2011 blir/är ett långt år har varit ett tema för F&S sen januari. Nu står vi inför en höst med många osäkerheter. Min analys är att världen löper en klar risk att uppleva ett större krig innan det nya året gryr. Det är fyra faktorer som gör världen osäkrare den närmaste tiden, enligt min mening.
Dessa är: Tioårsdagen av 911, västs ekonomiska nedgång, stora underliggande spänningar i främst Mellersta Östern, men också i Afrika och Asien samt prognos för höjda matpriser.
Den första faktorn är den mest oberäkneliga, men också den med sannolikt minst påverkan. De amerikanska varningssystemen blinkar överallt inför tioårsdagen av de dramatiska attackerna mot USA 2001. Det mesta talar för att blir försök till attacker och att någon/några kan lyckas. Ju större målet och eventuella operationer är, desto större är möjligheterna att upptäcka och avvärja dessa. Skulle någon spektakulär attack lyckas på amerikansk mark, så kommer reaktionen bli kraftig, och då kan vad som helst hända beroende på vem som binds till en sådan attack. Låg sannolikhet med stora konsekvenser innebär en hanterbar risk.
Västs ekonomiska nedgång är mera en underström som i huvudsak har långsiktiga effekter. Men det går inte att utesluta att andra aktörer uppfattar detta som ett svaghetstecken och agerar därefter. Attacker mot den amerikanska dollarn skulle kunna utlösa starka reaktioner från USA. EU är i stora strukturella problem med en gemensam valuta utan parallell politisk konstruktion. Finansmarknaden är krass och skeptisk mot de olika försöken att bemästra situationen. Grekland visar nu ännu sämre siffror än tidigare. Italien lanserade ett tufft sparpaket som bidrog till att landet fick sina lån omsatta till fördelaktiga villkor, men nu backar Berlusconis regering från dessa dag för dag.
Tyskland som alla förlitar sig på befinner sig i en situation som påminner om valet mellan pest eller kolera. Om Tyskland går i borgen motsvarande > 1/4 av totalsumman, så finns det inget som garanterar att det stannar där. Förbundskanslern Merkel är attackerad från alla håll. Idag förlorade partiet (CDU) kraftigt i ett delstatsval. I morgon avgörs i domstol legaliteten i förra räddningspaketet som togs utan debatt i förbundsdagen. På fredag löper tiden ut för det privata näringslivet (banker främst) att ställa upp med säkerheter, något som visat sig vara svårt att övertyga om. Den 29/9 väntar omröstning om det nya räddningspaketet. Eftersom all utrikespolitik är inrikespolitik och all politik lokal, så finns det en betydande risk att Merkel förlorar omröstningen. Detta skulle innebära en regeringskris i Europas ekonomiska motor och en omedelbar reaktion från marknaden, vars följder skulle vara svåra att överblicka.
EU löper en risk att kastas in i en politisk kris ovanpå statsskuldskrisen. USA som i grunden har en annan dynamik kan gå in i en recession. I augusti skapades inga nya jobb i landet. Den tidigare bostadslånekrisen har slagit hårt mot arbetskraftens rörlighet. Med mycket låg efterfrågan har priserna på bostäder sjunkit kraftigt i stora delar av landet, vilket skapar inlåsningseffekter där den enskilde inte kan eller vill sälja, och därmed inte kan flytta dit jobben faktiskt finns. President Obama har fått en del kritik sedan han åkte på semester och hans stab meddelade att han hade en lösning som ska presenteras på Labour Day i morgon. Kritikerna undrar varför inte presidenten är mån om att sjösätta reformer så fort som möjligt.
Den nedgång som väst upplever kommer minska aptiten för att blanda sig i uppblossade konflikter, om inte vitala säkerhetsintressen hotas. Alltfler ifrågasätter varför väst ska bygga upp andra länder när de egna medborgarna förlorar jobb och social oro ökar som exempelvis upploppen i Storbritannien.
När det gäller Mellersta Östern (och Nordafrika) är det svårt att veta var vi ska börja. I stormens öga ligger Israel och Palestina. Den 20/9 har den palestinska myndigheten annonserat att den avser att utropa en självständig stat när FN:s generalförsamling sammanträder i New York. Israel har varnat den palestinska ledningen som också står under stor press från USA att avstå från detta. Den palestinska myndigheten riskerar att förlora ett stort ekonomiskt bistånd om de driver igenom sin deklaration. Huvudantagonisterna har nästan målat in sig i varsitt hörn i frågan genom att stipulera villkor för förhandlingar.
Samtidigt flödas Gaza fullt med vapen bland annat från Libyen genom det säkerhetsvakuum som börjat uppstå under våren i Sinai till följd av revolten mot Mubarak i Egypten. Följderna från denna inbegriper också en ton från Egypten som mer speglar den antipati som många egyptier känner mot Israel.
Norr om Israel brottas den i huvudsak sekulära och socialistiska regimen i Syrien med en revolt som pågått i ett halvår svagt eskalerande över tid. Syriens geopolitiska läge gör hela situationen väldigt delikat. Assad har hittills hållit sig kvar genom sin allians med affärseliten och sin personliga popularitet. Var detta tar vägen är svårt att säga. Omvärlden har infört tuffa sanktioner mot oljesektorn, och vissa vill gå vidare med nästintill total isolering. Vänligt sinnade stater som Ryssland och Iran håller emot medan Saudiarabien och Frankrike går i täten för en tuffare linje. Insatserna är höga, och det går fortfarande inte att utesluta avledningsmanövrar från Syrien och/eller Iran genom ombud som Hizbollah och Hams.
Norr om Syrien har den turkiska omorienteringen och "zero-problem"-politiken med grannarna fullständigt kört på grund. I Irak bombar turkiskt flyg kurdiska ställningar, i södra delen av landet har ett par brigader mobiliserats på grund av de syriska oroligheterna. Den turkiska regeringen bedriver en nästintill oresonlig politik mot sin förre allierade Israel. Efter att den kommande FN-rapporten om Ship-to-Gaza-intermezzot förra året läckt ut, så har Turkiet utvisat den israeliska ambassadören, dragit tillbaka affärsavtal och hotat med att dra Israel inför Internationella Brottmålsdomstolen, om inte Israel ber om ursäkt. Rapporten sägs visa att Israel agerade med laglig grund, men använde överdrivet våld. Turkiet kritiseras för att det inte avvärjde avseglatsen från turkisk hamn. Turkiet säger också att de tänker eskortera hjälpsändningar till Gaza, vilket ökar risken för en konfrontation med den israeliska flottan.
Öster om Syrien ligger Irak som upplever kraftig turbulens i form av politiskt våld. Olika shiamuslimska grupperingar, vissa stödda av Iran, bedriver en kampanj för att köra ut resterande amerikanska trupper från landet, rensa nyckelstäder som Diayala etniskt (kurder) och Baghdad religiöst (kristna) samt hålla sunniterna på mattan. Om amerikanska trupper för snabbt tvingas lämna landet eller stängs in på baser med ett urvattnat mandat, så mister landet en stabiliserande faktor.
Mycket av kampen i Mellersta östern är egentligen en strid mellan Iran och Saudiarabien om inflytandet i regionen. Hittills sker konfrontationen mellan ombud, vilket framförallt Europa ska vara tacksamt för. Det europeiska energiberoendet från regionen är stort. Störningar i oljeexporten skulle öka oljepriset, vilket skulle höja matpriserna och hålla tillbaka en ekonomisk återhämtning.
Öster om Iran ligger Afghanistan och Pakistan, vars statsbildningar det senaste decenniet blivit destabiliserade. Det finns få utsikter till några förbättringar på kort sikt. De försämrade relationerna mellan Pakistan och USA samt politiskt våld i finans- och hamnmetropolen Karachi är illavarslande. I sydvästra delen av landet ligger provinsen Baluchistan, där Kina och USA tävlar om inflytande för att kunna tappa av de enorma gasresevoarerna i Centralasien.
Saudiarabien går också långa sträckor för att uppnå stabilitet i Bahrain, där det nya organet GCC (Gulf Cooperation Council) använde militärt våld i våras för att slå ned samma typ av uppror som dessa stater stödde i Libyen. Jemen som löper risk att splittras vill saudierna också hålla under armarna för att säkra sin södra flank och trygga handelssjöfarten. Om pirater får fäste på ömse sidor mellan Arabiska halvön och Afrika (Somalia), så hotas handelssjöfarten på ett negativt sätt. Då blir omvärlden sannolikt tvungen att gå i land i viktigare områden för att skydda denna uthålligt.
