Försvarsministern skrev igår ett inlägg på sin blogg med titeln: Tyskland har lämnat värnplikten. I denna går försvarsministern igenom siffror och utveckling i Tysklands omställning och jämför med Sverige.
Bland annat skriver statsrådet så här:
"De tyska soldaterna kommer i slutet av sin tjänstgöringsperiod att tjäna ca 11 000 kronor i månaden, skattefritt och med tillkommande förmåner. De svenska soldaterna har motsvarande värnpliktsförmåner i ersättning under de första tre månaderna och en ingångslön om ca 17 000 kronor i månaden, före skatt, och tillägg oräknade, när de anställts."
Jag vet inte var försvarsministern får alla siffror ifrån och vem som förser honom med dessa. Om vi går in och tittar i tyska offentliga sektorns lönetabeller (Besoldungstabellen Berufsoldaten 2011) , så ser vi att en ogift soldat (klass A2) utan barn i slutet av sin tjänstgöringsperiod (sjunde året) har ~ 1671 € i månaden efter skatt. Detta motsvarar ~ 15300 SEK/mån efter skatt, och inte 11000 SEK/mån. En svensk soldat måste tjäna ~ 21900 SEK/mån för att få ut samma nettolön vid 30 % skatt. Till detta tillkommer för tyska soldater subventionerat boende på förläggningar (< 1000 SEK/mån i hyresutgift) och subventionerad mat som svenska soldater och sjömän inte får. Tyska soldater får ersättning för övningar och utlandstjänst på motsvarande vår nivå.
Varför är detta viktigt? Jo, missnöje med lönen uppges vara en av de två största anledningarna till att soldaterna slutar i Tyskland. Den andra är missnöje med boendevillkoren. Det kan också vara skälet till att Bundeswehrs numera nedbantade rekryteringsmål inte uppfylls, utan en tillfällig extra förstärkning ur den sista värnpliktskullen. I Die Zeit får vi veta att målet från början var 15000, men detta har fått sänkas till 5000 av den nye försvarsministern. Tyvärr har man bara lyckats rekrytera 3419 st soldater.
Men det stannar inte där. Der Tagesspiegel rapporterade tidigare att av dessa 3419, så slutade 440 (13 %) inom en månad.
Försvarsministern talar hellre om ansökningssiffror:
"Frivillighet ses i Tyskland som nödvändigt för att klara försvarets rekryteringsbehov. I Tyskland har försvaret hittills haft ca tre sökande per plats på den nya frivilliga utbildningen, vilket ses som en framgång. I Sverige har försvaret hittills haft 22 000 ansökningar till 2 400 platser på den frivilliga grundutbildningen (GMU)."
Visst ger ett högt antal sökande per plats bättre urvalsmöjligheter, men det är som Wiseman brukar påpeka betydligt mer intressant med hur många som anställs och stannar kvar.
Försvarsministern skriver vidare:
"Den svenska försvarsreformen följer utvecklingen i länderna i EU och i Nato. Den svenska försvarsdebatten bör ta in utvecklingen i andra länder."
Jag gör härmed det. Den tyska utvecklingen är oroande. Trots bättre ekonomiska villkor har de problem med att nå redan nedskalade mål. För en månad sedan gick förrförre försvarsministern Frans Josef Jung (CDU) ut i Die Zeit och kritiserade bytet av personalförsörjningssystem.
Debatten i frågan om personalförsörjningen är den enskilt viktigaste försvarsfrågan och kommer bland annat att avhandlas på ett extrainsatt möte i Försvarsutskottet. En högre grad av profession som innebär att allt mer komplicerade system kan användas optimalt kostar pengar. Statsrådet ska naturligtvis driva alla personalfrågor hårt, men vi börjar bli allt fler som känner oro för att det här har gått för snabbt och till en alldeles för billig peng.
