2012-01-31

Bashar al-Assad regerar vidare

President Bashar Al-Assad håller fortfarande greppet om Syrien, frågan är hur länge? Å ena sidan har den ursprungliga revolten glidit över i ett slags inbördeskrig med rena gatustrider i Damaskus förorter, å andra sidan har Arabförbundet avbrutit sitt obervatörsuppdrag. Med strategisk top-cover i form av Ryssland som motsätter sig omvärldens större ingrepp i landet, och mer handgriplig hjälp av Iran som inte vill se sin partner i området falla, så har den syriska regimen återfått balansen för ögonblicket. Rysslands västra Militärdistrikt lät idag meddela att hangarfartygsgruppen Admiral Kuznetsov i Medelhavet kommer att bunkra, för att till helgen sätta kurs mot Atlanten igen. Det talar för att Assad för tillfället ridit ut stormen.


Såväl Turkiet som Saudiarabien har de senaste veckorna tonat ned sin tidigare mer offensiva hållning. Turkiet har fått lite annat att tänka på sedan den shiitiske presidenten i Irak, Nour Al-Maliki, börjat konsolidera sin makt efter det amerikanska uttåget. Den syriska regimen åtnjuter fortfarande ett förhållandevist starkt stöd i landet. Såväl alawiter som de flesta kristna och en hel del sunniter står bakom Assad som ses som en garant för stabilitet i förhållande till alternativet kaos.

Över tid radikaliseras dock de olika sidorna och propagandan ökar från regimsidan att om den förlorar, så kommer alawiter, kristna och druser att slaktas. Arabförbundet kommer sannolikt att lyfta den syriska frågan till FN:s säkerhetsråd. Ryssland har därför erbjudit sig att stå värd för samtal mellan regimen och oppositionen, vilket den syriska regeringen tackade ja till medan den största oppositionsrörelsen avfärdade detta om inte Assad avgick innan. På så sätt kan Assad hävda att han är villig att förhandla, men att motparten är oförsonliga terrorister som spränger gasledningar och dödar syriska poliser.

För Iran är det av största betydelse att en regim välvilligt inställd till landet går segrande ur den syriska kampen. Genom inflytandet av Assad stärks såväl libanesiska Hizbollah som Al-Maliki i Irak, vilket i sin tur stärker den iranska säkerheten i Tehrans perspektiv. Det är troligt att en situation där Assad och allierade håller på att förlora, kommer innebära några dolda, drastiska aktioner i regionen från Väktarrådet som styr i Iran.

När nu förslaget från Arabförbundet om samlingsregering och överlämnande av makten till den syriske vicepresidenten ska diskuteras idag i FN:s säkerhetsråd ökar insatserna. En av de scenarier jag skrivit om flera gånger tidigare är risken för en militärkupp. Bägge sidor skulle kunna utföra en sådan. Regimen skulle kunna sätta in en pålitlig kraft som med hänvisning till läget ges extraordinära befogenheter. Problemet med en sådan handling skulle vara det tvära kastet från regimens berättelse så här långt, nämligen att den har kontroll, att det är terrorister utan större stöd i befolkningen som agerar. Mer troligt är i så fall att oppositionen med stöd av omvärlden lyckas omvända centrala personer i den militära ledningen. Dels skedde det med framgång i Libyen under augusti månad, dels har det varit flera omöbleringar och dödsfall i den högsta toppen som talar för att det inte är endast en teoretisk risk för regimen.

Sammanfattningsvis har den syriska regimen valt att slåss i enlighet med bedömningen nedan. Över tid pekar dock faktorerna mot regimen. Revolten i mars kunde inte kväsas, utan konflikten har eskalerat. I den stund den sunnitiska affärseliten bedömer att deras intressen tjänas bäst av någon annan, så kommer man att försöka byta ut presidenten och dennes bror. I den kortvariga transiteringsfasen kommer riskerna för spridning av konflikten att vara som störst.


Första inlägget om Syrien för tio månader sedan: Syrien - Fly eller illa fäkta


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-30

[Uppdatering] Sänkta krav för soldatantagning?

Debatten om det nya personalförsörjningssystemet har tagit ny fart sedan det blivit känt att Försvarsmakten överväger att sänka intagningskraven för att bli soldat. Enligt det nya förslaget ska det räcka med tre godkända betyg från grundskolan och behörighet att söka gymnansiet för att kunna söka anställning som soldat eller sjöman. Wiseman skriver engagerat om frågan i ett omfattande inlägg, vilket rekommenderas för läsarna att ta del av. Jag fokuserar här på kommunikation.


Vad jag förstår av bakgrundsteckningen, så är det en önskan att bredda urvalet som står bakom det nya förslaget. Eftersom Försvarsmakten med nuvarande krav avgränsar bort i övrigt lämpade individer när det gäller faktorer som motivation, så ökar ju möjligheten att uppnå en högre grad av personaluppfyllnad med det nya förslaget. I sak logiskt och ingen formell skillnad hur det var i det förra personalförsörjningssystemet heller. Det hände ju faktiskt också att vi fick in kriminella som i ett led av återanpassning kunde fullgöra straff - under förutsättning att de inte ansågs vara någon fara och att prognos för anpassning fanns.


Det vi borde fundera över är vad det eventuellt nya beslutet kommunicerar. Det är en skillnad på vad de formulerade budskapen säger;

"Har du vad som krävs?"

och det implicit kommunicerade svaret:

"Ja, knappt grundskola!"


Det riskerar också att undergräva statusen för soldatyrket när det kan få andra sökanden att känna sig överkvalificerade. Lägger vi sen till låga ingångslöner och mindre förmåner vid växling till det civila livet efter fullgjort kontrakt, så blir bilden än dystrare.

Eftersom vi tidigare har kommunicerat att vi har en hållfast plan och att rekryteringen går bra enligt försvarsministern, så kan ju diskussionen om sänkta krav leda till att den bilden ifrågasätts. I det sammanhanget är det antagligen bättre att göra en sådan åtgärd nu, än att göra det hastigt om några år när Försvarsmakten står inför rekryteringsproblem, vilket skulle ge bilden av desperation. Det kan finnas skäl att påminna sig om att vi för närvarande har en relativt hög ungdomsarbetslöshet och inte någon högkonjuktur.


Frågan rör ytterst Försvarsmaktens attraktionskraft. För officersyrket är den något urholkad sedan kedjan dagersättning-utlandskommendering-kontrakt införts, utan några stimulerande ersättningar/förmåner som finns i jämförbara länder. Med den start som den här frågan om formella antagningskrav fått, så kan bilden sättas av ett låglöne- och lågstatusyrke. Risken blir stor att berättelsen i samhället kommer vara att om du inte kan eller får bli något annat, så kan du alltid bli soldat.


Egentligen är det vi ser symtom på ett hastigt genomfört och underfinansierat personalförsörjningssystem, och inga kommunikationskampanjer eller optimerade krav i världen kommer kunna ändra det. Vi har ett ordspråk för detta i Sverige:

"När snålheten bedrar visheten"

[Edit kl 1845] Försvarsministern skriver på sin blogg att det finns tre alternativ. Det refererade alternativet, oförändrade krav och oförändrade krav med vissa undantag. Linje 2?[Slut Edit]

[Edit kl 2100] Personaldirektören Per-Olof Stålesjösvarar nu på kritiken i SvD. Budskapet är att kraven ligger fast och att man tittar på eventuella undantag dvs. linje 2 enligt ovan. Förslaget att bredda basen ligger inte närmast beslut, men det finns och diskuteras, enligt Personaldirektören. Personaldirektören redogör också för gången vid anställning i kedjan antagning GMU-provanställningar efter godkänd GMU-anställning, vilket verkar vara logiskt. Det är bra att Försvarsmakten svarar snabbt, men det är lite besynnerligt att stabschefen vid Personalstaben, överste Peter Öberg, tycktes bekräfta SvD:s uppgifter när han intervjuades i morgonens SvD-artikel:

"Försvarsmakten säger att inget beslut ännu är fattat, men motiverar den föreslagna ändringen med att den vill få ett större rekryteringsunderlag.

- Vi vill ha möjlighet att rekrytera ur hela den befolkning som finns, säger överste Peter Öberg som är stabschef vid Högkvarterets personalstab till SvD.

Han säger att detta snarast är en återgång till det som gällde under värnpliktssystemet och försäkrar:

- Det finns ingen avsikt att sänka kraven på soldatens reella förmåga."


Själv hade jag kunnat leva med konkurrensalternativet. Stort urval i skolbakgrund, stegvisa krav som Personaldirektören beskrev, högre ingångslön och kraftig bonus efter åtta fullgjorda år. Då hade vi ökat möjligheterna att rekrytera och behålla välutbildad personal som motiverad sådan med kortare utbildning bakom sig. [Slut Edit]

[Edit 31/1 kl 0800] I dagens SvD kommenterar våra försvarspolitiker frågan med stor variation. Allt ifrån Allan Widman (fp) som pekar på det orimliga att ha för höga krav på hemvärnssoldater till Torbjörn Björlund (v) som menar att det är en konsekvens efter avskaffandet av värnpliktssystemet. Spännvidden visar att det inte är en helt enkel fråga, eftersom den bild vi vill ha av Försvarsmakten (hög status) ställs mot en önskan av bredast möjliga urval. Det lutar mot linje 2. [Slut Edit]

Sänkta krav för soldatantagning?

Debatten om det nya personalförsörjningssystemet har tagit ny fart sedan det blivit känt att Försvarsmakten överväger att sänka intagningskraven för att bli soldat. Enligt det nya förslaget ska det räcka med tre godkända betyg från grundskolan och behörighet att söka gymnansiet för att kunna söka anställning som soldat eller sjöman. Wiseman skriver engagerat om frågan i ett omfattande inlägg, vilket rekommenderas för läsarna att ta del av. Jag fokuserar här på kommunikation.


Vad jag förstår av bakgrundsteckningen, så är det en önskan att bredda urvalet som står bakom det nya förslaget. Eftersom Försvarsmakten med nuvarande krav avgränsar bort i övrigt lämpade individer när det gäller faktorer som motivation, så ökar ju möjligheten att uppnå en högre grad av personaluppfyllnad med det nya förslaget. I sak logiskt och ingen formell skillnad hur det var i det förra personalförsörjningssystemet heller. Det hände ju faktiskt också att vi fick in kriminella som i ett led av återanpassning kunde fullgöra straff - under förutsättning att de inte ansågs vara någon fara och att prognos för anpassning fanns.


Det vi borde fundera över är vad det eventuellt nya beslutet kommunicerar. Det är en skillnad på vad de formulerade budskapen säger;

"Har du vad som krävs?"

och det implicit kommunicerade svaret:

"Ja, knappt grundskola!"


Det riskerar också att undergräva statusen för soldatyrket när det kan få andra sökanden att känna sig överkvalificerade. Lägger vi sen till låga ingångslöner och mindre förmåner vid växling till det civila livet efter fullgjort kontrakt, så blir bilden än dystrare.

Eftersom vi tidigare har kommunicerat att vi har en hållfast plan och att rekryteringen går bra enligt försvarsministern, så kan ju diskussionen om sänkta krav leda till att den bilden ifrågasätts. I det sammanhanget är det antagligen bättre att göra en sådan åtgärd nu, än att göra det hastigt om några år när Försvarsmakten står inför rekryteringsproblem, vilket skulle ge bilden av desperation. Det kan finnas skäl att påminna sig om att vi för närvarande har en relativt hög ungdomsarbetslöshet och inte någon högkonjuktur.


Frågan rör ytterst Försvarsmaktens attraktionskraft. För officersyrket är den något urholkad sedan kedjan dagersättning-utlandskommendering-kontrakt införts, utan några stimulerande ersättningar/förmåner som finns i jämförbara länder. Med den start som den här frågan om formella antagningskrav fått, så kan bilden sättas av ett låglöne- och lågstatusyrke. Risken blir stor att berättelsen i samhället kommer vara att om du inte kan eller får bli något annat, så kan du alltid bli soldat.


