vad som hänt.
Det är ju bara två veckor sedan en stor explosion skedde i Bid Kaneh, en stor robotbas sydväst om Teheran. Idag vittnade utvecklingschefen vid den militära underrättelsetjänsten i Israel, Ithai Baron, inför Knesset's sammansatta utrikes- och försvarsutskott. Ithai Baron menade att den iranska markrobotutvecklingen blir fördröjd eller möjligen avstannad till följd av explosionen, enligt Haaretz.
Idag släppte också Institute for Science och International Security (ISIS) en en kort rapport med foton över basen före och efter explosionen. Att förödelsen var stor kan till och med en lekman i bildunderrättelser inse av fotot från Digital Globe.
F&S kommer öka bevakningen av Mellanöstern fram till nyår.
Isfahan är en viktig plats för den iranska yra framställningen. Med det spända läget avseende Irans kärnvapenprogram, så är det frestande för omvärlden att dra slutsatsen att det kan vara fråga om eventuellt sabotage eller liknande. Läget lär klarna de närmaste dagarna vad som hänt.
Det är ju bara två veckor sedan en stor explosion skedde i Bid Kaneh, en stor robotbas sydväst om Teheran. Idag vittnade utvecklingschefen vid den militära underrättelsetjänsten i Israel, Ithai Baron, inför Knesset's sammansatta utrikes- och försvarsutskott. Ithai Baron menade att den iranska markrobotutvecklingen blir fördröjd eller möjligen avstannad till följd av explosionen, enligt Haaretz.
Idag släppte också Institute for Science och International Security (ISIS) en en kort rapport med foton över basen före och efter explosionen. Att förödelsen var stor kan till och med en lekman i bildunderrättelser inse av fotot från Digital Globe.
F&S kommer öka bevakningen av Mellanöstern fram till nyår.
2011-11-27
Ryska möjligheter avseende Syrien
Läget kring olika hangarfartygstyrkor blir alltmer förvirrat när det gäller Medelhavet, för den som försöker följa öppna källor. Russia Today anger att USS George H.W. Bush "reportedly" har ankrat utanför Syrien. Går man däremot till US Navy hemsida , så ser man att där är hela gruppen utspridd från mellersta Medelhavet till Atlanten, och med CVN-77 (GHWB) utanför Marseille.
Samma sak gäller det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, som idag dök upp vid Malta enligt Defencegreece.com. På tisdag ska fartyget starta en samövning med Israel med stödjepunkt på Cypern. En nyhet som valsade runt i bloggvärlden, medan ITAR-TASS i fredags rapporterade att chefen för den ryska flottan, amiral Vladimir Vysotsky genomför en inspektion av hangarfartygsgruppen inför dess avsegling....i Murmansk.
Sammanvägd bedömning är att Carrier Strike Group Bush är på hemväg, och att Admiral Kuznetsov kring mitten av december är gripbar i Medelhavet för att värna ryska intressen.
Det hårdnackade ryska motståndet till långtgående åtgärder mot den syriska regimen bottnar i det egna intresset. Ryssland är i färd att upprusta en flottbas i den syriska hamnstaden Tartous, vilket skulle ge landet en funktionell bas utanför Dardanellerna. Med tanke på den kraftiga utbyggnaden av kvalificerat luftvärn i Ryssland, även på nya fartyg, så skulle de syriska värdarna indirekt delvis ligga under ryskt luftvärnsparaply. Historiskt var också Syrien ett viktigt land för sovjetisk signalspaning i området, inte minst för signalspaninsflyg som startade från syriska baser. Det är rimlig att anta att visst utbyte fortfarande pågår.
Ett annat viktigt intresse för Ryssland är avsättningen för krigsmaterielexport. Syrien är fullständigt översvämmat av sovjetiska och ryska produkter i en omfattning som får Libyen att framstå som avrustat under Khaddafi. Det hävdas ibland att presidentvalet i USA nästa år driver den amerikanska utrikespolitiken i mer aktivistisk riktning. Så kan det vara, men det är presidentval i Ryssland också nästa år liksom parlamentsval nästa månad.
Dilemmat för Ryssland är att regimen i Syrien har förlorat mycket legitimitet i omvärlden, inte minst i regionen de senaste veckorna. Syrien, som förut spelade en aktiv roll i Arabförbundet, är nu avstängt och dess medlemmar inför nu sanktioner mot sina arabiska bröder. Det ryska utrymmet att manövrera blir därför mindre än annars, och några direkta manövrar mot omvärlden är alltför riskabla, i synnerhet som landet inte nått alla sina mål avseende sitt medlemskap i WTO.
Ryssland har dock tidigare visat sig vara kapabelt till överraskande operationer som Kosovo 1999, där landet i sin djupaste svacka framryckte med en fallskärmsjägarbataljon från Bosnien till Pristina och ställde NATO inför fullbordat faktum. Nu kanske det inte finns möjligheter till liknande manövrar, men nog sitter ansvariga i Kreml och försöker tänka ut hur man ska rycka åt sig initiativet angående Syrien, och hur man bäst tillvaratar sina långsiktiga intressen i landet. Om regimen skulle störtas, så gäller det att stå på god fot med de nya makthavarna, därför är det bäst om åtgärder uppfattas vara riktade mot NATO.
För att skydda regimen mot västs tryck, och därmed sina egna intressen finns det naturligtvis massor av möjligheter. Ett givet inslag är att blockera resolutioner i FN:s Säkerhetsråd. Några möjligheter tänkte jag diskutera här som skydd av befolkning i Syrien, motstånd i Kosovo och att försvåra underhållet till Afghanistan.
I det första fallet finns det två varianter. Dels skulle Ryssland med mindre militära styrkor kunna skydda de drygt 100000 egna medborgare som bor i landet, eller så skulle skyddet omfatta hela det syriska folket mot "utländsk aggression". Formerna kring den typen av åtgärder skulle kunna vara att hänvisa till ett existerande avtal mellan länderna. Syrien skulle också kunna drabbas av en "skenmilitärjunta" som bjuder in Ryssland med hänvisning till hot mot Syriens existens. Detta scenario är inte särskilt sannolikt, och skulle eskalera situationen kraftigt. Det som gör möjligheten attraktivt är erfarenheterna från 1999 och att det som krävs är mer hastighet än verklig styrka.
Nästa möjlighet är att pressa NATO kring Kosovo. Läget i Kosovo har försämrats bekymmersamt sedan sommaren. Enligt vår utrikesminister har läget inte varit sämre sedan 1999. Häromdagen skadades 21 soldater ur KFOR under sammanstötningar med Kosovoserber som försvarade sina barrikader de uppfört som protest mot Kosovoalbanernas försök att ta över de norra tullstationerna. Läget har fått en märklig tvist sedan 20000 Kosovoserber i enklaverna i södra delen av Kosovo sökt ryskt medborgarskap. Det är oklart om de kommer att beviljas detta, men det indikerar vem som ses som motvikten till regeringen i Pristina. Att bevilja medborgarskap skulle vara en okonventionell handling ägnat att överraska och tvinga fram nya kalkyler. Det skulle också kunna finnas en beredskap att komma till undsättning i det fall Kosovoalbanerna förlorar tålamodet och försöker att etniskt rensa områden. R2P gäller även Kosovoserber. Även detta scenarie är inte särskilt sannolikt, delvis eftersom det kräver att Pristina förivrar sig. Inte otroligt, men inget att hänga upp planer på när skeendet pågår kring Syrien.
När det gäller Afghanistan har däremot ett oväntat tillfälle dykt upp i form av den helikopterattack som påstås ha dödat 28 pakistanska soldater. Efter räden mot Usama Bin Laden och det så kallade Memogate är läget mellan USA och Pakistan i flera avseenden stelt. Som straff för helikopterattacken stängde Pakistan av vägen genom Khyberpasset för NATO:s underhållstrafik. Hur länge det kommer vara är svårt att sia om, men det kommer att påverka betydelsen av Northern Distribution Network som går genom Ryssland och/eller delar av gamla Sovjetunionen. Med ökade störningar kring logistikflödet genom Pakistan är det sista NATO önskar sig andra störningar kring NDN. För Ryssland finns det här en möjlighet att diplomatiskt uttrycka sig att det är lika viktigt att upprätthålla NDN som det är viktigt att inga utländska interventioner eller vapensmuggling genomförs riktat mot Syrien. Här är nog sannolikheten lite större än i de tidigare fallen. Genom sitt ökande beroende av NDN och de försämrade relationerna med Pakistan, så minskar handlingsfriheten för väst när det gäller försörjningen av ISAF.
Det viktiga är att tänka igenom situationen och bedöma effekter på kort och lång sikt. De olika möjligheterna är bara några exempel på just möjligheter. Om de skulle kunna vara reella alternativ är svårt att bedöma, men det spelar nog ingen roll. Som det ibland hette i taktikundervisningen: Det blir alternativ 4.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Samma sak gäller det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, som idag dök upp vid Malta enligt Defencegreece.com. På tisdag ska fartyget starta en samövning med Israel med stödjepunkt på Cypern. En nyhet som valsade runt i bloggvärlden, medan ITAR-TASS i fredags rapporterade att chefen för den ryska flottan, amiral Vladimir Vysotsky genomför en inspektion av hangarfartygsgruppen inför dess avsegling....i Murmansk.
Sammanvägd bedömning är att Carrier Strike Group Bush är på hemväg, och att Admiral Kuznetsov kring mitten av december är gripbar i Medelhavet för att värna ryska intressen.
Det hårdnackade ryska motståndet till långtgående åtgärder mot den syriska regimen bottnar i det egna intresset. Ryssland är i färd att upprusta en flottbas i den syriska hamnstaden Tartous, vilket skulle ge landet en funktionell bas utanför Dardanellerna. Med tanke på den kraftiga utbyggnaden av kvalificerat luftvärn i Ryssland, även på nya fartyg, så skulle de syriska värdarna indirekt delvis ligga under ryskt luftvärnsparaply. Historiskt var också Syrien ett viktigt land för sovjetisk signalspaning i området, inte minst för signalspaninsflyg som startade från syriska baser. Det är rimlig att anta att visst utbyte fortfarande pågår.
Ett annat viktigt intresse för Ryssland är avsättningen för krigsmaterielexport. Syrien är fullständigt översvämmat av sovjetiska och ryska produkter i en omfattning som får Libyen att framstå som avrustat under Khaddafi. Det hävdas ibland att presidentvalet i USA nästa år driver den amerikanska utrikespolitiken i mer aktivistisk riktning. Så kan det vara, men det är presidentval i Ryssland också nästa år liksom parlamentsval nästa månad.
