Konflikten i Syrien eskalerar ytterligare. De senaste dagarna har det dödats lika många per dag som det gjordes per månad i inledningen på revolten/inbördeskriget i Syrien. Regimen använder sina tyngre vapen mer urskiljningslöst än tidigare, vilket ökar motståndarsidans ansträngningar att komma över mer och tyngre vapen från yttre allierade. Regimen använder sin luftöverlägsenhet för att slå ut mål i bebyggelse. Envisa uppgifter gör gällande att regimen häromdagen genomförde en massaker i stadsdelen Dariya i huvudstaden.
I förra inlägget om kriget i Syrien kommenterade jag president Obamas varning till bägge sidor om användningen eller större förflyttningar av C-stridsmedel. Förutom att redovisa var den amerikanska gränsen går kan regimen i Syrien tolka detta som fritt fram att öka våldet utan risk för amerikanskt ingripande, så länge den avstår från att tillgripa C-stridsmedel.
För första gången har vi fått höra ett uttalande av en iransk general i Revolutionsgardet som säger att landet kämpar militärt i Syrien. Två olika källor säger till Wall Street Journal att hundratals soldater är på väg till Damaskus och landets försvarsminister Ahmad Vahidi sa i förra veckan att Iran är berett att hjälpa till om regimen i Syrien begär hjälp enligt det ömsesidiga försvarsavtal som påstås existera.
Det innebär att regimen fortfarande följer prognosen som F&S gjorde när konflikten startade, och av liknande skäl.
Det eskalerande våldet gör att flyktingströmmarna ökar från centrum mot grannländerna. Till Jordanien är nu takten uppe i 10000 flyktingar varje dag, 10000 sägs vänta invid den turkiska gränsen. UNHCR har nu reviderat sina prognoser kraftigt och säger att Turkiet kan komma att ta emot 200000 flyktingar i år. Detta ska jämföras med den turkiske utrikesministerns uttalande om att smärtgränsen går vid 100000, och att landet därför överväger att upprätta en buffertzon i norra Syrien.
En liknande linje företräder Frankrike, där president Hollande varnade regimen för användning av C-stridsmedel. Han framkastade också tanken på att oppositionen skulle utropa en provisorisk regering, något som flera andra västländer ställer sig kallsinniga till just nu. Om den splittrade oppositionen skulle kunna åstadkomma en sådan är den logiska följden att några aktörer skulle begära hos FN:s säkerhetsråd att få upprätta en flygförbudszon över den del av Syrien som denna regering gjorde anspråk på. Både en sådan och/eller buffertzon skulle innebära att konflikten skulle utvidgas till ett mellanstatligt krig.
Syrien och Iran skulle dessutom kunna svara med att utvidga kriget till andra skådeplatser som till exempel Libanon. Förutom gatustrider som blossat upp i hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter, så står Libanons förre informationsminister Michel Samaha åtalad av den libanesiske militäråklagaren för förberedelse av terrorattack och transport av sprängmedel i maskopi med den syriska säkerhetstjänsten. Michel Samaha ska enligt åtalet förberett mord på utvalda religiösa och politiska ledare.
Hittills har däremot Hizbollah, som står Assadregimen nära, varit återhållsamma i sina handlingar. Det är tydligt att rörelsens upplyftelse till en självutnämnd slags nationell milis också innebär ett ansvar som begränsar manöverutrymmet. Hizbollah behöver också spara sina resurser inför en eventuell ny kraftmätning med den israeliska krigsmakten.
En återstående möjlighet att dämpa konflikten i Syrien kan uppstå vid det möte som pågår i Tehran för den Alliansfria rörelsen. Där kommer bland annat Egyptens president Mursi vara den förste egyptiske statschefen som besöker Iran sedan revolutionen sedan 1979. Mursi sade i och för sig inför sin avresa att den syriska regimen måste bort, men som sprungen ur det Muslimska brödraskapet är det rimligt att anta att han har ett visst inflytande på den syriska broderorganisationen när det gäller att acceptera vissa kompromisser. Den nyblivne presidenten har föreslagit en särkild kontaktgrupp bestående av Iran-Egypten-Turkiet-Saudiarabien för att nå en lösning om Syrien.
På samma sätt är det värt att notera att Kung Abdullah av Saudiarabien sänder sin son, Abdulaziz, till konferensen samtidigt som han också lämnat över styret tillfälligt till kronprins Salman. När organisationen för islamska länder nyligen träffades i Mecka noterade många bedömare det hövliga bemötande som kungen gav Irans president Ahmednejad. I en kultur där stor vikt läggs vid kroppspråk, så kablades budskapet med bilderna ut att man har mer gemensamt än vad omvärlden tror.
De politiska och strategiska ouvertyrerna möter nu det besinningslösa våldet på fältet. Jag lutar mig åt de tre hållpunkterna i Mellanöstern. Inget är enkelt, inget är tillåtet och ingenting är vad det ser ut att vara.
It's make or break.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
