2013-01-16

Nu har vi flyttat färdigt!

Idag är överflyttningen till Krigsvetenskapsakademins hemsida färdig. Alla gamla länkar och inlägg med kommentarer är speglade. Denna sida blir en slags digital kyrkogård, när kommentatorsmöjligheterna stängs av om någon dag.

Stort tack så här långt till alla läsare! Gör nu den nya sidan till ditt nya bokmärke.

Johan Wiktorin, redaktör

2013-01-13

Första inlägget på nya sidan - Om Sälen förstås

Nu ligger det första inlägget ute på den nya förtöjningsplatsen hos Krigsvetenskapsakademins hemsida för Försvar och Säkerhet. Alla vägar bär till Sälen är rubriken för denna aktuella analys av försvars- och säkerhetspolitiken.

Denna plats kommer nu att sakta somna in. Kommentatorsmöjligheterna kommer att stängas av när alla historiska inlägg lyfts över till den nya adressen om några dagar. Se till att uppdatera dina bokmärken.

2013-01-08

Ursäkta röran - Vi bygger om!

Vi kommer att hålla bloggen stängd några dagar för att lyfta över den till Krigsvetenskapsakademins hemsida. Jag meddelar den slutliga adressen när vi är klara om några dagar.

Du kan redan nu besöka vår nya hemsida och exempelvis läsa Johan Tunbergers krönika om att gilla läget i Sälen.

Välkomna!

2013-01-07

Nya mål för försvaret


Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.


Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.

Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.

Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt.  En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.

En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.



Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.



..................................................................................................


I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:

"Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. "

Detta är en bra ansats, men borde ha varit: "...att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra..."

Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:

"Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
- hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
- förebygga och hantera konflikter och krig, samt
- skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter."

Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:

"Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot."

Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:

"Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. "


På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan - Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:

"- över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt
- kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgrupps storlek."

Denna konkretion går att ha med sig när det gäller vår territoriella integritet. Vi skulle istället kunna uttrycka målet med vårt hävdande av suveräniteten som:
"Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium."

Ett sådant mål är tydligt och mätbart. Det skulle också innebära en klar koppling till åtgärder, om målet inte skulle uppnås. Låt oss hypotetiskt anta att Sverige under 2013 utsätts för två avsiktliga kränkningar under vattnet. Regeringen skulle vid redovisningen av måluppfyllnad då vara tvungen att visa för Riksdagen hur den avser säkerställa att målet för 2014 skulle kunna vara samma - inga avsiktliga kränkningar. Det skulle kunna innebära resursförstärkningar för att förstärka ubåtsjaktförmågan eller också diplomatisk kommunikation eller en kombination av detta.

Betydligt svårare blir det däremot när vi talar om att försvara landet mot väpnade angrepp. Här är vi antagligen tvungna att tänka i två perspektiv, dels att hålla kriget borta, dels att uttrycka vad vi vill uppnå om den krigsavhållande funktionen misslyckas. En möjlig väg vore att hämta inspiration från det moderna samhällets riskhanteringsmodeller, som används på finansmarknader såväl som i beredskapsplanering för olyckor. Det moderna riskbegreppet består av hot kopplat till sannolikheter och konsekvenser. Eftersom väpnade angrepp mot landet i de allra flesta fall kan betecknas som mycket allvarliga konsekvenser, så är det ju främst sannolikheten som ska modereras. Denna handlar om en motståndares förmåga liksom vår egen. Det är därför intressant att ställa vår egen kapacitet i förhållande till omgivningens militära kapaciteter. En möjlig motståndares avsikter kan också påverkas av andra faktorer som andra stater eller överenskommelser och så vidare. Vi borde alltså hålla sannolikheten nere för militära operationer omkring oss. Vilken risk är vi beredda att tillåta oss? Här antar jag hypotetiskt att vi kan tillåta oss en mycket liten risk (< 0,1 % i min aktuella definition)

Det skulle kunna låta så här i första ledet:

"De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Sverige ska leva i fred. Risken för väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren."

Sovjetunionen faller, fartygen rostar = rusta ned
Ryssland annonserar kraftiga upprustningsplaner = rusta upp och/eller gå in i djupa militära samarbeten (Norden/EU/NATO) och/eller förbättra relationerna till Ryssland utan eftergifter. Sveriges försvarsförmåga består ju inte av enbart militära medel, utan vilar bland annat på ekonomisk styrka, relationer med omvärlden och försvarsvilja.

Om den krigsavhållande ambitionen skulle misslyckas så gäller det också att ha uttryckt en målsättning i andra ledet som ger vägledning för förmågan att förbereda och genomföra ett fälttåg. 

"Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning)."

