Regeringens besked igår om satsningen på Gripen E/F innebär att vi nu har fått besked om stommen i det framtida svenska försvaret. Det finns ett antal aspekter i detta som är värda att kommentera.
För det första är det tydligt att regeringen kommunicerar sin politik på ett skickligt sätt. Försvarsminister Karin Enström besvarade frågor om livscykelkostnaden för ett nytt stridsflygplan, vilken angavs till 3 Mdr SEK/år i 30 år. Detta är ett välkommet besked, eftersom det ger allmänheten en möjlighet att förhålla sig till olika kostnader. Det innebär att stridsflygsystemet kostar c:a 1/3 för själva uppgraderingen och att resterande delar är driften för att vidmakthålla motsvarande det gamla systemet. Ungefär som en familj bestämmer sig för att byta upp sig i bilmodell med pengar emellan för att få bättre säkerhetsskydd och minskad förbrukning.
Det går att ana en kommunikationsstrategi om försvarspolitiken från regeringens sida. Under mellanvalsår väljer den ut en viktig och omdebatterad del av hela komplexet och levererar ett tydligt besked i denna fråga. Därmed är området så att säga desarmerat politiskt och regeringen kan ta itu med andra viktiga frågor som exempelvis skatte- eller utbildningspolitiken istället. Förra gången var det grundorganisationen som svenska folket fick beseked om när alliansens partiledare fredade landets kommuner från nedläggningar mellan 2010 och 2014. Denna gång är det ett 70-tal orter som får ett besked om att olika leverantörer i Gripenprojektet direkt och indirekt kommer att få en stor order framöver.
De siffror om ökat anslag för Försvarsmakten med 200-300 milj SEK/år tolkar jag som kortsiktiga utvecklingskostnader som regeringen kompenserar myndigheten för. Det innebär att vi i princip har ett oförändrat anslag att se fram emot. Vad det räcker till återkommer jag till senare.
Bevekelsegrunderna till regeringens besked är inte helt lätta att följa. Det är inte längesedan vi hörde att det inte saknades pengar efter 2015, eftersom ingen analys var gjord. Mantrat "Uppgift först, utgift sedan" vevades fram och tillbaka. Nu har regeringen lagt fast en ekonomisk ram för lång tid framöver, och då inställer sig frågan:
"Med vilken analys som grund?"
Regeringen har riktigt identifierat att stridsflygsystemet behöver uppgraderas för att hålla någorlunda jämna steg med omvärldens motsvarigheter, men ger inte samtidigt några liknande signaler för andra delar av den ryska upprustningen.
Själva inriktningen i sig är det inget fel på. Fördelarna säkerhetspolitiskt, strategiskt och ekonomiskt för Sverige att producera ett eget stridsflygsystem är stora. Inte minst eftersom Gripensystemet är väldigt kostnadseffektivt. Vi talar här om skillnader på minst 2 mdr SEK/år jämfört med ett västerländskt, modernt stridsflygplan. Se exempelvis detta tidigare inlägg.
Samarbetet med Schweiz innebär att utvecklingskostnader slås ut över fler exemplar, vilket blir billigare både för Schweiz och Sverige. Med Schweiz och den egna krigsmakten som referenskunder får E/F-versionen en skjuts i exportsammanhang som kan bidra till fler affärer.
Satsningen på 40-60 Gripen E/F innebär att vi redan nu väljer ett skalförsvar för framtiden. Detta skalförsvar innebär en generell satsning på de blå försvarsgrenarna med strisflyg, ubåtar och ytstridsfartyg och understödssystem till dessa. För att få ut någon effekt av stridsflygplanen ska ju dessa understödjas av ett stridsledningssystem, ett bassystem och luftvärn för att ta några exempel.
Eftersom det är helt orealistiskt och heller inte ett behov att återuppbygga något invasionsförsvar, så måste vi ju välja en modell. Jag skulle göra samma val. Skalförsvaret har en större möjlighet att vara konfliktavhållande i ett första steg, och ger bättre möjligheter att hålla konflikten borta från den egna befolkningen och territoriet, om det första steget skulle misslyckas.
Men, att låsa fast den kommande försvarsberedningen i ett skalförsvar innebär att dess nackdelar inte blir genomlysta på ett öppet sätt. Genom att välja ett försvarskoncept med ett högteknologiskt och stort materielinnehåll som speglar det svenska samhället, så väljer vi samtidigt ett koncept som fördyras in en högre takt än den normala inflationen. Tidigare socialdemokratiska regeringar avskaffade den tidigare kompensationen för inflationen på försvarsmateriel och de olika borgerliga regeringarna har fortsatt i samma spår. Det innebär att förvarets organisation halveras vart 20:e år vid utebliven kompensation.