Dilemmat för Ryssland är att regimen i Syrien har förlorat mycket legitimitet i omvärlden, inte minst i regionen de senaste veckorna. Syrien, som förut spelade en aktiv roll i Arabförbundet, är nu avstängt och dess medlemmar inför nu sanktioner mot sina arabiska bröder. Det ryska utrymmet att manövrera blir därför mindre än annars, och några direkta manövrar mot omvärlden är alltför riskabla, i synnerhet som landet inte nått alla sina mål avseende sitt medlemskap i WTO.
Ryssland har dock tidigare visat sig vara kapabelt till överraskande operationer som Kosovo 1999, där landet i sin djupaste svacka framryckte med en fallskärmsjägarbataljon från Bosnien till Pristina och ställde NATO inför fullbordat faktum. Nu kanske det inte finns möjligheter till liknande manövrar, men nog sitter ansvariga i Kreml och försöker tänka ut hur man ska rycka åt sig initiativet angående Syrien, och hur man bäst tillvaratar sina långsiktiga intressen i landet. Om regimen skulle störtas, så gäller det att stå på god fot med de nya makthavarna, därför är det bäst om åtgärder uppfattas vara riktade mot NATO.
För att skydda regimen mot västs tryck, och därmed sina egna intressen finns det naturligtvis massor av möjligheter. Ett givet inslag är att blockera resolutioner i FN:s Säkerhetsråd. Några möjligheter tänkte jag diskutera här som skydd av befolkning i Syrien, motstånd i Kosovo och att försvåra underhållet till Afghanistan.
I det första fallet finns det två varianter. Dels skulle Ryssland med mindre militära styrkor kunna skydda de drygt 100000 egna medborgare som bor i landet, eller så skulle skyddet omfatta hela det syriska folket mot "utländsk aggression". Formerna kring den typen av åtgärder skulle kunna vara att hänvisa till ett existerande avtal mellan länderna. Syrien skulle också kunna drabbas av en "skenmilitärjunta" som bjuder in Ryssland med hänvisning till hot mot Syriens existens. Detta scenario är inte särskilt sannolikt, och skulle eskalera situationen kraftigt. Det som gör möjligheten attraktivt är erfarenheterna från 1999 och att det som krävs är mer hastighet än verklig styrka.
Nästa möjlighet är att pressa NATO kring Kosovo. Läget i Kosovo har försämrats bekymmersamt sedan sommaren. Enligt vår utrikesminister har läget inte varit sämre sedan 1999. Häromdagen skadades 21 soldater ur KFOR under sammanstötningar med Kosovoserber som försvarade sina barrikader de uppfört som protest mot Kosovoalbanernas försök att ta över de norra tullstationerna. Läget har fått en märklig tvist sedan 20000 Kosovoserber i enklaverna i södra delen av Kosovo sökt ryskt medborgarskap. Det är oklart om de kommer att beviljas detta, men det indikerar vem som ses som motvikten till regeringen i Pristina. Att bevilja medborgarskap skulle vara en okonventionell handling ägnat att överraska och tvinga fram nya kalkyler. Det skulle också kunna finnas en beredskap att komma till undsättning i det fall Kosovoalbanerna förlorar tålamodet och försöker att etniskt rensa områden. R2P gäller även Kosovoserber. Även detta scenarie är inte särskilt sannolikt, delvis eftersom det kräver att Pristina förivrar sig. Inte otroligt, men inget att hänga upp planer på när skeendet pågår kring Syrien.
När det gäller Afghanistan har däremot ett oväntat tillfälle dykt upp i form av den helikopterattack som påstås ha dödat 28 pakistanska soldater. Efter räden mot Usama Bin Laden och det så kallade Memogate är läget mellan USA och Pakistan i flera avseenden stelt. Som straff för helikopterattacken stängde Pakistan av vägen genom Khyberpasset för NATO:s underhållstrafik. Hur länge det kommer vara är svårt att sia om, men det kommer att påverka betydelsen av Northern Distribution Network som går genom Ryssland och/eller delar av gamla Sovjetunionen. Med ökade störningar kring logistikflödet genom Pakistan är det sista NATO önskar sig andra störningar kring NDN. För Ryssland finns det här en möjlighet att diplomatiskt uttrycka sig att det är lika viktigt att upprätthålla NDN som det är viktigt att inga utländska interventioner eller vapensmuggling genomförs riktat mot Syrien. Här är nog sannolikheten lite större än i de tidigare fallen. Genom sitt ökande beroende av NDN och de försämrade relationerna med Pakistan, så minskar handlingsfriheten för väst när det gäller försörjningen av ISAF.
Det viktiga är att tänka igenom situationen och bedöma effekter på kort och lång sikt. De olika möjligheterna är bara några exempel på just möjligheter. Om de skulle kunna vara reella alternativ är svårt att bedöma, men det spelar nog ingen roll. Som det ibland hette i taktikundervisningen: Det blir alternativ 4.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-24
Trångt i syriska farvatten
I Kairo möttes idag ledarna för Fatah, Abu Mazen (Mahmoud Abbas) och Hamas, Khaled Meshaal för att diskutera en samlingsregering. Enligt de bägge har parterna kommit mycket närmare varandra. 22. december ska PLO mötas, och för första gången kan Hamas få vara med, om parterna hittar svar på utestående frågor som vem som ska vara regeringschef. Den självklare premiärministern, Salam Fayyad, accepteras inte av Hamas. Nu kommer uppgifter om att denne förklarat att han inte vill stå i vägen för ett palestinskt enande.
Den israeliska regeringen uttryckte klart avstånd från förhandlingarna. "Ju närmare Abbas kommer Hamas, ju längre från freden", hette det i ett uttalande från premiärministerns kansli.
Problemet för den palestinska sidan med ett en samlingsregering är att en sådan inte skulle erkänna de principer som den så kallade kvartetten (EU, USA, Ryssland och FN) ställt upp. Det beror på att Hamas vägrar att erkänna Israels rätt att existera, och det finns ingenting som talar för att de kommer att ändra sig.
Parallellt med detta uppgav sagde Salam Fayyad idag att Israel snart har gjort den palestinska myndigheten oförmögen genom sitt beslut att sedan några veckor tillbaka att inte förmedla de skatter som Israel samlar in för den palestinska myndigheten, vilket motsvarar 2/3 av skatteuppbörden. Den norske utrikesministern, Jonas Gahr Støre, liknade det hela vid en "waterboarding" av ekonomin. Offret blir strypt, men får lite luft så att obehaget upprätthålls.
I frågan sitter Benjamin Nethanyau i ett dilemma. Beslutet togs efter att Palestina sökte en representation i UNESCO, något som knappast kommer att återtas. Samtidigt varnar hans säkerhetsrådgivare att Israel riskerar att underminera säkerheten på Västbanken, eftersom det drabbar utbetalningar av löner till de palestinska säkerhetsstyrkorna. Hans koalitionspartner, utrikesministern Avigdor Lieberman, å sin sida menar att palestinierna inte ska få ett cent i framtiden, om samlingsregeringen blir av.
Denna utveckling gynnar de som inte vill se någon fred i området. För Hamas är skeendet historiskt. Genom förhandlingarna är de nära att få plats i PLO. För att få regionalt stöd har Meshaal spelat högt, och flyttat sitt högkvarter (tillfälligt?) till Kairo från Damaskus som varit organisationens hemvist sen lång tid tillbaka.
Hamas är ett exempel på vad Bashir al-Assad har förlorat under 2011. Trycket ökar nu markant mot den syriska regimen. Den turkiske premiärministern Erdogan placerade häromdagen in Assad i en jämförelse med diktatorer som Hitler. Den franske utrikesministern Alain Juppe pläderade för en "humanitär korridor" som första signal om en utländsk intervention. Det går hand i hand med Arabförbundets utspel under dagen att Syrien måste acceptera observatörer eller riskera regionala sanktioner. Mycket talar för att Syrien kommer att värja sig i det längsta för att ta emot sådana. De kan acceptera dessa "i princip" och sedan krångla med teknikaliteter medan man fortsätter med att försöka slå ned det väpnade motståndet, där 23 människor har dödats bara idag.
Under tiden argumenterar nu den så kallade Fria Syriska Armén för att en flygförbudszon upprättas över landet. Organisationen har fått sätta upp sitt högkvarter i Turkiet. Det är inte helt avlägset att vi kan få se en buffertzon skapas i nordvästra Syrien, där det väpnade motståndet kan träna ich vila samtidigt som Turkiet förenklar flyktingproblematiken, Ett litet problem i sammanhanget är att mer hårdföra delar av det Muslimska Brödraskapet står organisationen nära, vilket innebär att Bashir al-Assad fortfarande uppbär en trovärdighet i alawitiska, drusiska och kristna kretsar.
Han är inte ensam internationellt heller. Han kan fortfarande påräkna stöd från Iran, Ryssland och i ökande grad från Irak som tillsammans med Libanon nu verkar för Syriens talan i Arabförbundet. Sedan tidigare finns det flera obekräftade uppgifter om att officerare ur iranska Al Quods och medlemmar ur Hizbollah deltagit i insatser mot folkmassor. Jag stötte på en uppgift om att al-Sadr sänt några av sin män för att understödja Assad.
Så här snurrar det på i regionen. Nu väntar vi bara på att Admiral Kuznetsov ska ansluta sig till George H.W. Bush och UNIFIL Maritime Task Force samt operation Active Endeavor. Vårt insatsförsvar är dock inte med än.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den israeliska regeringen uttryckte klart avstånd från förhandlingarna. "Ju närmare Abbas kommer Hamas, ju längre från freden", hette det i ett uttalande från premiärministerns kansli.
Problemet för den palestinska sidan med ett en samlingsregering är att en sådan inte skulle erkänna de principer som den så kallade kvartetten (EU, USA, Ryssland och FN) ställt upp. Det beror på att Hamas vägrar att erkänna Israels rätt att existera, och det finns ingenting som talar för att de kommer att ändra sig.
Parallellt med detta uppgav sagde Salam Fayyad idag att Israel snart har gjort den palestinska myndigheten oförmögen genom sitt beslut att sedan några veckor tillbaka att inte förmedla de skatter som Israel samlar in för den palestinska myndigheten, vilket motsvarar 2/3 av skatteuppbörden. Den norske utrikesministern, Jonas Gahr Støre, liknade det hela vid en "waterboarding" av ekonomin. Offret blir strypt, men får lite luft så att obehaget upprätthålls.
I frågan sitter Benjamin Nethanyau i ett dilemma. Beslutet togs efter att Palestina sökte en representation i UNESCO, något som knappast kommer att återtas. Samtidigt varnar hans säkerhetsrådgivare att Israel riskerar att underminera säkerheten på Västbanken, eftersom det drabbar utbetalningar av löner till de palestinska säkerhetsstyrkorna. Hans koalitionspartner, utrikesministern Avigdor Lieberman, å sin sida menar att palestinierna inte ska få ett cent i framtiden, om samlingsregeringen blir av.
