Den gångna helgen innebar en ny omgång med ömsesidiga attacker från Gaza mot Israel och vice versa. I lördags slog israeliskt flyg till mot ett träningsläger för Jihad Islami, enligt israeliska uppgifter för den enhet som tidigare under veckan avlossat en raket mot Israel. Ledaren för teamet dödades jämte fyra kamrater. Jihad Islami svarade med över 30 raketer och granater det kommande dygnet, vilket dödade en israelisk civilist och höll 200000 israeliska skolbarn hemma under söndagen. Israels president Simon Peres kallade beskjutningarna för "declaration of war". Sent under kvällen igår uttalade ledningen för den israeliska Hemmafronten att skolorna kan öppna idag igen, och att bedömningen är att ett eld-upphör som förhandlats fram från kl 22 igår med egyptisk hjälp kommer att hålla för tillfället.
Den israeliska ledningen håller Hamas skyldiga för beskjutningen enligt temat "de ska ha kontrollen, men de kan eller vill inte". Hamas som helt plötsligt vunnit viss legitimitet efter uppgörelsen om Gilad Shalits utväxling på bekostnad av Fatah på Västbanken. Det är tydligt att Israel spelar ut de bägge parterna mot varandra sedan president Abbas lämnat in begäran om medlemskap i FN. Passande nog för Israel finns dessutom mindre organisationer som exempelvis Jihad Islami, som med sin väpnade kamp ytterligare splittrar den palestinska sidan. De senare anses dessutom stå Iran nära, varför det finns skäl att misstänka att de tar plats just nu för att inte själva bli marginaliserade och för att avlasta trycket mot regimen i Syrien.
Retoriken ökar i regionen kring Syrien. President Assad varnade häromdagen världen för en "jordbävning" om det blir en utländsk intervention i Syrien. Regionen skulle få se ett Afghanistan, eller varför inte tio stycken Afghanistan, enligt Assad. Han försökte naturligtvis påverka det möte som skedde igår mellan Arabförbundets delegation under Qatarisk ledning och den syriske utrikesministern. Arabförbundets tidsgräns löper ut i morgon, och över 300 människor har dödats i landet de senaste 14 dagarna. Budskapet under mötet var bistert till Syrien: "Sluta eller förvänta er sanktioner eller intervention".
Det förekommer rapporter om att Syrien har utfört stora mineringar mot gränsen till Jordanien och Turkiet liksom mindre anfall in i Libanon. Samtidigt har Libanon klagat hos FN över upprepade israeliska kränkningar av luftrummet, främst av UAV:er, den senaste veckan. Sannolikt finns det skäl att misstänka att en del av dessa påstådda kränkningar har skett. Israel har nämligen motiv till intensifierad spaningsverksamhet över Libanon i det här skeendet. Med ökat brus kring möjligheterna för en israelisk attack mot Iran, så är den farligaste motståndaren för Israel på kort sikt Hizbollah, som med sina 10000-tals raketer i Libanon utgör ett hot mot norra Israel. Detta hot skulle kunna verkställas i samband med en israelisk attack mot det iranska kärnvapenprogrammet.
En ovanlig kör av israeliska ledarskribenter resonerar nu kring vissa tecken på höjd risk för en sådan attack. Bland dessa tecken finns Shalits hemkomst, som innebär att han inte kan utsättas för en vedergällning i samband med en sådan attack. Vidare är de tidigare cheferna för underrättelse- och säkerhetstjänsten liksom försvarsstabscheferna utbytta. De var kända för sitt tydliga motstånd mot tankarna på en sådan attack. Den legendariske Mossadchefen Meir Dagan uttalade tidigare i höstas offentligt att sådana planer var det dummaste han hört. Nu är det inte lätt att veta vad det egentliga syftet med ett sådant utspel kan vara, eftersom det lika gärna kan vara fråga om en psykologisk operation riktad mot den iranska ledningen, för att få dessa att bli försiktigare i sin jakt på kärnvapen.
Sådant är alltså läget i regionen när vi nu närmar oss november. Jag förväntar mig att Israel kommer fortsätta att jaga raketeneheter preventivt i Gaza, och att Iran fortsätter sitt lågintensiva krig genom ombud.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-30
Afghanistan - Lämna, lämna inte...
Lördagen var en ovanligt svart dag i Afghanistan. Uppgifter har kommit att upp till 13 amerikanska soldater (6 st är hittills bokförda på utmärkta källan icasualities.orgoch fyra civila dödats av en bilbomb i Kabul idag. I söder dödade en afghansk soldat två australienska soldater och sårade åtta när denne öppnade eld mot sina instruktörer på en bas i Kandahar.
Detta sker samtidigt som CNN offentliggjorde en undersökning som visar att 63% av de tillfrågade är emot engagemanget i Afghanistan medan 34 % är för detsamma. 58% av respondenterna i undersökningen anser att Afghanistan är ett nytt Vietnam. Här är perceptionen intressant, eftersom antalet döda amerikanska soldater i Afghanistan motsvarar ganska exakt 3% av de 58209 som inte kom hem från Vietnam.
En hel del är i rörelse i och kring Afghanistan politiskt sedan vågen av attentat i september, då bland annat ordföranden i Afghan Peace Council, Barhuddin Rabbani dödades. President Karzai har sedan dess backat tillbaka en hel del från sin försoningslinje. Spänningarna mellan USA och Pakistan har också försämrats. Även om försämringen avstannat i det officiella samarbetet kan den pakistanska ledningen känna sig tvungna till att skruva upp retoriken igen, sedan en stor demonstration i Islamabad mot amerikanska attacker med UAV:er genomfördes i fredags. I denna deltog bland annat den inflytelserika ledaren för Tereek-e-Insaf, Imran Khan.
Här hemma vankas det snart ett nytt årligt beslut i Riksdagen om vårt deltagande. Ekot visste att berätta häromdagen att de flesta partierna stod i begrepp att komma överens om en nedtrappning från 550 till 400 soldater till slutet av nästa år. En inteckning som många gör är att president Karzai på onsdag förväntas tillkännage att vi ska börja överföra ansvaret för säkerheten i de provinser vi har säkerhetsansvaret i till afghanska myndigheter, utom Jowzjan. Det blir säkert ett sådant tillkännagivande, men processen är planerad till 18 månaders överlämningstid innan ansvaret är överlämnat.
Vi befinner oss i ett litet dilemma. Området är alldeles för stort för våra trupper, det inser de flesta. En neddragning enligt Ekots uppgifter förbättrar inte möjligheterna för trupperna. Häromdagen följde jag rapporteringen på Twitter från en konferens med distriktspolischefer från olika delar av Afghanistan. Polischeferna i våra distrikt talade bland annat om att talibanerna och de egna poliserna samarbetar för att skydda narkotikahandeln och att talibaner behärskar flera byar så nära som 15 km från Mazar-e-Sharif. Påståendena är inte bekräftade, men det börjar att bli allt fler liknande tecken. Se exempelvis alltid utmärkta Anna Badkhen från Augusti.
Samtidigt ökar betydelsen av våra provinser över tiden. Det är dels hemmabasen för den gamla Norra alliansen som förbereder sig för att ISAF lämnar Afghanistan, dels håller det på att bli den viktigaste försörjningsvägen för ISAF i takt med att den pakistanska försörjningsleden blir alltmer sårbar.
Detta innebär att vi kan få en situation där ISAF får backa ur Afghanistan genom vårt område med talibanerna i hälarna. Med en svag militär närvaro riskerar vi att bli klämda mellan de afghanska maktcentra som finns. Eftersom vi har dragit ned försvarsförmågan i Sverige och numera officiellt är beroende av militär hjälp, så är utrymmet litet för att kunna dra oss hem helt och hållet nästa år. Att stanna kvar i nuvarande styrka för att säkerheten kräver det verkar inte vara något alternativ heller, eftersom alla vill påvisa en riktning som innebär en hemtagning av trupperna.
Därför kommer det att bli som Ekot säger. Samma mängd av arbete på lika stor yta ska utföras med färre soldater, vilket innebär krav på en produktivitetsutveckling på närmare 40% i slutet av 2012 jämfört med idag. Bara nu ingen får för sig att vi ska ta ansvaret för utvecklingen av det afghanska rättsväsendet istället för att kompensera vår neddragning. Då blir vi kvar till 2025.
Se även Wiseman samt SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Detta sker samtidigt som CNN offentliggjorde en undersökning som visar att 63% av de tillfrågade är emot engagemanget i Afghanistan medan 34 % är för detsamma. 58% av respondenterna i undersökningen anser att Afghanistan är ett nytt Vietnam. Här är perceptionen intressant, eftersom antalet döda amerikanska soldater i Afghanistan motsvarar ganska exakt 3% av de 58209 som inte kom hem från Vietnam.
En hel del är i rörelse i och kring Afghanistan politiskt sedan vågen av attentat i september, då bland annat ordföranden i Afghan Peace Council, Barhuddin Rabbani dödades. President Karzai har sedan dess backat tillbaka en hel del från sin försoningslinje. Spänningarna mellan USA och Pakistan har också försämrats. Även om försämringen avstannat i det officiella samarbetet kan den pakistanska ledningen känna sig tvungna till att skruva upp retoriken igen, sedan en stor demonstration i Islamabad mot amerikanska attacker med UAV:er genomfördes i fredags. I denna deltog bland annat den inflytelserika ledaren för Tereek-e-Insaf, Imran Khan.
Här hemma vankas det snart ett nytt årligt beslut i Riksdagen om vårt deltagande. Ekot visste att berätta häromdagen att de flesta partierna stod i begrepp att komma överens om en nedtrappning från 550 till 400 soldater till slutet av nästa år. En inteckning som många gör är att president Karzai på onsdag förväntas tillkännage att vi ska börja överföra ansvaret för säkerheten i de provinser vi har säkerhetsansvaret i till afghanska myndigheter, utom Jowzjan. Det blir säkert ett sådant tillkännagivande, men processen är planerad till 18 månaders överlämningstid innan ansvaret är överlämnat.
Vi befinner oss i ett litet dilemma. Området är alldeles för stort för våra trupper, det inser de flesta. En neddragning enligt Ekots uppgifter förbättrar inte möjligheterna för trupperna. Häromdagen följde jag rapporteringen på Twitter från en konferens med distriktspolischefer från olika delar av Afghanistan. Polischeferna i våra distrikt talade bland annat om att talibanerna och de egna poliserna samarbetar för att skydda narkotikahandeln och att talibaner behärskar flera byar så nära som 15 km från Mazar-e-Sharif. Påståendena är inte bekräftade, men det börjar att bli allt fler liknande tecken. Se exempelvis alltid utmärkta Anna Badkhen från Augusti.
Samtidigt ökar betydelsen av våra provinser över tiden. Det är dels hemmabasen för den gamla Norra alliansen som förbereder sig för att ISAF lämnar Afghanistan, dels håller det på att bli den viktigaste försörjningsvägen för ISAF i takt med att den pakistanska försörjningsleden blir alltmer sårbar.
Detta innebär att vi kan få en situation där ISAF får backa ur Afghanistan genom vårt område med talibanerna i hälarna. Med en svag militär närvaro riskerar vi att bli klämda mellan de afghanska maktcentra som finns. Eftersom vi har dragit ned försvarsförmågan i Sverige och numera officiellt är beroende av militär hjälp, så är utrymmet litet för att kunna dra oss hem helt och hållet nästa år. Att stanna kvar i nuvarande styrka för att säkerheten kräver det verkar inte vara något alternativ heller, eftersom alla vill påvisa en riktning som innebär en hemtagning av trupperna.
Därför kommer det att bli som Ekot säger. Samma mängd av arbete på lika stor yta ska utföras med färre soldater, vilket innebär krav på en produktivitetsutveckling på närmare 40% i slutet av 2012 jämfört med idag. Bara nu ingen får för sig att vi ska ta ansvaret för utvecklingen av det afghanska rättsväsendet istället för att kompensera vår neddragning. Då blir vi kvar till 2025.
Se även Wiseman samt SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-26
Kärnvapendimensionen
Lars Gyllenhaal uppmärksammar idag det stundande 50-årsminnet (?) på [Edit] söndag [Slut edit] av historiens största kärnvapendetonation i Barentsregionen.
Kärnvapen är ofta borta från den svenska debatten, oavsett om det gäller frågor kring försvaret av Sverige eller som dimension i nutida skeenden som den arabiska våren. Vi vet med rimlig säkerhet att de sovjetiska planerna innehöll ett massivt angrepp med kärnvapen mot miltära styrkepunkter, även mot svenska mål. Användandet av kärnvapen är fortfarande en integrerad del av det ryska tänkandet och doktriner kring krigföring. Det är det sista vapnet som Ryssland kommer att göra avkall på, eftersom det definierar Rysslands styrka geopolitiskt. Kärnvapen har framförallt en avskräckande effekt, något som sällan diskuteras i de mer offensiva exemplen med Solidaritetsförklaringen.
Vi själva hade också planer på att anskaffa kärnvapen, men föll till föga för både intern opposition inom socialdemokratin och utländska påtryckningar från USA och Storbritannien. Sedan dess har vi i realiteten varit skyddade av det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det går att sätta frågetecken för skyddet i händelse av krig i Europa, givet de sovjetiska planerna.
Trots uttalade nedrustningsambitioner när det gäller kärnvapen ökar risken över tid för att vi får nya kärnvapenstater, främst i Mellanöstern. Nyckeln till framtiden är hanterandet av den iranska uppbyggnaden av kärnteknologi. Om Iran skaffar sig kärnvapen, så är risken stor att Saudiarabien, Turkiet och Egypten också gör det. Även mindre stater som Förenade Arabemiraten och Bahrain nämns ibland som potentiella kärnvapenstater. Vi vet att Syrien har försökt, men stoppades i första varvet av Israel genom en flygattack. I det iranska perspektivet är det början på Modus Operandi. Israel har bombat Irak 1981 och Syrien 2007, det torde innebära att det är ett seriöst alternativ i de israeliska diskussionerna om Iran. Ur israelisk synpunkt innehåller denna handlingsväg tre stora osäkerheter. Slår man ut tillräckligt antal mål? Hur allvarligt kan Iran slå tillbaka (främst genom ombud)? Vad blir de internationella reaktionerna?
En kärnvapenrustning i Mellanöstern vore synnerligen riskfylld, eftersom de sunnitiska-shiitiska motsättningarna är så stora. En israelisk attack på Iran vore också lika allvarlig för stabiliteten i regionen och världen. En slags "damned if you do, damned if you don't". Det innebär att det kräver stor diplomatisk fingertoppskänsla för att få till en lösning som gör att det iranska samhället kan söka sin utveckling av civil kärnteknologi samtidigt som övriga i regionen kan känna sig säkra på att de inte i lönndom skaffar sig kärnvapen.
Du som vill följa utvecklingen av kärnvapenrågor i världen kan gå till organisationen NTI som har en bra hemsida om ämnet. Organisationen arbetetar även mot hotet från B- och C-vapen, oavsett om alla dessa används medvetet av stater och terrorister eller genom incidenter/olyckor.
Kärnvapen är ofta borta från den svenska debatten, oavsett om det gäller frågor kring försvaret av Sverige eller som dimension i nutida skeenden som den arabiska våren. Vi vet med rimlig säkerhet att de sovjetiska planerna innehöll ett massivt angrepp med kärnvapen mot miltära styrkepunkter, även mot svenska mål. Användandet av kärnvapen är fortfarande en integrerad del av det ryska tänkandet och doktriner kring krigföring. Det är det sista vapnet som Ryssland kommer att göra avkall på, eftersom det definierar Rysslands styrka geopolitiskt. Kärnvapen har framförallt en avskräckande effekt, något som sällan diskuteras i de mer offensiva exemplen med Solidaritetsförklaringen.
Vi själva hade också planer på att anskaffa kärnvapen, men föll till föga för både intern opposition inom socialdemokratin och utländska påtryckningar från USA och Storbritannien. Sedan dess har vi i realiteten varit skyddade av det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det går att sätta frågetecken för skyddet i händelse av krig i Europa, givet de sovjetiska planerna.
Trots uttalade nedrustningsambitioner när det gäller kärnvapen ökar risken över tid för att vi får nya kärnvapenstater, främst i Mellanöstern. Nyckeln till framtiden är hanterandet av den iranska uppbyggnaden av kärnteknologi. Om Iran skaffar sig kärnvapen, så är risken stor att Saudiarabien, Turkiet och Egypten också gör det. Även mindre stater som Förenade Arabemiraten och Bahrain nämns ibland som potentiella kärnvapenstater. Vi vet att Syrien har försökt, men stoppades i första varvet av Israel genom en flygattack. I det iranska perspektivet är det början på Modus Operandi. Israel har bombat Irak 1981 och Syrien 2007, det torde innebära att det är ett seriöst alternativ i de israeliska diskussionerna om Iran. Ur israelisk synpunkt innehåller denna handlingsväg tre stora osäkerheter. Slår man ut tillräckligt antal mål? Hur allvarligt kan Iran slå tillbaka (främst genom ombud)? Vad blir de internationella reaktionerna?
