Debatt: Sverige behöver en civil underrättelsemyndighet

Av Carol Paraniak, överste. Öv Paraniak har varit C J 2 vid Insatsstaben, och tjänstgjort som C J 3 i EU:s OHQ under Tchadinsatsen.

Relevant kunskap om omvärlden är avgörande element för att de viktigaste beslutfattarna i riket ska kunna fatta rätt beslut i varje given situation. Inom utrikes- försvars- och säkerhetspolitik är kunskap om och förståelse för de politiska, militära, ekonomiska, sociala, sjukvårdsmässiga, infrastrukturella, mediemässiga förhållandena centrala. Det väsentliga är den samlade omvärldsbilden, inte de enskilda detaljerna.

Att höja verkningsgraden på den egna verksamheten är ett viktigt mål för alla aktörer oavsett det handlar om att tjäna pengar eller att utnyttja de ekonomiska medel som staten tilldelar en myndighet. Det finns flera vägar att nå detta mål. En klassisk modell är att slå samman enheter som sysslar med likartad verksamhet till en större enhet för att ta tillvara de fördelar som stordrift innebär. Ett exempel på en sådan statlig organisationsförändring under 2000-talet är Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB).

Denna myndighet bildades genom en sammanslagning av Räddningsverket, Styrelsen för Psykologiskt Försvar och Krisberedskapsmyndigheten. Genom att bilda denna myndighet effektiviserades delar av den civila skyddsverksamheten för riket. Dessutom förenklades personal-, materiel- och infrastukturförsörjningen. Detta inte minst viktigt, främst ur ekonomiska utgångspunkter. Vidare innebar denna förändring sannolikt också att styrningen från regeringens sida underlättades när antalet myndigheter reducerades.

De idéer och de argument som fanns och användes då är gångbara även nu. Jämför med de diskussioner som förs inom polisväsendet när det gäller att bilda en stor myndighet istället för som idag att varje länspolismästare är en myndighetschef.

Det finns minst en verksamhet inom statsförvaltningen där verkningsgraden kan höjas ytterligare genom att använda samma idéer som när MSB bildades samt de tankar som finns för polisens framtida organisation. Det är Försvarsunderrättelseverksamheten d.v.s. den verksamhet som är direkt kopplad till rikets högsta ledning.
I gällande ramverk för Försvarsunderrättelseverksamheten framgår att denna ska bedrivas till stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt i övrigt för kartläggning av yttre hot mot landet och den ska bedrivas av Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut.

Försvarsmakten med dess militära underrättelse- och säkerhetstjänst samt Försvarets radioanstalt disponerar enligt budgetpropositionen för 2012 tillsammans nära 1 500 miljoner kronor för att bedriva denna verksamhet under 2012.
Med utgångpunkt från det informationsbehov som beslutfattarna har är inhämtning och analys de centrala delarna i underrättelseverksamheten. Tillkommer naturligtvis planering och delgivning. Kompetens hos den personal som arbetar med de centrala delarna av verksamheten är i stort identisk när det gäller framförallt analys. Försvarets radioanstalt har dessutom en unik kompetens inom signalspaningsområdet.

Det bör prövas om det inte från alla utgångspunkter d.v.s. inte enbart ekonomiska, är effektivast med en civil underrättelsemyndighet, direkt under regeringen, med främsta uppgift att svara för stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt i övrigt för kartläggning av yttre hot mot landet. Grunden till denna nya myndighet kan vara Försvarets radioanstalt samt de delar av Försvarsmaktens militära underrättelse- och säkerhetstjänst som i huvudsak arbetar med frågor som är direkt kopplade regeringen.

Försvarsmaktens egna behov av militära underrättelser säkerställs genom sin egen underrättelsetjänst samt med stöd från den civila underrättelsemyndigheten, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut. Ungefär på samma sätt som FRA stöder Försvarsmakten idag.

Vid en internationell jämförelse finner vi att Frankrike har en civil underrättelsetjänst, likaså har England och även USA. Vidare har dessa länders försvarsmakter egna enheter som svarar för de militära behoven av information.
Med dagens situation har den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten flera uppdragsgivare. Förutom regeringen så behöver Överbefälhavaren svar på sina frågor. Vidare alla enhetschefer i Högkvarteret där Försvarsmaktens insatschef har en särställning i hans ansvar att leda insatser nationellt och internationellt. Det kan ibland uppfattas som att svar på frågor rörande de militära insatsfrågorna får stå tillbaka för svar på frågor till andra uppdragsgivare. Detta skulle kunna minimeras med en civil underrättelsemyndighet.

Idag konkurrerar de olika myndigheterna inklusive regeringskansliet om personal med samma kompetens. Personalförsörjningen till myndigheterna skulle underlättas mycket om uppgifterna renodlades ytterligare för de olika myndigheterna.

Idén med en civil underrättelsemyndighet är inte ny men den kan uppfattas som kontroversiell i den meningen att mycket känslig kunskap samlas i en myndighet. Detta går att hantera genom den myndighet som idag har uppgift att granska försvarsunderrättelseverksamheten, Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, SIUN.
Med det övergripande syftet att effektivisera och renodla försvarsunderrättelseverksamheten i landet bör en civil underrättelsemyndighet bildas med huvuduppgift att svara för utrikes- försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål för rikets högsta ledning.

Denna myndighet kommer att kosta pengar och sannolikt krävs inledningsvis ytterligare medel utöver de ca 1 500 miljoner kronor som Försvarets radioanstalt och Försvarsmakten med dess militära underrättelse- och säkerhetstjänst disponerar idag. På relativt kort sikt efter det att myndigheten är organiserad och operativ bedöms behovet av ekonomiska medel vara lägre relativt dagens behov. Frågan är därför om Sverige ur alla utgångspunkter har råd att inte organisera en civil underrättelsemyndighet?

Debatt: Ett nytt försvar (Del 2)

Av Magnus Wakander, systemanalytiker och fritidspolitiker (M). Magnus har tjänstgjort i Amfibiesystemet. Detta är andra delen av artikeln. Den första, som publicerades igår, handlade om övergripande förhållanden globalt och i vår närmaste omgivning.

Svensk försvarspolitik utgår från skyddet av nationen och dess territorium. Svensk säkerhetspolitik utgår mer från hur våra bi- och multilaterala förbindelser kan bidra till att stärka Sveriges ställning i världen. Försvarsförmågor kan användas för säkerhetspolitiska intressen.

Försvarspolitik måste vara realistisk. Om armén ska kunna avvärja en fiende som tagit sig till svensk marks krävs sannolikt attackhelikoptrar och andra mycket kostsamma system som vi idag saknar – därtill i stort antal för att kunna utgångsgruppera i större delen av Sverige. Man hinner sannolikt inte omgruppera i händelse av krig, trupper rör sig idag alldeles för fort för att man ska kunna transportera trupper över Sveriges yta efter första stridskontakt. Fienden måste således stoppas tidigare: vi behöver en tröskel i Östersjön där vi måste kunna stoppa fienden eller åtminstone så pass stor mängd av deras stridskrafter att ett anfall mot svensk mark inte blir genomförbart. Detta kan bara åstadkommas genom att stridsflyget tar första smällen, följt av fartyg och u-båtar.

Sverige har idag ett ganska litet försvar. De sjöstridskrafter som vi förfogar över utgör sannolikt inte en tillräckligt stor tröskel för en hängiven motståndare nu, och särskilt inte runt 2020-2030 givet förmågetillväxten i området. Vidare, den solidaritetsförklaring som vi ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv rimligtvis måste backa upp med vapen kräver stridskrafter som uthålligt kan avhålla en aggressor från att tillskansa sig andra nationers territorier – från Island till Estland. Vår armé kan hålla en begränsad yta efter deployering men det tar tid att få vapen och logistik på plats och vi saknar idag den typ av strategisk lufttransport som skulle krävas (vi leasar en del av ett antal C-17, men man måste äga systemen själv om man ska kunna garantera tillgängligheten). Det innebär att det är vårt stridsflyg och våra ytstridskrafter som måste utgöra garanten för territoriell integritet och solidaritetsförklaringen och det ställer helt nya krav på våra förband inom de grenarna. Detta är sant om Försvarsmakten har som uppgift att stå som garant för solidaritetsförklaringen. Undsättning av annan nation är komplicerat och något man bör öva varje år och med hela bredden av förmågor. Men vad har vi kvar här hemma om vi ska undsätta en eller fler nationer?

Det behövs nya konventionella förmågor om vi ska kunna stå bakom solidaritetsförklaringen.

Exempel: Robotkryssare av klassen Arleigh Burke med Aegis- och BMD-system kan genom att patrullera i Östersjön skydda alla länder som har gräns i Östersjön. Dessa kryssare kan slå i alla dimensioner och har lång räckvidd. De kan även skydda våra korvetter av klassen Visby som i dag saknar eget missilförsvar. De kan även operera runt Island då de kan verka på alla typer av hav. Ett Sverige som förfogar över nuvarande korvett Visby och 3-5 stycken Arleigh Burke kryssare kan tillsammans med ett starkt u-båtsförsvar och ett first line of defense i form av JAS 39 C/D skydda territoriet samtidigt som man kan göra verklighet av solidaritetsförklaringen. De nämnda robotkryssarna kommer dock utgöra ett dimensionerande hot för alla runt Östersjön och det är möjligt att det får en politisk kostnad som man inte är villig att betala. Kanske kan det uppvägas av att våra vänner känner sig skyddade av ett Sverige som idag skriver ”Stockholm – capitol of Scandinavia” på en skylt längs E4 på väg norrut mot just Stockholm.