Denna utveckling gynnar de som inte vill se någon fred i området. För Hamas är skeendet historiskt. Genom förhandlingarna är de nära att få plats i PLO. För att få regionalt stöd har Meshaal spelat högt, och flyttat sitt högkvarter (tillfälligt?) till Kairo från Damaskus som varit organisationens hemvist sen lång tid tillbaka.
Hamas är ett exempel på vad Bashir al-Assad har förlorat under 2011. Trycket ökar nu markant mot den syriska regimen. Den turkiske premiärministern Erdogan placerade häromdagen in Assad i en jämförelse med diktatorer som Hitler. Den franske utrikesministern Alain Juppe pläderade för en "humanitär korridor" som första signal om en utländsk intervention. Det går hand i hand med Arabförbundets utspel under dagen att Syrien måste acceptera observatörer eller riskera regionala sanktioner. Mycket talar för att Syrien kommer att värja sig i det längsta för att ta emot sådana. De kan acceptera dessa "i princip" och sedan krångla med teknikaliteter medan man fortsätter med att försöka slå ned det väpnade motståndet, där 23 människor har dödats bara idag.
Under tiden argumenterar nu den så kallade Fria Syriska Armén för att en flygförbudszon upprättas över landet. Organisationen har fått sätta upp sitt högkvarter i Turkiet. Det är inte helt avlägset att vi kan få se en buffertzon skapas i nordvästra Syrien, där det väpnade motståndet kan träna ich vila samtidigt som Turkiet förenklar flyktingproblematiken, Ett litet problem i sammanhanget är att mer hårdföra delar av det Muslimska Brödraskapet står organisationen nära, vilket innebär att Bashir al-Assad fortfarande uppbär en trovärdighet i alawitiska, drusiska och kristna kretsar.
Han är inte ensam internationellt heller. Han kan fortfarande påräkna stöd från Iran, Ryssland och i ökande grad från Irak som tillsammans med Libanon nu verkar för Syriens talan i Arabförbundet. Sedan tidigare finns det flera obekräftade uppgifter om att officerare ur iranska Al Quods och medlemmar ur Hizbollah deltagit i insatser mot folkmassor. Jag stötte på en uppgift om att al-Sadr sänt några av sin män för att understödja Assad.
Så här snurrar det på i regionen. Nu väntar vi bara på att Admiral Kuznetsov ska ansluta sig till George H.W. Bush och UNIFIL Maritime Task Force samt operation Active Endeavor. Vårt insatsförsvar är dock inte med än.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-23
Samövning med US Air Force
Från amerikanska flygvapnet rapporteras det om en uppskattad samövning med svenska flygvapnet under förra veckan i Lakenheath, England. Det var 493th Fighter Squadron (värdförband) jämte 492nd och 494th sqn ur 48th Fighting Wing/US Air Force som stod för utbytet med 211. och 212. stridsflygdivisionen ur Norrbottens Flygflottilj. I reportaget berättas det om grundläggande luftstridsövningar och formationsflygningar med värdarnas F-15C och F-15E-flygplan mot våra Gripar (C-version?).
De amerikanska enheterna bär en stolt historia som sträcker sig tillbaka till andra världskriget, då de bland annat understödde invasionen i Normandie. Flygplanstypen F-15 är ett kapabelt flygplan med dubbla motorer som kan bära mycket last. Trots att planet har varit i bruk drygt 40 år och deltagit i flera krig med olika flygstridskrafter har det aldrig blivit nedskjutet i strid.
Syftet med övningen var för de bägge sidorna att förbättra interoperabiliteten och flyga mot annorlunda flygplan. För våra yngre flygförare är detta en viktig erfarenhet. På Flygvapenbloggen skrevs om utbytet i fredags med bilder och kommentarer från deltagande officerare. Att Gripen, enligt uppgifter, står sig väl är jag inte förvånad över med tanke på den manöverbarhet flygplanet har liksom våra flygförares effektiva flygträning.
Det är alltid en lika påtaglig känsla att militärer har lätt att umgås med kollegor från samma försvarsgrenar i andra länder, kanske till och med enklare än med kollegorna hemma. Åtminstone när det gäller det operativa elementet, så har en sjöofficer från Sverige liknande erfarenheter av miljön som en tysk eller rysk motsvarighet.
Den andra reflektionen rör det berömda stycket "ge och ta emot militär hjälp" ur vår säkerhetspolitiska deklaration som Riksdagen står bakom.
""U.S. Air Forces in Europe is important to Sweden, so the main thing with this training is to continue the long lasting friendship between our two nations," said Maj. Lars Karlsson, Swedish Air Force 211 Squadron project officer. "We are very pleased and impressed with the hospitality, resources and support we received from the 48th Fighter Wing and want to return the favor by inviting them for training to our wing in Sweden next time.""
Att öva med andra nationers stridskrafter kan ses som en slags indirekta förberedelser för att genomföra deklarationen i verkligheten. Vi lär oss bli interoperabla avseende uppträdande och procedurer samt följer samma standarder på sikt. Men, eftersom vi inte har någon militär allians, så är det emellertid svårt att driva dessa arrangemang för långt.
En annan intressant parameterur i det sammanhanget är därför utvecklingen för den amerikanska krigsmakten. Eftersom Superkommittéen misslyckades att hitta en lösning ska nu 1050 Mdr USD skäras bort ur försvarsbudgeten det närmaste decenniet, om inte Kongressen hittar en annan lösning. Med tanke på tonläget i den amerikanska debatten känns det som de till slut kommer landa närmare 600 Mdr USD istället. Nedskärningarna tillsammans med det ökade fokuset på Stilla Havet gör att det är långt ifrån säkert att Norrbottens Flygflottilj får svarsbesök från 48th Fighter Wing i framtiden. Något för Försvarsutskottet att fundera på när de finslipar på sitt betänkande.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
De amerikanska enheterna bär en stolt historia som sträcker sig tillbaka till andra världskriget, då de bland annat understödde invasionen i Normandie. Flygplanstypen F-15 är ett kapabelt flygplan med dubbla motorer som kan bära mycket last. Trots att planet har varit i bruk drygt 40 år och deltagit i flera krig med olika flygstridskrafter har det aldrig blivit nedskjutet i strid.
Syftet med övningen var för de bägge sidorna att förbättra interoperabiliteten och flyga mot annorlunda flygplan. För våra yngre flygförare är detta en viktig erfarenhet. På Flygvapenbloggen skrevs om utbytet i fredags med bilder och kommentarer från deltagande officerare. Att Gripen, enligt uppgifter, står sig väl är jag inte förvånad över med tanke på den manöverbarhet flygplanet har liksom våra flygförares effektiva flygträning.
Det är alltid en lika påtaglig känsla att militärer har lätt att umgås med kollegor från samma försvarsgrenar i andra länder, kanske till och med enklare än med kollegorna hemma. Åtminstone när det gäller det operativa elementet, så har en sjöofficer från Sverige liknande erfarenheter av miljön som en tysk eller rysk motsvarighet.
Den andra reflektionen rör det berömda stycket "ge och ta emot militär hjälp" ur vår säkerhetspolitiska deklaration som Riksdagen står bakom.
""U.S. Air Forces in Europe is important to Sweden, so the main thing with this training is to continue the long lasting friendship between our two nations," said Maj. Lars Karlsson, Swedish Air Force 211 Squadron project officer. "We are very pleased and impressed with the hospitality, resources and support we received from the 48th Fighter Wing and want to return the favor by inviting them for training to our wing in Sweden next time.""
Att öva med andra nationers stridskrafter kan ses som en slags indirekta förberedelser för att genomföra deklarationen i verkligheten. Vi lär oss bli interoperabla avseende uppträdande och procedurer samt följer samma standarder på sikt. Men, eftersom vi inte har någon militär allians, så är det emellertid svårt att driva dessa arrangemang för långt.
En annan intressant parameterur i det sammanhanget är därför utvecklingen för den amerikanska krigsmakten. Eftersom Superkommittéen misslyckades att hitta en lösning ska nu 1050 Mdr USD skäras bort ur försvarsbudgeten det närmaste decenniet, om inte Kongressen hittar en annan lösning. Med tanke på tonläget i den amerikanska debatten känns det som de till slut kommer landa närmare 600 Mdr USD istället. Nedskärningarna tillsammans med det ökade fokuset på Stilla Havet gör att det är långt ifrån säkert att Norrbottens Flygflottilj får svarsbesök från 48th Fighter Wing i framtiden. Något för Försvarsutskottet att fundera på när de finslipar på sitt betänkande.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-22
Ökad takt i Mellanösterns trummor
Nu är skeendet i Mellanöstern snart snabbare än vad observatörer hinner rapportera. Bara igår har sammanstötningar mellan egyptiska säkerhetstyrkor och protesterande skördat tjugotalet liv, den egyptiska regeringen har lämnat in sin avskedsansökan, den jordanske kungen har besökt Ramallah för första gången på elva år och syriska soldater skjutit och sårat turkiska pilgrimer på he väg från Mecka.
Och då glömde jag nämna att den turkiske premiärministern uttalat sin dom över den syriska regimen och nyheten om att Hizbollah sprängt en amerikansk spionring.
Både bildligt och bokstavligt befinner sig Israel och Palestina i origo för dessa ökande orkanvindar. I väster är vi nu inne på den egyptiska revolutionen del II. Del I slutade med att familjen Mubarak och associerade fick lämna makten till en militärjunta. Den fd underrättelsechefen och vicepresidenten Suleiman är nu anställd som rådgivare till den saudiske kungen Abdullah. De senaste opionsmätningar visar att den mycket fattiga befolkningen med överväldigande majoritet anser att militärjuntan gör ett bra arbete. De politiskt aktiva har däremot en helt annan uppfattning. Liberala krafter står mot Muslimska Brödraskap och mer hårdföra Salafister. Sedan i vintras har den egyptiska ekonomin gått i stå, främst på grund av vikande turistinkomster. Detta förvärras också av något höjda matpriser, där Egypten som världens största veteimportör är särskilt illa ute.
Norr om Israel fortsätter Bashur al-Assad hårdnackat att försvara sig mot de numera beväpnade motståndarna. Det som startade som ett i stort set obeväpnat, socialt uppror mot vatten- och livsmedelbrist och korruption har blivit något helt annat. Den korrumperade regimen med en i breda lager populär president har försuttit sin chans att nå en förhandlingslösning. Syrien har den senaste tiden utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra vapeninförsel och flykt av dissisenter. Dessa mineringar är också ett visst skydd mot interventioner från omvärlden.
