Av Johan Larnefeldt, statsvetare
I den mån omvärlden engagerat sig i Pakistan under de senaste decennierna har dess intresse ofta varit instrumentellt. Förkortningen AfPak har kommit att bli en symbol för tendensen att klumpa ihop Afghanistan och Pakistan till ett enda säkerhetspolitiskt problemkomplex. Med detta synsätt framställs ofta Pakistan som det besvärliga bihanget – nödvändigt för att uppnå målen i Afghanistan, men en hopplöst opålitlig samarbetspartner för NATO. Detta perspektiv tenderar dock att fördunkla Pakistans egna utrikespolitiska prioriteringar, som är komplexa och ofta missriktade, men inte oförståeliga.
Grundläggande i Pakistans förhållningssätt till Afghanistan är ett föreställt behov av ’strategiskt djup’ i relation till Indien i öster. Även om den indisk–pakistanska konflikten varierat i intensitet under åren har den alltid varit helt central i pakistanskt säkerhetspolitiskt tänkande – även under de perioder då omvärldens uppmärksamhet snarare varit riktad mot Afghanistan. Detta allmänna påpekande kan förklara det pakistanska behovet av att utöva inflytande över Afghanistan och dess politik, och mer specifikt att hindra indiskt inflytande. Det förklarar dock inte de former detta inflytande har haft och fortfarande har: användandet av extrema islamistiska grupper för att uppnå politiska mål i närområdet.
När det gäller ambitionen att ta kontrollen över Kashmir från Indien har dessa metoder – även om de medfört kostnader för Indien – knappast varit framgångsrika, och Pakistan har inte uppnått sina strategiska eller politiska mål. Vad gäller Afghanistan har resultaten varit mer blandade. Med bidrag från främst USA och Saudiarabien levererade man under 1980-talet omfattande stöd till de mujahedingrupper som bekämpade den sovjetiska ockupationen. Trots att dessa ansträngningar var framgångsrika i den bemärkelsen att Sovjetunionen till slut lämnade Afghanistan, blev slutresultatet ändå politiskt kaos i landet. Som ett sätt att hantera detta stödde Pakistan talibanrörelsen, och hoppades på en stabil och lättkontrollerad allierad. Detta visade sig vara en alltför optimistisk kalkyl, och när USA efter 11 september behövde en lokal allierad inför sin egen invasion av Afghanistan var den pakistanska statsledningens valmöjligheter begränsade.
USA och ISAF verkar dock ha haft påtagliga svårigheter att först inse och sedan hantera det faktum att Pakistan alltid haft en distinkt egen agenda i de olika konflikterna kring Afghanistan. Denna agenda är framför allt grundad i konflikten med Indien, som har fortsatt att styra det pakistanska agerandet. Det grundläggande intresset från pakistansk sida är en afghansk regering som är stabil, som man kan påverka, och som inte står för nära Indien. Karzairegimen uppfyller inget av dessa krav, och kommer inte att göra det inom överskådlig tid. Detta har inneburit att Pakistan helt enkelt fortsatt stödet till de radikala grupper man tidigare samarbetat med, och som under det senaste decenniet återigen kommit att utgöra ett slags afghansk motståndsrörelse. USA:s/ISAF:s och Pakistans mål i Afghanistan är därmed inte förenliga; man är logistiska allierade, men strategiska fiender.
Att underlägsenhet i konventionell militär bemärkelse leder till användande av irreguljära styrkor är långtifrån unikt, och det är inte heller ovanligt att en stat som väljer denna väg förr eller senare tappar kontrollen över sina ombud. Detta har blivit Pakistans kanske centrala säkerhetsutmaning idag: den afghanska talibanrörelsen har kompletterats med en pakistansk, samlad i Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP). Och, i en ironisk parallell till den afghanska talibanrörelsens och Haqqaninätverkets fristäder i Pakistan, har TTP kunnat utgå från baser i Afghanistan. Detta har givetvis skärpt spänningen mellan de två länderna, och det har till och med spekulerats om ett fullskaligt krig mellan Afghanistan och Pakistan. Även om intressekonflikterna är uppenbara är något sådant inte alldeles sannolikt, bland annat för att just den situation som leder till fientligheterna innebär att länderna har fullt upp med säkerhetsproblem innanför sina egna gränser.
Politisk-religiös extremism har spelat två roller för den pakistanska militären. Å ena sidan har den varit ett verktyg mot Pakistan och Indien, å den andra har den varit ett hot att peka på när någon ifrågasätter det faktum att armén – snarare än valda politiker – kontrollerar så stora delar av det pakistanska samhället. Och på samma sätt som i Mellanöstern har omvärlden ofta föredragit auktoritärt militärstyre framför islamism – även om den senare rimligen aldrig skulle vuxit sig stark i Pakistan utan militärens uppbackning.
Trots de politiska och militära ledarnas uppenbara och stora misstag kan ingen påstå att det är enkelt att vara pakistansk beslutsfattare idag. Landet har en nivå av politiskt våld som vida överstiger någon terrorism som drabbat västvärlden. Ofta riktas detta mot religiösa minoriteter: kristna, hinduer, sikher, men framför allt shiiter . Dock är våldet nu så utbrett att det inte begränsas till enskilda grupper, utan destabiliserar hela regioner. Även militära installationer är föremål för attacker, något som väcker frågan om hur säkra landets kärnvapen är när staten blir mer och mer instabil. Konflikten med Indien är inte på något sätt löst. Detta är problematiskt, inte så mycket för att Indien utgör ett akut hot mot Pakistan, som för att konflikten – på grund av den styrande inverkan den har på pakistansk säkerhetspolitik – länge har utgjort ett hinder för att landet ska kunna ta itu med mer brännande säkerhetsproblem.
Den pakistanska talibanrörelsen har varit mest aktiv i FATA (Federally Administered Tribal Areas) i nordvästra Pakistan, ett halvautonomt område i ett slags permanent undantagstillstånd under brittiska koloniallagar. Arméns aktiviteter mot de militanta grupperna har endast delvis varit framgångsrika, med halvhjärtade offensiver och misslyckade fredsuppgörelser. En del av problemet är försöken att differentiera mellan de grupper som mest är aktiva i Afghanistan (och som ses som allierade), och de som kämpar mot den pakistanska regeringen. Amerikanska drönarattacker i regionen må vara effektiva för att uppnå amerikanska mål, men bidrar ytterligare till den pakistanska upplevelsen av att inte kontrollera sitt eget territorium.
Trots de omfattande problemen är det knappast rimligt att jämföra Pakistan med fullständigt kollapsande stater. Även den jämförelse eller sammanblandning med Afghanistan som AfPak-begreppet symboliserar kan leda fel. Pakistans mest grundläggande politiska problem delar landet med sina sydasiatiska grannar, Indien och – kanske ännu mer – Bangladesh: de politiska partiernas bristande förmåga att vara demokratiska rörelser snarare än släktsammanslutningar, balans i civil–militära relationer, religionens och etnicitetens roll i den nationella identiteten.
Sådana fundamentala problem står i vägen för mer konkret problemlösning – där samhällsekonomiska utmaningar, naturkatastrofer och vattentillgång kan bli väl så akut som säkerhetshoten från diverse militanta grupper. Pakistans betydelse för vad som händer i Afghanistan är uppenbar, men landets problem är större än konflikten med den västliga grannen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
