Diskussionerna kring vår insats i Libyen har minst sagt varit spännande och ombytliga. De politiska partierna, medierna och i viss mån Försvarsmakten har haft problem att orientera sig inför denna typ av utveckling.
Regeringen startade balanserat med en bred överenskommelse som innehöll en bra truppkompostion, men med en underskattning av Khaddafiregimens motståndskraft. Uttalanden i början från ansvariga uttryckte ofta förhoppningar om att detta skulle gå snabbt. En insatstid på två månader vittnar om detta.
Efter beslutet verkade uppföljningen därför avstanna. Rätt som det var hade över halva tiden gått och inga analyser redovisades. I rådande situation verkar nu inriktningen vara att förlänga bidraget, fast NATO kan köra obeväpnade PSYOPS-plan över Tripoli och snart attackhelikoptrar, vilket i sin tur indikerar en våldsam luftöverlägsenhet.
Socialdemokraterna hade å sin sida ett byte av partiordförande i upptakten till riksdagsbeslutet. Partiet har kryssat fram och tillbaka i olika utspel som har varit svåra att följa tråden i. Efter avslutad teambuilding så landade förra veckan partiet i en rapport som presenterades på en pressträff. Denna innehöll nu en mer genomarbetad strategi för Libyen.
Miljöpartiet antog överraskande förslag i lördags mot urholkandet av den svenska neutraliteten (!). I det ojusterade protokollet heter det bland annat:
"att MP ska verka för att Sverige lämnar alla militära samarbeten som inte är på FN- mandat och FN-ledda. Beslut: Bifall"
Det torde innebära att (Mp) ska verka för att lämna Libyeninsatsen. FN leder ju inte operationen, det gör NATO på uppdrag av FN. Eftersom jag inte tror att citatet ovan innehåller en tautologi, så är den rimliga tolkningen denna. Å andra sidan gäller det inte, enligt ett annat kongressbeslut, Afghanistan - som ju NATO också leder - där ska bara svensk trupp inte strida. Jag instämmer i försvarsministerns farhågor kring denna hållning. En potentiellt trist utveckling för ett parti som tidigare har tagit ett stort ansvar för andra insatser.
Medierna, med undantag för Sveriges Radio i viss mån, har i sin tur varit förvånansvärt okritiska vad gäller insatsen. Först i förra veckan dök det upp en s.k rewrite av en New York Timesartikel som handlade om signalerna att kvinnorna i Libyen kan räkna med mindre politisk makt i ett framtida rebellstyrt land. Inte en enda större artikel har synts till om varför Finland inte är med eller om vapen som smugglas ut ur Libyen.
Ingen har heller behandlat fenomenet att vi först gjorde ett offentligt åtagande i London och först därefter informerade regeringen statsledningen och de mindre partierna i Utrikesnämnden. Det har inte skrivits några större analyser om konsekvenserna för civilbefolkningen med ett eskalerat krig. Inga initiativ från vår sida till eld-upphör. 800000 människor är nu på flykt, vilket innebär 13-14% av befolkningen. Upp till 30000 döda enligt amerikanska uppskattningar. Skydd av civilbefolkning?
Försvarsmakten hade i vart fall pinalerna i ordning från början. Snabbt och professionellt kom förbandet (i huvudsak ur NBG 11) på plats och har av allt att döma gjort mycket bra ifrån sig. Enda malören var bränslet, men det var en mera en medial missuppfattning. Gripen kunde flyga på bränslet vid basen, men av garantiskäl var förbandet tvungen att invänta föreskrivet bränsle. Efter en liten stund började bra information delges allmänheten via framförallt Flygvapenbloggen.
I samband med diskussionen om en marininsats förra veckan tog däremot den förvaltande attityden över. Försvarsmakten meddelade att det inte fanns några marina förband i högre beredskap än 90 dagar. Hänvisning gjordes till det styrkeregister som vi anmält in förband till för FN, EU och NATO. Att vi i själva verket borde kunna ha ett fartyg i Medelhavet några veckor efter beslut visar att det är en bit att gå, innan vi själva förstår vad vi håller på att skapa.
Jag tror att det främsta skälet till denna blandning av bra agerande och lika delar valhänthet är att vi inte har någon policy för insatser som handlar om ansvaret att skydda. När Responsibilty to Protect lanserades 2005 gjordes det några högtidliga uttalanden och det anordnades några seminarier, sedan hände inget mer. Ingen har mig veterligen beskrivit detta i något koncept eller policy. Precis som med solidaritesförklaringen har vi haft svårt att operationalisera det vi så vackert tänker.
Det är alltid lätt att kritisera och det är därför önskvärt att vara konstruktiv. Här kommer därför ett utkast på hur en sådan policy skulle kunna utformas. Det är viktigt att betona att alla maktmedlen, även bistånd, måste finns med från början i planeringen. De redovisande exemplen har en militär slagsida. Det beror på att jag inte har tillräckligt med djupgående kunskaper om exempelvis just bistånd.
Vi ska ha högsta möjliga förankring, och våldsanvändningen ska spegla denna
Externt är det väldigt önskvärt med ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Men ibland kan det gå väldigt fort på plats eller så kan ett vetoland blockera ett sådant. Redan 1999 stödde Sverige, med utrikesminister Anna Lindh som motor, diplomatiskt bombningarna mot Serbien-Montenegro. Det kan alltså innebära att vi någon gång måste skrida till verket utan mandat initialt eller inte alls. För aktivt deltagande i en regimförändring ska det finnas ett explicit uppdrag från FN.
Internt bör breda överenskommelser främjas genom bland annat en bättre användning av Utrikesnämnden och fler sammansatta försvars- och utrikesutskott. Hur långt vi driver insatsregler för militära förband bör proportionerligt kopplas ihop till vilket mandat som finns samt det som är militärt nödvändigt. Svenska förband får alltid öppna eld i nödvärn. Detta gör dessa för att försvara sig mot överhängande eller pågående angrepp på person eller egendom, även annans.
Insatsen bör ha en allomfattande ansats och beredskap för flexibla ändringar
Sverige bör använda flera av statens maktmedel för en högre samlad effekt av insatsen. Det militära bidraget är förvisso det mest väsentliga initialt, men det måste inordnas i ett sammanhängande koncept. Statsrådsberedningen och Utrikesdepartement bör ha de framträdande rollerna i det interna arbetet inom Regeringskansliet. Insatsregler eller förbandssammansättningar ska kunna ändras med hänsyn till vad insatserna kräver.
En längre framförhållning bör skapas, där förband i lägre beredskap kan få beredskapen skärpt när den första styrkan gett sig av. Det kräver ett framåtriktat tänkande. Sverige har enligt min bedömning en minröjningskapacitet till sjöss i världsklass. När eld-upphör kommer eller när Khaddafis styrkor inte kan nå hamnen i Misurata med artillerield kommer farleder att behöva öppnas för införsel av förnödenheter. Det kommer att vara den allra viktigaste militära uppgiften under en tid för att stabilisera västra Libyen.
Förlust av liv och vital infrastruktur ska begränsas
Ett eldupphör som innebär att våld avbryts är det eftersträvansvärda på kort sikt. Ibland kommer det att innebära att en militär styrka måste slå till hårt och med inslag av kraftigt våld för att få stopp på det felaktiga beteendet. Under en kort period av tid kan alltså ett stort antal människor dödas för att det ska innebära färre på sikt. Användningen av offensiva medel för att utöva våld mot parter bestäms av befälhavaren på plats inom ramen för de uppsatta insatsreglerna. Defensiva medel för att skydda civilbefolkningen utgör grunden. Propåer om eld-upphör från parterna ska undersökas och om möjligt antas. I början kan det vara ett kortvarigt sådant som kan förlängas dygnsvis. Det ger möjlighet att pröva parternas vilja.
För att öka urskiljningen bör starka egna underrättelseresurser ingå. Det hjälper oss att utvärdera andra länders information och ökar precisionen i de vapeninsatser som görs. Stridsflyg öppnar inte eld utan eldledning från marken, annat än i nödvärn enligt ovan. Förberedelser bör finnas för ett bidrag med övervakningsstyrka och humanitärt bistånd när ett eld-upphör uppnås.
Strategin ska vara tydlig och balanserad
Insatserna ska inte inledas utan en artikulerad målbeskrivning, adekvata förmågor i förhållande till ambitionen och en redovisning om hur insatserna ska avslutas. Den absolut största svagheten i den internationella insatsen i Libyen hänför sig till dessa punkter. Det finns två målbeskrivningar, två ledningsförhållanden (NATO + Doha) och ingen redovisning om fortsättningen. Vi är kvar i Kosovo efter tolv år, insatsen i Afghanistan är inne på sitt tionde år efter regimförändringen 2001. I Afghanistan uppträder drygt 500 soldater på en yta som Norrbottens, där de ansvarar för säkerheten. Detta innebär inte att vi med automatik kommer att misslyckas där, men risken ökar med en sådan fundamental obalans.
Hänsyn till pågående eller planerade insatser måste också vägas in. Jag har tidigare föreslagit att vårt stridsflyg tas hem från Libyen för återhämtning. I augusti kommer Afghanistan att nå sin säsongstopp i attacker från det väpnade motståndet. Vi bör ha beredskap att förstärka vår insats där istället för att flyga spaningsuppdrag mot ett sönderslaget eller borttvingat libyskt flygvapen. Märk väl att det är effekten på Khaddafis flygoperativa förmåga som är det centrala. Diktatorn kan ha 1000 plan på marken i södra Libyen. Så länge inget annat än enstaka helikoptrar flyger i flygförbudszonen, så är den etablerad. Nedbrytningen av luftvärnet är i det sammanhanget ett självskydd, eftersom ett luftvärn inte kan flyga. De tankar som luftats att börja slå sönder Libyens infrastruktur, för att sätta press på personer i Khaddafis inre cirkel att hoppa av, indikerar både en desperat strategi och en rådande överkapacitet/överlägsenhet.
För bästa möjliga utgång krävs förberedelser och respekt för roller
Sveriges olika aktörer behöver studera denna typ av multinationella sektorövergripande operationer. En statlig utredning i likhet med den som nu genomförs angående väpnat skydd av fartygstrafik mot pirater skulle kunna vara ett sätt att öka kunskapen om fenomenet. Övergripande planering för den här typen av insatser kan starta parallellt och justeras när utredningen är klar.
Den enskilt viktigaste faktorn är övning av inblandade aktörer. Såväl den strategiska ledningen som taktisk samverkan behöver övas handgripligt för att öka insikten om risker och komplikationer. Militära förband bör inte lämna bistånd annat än i nödfall (mat/vatten/skydd) eller vid stridsverksamhet. Rollerna mellan militär och humanitär hjälp bör alltså hållas isär. Dels för den senares trovärdighet och för den högre risk för kontraproduktiva effekter som kan inträffa när icke-tränade utför någon annans uppgift. Bistånd i katastrof- eller stridszoner är inget för amatörer. Stabskapaciteten för civila aktörer behöver sannolikt däremot öka.
Det är inte en fråga om, utan när, vi står inför en Libyenliknande situation igen. Genom mer tanke och handling innan det händer, kan vi öka effekten av svenska insatser när bröders och systrars liv står på spel.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
SvD