I Medelhavet samlas nu också fartyg från omvärlden. En amerikansk hangarfartygsstyrka med fartyget Georg H.W Bush har ankommit till området på hemväg till Norfolk i östra USA. Kanada har annonserat att HMS Vancouver kommer att bli kvar några månader till. Ryssland har enligt syriska källor skickat fartyg till vattnen utanför flottbasen i Tartous, där Ryssland har sin enda bas i regionen utanför Svarta Havet. Min bedömning är att fregatten Smetlivy ur Svarta Havsflottan är huvudfartyget. Detta gamla fartyg deltog i det rysk-georgiska kriget 2008, då det i en amfibieoperation landsatte marininfanteri i staden Poti. I Murmanskområdet gör sig det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov färdig för seglats till området tillsammans med ubåtsjaktfartyget Admiral Chabenkov. Admiral Kuznetsov är ryska flottans enda hangarfartyg och opererar såväl SU-33 som SU-25 ombord.
Israel har också stärkt upp sin marina närvaro i området för att skydda utvinningarna i de gasfält som landet har i sin besittning. Dels gäller det en diplomatisk signal till Turkiet som ifrågasätter några av dessa, men framförallt är det ett skydd mot terroristattacker från de små marina attackförband som finns i regionen. Dessutom är det sannolikt så att exvis Hizbollah från land kan nå några av dessa fält med raketbeskjutningar från land.
Detta är inte det enda området, där Israel ökar sin beredsakap. Sedan en tid tillbaka byggs ett gränshinder mellan Israel och Egypten för att upptäcka och försvåra innästlingsförsök från Salafistiska terroristgrupperingar från Sinai. Israel har också ökat antalet arresteringar på Västbanken och dess försvarschef har varnat för en omfattande operation i Gaza när han talade inför ett utskott i Knesset nyligen.
För med det sällsynta besöket av kung Abdullah hos president Abbas vänds fokuset mot de inre palestinska angelägenheterna. Kungen uttalade sitt stöd för en självständig palestinsk stat baserat på 1967 års gränser. Eftersom många palestinier flydde till Jordanien är denne viktig i sammanhanget. Arabstaterna och väst vill se att Hamas slits ur det syriska greppet, och istället kommer under egyptiskt eller jordanskt beskydd. Problemet med linjen är att ingen vet hur den sociala oron påverkar stabiliteten i dessa länder heller. Hamas kan heller inte komma för nära president Abbas för då riskerar den palestinska myndigheten västs ekonomiska stöd. Nu finns pengar att hämta hos de rika arabstaterna, så det är mera ett problem för väst.
I regionens huvudstäder sitter olika ledare nu och väger för och emot, obekräftade rapporter kommer in, utspel görs och våldsattacker sker dagligen i ökad frekvens i området. Är det inte lite 1914 över Mellanöstern just nu?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Och då glömde jag nämna att den turkiske premiärministern uttalat sin dom över den syriska regimen och nyheten om att Hizbollah sprängt en amerikansk spionring.
Både bildligt och bokstavligt befinner sig Israel och Palestina i origo för dessa ökande orkanvindar. I väster är vi nu inne på den egyptiska revolutionen del II. Del I slutade med att familjen Mubarak och associerade fick lämna makten till en militärjunta. Den fd underrättelsechefen och vicepresidenten Suleiman är nu anställd som rådgivare till den saudiske kungen Abdullah. De senaste opionsmätningar visar att den mycket fattiga befolkningen med överväldigande majoritet anser att militärjuntan gör ett bra arbete. De politiskt aktiva har däremot en helt annan uppfattning. Liberala krafter står mot Muslimska Brödraskap och mer hårdföra Salafister. Sedan i vintras har den egyptiska ekonomin gått i stå, främst på grund av vikande turistinkomster. Detta förvärras också av något höjda matpriser, där Egypten som världens största veteimportör är särskilt illa ute.
Norr om Israel fortsätter Bashur al-Assad hårdnackat att försvara sig mot de numera beväpnade motståndarna. Det som startade som ett i stort set obeväpnat, socialt uppror mot vatten- och livsmedelbrist och korruption har blivit något helt annat. Den korrumperade regimen med en i breda lager populär president har försuttit sin chans att nå en förhandlingslösning. Syrien har den senaste tiden utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra vapeninförsel och flykt av dissisenter. Dessa mineringar är också ett visst skydd mot interventioner från omvärlden.
I Medelhavet samlas nu också fartyg från omvärlden. En amerikansk hangarfartygsstyrka med fartyget Georg H.W Bush har ankommit till området på hemväg till Norfolk i östra USA. Kanada har annonserat att HMS Vancouver kommer att bli kvar några månader till. Ryssland har enligt syriska källor skickat fartyg till vattnen utanför flottbasen i Tartous, där Ryssland har sin enda bas i regionen utanför Svarta Havet. Min bedömning är att fregatten Smetlivy ur Svarta Havsflottan är huvudfartyget. Detta gamla fartyg deltog i det rysk-georgiska kriget 2008, då det i en amfibieoperation landsatte marininfanteri i staden Poti. I Murmanskområdet gör sig det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov färdig för seglats till området tillsammans med ubåtsjaktfartyget Admiral Chabenkov. Admiral Kuznetsov är ryska flottans enda hangarfartyg och opererar såväl SU-33 som SU-25 ombord.
Israel har också stärkt upp sin marina närvaro i området för att skydda utvinningarna i de gasfält som landet har i sin besittning. Dels gäller det en diplomatisk signal till Turkiet som ifrågasätter några av dessa, men framförallt är det ett skydd mot terroristattacker från de små marina attackförband som finns i regionen. Dessutom är det sannolikt så att exvis Hizbollah från land kan nå några av dessa fält med raketbeskjutningar från land.
Detta är inte det enda området, där Israel ökar sin beredsakap. Sedan en tid tillbaka byggs ett gränshinder mellan Israel och Egypten för att upptäcka och försvåra innästlingsförsök från Salafistiska terroristgrupperingar från Sinai. Israel har också ökat antalet arresteringar på Västbanken och dess försvarschef har varnat för en omfattande operation i Gaza när han talade inför ett utskott i Knesset nyligen.
För med det sällsynta besöket av kung Abdullah hos president Abbas vänds fokuset mot de inre palestinska angelägenheterna. Kungen uttalade sitt stöd för en självständig palestinsk stat baserat på 1967 års gränser. Eftersom många palestinier flydde till Jordanien är denne viktig i sammanhanget. Arabstaterna och väst vill se att Hamas slits ur det syriska greppet, och istället kommer under egyptiskt eller jordanskt beskydd. Problemet med linjen är att ingen vet hur den sociala oron påverkar stabiliteten i dessa länder heller. Hamas kan heller inte komma för nära president Abbas för då riskerar den palestinska myndigheten västs ekonomiska stöd. Nu finns pengar att hämta hos de rika arabstaterna, så det är mera ett problem för väst.
I regionens huvudstäder sitter olika ledare nu och väger för och emot, obekräftade rapporter kommer in, utspel görs och våldsattacker sker dagligen i ökad frekvens i området. Är det inte lite 1914 över Mellanöstern just nu?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-18
Bistra besked från general Makarov
Det var bistra besked från den ryske generalstabschefen, Nikolaj Makarov, när denne igår presenterade en rapport om den ryska krigsmakten. Mest uppmärksammat blev ett uttalande om risken för kärnvapenkrig. Enligt ITAR-TASS sa general Makarov att lokala och regionala konflikter kan utvidgas till stora krig inbegripet kärnvapen. Konkret pekade han på osäkerheterna kring tillbakadragandet av stora styrkor från Afghanistan som innebär en risk för destabilisering.
Förutom själva Afghanistan antar jag att han främst avsåg Uzbekistan och Tajikistan som hotas av Salafister precis som norra Kaukasus.
Ett annat, mer närliggande exempel, skulle kunna vara att Iran överraskande möter ett angrepp genom amfibieoperationer norrut i Kaspiska havet för att sätta sig på energiflödet från Turkmenistan och Kazakstan. Syftet med en sådan indirekt manöver skulle vara att dels försäkra sig om egen energi ifall de egna oljeterminalerna angrips, och dels att tvinga oljepriserna kraftigt uppåt, vilket skulle påverka uthålligheten för kontrahenterna.
Enligt RIA Novosti talade generalen också om en fullständig kollaps för inkallelsen av värnpliktiga. Enligt general Makarov är det endast 11,7 % som är tjänstgöringsbara. Kring 60 % kan inte kallas in på grund av hälsoskäl. Till det ska läggas tidigare rapporter om hur unga män köper falska intyg eller bildar familjer för att undkomma värnplikten.
Eftersom Ryssland fladdrat fram och tillbaka med sitt personalförsörjningssystem tidigare, och nu ligger i ett blandsystem med kontraktssoldater och värnpliktiga, så finns det mycket som talar för att de inte kommer att nå sina personalmål. Ännu ett område, där det är skillnad på den uttalade ambitionen och det verkliga utfallet för den väldiga krigsmakten.
Omvälvningen av det ryska försvaret är enorm. Högre staber har skurits ned från 51000 i personalen till ungefär 13500. Försvarsministeriet satt förut i 20 olika byggnader i Moskva, idag i en enda. Antalet militära flygfält har minskat från 357 till 26 med hög standard och så vidare.
På den positiva sidan för rysk del noterar jag att de beslutat sig för att bygga två nya fabriker för att kunna producera S-500 luftvärn i framtiden. Dessa ska vara klara om två år. Flygförarnas flygtimmar är i år 90 till antalet. Nästa år ska de öka till 130 timmar för att slutligen nå målet 220 timmar per år. En siffra som mina flygande kollegor här hemma bara kan drömma om.
General Makarovs genomgång illustrerar väl det vanskliga i att bedöma hur det går med den ryska försvarsreformen. Ambitionerna är det dock inget fel på, och det är tydligt hur de satsar på luftstridskrafter och att kärnvapnen spelar den största rollen i både deras tånkande och satsningar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Förutom själva Afghanistan antar jag att han främst avsåg Uzbekistan och Tajikistan som hotas av Salafister precis som norra Kaukasus.
Ett annat, mer närliggande exempel, skulle kunna vara att Iran överraskande möter ett angrepp genom amfibieoperationer norrut i Kaspiska havet för att sätta sig på energiflödet från Turkmenistan och Kazakstan. Syftet med en sådan indirekt manöver skulle vara att dels försäkra sig om egen energi ifall de egna oljeterminalerna angrips, och dels att tvinga oljepriserna kraftigt uppåt, vilket skulle påverka uthålligheten för kontrahenterna.
Enligt RIA Novosti talade generalen också om en fullständig kollaps för inkallelsen av värnpliktiga. Enligt general Makarov är det endast 11,7 % som är tjänstgöringsbara. Kring 60 % kan inte kallas in på grund av hälsoskäl. Till det ska läggas tidigare rapporter om hur unga män köper falska intyg eller bildar familjer för att undkomma värnplikten.
Eftersom Ryssland fladdrat fram och tillbaka med sitt personalförsörjningssystem tidigare, och nu ligger i ett blandsystem med kontraktssoldater och värnpliktiga, så finns det mycket som talar för att de inte kommer att nå sina personalmål. Ännu ett område, där det är skillnad på den uttalade ambitionen och det verkliga utfallet för den väldiga krigsmakten.