En kärnvapenrustning i Mellanöstern vore synnerligen riskfylld, eftersom de sunnitiska-shiitiska motsättningarna är så stora. En israelisk attack på Iran vore också lika allvarlig för stabiliteten i regionen och världen. En slags "damned if you do, damned if you don't". Det innebär att det kräver stor diplomatisk fingertoppskänsla för att få till en lösning som gör att det iranska samhället kan söka sin utveckling av civil kärnteknologi samtidigt som övriga i regionen kan känna sig säkra på att de inte i lönndom skaffar sig kärnvapen.
Du som vill följa utvecklingen av kärnvapenrågor i världen kan gå till organisationen NTI som har en bra hemsida om ämnet. Organisationen arbetetar även mot hotet från B- och C-vapen, oavsett om alla dessa används medvetet av stater och terrorister eller genom incidenter/olyckor.
2011-10-25
Ryska militärmakten möter sin överman
Ta gärna chansen och titta på det knappt minutlånga klippet från premiärminister Vladimir Putins besök i Kaliningrad i februari 2011 via länken från Youtube, som någon läckt.
Putin blev bland annat uppvaktad av en ledare från Kaliningradsveteranerna, generalmajor Boris Kosenkov. Denne räckte mitt i sändningen över ett manifest som cirkulerade runt bland veteranerna i området när det gällde pensioner och omhändertagandet av veteraner i allmänhet, vilket generalen ville varna för.
Realt sett har dessa pensioner devalverats kraftigt det senaste decenniet. Mycket i den ryska upprustningen handlar om att höja löner i synnerhet för tjänstgörande personal. Veteranerna kommer inte få samma ökningar, vilket kommer att öka klyftorna mellan aktiva och veteraner. Om upprustningen nu kommer att ske enligt planerna överhuvudtaget. Att finansministern Alexej Kudrin fick gå i samband med att det blev klart att han inte trodde på upprustningsplanerna i förhållande till ekonomin indikerar att dessa har stora frågetecken när det gäller realiserbarheten. Hans efterträdare kommer inte heller kunna undgå de ekonomiska realiteterna.
Det är ett mått på Putins ställning att han på detta sätt kan bete sig som han gör i filmen när militär personal och veteraner protesterade på gatorna i Moskva tidigare i år mot försämrade sociala villkor. Uttrycket "Han som bestämmer" måste komma från Ryssland.
Putin blev bland annat uppvaktad av en ledare från Kaliningradsveteranerna, generalmajor Boris Kosenkov. Denne räckte mitt i sändningen över ett manifest som cirkulerade runt bland veteranerna i området när det gällde pensioner och omhändertagandet av veteraner i allmänhet, vilket generalen ville varna för.
Realt sett har dessa pensioner devalverats kraftigt det senaste decenniet. Mycket i den ryska upprustningen handlar om att höja löner i synnerhet för tjänstgörande personal. Veteranerna kommer inte få samma ökningar, vilket kommer att öka klyftorna mellan aktiva och veteraner. Om upprustningen nu kommer att ske enligt planerna överhuvudtaget. Att finansministern Alexej Kudrin fick gå i samband med att det blev klart att han inte trodde på upprustningsplanerna i förhållande till ekonomin indikerar att dessa har stora frågetecken när det gäller realiserbarheten. Hans efterträdare kommer inte heller kunna undgå de ekonomiska realiteterna.
Det är ett mått på Putins ställning att han på detta sätt kan bete sig som han gör i filmen när militär personal och veteraner protesterade på gatorna i Moskva tidigare i år mot försämrade sociala villkor. Uttrycket "Han som bestämmer" måste komma från Ryssland.
2011-10-24
Triss i fångar
Nästa vecka startar rättegången mot journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien. De står anklagade för brott mot tre olika artiklar i den nya anti-terroristlagen i landet. Samtidigt kryper tiden vidare för den svensk-eritranske journalisten Dawit Isaak i grannlandet Eritrea. Han har nu suttit fången i över tio år, om han nu fortfarande är i livet.
Regeringen får motta kritik för att göra för lite och/eller för tyst diplomati för dessa tre. I själva verket har regeringen ett väldigt litet manöverutrymme. En handlingslinje skulle kunna vara att belöna respektive stat. I fallet Isaak försökte regeringen Persson det genom att ge stöd åt de eritrianska anspråken mot Etiopien angående gränsdragningar dem emellan. Det höll sånär på att lyckas, men genom för snabbt agerande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds och ambassadören Bengt Sparre höll diktatorn Isaias Afwerki på att tappa ansiktet. Därför fängslades Dawit Isaak igen, och ingen svensk har hört av honom på sex år. Typiskt nog försvårar den taktiken den nuvarande regeringens möjligheter att tala med Etiopien, eftersom de naturligtvis har en exakt uppfattning om den svenska positionen till förmån för deras ärkefiende. Sverige verkar ha uttömt de flesta vägar att kommunicera med den eritrianska diktaturen. Det är numera känt att vi vid åtminstone ett tillfälle tog hjälp av Muhammar Khaddafi för att komma närmare en lösning.
Då är motsatsen straff eller hot en annan möjlighet. Här har Sverige redan tidigare spelat ut kort när det gäller Etiopien genom att avveckla utvecklingsbiståndet mellan stat till stat. När många kräver indraget bistånd, så är det viktigt att komma ihåg att andra neddragningar kan spela regimen i händerna istället för att straffa den. Det utvecklingsbistånd som vi numera ger till mottagare i Etiopien genom olika biståndsorgan är till mänskliga rättigheter eller för att utveckla journalistik för att ta ett par exempel. Katastrofbistånd vore omoraliskt att inte ge den stund det skulle vara aktuellt för etiopier som drabbats av någon naturkatastrof eller liknande. Högljudda kampanjer riskerar att slå fel, och det är oftast en förbisedd faktor i diskussionen. Det är lätt att kräva att de styrande ska driva på och sätta hårt mot hårt, men det räcker med att det slår fel en enda gång och processen kan vara tillbaka till ruta ett som i exemplet med Dawit Isaak 2005. Lägg därtill att till och med de närmaste är splittrade om hur taktiken bör vara när det gäller Isaak.
Några andra realistiska maktmedel förfogar vi inte över själva i kategorin straff/hot. För ett par år sedan ansåg dåvarande ordföranden i Moderata ungdomsförbundet, Niklas Wykman, att vi borde sätta ihop en insatsstyrka själva eller med andra för att frita Dawit Isaak. Ett förslag som dåvarande regeringen Reinfeldt klokt nog inte hörsammade. Tillsammans med andra kan det dock finnas små öppningar för att genom arbete i EU-kretsen förmå unionen att dra in sitt bistånd till den etiopiska staten. Fullt möjligt, men inget som går i en handvändning när bekymmer som Grekland, Italien och Eurokrisen pockar på uppmärksammheten.
En tredje linje är att avvakta det rättsliga utfallet när det gäller Persson och Schibbye. I en rättsstat hade det gått, men det är låga odds på en svår process för de bägge. Etiopiens anti-terroristlag sätter delar av den egna grundlagen ur spel. Ett land som har flera fiender som Ogaden National Liberation Front, Somalia och Eritrea ser därför lättare än de flesta nya fiender. Landets premiärminister Meles Zenawi har redan porträtterat Martin Schibbye och Johan Persson som minst springpojkar för terrorister, vilket kan antas ha en viss påverkan på det rättsliga utfallet. Enligt Comittee to Protect Journalists finns det bara tre länder som är värre för journalister än Etiopien: Kuba, Iran och...Eritrea. I ett senare skede kan säkert Sverige be om nåd för de bägge, men då är naturligtvis priset högre. Eftersom kriterierna för bistånd har skärpts under biståndsminister Gunilla Carlsson, så skulle det antagligen bli fråga om diplomatiskt stöd i utbyte istället. Om Etiopien driver belöningslinjen finns det då en risk att det rör Eritrea, vilket skulle kunna påverka möjligheterna att få loss Dawit Isaak. Att driva någon linje för Etiopien som riskerar perceptionen att Sverige agerar för Lundin-associerade bolag att utvinna olja i Ogaden är också uteslutet av lätt insedda skäl. Å andra sidan, oavsett hur en förhandling skulle ha kommit i mål, så skulle utrikesministern få frågor om vad han gjort för Lundin Oil/Petroleum för att det blev ett lyckat resultat.
Regeringens manöverutrymme är därför väldigt begränsat, och för att få hem alla de tre fängslade kommer det att krävas en kreativitet utöver det vanliga.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Regeringen får motta kritik för att göra för lite och/eller för tyst diplomati för dessa tre. I själva verket har regeringen ett väldigt litet manöverutrymme. En handlingslinje skulle kunna vara att belöna respektive stat. I fallet Isaak försökte regeringen Persson det genom att ge stöd åt de eritrianska anspråken mot Etiopien angående gränsdragningar dem emellan. Det höll sånär på att lyckas, men genom för snabbt agerande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds och ambassadören Bengt Sparre höll diktatorn Isaias Afwerki på att tappa ansiktet. Därför fängslades Dawit Isaak igen, och ingen svensk har hört av honom på sex år. Typiskt nog försvårar den taktiken den nuvarande regeringens möjligheter att tala med Etiopien, eftersom de naturligtvis har en exakt uppfattning om den svenska positionen till förmån för deras ärkefiende. Sverige verkar ha uttömt de flesta vägar att kommunicera med den eritrianska diktaturen. Det är numera känt att vi vid åtminstone ett tillfälle tog hjälp av Muhammar Khaddafi för att komma närmare en lösning.
Då är motsatsen straff eller hot en annan möjlighet. Här har Sverige redan tidigare spelat ut kort när det gäller Etiopien genom att avveckla utvecklingsbiståndet mellan stat till stat. När många kräver indraget bistånd, så är det viktigt att komma ihåg att andra neddragningar kan spela regimen i händerna istället för att straffa den. Det utvecklingsbistånd som vi numera ger till mottagare i Etiopien genom olika biståndsorgan är till mänskliga rättigheter eller för att utveckla journalistik för att ta ett par exempel. Katastrofbistånd vore omoraliskt att inte ge den stund det skulle vara aktuellt för etiopier som drabbats av någon naturkatastrof eller liknande. Högljudda kampanjer riskerar att slå fel, och det är oftast en förbisedd faktor i diskussionen. Det är lätt att kräva att de styrande ska driva på och sätta hårt mot hårt, men det räcker med att det slår fel en enda gång och processen kan vara tillbaka till ruta ett som i exemplet med Dawit Isaak 2005. Lägg därtill att till och med de närmaste är splittrade om hur taktiken bör vara när det gäller Isaak.
Några andra realistiska maktmedel förfogar vi inte över själva i kategorin straff/hot. För ett par år sedan ansåg dåvarande ordföranden i Moderata ungdomsförbundet, Niklas Wykman, att vi borde sätta ihop en insatsstyrka själva eller med andra för att frita Dawit Isaak. Ett förslag som dåvarande regeringen Reinfeldt klokt nog inte hörsammade. Tillsammans med andra kan det dock finnas små öppningar för att genom arbete i EU-kretsen förmå unionen att dra in sitt bistånd till den etiopiska staten. Fullt möjligt, men inget som går i en handvändning när bekymmer som Grekland, Italien och Eurokrisen pockar på uppmärksammheten.
En tredje linje är att avvakta det rättsliga utfallet när det gäller Persson och Schibbye. I en rättsstat hade det gått, men det är låga odds på en svår process för de bägge. Etiopiens anti-terroristlag sätter delar av den egna grundlagen ur spel. Ett land som har flera fiender som Ogaden National Liberation Front, Somalia och Eritrea ser därför lättare än de flesta nya fiender. Landets premiärminister Meles Zenawi har redan porträtterat Martin Schibbye och Johan Persson som minst springpojkar för terrorister, vilket kan antas ha en viss påverkan på det rättsliga utfallet. Enligt Comittee to Protect Journalists finns det bara tre länder som är värre för journalister än Etiopien: Kuba, Iran och...Eritrea. I ett senare skede kan säkert Sverige be om nåd för de bägge, men då är naturligtvis priset högre. Eftersom kriterierna för bistånd har skärpts under biståndsminister Gunilla Carlsson, så skulle det antagligen bli fråga om diplomatiskt stöd i utbyte istället. Om Etiopien driver belöningslinjen finns det då en risk att det rör Eritrea, vilket skulle kunna påverka möjligheterna att få loss Dawit Isaak. Att driva någon linje för Etiopien som riskerar perceptionen att Sverige agerar för Lundin-associerade bolag att utvinna olja i Ogaden är också uteslutet av lätt insedda skäl. Å andra sidan, oavsett hur en förhandling skulle ha kommit i mål, så skulle utrikesministern få frågor om vad han gjort för Lundin Oil/Petroleum för att det blev ett lyckat resultat.
Regeringens manöverutrymme är därför väldigt begränsat, och för att få hem alla de tre fängslade kommer det att krävas en kreativitet utöver det vanliga.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-23
Ridån går upp i Libyen
Idag förväntas Libyen bli utropat som "befriat" i Benghazi. Övergångsrådet skall enligt planerna kliva av, och en interimsregering skall bildas. NATO kommer sannolikt avsluta Unified Protector under nästa vecka. Nu väntar omvärlden på svaret om Libyen kan återfå balansen eller bli ett nordafrikanskt Somalia.
Överraskande nog fick regimens ena milis tag i Khaddafi utanför Sirte och lynchade honom. Istället för att bida sin tid i öknen som de flesta bedömare kommit fram till, så har han uppenbarligen bokstavligen lett motståndet personligen. Khaddafis närmaste söner är dödade och hela det gamla gardet på flykt eller omvända under galgen. Betydelsen av Khaddafi stridande sida vid sida i khakiuniform med sina egna i belägrad och förödd stad kan vara en vink om det motstånd som den nya regimen kommer att möta. Deras ledare har mött martyrdöden i strid och det är inte undra på att det har varit förvirring kring hans begravning. En plats dit lojala medlemmar i klanfederationen kan vallfärda till kommer att få en viktig symbolisk betydelse, i synnerhet som Warfallastammen, Libyens största, var en stor del av basen för Khaddafis maktutövning.
Egentligen borde utsikterna vara goda för landet givet tillgångarna när det gäller olja och vatten framförallt. Enligt skolboken så är också en brutal diktator störtad och det borde innebära att alla jublar och tar nya krafttag inför framtiden. Emellertid kan tillgångarna på vätska vara en förbannelse, och Khaddafis död innebär på kort sikt att fältet är öppet för maktkamp mellan olika miliser och delar av landet. Tyvärr har den nya regimen låtit mörda Ali al-Ahwad och dennes familj i Bani Walid i veckan. Ali al-Ahwad var ledare för den libyska stamfederationen och en försiktig kritiker av Khaddafi långt före upproret, och skulle kunnat vara en samlande kraft. Det är tydligt att det finns starka krafter bland de nya härskarna som vill se kaos i landet. Det är framförallt Misuratamilsen och islamister från östra Libyen som är de stora problemen för en återgång till stabilitet i landet. Bara att utropandet av befrielsen sker i Benghazi och inte i huvudstaden Tripoli är en indikation på spänningarna mellan de gamla provinserna i väst och öst.
Bara för att domptören är ur synhåll, så betyder inte det att cirkusen lämnat staden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Överraskande nog fick regimens ena milis tag i Khaddafi utanför Sirte och lynchade honom. Istället för att bida sin tid i öknen som de flesta bedömare kommit fram till, så har han uppenbarligen bokstavligen lett motståndet personligen. Khaddafis närmaste söner är dödade och hela det gamla gardet på flykt eller omvända under galgen. Betydelsen av Khaddafi stridande sida vid sida i khakiuniform med sina egna i belägrad och förödd stad kan vara en vink om det motstånd som den nya regimen kommer att möta. Deras ledare har mött martyrdöden i strid och det är inte undra på att det har varit förvirring kring hans begravning. En plats dit lojala medlemmar i klanfederationen kan vallfärda till kommer att få en viktig symbolisk betydelse, i synnerhet som Warfallastammen, Libyens största, var en stor del av basen för Khaddafis maktutövning.
Egentligen borde utsikterna vara goda för landet givet tillgångarna när det gäller olja och vatten framförallt. Enligt skolboken så är också en brutal diktator störtad och det borde innebära att alla jublar och tar nya krafttag inför framtiden. Emellertid kan tillgångarna på vätska vara en förbannelse, och Khaddafis död innebär på kort sikt att fältet är öppet för maktkamp mellan olika miliser och delar av landet. Tyvärr har den nya regimen låtit mörda Ali al-Ahwad och dennes familj i Bani Walid i veckan. Ali al-Ahwad var ledare för den libyska stamfederationen och en försiktig kritiker av Khaddafi långt före upproret, och skulle kunnat vara en samlande kraft. Det är tydligt att det finns starka krafter bland de nya härskarna som vill se kaos i landet. Det är framförallt Misuratamilsen och islamister från östra Libyen som är de stora problemen för en återgång till stabilitet i landet. Bara att utropandet av befrielsen sker i Benghazi och inte i huvudstaden Tripoli är en indikation på spänningarna mellan de gamla provinserna i väst och öst.
Bara för att domptören är ur synhåll, så betyder inte det att cirkusen lämnat staden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-19
Sverige övar med NATO i smyg?
I helgen hade jag ett inlägg om solidaritetsförklaringen, där jag bland annat diskuterade den höga ambitionen när det gäller att ge militär hjälp och oviljan att förbereda oss praktiskt för att ta emot militär hjälp.
Vi lever i varje fall som vi lär upptäckte jag av en slump, eftersom vi idag började delta i NATO:s årliga krishanteringsövning CMX (2011). Övningen är en stabsövning utan trupper med sammanlagt 2500 deltagare i olika kanslier och högkvarter. Åtminstone är vi med enligt NATO:s hemsida. Intressant nog är det bland annat kollektivt försvar som ska övas:
"The portrayed emerging crisis will be based on a scenario focusing on NATO’s collective defence task involving consultations on the basis of Article 4 and potential invocation of Article 5 of the Washington Treaty, in line with NATO’s new Strategic Concept adopted at the Lisbon Summit in November 2010."
Artikel 4 i det nordatlantiska fördraget lyder:
"The Parties will consult together whenever, in the opinion of any of them, the territorial integrity, political independence or security of any of the Parties is threatened."
Artikel 5:
"The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security .
Hos estniska utrikesministeriet beskrivs övningen så här:
"The scenario laid out in the exercise will describe an escalating threat to the territorial integrity, political autonomy and security of a NATO ally, which will lead to the implementation of collective defence on the basis of Article 5 of the North-Atlantic Treaty. The scenario will also include aspects of the new security threats addressed by NATO’s new Strategic Concept."
samt
"Participating in CMX 2011 will be all 28 NATO member states, the partner states Finland and Sweden, and the representatives of many international organisations as observers."
Kommen så här långt började jag bli intresserad. Övar Sverige kollektivt försvar med NATO? Jag började nu söka på svenska sidor enligt följande kombinationer:
"CMX 2011 alt CMX/CME alt CME site:.se alt regeringen.se alt riksdagen.se alt forsvarsmakten.se"
Den senaste informationen om NATO:s CMX på statsmakternas hemsidor hittade jag från 2009 och 2010 i form av en regeringsskrivelse (sida 17) och en underbilaga till Försvarsmaktens årsredovisning (sida 14). Riksdagen har den allra senaste informationen, men den omfattar bara en mening i en promemoria från Statsrådsberedningen (punkt 18).
Finlands utrikesministerium informerar dock via sin ambassad i Stockholm:
"Finland’s intention is to practise consultation with NATO as a Partnership for Peace partner country in a situation where the NATO allies carry out consultation based on Article 4 of the North Atlantic Treaty and practise potential implementation of Article 5 concerning joint defence. Only the NATO allies take part in potential implementation of Article 5. (min kursivering).
Jag antar att detsamma gäller för svenskt deltagande i övningen, men har som sagt inte hittat någon svensk källa som bekräftar deltagandet i denna.
Finlands deltagande verkar har varit föremål för någon form av tyngre övervägande:
"The policy decision on Finland's participation in CMX11 was made at the joint meeting of the President of the Republic and the Cabinet Committee on Foreign and Security Policy in autumn 2010."
Jag är övertygad om att beslut om vårt deltagande är fattat i laga ordning, men undrar hur det står till med förankringen. Jag har ingen beröringsångest med NATO och har stått under NATO-befäl i tjänsten. Jag kan se fördelar med ett svenskt medlemskap i organisationen. Dessa förstärks av vår minskade försvarsvilja som kan mätas i form av realt vikande försvarsanslag. Jag får däremot tyvärr belägg för min oro att vi inte förankrar denna process hos svenska folket, vilket underminerar alternativet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Vi lever i varje fall som vi lär upptäckte jag av en slump, eftersom vi idag började delta i NATO:s årliga krishanteringsövning CMX (2011). Övningen är en stabsövning utan trupper med sammanlagt 2500 deltagare i olika kanslier och högkvarter. Åtminstone är vi med enligt NATO:s hemsida. Intressant nog är det bland annat kollektivt försvar som ska övas:
"The portrayed emerging crisis will be based on a scenario focusing on NATO’s collective defence task involving consultations on the basis of Article 4 and potential invocation of Article 5 of the Washington Treaty, in line with NATO’s new Strategic Concept adopted at the Lisbon Summit in November 2010."
Artikel 4 i det nordatlantiska fördraget lyder:
"The Parties will consult together whenever, in the opinion of any of them, the territorial integrity, political independence or security of any of the Parties is threatened."
Artikel 5:
"The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security .
Hos estniska utrikesministeriet beskrivs övningen så här:
"The scenario laid out in the exercise will describe an escalating threat to the territorial integrity, political autonomy and security of a NATO ally, which will lead to the implementation of collective defence on the basis of Article 5 of the North-Atlantic Treaty. The scenario will also include aspects of the new security threats addressed by NATO’s new Strategic Concept."
samt
"Participating in CMX 2011 will be all 28 NATO member states, the partner states Finland and Sweden, and the representatives of many international organisations as observers."
Kommen så här långt började jag bli intresserad. Övar Sverige kollektivt försvar med NATO? Jag började nu söka på svenska sidor enligt följande kombinationer:
"CMX 2011 alt CMX/CME alt CME site:.se alt regeringen.se alt riksdagen.se alt forsvarsmakten.se"
Den senaste informationen om NATO:s CMX på statsmakternas hemsidor hittade jag från 2009 och 2010 i form av en regeringsskrivelse (sida 17) och en underbilaga till Försvarsmaktens årsredovisning (sida 14). Riksdagen har den allra senaste informationen, men den omfattar bara en mening i en promemoria från Statsrådsberedningen (punkt 18).
Finlands utrikesministerium informerar dock via sin ambassad i Stockholm:
"Finland’s intention is to practise consultation with NATO as a Partnership for Peace partner country in a situation where the NATO allies carry out consultation based on Article 4 of the North Atlantic Treaty and practise potential implementation of Article 5 concerning joint defence. Only the NATO allies take part in potential implementation of Article 5. (min kursivering).
Jag antar att detsamma gäller för svenskt deltagande i övningen, men har som sagt inte hittat någon svensk källa som bekräftar deltagandet i denna.
Finlands deltagande verkar har varit föremål för någon form av tyngre övervägande:
"The policy decision on Finland's participation in CMX11 was made at the joint meeting of the President of the Republic and the Cabinet Committee on Foreign and Security Policy in autumn 2010."
Jag är övertygad om att beslut om vårt deltagande är fattat i laga ordning, men undrar hur det står till med förankringen. Jag har ingen beröringsångest med NATO och har stått under NATO-befäl i tjänsten. Jag kan se fördelar med ett svenskt medlemskap i organisationen. Dessa förstärks av vår minskade försvarsvilja som kan mätas i form av realt vikande försvarsanslag. Jag får däremot tyvärr belägg för min oro att vi inte förankrar denna process hos svenska folket, vilket underminerar alternativet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Finland bygger cyberattackförmåga!
Den intressanta utvecklingen i Mellanöstern har gjort att jag skjutit upp en mycket intressant nyhet från vårt östra grannland. Finland överväger nämligen att utveckla en offensiv cyberförmåga. Det finska försvarsministeriet arbetar just nu fram en strategi för cybersäkerhet, som ska vara klar till slutet av nästa år. Det handlar om att ta fram en trovärdig förmåga att kunna slå tillbaka mot angrepp med hjälp av exempelvis egna virus. Generallöjtnanten Arto Räty säger till Helsingin Sanomat:
"Attack is an unfortunate word, but there can be no defensive capability without the ability to offer a counter-punch. The two things go hand in hand"
Tidningen har också talat med chefen för landets Computer Emergency Response Team (CERT-FI), Erko Koivunen som konstaterar att en uppbyggnad av sådan förmåga är ingenting man vill prata högt om. Han resonerar även kring standardargumentationen att defensiva organisationer måste lära sig attacker för att kunna pröva sina egna systems förmåga att motstå angrepp.
Finland är helt klart på rätt spår. Jag skrev i samband med Sälenkonferensen i januari:
"Cyber är en helt egen domän likt havet och luften, men mänskligt skapad. Likt havet vill vi att vi ska få färdas fritt med oskadlig genomfart som bärande princip, och där brandväggen är vårt territorialvatten. Men likt luften kan det vara farligt att bara vara defensiv. Den som slår en ring runt sig själv kommer inte kunna försvara sig mot en angripares koncentrerade angrepp, även om vi efteråt kan styra om trafik. Den andra sidan tar och håller initiativet. I gamla tider byggde vi upp ett luftförsvar baserat på jaktplan och ägnade oss åt att möta en angripares anfall. När officerare efter Sovjetunionens sönderfall började studera utländska doktriner förstod vi så småningom att det var ett dåligt utnyttjande av ett flygvapen, och att offensiva operationer med flygstridskrafter var mycket mer effektivt, och samma sak gäller antagligen cyberområdet."
I samband med denna konferens framhöll den dåvarande ordföranden i Försvarsutskottet, Håkan Juholt, att vi behöver förutsättningslöst utreda behovet av en egen offensiv kapacitet. Där fanns också ett förslag om ett IT-folkförsvar. Tänk om vi alla skulle bli medlemmar i ett cyberHemvärn, där vi lånar ut vår dator vid cyberangrepp mot mål i landet.
Den nya tiden är redan här. Enligt Washington Post så övervägde topptjänstemän vid Pentagon att anfalla det libyska luftförsvaret med cybervapen istället för konventionella stridsmedel. Eftersom händelseutvecklingen kring Benghazi gick så snabbt valde man istället det snabbare och mer beprövade sättet, enligt tidningens källor. Ett sätt att åstadkomma lyckade angrepp kan i framtiden vara med hjälp av luftburna cyberoperationer. Tänk att kunna datastreama virus genom luften för att slå ut en motståndares luftförsvar.
Det behövs en utredning som tar ett helhetsgrepp på cyberfrågan. Integritet, säkerhet, offensiv, internationella regler och samordning torde vara några brännande ämnen. Sektoruppbyggnad och defensivt tänkande med digitala Maignotlinjer ökar sårbarheten och därmed risken för allvarliga attacker, även från icke-statliga aktörer. En angelägen fråga för hela samhället, eftersom kunskap ger (egen)makt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
"Attack is an unfortunate word, but there can be no defensive capability without the ability to offer a counter-punch. The two things go hand in hand"
Tidningen har också talat med chefen för landets Computer Emergency Response Team (CERT-FI), Erko Koivunen som konstaterar att en uppbyggnad av sådan förmåga är ingenting man vill prata högt om. Han resonerar även kring standardargumentationen att defensiva organisationer måste lära sig attacker för att kunna pröva sina egna systems förmåga att motstå angrepp.
Finland är helt klart på rätt spår. Jag skrev i samband med Sälenkonferensen i januari:
"Cyber är en helt egen domän likt havet och luften, men mänskligt skapad. Likt havet vill vi att vi ska få färdas fritt med oskadlig genomfart som bärande princip, och där brandväggen är vårt territorialvatten. Men likt luften kan det vara farligt att bara vara defensiv. Den som slår en ring runt sig själv kommer inte kunna försvara sig mot en angripares koncentrerade angrepp, även om vi efteråt kan styra om trafik. Den andra sidan tar och håller initiativet. I gamla tider byggde vi upp ett luftförsvar baserat på jaktplan och ägnade oss åt att möta en angripares anfall. När officerare efter Sovjetunionens sönderfall började studera utländska doktriner förstod vi så småningom att det var ett dåligt utnyttjande av ett flygvapen, och att offensiva operationer med flygstridskrafter var mycket mer effektivt, och samma sak gäller antagligen cyberområdet."
I samband med denna konferens framhöll den dåvarande ordföranden i Försvarsutskottet, Håkan Juholt, att vi behöver förutsättningslöst utreda behovet av en egen offensiv kapacitet. Där fanns också ett förslag om ett IT-folkförsvar. Tänk om vi alla skulle bli medlemmar i ett cyberHemvärn, där vi lånar ut vår dator vid cyberangrepp mot mål i landet.
Den nya tiden är redan här. Enligt Washington Post så övervägde topptjänstemän vid Pentagon att anfalla det libyska luftförsvaret med cybervapen istället för konventionella stridsmedel. Eftersom händelseutvecklingen kring Benghazi gick så snabbt valde man istället det snabbare och mer beprövade sättet, enligt tidningens källor. Ett sätt att åstadkomma lyckade angrepp kan i framtiden vara med hjälp av luftburna cyberoperationer. Tänk att kunna datastreama virus genom luften för att slå ut en motståndares luftförsvar.
Det behövs en utredning som tar ett helhetsgrepp på cyberfrågan. Integritet, säkerhet, offensiv, internationella regler och samordning torde vara några brännande ämnen. Sektoruppbyggnad och defensivt tänkande med digitala Maignotlinjer ökar sårbarheten och därmed risken för allvarliga attacker, även från icke-statliga aktörer. En angelägen fråga för hela samhället, eftersom kunskap ger (egen)makt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-18
Putins Komintern 2.0
I måndags demonstrerade drygt 2000 personer i Riga mot att inte det ryssvänliga partiet, Centerlistan, inte får plats i den nya regeringen, enligt ITAR-TASS. Detta sker samtidigt som utrikesministern Sergej Lavrov talade om ökade satsningar på ryssar i diasporan när han inledde världskonferensen för vänpatrioter i Moskva.
En sak som är bra med Modus Operandi är att det skapar mönster som går att känna igen. Det Intenationella rådet för vänpatrioter skapades av dåvarande presidenten Vladimir Putin i början av 2000-talet, och sorterar sedan 2008 under en särskild utrikesmyndighet - Rossotrudnichestvo. Uppgiften är att stärka det ryska språket och finansiera aktiviteter i den ryska diasporan. Sedan starten har den lokala Moskvaorganisationen haft en särställning för att driva frågan och ta emot besök från ryssar i förskingringen.
Det finns således en del likheter med Komintern, eller den tredje Internationalen som existerade fram till 1943. Centralt styrd, stor internationell spridning och propagandistiska inslag för att nämna några fenomen i denna typ av front.
Den ryska diasporan bygger i stor grad på självidentifiering. Den som upplever sig som ryss kan räkna sig som en sådan vänpatriot - sootechetvennik. Det bästa exemplet är ordföranden i det internationella rådet, greve Peter Sheremetev som utsågs till årets vänpatriot nyligen. Greven, vars familj är en betydelsefull aktör i den moderna ryska kulturen, blev rysk medborgare i ett särskilt dekret av president Putin 2002.
Hur allvarligt är detta fenomen? Det är svårt att bedöma. I jämförelse med exempelvis kinesiska och indiska diasporan, så är den ryska mer heterogen och skeptisk till att gå hemlandets ärenden. I de baltiska staterna finns det dock en annan resonansbotten, men å andra sidan är 2000 demonstranterer i en förskingring på cirka 450000 ryssar i Lettland ingen större framgång. Potentialen är dock stor givet det stora antalet, och därmed den stora andelen. Något att hålla ögonen på liksom de lettiska myndigheternas agerande mot motsvarande grupp.
En sak som är bra med Modus Operandi är att det skapar mönster som går att känna igen. Det Intenationella rådet för vänpatrioter skapades av dåvarande presidenten Vladimir Putin i början av 2000-talet, och sorterar sedan 2008 under en särskild utrikesmyndighet - Rossotrudnichestvo. Uppgiften är att stärka det ryska språket och finansiera aktiviteter i den ryska diasporan. Sedan starten har den lokala Moskvaorganisationen haft en särställning för att driva frågan och ta emot besök från ryssar i förskingringen.
Det finns således en del likheter med Komintern, eller den tredje Internationalen som existerade fram till 1943. Centralt styrd, stor internationell spridning och propagandistiska inslag för att nämna några fenomen i denna typ av front.
Den ryska diasporan bygger i stor grad på självidentifiering. Den som upplever sig som ryss kan räkna sig som en sådan vänpatriot - sootechetvennik. Det bästa exemplet är ordföranden i det internationella rådet, greve Peter Sheremetev som utsågs till årets vänpatriot nyligen. Greven, vars familj är en betydelsefull aktör i den moderna ryska kulturen, blev rysk medborgare i ett särskilt dekret av president Putin 2002.
Hur allvarligt är detta fenomen? Det är svårt att bedöma. I jämförelse med exempelvis kinesiska och indiska diasporan, så är den ryska mer heterogen och skeptisk till att gå hemlandets ärenden. I de baltiska staterna finns det dock en annan resonansbotten, men å andra sidan är 2000 demonstranterer i en förskingring på cirka 450000 ryssar i Lettland ingen större framgång. Potentialen är dock stor givet det stora antalet, och därmed den stora andelen. Något att hålla ögonen på liksom de lettiska myndigheternas agerande mot motsvarande grupp.
2011-10-17
USA övar globala transporter
Veckan startar friskt med en nyannonserad, global transportövning av den amerikanska C-5 Galaxyflottan som avslutas på fredag. Enligt uppgift ska 41 stycken plan flyga under en enda dag, vilket är mer än en fördubbling av den genomsnittliga antalet på 18 st per dygn i normala fall. Detta jätteplan lastar 880 kubikmeter last och har i versionen SuperGalaxy flugit med 80 tons last.
På tisdag väntas de första fullastade planen landa i bland annat Israel och Saudiarabien, vilket lägligt nog är den dagen som den kidnappade soldaten Gilad Shalit ska utväxlas mot 1027 fångar i israeliska fängelser. Det är svårt att inte tolka annat än ett klart budskap till Iran och dess ombud att hålla sig borta och inte sätta käppar i hjulet för utväxlingen.
USA har kraftigt ökat trycket mot Iran den senaste veckan sedan landet säger sig ha undanröjt en iransk komplott för att döda den saudiske ambassadören i USA. Vad som är sant är svårt för utomstående att avgöra. De som tvivlar på uppgifterna framhåller att iranska Quds styrka inte skulle genomföra något sådant amatörmässigt som att skicka pengar genom banksystemet. Kontringen från amerikanska tjänstemän är att det tidiga avbrytandet från amerikansk sida får det hela att se amatörmässigt ut.
Givet FBI:s kompetens som visades när organisationen sprängde den ryska spionageringen för ett par år sedan, så lutar jag åt att det kan vara så att de verkligen har lyckats komma åt något som inte tål dagens ljus. President Obama har gått hårt ut mot Iran, och Saudiarabien har skickat frågan till FN:s säkerhetsråd. Se tidigare inlägg om den iransk-saudiska brottningen. Intressant nog har både Ayatollah Khameni och president Ahmadinejad på olika håll gått ut och förklarat att Iran inte ligger bakom någon terrorism. Å andra sidan har en annan talesman förklarat att man inte behöver mörda den saudiska ambassadören, eftersom man kan mörda Kung Abdullah själv istället. Det förekommer uppgifter om att USA överväger att införa sanktioner mot den iranska centralbanken, vilket kraftigt skulle försvåra framförallt europeiska och andras affärer med Iran.
Iran förfogar över ett antal möjligheter att försöka att förhindra utväxlingen mellan Hamas och Israel genom att stirra upp regionen. Överfall på amerikanska soldater i Irak genom ombud, oroligheter i Libanon/Syrien, skärmytslingar till havs i Persiska viken eller omgivande havsområden. Direkta attacker mot saudiska, israeliska och amerikanska mål på andra håll är också en möjlighet. För Iran är övrenskommelsen mellan Hamas och Israel ett nederlag, eftersom den i praktiken innebär att Hamas flyttar från den iranska satellitbanan i Damaskus till Kairo istället.
Det kan vara så att den amerikanska aktiviteten är ett uttryck för att landet återvunnit fattningen efter den arabiska våren. Ordningen är så att säga återställd. Fullt uppställ i solidaritetsförklaringen mot Israel, Egypten och Saudiarabien alltså. Vi får hoppas att inte historiens ironi inträder och någon försöker störa inflygningarna med utsmugglade libyska luftvärnsrobotar. Observation Mellanöstern anbefalls.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
På tisdag väntas de första fullastade planen landa i bland annat Israel och Saudiarabien, vilket lägligt nog är den dagen som den kidnappade soldaten Gilad Shalit ska utväxlas mot 1027 fångar i israeliska fängelser. Det är svårt att inte tolka annat än ett klart budskap till Iran och dess ombud att hålla sig borta och inte sätta käppar i hjulet för utväxlingen.
USA har kraftigt ökat trycket mot Iran den senaste veckan sedan landet säger sig ha undanröjt en iransk komplott för att döda den saudiske ambassadören i USA. Vad som är sant är svårt för utomstående att avgöra. De som tvivlar på uppgifterna framhåller att iranska Quds styrka inte skulle genomföra något sådant amatörmässigt som att skicka pengar genom banksystemet. Kontringen från amerikanska tjänstemän är att det tidiga avbrytandet från amerikansk sida får det hela att se amatörmässigt ut.
Givet FBI:s kompetens som visades när organisationen sprängde den ryska spionageringen för ett par år sedan, så lutar jag åt att det kan vara så att de verkligen har lyckats komma åt något som inte tål dagens ljus. President Obama har gått hårt ut mot Iran, och Saudiarabien har skickat frågan till FN:s säkerhetsråd. Se tidigare inlägg om den iransk-saudiska brottningen. Intressant nog har både Ayatollah Khameni och president Ahmadinejad på olika håll gått ut och förklarat att Iran inte ligger bakom någon terrorism. Å andra sidan har en annan talesman förklarat att man inte behöver mörda den saudiska ambassadören, eftersom man kan mörda Kung Abdullah själv istället. Det förekommer uppgifter om att USA överväger att införa sanktioner mot den iranska centralbanken, vilket kraftigt skulle försvåra framförallt europeiska och andras affärer med Iran.
Iran förfogar över ett antal möjligheter att försöka att förhindra utväxlingen mellan Hamas och Israel genom att stirra upp regionen. Överfall på amerikanska soldater i Irak genom ombud, oroligheter i Libanon/Syrien, skärmytslingar till havs i Persiska viken eller omgivande havsområden. Direkta attacker mot saudiska, israeliska och amerikanska mål på andra håll är också en möjlighet. För Iran är övrenskommelsen mellan Hamas och Israel ett nederlag, eftersom den i praktiken innebär att Hamas flyttar från den iranska satellitbanan i Damaskus till Kairo istället.
Det kan vara så att den amerikanska aktiviteten är ett uttryck för att landet återvunnit fattningen efter den arabiska våren. Ordningen är så att säga återställd. Fullt uppställ i solidaritetsförklaringen mot Israel, Egypten och Saudiarabien alltså. Vi får hoppas att inte historiens ironi inträder och någon försöker störa inflygningarna med utsmugglade libyska luftvärnsrobotar. Observation Mellanöstern anbefalls.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-16
Solidaritetsförklaringen i nya tider
Av Johan Wiktorin, avdelning I
Det har länge varit tyst om den s.k solidaritetsförklaringen som antogs för ett par år sedan. Detta är intressant, eftersom de geopolitiska förhållandena är stadd i stark förändring. Jag tänker då på förändringar i amerikanska, europeiska och ryska prioriteringar. Jag har intresserat mig för frågan under lång tid, och har tidigare skrivit här om ämnet tillsammans med generalmajor Karlis Neretnieks. Vi har också haft en intressant artikel av Försvarsrådet Johan Raeder förra hösten, som är väl värd att läsa.
Det finns ingenting i målsättningen som jag har några problem med. Nyckelelementen är att inte vara passiv om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba EU:s medlemsstater eller Norge och Island. Vi ska då till och med kunna ta emot eller ge militär hjälp. Att vi förväntar oss motsvarande är också en rimlig målsättning.
Det är medlen som är problemet med förklaringen, vilket gör det till en riskfylld strategi. Jag talar då om de militära medlen. I en krissituation har Sverige andra maktmedel som diplomati och ekonomi som vi kan och ska använda, men till syveende och sist måste detta backas upp av en militär förmåga. Scenariet är ju angrepp på våra grannar eller oss själva. Ingenting i Karlis och min grundläggande analys jag hänvisade till ovan har förändrats det senaste året när det gäller förmågan att ge militär hjälp. Allting hänger på om vi har kunnat förutse det som sker eller om vi reagerar på en händelseutveckling. I det senare fallet är osäkerheterna så stora att jag bedömer att vi inte kan ta risken att föra över stridskrafter till något baltiskt land eller andra kvalificerade operationer.
Förmågan att ta emot militär hjälp har också i praktiken stått stilla. För att utländska stridskrafter ska kunna basera i landet krävs planer, övningar och civil samverkan. Den politiska känsligheten kring denna verksamhet är så stor att jag undrar hur de tänkte när samtliga politiska partier i full enighet lanserade denna avsiktsförklaring.
Den militära hjälp vi kan få har försvagats av de bägge finanskriserna. Stora neddragningar har beslutats eller aviserats i USA och Storbritannien. Europeiska Unionen genomgår sin största politiska kris som manifesteras i problemen för euron. Sverige skrittar obekymrat vidare med en oförändrad hållning, en realt krympande försvarsekonomi och en underfinansierad personalförsörjningsreform.
Ställd inför en kraftig rysk upprustning och en amerikansk omorientering mot Asien som bägge kommer få genomslag nästa decennium, så saknas en diskussion om våra alternativ. I grunden är dessa tre. Den nuvarande lösningen med förhoppningar till ett försvagat EU och en urvattnad operativ bredd. Andra alternativet är en NATO-anslutning, som med stor sannolikhet inte kommer att vara förankrad hos folket. Det sista alternativet är mera av den gamla modellen. Ett starkt försvar som ger statsmakterna mer handlingsfrihet. Nackdelen med det alternativet är att det kostar pengar.
Om jag försöker sätta mig in i omvärlden och dess bild av den svenska solidaritetsförklaringen, så blir det fullt av frågetecken i anteckningsblocket. En kvalificerad bedömare sorterar snabbt bort retoriken och tittar på vad som de-facto görs, vilken militär kapacitet som finns och vad avsikten kan vara. Ett förenklat svar är att väldigt lite görs i form av förberedelser, den svenska kapaciteten är i avtagande och avsikten tycks vara att Sverige ska föras närmare NATO. Det reser frågan om inte solidaritetsförklaringen är en förberedelse i det tysta för ett NATO-inträde, och att vi som pekar på obalansen mellan ambition och resurser helt enkelt missar själva poängen. Beroende var bedömaren sitter blir slutsatserna en variation kring temat De kan/vill inte göra det de säger. Intention och kapacitet glappar stort.
Eftersom säkerhetspolitiska frågor ibland inte ens kommer med på listan med alternativ när svenska väljare tillfrågas om de viktigaste politiska frågorna, så är sannolikheten stor att det blir ett status quo. Denna hypotes förstärks av att det politiska ledarskapet inte vill diskutera NATO-frågan. Den operativa bredden kommer då inte att kunna upprätthållas, utan snart kommer systemet av system att brista under ekonomiskt tryck. Det är stor risk för att nedskärningar kommer att tas ur markstridskrafterna i första hand. Flyg- och sjöstridskrafternas initiala betydelse vid operationer kring den Skandinaviska halvön är stor och dessa kommer därför att värnas. Vi har också en flyg- och fartygsindustri, vars fortsatta utveckling har en strategisk betydelse för vår högteknologiska nivå i framtiden.
Läget påminner lite om det för den nyanlända ungdomen till Stockholm. Ska jag bli ihop med någon för att ha en chans på bostadsmarknaden, bo i andrahand själv eller ska jag köpa en bostadsrätt med sovalkov? Om jag väljer det senare hamnar jag med nuvarande lön i förorten och pendlingsvägen blir lång. Bättre inkomster skulle göra framtidsutsikterna bättre för denne, alldeles oavsett valet. Annars är det nog läge att skruva ned ambitionen och flytta tillbaka till Vårgårda istället.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Det har länge varit tyst om den s.k solidaritetsförklaringen som antogs för ett par år sedan. Detta är intressant, eftersom de geopolitiska förhållandena är stadd i stark förändring. Jag tänker då på förändringar i amerikanska, europeiska och ryska prioriteringar. Jag har intresserat mig för frågan under lång tid, och har tidigare skrivit här om ämnet tillsammans med generalmajor Karlis Neretnieks. Vi har också haft en intressant artikel av Försvarsrådet Johan Raeder förra hösten, som är väl värd att läsa.
Det finns ingenting i målsättningen som jag har några problem med. Nyckelelementen är att inte vara passiv om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba EU:s medlemsstater eller Norge och Island. Vi ska då till och med kunna ta emot eller ge militär hjälp. Att vi förväntar oss motsvarande är också en rimlig målsättning.
Det är medlen som är problemet med förklaringen, vilket gör det till en riskfylld strategi. Jag talar då om de militära medlen. I en krissituation har Sverige andra maktmedel som diplomati och ekonomi som vi kan och ska använda, men till syveende och sist måste detta backas upp av en militär förmåga. Scenariet är ju angrepp på våra grannar eller oss själva. Ingenting i Karlis och min grundläggande analys jag hänvisade till ovan har förändrats det senaste året när det gäller förmågan att ge militär hjälp. Allting hänger på om vi har kunnat förutse det som sker eller om vi reagerar på en händelseutveckling. I det senare fallet är osäkerheterna så stora att jag bedömer att vi inte kan ta risken att föra över stridskrafter till något baltiskt land eller andra kvalificerade operationer.
Förmågan att ta emot militär hjälp har också i praktiken stått stilla. För att utländska stridskrafter ska kunna basera i landet krävs planer, övningar och civil samverkan. Den politiska känsligheten kring denna verksamhet är så stor att jag undrar hur de tänkte när samtliga politiska partier i full enighet lanserade denna avsiktsförklaring.
Den militära hjälp vi kan få har försvagats av de bägge finanskriserna. Stora neddragningar har beslutats eller aviserats i USA och Storbritannien. Europeiska Unionen genomgår sin största politiska kris som manifesteras i problemen för euron. Sverige skrittar obekymrat vidare med en oförändrad hållning, en realt krympande försvarsekonomi och en underfinansierad personalförsörjningsreform.
Ställd inför en kraftig rysk upprustning och en amerikansk omorientering mot Asien som bägge kommer få genomslag nästa decennium, så saknas en diskussion om våra alternativ. I grunden är dessa tre. Den nuvarande lösningen med förhoppningar till ett försvagat EU och en urvattnad operativ bredd. Andra alternativet är en NATO-anslutning, som med stor sannolikhet inte kommer att vara förankrad hos folket. Det sista alternativet är mera av den gamla modellen. Ett starkt försvar som ger statsmakterna mer handlingsfrihet. Nackdelen med det alternativet är att det kostar pengar.
Om jag försöker sätta mig in i omvärlden och dess bild av den svenska solidaritetsförklaringen, så blir det fullt av frågetecken i anteckningsblocket. En kvalificerad bedömare sorterar snabbt bort retoriken och tittar på vad som de-facto görs, vilken militär kapacitet som finns och vad avsikten kan vara. Ett förenklat svar är att väldigt lite görs i form av förberedelser, den svenska kapaciteten är i avtagande och avsikten tycks vara att Sverige ska föras närmare NATO. Det reser frågan om inte solidaritetsförklaringen är en förberedelse i det tysta för ett NATO-inträde, och att vi som pekar på obalansen mellan ambition och resurser helt enkelt missar själva poängen. Beroende var bedömaren sitter blir slutsatserna en variation kring temat De kan/vill inte göra det de säger. Intention och kapacitet glappar stort.
Eftersom säkerhetspolitiska frågor ibland inte ens kommer med på listan med alternativ när svenska väljare tillfrågas om de viktigaste politiska frågorna, så är sannolikheten stor att det blir ett status quo. Denna hypotes förstärks av att det politiska ledarskapet inte vill diskutera NATO-frågan. Den operativa bredden kommer då inte att kunna upprätthållas, utan snart kommer systemet av system att brista under ekonomiskt tryck. Det är stor risk för att nedskärningar kommer att tas ur markstridskrafterna i första hand. Flyg- och sjöstridskrafternas initiala betydelse vid operationer kring den Skandinaviska halvön är stor och dessa kommer därför att värnas. Vi har också en flyg- och fartygsindustri, vars fortsatta utveckling har en strategisk betydelse för vår högteknologiska nivå i framtiden.
Läget påminner lite om det för den nyanlända ungdomen till Stockholm. Ska jag bli ihop med någon för att ha en chans på bostadsmarknaden, bo i andrahand själv eller ska jag köpa en bostadsrätt med sovalkov? Om jag väljer det senare hamnar jag med nuvarande lön i förorten och pendlingsvägen blir lång. Bättre inkomster skulle göra framtidsutsikterna bättre för denne, alldeles oavsett valet. Annars är det nog läge att skruva ned ambitionen och flytta tillbaka till Vårgårda istället.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-15
Pandoras ask i Libyen
Kriget i Libyen har nu gått över i en ny fas. Gerillakriget har startat. Igår utbröt strider i huvudstaden Tripoli sedan Khaddafilojalister rest den gamla, gröna flaggan i stadsdelen Abu Salim. När den nya regimens styrkor skulle ta ned den, så råkade de ut för ett bakhåll med bland annat krypskyttar. Enligt uppgift ska minst ett åttiotal personer ha skadats. Det torde innebära ett tiotal döda också.
Detta sker samtidigt som de öppna striderna i Sirte är på väg att avslutas. Khaddafilojalister håller ett område som är mindre än en kvadratkilometer. Elden från stridsvagnar, artilleri och tunga kulsprutor är urskiljningslös, men regimens argument är att alla civila flytt. Det är inte särskilt troligt, om vi tittar på historien med exempel som Stalingrad och Groznyj. Fast det är nog alltför jobbigt att tillämpa principen om människors lika värde.
Det gäller också enligt de rapporter som kommer från Amnesty som talar om 2500 fångar som sitter inspärrade av den nya regimen utan bevis eller skydd. FN:s kontor för mänskliga rättigheter sätter siffran vid 7000, och säger sig ha hittat 67 olika fängelser. Vakternas misshandel sker öppet vid besök, och de talar om effektiva förhörsmetoder inför bedrövade besökare.
Det kommer naturligtvis inte komma något gott ur det här. När Sirte har fallit har den nya regimen grepp över två av de tre provinserna. Provinsen Fezzan i söder blir en hårdare nöt att knäcka, och Khaddafilojalister kommer att kunna ha en bas att operera ifrån när regimen nu ska leverera den nya regeringen som binder samman splittrade fraktioner.
När Khaddafis styrkor inte kan operera från libysk mark, så kan de också ha baser i Algeriet, Mali och Niger. I de två sistnämnda kommer dessas regeringar ha problem med de tuareger som flytt med vapen för att fortsätta kampen. Algeriet kommer däremot inte att hotas från dessa, eftersom den algeriska krigsmakten är för stark för dessa, och de dessutom har samma motståndare i form av olika salafistiska grupperingar.
På kort och medellång sikt blir det därför en destabiliserande effekt av det libyska kriget. Framförallt är konsekvenserna stora om dessa exporteras till Algeriet som i den moderna historien varit skådeplats för ovanligt våldsamma och blodiga krig. I andra riktningen är det framförallt vapensmugglingen till Sudan och Gaza som oroar. Egyptiska myndigheter rapporterade häromdagen att de arresterat fem (!) olika grupper som försökt smuggla luftvärnsrobotar till Gazaremsan. Så går det när man öppnar Pandoras ask.
Några tidigare inlägg:
Libyen - inte tänkt i botten
Libyen - I bergakungens sal
Vinnare och förlorare i det libyska kriget
Libyen Akt IX - Efter Tripolis fall
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Detta sker samtidigt som de öppna striderna i Sirte är på väg att avslutas. Khaddafilojalister håller ett område som är mindre än en kvadratkilometer. Elden från stridsvagnar, artilleri och tunga kulsprutor är urskiljningslös, men regimens argument är att alla civila flytt. Det är inte särskilt troligt, om vi tittar på historien med exempel som Stalingrad och Groznyj. Fast det är nog alltför jobbigt att tillämpa principen om människors lika värde.
Det gäller också enligt de rapporter som kommer från Amnesty som talar om 2500 fångar som sitter inspärrade av den nya regimen utan bevis eller skydd. FN:s kontor för mänskliga rättigheter sätter siffran vid 7000, och säger sig ha hittat 67 olika fängelser. Vakternas misshandel sker öppet vid besök, och de talar om effektiva förhörsmetoder inför bedrövade besökare.
Det kommer naturligtvis inte komma något gott ur det här. När Sirte har fallit har den nya regimen grepp över två av de tre provinserna. Provinsen Fezzan i söder blir en hårdare nöt att knäcka, och Khaddafilojalister kommer att kunna ha en bas att operera ifrån när regimen nu ska leverera den nya regeringen som binder samman splittrade fraktioner.
När Khaddafis styrkor inte kan operera från libysk mark, så kan de också ha baser i Algeriet, Mali och Niger. I de två sistnämnda kommer dessas regeringar ha problem med de tuareger som flytt med vapen för att fortsätta kampen. Algeriet kommer däremot inte att hotas från dessa, eftersom den algeriska krigsmakten är för stark för dessa, och de dessutom har samma motståndare i form av olika salafistiska grupperingar.
På kort och medellång sikt blir det därför en destabiliserande effekt av det libyska kriget. Framförallt är konsekvenserna stora om dessa exporteras till Algeriet som i den moderna historien varit skådeplats för ovanligt våldsamma och blodiga krig. I andra riktningen är det framförallt vapensmugglingen till Sudan och Gaza som oroar. Egyptiska myndigheter rapporterade häromdagen att de arresterat fem (!) olika grupper som försökt smuggla luftvärnsrobotar till Gazaremsan. Så går det när man öppnar Pandoras ask.
Några tidigare inlägg:
Libyen - inte tänkt i botten
Libyen - I bergakungens sal
Vinnare och förlorare i det libyska kriget
Libyen Akt IX - Efter Tripolis fall
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-13
Tysk cyberspionageskandal?
Alla minns väl debatten kring FRA-lagen? I Tyskland seglar det nu upp en ny debatt om övervakning på Internet. Bakgrunden är den kända hackargruppen Chaos Computer Club som hävdar att de upptäckt statlig mjukvara för att kunna övervaka enskilda datorers trafik över Internet bland annat. Enligt CCC är det tyska utredare som använt sig av denna programvara. Om det stämmer är det min bedömning att CCC helt enkelt genom köp kommit över gamla datorer som använts av någon myndighet. Enligt ett uttalande från tyska inrikesministeriet så förnekas att den tyska rikskriminalpolisen (BKA) använt sig av denna mjukvara. Detta behöver inte betyda att någon annan myndighet inte gjort detsamma.
Förutom att övervaka trafik så kunde programmen också spela in audio-video via mikrofon och webkamera samt plantera annan programvara på den besökta datorn. Olyckligtvis, enligt Der Spiegels uppgifter från CCC, så ska programvaran dels kommunicera via en server i USA, dels vara så dåligt utformad att det inte är något problem för tredje part att ta sig in i trojanen och använda sig av denna.
För tyska myndigheter och regering är detta pinsamma och oroväckande uppgifter. Redan 2007 bekräftade tyska inrikesministeriet att det fanns en motsvarande programvara, men denna skulle bara användas sparsamt. Det talades om ett tiotal fall per år, och det handlade förstås om terrorism. Året efter fastlog den tyska konstitutionsdomstolen att sådana intrång bara fick göras om det fanns konkreta bevis om (förberedelser) terrorism. En amatörmässigt byggd programvara som ingen tar på sig ansvaret för, eftersom den kan ha använts utanför gängse lagar vill ingen ha på sitt bord. Förbundskansler Merkels talesman har uttalat att man tar anklagelserna allvarligt och att en grundlig utredning måste göras.
I bakgrunden finns en metodikkonflikt. Skall våra underrättelse- och säkerhetstjänster få tråla nätet efter information eller ska de bara få göra det när de vet vad de ska leta efter i form av specifika ord eller ett särskilt beteende? Här kan en jämförelse göras med flygplatssäkerheten. I stora delar av världen genomförs en slags trålande undersökning av alla som går ut på att upptäcka föremål. I Israel försöker myndigheterna istället leta beteenden som indikerar onda avsikter. Denna hållning medför ett annat spaningssystem som jag skrivit om tidigare. När man ställer dessa metodiker i relation till intrång i den personliga integriteten får man ett utfall som talar för den specifika metodiken. Den andra metodiken har sin största styrka i risken. Genom att tråla så mycket som möjligt, så minskar man förstås risken att något går obemärkt förbi. Den hållningen bygger i och för sig på en osäkerhet i att arbeta specifikt. Det finns också ett ganska osynligt byråkratiskt argument. Genom att samla in mycket data, så behövs mer lagringsförmåga, vilket innebär stora ekonomiska investeringar och fler anställda.
Jag har skrivit detta förut, men cyberdomänen är sällsynt illa lämpad för en Oxenstiernsk förvaltning med sina stuprör och sektorer. Det kommer att krävas ett omfattande arbete att få någon form av samordning som a) kan nyttja möjligheterna med cyber effektivt och produktivt och b) som kan skydda samhället mot kriminella och terrorister utan att ge avkall på våra grundläggande friheter.
Förutom att övervaka trafik så kunde programmen också spela in audio-video via mikrofon och webkamera samt plantera annan programvara på den besökta datorn. Olyckligtvis, enligt Der Spiegels uppgifter från CCC, så ska programvaran dels kommunicera via en server i USA, dels vara så dåligt utformad att det inte är något problem för tredje part att ta sig in i trojanen och använda sig av denna.
För tyska myndigheter och regering är detta pinsamma och oroväckande uppgifter. Redan 2007 bekräftade tyska inrikesministeriet att det fanns en motsvarande programvara, men denna skulle bara användas sparsamt. Det talades om ett tiotal fall per år, och det handlade förstås om terrorism. Året efter fastlog den tyska konstitutionsdomstolen att sådana intrång bara fick göras om det fanns konkreta bevis om (förberedelser) terrorism. En amatörmässigt byggd programvara som ingen tar på sig ansvaret för, eftersom den kan ha använts utanför gängse lagar vill ingen ha på sitt bord. Förbundskansler Merkels talesman har uttalat att man tar anklagelserna allvarligt och att en grundlig utredning måste göras.
I bakgrunden finns en metodikkonflikt. Skall våra underrättelse- och säkerhetstjänster få tråla nätet efter information eller ska de bara få göra det när de vet vad de ska leta efter i form av specifika ord eller ett särskilt beteende? Här kan en jämförelse göras med flygplatssäkerheten. I stora delar av världen genomförs en slags trålande undersökning av alla som går ut på att upptäcka föremål. I Israel försöker myndigheterna istället leta beteenden som indikerar onda avsikter. Denna hållning medför ett annat spaningssystem som jag skrivit om tidigare. När man ställer dessa metodiker i relation till intrång i den personliga integriteten får man ett utfall som talar för den specifika metodiken. Den andra metodiken har sin största styrka i risken. Genom att tråla så mycket som möjligt, så minskar man förstås risken att något går obemärkt förbi. Den hållningen bygger i och för sig på en osäkerhet i att arbeta specifikt. Det finns också ett ganska osynligt byråkratiskt argument. Genom att samla in mycket data, så behövs mer lagringsförmåga, vilket innebär stora ekonomiska investeringar och fler anställda.
Jag har skrivit detta förut, men cyberdomänen är sällsynt illa lämpad för en Oxenstiernsk förvaltning med sina stuprör och sektorer. Det kommer att krävas ett omfattande arbete att få någon form av samordning som a) kan nyttja möjligheterna med cyber effektivt och produktivt och b) som kan skydda samhället mot kriminella och terrorister utan att ge avkall på våra grundläggande friheter.
2011-10-12
Iransk-Saudisk brottning fortsätter
Den iransk-saudiska konflikten snurrar vidare. I USA åtalas två personer av iransk härkomst, varav en i sin frånvaro, för planer att döda den saudiske ambassadören, Adel al-Jubeir.
Hela historien är inte känd än, men intressanta detaljer som påstås är bland annat att de åtalade hyrt in gärningsmän från ultabrutala mexikanska knarkkartellen Zeta. Den största bomben ligger emellertid i att den ena personen, Gholam Shakuri, enligt den amerikanske riksåklagaren, är en medlem i Quds styrka som är en del av det Iranska revolutionära gardet.
Genom denna anklagelse blir det en fråga om statsterrorism. Gardet är en egen väpnad styrka som lyder under högsta religiösa myndigheten. Eftersom åtalet kommer nära på det nya utspel som Iran gjort avseende en överenskommelse om sin urananrikning, så kommer det att påverka utvecklingen i denna fråga. 2009 var USA och Iran nära en överenskommelse om att förse landet med 20-%
anrikat uran från annan tillverkare. Risken är att parterna ånyo misslyckas att komma överens. Det behöver inte betyda att Iran medvetet talar med kluven tunga, utan det kan vara två delar i den iranska eliten som driver olika slags politik.
Helt klart är att USA skruvat upp trycket mot Iran och dess ombud i Mellanöstern. Igår kväll kom beskedet att Israel och Hamas kommit överens om en fångutväxling, där 1000 palestinska fångar i olika omgångar släpps i utbyte mot den kidnappade soldaten Gilad Shalit som suttit fängslad i fem år. Attacken där Shalit kidnappades var [Edit] en av de händelser [slut Edit] som utlöste Libanonkriget 2006. Jag kopplar samman utväxlingen med den nye amerikanske försvarsministerns, Leon Panetta, i området förra veckan. Vad som utlovats är oklart, men att USA försöker att vrida Hamas ur den iransk-syriska axeln är ganska synligt. Sannolikt försöker USA knuffa in Hamas i den egyptiska sfären som är betydligt lättare att påverka. När friktionen kring Shalit försvinner, så kan det också bli möjligt att genomföra förhandlingar kring Israel - Palestina och också att agera hårdare mot Syrien.
Den syriska regimen känner elden brinna under fötterna, och i förgår gjorde Stormuftin av Syrien, Ahmad Badar Hassoun, ett utspel där han hotade USA och Europa med syriska och libanesiska självmordsbombare om Syrien blir attackerat. Att motsvarigheten till Ärkebiskopen går ut med sådant budskap indikerar att regimen känner av den yttre pressen. Hittills har regimen kunnat hantera den i stora stycken fridfulla revolten. I takt med att det inre motståndet går mot ökad enighet och beväpning, så behöver regimen fokusera på detta framför utländska makter. Problemet är att alla makter redan har tentaklerna inne i Syrien, där de på olika sätt understödjer kampen mot regimen. Det gäller inte minst Saudiarabien som försöker underminera det iranska inflytandet i Syrien och Libanon.
Hela historien är inte känd än, men intressanta detaljer som påstås är bland annat att de åtalade hyrt in gärningsmän från ultabrutala mexikanska knarkkartellen Zeta. Den största bomben ligger emellertid i att den ena personen, Gholam Shakuri, enligt den amerikanske riksåklagaren, är en medlem i Quds styrka som är en del av det Iranska revolutionära gardet.
Genom denna anklagelse blir det en fråga om statsterrorism. Gardet är en egen väpnad styrka som lyder under högsta religiösa myndigheten. Eftersom åtalet kommer nära på det nya utspel som Iran gjort avseende en överenskommelse om sin urananrikning, så kommer det att påverka utvecklingen i denna fråga. 2009 var USA och Iran nära en överenskommelse om att förse landet med 20-%
anrikat uran från annan tillverkare. Risken är att parterna ånyo misslyckas att komma överens. Det behöver inte betyda att Iran medvetet talar med kluven tunga, utan det kan vara två delar i den iranska eliten som driver olika slags politik.
Helt klart är att USA skruvat upp trycket mot Iran och dess ombud i Mellanöstern. Igår kväll kom beskedet att Israel och Hamas kommit överens om en fångutväxling, där 1000 palestinska fångar i olika omgångar släpps i utbyte mot den kidnappade soldaten Gilad Shalit som suttit fängslad i fem år. Attacken där Shalit kidnappades var [Edit] en av de händelser [slut Edit] som utlöste Libanonkriget 2006. Jag kopplar samman utväxlingen med den nye amerikanske försvarsministerns, Leon Panetta, i området förra veckan. Vad som utlovats är oklart, men att USA försöker att vrida Hamas ur den iransk-syriska axeln är ganska synligt. Sannolikt försöker USA knuffa in Hamas i den egyptiska sfären som är betydligt lättare att påverka. När friktionen kring Shalit försvinner, så kan det också bli möjligt att genomföra förhandlingar kring Israel - Palestina och också att agera hårdare mot Syrien.
Den syriska regimen känner elden brinna under fötterna, och i förgår gjorde Stormuftin av Syrien, Ahmad Badar Hassoun, ett utspel där han hotade USA och Europa med syriska och libanesiska självmordsbombare om Syrien blir attackerat. Att motsvarigheten till Ärkebiskopen går ut med sådant budskap indikerar att regimen känner av den yttre pressen. Hittills har regimen kunnat hantera den i stora stycken fridfulla revolten. I takt med att det inre motståndet går mot ökad enighet och beväpning, så behöver regimen fokusera på detta framför utländska makter. Problemet är att alla makter redan har tentaklerna inne i Syrien, där de på olika sätt understödjer kampen mot regimen. Det gäller inte minst Saudiarabien som försöker underminera det iranska inflytandet i Syrien och Libanon.
2011-10-10
112...var god dröj
Muhammar Khaddafi är inte din enda översten i världen med bekymmer just nu. Efter ett decennium med upprorsbekämpning (Counterinsurgency - COIN) blåser nu andra vindar. Just Libyenkriget visar detta. Med sin flyg- och flottdominans har detta krig börjat flytta tyngdpunkten inför den närmaste framtiden för väst. Den markoperativa tyngdpunkten har utgjorts av ombud i form av lokala styrkor. Dessa har haft stöd av några hundratal soldater från olika specialförband och privata säkerhetsföretag. Inget omfattande logistiskt avtryck på marken, kostsamma baser eller förluster i form av egna, lemlästade soldater.
Libyenkriget har dessutom visat, oavsett hur olika aktörer försöker framställa det, att Europa inte klarar av att genomföra större operationer på egen hand. Inte ens mot ett andra eller tredje rangens land som Libyen. Utan amerikanskt underrättelseunderlag, tankflygplan eller UAV:er hade fälttåget blivit ett fullständigt misslyckande. Därför är det intressant att följa den amerikanska utvecklingen inför framtiden.
Det kan inte ha gått någon förbi att USA nu prioriterar Stilla havet i framtiden. Det finns nu uppgifter i omlopp som säger att den amerikanska närvaron i Europa kommer att begränsa sig till 3 Brigade Combat Teams förutom logistikbaser som kan användas som språngbrädor för operationer i grannregioner.
En annan intressant utveckling skymtar i en rapport från mycket inflytesrika Center for New American Security som Chefsingenjören också belyst. Skriven av en armégeneral som huvudman pekar denna rapport på en nedprioritering av amerikanska armén. Bakgrunden är den ökade spänningen och rustningen i Stilla havsregionen och de stora besparingar som USA står inför när det gäller den egna krigsmakten. Rapporten hanterar fyra olika nivåer, där den största är på 850 Mdr USD över en tioårsperiod. Denna besparing infaller automatskt om inte de bägge stora partierna hittar en överenskommelse.
Rapporten slår fast fyra grundläggande principer, varav den första lyder:
"First, naval and air forces will grow increasingly important in the future strategic environment."
Enligt författarna är det mindre riskfyllt att dra ned på markstridskrafter med tanke på att dessa går snabbare att återskapa än flyg- och sjöstridskrafter när produktionslinor har stängts av. Rapporten talar också om att öka samordningen mellan försvarsgrenarna och exemplifierar med att alla fyra har egna flygplan. Marinkåren har fler stridsvagnar, artilleripjäser, flygplan och soldater än hela brittiska försvaret (!). Inom parentes kan jag nämna att någon nyligen räknade ut att Storbritannien har fler generaler och amiraler än antalet stridsvagnar i drift.
Om vi tittar i rapportens näst lindrigaste scenarie, Constrained Global Presence (500-550 Mdr USD besparing över 10 år), så säger den bland annat:
"Scenario 2 prioritizes protecting U.S. interests in the Western Pacific, Indian Ocean, Middle East, Arabian Gulf and the Mediterranean Basin. It takes greater risk and accepts longer response times in other parts of the world."
Förutom satsningar på nya jagarfartyg och obemannade farkoster, så är det en stor neddragning som föreslås:
"Scenario 2 allocates 2 percent of its total cuts to naval forces, 7 percent to air forces, 15 percent to ground forces, 72 percent to defense-wide activities and 4 percent to non-DOD activities."
Eftersom CNAS är en väldigt inflytelserik think-tank, så finns det all anledning att tro att deras rapport kommer att påverka den framtida utformningen av amerikanska stridskrafter, som blir följden av de neddragningar som kommer att komma. Hur dessa kommer att påverka förmågan att uppträda kring den Skandinaviska halvön på sikt återstår att se. Det innebär i vart fall negativa konsekvenser för vår möjligheter att att ta emot hjälp som diskuterades hos Wiseman igår. Dessa avgörs av vilja, förberedelser och att andra har något att leverera.
Låt mig lägga till att denna förklaring i full politisk enighet utformades i en tid före amerikanska och europeiska neddragningar samt finanskriser. Som en travesti på Stalins [Edit - Även Mao's - Slut edit] sentens i ljuset av Solidaritetsförklaringen säger jag därför:
"Ett land har ingen armé - varken sin egen eller någon annans"
Libyenkriget har dessutom visat, oavsett hur olika aktörer försöker framställa det, att Europa inte klarar av att genomföra större operationer på egen hand. Inte ens mot ett andra eller tredje rangens land som Libyen. Utan amerikanskt underrättelseunderlag, tankflygplan eller UAV:er hade fälttåget blivit ett fullständigt misslyckande. Därför är det intressant att följa den amerikanska utvecklingen inför framtiden.
Det kan inte ha gått någon förbi att USA nu prioriterar Stilla havet i framtiden. Det finns nu uppgifter i omlopp som säger att den amerikanska närvaron i Europa kommer att begränsa sig till 3 Brigade Combat Teams förutom logistikbaser som kan användas som språngbrädor för operationer i grannregioner.
En annan intressant utveckling skymtar i en rapport från mycket inflytesrika Center for New American Security som Chefsingenjören också belyst. Skriven av en armégeneral som huvudman pekar denna rapport på en nedprioritering av amerikanska armén. Bakgrunden är den ökade spänningen och rustningen i Stilla havsregionen och de stora besparingar som USA står inför när det gäller den egna krigsmakten. Rapporten hanterar fyra olika nivåer, där den största är på 850 Mdr USD över en tioårsperiod. Denna besparing infaller automatskt om inte de bägge stora partierna hittar en överenskommelse.
Rapporten slår fast fyra grundläggande principer, varav den första lyder:
"First, naval and air forces will grow increasingly important in the future strategic environment."
Enligt författarna är det mindre riskfyllt att dra ned på markstridskrafter med tanke på att dessa går snabbare att återskapa än flyg- och sjöstridskrafter när produktionslinor har stängts av. Rapporten talar också om att öka samordningen mellan försvarsgrenarna och exemplifierar med att alla fyra har egna flygplan. Marinkåren har fler stridsvagnar, artilleripjäser, flygplan och soldater än hela brittiska försvaret (!). Inom parentes kan jag nämna att någon nyligen räknade ut att Storbritannien har fler generaler och amiraler än antalet stridsvagnar i drift.
Om vi tittar i rapportens näst lindrigaste scenarie, Constrained Global Presence (500-550 Mdr USD besparing över 10 år), så säger den bland annat:
"Scenario 2 prioritizes protecting U.S. interests in the Western Pacific, Indian Ocean, Middle East, Arabian Gulf and the Mediterranean Basin. It takes greater risk and accepts longer response times in other parts of the world."
Förutom satsningar på nya jagarfartyg och obemannade farkoster, så är det en stor neddragning som föreslås:
"Scenario 2 allocates 2 percent of its total cuts to naval forces, 7 percent to air forces, 15 percent to ground forces, 72 percent to defense-wide activities and 4 percent to non-DOD activities."
Eftersom CNAS är en väldigt inflytelserik think-tank, så finns det all anledning att tro att deras rapport kommer att påverka den framtida utformningen av amerikanska stridskrafter, som blir följden av de neddragningar som kommer att komma. Hur dessa kommer att påverka förmågan att uppträda kring den Skandinaviska halvön på sikt återstår att se. Det innebär i vart fall negativa konsekvenser för vår möjligheter att att ta emot hjälp som diskuterades hos Wiseman igår. Dessa avgörs av vilja, förberedelser och att andra har något att leverera.
Låt mig lägga till att denna förklaring i full politisk enighet utformades i en tid före amerikanska och europeiska neddragningar samt finanskriser. Som en travesti på Stalins [Edit - Även Mao's - Slut edit] sentens i ljuset av Solidaritetsförklaringen säger jag därför:
"Ett land har ingen armé - varken sin egen eller någon annans"
2011-10-06
Har hösten kommit till arabiska Bernadottestan?
I januari, efter revolten i Tunisien, exemplifierade jag med Libyen, Egypten och Saudiarabien, länder som förutom demografi hade problem med repression, hög arbetslöshet och stel ekonomisk struktur. I samband med oroligheterna i Egypten var Saudiarabien ute med snabba ekonomiska stimulanser för att hindra en spridning av den arabiska våren till den arabiska halvön.
Dessa reformer, som inte kompletterades med några politiska reformer, fick en kortsiktig, önskad effekt. Dessutom genomförde det Saudidominerade Gulfstaternas Samarbetsråd (GCC) en gemensam insats i närliggande Bahrain för att slå tillbaka en i huvudsak Shiitedominerad revolt. Ännu håller Saudiarabien flera tusen soldater i det lilla kungadömet för att bekämpa vad man uppfattar vara försök till iransk subversion.
Nu kan den arabiska våren, lagom till hösten, nått det 79 år gamla kungadömet. Igår var det nämligen strider i den Östra Provinsen, där huvuddelen av oljeutvinningen sker. Uppgifterna varierar, men 11-14 saudiska poliser ska skadats i ett bakhåll sedan de upplöst en protest. Landet har strax under 30 miljoner invånare, varav ungefär 10 % är shiiter. Dessa är emellertid i majoritet i delar av just denna provins.
Saudiarabien, som ända sedan den iranska revolutionen 1979, sett Iran som en fiende har inte några som helst problem att se en främmande hand bakom dessa protester. De bägge staterna har de senaste åren ägnat sig åt att varna varandra för inblandning i respektive lands inre angelägenheter.
Tvärtom mot den enkla hypotesen att stenrika Saudiarabien är starkast, så är det Iran som har varit på offensiven de senaste åren. Steg för steg har landet flyttat fram sina positioner i Mellanöstern. Denna process har förstärkts av vidgande klyftor mellan Saudiarabien och USA. Enligt flera upgifter ska den åldrige Kung Abdullah varit mycket upprörd över det han uppfattade som det amerikanska sveket mot president Mubarak i Egypten. Det hindrar dock inte att planerna på en enorm amerikansk vapenförsäljning till Saudiarabien framskider. För USA är detta en väldigt bra lösning. En buffert mot Iran byggs upp med saudiska pengar och trupper samtidigt som det skapar amerikanska arbeten.
De underliggande krafterna inger dock en hel del oro. Dels i form av den tidigare nämnda demografin och ekonominska strukturen, dels i form av osäkerheterna kring tronföljden i det enda landet i världen som har namn efter den kungliga familjen, huset av Saud. Kung Abdullah är 87 år, kronprins Sultan, som varit försvarsminister sedan 1962 (!), är 86 år och mycket svårt sjuk. I nästa position står den hårdföre inrikesministern prins Najef, som inte verkar gilla någon. Han har aldrig besökt USA, hatar Iran och jagar Al Qaida med blåslampa i landet. Det oroväckande är hans stöd till Wahabbismen/Salafister som dominerar det saudiska religiösa livet. Denna puritanska sunnitiska trosriktning lever i symbios med kungahuset i Saudiarabien.
Wahabbismen har de senaste decennierna fått en ökad spridning med saudiska och andras pengar. Med tålmodigt arbete har sekten etablerat sig med stöd av bland annat hjälporganisationer i Bosnien-Herzegovina, och är på offensiven i Kosovo också, när det gäller Europa. Om prins Najef kommer till makten, och Al Qaida och andra liknande salafistiska organisationer lämnar Saudiarabien i fred, så kan stödet för den externa verksamheten komma att öka.
Det förutsätter emellertid att Saudiarabien klarar sig igenom den turbulenta tid som regionen har framför sig. Det ökade iranska inflytandet i Irak liksom de dagliga myrstegen mot kärnvapentröskeln är en dödlig fara i saudiska ögon. På medellång sikt innebär det att risken för att även den kungliga familjen bestämmer sig för att anskaffa egna. Om landet kommer i efterhand mot Iran på kort sikt, så finns det bara två alternativ för landet. Antingen under ett amerikanskt kärnvapenparaply eller genom ett direkt samarbete med Pakistan. Ett tätare samarbete med Pakistan skapar möjligen tillgång till deras kärnvapen, under noga reglerade villkor förstås, liksom ett strategiskt djup mot Iran.
Givet de försämrade relationerna mellan USA och Pakistan, så går det heller inte att utesluta ett slags Hela havet stormar i regionen. I ett sådant scenario störtas också prästerskapet i Iran, och en till stor del västvänlig ungdom tar över. I ett sådant läge kan helt plötsligt USA, flankerat av ett nygammalt Iran befinna sig på andra sidan av bordet av Saudiarabien och Pakistan. En sådan möjlig utveckling, som skulle bjuda på såväl som stora möjligheter som risker, gäller det att ha i bakhuvudet när vi nu betraktar utvecklingen i Saudiarabien, och närliggande Bahrain och Jemen de närmaste månaderna.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Dessa reformer, som inte kompletterades med några politiska reformer, fick en kortsiktig, önskad effekt. Dessutom genomförde det Saudidominerade Gulfstaternas Samarbetsråd (GCC) en gemensam insats i närliggande Bahrain för att slå tillbaka en i huvudsak Shiitedominerad revolt. Ännu håller Saudiarabien flera tusen soldater i det lilla kungadömet för att bekämpa vad man uppfattar vara försök till iransk subversion.
Nu kan den arabiska våren, lagom till hösten, nått det 79 år gamla kungadömet. Igår var det nämligen strider i den Östra Provinsen, där huvuddelen av oljeutvinningen sker. Uppgifterna varierar, men 11-14 saudiska poliser ska skadats i ett bakhåll sedan de upplöst en protest. Landet har strax under 30 miljoner invånare, varav ungefär 10 % är shiiter. Dessa är emellertid i majoritet i delar av just denna provins.
Saudiarabien, som ända sedan den iranska revolutionen 1979, sett Iran som en fiende har inte några som helst problem att se en främmande hand bakom dessa protester. De bägge staterna har de senaste åren ägnat sig åt att varna varandra för inblandning i respektive lands inre angelägenheter.
Tvärtom mot den enkla hypotesen att stenrika Saudiarabien är starkast, så är det Iran som har varit på offensiven de senaste åren. Steg för steg har landet flyttat fram sina positioner i Mellanöstern. Denna process har förstärkts av vidgande klyftor mellan Saudiarabien och USA. Enligt flera upgifter ska den åldrige Kung Abdullah varit mycket upprörd över det han uppfattade som det amerikanska sveket mot president Mubarak i Egypten. Det hindrar dock inte att planerna på en enorm amerikansk vapenförsäljning till Saudiarabien framskider. För USA är detta en väldigt bra lösning. En buffert mot Iran byggs upp med saudiska pengar och trupper samtidigt som det skapar amerikanska arbeten.
De underliggande krafterna inger dock en hel del oro. Dels i form av den tidigare nämnda demografin och ekonominska strukturen, dels i form av osäkerheterna kring tronföljden i det enda landet i världen som har namn efter den kungliga familjen, huset av Saud. Kung Abdullah är 87 år, kronprins Sultan, som varit försvarsminister sedan 1962 (!), är 86 år och mycket svårt sjuk. I nästa position står den hårdföre inrikesministern prins Najef, som inte verkar gilla någon. Han har aldrig besökt USA, hatar Iran och jagar Al Qaida med blåslampa i landet. Det oroväckande är hans stöd till Wahabbismen/Salafister som dominerar det saudiska religiösa livet. Denna puritanska sunnitiska trosriktning lever i symbios med kungahuset i Saudiarabien.
Wahabbismen har de senaste decennierna fått en ökad spridning med saudiska och andras pengar. Med tålmodigt arbete har sekten etablerat sig med stöd av bland annat hjälporganisationer i Bosnien-Herzegovina, och är på offensiven i Kosovo också, när det gäller Europa. Om prins Najef kommer till makten, och Al Qaida och andra liknande salafistiska organisationer lämnar Saudiarabien i fred, så kan stödet för den externa verksamheten komma att öka.
Det förutsätter emellertid att Saudiarabien klarar sig igenom den turbulenta tid som regionen har framför sig. Det ökade iranska inflytandet i Irak liksom de dagliga myrstegen mot kärnvapentröskeln är en dödlig fara i saudiska ögon. På medellång sikt innebär det att risken för att även den kungliga familjen bestämmer sig för att anskaffa egna. Om landet kommer i efterhand mot Iran på kort sikt, så finns det bara två alternativ för landet. Antingen under ett amerikanskt kärnvapenparaply eller genom ett direkt samarbete med Pakistan. Ett tätare samarbete med Pakistan skapar möjligen tillgång till deras kärnvapen, under noga reglerade villkor förstås, liksom ett strategiskt djup mot Iran.
Givet de försämrade relationerna mellan USA och Pakistan, så går det heller inte att utesluta ett slags Hela havet stormar i regionen. I ett sådant scenario störtas också prästerskapet i Iran, och en till stor del västvänlig ungdom tar över. I ett sådant läge kan helt plötsligt USA, flankerat av ett nygammalt Iran befinna sig på andra sidan av bordet av Saudiarabien och Pakistan. En sådan möjlig utveckling, som skulle bjuda på såväl som stora möjligheter som risker, gäller det att ha i bakhuvudet när vi nu betraktar utvecklingen i Saudiarabien, och närliggande Bahrain och Jemen de närmaste månaderna.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-05
Tsar Vladimir av Eurasien
Uppgifterna igår om att den ryske premiärministern, Vladimir Putin, uttalat sig om målet att skapa en Eurasiatisk union är ingen överraskning. Enligt WSJ, som åberopade en artikel i Izvestija, så ska denna utgå från den existerande tullunionen med Vitryssland och Kazahakstan.
Putin, som utnämnde Sovjetunionens kollaps som 1900-talets största geopolitiska katastrof, förnekar att det skull röra sig om en comeback för Sovjetunionen. Han argumenterade för att den nya unionen skulle bygga på gemensamma värden och gemensamt språk bland annat. Han sa också att han räknade med att Kirigistan och Tajikistan skulle ansluta sig snart.
För Rysslands näste president till 2024 (Putin 2.0?) handlar det om att återigen behärska den eurasiatiska landmassan. Rysk säkerhetspolitik har en utpräglad geopolitisk syn, som vi ibland har svårt att förstå. Den bygger på vidare på den brittiske geografen Harold Mackinder's tankar om geopolitik och geostrategi. Den centrala hypotesen i dennes arbete är:
"Who rules East Europe commands the Heartland; Who rules the Heartland commands the World Island; Who rules the World Island commands the World."
Det innebär att tankarna tenderar att röra sig kring maktblock och Putin räknade mycket riktigt upp USA, EU och Asien (Kina). Genom att försöka utöka inflytandet i de forna sovjetrepublikerna kan Ryssland dra in andra tidigare republiker som enormt energirika Turkmenistan, som leds av diktatorn Berdymuchamedov. Om Putin skulle lyckas med detta, så skulle Ryssland dels öka energisäkerheten, dels bygga en buffert mot Iran. Det ryska stödet till sekulära diktatorer i Mellanöstern handlar bland annat om att undvika instabilitet i gränstrakterna till följd av islamistiska maktövertaganden och iranskt inflytande i Irak.
Ett Ryssland med större gravitation och större grepp om framtidens energisektor möjliggör också att landet kan stå emot trycket från Kina på ett bättre sätt. Det är den södra och östra riktningen som bekymrar Ryssland mest, och det ser ut som om det blir det Sibiriska militärdistriktet och Stilla Havsflottan som får mest tillskott i de nya ryska rustningsplanerna.
Om landet har kraft att genomföra dessa med tanke på nuvarande status, korruption och demografiska kurva är förstås en helt annan sak. Men, med vilja brukar människan kunna åstadkomma det mesta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Putin, som utnämnde Sovjetunionens kollaps som 1900-talets största geopolitiska katastrof, förnekar att det skull röra sig om en comeback för Sovjetunionen. Han argumenterade för att den nya unionen skulle bygga på gemensamma värden och gemensamt språk bland annat. Han sa också att han räknade med att Kirigistan och Tajikistan skulle ansluta sig snart.
För Rysslands näste president till 2024 (Putin 2.0?) handlar det om att återigen behärska den eurasiatiska landmassan. Rysk säkerhetspolitik har en utpräglad geopolitisk syn, som vi ibland har svårt att förstå. Den bygger på vidare på den brittiske geografen Harold Mackinder's tankar om geopolitik och geostrategi. Den centrala hypotesen i dennes arbete är:
"Who rules East Europe commands the Heartland; Who rules the Heartland commands the World Island; Who rules the World Island commands the World."
Det innebär att tankarna tenderar att röra sig kring maktblock och Putin räknade mycket riktigt upp USA, EU och Asien (Kina). Genom att försöka utöka inflytandet i de forna sovjetrepublikerna kan Ryssland dra in andra tidigare republiker som enormt energirika Turkmenistan, som leds av diktatorn Berdymuchamedov. Om Putin skulle lyckas med detta, så skulle Ryssland dels öka energisäkerheten, dels bygga en buffert mot Iran. Det ryska stödet till sekulära diktatorer i Mellanöstern handlar bland annat om att undvika instabilitet i gränstrakterna till följd av islamistiska maktövertaganden och iranskt inflytande i Irak.
Ett Ryssland med större gravitation och större grepp om framtidens energisektor möjliggör också att landet kan stå emot trycket från Kina på ett bättre sätt. Det är den södra och östra riktningen som bekymrar Ryssland mest, och det ser ut som om det blir det Sibiriska militärdistriktet och Stilla Havsflottan som får mest tillskott i de nya ryska rustningsplanerna.
Om landet har kraft att genomföra dessa med tanke på nuvarande status, korruption och demografiska kurva är förstås en helt annan sak. Men, med vilja brukar människan kunna åstadkomma det mesta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-04
Räcker pengarna?
Under det gångna dygnet hade riksdagsledamoten Johan Forsell (M), Wiseman och undertecknad en spontan debatt på Twitter om Försvarsmaktens ekonomi. Twitter har många fördelar, men debatt lider av det korta formatet. Vi talade därför förbi varandra, kändes det som.
Johan Forsell hävdade att vi hade fel i våra påståenden om att pengarna inte räcker till IO 14, eftersom det inte finns några ramar anslagna ramar efter 2014 av Riksdagen. Johan skrev också att GD bekräftat att ekonomin är i balans till 2014, och att ÖB menade att ytterligare medel jämfört med dagens nivå kan behövas.
I formell mening har Johan rätt om ramarna, det finns en ekonomisk ram anslagen av Riksdagen fram till 2014. Med denna ska Insatsorganisation 2014 skapas, och denna ska vara intagen kring 2019. Regeringen har varit tydlig hela tiden med att IO 14 inte är klar förrän senare.
När IO 14 togs fram i Högkvarteret gjordes det arbetet med grund i Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP). I denna beskrivs myndighetens utveckling i ett tioårigt perspektiv med därtill kopplad prolongerad ekonomi. Detta arbete liksom direkta underlag har redovisats för Regeringen som sedan skrev en proposition. Det är därför rimligt att hävda att Riksdagsbeslutet 2009 byggde på antagandet att föreslagen insatsorganisation skulle inrymmas och intagas i en prolongerad ekonomi. Det är inte troligt att regeringen lagt en proposition om en sådan, utan att ha en klar uppfattning vad en sådan kommer/får kosta.
När ÖB sedan anmälde skriftligt i Budgetunderlaget 2012 att prolongerad ekonomi inte räcker, så menade denne att det krävs mer medel:
"Sammantaget är innebörden att Försvarsmakten bedömer att vidmakthållande av insatsorganisation 2014 från år 2015 kommer att behöva ekonomiska investeringar utöver nu liggande planering."
Inga reservationer.
De nuvarande ekonomiska medlen verkar däremot räcka. Det var länge sedan Försvarsmakten drog över anslaget. De "svarta hålen" är en myt som i realiteten lever i planeringselementet, och ett uttryck för obalansen mellan ambition och resurser. Tyvärr har perceptionen i samhället blivit att Försvarsmakten gör av med för mycket pengar. I själva verket gör myndigheten av med för lite pengar, vilket är nästan lika illa. Det är här den pedagogiska utmaningen ligger. Försvarsmakten är i ekonomisk balans, men är den i verksamhetsmässig balans? Så i den meningen har Johan Forsell rätt. Pengarna kommer alltid att räcka, men till vad?
Johan Forsell hävdade att vi hade fel i våra påståenden om att pengarna inte räcker till IO 14, eftersom det inte finns några ramar anslagna ramar efter 2014 av Riksdagen. Johan skrev också att GD bekräftat att ekonomin är i balans till 2014, och att ÖB menade att ytterligare medel jämfört med dagens nivå kan behövas.
I formell mening har Johan rätt om ramarna, det finns en ekonomisk ram anslagen av Riksdagen fram till 2014. Med denna ska Insatsorganisation 2014 skapas, och denna ska vara intagen kring 2019. Regeringen har varit tydlig hela tiden med att IO 14 inte är klar förrän senare.
När IO 14 togs fram i Högkvarteret gjordes det arbetet med grund i Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP). I denna beskrivs myndighetens utveckling i ett tioårigt perspektiv med därtill kopplad prolongerad ekonomi. Detta arbete liksom direkta underlag har redovisats för Regeringen som sedan skrev en proposition. Det är därför rimligt att hävda att Riksdagsbeslutet 2009 byggde på antagandet att föreslagen insatsorganisation skulle inrymmas och intagas i en prolongerad ekonomi. Det är inte troligt att regeringen lagt en proposition om en sådan, utan att ha en klar uppfattning vad en sådan kommer/får kosta.
När ÖB sedan anmälde skriftligt i Budgetunderlaget 2012 att prolongerad ekonomi inte räcker, så menade denne att det krävs mer medel:
"Sammantaget är innebörden att Försvarsmakten bedömer att vidmakthållande av insatsorganisation 2014 från år 2015 kommer att behöva ekonomiska investeringar utöver nu liggande planering."
Inga reservationer.
De nuvarande ekonomiska medlen verkar däremot räcka. Det var länge sedan Försvarsmakten drog över anslaget. De "svarta hålen" är en myt som i realiteten lever i planeringselementet, och ett uttryck för obalansen mellan ambition och resurser. Tyvärr har perceptionen i samhället blivit att Försvarsmakten gör av med för mycket pengar. I själva verket gör myndigheten av med för lite pengar, vilket är nästan lika illa. Det är här den pedagogiska utmaningen ligger. Försvarsmakten är i ekonomisk balans, men är den i verksamhetsmässig balans? Så i den meningen har Johan Forsell rätt. Pengarna kommer alltid att räcka, men till vad?
2011-10-02
De oklara gränserna i moderna konflikter
Beskedet att Anwar-al-Awlaki dödats i Jemen i förgår av eld från en amerikansk UAV illustrerar på många sätt den moderna konfliktens otydliga regler. Enligt Washington Post fanns det en hemlig promemoria som reglerade legaliteten i dödandet av den amerikanske medborgaren av dess egna myndigheter.
Al-Awlaki var en farlig motståndare för USA. Med sitt totala behärskande av det amerikanska språket, sin vilja och sin produktivitet inspirerade han andra att ta till vapen mot USA. I amerikanska ögon var han alltså en anstiftare av terrorbrott, och han var chef för yttre operationer i Al Qaede Arabian Penninsula (AQAP), en organisation som USA ser sig befinna sig i krig med.
Redan här stöter vi på tre problem. Vad utgör exempelvis ett terrorbrott? När vi studerade detta på Försvarshögskolans Chefsprogram, så fann vi över 100 definitioner på begreppet terrorism. Det bor en del politisk makt i att få igenom en rådande definiton av detta. Vår studiegrupp försökte skapa en definition med tre byggstenar som i kombination med varandra skulle vara det som konstituerade terrorism. Om jag minns rätt var det: Politiskt syfte (Mål), framkallande av ängslan och nedbrytande av vilja hos allmänheten (medel) och urskillningslöst och/eller hänsynslöst våld eller hot om sådana handlingar (metod). Jag tror dock att många skulle bejaka att Al Qaida genomför terrorhandlingar och att anstiftan är en del i själva handlingen.
Nästa frågetecken är att kunna bevisa att han hade positionen i organisationen. Enligt Der Spiegel är det osäkert om han var officiell medlem i organistionen, eftersom det är oklart om han svor trohetslöftet Bai'a. Nu kunde ju han bindas till anstiftan enligt ovan, men om han inte var medlem och det är oklart om det går att säga att USA är i krig med en icke-statlig organisation, så minskar ju hållfastheten i argumentationen.
Huruvida ett land kan vara i krig med en sådan organisation innehåller liknande problematik som terrorismbegreppet och avgör ju enligt vilket regelverk som makten kan utövas. I mitten av mars berörde jag detta i samband med inledningen av Libyenkriget. Om vi använder samma faktorer, så blir svaret njaa. Stat-stat är inte aktuellt, och dödligheten är inte onormalt hög till följd av detta (vissa toppar finns lokalt). Däremot används dödligt våld systematiskt av bägge sidor och får sociala följder, tänk bara på flygplatssäkerheten och visumregler. Om det är krig, så är dödandet av Al-Awlaki legalt och med ett svårbestämt mått av legitimitet. Om det inte är krig, så kan det vara fråga om en utomsrättlig likvidering.
Jag har inte sett några svenska kommentarer kring detta än. Symtomatiskt utfördes den dödliga attacken mot Al-Awlaki och en annan amerikansk medborgare, redaktören Samir Khan, av en Predator-UAV som tillhör CIA. Organisationen har militariserats, enligt kritiker, och fick nyligen den kände generalen David Petraeus som chef. Samtidigt genomför specialförband runt om i världen uppgifter som förr bara underrättelsetjänster gjorde. Denna upplösning av klara gränser gäller också den outsourcing som sker av traditionella uppdrag till olika säkerhetsföretag världen över, nu senast i Libyen. För att veta vad som gäller är det viktigt att dessa företag exempelvis implementerar uppföranderegler (Code of Conduct) och ansluter sig till avtal som Status of Forces Agreement (SOFA) som reglerar bland annat processrätt.
Dessa privata, militära företag kan också sägas förekomma hos motståndarna. Det blir allt vanligare att kriminella nätverk som narkotikaligor hyr en terroristorganisation för att sköta säkerheten i smugglingen. Terrorister köper hjälp av kriminella för att stjäla utrustning eller tvätta pengar. På så sätt försvåras insatser mot de inblandade samtidigt som en kraftig kunskapsöverföring sker i bägge riktningarna. Några organisationer som Hizbollah håller på att bli äkta hybrider. Denna organisation har ett terrorelement, kriminell närvaro i bland annat Sydamerika, en paramilitär del i Libanon och ett socialt ben att stå på med hjälparbeten.
Dessa fenomen kräver en ständig diskussion för utveckling av balanserade regelverk när det gäller effekt, integritet och kostnader. Ett fritt och öppet samhälle måste ha den balansen för att skydda samhället från de som lever utanför lagarna, men också mot risken för att det släpper makten till något som blir en polisstat. Det är särskilt aktuellt i cyberdomänen, där lagstiftningen inte hunnit med att anpassa sig till de snabba förändringarna och domänens transnationella prägel. Cyberterrorism finns ännu bara i sin linda.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Al-Awlaki var en farlig motståndare för USA. Med sitt totala behärskande av det amerikanska språket, sin vilja och sin produktivitet inspirerade han andra att ta till vapen mot USA. I amerikanska ögon var han alltså en anstiftare av terrorbrott, och han var chef för yttre operationer i Al Qaede Arabian Penninsula (AQAP), en organisation som USA ser sig befinna sig i krig med.
Redan här stöter vi på tre problem. Vad utgör exempelvis ett terrorbrott? När vi studerade detta på Försvarshögskolans Chefsprogram, så fann vi över 100 definitioner på begreppet terrorism. Det bor en del politisk makt i att få igenom en rådande definiton av detta. Vår studiegrupp försökte skapa en definition med tre byggstenar som i kombination med varandra skulle vara det som konstituerade terrorism. Om jag minns rätt var det: Politiskt syfte (Mål), framkallande av ängslan och nedbrytande av vilja hos allmänheten (medel) och urskillningslöst och/eller hänsynslöst våld eller hot om sådana handlingar (metod). Jag tror dock att många skulle bejaka att Al Qaida genomför terrorhandlingar och att anstiftan är en del i själva handlingen.
Nästa frågetecken är att kunna bevisa att han hade positionen i organisationen. Enligt Der Spiegel är det osäkert om han var officiell medlem i organistionen, eftersom det är oklart om han svor trohetslöftet Bai'a. Nu kunde ju han bindas till anstiftan enligt ovan, men om han inte var medlem och det är oklart om det går att säga att USA är i krig med en icke-statlig organisation, så minskar ju hållfastheten i argumentationen.
Huruvida ett land kan vara i krig med en sådan organisation innehåller liknande problematik som terrorismbegreppet och avgör ju enligt vilket regelverk som makten kan utövas. I mitten av mars berörde jag detta i samband med inledningen av Libyenkriget. Om vi använder samma faktorer, så blir svaret njaa. Stat-stat är inte aktuellt, och dödligheten är inte onormalt hög till följd av detta (vissa toppar finns lokalt). Däremot används dödligt våld systematiskt av bägge sidor och får sociala följder, tänk bara på flygplatssäkerheten och visumregler. Om det är krig, så är dödandet av Al-Awlaki legalt och med ett svårbestämt mått av legitimitet. Om det inte är krig, så kan det vara fråga om en utomsrättlig likvidering.
Jag har inte sett några svenska kommentarer kring detta än. Symtomatiskt utfördes den dödliga attacken mot Al-Awlaki och en annan amerikansk medborgare, redaktören Samir Khan, av en Predator-UAV som tillhör CIA. Organisationen har militariserats, enligt kritiker, och fick nyligen den kände generalen David Petraeus som chef. Samtidigt genomför specialförband runt om i världen uppgifter som förr bara underrättelsetjänster gjorde. Denna upplösning av klara gränser gäller också den outsourcing som sker av traditionella uppdrag till olika säkerhetsföretag världen över, nu senast i Libyen. För att veta vad som gäller är det viktigt att dessa företag exempelvis implementerar uppföranderegler (Code of Conduct) och ansluter sig till avtal som Status of Forces Agreement (SOFA) som reglerar bland annat processrätt.
Dessa privata, militära företag kan också sägas förekomma hos motståndarna. Det blir allt vanligare att kriminella nätverk som narkotikaligor hyr en terroristorganisation för att sköta säkerheten i smugglingen. Terrorister köper hjälp av kriminella för att stjäla utrustning eller tvätta pengar. På så sätt försvåras insatser mot de inblandade samtidigt som en kraftig kunskapsöverföring sker i bägge riktningarna. Några organisationer som Hizbollah håller på att bli äkta hybrider. Denna organisation har ett terrorelement, kriminell närvaro i bland annat Sydamerika, en paramilitär del i Libanon och ett socialt ben att stå på med hjälparbeten.
Dessa fenomen kräver en ständig diskussion för utveckling av balanserade regelverk när det gäller effekt, integritet och kostnader. Ett fritt och öppet samhälle måste ha den balansen för att skydda samhället från de som lever utanför lagarna, men också mot risken för att det släpper makten till något som blir en polisstat. Det är särskilt aktuellt i cyberdomänen, där lagstiftningen inte hunnit med att anpassa sig till de snabba förändringarna och domänens transnationella prägel. Cyberterrorism finns ännu bara i sin linda.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-10-01
Ny pusselbit om ubåtskränkningarna?
Fd ÖB Bengt Gustafsson håller för närvarande på med källforskning för att skriva en ny uppsats. För två år sedan talade Bengt Gustafsson med en fd överste vid Operationsledningen. Denne officer hade en central funktion i de kontakter som fanns västerut. I förbifarten nämnde han något, som kan vara intressant för att förstå motiven bakom ubåtskränkningarna och det subtila spelet i statsledningarna.
På måndag morgon har vi det stora nöjet att publicera ett inlägg av landets före detta överbefälhavare med hans resonemang kring ytterligare en liten pusselbit för att begripa en dramatisk tid i vår moderna historia.
På måndag morgon har vi det stora nöjet att publicera ett inlägg av landets före detta överbefälhavare med hans resonemang kring ytterligare en liten pusselbit för att begripa en dramatisk tid i vår moderna historia.
Fd ÖB: Sovjet hade också politiska motiv för ubåtskränkningarna
Av Bengt Gustafsson, avdelning I, fd Överbefälhavare
I min bok om ubåtsfrågan har jag liksom Ingvar Carlsson i sina memoarer, kommit fram till att Sovjetunionens skäl till att kränka oss med ubåtar under praktiskt taget hela det kalla kriget i huvudsak var betingat av underrättelsetjänst, utbildning och övning; det vill säga det var av militäroperativa skäl.
Det pekas visserligen i min bok också på att den ökade aggressiviteten under 1980-talet kunde ha politiska motiv. Vårt politiska handlande vid U 137-incidenten och stödet till Solidaritet nämndes. I anslutning till det senare, nämndes också att även det amerikanska stödet till den polska fackföreningsrörelsen gick via svenska frihamnar, där ompackning kunde ske och avsändarnamn ändras. Stödet till Solidaritet kunde därför ses som ske i maskopi med USA. Nu har jag kommit fram till att det finns ett viktigare politiskt motiv.
Under min källforskning till en ny uppsats om det svenska flygvapnets förberedelser för att vid krig kunna samarbeta med Nato erinrar jag mig att Gunnar Unell sommaren 2009 fällde ett yttrande, som jag då inte knöt till mitt arbete om ubåtskränkningarna. Unell är flygöverste och var den som förvaltade Natosamarbetet på Operationsledningen i Försvarsstaben fram till Lennart Ljung lät förstöra dokumentationen 1984.
Vad Gunnar Unell sade var att Regeringen vid den tiden också hade tryckt på för att försvaret skulle vara lika aktiva i flygets incidentberedskap på västkusten som vi var på ostkusten. Minnet vaknade, då det sattes ihop med andra fakta i min nya studie, som att det amerikanska bombflyget under hela det kalla kriget skulle ta vägen över Skandinavien på sin väg mot mål i Sovjetunionen, liksom Polaris-robotarna från Norska havet. Jurij Andropov som KGB-chef och senare generalsekreterare hade föreställningen i början på 1980-talet att det bara var en tidsfråga innan USA skulle utlösa ett ”förstaslag” med kärnvapen mot unionen. Vidare fanns Sovjets återupptagande av en tidigare diskussion från 1960-talet, nämligen om Sverige hade viljan och förmågan att nedkämpa Nato-robotar som tog vägen över oss, samt de sovjetiska Stenkabåtarnas skenanfall mot Gotland i början på 1980-talet och nämnt i ubåtsboken i samband med ”Bodströmaffären”.
Sovjetunionen misstänkte tidigt att västflyget skulle ta vägen över Sverige precis som de hade gjort utan ingripande 1943 – 45 på sin väg mot Nazityskland. Att Polarisubåtarna hade utskjutningsplatser i Norska havet måste deras underrättelsetjänst ha konstaterat. Att flyget tog vägen över Skandinavien är lätt att förstå. De skulle möta en lång vägs kamp med Sovjetunionens/Warzawapaktens luftförsvar om de försökte flyga ända till Sovjet över kontinenten. Spionen Stig Wennerström hade säkert berättat för dem att det svenska luftförsvaret inte nu heller skulle bekämpa västflyget. Det är således inte underligt om Andropov, inte bara skickar Stenkabåtar mot Gotland, utan också intensifierar den ubåtsverksamhet som pågått sedan länge, för att markera: ”Nu måste Ni leva upp till Er så kallade neutralitetspolitik!”
Det är frestande att försöka fastställa vad det är som får Lennart Ljung att ungefär samtidigt förstöra pärmarna med Nato-samarbetet och intensifiera flygvapnets incidentberedskap västerut.
När jag fick klart för mig hela vidden av västsamarbetet 1992 var ju Lennart Ljung redan död, så jag kunde inte fråga honom vad som låg bakom. Utanför den lilla grupp av politiker och kanslihandläggare som kände till försvarsministerns förberedelser för västsamarbete, varav Olof Palme var en, så sköttes genomförandet av militärledningen med några få förbundna betrodda diplomater samt ett par officerare på den operativa sidan i Försvarsstaben. Fram till början av 1960-talet – när allt operativt arbete samlades till denna – sköttes arbetet direkt av Marin- och Flygstaben. Förberedelserna blev naturligtvis också kända av den stabspersonal och de tekniker som i praktiken genomförde åtgärderna, men egentligen behövde inte så många av dem känna till det innersta syftet.
Allt efter som åren gick och olika chefer och handläggare byttes ut blev i praktiken allt fler personer invigda i dubbelspelet. Risken för att en läcka skulle uppstå ökade, vilket var politiskt känsligare för den socialdemokratiska ledningen efter ”68-rörelsen”, som fångades upp av den nye statsministern Olof Palme. Efter att han återtagit regeringsmakten 1982 – när han lät Sverker Åström skriva ett dogmatiskt avsnitt om neutalitetspolitiken till sin regeringsförklaring – har Palme sannolikt sagt åt Lennart Ljung att kraftigt minska ner antalet militärer som i framtiden skulle vara invigda i förberedelserna för att vid krigsutbrott gå med i Nato. Det hade ju nu blivit ännu känsligare för honom efter hans ”brobyggarpolitik” mellan öst och väst under de två sista åren i opposition.
De synnerligen hemliga pärmarna i Försvarsstaben förstördes 1984. De ersattes av en ”telefonkatalog” som angav de inom samarbetsländerna befintliga kontaktmännen. Från och med utnämningen av Bengt Schuback till marinchef, så inviger Lennart Ljung inte nyutnämna amiraler och generaler i de förberedelser som är gjorda för att kunna samarbeta operativt med Nato. Beredskapen upprätthölls fortfarande av några officerare på Operationsledningen under ledning av den pensionerade marinchefen Per Rudberg. Resorna fortsätter som förut till Oslo, Köpenhamn och London det kalla kriget ut, det vill säga också med Ingvar Carlsson som statsminister.
Att den tidigare vice statsministern hölls utanför när antalet invigda skulle reduceras är ju tänkbart, men att den f d försvarsministern Anders Thunborg inte orientrade den nye statsministern vid Palmes plötsliga död är inte trovärdigt.
Olof Palme kunde själv se till att antalet nya politiker och handläggare i Regeringskansliet som känner till det hela minskas efter hand. Redan vid regeringsskiftet 1976 nämner han inte förberedelserna för Torbjörn Fälldin. Frågan är om det är Olof Palme själv som också klagar
på Lennart Ljung för obalansen i flygvapnets incidentberedskap? Och i så fall vad som ligger bakom det?
Tidpunkten råkar ju sammanfalla med efterspelet till Sven Anderssons utpekande av Sovjetunionen i slutet av april 1983, ett utpekande vilket Regeringen Palme ställer sig bakom i en not, och den så kallade Fermaffären. Innehåller samtalen med Georgij Arbatov en uppmaning som leder fram till påtalandet om att skärpa incidentförsvaret västerut?
I min bok om ubåtsfrågan har jag liksom Ingvar Carlsson i sina memoarer, kommit fram till att Sovjetunionens skäl till att kränka oss med ubåtar under praktiskt taget hela det kalla kriget i huvudsak var betingat av underrättelsetjänst, utbildning och övning; det vill säga det var av militäroperativa skäl.
Det pekas visserligen i min bok också på att den ökade aggressiviteten under 1980-talet kunde ha politiska motiv. Vårt politiska handlande vid U 137-incidenten och stödet till Solidaritet nämndes. I anslutning till det senare, nämndes också att även det amerikanska stödet till den polska fackföreningsrörelsen gick via svenska frihamnar, där ompackning kunde ske och avsändarnamn ändras. Stödet till Solidaritet kunde därför ses som ske i maskopi med USA. Nu har jag kommit fram till att det finns ett viktigare politiskt motiv.
Under min källforskning till en ny uppsats om det svenska flygvapnets förberedelser för att vid krig kunna samarbeta med Nato erinrar jag mig att Gunnar Unell sommaren 2009 fällde ett yttrande, som jag då inte knöt till mitt arbete om ubåtskränkningarna. Unell är flygöverste och var den som förvaltade Natosamarbetet på Operationsledningen i Försvarsstaben fram till Lennart Ljung lät förstöra dokumentationen 1984.
Vad Gunnar Unell sade var att Regeringen vid den tiden också hade tryckt på för att försvaret skulle vara lika aktiva i flygets incidentberedskap på västkusten som vi var på ostkusten. Minnet vaknade, då det sattes ihop med andra fakta i min nya studie, som att det amerikanska bombflyget under hela det kalla kriget skulle ta vägen över Skandinavien på sin väg mot mål i Sovjetunionen, liksom Polaris-robotarna från Norska havet. Jurij Andropov som KGB-chef och senare generalsekreterare hade föreställningen i början på 1980-talet att det bara var en tidsfråga innan USA skulle utlösa ett ”förstaslag” med kärnvapen mot unionen. Vidare fanns Sovjets återupptagande av en tidigare diskussion från 1960-talet, nämligen om Sverige hade viljan och förmågan att nedkämpa Nato-robotar som tog vägen över oss, samt de sovjetiska Stenkabåtarnas skenanfall mot Gotland i början på 1980-talet och nämnt i ubåtsboken i samband med ”Bodströmaffären”.
Sovjetunionen misstänkte tidigt att västflyget skulle ta vägen över Sverige precis som de hade gjort utan ingripande 1943 – 45 på sin väg mot Nazityskland. Att Polarisubåtarna hade utskjutningsplatser i Norska havet måste deras underrättelsetjänst ha konstaterat. Att flyget tog vägen över Skandinavien är lätt att förstå. De skulle möta en lång vägs kamp med Sovjetunionens/Warzawapaktens luftförsvar om de försökte flyga ända till Sovjet över kontinenten. Spionen Stig Wennerström hade säkert berättat för dem att det svenska luftförsvaret inte nu heller skulle bekämpa västflyget. Det är således inte underligt om Andropov, inte bara skickar Stenkabåtar mot Gotland, utan också intensifierar den ubåtsverksamhet som pågått sedan länge, för att markera: ”Nu måste Ni leva upp till Er så kallade neutralitetspolitik!”
Det är frestande att försöka fastställa vad det är som får Lennart Ljung att ungefär samtidigt förstöra pärmarna med Nato-samarbetet och intensifiera flygvapnets incidentberedskap västerut.
När jag fick klart för mig hela vidden av västsamarbetet 1992 var ju Lennart Ljung redan död, så jag kunde inte fråga honom vad som låg bakom. Utanför den lilla grupp av politiker och kanslihandläggare som kände till försvarsministerns förberedelser för västsamarbete, varav Olof Palme var en, så sköttes genomförandet av militärledningen med några få förbundna betrodda diplomater samt ett par officerare på den operativa sidan i Försvarsstaben. Fram till början av 1960-talet – när allt operativt arbete samlades till denna – sköttes arbetet direkt av Marin- och Flygstaben. Förberedelserna blev naturligtvis också kända av den stabspersonal och de tekniker som i praktiken genomförde åtgärderna, men egentligen behövde inte så många av dem känna till det innersta syftet.
Allt efter som åren gick och olika chefer och handläggare byttes ut blev i praktiken allt fler personer invigda i dubbelspelet. Risken för att en läcka skulle uppstå ökade, vilket var politiskt känsligare för den socialdemokratiska ledningen efter ”68-rörelsen”, som fångades upp av den nye statsministern Olof Palme. Efter att han återtagit regeringsmakten 1982 – när han lät Sverker Åström skriva ett dogmatiskt avsnitt om neutalitetspolitiken till sin regeringsförklaring – har Palme sannolikt sagt åt Lennart Ljung att kraftigt minska ner antalet militärer som i framtiden skulle vara invigda i förberedelserna för att vid krigsutbrott gå med i Nato. Det hade ju nu blivit ännu känsligare för honom efter hans ”brobyggarpolitik” mellan öst och väst under de två sista åren i opposition.
De synnerligen hemliga pärmarna i Försvarsstaben förstördes 1984. De ersattes av en ”telefonkatalog” som angav de inom samarbetsländerna befintliga kontaktmännen. Från och med utnämningen av Bengt Schuback till marinchef, så inviger Lennart Ljung inte nyutnämna amiraler och generaler i de förberedelser som är gjorda för att kunna samarbeta operativt med Nato. Beredskapen upprätthölls fortfarande av några officerare på Operationsledningen under ledning av den pensionerade marinchefen Per Rudberg. Resorna fortsätter som förut till Oslo, Köpenhamn och London det kalla kriget ut, det vill säga också med Ingvar Carlsson som statsminister.
Att den tidigare vice statsministern hölls utanför när antalet invigda skulle reduceras är ju tänkbart, men att den f d försvarsministern Anders Thunborg inte orientrade den nye statsministern vid Palmes plötsliga död är inte trovärdigt.
Olof Palme kunde själv se till att antalet nya politiker och handläggare i Regeringskansliet som känner till det hela minskas efter hand. Redan vid regeringsskiftet 1976 nämner han inte förberedelserna för Torbjörn Fälldin. Frågan är om det är Olof Palme själv som också klagar
på Lennart Ljung för obalansen i flygvapnets incidentberedskap? Och i så fall vad som ligger bakom det?
Tidpunkten råkar ju sammanfalla med efterspelet till Sven Anderssons utpekande av Sovjetunionen i slutet av april 1983, ett utpekande vilket Regeringen Palme ställer sig bakom i en not, och den så kallade Fermaffären. Innehåller samtalen med Georgij Arbatov en uppmaning som leder fram till påtalandet om att skärpa incidentförsvaret västerut?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)