Det är inte lätt att följa den turkiska linjen i dessa dagar.
Klartecknet att upplåta utrymme för amerikansk X-bandsradar har stirrat upp Iran, som man samtidigt bedriver parallella operationer mot kurder tillsammans med. Under den senaste månaden har Turkiet genomfört flyg- och artilleribeskjutningar mot kurdiska ställningar i Irak. Den turkiska inrikesministern har varnat för en stor markoperation i norra delen av Irak.
Sommarens uppskruvade retorik mot Syrien har talat för döva öron. Det har inte hindrat Turkiet från att förstärka förbanden vid den militära gränsen, och även här har det varit tal om markoperationer. Sådana har inte bekräftats från officiellt håll, men turkiska tidningar har i två månader rapporterat om olika tecken på detta.
Konfrontationen mot Israel har jag skrivit om tidigare. Även om Turkiet är kvantitaivt överlägset när det gäller sjöstridskrafter, så är Israel starkare kvalitativt Det gäller i synnerhet luftstridskrafterna med stridsflyg och omfattande UAV-förband i absolut världsklass. Enda möjligheten för Turkiet att mäta sig är om Israel distraheras på andra fronter. Att den turkiska armén är ofantligt stor är inte särskilt relevant just här. Ett turkiskt anfall genom Syrien mot Israel ter sig för ögonblicket orimligt.
Ärkefienden Grekland har, tack vare de turkiska varningarna om cypriotiska provokationer i samband med de provborrningar som startar idag, höjt beredskap på sjö- och luftstridskrafter. Utanför den turkiska kusten ligger ett antal grekiska öar som utgör möjliga friktionsytor mellan länderna. En annan gammal ärkefiende, Ryssland, har också blivit irriterat på den turkiska linjen eftersom det skulle kunna hota ryska planer på kontrollen över energiflöden i området. Den stora jagaren Severomorsk avlägger därför ett flottbesök i Syrien strax samtidigt som grekiska tidningar hävdar att Ryssland också skickat två atomubåtar till området.
Erdogans besök i Egypten blev till slut en utebliven framgång. Efter sitt tal för entusiastiska folkmassor svalnade intresset markant när han framförde att Egypten borde bli en sekulär islamsk stat. Värdarna i det Muslimska brödraskapet uttalade att detta var en inblandning i Egyptens inre angelägenheter. På sina håll i arabvärlden har man svårt att svälja att en turkisk premiärminister gör anspråk på att leda denna heterogena zon.
I väster fällde turkiska transportflygplan mat och andra förnödenheter till den inringade befolkningen i libyska Bani Walid, där regeringsstyrkor (?) försöker slå upprorsförband (?) som stödjer Khaddafi. En humanitär insats i alla fall som väcker respekt. Erdogans tal i Libyen möttes av skanderande rop på att störta Assad i Syrien.
Erdogan har på ytterst skickligt sätt klätt av den sekulära statens väktare, krigsmakten, för att driva Turkiet i en ny riktning. I somras avgick hela den militära ledningen på ett bräde, och Erdogan få förutsättas ha lojala officerare på plats som ersättare.
I backspegeln kanske framtida historiker kommer att peka ut det europeiska motståndet mot en turkisk EU-anslutning som ett strategiskt misstag av historiska dimensioner. Sveriges linje som uthålligt drivits av bland annat Jan Eliasson och Carl Bildt var betydligt klokare. Risken för att vi befinner oss i en malström utan att veta om det kan inte viftas bort, och tändande gnistor finns det flera. Inställda grekiska betalningar (?) och nedröstad (?) palestinsk självständighetsförklaring för att ta ett par den här veckan.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