Omvälvningen av det ryska försvaret är enorm. Högre staber har skurits ned från 51000 i personalen till ungefär 13500. Försvarsministeriet satt förut i 20 olika byggnader i Moskva, idag i en enda. Antalet militära flygfält har minskat från 357 till 26 med hög standard och så vidare.
På den positiva sidan för rysk del noterar jag att de beslutat sig för att bygga två nya fabriker för att kunna producera S-500 luftvärn i framtiden. Dessa ska vara klara om två år. Flygförarnas flygtimmar är i år 90 till antalet. Nästa år ska de öka till 130 timmar för att slutligen nå målet 220 timmar per år. En siffra som mina flygande kollegor här hemma bara kan drömma om.
General Makarovs genomgång illustrerar väl det vanskliga i att bedöma hur det går med den ryska försvarsreformen. Ambitionerna är det dock inget fel på, och det är tydligt hur de satsar på luftstridskrafter och att kärnvapnen spelar den största rollen i både deras tånkande och satsningar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-17
Monsunvindar i Mellanöstern
Våldsspiralen i Mellanöstern fortsätter. I Syrien utkämpas nu regelrätta strider mellan regimen och det numera beväpnade motståndet. Igår anföll avhoppare från armén en underrättelseanläggning väster om Damaskus. Det första större organiserade anfallet mot regimens säkerhetsstyrkor. Detta visar, liksom de liknande dödstalen på bägge sidor, att konflikten gått in i ett nytt skede - farligt nära ett inbördeskrig.
Utanför landet trappas också retoriken upp. Både Jordanien och Turkiet har höjt sitt tonläge mot den syriska regimen. Kung Abdullah blev den förste arabiske ledaren som uppmanade president Assad att avgå. I Rabat i Marocko möttes igår Arabförbundet för att diskutera den syriska krisen. Syrien valde att inte delta, och är nu avstängt från Arabförbundet. Resultatet blev en ny förlängning av tidsfristen, och här bor mycket av dilemmat för omvärlden avseende Syrien.
Efter Libyen är konceptet R2P i det närmaste ogenomförbart genom FN:s säkerhetsråd. Såväl Kina som Ryssland kommer under överskådlig tid inte släppa igenom några "inblandningar i inre angelägenheter" som det heter när de tänker på Tibet eller Tjetjenien. Legitimiteten finns i Arabförbundet som är lite splittrat. Några stater är inte med på båten, och andra kommer inte agera aktivit. Tidsutdräkten har numera en halveringstid. Först var det en överenskommelse 2/11 som sen följdes av fyra dagars tidsfrist, och nu tre. På norra sidan finns Turkiet som söker en helt ny roll i regionen. Som icke-arabiskt land är det ganska utmanande, men Turkiet har mycket muskler, såväl ekonomiskt som militärt. Därför har Turkiet en nyckelroll i dramat kring Syrien, något som Iran starkt motsätter sig.
Från Libanon rapporteras vissa beredskapshöjningar hos Hizbollah. Landets parlamentsledamöter slogs framför TV-kamerorna när läget i Syrien skulle debatteras. I Israel pågår fortfarande ömsesidiga angrepp mellan palestinska terroristgrupper i Gaza och det israeliska försvaret. En sådan attack från israeliskt flyg sårade den franske konsuln i Gaza, vilket spär på de spända relationerna mellan franska och israeliska ledare. Den israeliska försvarsstabschefen, generallöjtnant Benny Gantz, informerade ledamöter i Knesset att de israeliska försvarsstyrkorna snart blir tvungna att genomföra en mer omfattande operation i Gaza, om inte raketangreppen mot de södra delarna av Israel inte upphör.
Annars domineras media mest av nervkriget mellan Israel och Iran avseende de senares militära kärnvapenprogram. I helgen skedde en stor explosion, vissa uppgifter talar om två, vid en depå för robotsystemet Shahab. Minst 17 personer ska ha dödats, däribland chefen för Revolutionsgardets robotprogram. De officiella uppgifterna från Iran är att detta var en olycka, och att Israel inte ligger bakom explosionen. Israels försvarsminister Ehud Barak ville inte kommentera uppgifter om att Israel låg bakom, men sa att han hoppades att det skulle ske fler liknande händelser.
En annan linje som går i nyhetsflödet är om de så kallade Bunker-Busters, enorma bomber kring sex meter långa, som används för att slå ut mål som ligger begravda långt under marken. Enligt olika tidningsuppgifter, så ska Israel ha mottagit 55 stycken av dessa, det amerikanska flygvapnet ska få en leverans från Boeing, och det diskuteras att förse Qatars flygvapen med dessa också.
Här är ännu ett dilemma begravt i konflikten mellan Iran och omvärlden. En strategi som går ut på att inringa och isolera Iran genom uppbyggnad av dess grannar militärt innebär att omedelbart krig undviks samtidigt som rika oljestater blir en marknad för högteknologisk vapenindustri. Problemet med den strategin är två. Dels skulle det innebära en kapprustning, både med kärnvapen och konventionella styrkor. Detta skulle fullständigt underminera president Obamas vision om en kärnvapenfri värld. Detta är möjligen ett mindre problem i jämförelse med det lilla handlingsutrymmet presidenten har när det gäller att göra smarta överenskommelser med Iran, eftersom det stundar ett presidentval. Denna process kan skapa oförutsägbara effekter i frågor om regionen.
Den andra faktorn är Israel. Perceptionen hos ledarna kan vara sådan att de väljer vägen att slå till för att ta initiativet. Det är dock oklart var ledningarna för de olika försvars- och säkerhetsorganen står i frågan. Det är en sak att genomföra en sju dagar lång kampanj för att slå ut kärnaläggningar och robotbaser, det är en helt annan att orka slåss i sju, eller varför inte sjuttio år.
Expect the unexpected!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Utanför landet trappas också retoriken upp. Både Jordanien och Turkiet har höjt sitt tonläge mot den syriska regimen. Kung Abdullah blev den förste arabiske ledaren som uppmanade president Assad att avgå. I Rabat i Marocko möttes igår Arabförbundet för att diskutera den syriska krisen. Syrien valde att inte delta, och är nu avstängt från Arabförbundet. Resultatet blev en ny förlängning av tidsfristen, och här bor mycket av dilemmat för omvärlden avseende Syrien.
Efter Libyen är konceptet R2P i det närmaste ogenomförbart genom FN:s säkerhetsråd. Såväl Kina som Ryssland kommer under överskådlig tid inte släppa igenom några "inblandningar i inre angelägenheter" som det heter när de tänker på Tibet eller Tjetjenien. Legitimiteten finns i Arabförbundet som är lite splittrat. Några stater är inte med på båten, och andra kommer inte agera aktivit. Tidsutdräkten har numera en halveringstid. Först var det en överenskommelse 2/11 som sen följdes av fyra dagars tidsfrist, och nu tre. På norra sidan finns Turkiet som söker en helt ny roll i regionen. Som icke-arabiskt land är det ganska utmanande, men Turkiet har mycket muskler, såväl ekonomiskt som militärt. Därför har Turkiet en nyckelroll i dramat kring Syrien, något som Iran starkt motsätter sig.
Från Libanon rapporteras vissa beredskapshöjningar hos Hizbollah. Landets parlamentsledamöter slogs framför TV-kamerorna när läget i Syrien skulle debatteras. I Israel pågår fortfarande ömsesidiga angrepp mellan palestinska terroristgrupper i Gaza och det israeliska försvaret. En sådan attack från israeliskt flyg sårade den franske konsuln i Gaza, vilket spär på de spända relationerna mellan franska och israeliska ledare. Den israeliska försvarsstabschefen, generallöjtnant Benny Gantz, informerade ledamöter i Knesset att de israeliska försvarsstyrkorna snart blir tvungna att genomföra en mer omfattande operation i Gaza, om inte raketangreppen mot de södra delarna av Israel inte upphör.
Annars domineras media mest av nervkriget mellan Israel och Iran avseende de senares militära kärnvapenprogram. I helgen skedde en stor explosion, vissa uppgifter talar om två, vid en depå för robotsystemet Shahab. Minst 17 personer ska ha dödats, däribland chefen för Revolutionsgardets robotprogram. De officiella uppgifterna från Iran är att detta var en olycka, och att Israel inte ligger bakom explosionen. Israels försvarsminister Ehud Barak ville inte kommentera uppgifter om att Israel låg bakom, men sa att han hoppades att det skulle ske fler liknande händelser.
En annan linje som går i nyhetsflödet är om de så kallade Bunker-Busters, enorma bomber kring sex meter långa, som används för att slå ut mål som ligger begravda långt under marken. Enligt olika tidningsuppgifter, så ska Israel ha mottagit 55 stycken av dessa, det amerikanska flygvapnet ska få en leverans från Boeing, och det diskuteras att förse Qatars flygvapen med dessa också.
Här är ännu ett dilemma begravt i konflikten mellan Iran och omvärlden. En strategi som går ut på att inringa och isolera Iran genom uppbyggnad av dess grannar militärt innebär att omedelbart krig undviks samtidigt som rika oljestater blir en marknad för högteknologisk vapenindustri. Problemet med den strategin är två. Dels skulle det innebära en kapprustning, både med kärnvapen och konventionella styrkor. Detta skulle fullständigt underminera president Obamas vision om en kärnvapenfri värld. Detta är möjligen ett mindre problem i jämförelse med det lilla handlingsutrymmet presidenten har när det gäller att göra smarta överenskommelser med Iran, eftersom det stundar ett presidentval. Denna process kan skapa oförutsägbara effekter i frågor om regionen.
Den andra faktorn är Israel. Perceptionen hos ledarna kan vara sådan att de väljer vägen att slå till för att ta initiativet. Det är dock oklart var ledningarna för de olika försvars- och säkerhetsorganen står i frågan. Det är en sak att genomföra en sju dagar lång kampanj för att slå ut kärnaläggningar och robotbaser, det är en helt annan att orka slåss i sju, eller varför inte sjuttio år.
Expect the unexpected!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-14
Hotet ökat mot civil flygtrafik?
I helgen blev det känt att Israel accelererar sina planer på att förse den civila flygtrafiken med motmedel mot värmesökande luftvärnsrobotar. Motmedelsystemet går under namnet C-MUSIC (Commercial - Multi-Spektral Infrared Capability). Enligt Washington Post handlar det om en satsning på 135 M $ för 100 st trafikplan som opereras av israeliska flygbolag.
Israeliska Haaretz skriver även att regeringen är beredd att kompensera bolagen för fördyrade bränslekostnader som uppstår i samband med att motmedelsutrustningen monteras på planen, vilket ger ökat luftmotstånd.