Egentligen är det vi ser symtom på ett hastigt genomfört och underfinansierat personalförsörjningssystem, och inga kommunikationskampanjer eller optimerade krav i världen kommer kunna ändra det. Vi har ett ordspråk för detta i Sverige:

"När snålheten bedrar visheten"

2012-01-29

Dubbla insatser på Casino Iran

Måndagens beslut av EU:s utrikesministrar att genomföra fasade sanktioner mot Iran kan nu mötas av omedelbara motåtgärder av Iran. Inför dagens diskussion i det iranska parlamentet stegras nu spänningen. Enligt den iranska nyhetsbyrån Fars så uttalade vice ordföranden i det iranska energiutskottet, Nasser Sudani, att en lag finns förberedd som ska förbjuda export av energi till EU liksom import från dessa stater. Omvärlden inväntar också starten på övningen Stora Profeten 7, som enligt vissa uppgifter skulle starta i fredags och enligt andra i veckan som kommer. Anten är dubblad som man säger i poker.

Det kan naturligtvis vara fråga om propaganda, främst för inhemsk konsumtion inför de egna parlamentsvalen. Oavsett vilket så verkar åtminstone Nasser Sudani ha identifierat en svaghet hos EU, nämligen att beroendet är så stort på sina håll att man ville ge dessa länder tid att lägga om sina affärer. Om Iran skulle rösta igenom en sådan lag och verkställa den omedelbart, så skulle ett antal problem kunna uppenbara sig.

Efter att ha botaniserat runt i olika statistikdatabaser, så är det lätt att peka ut länderna med störst problem av ett sådant agerande. I absoluta tal är det Italien som står för den största energiimporten från Iran, medan det i relativa tal är ...Grekland som är mest beroende av den iranska energinexporten. Om Iran skulle genomföra lagen skulle Grekland och Italien, Spanien med flera tvingas köpa den iranska oljan via mellanhänder, vilket skulle öka priserna för Europa, inte Iran. Alternativet skulle vara en energiransonering, vilket känns måttligt troligt i januari kring Medelhavet. Särskilt Grekland, som under existerande avtal köper iransk olja till kraftigt rabatterade priser, kommer få stora problem vid ett iranskt exportförbud. Så stavas den mörka sidan av ett energiberoende. Måndagens stora sammanträde om Europakten kan ha en ny faktor på bordet i form av ökade räntor för de mest utsatta länderna.


Det är dock till Asien som Iran exporterar mest i ordningen Kina, Japan, Indien och Sydkorea. Det förekommer uppgifter om att Indien vill betala för den iranska oljan i rupier eller guld. Om Indien och Kina skulle börja handla olja i andra valutor än dollar kan det raskt bli fråga om obehagliga finansiella konvulsioner. Det är fullt möjligt för USA att svara genom att trycka mer pengar för att öka sin egen betalningsförmåga av bland annat sin statsskuld, vilket i sin tur skulle rasera värdet på kinesiska tillgångar i dollar. Detta är ett avlägset scenario fortfarande, men att tvinga in sin motståndare i hörn kan utlösa oväntade reaktioner.


Om vi återvänder till den mer troliga händelseutvecklingen på kort sikt finns det anledning att noga lyssna vad som sägs av de centrala aktörerna. En iransk strid i handelsfrågor skulle signalera politisk vilja att inte avvika från sitt atomprogram, vilket i sin tur förstärker viljan hos dem som hävdar att snart är det försent att stoppa Iran från att bygga bomben. Under World Economic Forum i Davos argumenterade den israeliska försvarsministern Ehud Barak att Iran snart når en "immun zon", där inte ens kirurgiska angrepp skulle kunna stoppa det iranska programmet. Igår nåddes vi dessutom av uppgifter att amerikanska försvaret vill ha extra pengar till att förbättra de enorma MOP-bomberna (Massive Ordnance Penetrator), så att de med säkerhet kan slå ut djupt begravna anläggningar.

En hel del av motståndet kring tanken på en attack mot det iranska atomprogrammet har varit de regionala konsekvenserna efteråt. Skulle Iran lyckas med aktivera ombud som Islamic Jihad, Hamas och Hizbollah? Skulle det regna raketer över hela Israel? Vad skulle hända i Irak? Nu kommer det annat ljud i skällan. Två nyligen utgivna rapporter från Begin-Sadat Centre for Strategic Studies respektive Institute of National Security Studies at Tel Aviv University talar om endast mindre följder och att Iran bara skulle kunna stänga Hormuzsundet ett kortare tag.

Det kan komma en dag då vi får begrunda det persiska ordspråket:

"Om lyckan har vänt sig ifrån dig knäcker du en tand när du äter gelé.“


några tidigare inlägg

OPLAN 1002-12 Anfallsplan Iran 12-01-03
OPLAN Chatrang Iranska militära handlingsmöjligheter 12-01-06
I dödens triangel Det iranska kärnvapenprogrammet i USA:s, Israels och Irans perspektiv 12-01-26

TT rapporterar att det inte blir något iranskt beslut i parlamentet före tidigast fredag. Enligt TT menar många bedömare att förbudet inte skulle slå så hårt mot Europa, eftersom Saudiarabien skulle täcka upp bortfallet. Jag är emellertid skeptisk till den saudiska förmågan att på kort sikt ersätta ett så stort bortfall på uppemot 1 miljoner fat per dag vid toppar.
DN
SvD
Aftonbladet
DN


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-27

USA satsar på obemannade farkoster och SF

Igår presenterade USA:s regeringen hur det egna försvaret kommer att utvecklas framöver till följd av budgetnedskärningarna. Dessa är stora i reala termer, men inte så stora i relativa termer.

Armén och Marinkåren drar ned på personal, men inte mer än att man hamnar i paritet med de nivåer som rådde för tio år sedan. För Europas del innebär det en minska amerikansk närvaro, när bland annat två brigadstridsgrupper dras hem. I bakgrunden finns den nya militärstrategin och den rimliga tanken att världens rikaste region kan ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Om det kommer att ske är förstås en annan fråga.

När de gäller de blå försvarsgrenarna väljer USA att behålla en flotta med elva hangarfartyg. Förmågan att projicera makt på världshaven ökar också genom en satsning på ubåtar av Virginiaklass och hög fart i programmet att bygga Littorial Combat Ships för mer kustnära uppträdande. Dessa kommer antagligen att kunna stationeras på platser som femte flottans bas i Bahrain.

De mest spektakulära satsningarna görs på obemannade farkoster och specialoperationer. Med ett utökat nät av mindre baser ska USA kunna genomföra räder mot mål som terroristläger eller smuggling av avancerade vapen. Bägge företeelserna har flera fördelar, men också nackdelar.

När det gäller specialförband är dessa två. Insynen i dessas verksamhet är begränsad, vilket utgör ett problem för demokratiska stater. Den begränsade insyn är förståelig sett ur ett militärt perspektiv. Specialförband är små och sårbara och använder därför sekretess som ett skydd för förbanden. Ju mindre omvärlden vet om metoder, utrustning och beredskap, desto bättre. Skattebetalarna har emellertid rätt att veta vad som görs, och att gemensamma tillgångar brukas effektivt. Om militärt våld används är det rimligt att de, i vars namn det utförs (exvis svenska folket), genom någon funktion vet vad som pågår.

Det andra problemet är balansen mellan specialförband och konventionella förband. Det är en frestande tanke att bygga så många specialförband som möjligt, men det fungerar inte långsiktigt. Specialförbanden är en funktion av övriga stridskrafter. Utan en tillräcklig kvantitet av konventionella förband med hög kvalitet, så går det inte på sikt att vaska fram tillräckligt många operatörer.


Obemannade farkoster bjuder på ännu större utmaningar. Idag har USA 7500 UAV:er och fler lär det bli. Amerikanska företrädare utgår från att UAV:er kommer att innebära minskade kostnader och minskade risker för egen personal. Baksidan är svårigheterna att bekräfta mål i komplexa situationer när det inte finns en traditionell pilot i beslutscykeln. Detta kommer att förstärkas när USA tar nästa kliv, och låter robotar styra farkosterna.

Förra året flög experiment-UAV:n X-47B för första gången. I denna är det datorerna som med data från sensorer styr farkosten. Nästa år räknar Northorp Grumman med att kunna landa på ett hangarfartyg. Dessa typer av farkoster kommer att kunna förses med vapen som robotar, vilket öppnar för svåra diskussioner. En viktig regel i krigföringen är kraven på urskiljning. Hur görs den, och vem har ansvaret? Befälhavaren som med en elektronisk underskrift skrev på uppdragsordern? Företaget som tillverkade sensorn som inte kunde skilja på en skolbuss och en stridsvagn? Materielkontoret som gjorde en bristande upphandling när det visar sig att någon varnat för bristande kvalitet i tillverkningen?

I det kortare perspektivet kommer också kombinationen av specialoperationer och UAV-räder vara omstritt. Den attraktiva kombinationen av lägre kostnader och perceptionen att landet inte befinner sig i krig kommer att ifrågasättas. Det kommer att finnas en del indirekta kostnader, dels för att få tillgång till dessa baser och dels politiska kostnader i form av samarbete med regimer som har brist på mänskliga rättigheter. Själva krigsförklaringselementet genomgår också ett tvärt kast. Från Global War on Terror till Timelimited Military Action som i fallet med Libyen. Det är inte säkert att vare sig den allmänna opinionen eller motståndarna följer dessa försök till definitioner.


Krigföringens karaktär är stadd i ständig förändring. Jag ska försöka skriva något om de längre trenderna och betydelsen för vårt försvar lite längre fram.

2012-01-26

Iranska kärnvapenprogrammet - I dödens triangel?

Ingen kan väl ha undgått de uppskruvade tongångarna när det gäller det iranska kärnvapenprogrammet. I måndags beslutade sig EU för sanktioner mot den iranska olje- och petrokemiska industrin liksom sanktioner mot de som gör affärer med den iranska centralbanken. Något som vissa debattörer kallar för en ekonomisk krigsförklaring. Läget är väldigt bekymmersamt och utsikterna mörknar när det gäller en fredlig lösning. Häng med på ett resonemang om svårigheterna att nå en sådan, vilket ökar risken för väpnad konflikt.


Iran är ett stolt och väldigt heterogent land. Med sina 70 miljoner, mestadels unga, invånare aspirerar landet på en viktig roll i regionen. Landet rymmer flera större folkgrupper och stora skillnader i utblicken på världen och det egna landet. Från Tehran utgår styret från ett religiöst etablissemang som tog makten 1979 när shahen störtades. En teokrati, vars repression varierar, lutar sig på speciella grenar som ett revolutionsgarde och en väpnad milis.

Iran som energiexportör borde ju kunna försörja sig själv, men liksom alla måste man planera för framtiden. Oljefyndigheterna kommer att sina så småningom och landet har valt vägen att satsa på kärnkraft, vilket tyvärr ger kompetensen och materialet att bygga kärnvapen. Iran har under en följd av år uppvisat ett bristande samarbete med det internationella samfundet när det gäller transparens avseende landets utveckling på området.

För regimen skulle kärnvapen innebära en känsla av trygghet mot yttre fiender och därmed ökade möjligheter att utöva ökad repression mot folket, om det skulle behövas. Det skulle också ge möjligheter till ökat inflytande i regionen i allmänhet. I teorin skulle också Israel stå inför risken att bli utplånad som stat om Iran skulle använda kärnvapen i en överraskande attack. Det är dock inte säkert att regimen behöver framställa kärnvapnen just nu. Det kan räcka att nå den så kallade kärnvapentröskeln, där komponenter är samlade i tillräcklig mängd i skydd för att kunna framställa dessa vapen snabbt vid ett beslut. Att hålla igång ett fullt kärnvapenprogram är mycket kostsamt, och säkert en faktor som påverkar farten hos Iran. 