Målet med uppgiften att stödja samhället skulle kunna uttryckas som:
"Försvarsmakten ska vid behov kunna stödja övriga delar av samhället. Till av MSB fastställda tre prioriterade scenarier ska efterfrågat och samövat stöd kunna lämnas inom överenskommen tid."


Detta är mitt bidrag till en starten på en diskussion om hur tydligare mål skulle kunna bidra till att rikta in uppbyggnaden av de väpnade styrkorna samt koppla förändringar i omvärldens beteende till en resursförbrukning. De centrala delarna utgörs alltså av en riskhanteringsmodell samt tydliga och mätbara mål. Nu behöver jag läsarnas hjälp. 
.........................................................................................

Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:

"De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta."

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

2013-01-06

Afghanistan 2013


Av Johan Larnefeldt, statsvetare



Det måste sägas vara en tradition att representanter för ISAF-länder vid årsskiftet meddelar att Afghanistan nu står vid ett vägskäl, och att det närmaste året får avgörande betydelse. Möjligen är denna typ av plattityder mer meningsfulla i januari 2013 än tidigare – dels på grund av neddragningarna av den internationella närvaron, dels på grund av de politiska processer som nu pågår i Afghanistan och Pakistan.

Samtalen om något slags fredsuppgörelse mellan Karzairegeringen och representanter för motståndet fortsätter. I december hölls ett möte utanför Paris med deltagare från Afghanistans regering, den politiska oppositionen, den afghanska talibanrörelsen, samt från Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e-Islami. Samtalen var informella och explorativa, utan konkreta politiska mål. De rapporter som publicerats pekar mot vissa möjligheter till närmanden mellan de stridande parterna, men det är långtifrån första gången som det talas om mer moderata och förhandlingsvilliga delar av motståndet utan att det syns konkreta resultat på marken.

Det är också oklart om den afghanska talibanrörelsen helt övergivit sin tidigare position: att samtal med Afghanistans regering är meningslösa, då den är en amerikansk marionettregim, och man hellre förhandlar med den verklige motståndaren. Den parlamentariska oppositionen i Afghanistan (framför allt de grupper som tidigare samlades i United Front, ibland kallad ’Northern Alliance’) är också en faktor i en eventuell fredsuppgörelse, och motsätter sig fortfarande en utökad politisk roll för talibanrörelsen. I samband med att den internationella närvaron avvecklas är det sannolikt att de aktörer i norra Afghanistan som bland annat Sverige bidragit till att stödja återigen börjar agera mer som krigsherrar än som politiker – även om de ofta spelat båda rollerna. Detta är en utveckling som också är tydlig i landets västra delar.

Ett annat problem finns möjligen i frågan om vilka som deltar eller inte deltar i de trevande fredssamtalen. I Paris fanns regeringen, oppositionen, den afghanska talibanrörelsen och Hizb-e-Islami representerade – men inte Haqqaninätverket. De sistnämnda fick under hösten en officiell benämning som utländsk terroristorganisation av USA:s utrikesdepartement, något som inte underlättar eventuella förhandlingsförsök. Det är därför knappast märkligt att de inte deltar i samtal, men det kan bli problematiskt – dels på grund av Haqqaninätverkets mer avancerade operationer, dels på grund av deras täta band till Pakistans underrättelsetjänst.

Även mer allmänt fortsätter Pakistan att spela en viktig roll för Afghanistans utveckling, och här har en del förändringar ägt rum under de senaste månaderna, åtminstone på ett retoriskt plan. Pakistans ledning har blivit tydligare med sitt stöd för en afghansk fredsprocess, och till skillnad från tidigare så verkar den afghanska regeringen ha visst förtroende för grannen. Än viktigare är förmodligen doktrinförändringen inom pakistanska armén, där man nu ser inhemska extremistgrupper som ett större hot än tidigare, och som något som ska påverka inriktningen på de väpnade styrkornas utbildning och övning. Efter många år där Indien varit helt dominerande i pakistansk försvarsplanering blir denna förändring mycket betydelsefull om den får tydliga praktiska konsekvenser.

Det är inte givet att pakistanska beslutsfattare är villiga att överge stödet till de extrema grupper man anser sig ha nytta av. Distinktionen mellan goda och onda talibanaktörer har dock blivit allt svårare för den pakistanska militärledningen att göra i takt med att upproret inom landet intensifieras. Och om Pakistan vill främja en fredsuppgörelse i grannlandet måste man få de Afghanistaninriktade extremistgrupperna att upphöra med attacker där, utan att de samtidigt vänder vapnen mot den pakistanska staten. Här är den pakistanska talibanrörelsen, Tehreek-e-Taliban Pakistan (TTP), den viktigaste aktören, men deras extrema förhandlingspositioner och oklara ledningsstrukturer gör en hållbar överenskommelse mellan dem och den pakistanska staten osannolik på kort sikt. Mer allmänt så försämras säkerhetsläget i Pakistan, och religiösa minoriteter – främst icke-sunnitiska muslimer, men även kristna och hinduer – har en mycket svår situation.

Den mer konstruktiva pakistanska linjen i den afghanska fredsprocessen kan mycket väl bero på att man helt enkelt tycker att man uppnått sina mål. Det är möjligt att stödet till de afghanska motståndsgrupperna varit så verkningsfullt att Pakistans militärledning nu kan ha det avgörande inflytandet över de afghanska fredsförhandlingarna – deltagare och agenda – som de hela tiden eftersträvat. Det är uppenbart att detta skapar destruktiva incitament för Pakistans framtida utrikes- och säkerhetspolitik, i relation till grannländerna, liksom att det innebär en dyster framtidsprognos för framför allt Afghanistan. Även på kort sikt finns ett antal stora frågetecken för den afghanska fredsprocessen. Både Karzairegimen och den afghanska talibanrörelsen har skickat motstridiga signaler om ståndpunkter och förhandlingsvillkor, och det är oklart vilken förmåga talibansidan faktiskt har att genomdriva en eventuell uppgörelse i hela rörelsen.

Utvecklingen i Afghanistan är knappast positiv i helhetsperspektiv, och statsapparaten har stora svårigheter att leverera såväl säkerhet som annan grundläggande samhällsservice på egen hand. Den amerikanska truppnärvaron efter 2014 kommer enligt de senaste planerna att hamna någonstans mellan 6 000 och 20 000 personer. Ett konkret beslut kan fattas under den kommande veckan, då Hamid Karzai besöker Washington. Kontraterrorism kommer att vara en kärnuppgift för kvarvarande amerikanska trupper, även med en minimal styrka i landet. Andra uppgifter, såsom träning av afghanska säkerhetsstyrkor samt egen patrullering, blir mer beroende av att en något större styrka finns på plats. Mycket resurser kommer givetvis också att behöva läggas på de rent logistiska aspekterna av uttåget.

När det gäller de politiska och socioekonomiska följderna av ISAF-insatsens avslutande pekar allt fler bedömare på de många likheterna med det sovjetiska uttåget för drygt tjugo år sedan. Sådana jämförelser är rimliga på många sätt, men de riskerar också att befästa den segdragna karikatyren av Afghanistan som imperiernas kyrkogård. Förutom den historiska tvivelaktigheten innebär denna bild att man förnekar betydelsen av de reella misstag som gjorts under det senaste decenniet i Afghanistan. Dessa misstag, och insatsen som helhet, bör nu bli föremål för forskning, utvärdering och diskussion i samtliga inblandade länder, inklusive Sverige, alldeles oavsett vilka beslut man fattar när det gäller fortsatt stöd till Afghanistan.

2013-01-02

ÖB växlar upp inför Sälen


Förra veckan avslutade jag inlägget Att ta emot eller ge militär hjälp - med en reflektion om hur ÖB skulle hantera mellandagarnas uppmärksamhet kring generalmajor Karlis Neretnieks uttalande om våra brister inom det området.

Det visade sig att ÖB redan givit en intervju, som handlade om vår värderade uthållighet vid ett begränsat väpnat angrepp. Detta fick Wiseman att mynta begreppet Minimjölksdoktrinen och Chefsingenjören att reflektera om Katten kring het gröt.


ÖB:s klarspråk om den omhuldade förmågan till väpnad strid är välgörande för debatten. Han fullföljer sitt resonemang från Almedalen, som jag kommenterade här. Artikeln i SvD var också var mycket intressant ur flera andra aspekter, som jag kort tänkte beröra här.

För det första är det inte varje dag som tidningsläsaren får inblick i vad Försvarsmaktens hemliga spel avhandlar, och framförallt inte dess resultat. I artikeln refereras scenarier som ett begränsat angrepp som syftar till att ställa Sverige inför fullbordat faktum genom att slå ut en storstad eller tillfälligt kontrollera en del av landets territorium.

För det säkerhetspoiltiska etablissemanget i de baltiska staterna borde resultatet vara nedslående, även om dessa stater är med i NATO. Den som behärskar västra Sverige behärskar inloppen till och från Östersjön, något som är behövligt om NATO ska tillföra marinstridskrafter till Östersjön som stöd till de baltiska staterna. Och den som behärskar Gotland behärskar relevanta delar av Östersjön, som är lika betydelsefullt av samma skäl. Räkna med att de utländska försvarsattachéerna fick arbeta under nyårshelgen.


ÖB väntar sig, enligt tidningen, inte heller någon hjälp från EU, vilket är intressant. Om vi går tillbaka till kvarlevor som Försvarsmaktens underlag till regeringen 2009, så redovisar Försvarsmakten i huvudbilagan sidan 7:

"Utveckling av EU:s säkerhetspolitik innebär att medlemsländerna tar ett allt större solidariskt ansvar för Europas säkerhet. För Sverige innebär detta att Försvarsmakten både ska kunna ge och ta emot stöd från andra länder, även vid operationer i Sverige. Detta ställer krav på utvecklade former för samordning och samverkan inom Sverige, samt mellan länder och institutioner. Sverige bör därför anta Nato:s partnerskapsmål (Host Nation Support (HNS)) som reglerar detta stöd vid operationer i Sverige."

Det innebär i så fall att Försvarsmakten har en ny linje/kalkyl avseende EU:s förmåga till krishantering, vilket inte stärker tilltron till Solidaritetsförklaringen.


ÖB bekräftade också sin slutsats från i somras, att utan mer pengar blir vi tvungna att lägga ned en försvarsgren. Jag är lite osäker på om det ska tolkas bokstavligen, eftersom Försvarsmakten under de senaste 20 årens nedskärningar har gått på linjen om förmågebredd. Det vill säga att det är bättre att behålla kompetens på bredd, även om antalet förband blir färre av varje slag. Jag berörde 2/3-försvaret inför Sälen 2012 med utgångspunkten att vi fick ta djupa grepp i organisationen, men inte helt lägga ned någon försvarsgren.


Eftersom det inte framgår i intervjun vid vilken tänkt tidpunkt som spelen utspelar sig, så är det inte helt lätt att relatera till våra planer. Jag antar här att det är 2019 som avses, då ju den beslutade insatsorganisationen ska vara fulltalig. Även om de närmare detaljerna inte är kända avseende spelen, så kan vi anta att det minst rör sig om sabotage och bekämpning med robotar av infrastruktur och vitala funktioner (slå ut storstad) samt luftlandsättningar/landstigningar (inta ett geografiskt område). Diskussionerna om uthållighet samt förmågan att ge och ta emot militärt stöd är hursomhelst intressant att jämföra med skrivningarna i Försvarsmaktens underlag inför propositionen 2009 (sidan 5) (Min kursivering och radbrytningar):

"Nationella operationer ska i första hand inriktas mot att hävda territoriell integritet och svenska intressen i närområdet. Beredskap, som i dag genomförs med grundorganisationens resurser, ska efter hand som stående förband sätts upp övertas och upprätthållas av insatsförband som för tillfället inte är ianspråktagna för insats. Sjöterritoriet och luftrummet ska övervakas med sensorer. Fartygsförband och stridsflygförband ska finnas tillgängliga för identifiering och avvisning.

Väpnade incidenter skall kunna mötas. Stående insatsförband och nationella skyddsstyrkor ska ha hög beredskap att skydda och bevaka viktiga samhällsfunktioner och områden av militärstrategisk betydelse inklusive Försvarsmaktens basområden.

Insatsförband ska med hög operativ och taktisk rörlighet kunna förstärka skyddet och bevakningen i hela landet, ha kapacitet att agera vid systematiska och upprepade kränkningar av det svenska territoriet, genomföra operationer där en aktör använder militärt våld mot Sverige samt kunna delta i operationer som bidrar till regional säkerhet i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Gotland ska kunna förstärkas och nyttjas för basering av stridskrafter. Markstridskrafter inklusive nationella skyddsstyrkor, ska över tid kunna vara närvarande i Stockholm, Göteborg och Malmö. Inom ramen för de nationella operationerna skall, för att uppnå ökad effekt, förmågan att samverka med andra nationer, myndigheter och organisationer utvecklas."


Som jag skrev i ett av inläggen kring Försvarsberedningens öden och äventyr, så finns det en betydande risk att vi inte klarar av att rätta till brister i det förra beslutet och samtidigt ta höjd för det förändrade säkerhetspolitiska läget som vi ser teckna upp sig mot skyn med rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk försvarsnedgång.

Sveriges försvar har som vanligt otur med timingen. Med nyligen kraftigt nedskruvade prognoser för den ekonomiska utvecklingen upplevs inte utrymmet för substansiella tillskott särskilt stort. Förutom att anamma en konsekvent strategi att inlemma Ryssland så hårt som möjligt i europeiskt samarbete, så måste vi samtidigt lägga pannan i djupa veck för den händelse detta inte skulle fungera - och komma upp med något som är mer trovärdigt. I början av nästa vecka ska jag föra ett resonemang om en beståndsdel som upptakt inför Sälen 2013.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet