DN:s ledare igår med rubriken Tvätta vapenbyken reser frågan om varför vi ska ha en stor inhemsk vapenindustri. Enligt ledaren skulle det sannolikt bli billigare och mer rationellt att köpa system som andra redan använder, eftersom vi redan har ett omfattande samarbete med NATO.
Frågan om svensk vapenindustri har varit infekterad i över trettio år. En sluten värld som många har föreställningar om, en del riktiga och en del oriktiga speglingar av egna farhågor. Under 2000-talet har en s.k materielförsörjningsstrategi tagits fram som i stort är tänkt att fungera som DN efterlyser. Det är ett starkt intresse att skattebetalarna får högsta möjliga effekt av insatt kapital.
Påståendena är många från de olika debattörerna. Bland annat har vi fått ta del av en studie som hävdar att Gripenprojektet har gett dubbel avkastning på varje satsad krona från svenska skattebetalare. Så kan det naturligtvis inte vara i praktiken. Ett sådant ymnighetshorn vore tjänstefel att inte använda sig av som regering och riksdag. Med fler flygplan att beställa skulle vi ju i princip för försvarets del kunna få gratis flygplan, om denna slutsats var en verklig sanning.
Motståndarna hävdar å sin sida att en egen vapenindustri är ett uttryck för en obsolet neutralitetsinställning som ingen längre bekänner sig till. Den allmänna värnplikten och en egen försvarsindustri var förr en förutsättning för att kunna vara militärt alliansfria.
Idag är vi, ja, fortfarande militärt alliansfria. Det innebär att motståndarna till en egen inhemsk vapenindustri borde förklara hur leveransplaner ska se ut för exempelvis artilleriammunition eller ubåtstorpeder vid köp utomlands istället. Hur garanteras försvaret tillgång till dessa vid behov? Och till vilket pris? Vilken typ av beroende vi kommer att stå i borde också redovisas av samma gruppering.
Tyvärr förs debatten om vapenindustrin nästan enbart med starka kamerala och/eller ideologiska perspektiv. Men samhällets diskussion om branschen behöver ett starkare strategiskt perspektiv. Mina erfarenheter säger mig att vapenindustrin är en vital strategisk tillgång för industri- och kunskapsnationen Sverige, vars välstånd i hög grad vilar på export av varor och tjänster. Den avancerade forskning som bedrivs för att få fram nästa ubåtssystem eller den design som olika versioner av Gripen är gjord med - resulterar i kunskaper som får direkt avsättning i nya och gamla företag. Det innebär också samarbetserbjudanden från betydligt mer resursrika aktörer, vilket i sin tur innebär ett högre teknologiskt kunnande långsiktigt.
Staten ska tydligt kunna ta ett ansvar för vad som produceras med statligt forskningsstöd liksom varifrån vi låter oss importera helt avgörande system för svensk krigföringsförmåga. Var stödet bokförs och till vem vapen exporteras är andra viktiga faktorer att hitta avvägda svar på.
Det ensidigt "humanitära" perspektivet på vapenindustrin riskerar att likna idén om den humanitära interventionen. Ädelt och svårt att motstå, men med stor risk för kontraproduktiva konsekvenser när man entusiastiskt tror sig ha hittat något rättfärdigt att slå ned på.
