Av Magnus Wakander, systemanalytiker och fritidspolitiker (m)
Den nationella konstruktionen bygger på att en hierarki av människor och processer beslutar om fördelning av resurser i tid och rum. Konstruktionens legitimitet tar sitt avstamp från att den individ som besitter positionen ovanför dig i hierarkin vet mer och kan mer. När det inte är sant uppstår friktion i systemet där de underställdas respekt för de ovan försvinner och ersätts med nätverk som löser de problem som de initierade anser ska lösas. Chefen blir i detta läge mer en galjonsfigur än en faktisk beslutsfattare.
I vissa organisationer finns det mycket starka ledare som anser sig veta hur problemen ska lösas och de litar inte på andras uppfattning om hur det ska gå till. De är kompetenta och drivande, de får stöd av omgivningen eftersom de levererar resultat. Konsekvensen av ett individcentrerat ledarskap blir att denna person skapar en stjärnorganisation där all makt utgår från ledaren. Alla pratar med ledaren, men man pratar inte med varandra eftersom den enda som sitter på sanningen är ledaren.
Denna typ av organisation fungerar för små verksamheter men när verksamheten expanderar uppstår en systematisk sårbarhet som bara kan åtgärdas genom att man inför ett nytt ledarskap som är inkluderande och bygger på någon form av nätverksprincip där olika människors ansvar överlappar varandra. Genom detta får man en robust verksamhet som också tvingar fram dialog mellan många beslutsfattare och på så vis erhålles transparens och bättre resultat eftersom beslut ifrågasätts systematiskt. Den kanske viktigaste fördelen, men ibland nackdelen, med en dynamisk och platt organisation är att det inte längre finns enbart en eller få sanningar.
Det moderna samhället som vi lever i nu har i stort ingen respekt för hierarki. När vi alla kan få tag på en miljon perspektiv och kopiösa mängder med information utan att använda resurser från den offentliga sektorn eller från media minskar behovet av de nationella strukturerna, samtidigt som kravet på ledarna ökar radikalt - vi förväntar oss att de ska veta mer än vi, och idag vet vi alla väldigt mycket - vilket försätter officiella ledare i en mycket ansträngd situation. Vid någon punkt framöver när verktyg som idag inte är riktigt allmänt tillgängliga finns att få tag på för datorer och paddor för den genomsnittlige individen så kommer ledarnas förutsättningar att imponera med nulägesinformation och insikt att bli än mer ansträngda. Vi hamnar i en situation där det enda som räknas för att kunna vara en stark ledare är dess personliga egenskaper, närvaro, passion, förmåga att sätta sig in i andras situationer och förmågan att på ett öppet sätt vara en jämkande kraft mellan andra krafter.
Mycket av det här ser man redan i samhället, processen har pågått ganska länge vid det här laget. Dock, fortfarande ser vi lämningar från det gamla auktoritära och hierarkiska samhället. Men för varje dag som går bryts det systemet ned.
Det påverkar även försvaret. Den militära organisationen är i sin natur fullständigt hierarkisk vad gäller rätten att fatta beslut och att ta ansvar för en verksamhets genomförande. Däremot finns det ingen bra bataljonchef som inte inser värdet av sergeanter. I slutändan, när kriget kommer och träningen ska omsättas i praktik avgörs mycket av sergeanternas ledarskap och förmåga att binda ihop chefens avsikt med soldaternas genomförande. God moral hänger ofta ihop med en kompetent sergeants förmåga att vinna chefernas gehör för soldaternas behov.
I en militär organisation som är livskraftig utgår alla beslut från vad som gör att man kan vinna striden, även byråkratin. Nätverk etableras och forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte etableras. En god soldat letar alltid efter ny kunskap - i historiken eller hos sina kamrater. I Sverige har dock problem uppstått när det politiska etablissemanget under decennier behandlat försvaret som en budgetregulator - det finns ingen äkta mottagare hos regering och riksdag för det Försvarsmakten gör. Inte bortom fernissan - inte på djupet. En militär lovar att offra mycket för något som han/hon anser är viktigt: nationens förmåga att försvara sitt oberoende och sin rätt till territoriet. För en sådan uppoffring kan man tycka att den politiska avsikten med försvaret borde vara tydlig för att samla manskapet.
Istället slåss vi om att kapa fiktiva kostnader i överföringar mellan myndigheter på bekostnad av fullt beväpnade plattformar, vi offrar eventuellt vår kontroll över kommunikationssystemen för en illa uttalad vilja att samverka med andra nationer. Vem har förklarat för oss vad priset får vara? Gränser saknas eftersom ingen tar ansvar. Det rinner ner i systemet och byråkraterna på Försvarsmaktens Högkvarter spelar med siffror i ett gammalt exceldokument innehållandes kostnader för system och verksamheter. Och alla stödmyndigheter dansar med. För varje år som går skjuts investeringarna framåt. Förmåga till strategiska ställningstaganden saknas fullständigt. Resultatet är ett havererat ledarskap i organisationen och ett chefskap som går ut på att förvalta papper med siffror på. Respekten för hierarkin är nu fullständigt bortblåst. Utan en exceptionellt stark ledare i regeringen och med en vilja att investera sig ur situationen kommer man inte kunna vända trenden. I en frisk organisation kommer ledarskap före chefskap: chefskap ska förtjänas för att respekteras i dagens värld.
Grunden i detta är det beteende som Internet har lett till. Vi väljer idag själva hur vår verklighet ser ut och vi väljer själva vilka tjänster vi ska konsumera. Som liberal anser jag detta vara en mycket positiv utveckling. Samtidigt finns det funktioner i nationen som kräver hierarki för att kunna fungera; t.ex. rättsväsende och militärt försvar. Här vet vi att det finns utvecklingspunkter. Och någonstans i allt detta riskerar sakkunskap och kompetens, som fortfarande är avgörande för att man ska lösa rätt problem på rätt sätt, att hamna i skymundan. När vi närmar oss ett system där direktdemokrati i stora och små frågor blir möjligt tack vare Internet kan de mångas känslor här och nu styra över de fås kompetens om hur man bäst gör saker rent sakligt på lång sikt.
Precis som rättsapparatens tröghet är nödvändig för att balansera medborgarnas snabba humörförändringar och döma mellan rätt och fel på ett konsekvent sätt över decennier och mer, på det sättet kräver även många andra samhällsfunktioner en viss tröghet och tydlig beslutshierarki. Hur man på sikt skapar legitimitet för de fås styre över de många är avgörande för den nationella konstruktionens livskraft. Samtidigt frågar vi oss hur vi vill att vårt samhälle ska se ut imorgon. Här finns det inga tydliga svar, ingen vet vad resan in i informationseran kommer ge vid hand. Det enda vi vet är att det mekaniska samhället, det blir allt suddigare i backspegeln.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