Dessutom saknar vi svar på hur detta skalförsvar ska hantera den militärtekniska utvecklingen. Denna har vi kunnat se marscherande de senaste 20 åren i form av överfall med precisionsvapen. I inledningen på större väpnade konflikter har västmakterna avlossat hundratals kryssningsrobotar samtidigt i en förlamande attack på motståndarens högre lednings- och vapenssytem. Ökad precision i framtiden kommer att innebära att mindre stridsdelar behövs i varje enskilt fall, vilket gör det lättare att skjuta flera från samma plattform. Detta problemområde förstärks kraftigt av att det är svårt att se ett svenskt agerande, där vi själva öppnar eld först mot en motståndare. I ett slag kan därför delar av ett skisserat skalförsvar slås ut, så länge vi inte kompenserar dessa nackdelar med ett sinnrikt utbyggt decentraliserat bassystem, vilket vi tyvärr har avvecklat.
Jag påstår därför att regeringens försvarspolitiska strategi därför riskerar att falla sönder. Ambitionen att försvara hela landet (mål) med en organisation som halveras (medel) som använder ett skalförsvarskoncept med en mycket riskfylld utgångsgruppering (metod) blir svår att hålla samman utan betydande ekonomiska tillskott eller medlemskap i NATO. Det är bristen på medel som är den springande punkten.
När det gäller den operativa förmågan så innebär de 40-60 planen jämfört med Försvarsmaktens angivna behov om minst 60-80 plan att regeringen underkänt myndighetens behovsframställan. Jag antar i det följande att regeringen avser c:a 50 plan och FM avser c:a 70 plan. Partiledarna angav att gårdagens besked innebär att innebär att satsningen inte görs på de andra försvarsgrenarnas bekostnad. ÖB har ju tidigare varnat för att Försvarsmakten skulle bli tvungen att avveckla delar av Försvarsmakten om det oförändrade anslaget består. Genom att lägga sig 20 plan under Försvarsmaktens behov frigörs ju 60 Mdr SEK på 30 år i förhållande till ÖB:s farhågor, vilket är tillräckligt att hålla de andra försvarsgrenarna flytande. Ungefär som ett just simkunnigt barn som trampar vatten. Det går en stund, men det är väldigt obehagligt.
Skillnaden mellan 50 plan och 70 plan är större än den verkar på ytan. En del av dessa är i varje givet ögonblick i olika stadier av service, vilket innebär att 70 plan kan innebära upp till 50% högre insatsförmåga än 50 flygplan. Sverige kommer att ha drygt två stridsflygdivisioner gripbara i varje givet ögonblick. Det innebär i sin tur att Sverige i framtiden kommer ha förmåga att skydda endast en del av Sverige vid konflikt i vårt närområde. Vid spänningar i Östersjön kan vi skydda ostkusten och Gotland, men inte Västsverige dit omvärldens stöd skulle komma in. Vid en konflikt på Nordkalotten som berör norra Sverige kommer vi själva inte samtidigt kunna luftförsvara huvudstadsområdet eller andra befolkningscentra osv.
Nu bygger den nya strategin på att vi bland annat ska hantera säkerhetspolitiska utmaningar "Tillsammans med andra". Det finns en politisk enighet kring denna formulering, men över tiden ökar behovet av hjälp från andra om en utmaning skulle drabba Sverige. Eftersom många aktuella EU-länder annonserat egna neddragningar av sina krigsmakter, så minskar ju samtidigt dessas förmåga att fylla det ökande svenska behovet. Några praktiska förberedelser för militärt stöd från omvärlden har vi heller inte sett.
Vi har hamnat i denna situation delvis därför att framförallt Försvarsmaktens förra ledning inte har kunde kommunicera behoven, tog en kalkylerad risk avseende det nya frivilligförsvaret och sköt obehagliga besked framför sig. Jag talar här om utebliven kompensation för inflationen på försvarsmaterielen (brist 4- 5 Mdr SEK/år 2019), underfinansiering av det nya personalförsörjningsystemet (minst 1,2 Mdr SEK/år 2019), och medvetenheten om det s.k materielberget (se bild 16) (3-4 Mdr SEK/år 2019).
Vi som ser oss som försvarsvänner måste bli bättre på att beskriva och debattera den strategiska och operativa innebörden av olika alternativ.
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
