Av Niklas Granholm och Johannes Malminen, säkerhetspolitiska analytiker FOI. Niklas tillika ledamot i Akademin
Egypten är ett av de mest tongivande länderna i arabvärlden och har spelat en stabiliserande roll i regionen under många år. Det har gjort att västvärlden valt att se genom fingrarna med den politiska ledningens och statsapparatens agerande angående exempelvis demokrati och mänskliga rättigheter. Omfattande korruption har också blivit följden.
Den egyptiska statsledningen har utnyttjat detta handlingsutrymme för att stärka sin egen maktposition, samtidigt som USA och övriga västvärlden har accepterat vanstyret i Egypten i utbyte mot regional stabilitet. Denna tysta pakt håller nu på att brytas sönder av det folkliga upproret. En ny ordning håller på att ta form.
Kan en modern demokrati utvecklas i Egypten eller står vi inför en snabb återgång till en auktoritär regim?
Oavsett utfallet blir följderna omvälvande både i regionen och i omvärlden. Det är viktigt att poängtera att dynamiken i Mellanöstern är en av flera samtidiga, sammankopplade, globala, strategiska förändringsprocesser som är på väg att rita om hur vår värld ser ut och fungerar.
Utvecklingen i Egypten rymmer både positiva och negativa möjliga utfall. På ytan ser händelseförloppet ännu ut som början på en ny blomsterrevolution, men i värsta fall kan det istället vara en förelöpare till en hårdför islamistisk auktoritär regim i arabvärldens befolkningstätaste och strategiskt mest betydelsefulla land.
När vi diskuterar en positiv respektive negativ utveckling ligger det normativa värderingar om demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och ekonomisk utveckling som grund, men också om fredlig samexistens med grannländer och internationellt ansvarstagande. Dessa stora frågor ligger nu i stöpsleven.
Svårförutsägbara krafter har frigjorts i Egypten. Den stora osäkerhet som råder tar sig uttryck bland annat i kraftiga nedgångar på finansmarknaderna och höjda olje- och råvarupriser. Rädslan för allvarliga följdeffekter i de oljeproducerande länderna i Mellanöstern växer.
Oavsett hur den fortsatta utvecklingen i Egypten kommer att se ut påverkas den strategiska balansen i hela Mellanöstern. Klart är att en återgång till det tidigare läget inte längre är möjlig. Den pågående omvälvningen i Egypten har ökat osäkerheten dramatiskt.
Vad är det då som står på spel?
Utvecklingen i Egypten har inte bara avgörande politisk betydelse för medborgarna utan också för grannländerna: Israel, Palestina, Sudan, Libyen och Jordanien. Egyptens fredsavtal med Israel från 1979 kan hotas och därmed hela den sårbara maktbalansen i regionen. Förutom möjliga följdeffekter i de auktoritära och rika gulfstaterna kan exempelvis regimen i Iran komma att stärka sitt inflytande i regionen ytterligare till följd av ett försvagat Egypten och fördjupad oenighet i arabvärlden.
Världsekonomiskt har hanteringen av Suezkanalen stor betydelse för det internationella handelsflödet och särskilt för Europa. Den ökade osäkerheten ger, åtminstone temporärt, förnyat bränsle åt de senaste årens ekonomiska kris och kan mycket väl knäcka den begynnande optimism som börjat spridas.
Säkerhetspolitiskt är utvecklingen kritisk för framför allt USA:s maktposition och inflytande i regionen, men även EU påverkas. USA:s omfattande militära åtaganden i Afghanistan och Irak gör att ytterligare direkta insatser framstår som osannolika. Samtidigt är en stabil relation mellan Israel och Egypten högprioriterad för USA.
EU:s redan ifrågasatta säkerhetspolitiska förmåga och anseende kommer i fokus när instabiliteten ökar i Europas närhet. Passivitet eller ett misslyckat agerande kan skada EU på längre sikt.
Situationen i Egypten ställer omvärlden, inklusive Sverige, inför ett dilemma. Å ena sidan önskar vi ett demokratiskt och regionalt ansvarsfullt Egypten, men å andra sidan finns risken att en okontrollerad utveckling leder till en omfattande radikalisering, så att viktiga avtal bryts och regionala överenskommelser inte längre efterlevs, vilket kan få svåra ekonomiska konsekvenser.
Om så sker, kan strävan efter anständiga villkor för Egyptens drygt 80 miljoner invånare leda till ökad regional spänning som i värsta fall följs av öppen väpnad konflikt. Detta dilemma – strävan efter demokrati och regionalt ansvarstagande ställt mot risken för höggradig instabilitet i flera dimensioner – kommer att bli svårlöst. Det kräver att beslutsfattarna kan agera snabbt och flexibelt trots rådande osäkerhet.
När nu mobilisering sker för att stödja en positiv utveckling går det inte att gardera med kryss.