Israel är därför emot utvecklandet av iranska kärnvapen. Ingen israelisk ledare vill ta ansvaret för att inte ha stoppat en ny förintelse, och ingen vill heller ge Iran allmänt ökat inflytande i regionen. Israel som själv med säkerhet besitter en kärnvapenkapacitet, även om den aldrig erkännts, skulle förlora inflytandet av sitt regionala kärnvapenmonopol. Det gör att den sittande premiärministern, Benjamin Netanhayu, strider hårt för att omvärlden ska förstå den iranska faran. För små och långsamma sanktioner riskerar därför innebära att Israel själv slår till först mot uppbyggnaden av programmet. Landet har en doktrin som innebär att det är berett att genomföra en sådan attack som sannolikt skulle kräva en dryg veckas flygaattacker.

Eftersom Israel i praktiken inte klarar av en längre kampanj mot Iran, så skulle det vara en fördel ur israeliskt perspektiv om istället USA tog på sig rollen att sätta ett våldsamt stopp för programmet. Det skulle också undvika alltför negativ perception i omvärlden som skulle bli fallet om Israel anföll överraskande på egen hand. Särskilt om det innebar störningar i det internationella energiflödet.


USA som brottas med krigströtthet och ett ökat fokus på den egna ekonomins uppbyggnad är inte i det allra bästa läget för en ny väpnad konflikt med större insatser. Fast president Obama gjorde redan under förra valkampanjen klart att han som president inte skulle tillåta iranska kärnvapen. Han är dessutom pressad av kongressen och nästan alla de republikanska presidentkandidaterna att inte vara för mjuk mot Tehran. USA har också ett intresse av att fullfölja sin satsning på Asien och borde inte vara intresserade att binda resurser i för stor omfattning i Mellersta östern för att handskas med följderna av ett angrepp mot Iran. Ur amerikanskt perspektiv är det därför bäst att skruva upp trycket med sanktioner.


För Iran innebär det minskade exportintäkter, eftersom landet får större omkostnader för att manövrera runt sanktionerna. Det innebär i sin tur försämrad ekonomisk utveckling i landet, vilket ökar risken för protester mot regimen. Denna, som upplever sanktionerna som ett försök till regimförändring, har därför ökat incitament att slå tillbaka med andra medel. Under tiden kan den fortsätta sin målmedvetna linje med att skydda vitala delar av kärnvapenprogrammet fortifikatoriskt. Tiden talar alltså för den iranska regimen i allmänhet, om den inte imploderar.

I Israel är synen på tiden densamma. Den gynnar generellt den iranska regimen. Dessutom är de amerikanska förhållandena antagligen mer gynnsamma nu för Israel än efter presidentvalet. Israel vet inte vilken president de får i USA eller hur kongressmajoriteten kommer att se ut. Det talar för en israelisk attack, om inte sanktionerna ger önskad effekt den närmaste tiden samtidigt som de iranska ingenjörerna arbetar oförtrutet med att begrava de vitala funktionerna under urberget.


För USA innebär detta att om sanktionerna är för svaga, så riskerar världen en israelisk attack eller iranska kärnvapen. Om de istället är för starka, så riskerar världen att Iran sätter sig till motvärn på något annat sätt. Det innebär att USA därför kommer att fortsätta sanktionslinjen och skruva upp trycket på Iran. Även om det är en militär dygd att ta initiativet i en konflikt, så gör det ingenting när det gäller Iran. Styrkeförhållandena är så ojämna att USA kan ta tillbaka detta vid behov. Genom att låta Iran ta ett kortvarigt initiativ som att stänga Hormuzsundet kan USA uppnå något mycket mer eftersträvansvärt, nämligen legitimitet.

Å andra sidan kan utdragna sanktioner trycka upp oljepriserna, vilket missgynnar USA och den ekonomiska återhämtningen. Det riskerar också utlösa tuffare iranska ekonomiska motdrag. Ett sådant skulle vara att göra upp affärer i guld eller någon annan valuta, vilket skulle påverka dollarns ställning. Det talar för att accelerera sanktionerna för att a) inte låta Iran vinna tid, b) minska risken för israelisk attack och c) om möjligt påverka den iranska befolkningens förtroende för regimen. 

I mars är det val i Iran igen, och vägen dit kommer att vara kantad av utspel, övningar, demonstrationer och incidenter. De irakiska möjligheterna till motdrag är flera. Störst möjligheter har landet i linjen Irak-Syrien-Libanon. En annan mer överraskande riktning vore Kaspiska havet som jag skrivit om tidigare. En annan väg är att celler ur revolutionsgardet eller från samarbetspartners som Hizbollah genomför någon attack som exempelvis mot vetenskapsmän från väst. 

De motdrag jag nämnde tidigare, byte av valuta och stängning av Hormuzsundet är antagligen för stora åtgärder för att Iran skulle ha den aptiten initialt. Landet bedriver en försiktig öppen utrikespolitik, men en betydligt mer aggressiv subversion mot sina yttre fiender. Detta talar för att vi får se någon form av terrorattack utanför regionen. Det förstärks av att azerisk polis igår arresterade tre män som anklagas för attentatsplaner mot israeliska mål i Baku. Samtidigt häktades idag den man i Thailand som misstänkts för förberedelser till terroristattack. 

Denna stegvisa upptrappning hotas dock av den israeliska perceptionen. Benjamin Netanhayu som var på besök i Nederländerna för några dagar sedan, sa att Iran har fattat sitt beslut om att tillverka bomben. Under gårdagen gick Israels sändebud till FN till hårt angrepp mot omvärldens flathet mot Iran. Det talar för att risken för angrepp nu har nått en ny nivå.


Den sista utvägen är den som omvärlden hoppats på från början, nämligen en fredlig överenskommelse efter förhandlingar. Det förekom för någon vecka sedan uppgifter om att president Obama skickat en ny förhandlingsinvit till Irans högste ledare Khameni. Det är en rimlig strategi att försöka förhandla samtidigt som sanktionerna införs. Det som talar emot en förhandlingslösning är den historiska oförmågan att nå en sådan tidigare och att andra intressenter som Saudiarabien skulle tappa i inflytande kring Persiska viken.


Sammantaget är det nu en förhöjd risk för väpnad konflikt kring Irans kärnvapenprogram. Det är precis som i det judiska ordspråket:

"Från framgång till motgång är det ett litet steg. Från motgång till framgång är det lång väg att gå."

AB
DN




Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-25

Rysk årsredovisning (ÅR) materielanskaffning 2011

Biträdande försvarsminister Alexander Sukhorukov presenterade häromdagen utfallet av 2011 års anskaffning, enligt RIA Novosti. Han presenterade bland annat att den ryska krigsmakten mottagit 30 strategiska robotar av typerna Topol-M och Yars, två satelliter, 21 flygplan och 82 helikoptrar samt en fregatt.

Det kan ställas i relation till planerna som var 36 strategiska robotar, fem satelliter, 35 flygplan, 109 helikoptrar, en fregatt och tre ubåtar. Jag har tidigare skrivit om de ryska svårigheterna att uppfylla sina planer som beror på två huvudsakliga faktorer, nämligen en deformerad försvarsindustri och den stora korruptionen. Alexander Sukhorukov rapporterade att klagomålen över bristande kvalitet ökat de senaste åren.

Viljan är det dock inget fel på. Om de ryska planerna på 19000 Mdr rubel (1 Rubel ~ 0,22 SEK - red anm) för anskaffning av vapen och annat under åren fram till och med 2020 blir uppfyllda till 2/3, så är det en otrolig satsning på en modernisering av de ryska väpnade styrkorna. Det är detta perspektiv som vi har att förhålla oss till i en tid, där Europa drar ned på försvarsutgifter och USA genomför sin nya militära strategi med fokus på Asien och Mellanöstern. För 2012 har den ryska staten anslagit 908,44 Mdr Rubel i kontrakt, vilket motsvara drygt 200 Mdr SEK.


Det är annat än i Sverige, där finansdepartementet meddelade genom regeringens regleringsbrev att anslagskrediten på cirka 485 miljoner SEK dras in för anslagen till materiel samt forskning och utveckling. Se punkten 4.3.1 i dokumentet. Om jag förstått saken rätt, så ska denna trubbiga regel gälla hela statsförvaltningen. Detta är förståeligt, men kulturdepartementet har å andra sidan ingen risk för försenade leveranser av ett par flygplan eller något fartyg. De olika regeringarna fortsätter, oavsett färg, med ständiga och oannonserade förändringar av spelreglerna som drabbar ditt och mitt försvar.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-24

Inringning till nästa akt i Libyen?

För tre månader sedan gick ridån upp i Libyen. Landet utropades som befriat, den förre diktatorn hade lynchats och världen kunde nu skörda frukterna av ingripandet mot den forna regimen.

Tiden som förflutit har varit en blandning av delegationer, däribland en med vår biståndsminister Gunilla Carlsson, som uttryckt stora förhoppningar om återuppbyggnad och arabisk vår i allmänhet samt frustrationer kring de olika milisernas härjningar och bristande service.

På pluskontot kan vi skriva den stolthet och energi som finns i landet. Fler än en biståndsorganisation har vittnat om den unika situationen, där omvärlden sannolikt snabbt kan avskriva bistånd. Orsaken sägs delvis vara det mystiska Jamahiriyasystemet med lokalt självstyre.

Om det blir lugn och ro det vill säga. Rebellerna har haft flera skärmytslingar mellan varandra, oftast mellan enheter från städerna Zintan och Misrata. Svarta människor förföljs fortfarande och många sitter internerade i tillfälliga läger. Andra problem har varit bristande kvinnorepresentation enligt de utkast till vallagar som tagits fram, kritik från Amnesty om behandlingen av fångar, däribland Khaddafis son, Saif al-Islam Khaddafi och avstängningen av Khaddafilojalister från att söka ämbeten, vilket påminner om den irakiska de-Baathifieringen.

Den senaste veckan har flera illavarslande tecken dykt upp. Dels har islamister gått bärsärk i Benghazi i protest mot det nationella övergångsrådet, som anklagas för för litet införande av Sharialagar och för att bestå av alltför många före detta Khaddafilojalister. Till följd av dessa protester avgick vicepresident Abdel Hafiz Ghoga häromdagen, för att "rädda landet". Presidenten Mustafa Abdel Jalil har sin förklaringsmodell: Regeringen har inga pengar, och folket har inte gett regeringen tid. Han vädjade igår i ett tal i just Benghazi om två månader till för att få igång den basala samhällsservicen. President Jalil varnade för ett möjligt inbördeskrig. Frågan är om folket har det tålamodet när den allmänna meningen är att de styrande inte levererar samtidigt som de inte lyckats avväpna de olika rebellstyrkorna.


En plats, där de tröttnat är i det forna Khaddafifästet i Bani Walid, 18 mil sydost om Tripoli. Staden som är ett centrum för den mäktiga Warfahlastammen intogs igår av Khaddafilojalister. Intressant nog förnekade den libyske inrikesministern, Fawzi Abdelali, att detta hade något som helst att göra med den förra regimen. Regimen bullrar nu på och hotar bland annat med insats av det libyska flygvapnet, vilket skulle bli en intressant utveckling med tanke på händelserna i mars. Staden Bani Walid är väldigt lättförsvarad mot angrepp från utsidan, och intogs egentligen inte under det libyska inbördeskriget. Stamäldste förhandlade fram en överenskommelse som gav rebellerna tillträde till staden i utbyte mot vapenvila. Tålamodet verkar nu vara slut, och det blir intressant att följa utvecklingen i landet under februari. Övergångsrådet lär inte få två månader på sig att leverera, och risken ökar därmed för en destabiliserad situation som kommer påverka grannländerna och Europa.