Ett förband som ofta glöms bort är amfibiekåren som har ansvar för att kunna bedriva mark- och kustnära strider med lättare vapensystem som robot 17 (Hellfire), minsystem och luftvärnsrobot 70/90. Amfibie kan även strida på mark (om än i begränsad omfattning) och i olika miljöer, vilket man bevisade när man löste uppgift i Afrika (Tchad). Amfibie har även egna specialförband i form av attackdykare som kan verka på djupet och i många typer av miljöer.

Man sparar inte pengar genom att avveckla en individ inom en vapengren: skillnaden i kostnad av att ha 4 istället för 5 korvetter är försumbar. På samma sätt gör man den största kostnadsbesparingen om man avvecklar ett vapenslag – vilket sannolikt aldrig inträffat i västvärldens historia.

För nationellt försvar och för att underbygga solidariteten med våra vänner i närområdet krävs starka sjö- och luftstridskrafter. Arméns roll går att ifrågasätta när vi inte har mer pengar än vad vi har. Vi har helt enkelt förlorat om fienden kommer fram till vårt territorium. Amfibiekåren, som är en del av Marinen, kan lösa alla typer av markbaserade internationella insatser som kan bli aktuella.

Det finns förmågor som måste finnas kvar och som inte har någon naturlig hemvist: specialförband (SOG), helikopterflottiljen, luftvärnssystem, markbaserade radarkedjor o.s.v. Om dessa förs in i Amfibiekåren kan en hel vapengren avvecklas. Om det i slutändan är optimalt måste man räkna på – det är på intet sätt självklart. En sådan utveckling skulle dock likna hur man låtit den amerikanska marinkåren att växa över åren. Denna tillväxt har varit knuten till att deras grundläggande sätt att bedriva verksamhet på har gjort dem mycket kapabla att även lösa sådana uppgifter som normalt sett varit associerade med renodlade arméförband.

För att kompensera kostnadsökningarna som uppstår ovan avstår man förslagsvis från att utveckla JAS 39 E/F, vilket enligt en del bedömare i öppna källor kostar ca 50 mdr kronor. Anskaffning av nämnda kryssare hamnar säkerligen i samma härad.

Det provocerande förslaget i huvuddrag:
- Avveckla armén. Tungt mekaniserade förband avvecklas helt (stridsvagnar m.m.).
- Överför specialförband (SOG), helikopterflottiljen, luftvärnssystem, markbaserade radarkedjor m.fl. till amfibiekåren. Behåll eventuellt ett fåtal stridsfordon för internationella insatser. Pansarterrängbil AWV och Galten behålls i lämpliga antal för internationella insatser (standardfordon för markoperationer).
- Amfibie organiserar baser i Berga, Karlskrona och Gotland.
- Förstärk markbaserat luftvärn för medel- och höghöjd.
- Förstärk flottan med kryssare av typen Arleigh Burke med BMD-system (3-5 stycken).
- Vidmakthåll JAS 39 Gripen C/D med fredsbasering i södra Sverige. Skriv avtal med Norge om att de flyger incident i Norrland. Vidmakthåll krigsbas i Norrland för snabb omgruppering i händelse av oroligheter.
- Vidmakthåll ett u-båtsvapen med 8-10 u-båtar för spaning, jakt och attack i Östersjön samt för att agera B-styrka i internationella övningar när så begärs.

Som avslutande ord kan konstateras att förslaget ovan under en övergångstid kan medföra ökade totalkostnader tack vare riktade anskaffnings- och avvecklingsåtgärder (alternativt förrådsställning). Det kan dock bli ett nollsummespel om man räknar in det man sparar på att inte utveckla den nya JAS:en.

Man kan argumentera för att den nuvarande situationen kräver en vilja att investera sig ur nuvarande läge för att därefter hamna i en balanserad styrkeposition. Osthyveln har kanske gjort sitt och de verktyg som finns kvar är slaktkniven och plånboken. Eller som Charles de Gaulle sade: “To govern is always to choose among disadvantages.”

Debatt: Ett nytt försvar (Del 1)

Av Magnus Wakander, systemanalytiker och fritidspolitiker (M). Magnus har tjänstgjort i Amfibiesystemet. Debattartikeln går i två delar med del 2 i morgon.

Sveriges huvudproblem ur ett konventionellt försvarsperspektiv är att vi är en kustnation med lång kust. Vi har dessutom ur ett internationellt perspektiv en liten befolkning sett till storleken på vår nation, och därmed även en relativt liten ekonomi. Det är sannolikt svårt för oss att försvara oss om en fiende väl tagit sig till vår mark. Historiskt har vi därför fokuserat på att försvara oss på Östersjön med fartyg, u-båtar och flygplan. Arméns uppgift, på svensk mark, har under de senaste decennierna i reella termer varit tveksam. Vårt värnpliktsförsvar var på många sätt kompetent och ändamålsenligt men allteftersom tekniken blev dyrare och mer komplex blev det omöjligt att ha en stor armé då vi inte kunde materielförsörja den. Utan vapen spelar mängden soldater föga roll.

Under många år har man på politiskt håll talat om försvarets bristande förmåga att hushålla med pengarna och att invasionsförsvaret inte längre behövs. Det är viktigt att förstå att det egentligen aldrig funnits några större hål i ekonomin – det som hänt är att politikers förväntningar på Försvarsmaktens pappersbaserade redovisning har förändrats samtidigt som man från politiskt håll inte längre vill ha de bästa systemen (därför är man numera avogt inställd till strategiska utvecklingsprojekt). Det verkar dessutom som att man från att ha haft ett nära personligt samarbete mellan handläggare och chefer mellan försvaret och departement så kommunicerar man numera mer med papper – och detta är viktigt för att upprätthålla spårbarhet och granskningsbarhet. Att med ett linjärt medel som papper och med ord beskriva en så otroligt komplex verksamhet som Försvarsmakten bedriver kräver helt nya redovisningsmetoder vilka nu har upprättats.

Utöver det köper man numera framför allt lösningar som redan har bevisat sitt värde i strid – vilket även krävs när tid till förfogande för anskaffning minskar. Strategiska utvecklingsprojekt som skapar ledande lösningar medför alltid ett visst svinn då man i sökandet efter nya lösningar tenderar att misslyckas då och då. Detta är inte unikt för försvarsområdet, men det är något vi numera inte riskerar i större omfattning. Försvar är en materialsport och enhetskostnaderna ökar hela tiden. När man har en stor yta att försvara krävs stora volymer. Notera att hela EU på ett eller annat sätt befinner sig i exakt samma situation. Under USA:s beskydd kunde EU dra in på försvarsutgifterna. Nu när USA klassat om EU till en ”security provider” i stället för tidigare ”security consumer” och drar ut en del förband ur EU träffar verkligheten politiker runtomkring i Europa.

Invasionsförsvaret, i sin tur, har aldrig existerat inom Försvarsmakten – det är och har alltid varit en politisk konstruktion. Försvarsmakten har alltid sysslat med operations- och insatsplanering vilket är allmänna metoder som kan användas på hela jordklotet.

Våra nordiska vänner och övriga allierade runt Östersjön har egna problem som är direkt kopplade till deras geografiska position och deras nations topografi m.m.

Ryssland är världens största nation sett till yta och längd på gräns. Det är naturligt att Ryssland har stora militära stridskrafter. För Ryssland finns det ett antal riktningar som måste försvaras. Klassiskt är det nästintill omöjligt att försvara Ryssland på marken om man inte kontrollerar delar av Tyskland. Efter Tyskland, i östlig riktning, öppnar landskapet upp sig och ett försvarande Ryssland tvingas sprida sina styrkor på en mycket stor front samtidigt som en angripare bara behöver kraftsamla på en punkt för att ta sig igenom. Det är mycket enkelt att snabbt ta sig in i Rysslands hjärta markvägen. Samtidigt är det enkelt för ryska styrkor att ta sig in i Polen, av exakt samma anledningar.

Österifrån är det kinesiska styrkor som hotar och där finns motsvarande problematik. De stora potentiella fronterna som finns för Ryssland i händelse av konflikt är sannolikt en av orsakerna till att man, i alla fall utåt, alltid varit beredd att använda kärnvapen. Det är en naturlig avskräckare och en neutraliserande kraft som kompenserar för en bred front med grunt förmågedjup. Ryssland har idag en mycket svår försvarsproblematik på grund av att de saknar sina historiska buffertnationer, d.v.s. de nationer som Ryssland idag gränsar till.

De här geografiska förutsättningarna ändras inte så länge som grunden för all krigföring är konventionell och baserad på mark-, sjö- och luftstridskrafter.

Missilförsvar (BMD – Ballistic Missile Defense) är ett verktyg som till del kan neutralisera framför allt strategiska kärnvapen, men även taktiska. Trenden inom strategisk kärnvapenutveckling är stridsspetsar som kan neutralisera dessa försvarssystem på olika sätt. Den verkliga effekten av BMD-system idag är svår att mäta utan verkliga tester där tänkt fiendes system ingår. Av förklarliga skäl kommer aldrig sådana tester att ske i fredstider.

Sverige har även bi- och multilaterala relationer att beakta vilket innebär att vi löser civila och väpnade uppgifter på olika platser i världen tillsammans med andra. Sådana uppgifter har traditionellt lösts med markförband, men på senare tid har även sjö- och luftstridskrafter deltagit. Det senare har blivit möjligt i och med en internationalisering av systemen. Trenden är en ökande mognad för att lösa alla typer av konventionella uppdrag, något som enbart uppnås genom kontinuerligt och långsiktigt deltagande i sådana insatser från alla vapengrenar. Man kan anta att Sverige även fortsättningsvis vill delta i multinationella insatser och då under FN-mandat.

Det ovan är huvuddragen för det sammanhang som svenskt försvar existerar inom.

Ryssland övar överallt

Från Ryssland har det kommit ett par intressanta besked. Dels berättade en talesman för det ryska försvarsministeriet att en styrka från luftlandsättningsförbanden skall öva tillsammans med amerikanska förband i USA. Först ska de ryska trupperna öva i Fort Carson med amerikansk materiel, för att sedan tillsammans genomföra övningar. Bland annat ska man genomföra en luftlandsättning i fientligt område och utföra en räd mot ett träningsläger för terrorister.

Igår kväll berättade den ryske generalstabschefen Makarov att Ryssland och NATO för förhandlingar om att utrusta ryska fartyg med kommunikationsutrustning enligt NATO-standard för att kunna öka interoperabiliteten vid anti-piratoperationer. Över tiden har Ryssland en jagare av Udalojklass utanför Somalia för dessa uppdrag.

Överlag verkar den ryska internationella övningsverksamheten öka. För närvarande pågår också en gemensam rysk-kinesisk övning i Gula havet. Fyra ryska ytstridsfartyg och tre underhållsfartyg deltar i övningen som omfattar skydd av försörjningsleder, räddningsuppdrag och ubåtsjakt.

I sammanhanget kan det vara värt att notera att Ryssland enligt uppgift har höjt beredskapen i Fjärran Östern med anledning av underrättelser som säger att Nordkorea inom en vecka kommer att göra ett nytt kärnvapentest.

Så sakteliga börjar Ryssland få igång sin övningsverksamhet. Enligt mil.ru levereras nu Ka-52-helikoptrar för fullt till bland annat Chernigovkabasen. Enligt försvarsministeriet kommer leverenserna vara klara där innan årets slut. Övningsverksamheten fördubblades förra året och ökade med ytterligare 45 % under årets tre första månader. Den komplicerade bilden med samarbete, hård retorik och ökande övningsverksamhet innebär att det är bäst att fästa blicken på kapaciteten hos de väpnade styrkorna. Intressen och politisk vilja kan alltid ändras.

Arméinspektören goes Kajsa Warg

Såväl Wiseman som Skipper har tagit upp Arméinspektör Berndt Grundeviks förändringsförslag avseende innehållet i arméns del av insatsorganisationen.

Förslaget, som ännu inte produktionsberäknas, är en spännande lösning. Genom att byta ut många stridsfordon 90 mot en del stridsvagn 122 i en del av bataljonerna frigörs resurser för att satsa på en lösning som åstadkommer en bättre helhet. Känslan när jag tittat på förslaget är att även produktionsberäkningen utfaller positivt.

Genom att ta bort ett mekaniserat skyttekompani med stridsfordon 90 i de mekaniserade bataljonerna och ersätta dessa med ett stridsvagnskompani (betydligt färre soldater), så kan de inköpta stridsvagn 122 utnyttjas bättre samtidigt som eldkraften och skyddet ökas. Denna manöver hade jag som exempel i mitt inträdesanförande. Genom detta förslag liksom delförslaget att bemanna reservkompaniet på Gotland, så ökar generalen Grundevik den markoperativa förmågan i ett slag.

Arméinspektören föreslår också ingrepp i de hårt kompromissade övriga manöverbataljonerna. Två bataljoner blir i praktiken tre när 72. mekbat föreslås bli en lätt mekaniserad bataljon med stridsfordon 90, samtidigt som den nu sammanslagna lätta infanteribataljonen blir Livbataljonen i Kungsängen och 31. lätta infanteribataljonen i Karlsborg. Den förra kraftigt personellt förstärkt, vilket innebär att huvudstaden får en riktig stadsskyttebataljon. 31. lätta infbat blir personellt svagare, men mer renodlad och ska också ges vissa underrättelseuppgifter.

Det stannar inte där, eftersom utrymmet räcker till att något personellt förstärka artilleri-, luftvärns- och ingenjörbataljonerna liksom tillförsel av broläggare för att öka de tyngre bataljonernas rörlighet. De fem mekaniserade bataljonerna föreslås också få en extra granatkastarpluton, vilket ökar bekämpningsförmågan och också anfallstempot.


Sammantaget är förslaget ett lyft för markstridskrafternas krigföringsförmåga. Det utgör en anpassning gentemot Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP) som förskjutit sig något mot det nationella territoriet. Några anonyma kommentarer på de andra bloggarna försöker förminska förslaget genom att hänvisa till arméns främste företrädare har mött befordringstaket, och därför tagit bladet från munnen. Som falsifiering kan den som vill här ta del av Berndt Grundeviks debattartikel från 27. april 2008 i Expressen med en uppmaning till landets politiker att inte dra ned på försvaret (före inriktningsbeslutet alltså).


Den största utmaningen med förslaget är att det på ett par punkter går emot det som riksdagen och regeringen beslutat avseende innehållet i insatsorganisationen. Bland annat måste tabellen för IO ritas om, eftersom de fristående stridsvagnskompanierna föreslås utgå. Stridsvagnssystemet måste i skrivningar också integreras i de mekaniserade bataljonerna. Eftersom förslaget enligt Arméinspektören och arméns chefer innehåller en förbättrad förmåga till oförändrad kostnad, så finns det här en möjlighet för en snabbfotad försvarsminister att göra förslaget till sitt.


Allan Widman har också skrivit på samma tema.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Debatt: Världen - en alternativ händelseutveckling

Av Magnus Wakander, Systemanalytiker och fritidspolitiker (M)


Världen bevittnar just nu en justering av den globala maktfördelningen. Efter den bipolära världens fall (NATO vs Warszawa) övergick världen till att ha en ledare, USA, vilken nu är i färd med att i rask takt tappa initiativet och taktpinnen. De poler som just nu håller på att växa fram utgörs främst av BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Av dessa är Kina den starkaste kandidaten vad gäller att utmana USA och övriga nationer som räknas till västvärlden. De kontrollerar dessutom en stor mängd kritiska mineraler för den högteknologiska industrin. Ryssland växer starkt tack vare sina energitillgångar men har andra nationella problem som kan hindra styrketillväxten. Ett av de problemen delar Ryssland med EU och det är den höga genomsnittsåldern vilket tvingar upp kostnaderna för sjuk- och äldrevården – system vars existens, utformning och dimensionering är central för vår syn på människans värde och våra krav på samhällets förmåga att ta hand om medborgarna.

I detta läge seglar Iran upp i media som ett potentiellt hot mot världsfreden skulle de tillskansa sig strategiska kärnvapen. Spänningen växer, man kan riktigt ta på spänningarna och många har redan intecknat att västvärlden ska angripa Iran.

Multipolära strukturer är svagare och mer oförutsägbara än bipolära dito. Ur det hänseendet är den situation som nu håller på att uppstå mycket farligare än den vi hade under kalla kriget. Den är dessutom mycket svårare att analysera, bedöma och bemöta. Grunderna för de analyser man gör kan snabbt ifrågasättas. Det blir svårare att försvara vissa typer av investeringar framför andra.


Känner ni igen er?

Detta är bilden man får om man följer media. Men låt oss anta att förutsättningarna finns för ett annat perspektiv. Men först en blick in i framtiden.


Det kommer finnas cirka 1,2 miljarder fler människor i världen år 2025. Dessa människor kommer vilja ha samma, eller bättre, levnadsstandard som vi i väst har idag. Att fördela grundläggande tillgångar på moderniserade nationer (vatten, mat, medicin, olja, gas o.s.v.) kommer ske på ett sätt som följer de olika polernas tillväxt och styrka. 2008 levde ca 600 miljoner med mat- och vattenbrist (man får olika siffror beroende på val av definitioner – här eng. cropland or freshwater scarce). År 2025 beräknas siffran ha stigit till 1,4 miljarder. Ny teknik inom energiområdet tar historiskt ca 25 år för att införas på bred front. Det internationella politiska samfundet bristande förmåga att agera med en gemensam agenda minskar sannolikheten för att större åtgärder ska kunna införas innan 2025 vad gäller klimatpåverkande teknologier. Det saknas ett globalt ledarskap inom detta område, ännu ett tecken på de osäkerheter som dagens maktbalans i världen är förenad med.

Det faktum att den västerländska modellen för liberalism och demokrati vinner stöd i vissa mindre nationer ska ses i relation till att den kinesiska modellen (statlig kapitalism) samtidigt vinner anhängare i andra. Åtminstone Kina, Indien och Ryssland väljer en annan väg än vår. Ett av symptomen på den nya globala ordningen kan ses i kampen mellan dessa storheter. Utöver det finns starkt religiösa regeringsformer som vissa nationer använder sig av med Iran som ett naturligt exempel.

Följer man media får man lätt en känsla av att Israel med stöd av Saudiarabien ska attackera Iran. En sådan handling skulle sannolikt mer eller mindre tvinga in USA i konflikten. Följden skulle säkerligen bli att Iran minerar för oljetransporter kritiska farleder. Världsekonomin skulle mer eller mindre tvärnita i ett sådant scenario. Frågan är varför västvärlden skulle tillåta en sådan händelseutveckling.

Nedan kommer jag föra fram förslag på vad som kan hända i världen under de kommande femtio åren. Jag stödjer inte dessa med statistik – det finns statistik och vissa av dem motsäger varandra. Viktigt är att förstå att statistiken representerar gårdagen, med den snabba händelseutvecklingen man kan skönja just nu är det nuläget och riktningen som är viktig.

