Avhoppen sker i strid ström från Khaddafis regim. Rebellstyrkor har nu besatt nästan alla viktigare städer utom Tripoli och Sirte. En tillfällig regering har utropats av den förre justitieministern. Omvärlden har evakuerat de flesta av sina medborgare i egna nationella evakueringsoperationer. Samtidigt ökar varningarna för en kollaps i matdistributionen och svält till följd av det kaos som Libyen har gått igenom de senaste elva dagarna. Libyen importerade mat för motsvarande nästan 2% av BNP redan innan krisen.
Flera röster hörs också om behovet av humanitär intervention. En legitim bas har börjat ta form för detta sedan FN:s säkerhetsråd enhälligt antagit sanktioner mot Khaddafi och dennes närmaste. EU kommer att följa efter på måndag eller tisdag med sina sanktioner. President Obama har uppmanat Khaddafi att avgå. Det finns inget just nu som tyder på att han kommer att lyssna på dessa kommunikéer, och han är inte militärt besegrad ännu.
Kan det bli humanitära interventioner från omvärlden? Ja, möjligheten finns, men i så fall begränsade sådana. Tidigare har det varit tal om en flygförbudszon liknande den som USA med flera upprättade över Irak under 1990-talet, men den frågan verkar just nu vara död.
En humanitär intervention skulle kunna sorteras in i ett uppdrag för en Battlegroup inom EU. I så fall är antagligen Battlegroup 107 bestående av förband från Tyskland, Nederländerna, Österrike, Finland och Litauen ett mer troligt alternativ än NBG 11. Dels är styrkans högkvarter dimensionerad för större operationer, dels har Tyskland och Nederländerna mer kapacitet att backa upp en sådan.
Men mer troligt är användandet av NATO i så fall. NATO har också en egen beredskapsstyrka, NATO Response Force. Denna är större än EU:s koncept, och kan falla tillbaka på en betydligt mer robust lednings- och underrättelseförmåga. Just nu är det NRF 16 som står i beredskap och den leds operativt från NATO-högkvareret i Neapel. Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen har sagt att det inte just nu är aktuellt med ett NATO-ingripande, men sådant kan snabbt ändra sig. Turkiet har dock hittills varit ganska avvisande tilll en intervention, bland annat med tanke på de många medborgare som arbetar i Libyen. Turkiet står för ledningen av flygkomponenten och specialoperationerna för NRF 16, vilket är en viktig faktor. En parantes i sammanhanget är det märkliga faktum att brittiska, tyska och italienska enheter skulle vara på samma sida i den libyska öknen den här gången i så fall.
Interventioner från väst skulle sannolikt vara väldigt begränsade och antagligen handla om att genomföra humanitär assistans utgående från Tripoli och Benghazi i första hand. Specialförband med flygresurser skulle också kunna bistå med att försöka fånga in ansvariga libyer för prövning vid International Criminal Court.
Mest troligt är i så fall en intervention under egyptisk ledning. Det finns några faktorer som talar för detta i rådande läge. För det första finns det många egyptier som arbetar i Libyen. Dessa skickar i stor utstäckning hem pengar, vilket innebär ett faktiskt tillskott i den egyptiska ekonomin. Intressant nog överdrivs antalet människor just nu i den egyptiska debatten. För det andra behöver det det militära råd som styr Egypten något att samla den egna befolkningen kring. För det tredje finns det stora energitillgångar i Libyen, något som jag antar skulle vara intressant för den egyptiska regimen. Det borde gå att förhandla till sig tillgång till denna för ett bra pris efter att man "stabiliserat" Libyen. För det fjärde finns det framförallt kring städerna Derna och Benghazi en bas av radikala extremister. Egypten har inte något intresse för att dessa får något större inflytande över Libyens framtid. Det var detta som Khaddafi varnade för, väl medveten om att det är det som väst är oroligt för. Det finns antagligen en västlig acceptans för den typen av argumentation.
Det kan också finnas personliga incitament för en egyptisk inblandning. Den förre populäre egyptiske utrikesministern och numera Arabförbundets ledare, Amr Moussa, är exempel på en person med ambitioner. Idag annonserade denne sin avsikt att kandidera till egyptisk president, även om han sade sig inte fattat något beslut. Någon mer lämplig person att ha stöd av än Arabförbundets ledare är svårt att hitta, om Egyptens ledning kommer fram till att detta är rätt väg och vill försäkra sig om legitimitet i arabvärlden. Det finns antagligen en hel del härskare i regionen som skulle ha intresse av att revolterna klingar av, och Mubarak hade utmärkta relationer med Khaddafi. Mycket talar för att det finns flera i deras respektive närmaste krets som fortfarande upprätthåller dessa. Även bland sådana som hoppat av på den libyska sidan. Det egyptiska säkerhetsetablissemanget har bidat sin tid, och en god vän till mig med väldigt stor erfarenhet av området lärde mig i höstas att ingenting i regionen är vad det ser ut att vara.
Det går också att tänka sig både en intervention av Egypten i östra Libyen och punktinsatser av väst. Hur det skulle gå? Det är svårt att sia om utvecklingen av alla dessa alternativ redan innan de skett. Det skulle dock finnas en ganska stor risk att det libyska folket vid någon tidpunkt, mer förr än senare, skulle uppfatta det som en oacceptabel utländsk inblandning. Slaget vid Tobruk 2011?
[Edit 28/2 kl 1800] Tobruk 2011 ska det vara, inte 2012. [Slut Edit]
Tidigare relevanta inlägg:
Evakueringoperation i Libyen? - 24/2 - om vad evakueringsoperationer är för något, och bedömning av olika möjligheter.
Håll ögonen på (p)riset - 16/1 - om den obehagliga förstärkningen av faktorer som ökade mat- och bränslepriser, demografi och repression.
Expressen
SvD
DN
Aftonbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