Det är naturligtvis Libyen som spökar. Amerikanska uppgifter gör gällande att upp till 20000 luftvärnsrobotar inte är inräknade i de inventeringar som görs. Den libyske generalen Mohammad Adia sa förra månaden att det saknas ungefär 5000 luftvärnsrobotar från den tidigare regimens depåer. I somras försökte en palestinsk terroristgrupp skjuta ned en israelisk militärhelikopter i samband med att denna jagade den grupp som utförde ett eldöverfall utanför Eilat med åtta döda som resultat.
Utöver plundrade depåer i Libyen finns det anledning att hålla ögonen på Hizbollah som enligt Jane's mottagit iranska Misagh-system liksom kinesiska OW-1. Nu bedömer jag att dessa i första hand är avsedda för försvar mot israeliska luftstridskrafter, men om organisationen/partiet i någon framtid skulle upplösas finns det en kapacitet att överta.
Den första kända attacken mot civilt trafikflyg med luftvärnsrobotar utfördes av den palestinska gruppen Svarta September 1973. Med hjälp av MANPADS - Man-portable Air Defense System - sköt gruppen mot ett israeliskt El Al-plan i Rom utan framgång. Sedan dess har över tusen människor dödats i olika attacker. Den senaste spektakulära genomfördes 2002 av Al Qaida i Mombasa, Kenya. Två stycken SA-7 sköts mot ett flygplan från israeliska Arkia, men bägge två missade sitt mål.
I samband med detta uttalade den dåvarande israeliska utrikesministern, en viss Benjamin Netanhayu, att vi skulle få en drastiskt förändrad värld den dagen flygplan började ramla ned från skyn nedskjutna av luftvärn. Nu gjordes det uttalandet året efter 11. september, så det speglar mer den tidens tänkande. Det finns emellertid anledning att ta de nya uppgifterna på allvar, främst för Mellanöstern och Afrika som ligger närmast Libyen och har en mängd konflikter.
Enligt helgens uppgifter ska ombyggnaden av planen vara helt färdig 2013. Om vi tänker baklänges, så innebär det att det finns ett reellt hot mot flygplan associerade med Israel. Att ta en sådan kostnad, även i form av produktionsbortfall under ombyggnation i en hårt konkurrensutsatt industri, torde stämma till eftertanke. Hur andra flygbolag med trafik till Israel kommer göra vet jag inte, men det skulle förvåna mig om de inte låg efter i processen. Motkraften i denna utveckling ligger i att diverse grupper vet att de skulle bli utsatta för en formidabel jakt av världens stater, om de börjar ta sikte på den civila flygtrafiken. I få frågor samarbetar de större makterna bättre än i frågan om skyddet mot terrorism.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Israeliska Haaretz skriver även att regeringen är beredd att kompensera bolagen för fördyrade bränslekostnader som uppstår i samband med att motmedelsutrustningen monteras på planen, vilket ger ökat luftmotstånd.
Det är naturligtvis Libyen som spökar. Amerikanska uppgifter gör gällande att upp till 20000 luftvärnsrobotar inte är inräknade i de inventeringar som görs. Den libyske generalen Mohammad Adia sa förra månaden att det saknas ungefär 5000 luftvärnsrobotar från den tidigare regimens depåer. I somras försökte en palestinsk terroristgrupp skjuta ned en israelisk militärhelikopter i samband med att denna jagade den grupp som utförde ett eldöverfall utanför Eilat med åtta döda som resultat.
Utöver plundrade depåer i Libyen finns det anledning att hålla ögonen på Hizbollah som enligt Jane's mottagit iranska Misagh-system liksom kinesiska OW-1. Nu bedömer jag att dessa i första hand är avsedda för försvar mot israeliska luftstridskrafter, men om organisationen/partiet i någon framtid skulle upplösas finns det en kapacitet att överta.
Den första kända attacken mot civilt trafikflyg med luftvärnsrobotar utfördes av den palestinska gruppen Svarta September 1973. Med hjälp av MANPADS - Man-portable Air Defense System - sköt gruppen mot ett israeliskt El Al-plan i Rom utan framgång. Sedan dess har över tusen människor dödats i olika attacker. Den senaste spektakulära genomfördes 2002 av Al Qaida i Mombasa, Kenya. Två stycken SA-7 sköts mot ett flygplan från israeliska Arkia, men bägge två missade sitt mål.
I samband med detta uttalade den dåvarande israeliska utrikesministern, en viss Benjamin Netanhayu, att vi skulle få en drastiskt förändrad värld den dagen flygplan började ramla ned från skyn nedskjutna av luftvärn. Nu gjordes det uttalandet året efter 11. september, så det speglar mer den tidens tänkande. Det finns emellertid anledning att ta de nya uppgifterna på allvar, främst för Mellanöstern och Afrika som ligger närmast Libyen och har en mängd konflikter.
Enligt helgens uppgifter ska ombyggnaden av planen vara helt färdig 2013. Om vi tänker baklänges, så innebär det att det finns ett reellt hot mot flygplan associerade med Israel. Att ta en sådan kostnad, även i form av produktionsbortfall under ombyggnation i en hårt konkurrensutsatt industri, torde stämma till eftertanke. Hur andra flygbolag med trafik till Israel kommer göra vet jag inte, men det skulle förvåna mig om de inte låg efter i processen. Motkraften i denna utveckling ligger i att diverse grupper vet att de skulle bli utsatta för en formidabel jakt av världens stater, om de börjar ta sikte på den civila flygtrafiken. I få frågor samarbetar de större makterna bättre än i frågan om skyddet mot terrorism.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-13
Sanningens syriska sandaler
Syriens politiska isolering ökade igår när Arabförbundet i Kairo beslutade sig för att stänga av landet från förbundet till dess landet implementerar den fredsplan parterna kom överens om 2. november. På onsdag kommer en uppföljning att ske. Har inte något hänt, så kommer ekonomiska sanktioner från Arabförbundet att införas. Medlemmarna har uppmanats att ta hem sina ambassadörer. Arabförbundet kallade också till sig den syriska oppositionen för samtal om hur en maktöverföring skulle kunna ske.
Assad har inte varit overksam den senaste tiden. Under de elva dagar som förflutit sedan Arabförbundet ställde ut sitt ultimatum, så har regimen dödat 250-300 protesterande. En del intressanta förändringar har skett i sammanstötningarna mellan regimens styrkor och de protesterande. Dels förekommer det numera sammanstötningar, där förlusterna är jämbördiga på bägge sidorna. Detta indikerar en ökad beväpning av den syriska oppositionen. Dels ökar användningen av prickskyttar på regeringssidan, vilket indikerar en ökad målmedvetenhet att begränsa striderna till det absolut nödvändiga. Det behöver inte betyda detta, för efter åtta månaders oro har ekonomin tagit stryk, och det kan helt enkelt vara för dyrt att operera från stridsfordon i lika stor omfattning som förut. Till detta kommer ett ökat antal avhopp från den syriska armén som tar vapen med sig och beger sig till otillgängliga områden i och utanför landet för att organisera ett väpnat motstånd.
Syriska trupper har också utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra smuggling av vapen till landet, och också försvåra att dissidenter flyr landet. Libanons president Suleiman bekräftade i veckan att gränsavsnitt har minerats av Syrien, och igår skadades en civil libanes allvarligt i en minexplosion i en gränsby mellan de bägge länderna.
Med det ökade trycket mot Iran, så blir också utomstående lierade med Syrien mer upptagna med risken för ett regionalt krig än tidigare. Med stor sannolikhet har officerare ur det iranska revolutionsgardet agerat rådgivare till de syriska säkerhetsstyrkorna, och det finns flera rapporter om att Hizbollah ska ha varit behjälpliga i striderna mot folkmassorna i Syrien. Om konflikten mellan Iran och omvärlden fortsätter på samma nivå är risken stor för att Assad i praktiken förlorar direkt stöd från Iran och Hizbollah, vilket försvagar regimen på sikt.
Familjen Assad har dock klamrat sig fast vid makten under lång tid, och får ingalunda underskattas. Det är ganska tydligt att landet, även under Obamas presidentskap, hittills lyckats att framgångsrikt kryssa mellan hot, samtal och pragmatiska eftergifter på ett sätt som inneburit status quo i verkligheten. I går kväll attackerade regimsupportrar diplomatiska byggnader för Saudiarabien, Qatar och Turkiet.
Den minskade legimiteten i regionen som Assad fått genom att säga en sak och göra en annan gång på gång är ett hårt slag för regimen.
Med ökad isolering ökar pressen att handla för att återta initiativet. En möjlig utväg är att låta pålitligt folk genomföra en militärkupp som liknar den i Egypten. Bakom en front av en militärjunta kan familjen Assad sedan fortsätta styra landet. För att återskapa legitimteten i regionen kan regimen också vända sig mot Israel. Problemet med den linjen är att Syrien är alldeles för svagt militärt relativt Israel, vilket gör en sådan väg äventyrlig.
Mellanöstern bubblar nu av rykten och misstänksamhet. Inte minst sedan de två stora explosionerna i Teherans förorter igår på baser som tillhör Revolutionsgardet. Med rykten som spelar på rädslor ökar risken för oöverlagt handlande när passionerna får styra. Det är därför som den ryske presidenten Medvedev varnar för att retoriken i regionen är farlig, och det gäller i högsta grad Syrien och Iran.
"En bra lögn kan gå mellan Bagdad och Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Assad har inte varit overksam den senaste tiden. Under de elva dagar som förflutit sedan Arabförbundet ställde ut sitt ultimatum, så har regimen dödat 250-300 protesterande. En del intressanta förändringar har skett i sammanstötningarna mellan regimens styrkor och de protesterande. Dels förekommer det numera sammanstötningar, där förlusterna är jämbördiga på bägge sidorna. Detta indikerar en ökad beväpning av den syriska oppositionen. Dels ökar användningen av prickskyttar på regeringssidan, vilket indikerar en ökad målmedvetenhet att begränsa striderna till det absolut nödvändiga. Det behöver inte betyda detta, för efter åtta månaders oro har ekonomin tagit stryk, och det kan helt enkelt vara för dyrt att operera från stridsfordon i lika stor omfattning som förut. Till detta kommer ett ökat antal avhopp från den syriska armén som tar vapen med sig och beger sig till otillgängliga områden i och utanför landet för att organisera ett väpnat motstånd.
Syriska trupper har också utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra smuggling av vapen till landet, och också försvåra att dissidenter flyr landet. Libanons president Suleiman bekräftade i veckan att gränsavsnitt har minerats av Syrien, och igår skadades en civil libanes allvarligt i en minexplosion i en gränsby mellan de bägge länderna.
Med det ökade trycket mot Iran, så blir också utomstående lierade med Syrien mer upptagna med risken för ett regionalt krig än tidigare. Med stor sannolikhet har officerare ur det iranska revolutionsgardet agerat rådgivare till de syriska säkerhetsstyrkorna, och det finns flera rapporter om att Hizbollah ska ha varit behjälpliga i striderna mot folkmassorna i Syrien. Om konflikten mellan Iran och omvärlden fortsätter på samma nivå är risken stor för att Assad i praktiken förlorar direkt stöd från Iran och Hizbollah, vilket försvagar regimen på sikt.
Familjen Assad har dock klamrat sig fast vid makten under lång tid, och får ingalunda underskattas. Det är ganska tydligt att landet, även under Obamas presidentskap, hittills lyckats att framgångsrikt kryssa mellan hot, samtal och pragmatiska eftergifter på ett sätt som inneburit status quo i verkligheten. I går kväll attackerade regimsupportrar diplomatiska byggnader för Saudiarabien, Qatar och Turkiet.
Den minskade legimiteten i regionen som Assad fått genom att säga en sak och göra en annan gång på gång är ett hårt slag för regimen.
Med ökad isolering ökar pressen att handla för att återta initiativet. En möjlig utväg är att låta pålitligt folk genomföra en militärkupp som liknar den i Egypten. Bakom en front av en militärjunta kan familjen Assad sedan fortsätta styra landet. För att återskapa legitimteten i regionen kan regimen också vända sig mot Israel. Problemet med den linjen är att Syrien är alldeles för svagt militärt relativt Israel, vilket gör en sådan väg äventyrlig.
Mellanöstern bubblar nu av rykten och misstänksamhet. Inte minst sedan de två stora explosionerna i Teherans förorter igår på baser som tillhör Revolutionsgardet. Med rykten som spelar på rädslor ökar risken för oöverlagt handlande när passionerna får styra. Det är därför som den ryske presidenten Medvedev varnar för att retoriken i regionen är farlig, och det gäller i högsta grad Syrien och Iran.
"En bra lögn kan gå mellan Bagdad och Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-11
Gazprom's militarisering går vidare
Vår värld har de senaste två decennierna fått uppleva en privatisering av både militär och civil säkerhet. Varumärken som Blackwater (numera Xe) har blivit kända för allmänheten, och det har skrivits mycket om begrepp som Private Military Companies. Vi tenderar att diskutera de stora amerikanska och brittiska drakarna i branschen, eftersom vi inte vet särskilt mycket om andra.
I samband med invigningen av NordStream kom jag att intressera mig för det jättelika ryska energibolaget Gazprom, eller rättare sagt den privatmilitära delen av Gazprom.
Sedan tidigare opererar Gazprom Space Systems flera satelliter för telekommunikationer, och sköt förra månaden upp sin femte satellit. Med dessa kan företaget hyra ut kapacitet för telefoni och television i Centralasien och Mellanöstern, t ex i Irak, där British Petroleum hyr utrymme. Intressant nog har det polska försvaret hyrt kapacitet av Gazprom Space Systems de senaste fyra åren för att kommunicera med trupperna i Afghanistan. Den polske försvarsministern Tomasz Siemoniak beordrade nyligen det polska kontraspionaget att utreda frågan. I nästa upphandling kommer bara företag som redan säljer satellittjänster till EU och NATO att komma i fråga.
Represententer ur Gazprom studerar också tillsammans bland annat med Japan hur man ska kunna klarlägga utbredningen av gasfält i Sibirien med hjälp av Syntetisk Apertur Radar (SAR) från satelliter. Det indikerar att företaget har planer på att skjuta upp sådana satelliter på sikt. Eftersom SAR-satelliter skapar radarbilder, så kan företaget skaffa sig en allväderskälla som med den tekniska utvecklingen har en hög upplösning. Det finns också planer på att skjuta upp två optiska satelliter för meterologiska observationer över Arktis som jag förmodar också kommer att opereras av företaget.
Under mina efterforskningar ramlade jag dessutom över en intressant artikel i Military Review från förra året om militariseringen av Gazprom. Bland annat handlar artikeln om de UAV:er från Irkut som företaget disponerar. Artikelförfattaren, LtCdr Cindy Hunt, US Navy Reserve, pekar dessutom på företagets ekonomiska muskler som ger möjligheter att anskaffa betydligt bättre system på sikt. Företaget har också tillsammans med företaget Transneft undantag i den ryska lagen som gör det möjligt att beväpna sin personal. Med tanke på att företaget har 20000 säkerhetsvakter för bevakning av sina 15000 mil långa pipelines är detta en intressant utveckling. Väst privatiserar den militära logistiken, medan Ryssland militariserar företagens säkerhet. Med 20000 beväpnade män, UAV:er och egna satelliter har företaget numera konturerna av en modern försvarsmakt.
Gazprom är ett självmedvetet imperium som byggts upp med inkomsterna från råvarorna i det väldiga riket. Så självmedvetet att ett internt skämt lyder:
"Come over to our office and have some champagne. We like to serve it the Ukranian way - no gas"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I samband med invigningen av NordStream kom jag att intressera mig för det jättelika ryska energibolaget Gazprom, eller rättare sagt den privatmilitära delen av Gazprom.
Sedan tidigare opererar Gazprom Space Systems flera satelliter för telekommunikationer, och sköt förra månaden upp sin femte satellit. Med dessa kan företaget hyra ut kapacitet för telefoni och television i Centralasien och Mellanöstern, t ex i Irak, där British Petroleum hyr utrymme. Intressant nog har det polska försvaret hyrt kapacitet av Gazprom Space Systems de senaste fyra åren för att kommunicera med trupperna i Afghanistan. Den polske försvarsministern Tomasz Siemoniak beordrade nyligen det polska kontraspionaget att utreda frågan. I nästa upphandling kommer bara företag som redan säljer satellittjänster till EU och NATO att komma i fråga.
Represententer ur Gazprom studerar också tillsammans bland annat med Japan hur man ska kunna klarlägga utbredningen av gasfält i Sibirien med hjälp av Syntetisk Apertur Radar (SAR) från satelliter. Det indikerar att företaget har planer på att skjuta upp sådana satelliter på sikt. Eftersom SAR-satelliter skapar radarbilder, så kan företaget skaffa sig en allväderskälla som med den tekniska utvecklingen har en hög upplösning. Det finns också planer på att skjuta upp två optiska satelliter för meterologiska observationer över Arktis som jag förmodar också kommer att opereras av företaget.
Under mina efterforskningar ramlade jag dessutom över en intressant artikel i Military Review från förra året om militariseringen av Gazprom. Bland annat handlar artikeln om de UAV:er från Irkut som företaget disponerar. Artikelförfattaren, LtCdr Cindy Hunt, US Navy Reserve, pekar dessutom på företagets ekonomiska muskler som ger möjligheter att anskaffa betydligt bättre system på sikt. Företaget har också tillsammans med företaget Transneft undantag i den ryska lagen som gör det möjligt att beväpna sin personal. Med tanke på att företaget har 20000 säkerhetsvakter för bevakning av sina 15000 mil långa pipelines är detta en intressant utveckling. Väst privatiserar den militära logistiken, medan Ryssland militariserar företagens säkerhet. Med 20000 beväpnade män, UAV:er och egna satelliter har företaget numera konturerna av en modern försvarsmakt.
Gazprom är ett självmedvetet imperium som byggts upp med inkomsterna från råvarorna i det väldiga riket. Så självmedvetet att ett internt skämt lyder:
"Come over to our office and have some champagne. We like to serve it the Ukranian way - no gas"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-10
NBG till slaktbänken?
Svenska Dagbladet har idag artiklar om diskussionerna kring Nordic Battlegroup i riksdagens Försvarsutskott. För närvarande ser det ut som om regeringen inte får något stöd för att Sverige tar på sig ramansvaret för en stridsgrupp första halvåret 2014.
Försvarsminister Sten Tolgfors är mycket kritisk i ett uttalande till SvD mot oppositionen. Försvarsminstern har helt klart rätt när han poängterar att NBG möjliggjorde den snabba insatsen i Libyen. Ett delsystem i NBG togs ut, putsades till och ställdes under NATO-befäl, vilket gav MVG för Sverige och Försvarsmakten när det gäller leverans. Å andra sidan, så är det exemplet på att det är väl övade förband som ger statsmakterna handlingsfrihet att handla, och inte så mycket organisationsformen (NBG) i sig. Vad hade hänt om Libyen startat i oktober istället? Då hade vi haft en C-130, ett skyttekompani och en enhet ur specialförbanden i verktygslådan.
NBG har tjänat två syften för svensk del. På strategisk nivå har Sverige velat signalera att vi är beredda att ta ansvar, och att vi inte vill se en uppdelning i ett A- och ett B-lag. För Försvarsmakten har NBG inneburit en fokuspunkt och en katalysator för omställningen till ett nytt försvar. NBG har tjänat oss väl, för att låna en välbekant formulering.
Läget är nu emellertid lite annorlunda. Europa håller på att delas upp i både A-, B-, C- och D-lag ekonomiskt, vilket kommer att slå igenom i ländernas beredvillighet att binda upp sig i militär beredskap på medellång sikt inom ramen för EU. Ingen av EU:s stridsgrupper har ännu använts, vilket urholkar trovärdigheten för konceptet efter hand. Sverige är beroende av de andra ländernas deltagande på minst oförändrad nivå, för att inte en eventuell NBG 14 ska bli ännu mer svenskt dominerad. När det gäller handlingsfriheten skulle vi antagligen ha mer att hämta om vi höll mindre enheter ur de olika stridskrafterna i samma beredskap som NBG över tiden.
För Försvarsmakten återstår fördelen att kunna samlat uppträda i en insatsstyrka med enheter ur alla försvarsgrenar. Som katalysator är NBG uppgift färdig. Rent produktionsmässigt blir det en större belastning, eftersom Försvarsmakten var tredje år måste kraftsamla sin produktion. Det innebär rimligen att den totala kapaciteten inte blir fullt utnyttjad 5/6 av tiden.
Det finns ett skäl till som talar för att NBG 14 blir av som regeringen vill. Då handlar det om vilka utfästelser som Sverige gjort i EU-kretsen inför 2014. En "oerhörd prestigeförlust" om Sverige inte tar ansvaret säger Folkpartiets talesman, Allan Widman, till SvD. Det är naturligtvis viktigt att vi kan stå för det vi säger, om vi nu gjort någon utfästelse. Jag tror som Allan Widman, det kan bli en överenskommelse om NBG 14 till slut. Men allting har ett pris, och en upptinad NBG har nu fått ett högt kilopris i Försvarsutskottet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Försvarsminister Sten Tolgfors är mycket kritisk i ett uttalande till SvD mot oppositionen. Försvarsminstern har helt klart rätt när han poängterar att NBG möjliggjorde den snabba insatsen i Libyen. Ett delsystem i NBG togs ut, putsades till och ställdes under NATO-befäl, vilket gav MVG för Sverige och Försvarsmakten när det gäller leverans. Å andra sidan, så är det exemplet på att det är väl övade förband som ger statsmakterna handlingsfrihet att handla, och inte så mycket organisationsformen (NBG) i sig. Vad hade hänt om Libyen startat i oktober istället? Då hade vi haft en C-130, ett skyttekompani och en enhet ur specialförbanden i verktygslådan.