En icke obetydlig del av USA:s statsskuld kan knytas till beroende av olja och gas från andra nationer. Just nu pågår ett aggressivt återtagande av inhemsk produktion och ny teknik som utvecklats gör det möjligt att bryta råvaror som tidigare varit omöjliga att hantera. USA befinner sig således i en fas som är mycket känslig. Fram till dess att man lyckats göra sig mer eller mindre oberoende vill man inte ha störningar som kan påverka världsekonomin och energiförsörjningen. USA håller dessutom på att omsätta hela sin fordonspark och många av de nya fordonen kommer kräva betydligt mindre bränsle än de som används i dag. Samma trend ses i ett Europa som aktivt söker nya lösningar p.g.a. beroendet av Rysslands tillgångar.

Europas avsikter är dock inte så entydiga som man kan tro. Frankrike säljer fartyg för expeditionära insatser som har förhöjd isklassning (Mistral) till Ryssland. Tyskland ökar sitt samarbete med Ryssland inom områden som ekonomi, infrastruktur, intellektuellt m.m. Förutsättningarna för att Tyskland ska lyckas med detta kräver sannolikt att Putins position försvagas. Putins löften om 5000 miljarder till försvaret under decenniet som kommer kan nog få konsekvenser vilka negativt påverkar ökad integration mellan länderna. Traditionellt har Ryssland alltid strävat efter att vara nummer ett i sina relationer medan Tyskland förmodligen kan nöja sig med att kontrollera ekonomin och en säker tillgång till en stark konsumtionsmarknad – en strategi de valt för sitt samarbete inom EU. Ett Tyskland som är starkt integrerat med Ryssland i form av energiberoende och ekonomi i övrigt kan nog få svårt att vara 100% lojal med NATO. Med Tyskland och Frankrike gåendes sina egna vägar kan NATO:s och EU:s framtid bli lite skakig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Som minst kräver sådana initiativ att de politiska kontrakten omförhandlas inom EU och med USA.

När det ovan sker kommer många länders ekonomi att stagnera. Mängden nationer som är fullständigt beroende av energiförsäljning är inte obetydlig. Dessa länder ligger dessutom mycket långt efter vad gäller innovationskraft vilket gör att de kommer få stora svårigheter att kompensera genom andra exportverksamheter. Sverige leder globalt sett vad gäller innovation.

Det ovan är i sig orsak nog för en stor mängd välbeväpnade länder att sträva efter att dra in västvärlden i väpnade konflikter under de kommande 10-20 åren. Västvärlden kommer i detta led sannolikt vara villig att offra betydande värden för att undvika fullskaligt krig. Pressen runt Östersjön kan i ett sådant scenario öka markant på väldigt kort tid. Amerikanska trupper i Europa kommer fokusera på att skydda dess kärna: Frankrike, Tyskland och Polen. USA håller just nu på att halvera mängden militära förband i Europa och de som blir kvar kommer inte ha samma typ av permanenta status som de haft sedan kalla kriget, och tidigare. EU klassas numera som en ”security provider” av USA, till skillnad mot att vi tidigare ansetts vara en ”security consumer”. Vi förväntas hantera våra egna problem, men kan eventuellt räkna med stöd från USA. USA:s oro för Tysklands ökande samarbete med Ryssland gör att USA:s ansträngningar i Polen ökar, ett Polen som återigen finner sig vara fastklämt mellan Tyskland och Ryssland.

Utöver detta så är automation av produktion ett område som kommit betydligt längre än vad många tror. Produkttyp efter produkttyp kommer att kunna produceras utan mänskligt deltagande inom kort vilket innebär att västvärldens behov av billig arbetskraft kommer minska, eller helt upphöra. Detta medför att som minst Kina kommer få betydande problem. Kina agerar just nu för att öka konflikten med mindre nationer i sin närhet något som tvingar USA att öka sina ansträngningar där. Där ökar risken för konflikt under åren som kommer. I Europa kommer slaget om nordpolen bli en del av vår vardag där Norge kommer möta ett starkt Ryssland. Samtidigt kommer Europa säkerligen behöva stärka sitt försvar i områdena runt Tyskland och Polen för att säkerställa att Europas kärna inte kan utmanas eller dras in i en oönskad konflikt. Allteftersom västvärlden återigen ökar sin dominans kommer övriga nationers förmåga att upprätthålla starka försvar att minska vilket i sin tur kan leda till desperata handlingar involverande massförstörelsevapen. Konstruktion av missilskydd ska ses i detta sammanhang. Sveriges roll i Europas framtida säkerhetspolitik är ytterst oklar.

Slutsatsen är, om man accepterar det ovan, att USA kommer öka sin världsdominans under de decennier som kommer och det kommer ske på bekostnad av en stor del av den övriga världen. Europa/EU kan vara med på det tåget, men kan lika lätt fastna mellan dubbla lojaliteter. Självklart kan utvecklingen bli helt annorlunda, men det ensidiga perspektiv som media redovisar är inte den enda möjligheten.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ekonomi - en krigsvetenskap?

Överingenjören vid FOI, Peter Nordlund, höll i veckan sitt inträdesanförande vid en Akademisammankomst. Han är nog mest känd bland försvarsintresserade som en av författarna till rapporten från FOI om risken för underfinansiering av personalförsörjningen. Rubriken på hans konceptuella föredrag var Ekonomi - en krigsvetenskap?

Fokus på talet kretsade kring hur ekonomi är en integrerad del av att skapa en krigföringsförmåga. Peter Nordlund framkastade i inledningen lite provocerande att ekonomi är den främsta oberoende variabeln för mänskligt beteende.

På ett övertygande sätt argumenterade han för att räta ut frågetecknet till en punkt genom att använda sig av spårbarhetskedjan. Redan på högsta logiknivån, nämligen omvärlden och den egna politiska viljan, är ekonomi en väsentlig del av frågorna. Hur ekonomi kan påverka den säkerhetspolitiska utvecklingen och statsmakternas avvägningar mot andra sektorer i förhållande till det ekonomiska utrymmet för att vara mer konkret.

Angående utformningen av verksamhetsidé, framtagande av huvuduppgifter och behov av militära förmågor så måste ekonomisk kunskap och miltär verksamhetskunskap finnas. Detta för att få fram vilken typ av försvar, uppgifter och krav som bäst balanserar effekt och kostnader.

Nästa nivå i spårbarhetskedjan, Insatsorganisationen, utgör enligt Peter Nordlund den nivå där nytta och kostnader bäst kan mätas om en optimal punkt för detta ska sökas. Vilken sammansättning av insatsorganisationen ger bäst förmåga i förhållande till kostnader är det som är den avgörande frågan.

När det gäller designen av krigsförband menade överingenjör Nordlund att de gäller att hitta förband som ger ett förmågebidrag som motsvarar kostnaden. Krigsförbandens huvudbeståndsdelar personal och materiel måste sedan hitta vilken nivå på ambitioner och materiell prestanda som är mest kostnadeffektiv.

När denna kedja är utformad vidtar förbandsproduktionen, något som traditionellt den politiska nivån ägnat stort intresse åt. Vilka förband ska finnas kvar? Hur många får anställas? Om den politiska nivån istället lade ned mer energi på tidigare steg i analysen, så skulle det sammanlagda resultatet sannolikt bli bättre.


Peter Nordlund gick sedan över till att belysa skillnaden mellan offentligt producerande verksamheter och privata lönsamhetsdrivna verksamheter. Här är det fråga om skillnader i intäktssidan/nyttosidan. Att stoppa en produktion eller inte producera något är mycket lättare att göra i det förra fallet, eftersom kostnadssidan inte balanseras av en intäktssida.


En stor behållning i föredraget var avsnittet om svarta hål och vita moln. Med begreppet Vita moln menade han det planeringsönskande som finns. Peter Nordlund resonerade kort kring den så kallade ekonomiparadoxen i (försvars-/offentlig) ekonomi. Om man inte har fokus på ekonomi i planering, så kommer all fokus ligga på ekonomin i genomförandet. Då hamnar man i en situation, där produkten eller förmågan faller bort mentalt och allt istället kretsar kring resurser och kostnader.

För att undvika att hamna i denna situation, så bör vi använda oss av en integrerad syn på verksamhet och ekonomi, avslutade den nyinvalde ledamoten Nordlund.


Han lyckades därför omvandla frågetecknet i rubriken till en punkt. Jag hoppas Peter kan återkomma med en motsvarande analys när det gäller den ekonomiska apekten på användningen av militära medel, så att ekonomins ställning inom hela området krigsvetenskap kan bli ett utropstecken.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Klipp i kartan på Jakobsgatan?

Man vet att inget har förändrats på Jakobsgatan under Karin Enströms första dygn som försvarsminister. Inom loppet av 24 timmar har två tveksamma uttalanden förts fram. Vid tillträdet var det påståendet om underskott i försvarsekonomin, något som jag kommenterade här. Enligt Regeringskansliets egna siffror ett helt felaktigt påstående.

I går morse intervjuades statsrådet Enström i SVT:s Gomorron Sverige. Drygt åtta minuter in i inslaget går samtalet in på utgifter för försvaret. Karin Enström säger:

"Just nu så är det så att det är länderna runt omkring oss som faktiskt drar ner sina försvarsbudgetar."

Länderna runt omkring oss torde syfta på staterna kring Sverige, så låt oss titta in SIPRI:S databas för militära utgifter som passande uppdaterades i veckan med siffrorna för 2011. Då får vi en historisk utgångspunkt, och en uppfattning om staternas relativa betydelse. Jag jämför här åren 2002 (tio år sedan) och 2010 (förra året) mot de färska siffrorna för 2011. Samtliga uppgifter anges i konstanta US-dollar för 2010.


Danmark..............(4418, 4504)..........(4515)
Estland.................(236, 330)..............(336)
Finland.................(2535, 3400)..........(3656)
Tyskland...............(46592, 45075).....(43478)
Lettland.................(278, 260)............ (267)
Litauen..................(449, 410).............(405)
Norge....................(6278, 6390).........(7083)
Polen.....................(6275, 8781)........ (9149)
Ryssland...............(35780, 58644).....(64123)

Sverige..................(6521, 5886)..........(5960)

När det gäller det vi faktiskt vet har hänt, så visar siffrorna att såväl på lång som kort sikt så är bilden ganska spridd. Tyskland och Litauen mindre neddragningar. Finland, Norge och Polen hyggliga förstärkningar och Ryssland stora ökningar, men från en relativt låg nivå.


Nu avsåg försvarsministern planerna för den ekonomiska tilldelningen till de olika militära strukturerna framöver. De är lite svårare att få en överblick över, framförallt när det gäller vad det innebär i konstanta US-dollar. Men av de två mest relevanta länderna, Ryssland och Tyskland, så vet vi att Ryssland har planer på en mycket kraftig upprustning, så redan där faller påståendet att länderna runt omkring oss drar ned på sina försvarsbudgetar. Vi vet också att Norge annonserat ytterligare förstärkningar för köp av nytt stridsflyg, medan Finland och Tyskland har för avsikt att göra motsvarande minskningar.


Förra statsrådet hade problem med de underlag som hans omgivning försåg honom med emellanåt. Vi hoppas att det blir bättring på detta område under den nya politiska ledningen. Ett alternativ är förstås att avföra Ryssland från vår definition av länder runt omkring oss. Då faller allt på plats.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forsvarsministern-landerna-runt-sverige-rustar-ner_7206312.svd

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

En fyrgrupp kommer lastad

Måndag till fredag denna vecka övar Ryssland sitt strategiska bombflyg i Fjärran östern. 30 besättningar för TU-95MS, tio besättningar för TU-22M3 och två för tankflygplanet IL-78 ingår som en vital del i en stabstjänstövning i östra militärdistriktet, där bombflygplanen praktiserar skjutning med kryssningsmissiler.

Detta sker samtidigt som ryska tidningar skriver om den studie som Centre for Analysis of Strategies and Technologies (CAST) gjort under namnet Utländska krig. I denna går de ryska experterna igenom elva krig de senaste 20 åren för att hitta gemensamma nämnare vad som bygger framgång. Studiens huvudslutsats är att moderna krig kan vinnas om man förfogar över en krigsmakt med vältränade styrkor som integrerar mark-, sjö- och luftstridskrafter med rymden och avancerade telekommunikationer. Styrkor med moderna vapen och dålig träning kan vara ineffektiva enligt författarna. Som mest viktiga komponent pekas luftstridskrafterna ut i alla varianter, och ett robust luftförsvar med stort inslag av luftvärn behövs för att avvärja en fiendes attack. Rapportförfattarna menar att de ryska SA-15 och SA-22-systemen som Syrien förfogar över är en starkt bidragande orsak till varför inte omvärlden ingriper militärt i Syrien.


Rätt slutsatser anser sannolikt befälhavaren för amerikanska 4th Fighter Wing som häromdagen högtidhöll minnet av sina företrädares insatser under andra världskriget. Dennes fyra divisioner med sammanlagt 70 F-15E slog ut 1000 mål på ett par timmar i en enda attack med övningsbomber. En operation som för 70 år sedan krävde 30000 flygplansföretag under veckors tid.


Sveriges läge som småstat i randen mellan historiska antagonister kräver försiktigt manövrerande strategiskt och tydliga, logiska militära koncept. Den militärteknolgiska utvecklingens innebörd för försvaret har i det sammanhanget halkat lite snett. Koncentrationen till ett fåtal platser genom avveckling av det rörliga krigsflygbassystemet, avsaknaden av kvalificerat luftvärn som uthålligt kan skydda större områden för att ta de mest uppenbara exemplen.


Antagligen är det så att vi på högsta nivå räknar med indirekt skydd av exempelvis amerikanska Aegisfartyg som i Östersjön kan ingå som komponent i robotförsvaret. Det är emellertid inte säkert att vi hamnar där till slut, eftersom bland annat Tyskland är starkt måna om band till Ryssland och därför kan ha invändningar mot företeelser som på kort sikt kan höja spännigen i vår del av världen. En liknande tanke kan polska beslutsfattare gå i. Det polska försvarsdepartementet annonserade i förra veckan att man kommer anskaffa fartyg och flygande system till flottan för cirka 2 miljarder per år de närmaste 18 åren. Det innebär bland annat tre större ytstridsfartyg, tre ubåtar, ett halvdussin attackhelikoptrar, tio UAV:er och så vidare. Enligt SIPRI:s nya redovisning för 2011 rustar Östeuropa kraftigast i världen just nu. Jag undrar varför.


För vår del faller vi tillbaka på den grundläggande frågan om militär alliansfrihet baserat på bland annat ett starkt försvar eller ett medlemskap i NATO som kräver robust folkligt stöd. De politiska blocken vill olika lösningar, men har ännu inte skapat trovärdiga förutsättningar för sina alternativ. Under tiden är omvärlden under politisk, social och teknologisk förändring och det gäller att hänga med genom en ständigt pågående debatt om betydelsen för oss. Detta inlägg belyser en liten, liten aspekt på dessa förändringar. Hur förebygger vi och hur skyddar vi oss mot denna förstöringspotential?


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ny försvarsminister - Myten om de svarta hålen

Statsministern presenterade idag Sveriges nya försvarsminister, Karin Enström, som åtagit sig den svåra uppgiften att leda ett komplext politikområde. Karin Enström är omvittnat kompetent med personliga erfarenheter av delar i sitt uppdrag. Hennes bakgrund som yrkesofficer gör att hon har en grundläggande känsla vad det innebär att arbeta inom den militära sfären. Hon har dessutom förmodligen kvar ett eget kontaktnät inom Försvarsmakten. En erfarenhet som officer i Amfibiekåren borgar för att hon också har en känsla för det gemensamma, eftersom amfibieförmågan lever i medianen land/hav. På 90-talet, då hon i huvudsak var verksam fanns också ett hyggligt stort inslag av luftoperationer i övningsverksamheten, inte minst med helikoptrar.

Tyvärr lever dock myten kvar om försvarets svarta hål. Både statsministern och den nye försvarsministern sa under den korta pressträffen att det varit decennier av svarta hål och underskott i försvarsekonomin. Här kan den försvarsintresserade hoppas på att den vetenskapligt orienterade finansministern tar del av Regeringskansliets egna siffror och berättar för regeringskretsen om den validerade bilden. Så här - svart på vitt - kan du själv (högra kolumnen) kontrollera myten om svarta hål: RK dokument över utveckling medelstilldelning och utfall.


Begreppet svarta hål är ett populistiskt planeringsbegrepp, som i själva verket är en obalans mellan planerad ambition (av regering och riksdag) och resurstilldelningen (av högst desamma). Tidigare ÖB har i varierande omfattning anmält dessa obalanser till uppdragsgivaren, men eftersom politik till del består av kommunikation så har bilden satts att försvaret inte har kontroll på ekonomin.


Om två veckor lämnar Försvarsmakten in sitt fördjupade ekonomiska underlag till regeringen om tiden bortom 2014. Mycket talar för att det kommer innehålla en anmälan om behov av mer medel för att uppnå reformmålen. Detta sker samtidigt som Sveriges Radio rapporterar om extremt låg upparbetning vid exempelvis Markverkstaden i Skövde till följd av problem vid införandet av Försvarsmaktens verksamhetsledningssystem PRIO. Det kommer rimligen innebära ett kraftigt underutnyttjande av anslaget 1.4 Vidmakthållande materiel.
När organisationen senare ska komma i kapp så kommer reparationskön skjutas framåt i tid, vilket går ut över operativ tillgänglighet.

Den nya försvarsministern kan snart få hantera en situation med i det korta perspektivet risk för underutnyttjande samtidigt som pengar saknas långsiktigt. Lite som lustiga trappan på Gröna Lund. Upp kommer man, men det känns läskigt och tar en hiskelig tid.




För den som vill läsa mer om svarta hål.

Wiseman
Commander's Log
Aftonbladet
Aftonbladet


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Debattartikel: Bristande stabstjänst

Av John Crafoord, överste och bland annat fd chef för Armélinjen vid dåvarande Militärhögskolan och försvarsattaché i Finland


Inom den militära stabstjänsten - på alla nivåer – måste man vara mycket klar och konsekvent rörande den terminologi man använder. Det är naturligtvis avgörande vid formulering av order och stridsuppgifter, men också nödvändigt vid allt tankeutbyte. De senaste årens diskussioner om försvaret och dess förändringar har nog kommit på sned genom att man hänvisar till termer som är oklara eller mångtydiga.
 
”Invasionsförsvaret” kallas ofta den planering som kan knytas till ”kalla krigets” period och används numera i rätt nedsättande termer: ”äntligen nedmonterat…”.
 
Låt mig få skriva ett par förklaringar - för jag var med.


Ordet invasionsförsvar har alltför lätt knutits till bilden av juni 1944; de allierades Operation Overlord. Samt sedan till de mer eller mindre realistiska bedömanden som då gjordes rörande Sovjets kapacitet och avsikter.
 
Jag vill understryka att termen ”invasionsförsvar” nästan enbart har använts  i våra militärpolitiska dokument, men aldrig i operativa planeringar eller order på militärområdesnivå eller nedåt. De entydiga termerna: avvärja, fördröja, hindra, försvara, anfalla och så vidare, var de termer som användes. Välkända, entydiga och med olika grader av valfrihet för underställda chefer. Uppdragstaktik. Någon stelhet och passiv inväntan på invasion fanns inte.

Detsamma gällde i högsta grad också vår utbildning. Särskilt för arméförbandens del gällde ju att utbilda lägre och högre förband med de lokala utbildningsmöjligheter som fanns.

Det avgörande var ju att lära ut soldaters och lägre förbands uppträdande under förflyttning, försvar, anfall mm. Allt i den terräng som stod till buds och som var lämpad för ändamålet. Inte övade man ”Invasionsförsvar ” i exempelvis Falun, Östersund Örebro eller i Eksjö.
 
Det gällde också de allra flesta stora fälttjänstövningarna; i brigadförband och högre. Någon gång kunde de anslutas till ett milos krigsuppgift och del av ”invasionsförsvar”, men svårigheterna var stora, inte minst av kostnadsskäl. Restriktioner gjorde att dessa övningar för befäl och  förband blev extremt ”tråkiga” och gav föga av värde för utbildning – och för krigsplanering. Man fick inte det utbyte man önskade för trupp och befäl. De bästa övningarna var de som gav friare spelrum för övade chefer i alla nivåer. Ett exempel var AFÖ 1960; Mellan Vänern och Vättern!

I den gamla Militärhögskolans utbildning var synen likadan. Ändamålet var ju att öva eleverna i taktik och stabstjänst d v s träna dem inför  alla slags uppgifter som de kunde ha att möta i en avlägsen och oviss framtid.  

Taktiklärare hörde ofta argument från någon elev (eller nykommen lärare) att ”så och så gjorde vi på en fältövning i milot!” Självfallet är detta ett otillräckligt bidrag till en givande diskussion. Armélinjens taktiska exempel på lärorummet och under fältövningar snuddade knappast vid aktuell krigsplanläggning eller ”invasionsförsvar”. Det skulle gå lätt att studera i arkiven. För elever under ”kalla kriget” – på 60-. 70- och 80- talet räcker det att nämna platser för de viktiga fältövningarna i Gottskär, Lysekil, Ekshärad, Rommehed; alla med ringa eller alls ingen anknytning till det som nu kallas ”det gamla invasionsförsvaret”.
 
Det var i strategiämnet som termen invasionsförsvar kunde användas beträffande olika geopolitiska alternativ.
 

”Insats” är för en äldre stabsofficer  ett helt främmande ord. Det har i normal text tidigt knutits till FN-insatser I övrigt användes termen i samband med beröm för olika resultat; t ex inom idrott. Nu tycks ”insats” ha glidit in i den militära stabstjänstens allmänna ordförråd. Den intresserade allmänheten torde ha svårt att se den nya konstruktionen av försvaret som ett speciellt insatsinstrument.
 
 
Ännu svårare är att försöka förstå ”nätverksbaserat” försvar eller ”viljestyrt----”. ”Här och nu” är ett slagordsbetonat begrepp som inte borde användas i allvarliga militära (eller andra) sammanhang då man menar ”direkt gripbara”, ”tillgängliga” o s v.
 

Stabstjänst – en repetition. Stabstjänstens uppgift är att i tid ​söka, ta fram och ​avväga underlag för realistiska alternativ till beslut. Det gäller varje nivå där stab och stabsmedlemmar verkar; från (försvars-) departement ned till kompani. Tillämpbart i varje organisation – även ”civilt” – både i fred och krig.
 
Stabstjänstens uppgift är sedan att utvärdera utvecklingen och att svara för att beslut omsätts för avsedd verkan.

I koncentrerad form:

– En förstklassig plan, som omsätts i dålig stabstjänst leder till katastrof.
– En medelmåttig plan som omsätts med förstklassig stabstjänst ger sannolikt ett mycket gott resultat.
– En dålig plan kommer inte till  – om stabstjänsten fungerar.

 

Dagens aktuella debatt kring insatsförsvarets personalförsörjning och kostnader vittnar inte om fullgod stabstjänst – varken i Högkvarteret eller inom Försvarsdepartementet.
 

You can talk the walk, but do you walk from talk?

Lördagens förhandlingar mellan FN:s vetostater plus Tyskland och Iran i Istanbul framställs i ett positivt sken. Parterna är överens om att inleda en förhandlingsprocess som ska fortsätta med ett möte i Bagdad den 23. maj. Till skillnad från förra försöket hade man denna gång inga villkor för att förhandla. För den som läst om diplomatiska förhandlingar på 1600-talet där det vid något tillfälle gick ett par år för att komma överens om hur respektive regent skulle tituleras, så är det en stor skillnad i dagens medielandskap. Iran verkar ha försökt sälja budskapet att omvärlden ska avstå från militära angrepp medan förhandlingar pågår, vilket naturligtvis är ägnat för att vinna tid.

Och tid har teokraterna i Tehran fått. - Vi har gett dem fem veckor, kommenterade Israels premiärminister Benjamin Netanhayu resultatet från Istanbul. Egentligen är tiden längre än så eftersom det påverkar de reella militära möjligheterna att operera. Det är rimligt att anta att omvärlden utövar starkt tryck på Israel att ge diplomatiska förhandlingar en chans. Genom att lägga nästa förhandlingar i fjärde veckan av maj, så har ytterligare ett månvarv passerat.

Idag öppnar nämligen månfönstret när både siktförhållanden och tidvattenförhållanden är goda med bästa datum den 21. april. Men april bjuder på sandstormar i området med relativt stor säkerhet. Så stor att det inte går att hänga upp en planering på detta. Nästa månfönster öppnar den 15. maj med zenit den 20. Det innebär i så fall, om antagandet ovan stämmer, att Israel inte kan använda denna väderstabila period utan måste vänta till juni. Då är månfönstret den 14-24. juni med zenit den 19. Om nästa möte läggs kring midsommar uppstår nästa möjlighet i augusti, eftersom juli också brukar bjuda på rörigt väder. Israel vore dock inte Israel om det inte blir överraskningar, men så här ser väderfundamenta ut för planering. Det går att tänka sig att man förbereder insatser även vid på pappret ogynnsamma perioder för att låta den senaste aktuella prognosen avgöra.


För tid vill de allra flesta ha. Omvärlden är krigstrött och många befarar en ekonomisk recession till följd av militära operationer i Mellanöstern. Eftersom det är valår med stort V (USA, Frankrike, Ryssland och vaktombyte i Kina), så manövrerar de flesta försiktigt. President Obama har därvid ett svårt utgångsläge. Om det blir en israelisk attack mot Iran, så kommer bilden bli att dennes politik har misslyckats. Hans politiska motståndare kommer att sätta press på administrationen att agera resolut, vilket höjer insatsen. Med tre så oföreneliga mål som USA, Israel och Iran har, så kommer det krävas extraordinärt strategiskt tänkande att nå målet Inga iranska kärnvapen, Inget Israeliskt angrepp.

En möjlig väg dit går via regimförändring i Tehran. En hel del bedömare menar att detta är det är den utveckling som väst försöker uppnå med sina hårda sanktioner mot Iran. Problemet är att folk i allmänhet är betydligt tåligare än vad man tror. Uppfinningsrikedomen är stor för den som är prövad, och minskad import ger möjligheter för inhemsk näring att ersätta bortfallet till del. Eftersom oljepriserna höjs blir det också bättre avkastning på den olja som landet lyckas att smuggla ut, vilket ytterligare förbättrar regimens motståndskraft. Folkets resningsförmåga påverkas också av de syriska erfarenheterna. Den genomsnittlige iraniern har kunnat följa en folklig revolt och kunnat notera att någon substansiell hjälp av omvärlden har inte det syriska folket fått, utan regimen sitter fortfarande säkert i sadeln.


Så är också fallet de facto i Egypten också, där intressant nog den första omgången i presidentvalet sker just 23. och 24. maj. Presidentvalskommissionen beslutade i lördags att tre av huvudkandidaterna inte får ställa upp i valet av olika skäl. Det gäller Muslimska Brödraskapets Khairat al-Shater, förra vice-presidenten och underrättelsechefen Omar Suleiman och Salafistledaren Hazem Salah Abu Ismail. Al-Shater har enligt kommissionen nyligen varit i fängelse, Suleiman ska inte ha haft tillräckligt många autentiska underskrifter och Abu Ismail har en mamma med amerikanskt pass, vilket förhindrar denne att ställa upp enligt vallagen. Dessa har nu en kort tid på sig att överklaga. Symtomatiskt gick Abu Ismails advokat ut och lovade kaos om denne inte fick kandidera.

Tiden fram till presidentvalet är över kan bli dramatisk. Till skillnad från förra året verkar det finnas större sprickor i armén mellan ledning och lägre nivå. Jag uppfattar att den senare blivit betydligt mer influerad av religion än tidigare, varför det finns en risk att dessa sprickor kommer i dagen om armén kommenderas ut på gatorna för att kontrollera stridslystna Salafister som fått sin kandidat utslagen.

