Försvar & Säkerhets Twittervän Jakob Wranne inspirerade mig att kommentera boken Climate Wars av den kanadensiske journalisten och militärhistorikern Gwynne Dyer.
Boken, som jag inte hade hört talas om innan, gavs ut 2008 och innehåller olika scenariobeskrivningar och diskussioner. Det ena scenariet är värre än det andra. Temperaturen stiger åtta till nio grader celsius som mest jämfört med 1990. Översvämningar, svält, kinesiska inbördeskrig, folkvandringar från Nordafrika till södra Europa och byggandet av en mur mellan Mexico och USA liksom användandet av kärnvapen är några av de saker som Dyer hinner med i sin ambitiösa bok.
Dyer lyckas i sin intressanta bok att sammanfläta olika ämnen och ge dessa säkerhetspolitiska konsekvenser. Han bygger grunden av resonemangen på många intervjuer med insatta personer med olika perspektiv. Han går också igenom olika rapporter från ansedda tankesmedjor och försvarsdepartement, som det brittiska. Dyer har en ganska pessimistisk syn på framtiden, men anger att det går att klara sig från växthuseffekterna med en kraftansträngning. Denna skulle innebära en slags mobilisering av samhället (War on Climate Change?) och innehålla åtgärder som byggandet av 5 miljoner vindkraftverk varje år. Han argumenterar för att det ändå sannolikt blir för lite åtgärder för sent, beroende på att det finns en fyrtioårig eftersläpning mellan orsak och verkan.
Jag kan känna igen mig i det resonemanget när jag upplever vintrar som denna eller tittar på temperaturcykler genom världshistorien. Det är svårt att ta till sig, men visst stiger havsnivån. Klimatförändringarna kan beskrivas som någon slags indirekt, långsiktig påverkan från allt fler och allt mer resursförbrukande människor. Tesen som Climate Change följer kedjan: klimatförändringar framkallade av människan - bristande resurser ifråga om mat/vatten/energi - säkerhetspolitiska konsekvenser.
Frågan är om inte människan redan är på steg två genom att själv påverka resurserna direkt, vilket får direkta säkerhetspolitiska följder. Jag tänker då på fenomen som byggandet av dammar, ökenspridningen till följd av felaktigt jordbruk, förgiftning av fiskevatten och korruption för att ta några exempel. Exempel på sådana konflikter skulle kunna vara kring Nilen (som jag kommer nämna i veckan), Kashmir och vattenfrågan Syrien/Libanon/Israel.
Det går också att kritiskt granska begreppet klimatförändringar. Finns det någon som har intresse av att driva frågorna för särskilda syften? Vill väst dämpa övriga delar av världens tillväxt för att behålla ett materiellt försprång? Stater som Kina och Indien var inte särskilt pigga på att genomföra genomgripande förändringar vid klimatmötet i Köpenhamn, om inte väst går före. Eller använder öst den typen av invändningar för att genom stark ekonomisk tillväxt kunna hålla tillbaka sina expanderande befolkningarnas politiska makt? Eller finns det krafter i världen som vill införa en överstatlighet modell större av ideologiskaskäl? Eller har vissa organisationer, som exempelvis olika väpnade styrkor, ett intresse av att argumentera för detta för att göra sig själva relevanta? Omöjligt att veta, och helt irrelevant för själva problemet, men ändå viktigt för att kunna värdera olika aktörers handlande.
Frågan om klimatförändringarnas konsekvenser är komplex, vilket inte minst visas om man ställer den berömda Pentagonrapporten 2003 Imagine The Unthinkable mot Dyer. I denna rapport flyr människor norra Europa till följd av att Golfströmmen vänder och temperaturen sjunker kraftigt. I Dyers bok Climate Wars går strömmarna åt andra hållet och i bokens första kapitel är Skandinavien en del i den reorganiserade Norra Unionen (halva EU) som klarar sig relativt väl.
Så vad ska vi göra? För det första är allt inte elände. Maten har aldrig varit billigare, tekniken innebär ökad energieffektivitet som bilarnas minskade utsläpp och LED-ljuset. För det andra är det viktigt med att ta ett direkt, personligt ansvar för minskad miljöpåverkan. En biståndspolitik som bygger hållbara lösningar är en annan kompletterande metod. Att forska inom området är en fjärde väg.
Som yttersta instrument för vår överlevnad behöver vi också ett militärt försvar som kan trygga vårt självbestämmande och medverka till efterlevnad av olika avtal internationellt. Jag anser att konflikter beroende på växande ungdomsarbetslöshet, resursbrist, direkt miljöförstöring och inflation är en större risk för internationell säkerhet än klimatförändringar.
