Idag har regeringen gjort en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna om Sveriges bidrag till internationella säkerhetsinsatser i Afghanistan.
Inledningsvis åberopar regeringen legitimitet genom hänvisning till mandatet från FN som förnyade detta för ett par veckor sedan. Detta mandat som pekar ut läget i Afghanistan som ett hot mot internationell fred och säkerhet ger befogenheter att genomföra en fredsframtvingande insats. Notabelt är att politikerna nu talar om oss som stridande.
Mycket av det som står sedan i överenskommelsen vilar på Kabulkonferensen i juli. Överlämning av säkerhetsansvaret till afghanska säkerhetsstyrkor senast 2014, överlämning sker enligt rekommendationer av Joint Afghan Inteqal Board . Viktigt här att det är afghanska regeringen som kommer att ha sista ordet.
Våra politiker har också målet att en civil ledning skall införas under 2012 (vilket inte är en dag för tidigt) och att vi ska fortsätta ett nära samarbete med Finland. Inga reduceringar planeras för 2011, tvärtom läggs de två räddningshelikoptrarna över den av Riksdagen angivna nivån om ca 500 svenska soldater. Under 2011 gör regeringen bedömningen att säkerheten successivt kan börja överlämnas till afghanska myndigheter inom vårt ansvarsområde, vilket torde innebära ett eller flera distrikt i någon/några provins(er). Svenska trupper kommer enligt parterna sannolikt bli kvar i Afghanistan för att stödja med främst utbildning och stöd i ledarskap och taktik. Avslutningsvis framhåller den politiska nivån att Sveriges engagemang i Afghanistan är långsiktigt och starkt. Sverige kommer fortsätta vara ha ett aktivt engagemang inom ramen för FN och EU, men också i övrigt (min kursivering), vilket torde innebära N-ordet (NATO).
I kommentarerna tryckte både statsministern och oppositionsledaren på att det var viktigt med breda överenskommelser i sådana här frågor och att våra trupper ska känna ett starkt stöd hemifrån. Det är ingen som ifrågasätter truppernas uppoffrande och skickliga insatser långt borta, vilket är glädjande. Frågan är om de fått förbättrade förutsättningar att lösa sina uppgifter.
Även om våra beslut har en liten flexibilitet i form av att tillfälliga förstärkningar kan göras upp till 855 soldater, så har vi praktiken en liten handlingsfrihet. I operationer är det viktigt att balansera faktorerna tid, rum och styrkor inbördes och relativt våra mål. Just nu ser kedjan ut så här: Vi ska med 500 soldater ansvara för säkerheten i fyra provinser, så att afghanska säkerhetsstyrkor kan ta över detta ansvar absolut senast vid utgången av 2014. Säkerheten skall var sådan att den afghanska regeringen med bistånd kan öka sin kontroll och utveckla människors livsvillkor.
Den känsligaste komponenten är nästan alltid tiden. Som Napoleon sa: "Ni kan be mig om allt, utom tid." Förlorad tid går aldrig att återskapa. Särskilt känsligt är det i vårt fall med tanke på de stora ytor vi har att ansvara över. Detta förstärks ytterligare att det är skillnad på 500 soldater på pappret och vad de har för relativ styrka i verkligheten. Hälften av truppen är på leave eller i camper, vilket innebär att den faktiska styrkan är högst hälften. Lägger man sedan på koncentrationer av styrkan i form av mindre operationer till lokala områden, så blir ju övriga ytor tommare, exempelvis Darzab/Qush Tepah. Vidare är inte antalet soldater samma sak som motsvarande effekt. Olika typer av förband har olika relevans. I ett så stort område som vårt är rörliga förband av stor betydelse. Vår situation vägs dock till del upp av att USA förstärkt med minst 3000 man i norra området jämte ett stort antal helikoptrar. Det mesta åt detta går dock åt till operationer i andra provinser, där läget är än värre.
För att vi ska gå i land med vårt mål att lämna över säkerhetsansvaret är det därför nödvändigt att ta risker när det gäller var vi använder vår trupp. För att kunna ta risker behöver vi en god underrättelsebild. Det är först det senaste året vi har etablerat ett koordinerat och delvis komplett underrättelseförband. Motståndarna krymper samtidigt vad som kallas för the Human Space för befolkningen genom hot och överfall. De har också nått inbrytningar i icke-pashtunska områden i norr genom att få med sig Uzbeker och Tajiker som av eller annan anledning inte är nöjda med styret. Sådana tendenser rapporterar ReliefWeb om i exempelvis Samangan (sidan 11). Så medan den fysiska ytan är väldigt stor, krymper den mentala för befolkningen som hör tal om att utlänningarna kommer lämna Afghanistan.
Parallellt med detta skall den afghanska säkerhetsstrukturen tränas för att kunna axla ansvaret samtidigt som de också ska genomföra operativ verksamhet med stöd av oss. Det innebär att vi har svårt att utbilda dessa, utan att ge avkall på aktuella insatser. Risken är alltså stor att vi till slut blir fångade i ett hjul, där vi försöker nå ett för ambitiöst mål på för stor yta - med för lite trupp på för lite tid.
Eftersom vi inte får mer tid bör vi ha beredskap för att lämna över delar av säkerhetsansvaret till annat land, om uppbyggnaden av de afghanska säkerhetsstyrkorna drar ut på tiden. Men den frågan har vi inte tagit upp förut (jfr Napoleon), så blir det naturligtvis väldigt svårt. Turkiet skulle annars vara en möjlig kandidat, eftersom de har eget PRT i Jowzjan. USA är en möjlig annan kandidat, de har viljan och resurserna. Ett annat alternativ är att skicka ned en stor träningskontingent för att påskynda styrketillväxten hos främst ANP. Tyvärr finns det inga planer för det, mig veterligen, varken inom Försvarsmakten eller Rikspolisen. Om det försämrade säkerhetsläget fortsätter nästa år och vi inte upplevs göra något, så kan resultatet bli att de forna uzbekiska och tadjikiska krigsherrarna tar över ansvaret med full styrka. Då kommer det 32 år gamla inbördeskriget övergå i en ny fas.
SvD
DN
DN