Somalia innebär att vi är över i Afrika och faktorn höjda matpriser. Vi har redan sett de alarmerande uppgifterna om svältkatastrofen i Somalia och Kenya. Matpriserna har hällts tillbaka den senaste tiden på konstgjord väg genom att många regeringar subventionerat mat inför och under Ramadan. Många faktorer löper samman. Spekulation, dåliga skördar, minskade odlingsarealer på grund av klimatförändringar, ökad köttkonsumtion i Asien, biobränsleodlingar, fler munnar att mätta och höjda energipriser bidrar till högre matpriser. Detta ökar risken för social oro, särskilt i länder som importerar mycket mat och där stora delar av hushållsinkomsten går till livsmedel. Tunisien, Egypten och Libyen är alla tre stater som importerade mer livsmedel än 1% av landets BNP förra året. Av dessa är Libyen inte stabilt, övergångsrådet har knappt kontrollen över huvudstaden eftersom det inte flyttat dit än. Egypten har förlorat sina viktiga turistinkomster och de tidigare spänningarna finns kvar, trots ny ledning i landet.
Länder som Algeriet, Libanon, Marocko och Sudan är länder där kombinationen av hög livsmedelsimport och politisk oro redan finns. Algeriet har idag stängt gränsen mot Libyen för att begränsa infiltration av islamister. Problematiken med Al Qaida i Maghreb delas med Mali, Mauretanien och Niger. Algeriet och Sudan sitter dessutom på stora energifyndigheter, vilket ökar vinsten för den som behärskar dessa. Såväl Europa, USA och Kina satsar allt hårdare på den afrikanska kontinenten med dess mineraler, energifyndigheter och odlingsarealer. Mer än fem miljoner kineser arbetar i Afrika för att uppnå målen med en långsiktig satsning. I Afrika finns också religiösa spänningar mellan kristna och muslimer i viktiga stater som Elfenbenskusten, Nigeria och Sudan.
Kina har emellertid också ekonomiska problem, dels med en farlig bostadsbubbla och inflationsrisk samt fordringar på USA som riskerar att minska, om den amerikanska centralbanken börjar trycka pengar för att betala av på skulden. Kina bedriver en kraftig militär upprustning för att säkra sina flöden till och från Afrika och Centralasien. I Sydkinesiska sjön bedriver landet en aggressiv hållning mot grannstaterna, främst Vietnam och Filippinerna. Kina har också ett visst inflytande när det gäller det oberäkneliga Nordkorea, vars ledare i likhet med Irans sannolikt kommit fram till att Khaddafi var galen som gav upp sina massförstörelsevapen.
I vårt närområde är den farligaste faktorn en resning i Vitryssland som utmanar regimen på allvar. Den vitryska demokratiska rörelsen förtjänar allt stöd. Frågan är hur regimen skulle reagera på revoltförsök och framförallt hur Ryssland ställa sig om de styrande uppfattade att deras vitala säkerhetsintressen hotades, och Vitryssland är ett sådant med Polen i västlägret.
Det finns alltså en hel del som kan förvärras under hösten och vintern. Hur ser våra möjligheter ut att hävda svenska intressen vid allvarliga kriser i omvärlden? Biståndsmässigt har vi en hel del påverkansmöjligheter, och den nuvarande regeringen har varit aktiv när det gäller att använda bistånd för att uppnå mål som fred och säkerhet. Såväl Libyen som Somalia har fått motta betydande summor under året.
Diplomatiskt beror mycket på hur starkt EU är i olika frågor, vilket sannolikt kommer vara ömsom vin, ömsom vatten beroende på frågan. Några soloräder är vi för svaga för, utom möjligen när det gäller Nordkorea, där vi ju uppträder som skyddsmakt åt USA, har skapliga relationer med Pyongyang och övervakar stilleståndsavtalet.
Militärt är däremot möjligheterna små. Överlag gäller nittio dagars beredskap för internationella insatser. Undantaget rör ett transportflygplan, ett skyttekompani och delar av specialförbandet som har tio dagar. Sen tillkommer frågan om det finns pengar för att skicka något av förbanden.
För vår och världens skull, så låt oss hoppas att inte någon av de potentiella konflikterna blommar ut. Jag taxerar risken till 30 % för ett större krig, och att september och oktober är farligast. 2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