NBG har tjänat två syften för svensk del. På strategisk nivå har Sverige velat signalera att vi är beredda att ta ansvar, och att vi inte vill se en uppdelning i ett A- och ett B-lag. För Försvarsmakten har NBG inneburit en fokuspunkt och en katalysator för omställningen till ett nytt försvar. NBG har tjänat oss väl, för att låna en välbekant formulering.
Läget är nu emellertid lite annorlunda. Europa håller på att delas upp i både A-, B-, C- och D-lag ekonomiskt, vilket kommer att slå igenom i ländernas beredvillighet att binda upp sig i militär beredskap på medellång sikt inom ramen för EU. Ingen av EU:s stridsgrupper har ännu använts, vilket urholkar trovärdigheten för konceptet efter hand. Sverige är beroende av de andra ländernas deltagande på minst oförändrad nivå, för att inte en eventuell NBG 14 ska bli ännu mer svenskt dominerad. När det gäller handlingsfriheten skulle vi antagligen ha mer att hämta om vi höll mindre enheter ur de olika stridskrafterna i samma beredskap som NBG över tiden.
För Försvarsmakten återstår fördelen att kunna samlat uppträda i en insatsstyrka med enheter ur alla försvarsgrenar. Som katalysator är NBG uppgift färdig. Rent produktionsmässigt blir det en större belastning, eftersom Försvarsmakten var tredje år måste kraftsamla sin produktion. Det innebär rimligen att den totala kapaciteten inte blir fullt utnyttjad 5/6 av tiden.
Det finns ett skäl till som talar för att NBG 14 blir av som regeringen vill. Då handlar det om vilka utfästelser som Sverige gjort i EU-kretsen inför 2014. En "oerhörd prestigeförlust" om Sverige inte tar ansvaret säger Folkpartiets talesman, Allan Widman, till SvD. Det är naturligtvis viktigt att vi kan stå för det vi säger, om vi nu gjort någon utfästelse. Jag tror som Allan Widman, det kan bli en överenskommelse om NBG 14 till slut. Men allting har ett pris, och en upptinad NBG har nu fått ett högt kilopris i Försvarsutskottet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-08
Highway to hell?
Idag [Edit] eller i morgon - rapporten kan skjutas fram [Slut Edit] kommer Internationella Atomenergiorganet, IAEA, med sin nya rapport om det iranska atomprogrammet. Rapporten förväntas, enligt publicerade läckor, visa att Iran med hjälp från omvärlden lyckats bemästra själva detonationsförloppet av ett kärnvapen. Det skulle innebära att landet har kärnvapen inom räckhåll. Robotteknologi finns liksom en hel del uranium samlat. Tiden från beslut till att Iran har ett färdigt vapen kan därmed vara mindre än ett år, i värsta fall några månader.
De olika psykologiska operationerna kring Iran och Israel/Väst fortsätter. Sedan förra artikeln har Israels president, Simon Peres, sagt att den militära lösningen ligger närmare än den diplomatiska. Olika amerikanska företrädare har signalerat dels att USA inte är helt övertygat om att Israel kommer förvarna landet inför en eventuell attack på Iran, och dels att det största hotet för närvarande mot amerikansk säkerhet är....Iran. De ryska och franska utrikesministrarna, Lavrov och Juppe, har varnat för de oförutsägbara konsekvenserna av en israelisk attack. Iranierna själva är stridslystna och hävdar bland annat att USA och Israel är som inträngda katter i ett hörn. President Ahmadinejad varnar för iranska motåtgärder.
Alla dessa utspel är svåra att värdera. Är de uttryck för farhågor eller rena hot? Finns det någon substans bakom eventuella hot? Vill sändaren påverka andra aktörer att agera i sitt ställe? Försöker någon försvåra den egna sidans aggressiva åtgärder för att vederbörande inte tror på de egna planerna?
Dessa frågor måste också värderas mot de inblandades intressen. Hur vill president Obama uppfattas inför presidentvalet 2012? Hur drabbar eventuella sanktioner mot Irans centralbank den kinesiska oljeimporten? Vill Saudiarabien ha amerikanskt stöd för avväpning av den iranska kärnvapenframställningen? Kan några av aktörerna vilja pressa Iran så hårt med sanktioner att regimen imploderar och mer gästvänliga krafter kommer till makten?
För Sveriges del är frågan om de iranska kärnvapnen och omvärlden sätt att hantera denna kris viktig av minst tre skäl. För det första är det ett uttalat svenskt intresse att kärnvapenspridningen inte fortsätter, helst ska det ske en kärnvapennedrustning. Ett Iran med kärnvapen kan komma att innebära att Saudiarabien, Turkiet och Egypten går samma väg. Andra möjliga länder är så småningom Irak, Förenade Arabemiraten och varför inte Libyen? Därför ligger det i vårt intresse att Iran istället väljer en fredlig väg med sitt kärnenergiprogram. Frågan är bara hur de ska övertygas om detta.
Ett Iran med kärnvapen får utökad handlingsfrihet att gå på offensiven genom ombud. Diverse organisationer kan agera med en helt annan säkerhet och stöd från det iranska revolutionsgardet under skyddet av dessa vapen, vilket ökar sannolikheten för våldsamheter över tid i regionen. En attack som fördröjer det iranska programmet med några år kan utlösa olika reaktioner. Dels kan ovanstående fortfarande inträffa, dels kan den iranska beslutsamheten att verkligen fullfölja ett program bli monumental. Alla dessa möjliga negativa utfall kan resultera i kraftigt höjda oljepriser, vilket inverkar menligt på den globala ekonomin. Det i sin tur är mindre fördelaktigt för vår handelsnation.
Det tredje skälet är de potentiella robotbanor som går från Iran över vår del av Europa mot USA, och vice versa. För närvarande bedöms den iranska roboten Shabab-3 ha en räckvidd kring 200 mil. Denna räckvidd kan vara mångfaldigad om ett decennium, vilket förklarar varför USA är intresserade av att patrullera Östersjön med en Aegiskryssare . Ett Iran med kärnvapen kan förändra vår bild av NATO:s gemensamma robotförsvar och/eller påverka vår egen utformning av det egna luftförsvaret. En Aegiskryssare i Östersjön kan också bli en källa till friktioner mellan USA och Ryssland, eftersom ett system av dessa fartyg kan degradera den ryska förstaslagsförmågan betydligt samtidigt som Iran hålls under uppsikt.
Nya utspel är att följa efter dagens rapport. Utrymmet för misstag minskar. Risken ökar att något utspel tas för intäkt för nya utspel eller handlingar baserat på rädsla, ödestro eller annat i en ständigt stigande ström av aggression. Motsatsen till det gamla persiska ordspråket:
Med växande förstånd minskar pratlusten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
De olika psykologiska operationerna kring Iran och Israel/Väst fortsätter. Sedan förra artikeln har Israels president, Simon Peres, sagt att den militära lösningen ligger närmare än den diplomatiska. Olika amerikanska företrädare har signalerat dels att USA inte är helt övertygat om att Israel kommer förvarna landet inför en eventuell attack på Iran, och dels att det största hotet för närvarande mot amerikansk säkerhet är....Iran. De ryska och franska utrikesministrarna, Lavrov och Juppe, har varnat för de oförutsägbara konsekvenserna av en israelisk attack. Iranierna själva är stridslystna och hävdar bland annat att USA och Israel är som inträngda katter i ett hörn. President Ahmadinejad varnar för iranska motåtgärder.
Alla dessa utspel är svåra att värdera. Är de uttryck för farhågor eller rena hot? Finns det någon substans bakom eventuella hot? Vill sändaren påverka andra aktörer att agera i sitt ställe? Försöker någon försvåra den egna sidans aggressiva åtgärder för att vederbörande inte tror på de egna planerna?
Dessa frågor måste också värderas mot de inblandades intressen. Hur vill president Obama uppfattas inför presidentvalet 2012? Hur drabbar eventuella sanktioner mot Irans centralbank den kinesiska oljeimporten? Vill Saudiarabien ha amerikanskt stöd för avväpning av den iranska kärnvapenframställningen? Kan några av aktörerna vilja pressa Iran så hårt med sanktioner att regimen imploderar och mer gästvänliga krafter kommer till makten?
För Sveriges del är frågan om de iranska kärnvapnen och omvärlden sätt att hantera denna kris viktig av minst tre skäl. För det första är det ett uttalat svenskt intresse att kärnvapenspridningen inte fortsätter, helst ska det ske en kärnvapennedrustning. Ett Iran med kärnvapen kan komma att innebära att Saudiarabien, Turkiet och Egypten går samma väg. Andra möjliga länder är så småningom Irak, Förenade Arabemiraten och varför inte Libyen? Därför ligger det i vårt intresse att Iran istället väljer en fredlig väg med sitt kärnenergiprogram. Frågan är bara hur de ska övertygas om detta.
Ett Iran med kärnvapen får utökad handlingsfrihet att gå på offensiven genom ombud. Diverse organisationer kan agera med en helt annan säkerhet och stöd från det iranska revolutionsgardet under skyddet av dessa vapen, vilket ökar sannolikheten för våldsamheter över tid i regionen. En attack som fördröjer det iranska programmet med några år kan utlösa olika reaktioner. Dels kan ovanstående fortfarande inträffa, dels kan den iranska beslutsamheten att verkligen fullfölja ett program bli monumental. Alla dessa möjliga negativa utfall kan resultera i kraftigt höjda oljepriser, vilket inverkar menligt på den globala ekonomin. Det i sin tur är mindre fördelaktigt för vår handelsnation.
Det tredje skälet är de potentiella robotbanor som går från Iran över vår del av Europa mot USA, och vice versa. För närvarande bedöms den iranska roboten Shabab-3 ha en räckvidd kring 200 mil. Denna räckvidd kan vara mångfaldigad om ett decennium, vilket förklarar varför USA är intresserade av att patrullera Östersjön med en Aegiskryssare . Ett Iran med kärnvapen kan förändra vår bild av NATO:s gemensamma robotförsvar och/eller påverka vår egen utformning av det egna luftförsvaret. En Aegiskryssare i Östersjön kan också bli en källa till friktioner mellan USA och Ryssland, eftersom ett system av dessa fartyg kan degradera den ryska förstaslagsförmågan betydligt samtidigt som Iran hålls under uppsikt.
Nya utspel är att följa efter dagens rapport. Utrymmet för misstag minskar. Risken ökar att något utspel tas för intäkt för nya utspel eller handlingar baserat på rädsla, ödestro eller annat i en ständigt stigande ström av aggression. Motsatsen till det gamla persiska ordspråket:
Med växande förstånd minskar pratlusten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)