På slak lina? - Att förbereda oss för konflikter i närområdet (Del 1 av 2)

Av Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks

Temperaturen stiger i vårt närområde. Nato har under försommaren 2009 genomfört övningen Loyal Arrow i bland annat Bottenviken och över Norrbotten. Ryssland genomförde under hösten samma år övningen Zapad 09 i Östersjöområdet. Enligt polsk radio hade denna ett scenario som innehöll ett uppror i Vitryssland, en amfibieoperation mot polsk kust och insättande av kärnvapen, vilket den polske utrikesministern indirekt bekräftade under ett seminarium vid Brookings Institute.1

De svenska markstridskrafterna befinner sig för närvarande i den största omvandlingen på över etthundra år. Ett stabilt värnpliktssystem, som förmått organisera uppemot 40 brigader med stödförband för territoriellt försvar ska nu ersättas av ett delvis professionellt försvar med åtta manöverbataljoner jämte lednings-, understöds- och underhållsförband, avsedda både för nationella och internationella insatser inom ramen för ett utökat samarbete med andra länder. Sverige har tills nu kunnat lägga ett antal gynnsamma förhållanden som grund för de egna markstridskrafternas försvar av svenskt territorium. Försvaret har kunnat stödja sig på en väl utbyggd nationell infrastruktur och en i många avseenden gynnsam militärgeografi. Detta, i kombination med en defensiv inriktning av
organisationen, gjorde det möjligt att skapa ett starkt försvar. Ett insatt insatsförsvar för expeditionära operationer kommer emellertid att kräva – och kräver redan nu – ett i många avseenden annorlunda perspektiv.

Då författarna delar uppfattningen att Försvarsmakten bör ha en god förmåga att agera internationellt så gäller det att försöka finna medel och metoder som ökar markstridskrafternas förmåga att agera i närområdet, utan att det i allt för hög grad negativt påverkar möjligheterna till internationella insatser.

Denna artikel tar sin utgångspunkt i dagens situation avseende allianser, fördrag och olika deklarationer. Vår förmåga byggs främst av erfarenheter från insatser, utbildning och övningsverksamhet samt tillgången till relevant materiel. Tillsammans med andra kan vår egen förmåga utvecklas samtidigt som vi skapar förutsättningar för samverkan vid kriser och krig. Målsättningen med artikeln är att visa på möjliga samarbeten och andra åtgärder som maximerar den förebyggande delen av säkerhet i närområdet, och den roll som markstridskrafterna kan spela. Vidare redovisas krav på markstridskrafterna vid eventuella kriser, och hur dessa då kan öka säkerheten genom att visa på en trovärdig förmåga till väpnad strid kopplad till de uppgifter statsmakterna ställt. Sådana åtgärder, om de ska vara trovärdiga, måste vara föremål för planering, övning och andra förberedelser.

Samverkanspartners

De nordiska och baltiska länderna har i flera avseenden valt olika strategisk inriktning, beroende på allianstillhörighet, geografi och historiska erfarenheter. Det har på ett avgörande sätt påverkat utformningen av deras försvarsmakter. Det i sin tur påverkar inom vilka områden och på vilket sätt samverkan mellan länderna skulle kunna vara till ömsesidig nytta.

Norge har med sin långa kust, förekomsten av olja och gas i Norska Havet och Barents Hav samt närheten till den ryska ubåtsbaserade kärnvapenpotentialen på Kolahalvön, valt en uttalad maritim strategi. Flottan och flygvapnet är prioriterade och har, och kommer att ha, en god förmåga att hantera militära incidenter, även allvarliga sådana. Armén är liten och har klara problem med att upprätthålla den kompetensbredd som krävs för mer omfattande operationer. Skulle Norge utsättas för ett militärt angrepp förutsätts försvaret av landet ske i samverkan med allierade inom ramen för Nato.

Danmark har mycket tydligt valt en väg där internationella operationer i praktiken är den enda uppgiften försvarsmakten ska lösa utöver viss myndighetsutövning som exempelvis kustbevakning. Markstridkrafterna är på väg att ges en utformning som innebär att de inte längre kan genomföra strid mot en konventionell motståndare på högre nivåer.2 Skulle det uppstå ett behov av att försvara Danmark ska det ske inom ramen för Nato.

Finland med sin långa landgräns mot Ryssland har valt att behålla och utveckla en allsidig, och förhållandevis, stor försvarsmakt. Markstridskrafterna utgör där huvudkomponenten med förmåga att genomföra högintensiva operationer på alla nivåer: bataljon, brigad och kår. Dessa stöds av ett kvalificerat flygvapen och en marin optimerad för ett kustnära uppträdande. Finland har, och kommer fortsatt att ha, en god förmåga att möta även ett tämligen stort upplagt militärt angrepp.

De baltiska staterna har optimerat sina stridskrafter för deltagande i Natoledda internationella operationer. De har svag, egen förmåga att möta även begränsade militära angrepp eller allvarliga incidenter. Ländernas hävdande eller försvar av sina territorier bygger på tidig hjälp från allierade inom Nato eller andra. Ländernas geografiska djup är mycket begränsat. Det innebär bl a att det blir mycket svårt att operera med kvalificerade flygstridskrafter från baser i dessa länder med acceptabel risk vid en kris som kan eskalera till en väpnad konflikt.

Andra stater som har starkt intresse i vårt närområde är Tyskland, Polen och Ryssland liksom Storbritannien och USA. Gemensamt för dessa länders försvarsmakter är att de utvecklas mot expeditionära organisationer med förmåga att tillföra stridskrafter och projicera dessa på kort tid och över långa avstånd. Den miltärteknologiska utvecklingen fortsätter med ökad förstörelsekraft, ökad precision och mer avancerade lednings- och underrättelsesystem.

Sverige

Sveriges geografi gynnar i många avseenden utnyttjandet av markstridsförband i en modern stridsmiljö. Landet är stort, vilket ger ett relativt stort operativt djup. Djupet förstärks av att vi på de flesta sidor är omgivna av hav, vilket skapar goda möjligheter att tidigt möta en motståndare med sjö- och luftstridskrafter, och det begränsar också en angripares möjligheter att tidigt kunna sätta in stora markstyrkor. Vidare är terrängen betäckt och kuperad med mycket skog och många vattendrag. De södra delarna av landet är tättbefolkade, medan övriga delar har en relativt gles bebyggelse. En kombination av goda underrättelsesystem, förband med god rörlighet, eldkraft och skydd samt olika långräckviddiga bekämpningssystem ger goda möjligheter att såväl försöka möta en motståndare tidigt som att föra en uthållig strid. Den senare aspekten kombinerat med landets stora yta bidrar på ett avgörande sätt till möjligheterna att ta emot stöd från andra länder. Likaså
innebär Sveriges geografiska läge och storlek att vi utgör det generellt bästa baseringsalternativet för flygstridskrafter som ska understödja operationer i det nordiska området, inklusive Baltikum. Detta perspektiv är grundläggande för alla resonemang när det gäller att militärt stödja våra grannländer eller att ta emot stöd.

Markstridskrafternas roll i att bygga säkerhet i närområdet kommer att styras av förmågan till planering, högintensiv väpnad strid, samverkan med och stöd till andra länders stridkrafter samt transporter. Med en hög förmåga inom dessa områden kan våra markstridskrafter verka avskräckande och bidra till att dämpa och förebygga kriser i vårt närområde. Om eventuella kriser skulle förvärras och övergå till en väpnad konflikt kommer mångsidiga markstridskrafter av hög kvalitet att vara en nödvändig komponent för att genom effektiva militära operationer skydda våra yttersta intressen.

Produktion – utbildning och övning

En reflektion som kan vara på sin plats när det gäller utbildning och övning är att i inledningen på en konflikt har oftast de varit mest framgångsrika som varit bäst övade. Allteftersom konflikterna fortgått har detta försprång jämnats ut, om den inledningsvis sämre övade orkat fortsätta kriget över en längre tid. En historiker skrev om den romerska armén i engelsk översättning: ”It would not be far from the truth to call their drills bloodless battle, and their battles bloody drills”.3

Våra markstridskrafter har under de senaste tio åren tappat sin förmåga att uppträda i bataljon och högre förband. Behovet av en stabil övningsserie för de nya bataljonerna och brigadledningarna är därför uppenbart. En sådan måste ta höjd för träning inför insats, men också återtagande av förmåga efter en insats. Det har hävdats att våra förband blir bättre efter genomförd insats, och att denna utvecklingskurva fortsätter uppåt i någon slags oändlighet allteftersom förbanden genomför tjänst i Kosovo, Afghanistan och Tchad. Mycket talar för att förbanden blir bättre i att genomföra precis den typ av insatser som de just genomfört. Det har dock konsekvensen att förmågan till konventionell väpnad strid nedgår, d v s att samordna flera olika vapensystem med manövern (eld och rörelse) med stöd av god underrättelsetjänst och uthållighet mot en modern motståndare med liknande förmågor
som oss själva.

Parallellt med denna ordning måste vi också samöva med andra nationers stridskrafter i syfte att inhämta kunskaper och bygga förtroende med våra grannar. Många av våra förband har haft ett visst utbyte med främst finska och danska förband. Övningarna har oftast varit småskaliga eller enstaka. Under ett antal år har dock flera olika svenska förband deltagit i den årliga norska storövningen. Denna övning verkar vara svårt för Norge att fortsätta med, givet de kvantitativa nedskärningar som skett av de norska stridskrafterna. För att kunna genomföra övningar i högre förband är det sannolikt så att det krävs gemensamma ansträngningar för att de nordiska länderna ska kunna klara av sådana på lite längre sikt.

Alla länder kommer sannolikt ha förmågan att kunna organisera övningar på brigadnivån, något som är prioriterat för vår egen del. Däremot kommer Finland antagligen vara ensamt om att kunna hantera kårnivån. En väg för att bygga förtroende och öka förmågan att ingå i större sammanhang skulle kunna vara att vartannat år genomföra en större samövning med en finsk högre stab. På så sätt kan vi över tiden öva vår egen brigadledningsförmåga i högre sammanhang. Värdskapet för en sådan övning skulle kunna rotera mellan de deltagande nationerna, så att förmågan att leda och organisera större övningar inte också går förlorad.

Kopplat till detta finns också frågan om officersutbildningen. Officerskåren i främst Norge och Sverige kommer att minska kraftigt. Risken är överhängande att omfattningen av framförallt den högre officersutbildningen får en underkritisk volym. Inom ramen för det nordiska samarbetet diskuteras denna fråga i syfte att nå en rationell lösning. En möjlig sådan vore att låta den högre chefsutbildningen ske vid Försvarshögskolan i Stockholm samtidigt som motsvarigheten till dagens stabsutbildning skulle kunna lokaliseras till Stavanger, där Nato Joint Warfare Center finns. Dessa förändringar skulle kunna göras inom ramen för ett gemensamt nordiskt Command and Staff College, där de olika nordiska kompetenserna skulle kunna utnyttjas optimalt. En viktig bonuseffekt skulle dessutom vara att det där skapades en gemensam kunskapsbas och grundsyn avseende hur ländernas stridskrafter skulle kunna samverka. Det avser såväl den typ av operationer som vi redan genomför gemensamt idag som för att underlätta samverkan vid en eventuell kris i närområdet.

På längre sikt skulle vi också kunna överväga en gemensam utbildning för alla officerare och specialistofficerare. I väntan på detta skulle viss utbildning av specialistofficerare och vissa kurser också kunna fördelas på de olika länderna beroende på vilka lösningar vi väljer för olika typer av system. Ska Finland svara för utbildningen av artilleriförband? Norge för luftvärnet? När vi diskuterar denna fråga vägs behovet av rationalisering i syfte att nå maximal effektivitet mot behovet av egen handlingsfrihet att exempelvis kunna utöka organisationen. Avd I har tidigare redovisat att ledordet bör vara tillsammans,4 varför det borde kunna gå att driva produktionsrationalisering längre än vad vi hittills ansett. Valet handlar i det avseendet inte om att avsäga sig handlingsfrihet, utan att kunna ha förmågan att upprätthålla vissa funktioner överhuvudtaget.

När kostnadskrävande system som exempelvis artilleribataljoner är nere på två till antalet blir enhetskostnaden per bataljon stor för att vidmakthålla dessa med hänsyn till det ”moderartilleri” som måste finnas. Eftersom artillerifunktionen är en vital understödsfunktion under överskådlig tid bör vi därför söka lösningar som gör att vi kan minska kostnaden för dessa bataljoner och därmed behålla dem. På motsvarande sätt bör vi överväga de flesta system för att kunna optimera vår långsiktiga förmåga.

Samövning och gemensam utbildning bör inte begränsas till enbart de nordiska länderna. För strategiska syften bör vi också hitta liknande möjligheter med bland annat Tyskland. En tanke, rekommenderad i en FOI rapport år 2006,5 vore att delta med stabsofficerare i Multinational Corps North East i Szczecin, Polen. Ett sådant samarbete skulle bland annat medföra att officerarna fick praktisk erfarenhet att arbeta i en Natomiljö på divisons- och kårnivå, samt att de skulle få en djupare insikt i hur våra grannar runt Östersjön ser på olika säkerhetsproblem, och hur deras försvarsmakter är organiserade och fungerar. Kåren skulle också kunna utgöra en ram för såväl övningsverksamhet som deltagande i internationella operationer. I kåren finns personal från elva olika Nato-stater och Finland. MNC NE HQ är sedan 2005 ett certifierat Nato Deployable Headquarters. Den bemannade ISAF HQ 2007 och nu igen 2010.

En kritisk massa av officerare som tjänstgjort i markoperativa kårhögkvarter, vare sig det är MNC NE HQ, ISAF HQ eller något annat, är bland annat nödvändigt för att vi ska utveckla förmågan till gemensamma operationer med flyg- och marinstridskrafter. Markstridskrafterna existerar inte för sig själva, utan ingår som en del i det högre sammanhanget. Det rent militära och operativa sammanhanget är inte enbart multinationellt, utan också gemensamt med andra stridskrafter liksom det civila samhället med dess olika förmågor och behov. Det finns sålunda ett behov av att öva tillsammans med flyg- och sjöstridskrafter, egna och andras, liksom att ordna krisövningar med länsstyrelser och myndigheter. Att ta emot hjälp eller ge militärt stöd till grannar kommer att nödvändiggöra övade ledningsorgan för regional och operativ ledning. Det är ju något av en paradox när vi bekänner oss till Comprehensive Approach i våra insatser utomlands samtidigt som vi lagt ned vår beprövade nationella struktur, istället för att justera den till den nya tiden.