2012-01-22

Förnyad fartygsuppdatering Medelhavet/Persiska viken

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


På temat större fartygs rörelse kring Medelhavet/Persiska viken kommer nu en ny uppföljning till tidigare inlägg.

Ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov befinner sig i centrala delarna av Medelhavet, där fartyget firade sin 20-årsdag i helgen med nya flygövningar med de medföljande SU-33 och SU-25 ombord.

De amerikanska hangarfartygen har nu bytt plats. CVN 70 Carl Vinson är nu på plats i Arabiska havet tillsammans med sina följefartyg. Det avlösta hangarfartyget CVN 74 John C. Stennis har passerat Malackasundet med östlig kurs. Hon kommer att kvarstanna i området för att bedriva övningar och genomföra örlogsbesök i Singapore och Filipinnerna. Det innebär att den Carrier Strike Group (CSG) som CVN 74 anför kommer att vara en veckas segling bort från Persiska viken under en längre tid.

CVN 72 Abraham Lincoln med sina följefartyg har nu nått in i femte flottans område, vilket innebär att USA alltjämt har två hangarfartyg i regionen som kan komplettera de stora flygbaserna i Qatar och Oman, där viktiga flygplansresurser också finns. CVN 72 kommer så småningom fortsätta sin segling med västlig kurs, men det är ingen vågad bedömning att denna CSG kommer att ta lite på sig genom Medelhavet, för att kunna vända om det krävs. Det skulle innebära att USA till mitten av februari kan ha tre hangarfartyget inom en vecka utanför Hormuzsundet.

I femte flottans område finns också amfibiestridsfartyget USS Makin Island med sina marinkårsförband och övriga resurser som Harrier och helikoptrar ombord. Fartyget och övriga fartyg i gruppen löste nyligen av USS Bataan, som nu är på väg hem och har nått Atlanten.

I närheten av henne finns den mycket moderna brittiska jagaren HMS Daring som avlagt örlogsbesök i Gibraltar på sin jungfrutur. Hon är på väg att avlösa fregatten HMS Argyll utanför Hormuzsundet.

Utanför sydöstra delen av USA besökte försvarsminister Leon Panetta igår och idag CVN 65 Enterprise som om en och en halv månad är planerad att genomföra sin sista seglats i amerikanska flottans tjänst. Försvarsminister Panetta tog tillfället i akt under sitt besök att tala om att han vill att USA ska bibehålla en flotta med elva hangarfartyg till skillnad från tidigare signaler från bland annat hans företrädare Robert Gates. Kongressen vill behålla elva fartyg, och var är väl en bättre plats för Leon Panetta att avslöja sin position än på Big E? Den gamle trotjänaren ska sedan avlösas 2015 av hypermoderna CVN 78 Gerald R. Ford som nu är under konstruktion på Newport Newsvarvet.

Så är läget dagen innan EU ska behandla oljesanktionsfrågan mot Iran. Inte oväntat har Grekland redan protesterat, eftersom landet är väldigt beroende av sin oljeimport från Iran. 2012 blir ett hett år.


[Edit] Ungefär samtidigt som inlägget skrevs gick CVN 72 Abraham Lincoln in genom Hormuzsundet utan incidenter, eskorterad av en kryssare, två jagare, en brittisk fregatt (HMS Argyll) och ett franskt örlogsfartyg. [Slut Edit]


DN



Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-20

Lars Freskers åker malplacerad?

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


Till gårdagens inlägg skickade i natt Åke Eckervall en intressant och tankeväckande kommentar som löd:

"Så sann som Lars Freskers : På den åker som ....., så misplacerad är den i försvarsplaneringssammanhang! Jag gissar att den har kommit till i polemik mot vad författaren anser vara felaktig agerande av plaeringsfolket? Men eftersom anfallarens krigskonster är i ständig -i snabb takt - omvandling har försvararen att anpassa sig, det går inte att luta sig mot agrikulturella visheter. Det är en fråga om evolutionär anpassning à la Darwin.....den som inte klarar anpassningen.....försvinner. Så enkelt är det faktiskt."


Om vi bortser från att debatter bör problematisera frågor, inte sällan med en udd mot makten, så är det intressant att diskutera fenomenet.
Har försvarsdebattörer inte uppfattat förändringarna i omvärlden, och är Freskers uttalande malplacerad i försvarsplaneringssammanhang?

För min del handlar det inte om en polemik mot de som planerar, utan om hur inriktningarna från ledningen sett ut. Jag kan se två större brytpunkter som krävt anpassning av större mått. Warzawapaktens upplösande och attackerna mot WTC. I det första fallet handlar det om avsaknad av ny inriktning, det vill säga anpassningen gick för långsamt. Det tog drygt ett decennium att omsätta detta från förändringen till dess att ett ominriktningsbeslut var fattat. En sådan ackumulerad missanpassning som genomförs parallellt med efterbörden av 11/9 kommer ur takt. De analyser som såväl blå och röda försvarsberedningar lämnat har varit i stort korrekta, men inte kunnat omhändertas.

Vad är genomslaget för det kaukasiska lackmustestet? Var är det genomarbetade skyddet av våra informationssystem?


Jag är övertygad om att avsaknaden av doktrin är en viktig faktor för att det blivit så här. En annan faktor är brister i förmågan att utforma koncept med substans. Det innebär att steget blir för stort mellan de säkerhetspolitiska målsättningarna och den konkreta försvarsplanering som ska utföras. Vi vet inte hur och varför vi ska använda militär makt, och det blir därför ytligt med stöd av förenklade bilder (Powerpoint).


När vi sedan lägger på den reala resursminskningen blir kraven övermäktiga för de som har att verkställa vår planering. Här har nog graden av anpassning varit för tyst. Enskilda har uttryckt tveksamheter eller varningar för obalans mellan uppgifter och resurser. Det har inte blivit någon större debatt, delvis beroende på att vi inte lyckats få folket intresserat av frågorna. De är komplexa och läget i närområdet har varit stabilt.


Agrikulturell vishet eller inte. Det är precis som Lars Fresker menar. Det är den varsamt brukade åkern som klarar omväxlande väder i form av storm och solsken. Under förutsättning att den får näring.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-19

Turkiet och Iran på kollisionskurs?

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


Igår exploderade några raketer kring den turkiska ambassaden i Bagdad. Inga människor kom till skada och de materiella skadorna var små. Vad betyder detta?

Jo, det illustrerar på ett bra sätt hur frågan om Irans kärnvapenprogram påverkar omgivningen. Den turkiska tidningen Zaman rapporterade dagen innan att landets säkerhetstjänst varnat alla distrikt i landet för en möjlig attack av iranska revolutionsgardets Al Qods. Enligt tidningens uppgifter ska ett anonymt brev ha pekat ut amerikanska ambassaden eller något av konsulaten.

Turkiet har nyligen tagit en radar i drift för det gemensamma robotförsvaret, något som iranska företrädare pekat ut som ett mål vid en konflikt med omvärlden. Andra möjliga mål i Turkiet är allt som är associerat med Israel. De iranska möjligheterna att få stöd är störst i länder med stort shiitiskt inslag som Irak och Libanon, eftersom det är lättare att påräkna logistiskt stöd. Detta gäller till del i Turkiet, där det finns två shiitiska enklaver. Iran har bedrivit en kraftig uppbyggnad av Al Qods för underrättelseoperationer och våldsaktioner utomlands de senaste trettio åren. Men landet har också ett omfattande stöd och samarbete med andra organisationer som libanesiska Hizbollah och Islamic Jihad i Gaza/Sinai.

Just Hizbollah har en räckvidd över hela världen, främst i Europa och Sydamerika. I förra veckan arresterades också någon med vad som förefaller vara ett svenskt pass i Thailand misstänkt för att förbereda någon slags terroristattack i regionen. Enligt uppgifter till media ska det vara Hizbollah som är inblandade.


Den iransk-turkiska motsättningen är tydligast i Syrien, där Iran stöder regimen och Turkiet vill öka sitt inflytande för att kunna göra en framryckning i arabvärlden. Irans utrikesminister, Ali Akbar Salehi, är idag i Turkiet för samtal, föregivande atomprogramskonflikten mellan omvärlden och Iran. Min bedömning är att det kommer vara ytterst hårda budskap mellan parterna, och att relationen inte kommer förbättras. Länderna står för långt ifrån varandra, sedan Turkiet förändrat sina relationer med såväl Iran, Syrien och Israel.

Hela bilden i området präglas av ett lapptäcke av beroenden, konfliktytor och dimensioner. Det är religiösa skillnader i form av muslimer och judar, sunniter och shiiter. Det är etniska skillnader som turkar, perser och araber. Det är nationalistiska principer som är tydligast i Iran och Israel. Allt detta förstärks av allas inblandning i allas affärer. Tydligast effekt har detta när det gäller sanktionerna mot Iran som börjar ta tull. När omvärlden prövar en sådan strategi, så måste den förbereda sig på krig i olika former. Den iranska regimen kommer inte vika undan.

Som det heter i det persiska ordspråket:

"Bara sten kan krossa sten."


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-18

Ny JAS Gripen till Sverige?

I morse rapporterade Ekot att SAAB lämnat offert på 100 Gripen E/F tlll staten. [Edit] Uppgifterna är nu korrigerade till "spontan offert" som inte lämnats in till Försvarets materielverk. [Slut Edit] Planet har en ny flygkropp och ska enligt Ekot ha en amerikansk motor. Ett alternativ har också lämnats in om en stegvis uppgradering av de existerande planen i version C/D och en trimning av motorerna. Jag har tidigare skrivit om Gripens framtid här och här.

I sak är val av alternativ väldigt enkelt: E/F

Med en ny, större flygkropp med starkare motor kommer det vara en klassskillnad mellan denna variant och en uppgraderad C/D, för att inte tala om dagens variant. Prestandamässigt är det enda varianten som kan hävda sig mot omvärldens flyg om tio år. SAAB hävdar dessutom att E/F blir billigare än C/D+. Ett påstående som vid ett första påseende verkar konstigt, men som sannolikt är riktigt i ett produktionstekniskt perspektiv. Att gå in i en existerande flygkropp för att bygga om det mesta kostar mycket mer arbetstid än att göra det i en optimerad process.

Problemen är emellertid två. I ett underfinansierat försvar, så kommer vi tvingas att ta bort andra system för att få råd - även om det skulle kunna bli en liten höjning av anslaget framöver. Effekthöjningen i luftstridskrafterna blir inte av motsvarande förändring, eftersom systemet i övrigt är behäftade med brister. Vi har för få baser, svagt luftvärn, reducerad stridsledningsförmåga och för låg utbildningsståndpunkt på flygförarna för att fullt ut kunna ta tillvara på flygplanets prestanda. Att komma tillrätta med detta kräver ytterligare resurser, om exempelvis våra flygförare ska få 200 timmar per år.

Utöver bortprioriteringar av andra system eller resurstillskott, så kan vi också knyta oss närmare andra i ett NATO-medlemskap eller utökat operativt samarbete med grannländerna som ÖB dryftade i Sälen med gemensam incidentberedskap som början. Politiskt finns inget stöd för den första linjen och de grundläggande förutsättningarna att få till stånd något som liknar ett nordiskt försvarsförbund har inte förändrat sig heller.

Träskmarker är alltid obehagliga, synnerligen om man sitter fast i dem.


SvD


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-17

Försvarsreformen på den tektoniska plattan

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


Gårdagens mest intressanta uttalande om omvärlden kom inte i Sälen, utan i Ryssland av premiärminister Vladimir Putin. Enligt RIA Novostis rapportering om den artikel Putin författat på sin hemsida och till tidningen Izvestija, så varnade denne för globala obalanser i världen som den nuvarande världsordningen knappast klarar av att hantera. Han fortsatte:

"Fundamentally, what the world is facing today is a serious systemic crisis, a tectonic process of global transformation. This is a visible manifestation of a transition to a new cultural, economic, technological and geopolitical era"

Den ryske presidentkandidaten bedömer att världen står inför en turbulent period:

"This period will be long and painful. No illusions should be cherished"


Det är alltid intressant att ta del av vad världens ledare säger för att försöka förstå vad de har för utblick och budskap. Det finns all anledning att begrunda de allvarsamma orden från den ryske presidentkandidaten. De går inte att avfärda hursomhelst med tanke på läget i världen. Iran, Syrien, Egypten, Pakistan, Somalia, Nigeria, Nordkorea och Irak för att nämna de största krutdurkarna. Lägg därtill risken för recession, religiösa motsättningar i Afrika mellan kristna och muslimer i Sub-Sahara och mellan sunniter och shiiter i Mellanöstern samt Vitryssland som en joker i närområdet.


Därför kan det vara intressant att borra lite i hur det står till med försvarsreformen som syftar till att Sverige ska ha väpnade styrkor som tillsammans med andra ska kunna stabilisera närområdet och delta i internationell krishantering.

I söndags kommenterade försvarsministern på sin blogg med anledning av SvD artikel. En av statsrådets poänger var att reformen bara har löpt två år av de fem som gäller för perioden i inriktningsbeslutet. Reformen går i stort enligt plan är budskapet. Hur målet 2014 exakt ser ut är lite svårt att läsa ut, men en god vägledning i hur målet ser ut nu kan vi få i det senaste regleringsbrevet. Om vi tar markstridskrafterna, eftersom jag häromdagen pekade ut dessa som det största bekymret, så låter det så här:

" Utgångspunkter för myndighetens planering ska vara;
- Att kärnan i bataljonsstridsgrupperna ska utgöras av en angiven manöverbataljon,
- att en bataljonsstridsgrupp, med delar från olika manöverbataljoner, ska finnas tillgänglig från 2013-01-01,
- att en bataljonsstridsgrupp, där kärnan av stridsgruppen i huvudsak består av en angiven manöverbataljon, ska kunna stå i hög beredskap från 2014-01-01,
- att ett skyttekompani ska stå i beredskap för att kunna stödja en stridsgrupp från 2013-07-01 samt
- att förband inom bataljonsstridsgrupperna ska vara samövade."

Tydligt och konkret angivet av regeringen, men det är inte mycket om vi betänker hur regeringen uttryckte sig 2009 i propositionen Ett användbart försvar (s. 61):

"Uppsättandet av användbara och tillgängliga arméförband för flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014."


Den 30. januari 2009 hade Försvarsmakten svarat på regeringens planeringsanvisning. I bilaga 1 (s.25-26) hittar vi en intressant uppräkning under rubrikerna Operativ förmåga I och II av vilka förband och system som enligt beräkningarna skulle bli klara efter hand. Några utdrag:

"....År 2014 finns de första stående armé-, lednings- och underrättelse- samt logistikförbanden......under 2013 samtidigt blir stående förband motsvarande två bataljonsstridsgrupper tillgängliga för nationella uppgifter.......Samma år (2014-red anm) är samtliga HKP14 och HKP15 levererade med begränsad förmåga, d.v.s. alla typinsatser kan genomföras men med begränsad effekt och uthållighet.....Luftvärnsbataljon med RBS 97 är operativ....SWECCIS är operativt.... och SLB/GTRS till motsvarande en bataljonsstridsgrupp anskaffat 2014."

En bättre bild av uppräkningen får vi om vi tar del av den presentation om FM svar på planeringsanvisningen som ligger ute på hemsidan hos förbundet AFCEA:s (Armed Forces Communications and Electronics Association) Stockholmsavdelning. Enligt förbundets verksamhetsberättelse 2009 höll förre insatschefen, generallöjtnant Anders Lindström, den 17. februari 2009 en sådan för 25 deltagare. Jag rekommenderar verkligen läsarna att ladda ned bildspelet (tar tyvärr 10-20 sekunder) och gå till sammanställningen på bild 16.


Ordna inte dopet förrän barnet är fött, som Vladimir Vladimirovitj skulle säga.

2012-01-16

Försvarsministern och sedelräknaren

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


Den första dagen i Sälen handlade i första hand om vår försvarspolitik. Programmet var späckat med försvarsministern, ÖB, utländska talare, riksdagsledamöter och ett par paneler för reflektion. Utsändningarna från konferensen börjar bli något hemvant, som en tradition likt julaftonsvärden eller Kalle Anka. Pernilla Ström gjorde debut som moderator i detta sammanhang och bidrog till att föra diskussionerna framåt.


Försvarsminister Sten Tolgfors tal var ganska förutsägbart med tanke på att han samtidigt hade debattartiklar inne i vardera SvD och Expressen.

Försvarsministern startade med en omfattande omvärldbeskrivning som var intressant, relevant och bjöd på små pärlor som tanken att "IT-hackare" kan vara vår tids Spetznaz. En kvalificerad elit som med precision angriper våra ledningssystem i inledningen på ett angrepp. Sten Tolgfors behandlade våra ömsesidiga beroenden med handel, komplicerade säkerhets- och hotbilder och behovet av solidaritet. Han tecknade också bilden av en multipolär värld med ny dynamik i norra Europa, men också de förestående europeiska försvarsnedskärningarna. Statsrådet gjorde en realistisk beskrivning av omvärlden som är nödvändig för den fortsatta analysen.

Den tog försvarsministern vidare genom att ge exempel på vad omvärldsutvecklingen innebär för utformningen av vår försvarsförmåga. Av naturliga skäl handlade mycket om samarbete utgående från reformbehov. Sten Tolgfors förutspådde en ökad rollfördelning vid insatser i framtiden. Olika länder står för hela funktioner istället för att skicka mindre enheter över bredden. Statsrådet hade sedan en obligatorisk uppräkning av allt som gick bra i den egna reformen och hur intresserade och bejakande omvärlden är av denna.

Som avslutning sträckte försvarsministern ut en hand till delar av oppositionen, socialdemokraterna och miljöpartiet, och bedyrade sin vilja till överläggningar. Han argumenterade också för att vi bygger säkerhet med andra, eftersom ingen klarar säkerhetsutmaningarna på egen hand. Innehållsmässigt var det ett tal som det är lätt att stämma in i det mesta av analysen. Det är inte där som marschkängan klämmer.


Det är i den efterföljande utfrågningen och uttalandena som det blir svårare att förstå eller hålla med. Statsrådet upprepade flera gånger för Pernilla Ström och publiken att Försvarsmakten är i "ekonomisk balans", vilket inte är samma sak som verksamhetsmässig balans. Även om Försvarsmakten har pengar att hyra in korttidssoldater för högvaktstjänstgöring, så innebär det att det inte finns tillräckligt med personal för att lösa den uppgiften i den ordinarie organisationen. Alla planlagda övningar som fått ställas in för att komma i "ekonomisk balans" nämndes överhuvudtaget inte.

Frågor kom också kring försvarsanslagen mot bakgrund av Officersförbundets rapport och chefen för Högkvarterets instämmande i budskapet, som jag skrev om i inlägget 2/3-försvaret. Sten Tolgfors hävdade om och om igen att det inte finns någon finansiering bortom nuvarande inriktningsbeslut till 2014. I sak en helt korrekt utsaga, eftersom ingen formellt har anslagit en inriktning bortom 2014. Men ekonomiska beräkningar finns redovisade bakom underlagen till regeringen.

På försommaren 2009 beslutade Riksdagen att anta regeringens proposition om det framtida försvaret. En insatsorganisation beslutades som ska vara helt intagen 2019. Som underlag för beslut fanns ett särskilt underlag från Försvarsmakten inlämnat 30 januari 2009, och som arbetades fram parallellt med Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP) för perioden 2010-2019. Denna lämnades in en månad senare till regeringen och beskrev med öppna och hemliga bilagor målsättningar och ekonomi. Hur skulle vi kunna ta beslut om en struktur som intas fem år bortom säkerhetspolitisk analys och finansiering? Svaret är att underlag fanns, men att alla inblandade har varit för optimistiska i antaganden och beräkningar.

I Försvarsmaktens arbetsordning framgår det i 3. kap 6 para:

"6 § Av 4 § 3 myndighetsförordningen (2007:515) följer att myndighetens ledning ska besluta en verksamhetsplan. Verksamhetsplanen benämns internt i myndigheten för Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP). I FMUP anges de produkter samt den produktion av förband, förmågor, beredskap och insatser m.m. som avses bli genomförda nästkommande år och de därpå följande nio åren."


Det är inte förrän vi tar del av diskussionen kring Officersförbundets påståenden om obalansen mellan ambitioner och resurser som det går att förstå försvarsministerns perspektiv. Till Ekot kommenterade Sten Tolgfors igår propåerna om ökade försvarsanslag:

"Där finns inga underlag än. Först måste underlag tas fram och sen får man bereda uppgifter som möter utgift då".

Tydligare än så har ingen försvarsminister tidigare uttryckt ekonomisk ramstyrning för en av statens viktigaste uppgifter, och allt faller på plats.


Wiseman
Chefsingenjören
SvD
Aftonbladet


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-15

2/3-försvaret

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


När Rikskonferensen i Sälen startar idag, så finns det en stor risk att vi får bevittna födelsen av 2/3-försvaret. Dräktighetstiden har varit lång, och vem som är pappa lär förbli omtvistat. Det finns ingen som kommer att basunera ut denna födelse med fanfarer, och om frågan skulle ställas skulle många dementera att så var fallet. Framgång har många fäder, men misstag är föräldralösa som John F Kennedy sa.

Officersförbundet presenterade i veckan en rapport som indikerade att anslagen bör ökas med drygt 8,5 Mdkr för att bevara den nuvarande ambitionen 2019. Alternativet är att idag att skära bort 6 Mdkr om försvaret inte får kosta mer 2019 än idag. Chefen för Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, uttalade i klarspråk att rapporten stämde budskapsmässigt med Försvarsmaktens uppfattning. Jag är tyvärr pessimistisk om möjligheterna att vända trenden.

Vår försvarsförmåga har helt enkelt drabbats av dålig timing. I veckan intervjuade SVT:s Mats Knutsson statsminister Fredrik Reinfeldt som gav besked om att de första prioriteringarna är att säkra välfärden samt ordning och reda i statsfinanserna. Därför blir det sannolikt inget femte jobbskatteavdrag. Den ekonomiska prognosen pekar helt enkelt nedåt, och några dagar senare sänkte S&P kreditbetygen för nio europeiska länder, däribland Frankrike och Italien. Det innebär att den insikt som många deltagare i Sälen har fått så sakteliga om obalansen mellan ambition och resurser, inte kommer att få något större politiskt manöverutrymme.

I programmet för Sälen finns inte någon punkt som diskuterar prognoserna om ökad kamp om resurser som energi, vatten och råvaror som mineraler och metaaler. Vad innebär förändringar i livsmiljön och befolkningstillväxt? Hur säkrar vi handels- och transportflöden, så att den globala handeln kan upprätthållas? Vad betyder den militärstrategi som president Obama presenterade i förra veckan liksom den ryska utvecklingen? Hur ser den europeiska försvarsviljan ut om tio-tjugo år, och vem vill betala? Hur ska Sverige kunna fortsätta vara en attraktiv partner i den internationella krishanteringen? Vad ska vi med militär makt till?


Vad menar jag då med 2/3-försvaret? Jo, det är ett försvar som finns i två tredjedelar av landet, innehåller knappt två försvarsgrenar och har ett nytt personalsystem som bara når 2/3 av det önskvärda slutläget.

När det gäller försvarsgrenarnas stridskrafter, så har dessa besvärande brister. Flyget har varit drabbade av stora ingrepp i stridslednings- och bassystemen, vilket kommer att ta lång tid att återhämta sig ifrån. Den nödvändiga utvecklingen av Gripensystemet riskerar också att bli stympad av ekonomiska skäl. För att Sverige ska ha tillräcklig kapacitet krävs minst 80 flygplan av ny version, eftersom en andel alltid är utanför systemet i form av översyner och utbildningar. Marinen har också varit utsatt för stora konvulsioner. Flytt av ubåtsflottiljen från Stockholmsområdet till ny gruppering i Karlskrona har inneburit besvärliga förluster av kompetent personal, basorganisationen är hårt hållen och Visbysystemets sjösättning har försenats flera gånger. Det finns ingen reell marinbas på västkusten, fast det är där vår utlandshandel utgår ifrån.

Armén är kanske hårdast drabbat. Med nuvarande planering kommer det 2019 finnas två brigadstridsgrupper som kan genomföra kvalificerad anfallsstrid. Eftersom vi har fem viktiga områden ur operativt perspektiv i form av Mälardalen, Göteborg, Skåne, Gotland och Boden-Luleå, så är det en ekvation som inte går ihop. Jag hoppas och tror mycket på Hemvärnet och de nationella skyddsstyrorna, men lokalt kan de inte avgöra en strid mot en kvalificerad motståndare. För att kunna delta i internationella krishanteringsoperationer med 2000 soldater behöver vi dessutom en volym som kan bära denna förmåga. Armén är också sist i tågordningen när det gäller uppfyllnad av det nya personalförsörjningssystemet. Det förstärks av den nya principen att färdigställa hela krigsförband före uppfyllnad av bredden. Vid nyåret 2014 har vi en (!) bataljonsstridsgrupp (~1200-1500 soldater) i hög beredskap enligt det senaste regleringsbrevet.


Försvarsmakten saknar kvalificerade förband i området från Uppsala ända till Luleå samt på Gotland. Flera debattörer brukar framhålla vikten av att kunna gruppera flyg på Uppsalas gamla flottiljområde Ärna. Det har sina fördelar, men än bättre är att ha flyget något undandraget. I triangeln Östersund-Färila-Lycksele liksom Borlänge-Karlstad skulle grupperade svenska flygförband få en initial förvarning om anfall med kryssningsrobotar som inte är fallet med Ärna, Malmen eller Kallinge. Med den nya strategin med att ge och ta emot hjälp skulle linjen Trondheim-Östersund vara en av de viktigaste livlinorna. Gotlands betydelse för operationer i och ovanför Östersjön har de flesta redan insett.


När det gäller personalen, så är planen njugg. Andelen kontraktssoldater har redan justerats nedåt för att få råd med tillräckligt många soldater i förbanden. Utbildningstiden för en tidvis tjänstgörande soldat är för kort för att denne ska få en ärlig chans att behärska de vapensystem som ingår i förbanden, vilket innebär att förmågan därför blir mindre än vad som planerades. Lönen för kontraktssoldaterna är låg, vilket kommer att påverka rekryteringen negativt. Om inte kvantiativt, så kvalitativt.

Om våra utlandsoperationer dras ned och övningsverksamheten hålls på låg nivå, så finns det få incitament för unga att välja ett yrke som soldat framför ett som montör med bättre lön. I dagens SvD skriver Mikael Holmström om hur Försvarsmakten i år korttidsanställer 150 soldater för att kunna klara av uppdraget att bevaka statschefen. En krigsförbandschef säger till SvD att det som tog åtta månader att utbilda en värnpliktig för, tar nu tolv månader för en anställd med reglerad arbetstid. Utbildningseffektiviteten är alltså 2/3 i exemplet.

..................................................


De flesta av oss har egna erfarenheter eller känner någon som har haft högre ambitioner än vad ekonomin medgett. Paret som letar fritidshus och tar lån på egna bostaden. Den ena personen vill gärna ha dubbelgarage, marmorbänk i köket och sjöutsikt - medan den andra multiplicerar övertiden under enstaka månad med tolv och räknar med att få gratis hantverkshjälp av vänner, för att kunna övertyga banken om att det går. Något intresse av att gå upp från deltid till heltid för att förbättra inkomsterna verkar inte finnas. Inte sällan bevittnar en förvånad omvärld också hur paret går vidare med ny bil och resa med hela familjen till Thailand.

På samma sätt förhåller det sig med försvaret. Tre väsenskilda koncept inom de senaste tio åren och låg betalningsvilja. Den politiska makten ville så väl, medan myndigheten lämnade underlag som talade om att det gick. Det stundar bistrare tider för hushållet på Jakobsgatan-Lidingövägen. Snart knackar Lyxfällan på dörren.


SvD


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-14

Nyheter 01-14

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


Idag är det vilodag inför Sälen, för att kunna skriva ett inlägg till i morgon förmiddag. Istället har bloggrollen uppdaterats med nya bloggar som skriver om försvars- och säkerhetspolitik i olika perspektiv. Ambitionen är att att ha bloggar som skrivit frekvent under längre tid med tonvikt på Akademins verksamhetsområden. Det gör att en av landets bästa bloggar med egen bearbetning, Cornucopia? inte är med, eftersom den i huvudsak behandlar ekonomi. F&S kommer direktlänka till den istället när intressanta inlägg finns som hänger ihop med egna inlägg.


Nya på bloggrollen idag är:

Borneos loopar
En doktorand funderar
Klart skepp
Morgonsur
Observationsplatsen
Sinuhes samtal
Skipper

2012-01-12

Uppdatering av fartygsrörelser kring Mellanöstern

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker


Då är turen kommen till att så smått uppdatera större fartygs rörelser kopplat till Mellanöstern i likhet med tidigare inlägg.

Om vi börjar på den ryska sidan, så har hangarfartygsgruppen Admiral Kuznetsov gått västerut, och splittrats något. Fregatten Ladny har gått hem och beräknas nå Sevastopol i morgon. Övriga fartyg bedriver övningar i mellersta Medelhavet, och kommer att komma tillbaka till östra delen så småningom - möjligen via Tunisien. I Adenviken har jagaren Admiral Tributs anslutit med följefartyg för att avlösa Admiral Panteleyev i att genomföra anti-piratuppdrag.

På den amerikanska sidan har CVN 70 Carl Vinson nått fram till 5. flottans område. Uppgifterna varierar om hon gått igenom Hormuzsundet eller inte. Hangarfartygsgruppen har en extra kryssare med sig än brukligt. Denna grupp ska lösa av hangarfartygsgruppen kring CVN 74 John C. Stennis som därefter går till hemmabas. USS John C. Stennis har haft två hektiska veckor. Först blev fartyget hotat av iranska företrädare, sedan har gruppen kring fartyget varit inblandad i två räddningsaktioner av iranska fiskare och så har de första flygningarna med RQ-4 Global Hawk startat från fartyget för att från drygt 20000 m höjd i 24 timmar övervaka området kring Hormuzsundet. För närvarande har US Navy alltså två hangarfartyg i området, vilket har skett två gånger de senaste 18 månaderna enligt uppgifter till pressen. Enligt andra uppgifter har USA i genomsnitt 1,7 hangarfartyg i området.

CVN 72 Abraham Lincoln kastade igår loss från Laem Chadang i Thailand, och befinnas sig nu i Indiska Oceanen på väg att transitera 5. flottans område på väg mot ny hemmahamn i Norfolk på amerikanska östkusten. Det innebär att det kommer att finnas tre hangarfartyg i området i början av nästa vecka. Om CVN 74 går österut och CVN 72 fortsätter västerut, så kommer USA ha tre hangarfartygsgrupper inom en veckas seglats från Persiska viken i ytterligare en tid. I området är också USS Makin Island i färd med att avlösa amfibiestridsgruppen med USS Bataan i centrum.

I Atlanten har CVN 65 Enterprise gått ut med följefartyg på en av de avslutande övningarna inför sin sista seglats i amerikanska flottans tjänst. Längre norrut har kanadensiska fregatten HMCS Charlottetown lämnat Halifax i söndags för att gå till Medelhavet för att lösa av HMCS Vancouver i operationen Active Endeavor. Hon hinner inte ifatt den avancerade jagaren HMS Daring ur Royal Navy som lämnade Portsmouth igår för att avlösa fregatten HMS Argyll i området kring Arabiska havet. På den franska sidan har luftvärnsfregatten Forbin gått till östra Medelhavet. Det förekommer uppgifter om att det enda franska hangarfartyget Charles de Gaulle är på väg till Periska viken också i närtid, vilket jag sätter ett litet frågetecken för. Fartyget har legat på varv under senhösten, och var tidigare inplanerad för att påbörja flygträning i slutet av januari.


Alla dessa rörelser, utöver de som sker under ytan och i luften, sker mot en fond som de senaste dagarna bestått i iransk annonserande av urananrikning i Fordo utanför Qom, mordet på kärnteknikforskaren Mostafa Ahmadinejad Roshan, ryskt ifrågasättande av Irans manövrar samtidigt som ordföranden i det ryska säkerhetsrådet, Nikolaj Patrusjev, hävdade att Israel är på väg att putta in USA i ett krig med Iran. Och då glömde jag att den indiska regeringen meddelat de indiska raffinaderierna att den sannolikt inte kommer att begära undantag från oljeembargot mot Iran. Det handlar om motsvarande 80 Mdr SEK per år.

2012 blir ett hett år.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-11

Officersförbundets rapport om försvarets ekonomi

Trogna läsare kommer ihåg en och annan formulering om underfinansiering från F&S när det gäller försvarsreformen, och kanske också det mycket lästa inlägget Hej Matematik - Kapitel Militärt försvar. Nu kommer understöd i denna uppfattning när Officersförbundet presenterade sin rapport Försvarets anslagsutveckling - Tid för långsiktighet - nu på förmiddagen.


Officersförbundet har tagit ett något annorlunda, men pedagogiskt, grepp för att tydliggöra två olika alternativ. I det ena alternativet Anslagsutveckling vid kompenserad köpkraft räknar förbundet på vad anslaget måste vara 2019 i 2011 prisläge för att försvaret ska ha samma köpkraft som idag. Notan är en ökning på drygt 8,5 Mdkr.

I det andra alternativet Anslagsutveckling vid tidiga nedskärningar för att hantera köpkraftsminskning inom ram räknar rapportförfattarna baklänges. Om anslaget till Försvarsmakten ska vara oförändrat 2019 i 2011 års prisläge, så måste den politiska nivån redan i år skära bort 6 Mdkr.

Nedläggningar inom basorganisationen, insatsorganisationen och avveckling av stora materielsystem skulle krävas. Fast de 6 Mdkr skulle svårligen kunna tas ut 2012 i alla fall. Det är intressant att förbundet landar på en liknande obalans som uträkningen i Hej Matematik gjorde.


Officersförbundet har använt bland annat rapporter från FOI om materiel och personal, ESO-rapport om 20 års försvarsreformer, BU 12, FM kvartalsrapport 2 2011 och Claes Bergströms studie som uppmärksammades här för någon månad sen. Förbundet medger att det kan finnas metodologiska brister i rapporten, men menar att resultatet indikerar att en omfattande ekonomisk utredning av försvarets förutsättningar måste göras.

För att nå fram till resultatet har förbundet satt upp några antaganden. Det krångligaste är effekterna av brister i Försvarsprisindex (FPI), där Försvarsmakten får sätta av 1,7% av förbandsanslaget för att kompensera denna brist för personalkostnader, vilket sker idag. Nästa antagande är en kortare genomsnittlig kontraktstid (4 år) än de 6 år som Försvarsmakten räknar med. Det kan alltid diskuteras om det är rimligt. Claes Bergströms studie stöder förbundets hypotes. Andelen av den totala differensen är ganska låg, varför utfallet blir en liten justering om kontraktstider skulle hålla.

Ett tredje antagande utgörs av den 3,5 % kostnadsökning som sker på materielsidan enligt FOI. Försvarsministern har invänt att historiska data kanske inte gäller på en marknad, där köparna håller i pengarna och nationer samarbetar med gemensam utveckling och gemensamma inköp. Å andra sidan ger mindre serier högre styckepriser och alla samarbeten blir inte billigare som exempelvis Eurofighter eller varför inte Helikopter 14. Dessutom så kan omsättningen av det så kallade materielberget (nyskapat ord) innebära ytterligare fördyringar. Sammantaget talar det för att rapportförfattarna har en rimlig bild av kostnadsutvecklingen för materiel.

För det fjärde anser förbundet att det är oklart om det blir några rationaliseringar alls av försvarslogistiken. Frågan är för närvarande återremitterad, och det är tveksamt om det går att ta hela beloppet som har varit regeringens ambition, särskilt som det nu börjar klarna att en hel del omställningskostnader inte varit medräknade i de utredningar som gjorts. Men, den lilla del som statsmakterna kan spara på överföringen till Försvarets materielverk och därmed blir minus i förbundets prognos, kompenseras av det faktum att förbundet lagt oförändrade kostnader för forskning och utveckling.

Totalt sett innebär detta att det är svårt att i stort falsifiera förbundets rapport. Det kan kanske en djup ekonomisk utredning göra, om förbundet får igenom sitt förslag. Tills vidare har nu Officersförbundet sällat sig till dem som offentligt kommit till slutsatsen att försvarsreformen är underfinansierad. Förbundet anger tre skäl till detta: Otillräcklig kostnadskompensation, höga politiska ambitioner och uppskjutna beslut om materielinköp.


Det har varit tvära kast de senaste tio åren. Högintensiv utvecklingstungt koncept för strid hemma, Lågintensiva insatser här och nu långt borta, Omedelbart gripbara förband med nytt personalsystem för insatser med andra i närområdet. Under dessa omställningar har reella ekonomiska neddragningar pågått. Lars Fresker fångar det bäst i sin inledning:

"På den åker som ständigt plöjs kan inget gro"


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-10

Tild~d oXOmar och andra cyberfenomen

Utvecklingen på cyberområdet går fort. Fler och fler attacker blir kända. Om det beror på att det blvit fler attacker, skyddet har förbättrats så att fler upptäcks eller att rapporteringsviljan har ökat är oklart.

De stora antivrusföretagen Kaspersky och Symantec har på varsitt håll lyckas dechiffrera Stuxnet och rapporterar att Stuxnet är en del av något större. I själva verket har någon konstruerat en grundplattform som kan moduleras för attack (Stuxnet) eller spionage/spaning (Duqu) eller något annat okänd i tre olika varianter. Ansvariga vid företagen liknar koncepten vid biltillverkning, där tillverkaren från samma bottenplatta kan bygga olika modeller för att vara kostnadseffektiva i produktionen. Alla de sju olika filerna hade symbolen ~d i sitt namn, varför samlingsnamnet på mjukvaruplattformen är Tild~d eller Tilded. Ingen av experterna som Christian Science Monitor intervjuat tror att upptäckten kommer innebära att tillverkaren blir identifierad av denna.

I en annan del av världen utsattes nyligen säkerhetskonsultbolaget Stratfor för en attack som det lösa nätverket Anonymous anklagas för. Genom att skaffa sig tillträde till användardatabasen har någon lyckats komma över cirka 850000 olika användaruppgifter avseende lösenord. De cirka 75000 betalande kunderna har i samband med detta fått sina kreditkortsnummer röjda och därmed sammankopplade till lösenord som kanske kan användas i andra sammanhang. The Guardian har låtit en expert undersöka den lista som ligger ute på databasen och rapporterade häromdagen att 221 anställda inom brittiska försvaret och 242 NATO-tjänstemän på det här sättet löper risk att få sina uppgifter utnyttjade för dunkla syften. Cirka 19000 personer associerades till den amerikanska .mil-adressen. Represententer för den brittiska regeringen framhåller att det inte finns någon risk för de egna systemen och att det brittiska Computer Emergency Response Team ger råd och riktlinjer för hantering av systemen.

En annan, potentiellt farligare, hackning har gjorts mot israeliska privatpersoner av någon som påstår sig vara saudier med signaturen oXOmar. Genom att ta sig in i 80 olika hemsidor för shopping under 6 månaders tid, så har kring 400000 israeliska kreditkontouppgifter blivit exponerade. Den biträdande israeliske utrikesministern, Danny Aylon, kallar det hela för en terroristhandling och att Israel kan slå tillbaka mot den som underminerar Israels cybersuveränitet. Han kan bli bönhörd, eftersom israeliska hackare påstår sig ha gjort samma sak mot saudiska medborgare och bara väntar på rätt ögonblick att tillkännage sin framgång. Det hela skulle enkelt kunna eskalera på ett otäckt sätt om de olika hackarna mer systematiskt gav sig på samhällstjänster som banker och elsystem.

Behovet av internationella konventioner och lagstiftning är betydande. Ett väldigt stort problem i sammanhanget är möjligheten att koppla individer till IP-adresser vid aktuell tidpunkt för olika slags dataintrång. Om intrånget kommer från ett annat land är det just nu i princip omöjligt om inte det landets myndigheter occh operatörer vill eller kan samarbeta. De oklara gränserna i moderna konflikter är ett problem för att kunna klassificera aktörer och genomföra åtgärder inom ramen för ett rättsamhälle.


Hur ser det ut i Sverige? Vi ligger bra till både tekniskt och konceptmässigt när det gäller skydd, men stuprör mellan sekqtorer och myndigheter begränsar möjligheterna till koordinering. Inte mycket har hänt sedan Försvarsutskottet i april 2000 i samband med ett yttrande om propositionen Ett informationsamhälle för alla; uttalade:

"Försvarsutskottet delar regeringens uppfattning att ansvaret för informationssäkerheten även fortsättningsvis skall ligga hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret. Ställningstagandet är - som anförs i motion T29 - okontroversiellt. Informationssäkerheten kan inte betraktas som något annat än en normal del av verksamheten. Denna ordning är emellertid inte tillräcklig. Tvärsektoriella hot kräver tvärsektoriella lösningar. Ansvarsfrågorna i ett mer nationellt perspektiv måste nu äntligen klaras ut.

Det är utskottets mening att den utredare som nu arbetar måste lämna förslag till hur en tvärsektoriell samordning för IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring i Sverige bör utformas.

Utskottet erinrar om riksdagens tidigare tillkännagivande i frågan (bet. 1995/96:TU19). Försvarsutskottet utgår således från att regeringen snarast därefter återkommer till riksdagen med förslag som redovisar de konkreta åtgärder - och eventuella författningsförslag - som behövs för ett mer samlat ansvarstagande för Sveriges informationssäkerhet än hittills."

I den svenska debatten saknas också det offensiva perspektivet. Som jag skrivit tidigare, så finns det flera likheter med flygkrigföring som vi måste förhålla oss till för att kunna ta ställning. Utmaningen blir att utforma ett IT-försvar med reell förmåga utan att trampa på individens rättigheter. Här finns det anledning att följa Finland som ligger längre fram i tankeprocessen.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-09

Syriske försvarsministern besöker Admiral Kuznetsov




Igår besökte [Edit] syriske försvarsministern [slut Edit], amiral Dawood Rajiha, det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, utanför den syriska hamnstaden Tartous. Den syriske amiralen hade sällskap av den ryske ambassadören Azamat Kulmukhametov. Tartous är också säte för Rysslands enda bas i Medelhavet, där cirka 600 anställda för närvarande rustar upp denna. Det enda hangarfartyget i den ryska flottan är på seglats från Murmanskområdet till Medelhavet tillsammans med en jagare, två fregatter, troligen enstaka ubåt(ar) samt stödfartyg. På hangarfartyget medföljer stridsflyg av typen SU-33 och SU-25 samt helikoptrar. För Syriens del innebär örlogsbesöket ett viktigt politiskt stöd i det lågintensiva inbördeskrig som pågår i landet.


Meanwhile....

....så har en iransk domare dömt den förre amerikanske marinkårssoldaten Amir Mirzai Hekmati till döden för spioneri. Hekmati, som enligt anhöriga i USA åkt till Iran för att besöka sina gamla släktingar stod åtalad för att försökt att infiltrera det iranska underrättelseministeriet. Före jul sände iransk TV en "bekännelse" av Hekmati under rättegången. Enligt USA har inte diplomater från Schweiz, som företräder USA i landet, fått besöka Amir Mirzai Hekmati före eller under rättegången. USA kräver att han släpps fri.

2012-01-08

Tyska personalsiffror

För snart ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om den tyska personalförsörjningen. Det är nu dags för en uppföljning inför Sälen.

Strax före jul hade Berliner Zeitung en artikel om avgångssiffrorna från de frivilligtjänstgörande i Bundeswehr som ryckte in den 1. juli 2011. Denna var nämligen enligt ny statistik uppe i 27,7 %. Enligt de regler som finns kan de frivilligt tjänstgörande sluta de första sex månaderna utan att uppge särskilda skäl. I en imponerande så kallad spin jämförde den tyske försvarsministern Thomas de Maizière med siffror från industri, handel och hantverk och landade i slutsatsen att siffrorna inte ligger väsentligt högre än i dessa sektorer (23 % bryter provanställningar där). Siffrorna för de som ryckte in i oktober ser dessutom ännu bättre ut hävdade de Maiziére. F&S skattar slutligt utfall för dessa till 22 %, baserat på de tre månadernas första siffror på 17 %.

Två problem i sammanhanget är att även den gamla civilplikten är förändrad i Tyskland på ett liknande sätt med ett frivilligsystem. I det nya ersättningssystemet för denna är avgångssiffrorna kring 7 %, nästan en fjärdedel av andelen avgångar för Bundeswehr. Oavsett hur det står till i andra sektorer, så verkar 28 % avgångar vara ett dyrt sätt att rekrytera. Det synes också som om Tyskland ännu inte fått rätsida på att hitta kandidater med rätt motivation för tjänstgöring i Bundeswehr när det visar sig att de hellre tar en studieplats så fort det tillfället uppenbarar sig. Dessutom kom en femtedel av avgångarna efter arbetsgivarbeslut på grund av bristande fysisk förmåga. I det sammanhanget kan det vara värt att tipsa om The Telegraphs artikel om Territorial Army, där försvarsanalytiker påstår att endast 5 % av personalen är tillräckligt fältduglig för tjänstgöring i operationsområden. Detta trots att TA:s personal övar varje onsdagkväll, 20 helger om året samt en tvåveckorsövning på sommaren.


Alla länder har sina egna förutsättningar, och det är inte helt jämförbara system. Det tyska frivilligsystemet är någon slags extra buffert för de anställda soldaterna. Å andra sidan, så är rekryteringsmålen väldigt lågt satta och de tyska ålderskullarna rekordstora till skillnad från de som Sverige ska förlita sig på de närmaste åren. Vi får hoppas att ansvariga vänder och vrider på frågan om personalförsörjningssystemet i Sälen, eftersom det är helt avgörande för försvarsreformen.

Slutligen, en liten efterlysning. I debatten kring en annan artikel om personalförsörjningen berättade signaturen Farbveckan -86 om att 17 stycken människor slutat (slutet av september) av de 56 som ryckte in i vecka 5 2011 för GMU vid det förband denne arbetar vid. Vad är siffran nu, snart ett år efter inryckningen? Har några av läsarna andra erfarenheter att dela med sig av?


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-07

Hangarfartygsrörelser i och kring Mellersta östern

Kring Lucia gjorde jag den första uppföljningen av hangarfartygsrörelser som sedan följdes av en till på julafton. Nu känns det aktuellt med en till, eftersom Admiral Kuznetsov är framme i östra Medelhavet efter att ha bedrivit en hel del flygträning mellan Malta och Kreta dagarna efter nyår. Idag väntas ett par av följefartygen, jagaren Admiral Chabanenko (Norra flottan) och vår gamla bekant fregatten Yaroslav Mudry (Östersjöflottan) genomföra flottbesök i den syriska hamnen Tartus - tillika Rysslands enda bas i Medelhavet.

Uppvisningen av politiskt stöd kommer i ett läge, då Arabförbundets övervakningsinsats har tappat trovärdighet och regimen har utlovat en "järnnäve" som svar på gårdagens bomb i Damaskus som krävde minst 25 människors liv. Flottbesöket skall enligt uppgift vara några dagar, och sen lär väl den ryska hangarfartygsgruppen uppehålla sig i Medelhavet en tid framöver.


På den amerikanska sidan har gruppen kring hangarfartyget CVN-74 USS John C. Stennis varit inblandad i en fritagning under gårdagen av 13 iranska fiskare, som varit gisslan hos pirater i över en månad. Enligt uppgift stävar just nu John C. Stennis i Arabiska havet. Eftersom det snart är dags för den största gemensamma övningen någonsin mellan USA och Israel om någon-några veckor ligger det nära till hands att detta hangarfartyg kan ingå i denna övning som heter Austere Challenge 12. Det är möjligt att USA positionerar ett hangarfartyg närmare Röda havet eller till och med i Medelhavet, för att tillsammans med bland annat gruppens Aegiskryssare av Ticonderogaklass förstärka luftförsvaret i övningen som främst handlar om skydd mot robotar.

En förflyttning bort från Persiska Viken kan göras, eftersom två andra hangarfartygsgrupper närmar sig området. Någonstans i Indiska Oceanen med västlig kurs går CVN-70 USS Carl Vinson mot 5. flottans operationsområde, där den på sikt ska lösa CVN-74. Carl Vinson kan naturligtvis göra det som jag resonerade att John C. Stennis skulle kunna göra de närmaste veckorna. Femte flottan kommer att ha minst två hangarfartygsgrupper i området under en tid framöver.

Bakom Carl Vinson kommer också CVN-72 USS Abraham Lincoln på sin omstationeringsresa från USA:s västkust till ny hemmahamn i Norfolk på östkusten. Igår anlöpte fartyget Laem Chebang i Thailand för ett flottbesök under ett antal dagar. Det innebär att USA har ett extra hangarfartyg en dryg vecka bort. Från nu och någon månad framåt förstärks USA:s närvaro på fasta baser i regionen med ytterligare åtta till tolv flygdivisioner med olika versioner av F-18 Hornet samt specialflyg av olika slag.

Några andra hangarfartyg väntas inte in på kort tid. I Yokusuka, Japan, ligger CVN-73 USS George Washington i vintervila. Med tanke på successionen i Nordkorea är det rimligt att bedöma att hon inte kommer röra sig ur 7. flottans område, om inget exceptionellt inträffar. Längs amerikanska västkusten är CVN-76 USS Ronald Reagan på väg till Bremerton för underhåll, och då lär CVN-68 USS Nimitz lämna den platsen för att gå till Abraham Lincolns gamla plats i Everett på västkusten.

I Norfolk ligger med högst beredskap CVN-69 USS Dwight D. Eisenhower, men det måste nog göra någon avslutande övning först. Ytterligare efter i cykeln ligger CVN-65 Enterprise, den gamla trotjänaren, som i vår gör sin sista seglats för US Navy. CVN-77 USS George H.W. Bush ankom Norfolk för en månad sedan efter en lång seglats och lär inte vara aktuell på ett tag. De sista fartygen, CVN-71 USS Theodore Roosvelt och CVN-75 USS Harry S. Truman befinner sig på varv för mer omfattande översyner.


Nu är det mycket fokus på hangarfartygen och dess olika flygplansresurser. I en typisk hangarfartygsgrupp ingår också en kryssare, två jagare, någon attackubåt och olika understödsfartyg. Allierade fartyg kan också finnas i området. The Telegraph skrev i morse att Stobritanniens modernaste örlogsfartyg, jagaren HMS Daring, om några veckor kommer att avlösa den fregatt som ligger i området kring Persiska viken. Förutom hangarfartygsgrupperna finns det också anledning att hålla koll på de olika Expeditionary Strike Groups som USA har ute. En sådan består av stor marinkårsenhet, vanligen kring 2500 soldater med splitterskyddade fordon och artilleri, amfibiestridsfartyg med lättare stridsflyg och helikoptrar, enstaka kryssare, jagare, fregatt och attackubåt samt olika landstigningsfartyg.

För närvarande finns två grupper i 5. flottans område centrerade kring amfibiestridsfartygen USS Bataan och USS Makin Island. Någonstans i Atlanten finns syskonfartyget USS Kearsarge. I den nya militärstrategi som president Obama presenterade häromdagen märktes knappast någon nedskärning av US Navy. Det är lätt att förstå varför.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2012-01-06

OPLAN Chatrang (Great and Little Satan)

Häromdagen gjorde vi en genomgång om västs möjligheter och tillvägagångssätt vid en militär konflikt med Iran. Nu är det dags att göra en översikt av Irans handlingsmöjligheter i regionen. Precis som i västexemplet, så behandlar jag inte operationer utanför området som Hizbollahs eventuella aktioner eller Al Qods-operationer i Europa eller Sydamerika.

Utvecklingen den senaste månaden indikerar att mer konfrontativa aktörer fått mer utrymme generellt sett. Väst använder sanktioner för att genom negativ ekonomisk utveckling få regimen i Iran att ändra politik, och eventuellt implodera. Att de nu börjar ge konsekvenser är klart, men hur allvarliga är svårt att värdera. Många pekar på valutans fall, men mycket talar för den iranska rialen varit kraftigt övervärderad. Iran har också en stor hemmamarknad, vilket innebär att ett mer isolerat Iran kan öka inhemsk produktion vid minskad import. Det är också svårt att värdera hur mycket Iran har lagrat för att överleva en ökad isolering för ett tag. Att regimen lagrat olja, för att bland annat kunna fortsätta oljeexporten till Kina, utgår jag ifrån.

En annan viktig bakgrundsfaktor är den iranska utblicken. Om regimen har en syn att väst är ekonomiskt svagt, och därför är känsligt för ett högt oljepris, så kommer detta att färga det iranska handlandet. Den iranska regimen har, att döma av alla uttalanden, bilden av militära misslyckanden i Irak och Afghanistan. President Obama har ju dessutom ett förbehåll i den nya amerikanska lagen om sanktioner som slår mot den iranska centralbanken. Om dessa sanktioner bedöms innebära ett alltför högt oljepris kan lagen stoppas, vilket naturligtvis tillkommit på grund av att det är ett presidentval i november. Ett tillägg som de iranska ledarna säkert särskilt tittat närmare på. I det följande kommer jag att utgå från att Iran vill driva upp oljepriset maximalt under en längre tid, för att på så sätt tvinga fram en förhandlingslösning som innebär att Iran inte förlorar - det vill säga då uppfattas landet som en vinnare.


Förstahandsmålet för iranska operationer skulle sannolikt vara staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) och västs militära installationer i dessa. Medel för sådana operationer utgörs främst av ballistiska robotar, artillerraketer som Zilzal-3 och det Republikanska gardets kustförsvarsflotta med sjöminor, miniubåtar och snabbgående båtar.

Lämpliga mål torde vara bland annat följande: USA:s största flygbaser utanför hemlandet som Thumrait i Oman och al-Adid i Qatar, det framskjutna högkvarteret för CENTCOM i As Sayliyah i närheten liksom förhandslagring för amerikanska markförband i Kuwait och 5. flottans högkvarter i Bahrain, där bland annat minröjningsfartygen i operationsområdet finns.

Andra mål skulle kunna vara den internationella sjöfarten genom attacker med sjömålsrobotar och mineringar i och kring Hormuzsundet, vilket skulle påverka oljepriset särskilt. Iran har målmedvetet satsat på ett program av utbyggnad av miniubåtar av typen Ghadir. Dessutom annonserade landet 2008 att man inlett byggandet av en kustubåt - Qaaem. Hur långt Iran kommit med denna är oklart. Tydligt är att landet byggt egna sjömålsrobotar och kryssningmissiler som Noor och Al Qader, vilka provsköts under den senaste övningen. Väster om Hormuzsundet ligger tre öar, Abu Musa, Stora och Lilla Tunbs, som Iran erövrade från Förenade Arabemiraten i början av 1970-talet. Dessa har sedan byggts ut som en plattform, varifrån Republikanska Gardets stridskrafter kan operera. Iran har bland annat köpt in den brittiska höghastighetsbåten Bradstone Challenger för att kopiera denna. Med torpeder skulle sådana båtar vara farliga för till och med moderna örlogsfartyg. Sommaren 2010 attackerades den japanska tankern Star M av en mystisk angripare, vilket skulle kunna ha varit en sådan kombination.


Nästa område är Irak, som ju blivit mer instabilt sedan USA dragit sig ur landet med konventionella förband. Iran utövar ett skapligt inflytande redan nu, och skulle vid en konflikt kunna övergå till regelrätta stridshandlingar. I första hand skulle man trappa upp attacker av understödda miliser förstärkta med Al Qods-enheter för mer kvalificerade operationer. I södra delen av Irak går det inte att utesluta konventionella räder mot oljeexporten från Irans sida, om syftet är att få oljepriset att stiga maximalt. Det skulle också hota vidare operationer mot Kuwait och kanske Saudiarabien eller Bahrain med understöd av irakiska miliser.


Norrut ligger ett annat intressant område som jag skrivit om tidigare, nämligen Turkmenistan och Kazakhstan. Det kan finnas skäl att varna för överraskande operationer med mark- och amfibiestridskrafter mot områden med energifyndigheter i och längs östra delen av Kaspiska havet, återigen om kaos på marknaden är ett kortsiktigt mål. Eftersom militärgeografin talar för iranska operationer i området liksom att det är en baksida av operationsområdet, så är möjligheterna för väst att hindra detta små initialt. Då är Ryssland en större huvudvärk för Iran. Gränsen går sannolikt vid Kazakhstan, som ju ingår i en militärallians med Ryssland. En värld med högre energipriser för en tid är en spännande möjlighet för Ryssland liksom möjligheten att efterhand understödja Turkmenistan för att öka inflytandet där.


En fjärde riktning utgör Afghanistan, men där är oddsen svårare för Iran. Inflytandet är störst kring centralorten Herat i västra delen av landet, vilket skulle kunna utgöra en språngbräda för underrättelseoperationer och sabotageaktioner. Konventionellt har Iran inget att hämta i området med tanke på det utbyggda bassystemet inom ramen för ISAF och Enduring Freedom.


Mycket av det som pågår för närvarande är retoriska maktdemonstrationer, främst avsedda för hemmaopinionen. Även om det mesta fortfarande talar mot en militär konflikt finns det två saker att hålla i minnet. För det första ökar spänningen och utrymmet för misstag minskar när parterna kombinerar retorik, hot och militära övningar i närheten av varandra. Det andra skälet har en historisk parallell med det japanska anfallet på Pearl Harbour. Under hösten 1941 bedrev den politiska och militära ledningen i Japan flera veckors krigspel för att studera landets möjligheter att utkämpa en konflikt med USA. Slutsatsen var entydig. Japan skulle inte kunna mäta sig med den amerikanska industribasen, men den uppgående solen kunde inte förlora - man hade ju Kejsaren.


Fotnot: Chatrang är namnet på spelet som utövades i gamla Persien - föregångaren till dagens schack

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet