Den senaste tiden har det förekommit uppgifter om att AU vill skicka en styrka på 3000 man för att stabilisera Mali. Styrkan behöver ett mandat från FN:s säkerhetsråd och Frankrike står redan bakom förslaget, vilket talar för att EU kan få en understödjande roll.
F&S belyste tidigt riskerna för att Libyens grannländer skulle kunna destabiliseras när Libyenkriget tog fart våren 2011. När Khaddafi föll, så tog mycket riktigt tuaregbefälhavare män och vapen med sig för att slåss mot centralmakten i Mali och utropa en självständig stat i norra Mali. Det gick fort att göra, eftersom det samtidigt skedde en militärkupp som försvagade Malis institutioner. När väl segern var vunnen i norr, dök det plötsligt upp en islamistisk rörelse vid namn Ansar Dine och delade äran, eftersom de gick in i ett samarbete med tuaregstyrkorna.
Knappt hade bläcket torkat förrän Ansar Dine utropade Sharialagar, vilket nu splittrat de nyblivna alliansen. Istället har vi kunnat följa hur Ansar Dine tagit över staden Timbuktu bland annat och förstört gamla helgedomar. Dessutom har rörelsen fått sällskap av jihadister från Al Qaida i Maghreb (AQIM) som fått upp vittringen på smuggelknutpunkterna i regionen. Att dessutom få möjlighet att förstöra sufiska byggnader i den gamla inbördes kampen mellan islams trosinriktningar, ökade attraktiviteten för AQIM att störta Mali i kaos.
Eftersom omvärlden så sakteliga har vaknat, så bedömer jag att en konstellation av Malis centralmakt och tuareger med understöd av AU kommer att kunna köra bort de islamistiska grupperna, under förutsättning att de hittar en formel för att tuaregerna får en delstat med starkt självstyre.
I själva Libyen har jihadisterna haft de lite svårare. Deltagandet i det libyska parlamentsvalet gjordes halvhjärtat med svag organisationer. Däremot har vi de senaste månaderna kunnat se attacker mot Internationella Rödakorskommittén och Röda Halvmånen liksom västliga, diplomater och konsulat. I veckan sprängdes också den första bilbomben i Tripoli. Generalen Younis misstänkte mördare fritogs också nyligen i en spektakulär räd. Val av mål och tillvägagångssätt talar för att det är jihadister som utfört dessa operationer.
I Egyptens kärnland har jihadisterna kämpat med att få utrymme efter Mubaraks fall, eftersom den djupa staten i landet mer eller mindre är intakt. Däremot finns det en potentiell bas bland salafistiska anhängare i Nourpartiet som kan bli betydelsefull på sikt. I Sinai har däremot kraften räckt till, och bränsleledningar mellan Egypten och Israel har sprängts sönder otaliga gånger senaste året.
I söndags genomförde också en stor grupp beväpnade män ett anfall mot egyptiska posteringar i Sinai och dödade minst 16 egyptiska soldater. Enheten tog över pansarskyttefordon och satte full fart mot Israel, och lyckades faktiskt köra över gränsen innan IDF slog ut två av de tre fordonen. Igår har så egyptiska krigsmakten svarat med flyg- och helikopteranfall mot andra jihadenheter i området som stridit med egyptiska armén. Minst 20 salafister ska dödats i den första operationen som skett sedan 1979 med flyg och helikoptrar över Sinai.
På skuggsidan i Egypten finns också den minskade religiösa friheten som uttrycker sig ibland annat kraftigt ökade trakasserier och attentat mot kristna kopter i landet. Det är samma bild som i norra Nigeria, där Boko Haram försöker rensa några av de norra delstaterna genom brutal terror mot kristna.
Denna utveckling har märkligt nog inte kommit med i amerikanska utrikesdepartementets årliga rapport om mänskliga rättigheter (2011). Där har kapitlet om religiös frihet ersatts av en hänvisning till en internationell rapport istället som behandlar 2010, det vill säga före den Arabiska våren.
De mest uppmärksammade jihadisterna den senaste tiden har varit det inflöde av krigare från när och fjärran till Syrien för att störta Assadregimen. Långsamt börjar det gå upp för omvärlden att den syriska revolten riskerar att kidnappas av samma grupper som vi slåss mot på andra platser. USA:s utrikesminister Hillary Clinton varnade häromdagen för att inte Syrien får slitas sönder av strider mellan olika sekter. De som försökte sända terrorister och ombud för att utnyttja situationen skulle inte bli tolererade, enligt Clinton. Det är oklart om det var någon/några särskilda hon syftade på. En tolkning är att det var riktat mot Iran och Hizbollah, eftersom frågan om Iran och dess kärnvapenkapacitet står i vägen för en politisk överenskommelse om Syrien.
Helt klart är i alla fall att Saudiarabien och Qatar finansierar del av motståndet. Qatar understödjer det syriska Muslimska brödraskapet, medan saudier ger stöd till wahabister. En genomläsning av bra mediers direktrapportering ger en bild av mängder med improviserade grupper, där just de som får mycket pengar utifrån kan köpa sig fler och bättre vapen. Det är helt klart att omvärldens ovilja att nå en politisk kompromisslösning i Syrien har bidragit till att eskalera konflikten, eftersom alla aktörer försöker säkra sina intressen.
På sikt bedömer F&S dock att det syriska folket inte kommer att acceptera jihadister som påtvingar kaos eller rigida tolkningar av Sharia i landet, om regimen faller. Det som talar för det är att det finns en hyggligt stark nationalkänsla i landet, att landet historiskt varit ganska religiöst tolerant och de senaste femtio åren styrts av ett sekulärt parti. Dessutom är syrierna medvetna om hur grannlandet i öster, Irak, lidit och lider av inbördes strider. Men om den bedömningen är riktig, så kommer det att bli en lång väg dit med stort lidande.
Det grundläggande problemet för väst tycks vara att vi i vår iver att stödja liberala, demokratiska krafter som vill befria sig från förtryck inte vill skaffa oss tillträckligt djup kunskap om vem som är vem lokalt och därmed kunna värdera styrkeförhållandena. Det innebär att risken ökar för att våra prognoser blir offer för våra önskningar som i fallet med den fullständiga marginalisering de liberala krafterna i Egypten genomgått efter Tahirdemonstrationerna. Det kan också leda till missriktade stödåtgärder som i fallet Misratarebellernas framfart i post-Khaddafis Libyen med etnisk rensning i storformat.
Ibland önskar jag att Obi Wan Kenobi kunde komma in och svepa med sina fingrar och säga:
"This is not the rebel you are looking for!"
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