Med den starkt Israelnegativa befolkningen i Egypten krävs det inte några större tankeövningar för att inse att israeliska attacker i maj-juni skulle kunna påverka utgången av det egyptiska valet, vilket skulle vara ogynnsamt för Israel. Det skulle innebära att i praktiken är vi i augusti innan ett optimalt läge uppstår för en israelisk operation. Vädermässigt ok, två tydliga kandidater i USA och det egyptiska valet är över. Frågan är om det går att vänta så länge, eftersom de iranska ingenjörerna kan komma djupare ned i allt fler berg. För att travestera:

Yes, you can talk the walk, but do you walk from talk?


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Privata militära företag - snart i ett vapenförråd nära dig?

Försvarsmaktsdoktoranden Marcus Mohlin lade nyligen fram sin avhandling The Strategic Use of Military Contractors: American commercial military service providers in Bosnia and Liberia, 1995-2009. I denna (se abstract), går kommendörkapten Mohlin igenom användningen av privata militära företag som stöd för amerikansk politik.

Enligt Marcus Mohlin ligger fördelarna i de roller som dessa kan spela. Det handlar om att minska amerikanska statens avtryck generellt och vid viktiga verksamheter som exempelvis tillbakadragande av trupper eller känsliga operationer. Användning av privata bolag innebär också att det amerikanska försvaret kan lägga resurser på mer hårdvara eller prioriterade områden. En fördel som kan uppnås med privata militära företag är att man inte binder upp resurser för vidmakthållande, utan bara betalar ett högre pris vid användning. En annan roll enligt avhandlingens författare är också möjligheten att inhämta information om kunders (andra staters) förhållanden. Sammantaget gör dessa möjligheter konceptet attraktivt för den strategiska kulturen i USA.


Även i Sverige börjar dessa vindar svepa in över den försvarspolitiska tundran. Regeringen lade i veckan en proposition till Riksdagen om En effektivare försvarslogistik. De bärande tankarna i denna är i huvudsak två. Dels ska de olika aktörernas roller förtydligas, även om de inte kan renodlad. Försvarsmakten ska beställa i stort sett allt utom insatsnära logistik, medan Försvarets materielverk ska utföra det mesta av försvarslogistiken. Den andra tanken är att öka möjligheterna för andra driftsformer. Särskilda bolag ska kunna bildas för att på entreprenad kunna utföra logistiktjänster.

I princip är det viktigt att kunna söka effektiviseringar, och det finns exempel där det logistiska stödet varit undermåligt som i vissa sektorer för insatsen i Afghanistan. Allmänt finns dock en stor skepsis inom Försvarsmakten för vad långtgående outsourcing skulle kunna leda till. Insatsen i Libyen är ett ämne som ofta kommer upp som exempel på hur smidigt dagens system kan vara. Om Försvarsmakten ska sträva mot regeringens höga beredskapskrav är det viktigt att Försvarsmakten så att säga äger sin materiella beredskap. Undertecknad uppfattar att regeringen nu lagt en proposition som till stora delar tagit hänsyn till tidigare invändningar. Om besparingarna kommer att kunna realiseras är förstås en annan fråga, eftersom Försvarsmaktens relativt små administrationskostnader i dagens system ska kvittas mot krav på avkastning till ägarna för de bolag som bildas.


En som i likhet med oss går i liknande tankar är avgående premiärminister Vladmir Putin. I veckan kommenterade han i Duman ett förslag om att tillåta militära kontraktorer. Enligt den säkerhetspolitiskt intresserade Putin var detta något som borde övervägas som instrument för att uppfylla nationella intressen utan direkt inblandning av staten. Även om det finns motverkande faktorer i den ryska strategiska kulturen med starka bindningar till stat och säkerhetstjänst, så skulle det finnas några intressanta områden för Ryssland. Det ena är att få större flexibiltet för skyddet av prioriterade enrgiflöden utanför Ryssland. Omstridda områden som Abkhasien och Sydossetien är också tänkbara engagemang, där privata företag skulle kunna reducera det ryska truppavtrycket och på så sätt ge en perception av att landet sakta drar sig ur dessa områden.


Eftersom Sverige är ett framgångsrikt land när det gäller försvarsmaterielexport, så finns det mycket som talar för att vi skulle kunna bli det på tjänsteexport inom försvarsområdet också, vilket skulle kunna ge arbeten och vara ett sätt att ge möjligheter till försörjning för anställda som lämnar Försvarsmakten eller andra i försvarsfamiljen efter hand. Trenden i världen är tydlig. Privata militära företag ökar i omfattning och omsättning. Det finns pengar att tjäna, både för ägare men också försvarsorganisationer som har tydliga koncept och struktur, och därför kan se vad som innebär effektiviseringar och koncentration på kärnverksamhet. Vem vet, 2019 är det kanske Russian Security Technology & Innovation (RSTI) som genom dotterbolag renoverar granatgeväret Carl Gustaf?


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Reträtt ur Afghanistan?

Den försvarspolitiske talespersonen för Folkpartiet, Allan Widman, meddelade i påskhelgen på sin blogg att det var nog nu. Med detta menade han den svenska militära insatsen i Afghanistan, som han tidigare pläderat övertygande för. Allan Widmans argument är att uppoffringen i form av personalens liv och hälsa inte står i proportion till det möjliga resultatet dvs. vi (väst) har förlorat politiskt i Afghanistan.

Kommentarerna har varit blandade, alltifrån uppmuntrande tillrop till ifrågasättande av linjen hos Folkpartiets främsta företrädare på området. Wiseman har gjort en analys, där det i kommentatorsfälten förekommer hela spektrat av kommentarer. Det hedrar Allan Widman att han offentligt kan ompröva sin hållning i en sådan stor och viktig fråga.


I sak har undertecknat inte nått till samma slutsats som riksdagsledamoten Widman, även om jag delar en del av hans kritik mot vårt och omvärldens sätt att genomföra detta fälttåg. Vi kom till Afghanistan av strategiska skäl, att förneka baseringsområden för Al Qaida i landet. Vid tiden för omvärldens inblandning i Afghanistans inre affärer var bilden, och rädslan för Al Qaida, en annan än idag. Ganska snart förlorades målet ur sikte och ny mål sattes upp, så kallad Mission Creep. Vi skulle förhindra talibanerna att ta makten, bygga upp en ny stat eller låta flickor gå i skolan. Våra vänner i Storbritannien lyckades under en kort period att ha två mål samtidigt, besegra talibanerna och narkotikan, vilket innebar att de i princip var i konflikt med de flesta i sitt område i söder.

Det nuvarande målet är att träna de afghanska säkerhetsstyrkorna i en sådan omfattning att afghanerna själva kan svara för sin egen säkerhet när vi lämnar 2014. En hyggligt rimlig målsättning, om det inte vore för att det inte finns någon ekonomi att vidmakthålla dessa styrkor när stödet till Afghanistan kommer att dras ned samtidigt som det är små utsikter till någon form av regional lösning.

Å andra sidan kommer rättfärdigandet att slåss mot utländsk ockupation att minska i takt med att omvärldens styrkor dra sig ur Afghanistan. Afghanerna har också under påskhelgen fått sista ordet när det gäller utförandet av specialförbandens nattliga räder, vilket stärker centralmaktens auktoritet. Hur Afghanistan utvecklar sig efter trupptillbakadragandet är svårt att sia om. Mycket står och faller med talibanernas egen vilja. Vill de kontrollera kärnområdena för sitt Islamska Emirat eller vill de även inkorporera västra och norra delen av landet?


Oavsett vilket så är det genom det "svenska" området som tillbakadragandet till stor del kommer att ske med start nästa år. Från stora delar av landet kommer förnödenheter och utrustning att gå längs ringvägen runt Afghanistan till Mazar-e-Sharif för vidare befordran till Uzbekistan på järnväg och längs landsväg. Sedan problemen med logistikvägarna genom Pakistan har de deltagande länderna fått styra om mer och mer av underhåll och transporter längs det betydligt svagare och dyrare så kallade Northern Distribution Network. Denna väg går genom Baltikum, Ryssland, Kaukasus och Centralasien för att ansluta till MeS i norra Afghanistan.

Många länder kommer alltså vara beroende av ordning och säkerhet i det norra området för genomförandet av denna urdragning som kommer motsvara flera armédivisioner. Så kommer till exempel den brittiske premiärministern David Cameron tvingas skänka prestige åt Uzbekistans diktator Karimov genom ett besök hos denne, för att säkra de uzbekiska myndigheternas samarbete i denna operation. En liten utflykt som redan debatteras i Storbritannien givet diktatorns CV när det gäller mänskliga rättigheter. Med tanke på de brittiska erfarenheterna att dra sig ur Afghanistan, så är det förståeligt att de söker en säker utgång.

I det sammanhanget påminner vår ställning i Afghanistan om en av kärnfrågorna i Saudiaffären, nämligen vår förmåga att vara en pålitlig och trovärdig aktör. Det är därför vi är kvar militärt i Afghanistan, inga statsbyggnadsprojekt eller narkotikabekämpning, utan krass strategi. Att ta det ansvar vi sagt oss vilja ta och reda ut den situation vi själva ställt oss i. När omvärlden går ut ur Afghanistan så går vi ut tillsammans, och vår uppgift är att ta en av efterpatrullerna.


Allan Widmans omprövning vittnar om att det gäller att tänka igenom hela projektet när vi går in i något, för väl där är det svårt att byta spår. För den bistra sanningen är att vi med den egna försvarspolitiska utvecklingen de senaste tjugo åren inte har mycket handlingsfrihet kvar. Det vill säga den viktigaste egenskap som ett starkt försvar ska skänka statsmakten.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Solidaritetsförklaringen i Gdansk

I söndagens DN tecknade Peter Wolodarskis vassa penna en bild av vad han kallade hycklerier kring vapenexport och säkerhetspolitik. Han belyser bland annat de uppgifter som cirkulerar kring Akademiledamoten Karlis Neretnieks inställda tal vid Arméinspektörens fältövning. Karlis Neretnieks skulle presentera sina studier kring Solidaritetsförklaringen, en fortsättning på det arbete han och undertecknad gjorde avseende markstridskrafternas bidrag för säkerhet i närområdet vid Akademins höstsymposium 2010.

