Drömmen om ett enat Kurdistan

Kurdernas ställning i Mellanöstern är på väg att förändras i efterföljden av den amerikanska invasionen av Irak och omvälvningarna i delar av arabvärlden. Som följd av Irakkriget har den kurdiska regionen i Irak fått en position som en egen nation i allt utom namnet.

Kurderna finns främst i sydöstra Turkiet, nordöstra Syrien, norra Irak och nordvästra Iran. En del kurder drömmer om ett stor-Kurdistan, vilket fram till nu mest liknat en avlägsen dröm. Inbördeskriget i Syrien ser ut att välta tidigare antaganden över ända.

Men många hinder återstår för att en sådan nation skulle kunna ta form. I det pågående skeendet i Syrien har mycket snabbt förändrats sedan Turkiet vek av från Syriens sida. Tidigare fanns det en slags överenskommelse mellan länderna att Syrien skulle hålla främst PKK i schack. Turkiet, som å ena sidan har ett blomstrande affärsutbyte med den kurdiska regionen i Irak, är å andra sidan helt oförsonlig i sin kamp mot PKK. Detta är bara möjligt att förstå i ljuset av ett nationalistiskt perspektiv i Turkiet. Kurderna utgör en stor minoritet i landet, och får inte utmana den turkiska nationsbygget. Handla med kurder som inte hotar Turkiet är inga som helst problem.

I Syrien har kurderna levt i olika konjunkturer de senaste decennierna. I takt med regimens ökande svårigheter att bekämpa upproret har centralmaktens närvaro blivit allt osynligare. I praktiken har man nu släppt kontrollen till olika grupperingar, vissa understödda av regionspresident Barzani från norra Irak som försökt mäkla en överenskommelse i den delen av Syrien. På vissa håll i norra delen av Syrien sägs dock PKK tagit över. Det är svårt att verifiera vad som sker, men den turkiske premiärministern Erdogan gjorde häromdagen klart att Turkiet inte kommer sitta stilla, om landet hotas från den kurdiska delen av Syrien. Det indikerar att det finns någon substans i uppgifterna om att PKK i samarbete med andra kontrollerar delar av området de-facto.

Det förefaller rimligt att Assad räknat med en sådan utveckling. Han har gått i sin fars skola och fått lära sig om hur man balanserar minoriteter och yttre krafter. Han torde också ha kunskaper om det turkiska resonemanget i frågan om området sedan tidigare. Att dra trupper ur området stärker ju också regimen på annat håll som Aleppo och Damaskus.

Assad kan också komma tillbaka till området i sina kalkyler. En del kurder i Syrien ser sig som syrier. Så länge man får ett stort självbestämmande, så kan dessa acceptera en syrisk centralmakt. Den syriska regeringen har också deklarerat att ett turkiskt inträngande på syriskt territorium kommer att möta ett hårt svar. Det skulle kunna betyda en insats med C-vapen mot Turkiet, men detta är mindre troligt eftersom detta sannolikt skulle utlösa en dynamik i NATO. Däremot skulle Iran kunna hjälpa Syrien i detta fall. Så sent som igår påminde den iranske utrikesministern om den syrisk-iranska försvarspakten, vilken substans det nu finns i denna.

Turkiet aspirerar också på att bli ett viktigt transitland för energiexport från den centralasiatiska regionen. I Iran finns exempelvis en slags kusinorganisation till PKK som heter PJAK. Genom att tillämpa samma teknik som Assad antagligen gjort i Syrien, så skulle Iran kunna släpa kontroll/självbestämmande till de iranska kurderna i nordväst temporärt. Det skulle i så fall innebära att transitledningar som har betydelse för Turkiet skulle bli sårbara för sabotage, både i Iran och i Turkiet.

En annan osäkerhet är hur den kurdiska regionen i Irak skulle reagera på ett turkiskt inträngande i norra Syrien. Kurdiska krigare i Irak, Peshmerga, skulle kunna skrida in för att hjälpa sina kurdiska fränder i Syrien. Peshmerga är en ganska effektiv organisation som byggts upp under nästan hundra års tid. I dag har man stridsvana och kan genomföra konventionella operationer i större förband.

Hur man skulle ställa sig i det aktuella fallet beror på president Barzanis värdering av situationen. Han har inte stuckit under stol med att hans politiska gärning handlar om ett självständigt Kurdistan. Frågan är bara om det skulle vara rätt tillfälle att satsa hela sin tyngd på ett sådant äventyrligt projekt. Det finnns ett par saker som talar emot detta.

Det ena är att den irakiska centralmakten med den shiitiske premiärministern al-Maliki har börjat höja rösten mot både sunniter och kurder. Igår anklagade källor i den irakiska säkerhetstjänsten Barzani för att ha ingått avtal med främmande makt om vapenleveranser av rysk materiel till norra regionen utan tillstånd från Bagdad. Vågar Barzani i ett sådant läge avdela egna resurser för att stötta kurdiska vänner i Syrien?

Den andra faktorn är hur en framtid utan Assad skulle gestalta sig. Hur skulle den nya syriska regimen agera i kurdfrågan, om Assad faller och om landet inte störtas in i kaos? Här är det intressant att exempelvis se den avhoppade syriske generalen Manaf Tlass agerande senaste veckan. Först gjorde han en umrah, liten pilgrimsresa, till Mecka och förde samtal med saudierna. Därefter åkte han till Ankara för diskussioner med den turkiska ledningen. Vad tror ni budskapet därifrån var? Oddsen torde vara låga på att han fick ett klart budskap om villkorat stöd från Turkiet. Gärna kurdiskt självbestämmande i nordöstra Syrien, men inget PKK, om han ska få turkiskt stöd i maktkampen i ett post-Assad-Syrien. USA:s försvarsminister Panetta talade också igår om vikten av att inte repetera misstaget från Irak, nämligen att upplösa de syriska säkerhetsstyrkorna om/när regimen faller. Med den syriska nattväktarstaten någurlunda intakt blir det förstås lättare att återfå kontrollen över norra Syrien.

Sammantaget så talar faktorerna för att drömmen om ett stor-Kurdistan blir svår att infria den närmaste tiden, men att ett steg i den riktningen har tagits i vilket fall som helst. Splittringen mellan olika grupper i Syrien, den irakiska centralmaktens konflikt med norra regionen som tvingar Barzani att ta det försiktigt liksom den turkiska positionen visavi alla potentiella tronpretendenter i Syrien väger just nu tyngre än de positiva faktorena på kort sikt. Men rörelsen mot ett självständigt Kurdistan har startat. Om det sedan blir två, tre eller fyra nationer som så småningom tvingas acceptera detta är svårt att avgöra idag. Mycket turbulens återstår i regionen innan bilden klarnar.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet