Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Det måste sägas vara en tradition att representanter för ISAF-länder vid årsskiftet meddelar att Afghanistan nu står vid ett vägskäl, och att det närmaste året får avgörande betydelse. Möjligen är denna typ av plattityder mer meningsfulla i januari 2013 än tidigare – dels på grund av neddragningarna av den internationella närvaron, dels på grund av de politiska processer som nu pågår i Afghanistan och Pakistan.
Samtalen om något slags fredsuppgörelse mellan Karzairegeringen och representanter för motståndet fortsätter. I december hölls ett möte utanför Paris med deltagare från Afghanistans regering, den politiska oppositionen, den afghanska talibanrörelsen, samt från Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e-Islami. Samtalen var informella och explorativa, utan konkreta politiska mål. De rapporter som publicerats pekar mot vissa möjligheter till närmanden mellan de stridande parterna, men det är långtifrån första gången som det talas om mer moderata och förhandlingsvilliga delar av motståndet utan att det syns konkreta resultat på marken.
Det är också oklart om den afghanska talibanrörelsen helt övergivit sin tidigare position: att samtal med Afghanistans regering är meningslösa, då den är en amerikansk marionettregim, och man hellre förhandlar med den verklige motståndaren. Den parlamentariska oppositionen i Afghanistan (framför allt de grupper som tidigare samlades i United Front, ibland kallad ’Northern Alliance’) är också en faktor i en eventuell fredsuppgörelse, och motsätter sig fortfarande en utökad politisk roll för talibanrörelsen. I samband med att den internationella närvaron avvecklas är det sannolikt att de aktörer i norra Afghanistan som bland annat Sverige bidragit till att stödja återigen börjar agera mer som krigsherrar än som politiker – även om de ofta spelat båda rollerna. Detta är en utveckling som också är tydlig i landets västra delar.
Ett annat problem finns möjligen i frågan om vilka som deltar eller inte deltar i de trevande fredssamtalen. I Paris fanns regeringen, oppositionen, den afghanska talibanrörelsen och Hizb-e-Islami representerade – men inte Haqqaninätverket. De sistnämnda fick under hösten en officiell benämning som utländsk terroristorganisation av USA:s utrikesdepartement, något som inte underlättar eventuella förhandlingsförsök. Det är därför knappast märkligt att de inte deltar i samtal, men det kan bli problematiskt – dels på grund av Haqqaninätverkets mer avancerade operationer, dels på grund av deras täta band till Pakistans underrättelsetjänst.
Även mer allmänt fortsätter Pakistan att spela en viktig roll för Afghanistans utveckling, och här har en del förändringar ägt rum under de senaste månaderna, åtminstone på ett retoriskt plan. Pakistans ledning har blivit tydligare med sitt stöd för en afghansk fredsprocess, och till skillnad från tidigare så verkar den afghanska regeringen ha visst förtroende för grannen. Än viktigare är förmodligen doktrinförändringen inom pakistanska armén, där man nu ser inhemska extremistgrupper som ett större hot än tidigare, och som något som ska påverka inriktningen på de väpnade styrkornas utbildning och övning. Efter många år där Indien varit helt dominerande i pakistansk försvarsplanering blir denna förändring mycket betydelsefull om den får tydliga praktiska konsekvenser.
Det är inte givet att pakistanska beslutsfattare är villiga att överge stödet till de extrema grupper man anser sig ha nytta av. Distinktionen mellan goda och onda talibanaktörer har dock blivit allt svårare för den pakistanska militärledningen att göra i takt med att upproret inom landet intensifieras. Och om Pakistan vill främja en fredsuppgörelse i grannlandet måste man få de Afghanistaninriktade extremistgrupperna att upphöra med attacker där, utan att de samtidigt vänder vapnen mot den pakistanska staten. Här är den pakistanska talibanrörelsen, Tehreek-e-Taliban Pakistan (TTP), den viktigaste aktören, men deras extrema förhandlingspositioner och oklara ledningsstrukturer gör en hållbar överenskommelse mellan dem och den pakistanska staten osannolik på kort sikt. Mer allmänt så försämras säkerhetsläget i Pakistan, och religiösa minoriteter – främst icke-sunnitiska muslimer, men även kristna och hinduer – har en mycket svår situation.
Den mer konstruktiva pakistanska linjen i den afghanska fredsprocessen kan mycket väl bero på att man helt enkelt tycker att man uppnått sina mål. Det är möjligt att stödet till de afghanska motståndsgrupperna varit så verkningsfullt att Pakistans militärledning nu kan ha det avgörande inflytandet över de afghanska fredsförhandlingarna – deltagare och agenda – som de hela tiden eftersträvat. Det är uppenbart att detta skapar destruktiva incitament för Pakistans framtida utrikes- och säkerhetspolitik, i relation till grannländerna, liksom att det innebär en dyster framtidsprognos för framför allt Afghanistan. Även på kort sikt finns ett antal stora frågetecken för den afghanska fredsprocessen. Både Karzairegimen och den afghanska talibanrörelsen har skickat motstridiga signaler om ståndpunkter och förhandlingsvillkor, och det är oklart vilken förmåga talibansidan faktiskt har att genomdriva en eventuell uppgörelse i hela rörelsen.
Utvecklingen i Afghanistan är knappast positiv i helhetsperspektiv, och statsapparaten har stora svårigheter att leverera såväl säkerhet som annan grundläggande samhällsservice på egen hand. Den amerikanska truppnärvaron efter 2014 kommer enligt de senaste planerna att hamna någonstans mellan 6 000 och 20 000 personer. Ett konkret beslut kan fattas under den kommande veckan, då Hamid Karzai besöker Washington. Kontraterrorism kommer att vara en kärnuppgift för kvarvarande amerikanska trupper, även med en minimal styrka i landet. Andra uppgifter, såsom träning av afghanska säkerhetsstyrkor samt egen patrullering, blir mer beroende av att en något större styrka finns på plats. Mycket resurser kommer givetvis också att behöva läggas på de rent logistiska aspekterna av uttåget.
När det gäller de politiska och socioekonomiska följderna av ISAF-insatsens avslutande pekar allt fler bedömare på de många likheterna med det sovjetiska uttåget för drygt tjugo år sedan. Sådana jämförelser är rimliga på många sätt, men de riskerar också att befästa den segdragna karikatyren av Afghanistan som imperiernas kyrkogård. Förutom den historiska tvivelaktigheten innebär denna bild att man förnekar betydelsen av de reella misstag som gjorts under det senaste decenniet i Afghanistan. Dessa misstag, och insatsen som helhet, bör nu bli föremål för forskning, utvärdering och diskussion i samtliga inblandade länder, inklusive Sverige, alldeles oavsett vilka beslut man fattar när det gäller fortsatt stöd till Afghanistan.