Peter Wolodarskis dom är hård:

"Det vittnar om en maktfullkomlig vilja att detaljstyra hur myndigheter agerar och vad enskilda forskare säger, helt i strid med svensk förvaltnings- och yttrandefrihetstradition; dessutom ett symtomatiskt tecken på hur stukad försvarsledningen blivit. Minsta vissling från departementet får generalerna att kompromissa med sin professionella integritet."

och

"Solidaritetsförklaringens svagheter ska inte exponeras. Forskningsprojekt på FOI och Krigsvetenskapsakademien får inte störa den officiella bilden. Vapenaffärer med Saudiarabien ska mörkas eller förnekas."

Underfinansieringen av försvarsreformen ska inte diskuteras, skulle Peter Wolodarski också kunnat tillägga. Det förra statsrådet Tolgfors försökte under sin avslutande presskonferens sätta bilden att han fullgjort denna. Han hann sjösätta den, men den kan inte bli fullgjord eftersom det saknas pengar eller så måste förmågan skalas tillbaka. En slags jungfrutur med ett byråkratiskt regalskepp bevittnar vi istället.

Tillståndet i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken är delvis en följd av det svaga intresset för försvarsfrågor i valmanskåren. Den dryga procent av bruttonationalprodukten som läggs på vårt försvar manifesterar så att säga det svaga intresset. Gärna ett försvar, men först ett rejält jobbskatteavdrag.


Därför är det intressant att ta del av den opinionsundersökning som researchorganisationen YouGov utfört bland annat avseende attityderna kring militära handlingar i fallet Syrien. Cirka tusen personer i vardera Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Sverige och Finland har tillfrågats om sina ståndpunkter. Det visar sig att viljan till insatser är högst i Sverige. 30 % anser att väst kan ingripa utan mandat från FN och ytterligare 45 % om mandat finns. 8 % säger sig inte stå bakom insats oavsett det finns ett mandat eller ej. Motsvarande tal för Finland är 15/45/18 och för minst villiga Tyskland 10/48/24.

Kopplingen mellan den egna kapaciteten och villigheten att ingripa är inte lätt att förstå, såvida de tillfrågade inte anser att det är någon annan som ska ingripa i Syrien. Frågan är hur svaren skulle fördela sig om det vore aktuellt med ett ingripande i Vitryssland vid motsvarande oroligheter där.


En som skulle kunna tänka sådana dystra scenarier är den polske utrikesministern Radek Sikorski, som i torsdags i ett tal i det polska parlamentet målade en svart bild av en möjlig framtid för att förklara varför han tycker det är viktigt att avstå viss suveränitet till EU.

För utrikesminister Sikorski är det möjligt att USA tröttnar på europeisk ineffektivitet och helt sonika lämnar NATO, medan Ryssland och Kina fyller ut vakuumet i Östeuropa och Asien. Omvandlingskrisen i arabvärlden kan fortsätta, utan att Europa framstår som en förebild. Utvecklingen skulle kunna bli att Europa börjar upphäva den inre rörligheten för varor, tjänster och människor. Radek Sikorski frågade retoriskt:

"And where is Poland in this black vision? Left to its own devices, on the periphery of a Europe mired in lethargy. Struggling with unfinished modernisation and deprived of a solid basis for national security."

Sverige har haft många affärer med Polen i historien. Våra arméer har segrat och förlorat där. Vi stöttade den fria fackföreningrörelsen Solidaritet när den kämpade i Gdansk. Det pågår ett säkerhetspolitiskt närmande mellan Sverige och Polen. Men den miltära förmågan i Sverige är urgröpt, i all synnerhet när det gäller marinen. Det innebär att de militära möjligheterna att lämna stöd skulle vara kraftigt beskurna i en situation, där USA är delvis frånvarande på Skandinaviska halvön. Skulle den polske utrikesministerns svarta bild besannas, så skulle solidaritetsförklaringen kunna dö just utanför polska flottans bas i Gdanskbukten.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mali-gnt melanom i Mellersta Östern

Nyheter om erövringar av den ena staden efter den andra i norra Mali når oss nästan dagligen, sedan den tuaregdominerade separatistorganisationen Mouvement National pour la Liberacion de l'Azawad (MNLA) satt fart. Tessalit, Kidal och Gao har fallit och nu står Timbaktu på tur. Efter staden fallit har MNLA kontroll över hela norra Mali, vilket är imponerande med tanke på att området motsvarar Frankrike i storlek och organisationen förfogar upp till 1500 soldater. De problem för Mali som jag varnade för i inlägget Pandoras ask i Libyen för ett halvår sedan är nu ett faktum.

Läget för centralmakten kännetecknas av inre splittring sedan kaptenen Amadou Haya Sanogo tillfälligt tagit makten i landet häromveckan. Det offentliga skälet för att ha störtat den avgående presidenten Amadou Toumani Touré har varit att denne inte försett landets armé med tillräckliga resurser att bekämpa MNLA. Omvärlden tog naturligtvis avstånd från juntans kupp, och kuppmakarna säger idag att de ska återinföra den suspenderade konsitutionen i morgon.

Saken kompliceras av att maktspelaren Iyad ag Ghali med sin islamistiska rörelse Ansar Eddine försöker porträttera sig som kompanjoner till MNLA, fast organisationerna inte har mycket gemensamt. Det innebär att det finns två till fyra interna konstellationer i landet beroende på olika maktöverenskommelser. Utvecklingen den närmaste tiden kommer avgöras av ambitionerna hos MNLA. Om dessa konsoliderar sig efter Timbuktus fall, och inte fortsätter mot huvudstaden Bamako,så kommer centralmakten att få problem att återerövra förlorad mark.

Skälen till att MNLA uppbådat både vilja och förmåga står att finna i olika slags resurser. Mali är ett strategiskt viktigt land i sin del av Afrika med gränser till sju länder. De senaste åren har stora fyndigheter av metaller, olja och vatten hittats i landet, vilket innebär att incentiv numera finns för att skaffa sig kontroll över stora områden i Mali. Förmågan har ökat militärt sedan erfarna tuaregkrigare återvänt från sin tjänstgöring hos Khaddafi med mängder av tunga vapen. En bedömning är att en eller flera stormakter också hjälper till med tanke på de råvarutillgångar som uppdagats.


Det innebär att Mali sällar sig till flera länder på den afrikanska kontinenten som är under uppbrytning. Förutom Mali har Sudan delats, Elfenbenskusten och Nigeria är satt under hårt tryck längs kulturella och religiösa skiljelinjer. I Libyen fortsätter desintegrationen med strider i Kufra och Sabha mellan olika stammar. En ledare för Touboustammen, Issa Abdel Majid Mansur, kräver att FN och EU intervenerar för att skydda denna mot etnisk rensning.


Två länder som ännu inte brutits upp ännu är Egypten och utanför Afrika, Syrien. I det förra är det inte troligt att det sker, men det är intressant att notera att det Muslimska brödraskapet nu bryter sitt löfte att inte ställa upp i presidentvalet genom att nominera sin vice ordförande och störste finansiär Khairat al-Shatir. Det innebär sannolikt att spänningarna kommer att öka mellan rörelsen och militärjuntan, och det går inte att utesluta en algerisk utveckling om denne skulle vinna. Nomineringen av al-Shatir innebär att omvärlden måste på nytt värdera andra löften som exempelvis att hålla fredsavtalet med Israel.

I Syrien har av allt att döma regimen vunnit den första långa ronden. När Sveriges utrikesminister tog säte bland 49 kollegor i Istanbul för ett möte med sammanslutningen Syriens Vänner fanns det två linjer. Den bredaste linjen är att fullfölja Kofi Annans sexpunktsplanmed bland annat politiska reformer. Den andra linjen drivs av Gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen. Den kännetecknas av direkt inblandning i de syriska affärerna i form av direkt vapenstöd till rebellerna. En sådan militarisering av konflikten skulle sannolikt resultera i destabilisering och överspill till grannländerna, i synnerhet Jordanien och Libanon. Tyvärr talar mycket för att den mest intensiva politiska viljan finns bland Gulfstaterna och att vi kommer att få se strömmar med vapen gå igenom Jordanien som är i stort behov av saudiskt finansiellt stöd för att undanröja politiska oroligheter i kungadömet.


I Tehran kan därför en av de tongivande i den konkurrerande sammanslutningen Syriens Riktiga Vänner, Ayatollah Khameni, leende läppja på sitt thé. Tillsammans med Ryssland och Kina har hans Revolutionsgarde satt ett tillfälligt stopp för sina motståndare. Ju längre tiden går, desto djupare kommer teokratins bergsingenjörer i sitt arbete med att ge det iranska atomprogrammet sitt fortifikatoriska skydd. Vi går nu in i en period, där stora diplomatiska ansträngningar kommer att göras för att nå en överenskommelse om programmet genom samtal i konstellationen 5+1 (vetostaterna och Tyskland). Oddsen är små att de gör det, vilket skulle innebära förhöjd krigsrisk från mitten av maj i regionen. Det är inte bara i Mali man kan få malignt melanom.


Ekot om Syrien
DN om Syrien
SvD om Mali
DN om Mali


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet