Dagen har bjudit på två intressanta nyheter när det gäller NATO och Ryssland.
Den första är en artikel från AP som behandlar en rapport från USA:s ambassad till NATO (WikiLeaks) om Rysslands krigföringsförmåga. Rapporten behandlar slutsatser efter övningarna Ladoga och Zapad 2009, där ambassadören Ivo Daalder dömer ut den ryska förmågan avseende operationer i de västra regionerna av landet (vårt närområde). Enligt rapporten ska Ryssland inte ha förmåga att genomföra större operationer, eftersom de inte kan samverka på ett bra sätt mellan mark- och luftstridskrafter, saknar allvädersförmåga, brister i strategiska transporter, dåligt tränad officerskår och personalbrister i förbanden. Däremot ska Ryssland fortfarande ha tilltro till användandet av taktiska kärnvapen (exvis från Iskandersystemet - red anm), vilka de förfogar över 1000 stycken. Dessa är ännu inte reglerade i internationella avtal.
Jag har tidgare skrivit om den nuvarande bristande förmågan, som jag bedömer innebär att Ryssland inte klarar av uthålliga, offensiva operationer i närområdet de närmaste åren. Det är den långsiktiga upprustningen som är viktig att hålla ögonen på och bestämma hur vi ska möta. Den ryska doktrinen om taktiska kärnvapen är klart obehaglig, och frågan är också hur vi ska förhålla oss till denna. I synnerhet eftersom det amerikanska fokuset blir alltmer någon annanstans än norra Europa. NATO, egen förmågeökning eller kalkylerad (?) risk?
Den andra nyheten rör samarbetet mellan Ryssland och NATO. Enligt RIA Novosti har chefen för ryska utrikesdepartements avdelning för europeiskt samarbete, Vladmir Voronkov, uttalat att detta samarbete står inför ett genombrott. Ryssland och NATO står helt säkert inför en nivå av samarbete enligt Voronkov. Med sedvanligt ryskt geopolitiskt perspektiv motiveras det hela med att NATO har nått sin expansionsgräns, eftersom det inte finns fler central- eller östeuropeiska länder som vill gå med i alliansen.
De senaste 18 månaderna har inneburit allt djupare samarbete kring Afghanistan, antipiratoperationer och gemensamma studier av ett robotförsvar. Detta är en positiv utveckling som ligger i svenskt intresse att den fortsätter. Sannolikt har Ryssland intresse av ett sådant samarbete som innebär att man kan frigöra resurser på kort sikt för operationer i söder (norra Kaukasus) och på medellång sikt i öster (Japan och Kina).
