Av Johan Wiktorin, avdelning I
I december 2004 begick den dåvarande regeringen Persson ett stort misstag. Utan sakinvändningar i beslutsunderlagen från den dåvarande militärledningen, så drev regeringen igenom en proposition som innebar en nedläggning av Gotlands regemente och dess mekaniserade brigad. Gotland blev i det närmaste ett militäroperativt vakuum. Visst finns det en lätt beväpnad hemvärnsbataljon och tillfälliga baseringsmöjligheter för en handfull flygplan eller fartyg kvar på ön. Men i praktiken finns inga kvalificerade förband kvar på Gotland idag som motsvarar andra aktörers förband i första linjen. Gotlands relativa miltära styrka idag motsvarar den som fanns 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg på den försvarslösa ön.
Ön har med sitt läge mitt i Östersjön en stor betydelse för genomförandet av militära operationer i området och för försvaret av vårt land. Denna betydelse har ökat de senaste decennierna i takt med den militärtekniska utvecklingen. Med kvalificerade robotar på Gotland kan man idag behärska huvuddelen av Östersjön, både i luften och på havet. Kungl Krigsvetenskapsakademin redovisade nyligen en studie om solidaritetsförklaringen ur ett militärt perspektiv. Denna visade att avsaknaden av kvalificerade förband från början på Gotland är svårt begränsande för Sveriges möjligheter att operera militärt. Vi behöver därför stärka en permanent, kvalificerad närvaro på Gotland.
Problemet med den nuvarande situationen är trefaldigt:
För det första är vi i ett läge, där vi strategiskt kommer bli uppfattade som att vi blir mer utmanande om vi flyttar tillbaka kvalificerade resurser. Nu vet ju alla svenskar att ingen svensk regering avser att anfalla någon i närområdet, men perceptionen i omvärlden kan vara annorlunda när vi flyttar fram våra positioner. Det kan därför användas som argument för andra att öka sin militära närvaro i vårt närområde. Detta är ett bortglömt handikapp som konsekvens av 2004 års försvarsbeslut.
Det är också som jag tidigare har varit inne på ett ogynnsamt militäroperativt läge att inte finnas på Gotland från början. Eftersom ön inte har ett kvalificerat försvar blir det också frestande för andra aktörer att behärska detta hangarfartyg i Östersjön i händelse av en konflikt i vårt närområde. Gotlands betydelse är snarlik för alla andra aktörer generellt sett. Att någon annan skulle vara så fräck och viljestark att denne satte sig på Gotland med några bataljoner skulle innebära att vi på egen hand inte skulle kunna ta tillbaka ön på lång tid (månader-år). Då skulle sannolikt skeendet redan vara över med negativt utfall för våra intressen.
I slutändan är det här också en ekonomisk fråga. Ingen har räknat på hur mycket dyrare det är att designa ett försvar som inte opererar från Gotland dagligen i större utsträckning, än om vi skulle göra det. Högst troligt tänker vi inte i sådana banor, utan filtrerar denna begränsning i ett kameralt filter. Det innebär att vi en dag riskerar att få betala mycket pengar för att hastigt kompensera detta.
Vad skulle vi då kunna göra i detta läge?
Jag tror inte att vi kan sätta upp ett nytt regemente på Gotland med den ekonomiska ram som vi har till vårt förfogande. På kort och medellång sikt bör vi därför göra åtgärder som bland annat gör det möjligt att senare bygga ut militär infrastruktur, om det skulle krävas. Dessa åtgärder kostar förstås pengar och skulle kräva lite omprioriteringar i nuvarande planering. Här är några förslag:
Vi skulle kunna skapa ett mindre utbildningscentrum på Gotland, där vi regelbundet skulle kunna öva förband ur alla försvarsgrenar. Detta föreslogs inför försvarsbeslutet 2004. Vi skulle också kunna förstärka Hemvärnet/Nationella skyddsstyrkorna genom att ge dessa stridsfordon liksom granatkastare. I år är det 200 år sedan vi satte upp Gotlands Nationalbeväring efter erfarenheterna 1808. Med stärkta lokala styrkor skulle vi höja tröskeln för potentiella motståndare.
Den kanske viktigaste åtgärden skulle vara att krigsplacera och mobilisera en kvalificerad luftvärnsbataljon på Gotland, som skyddas av ovan nämnda Hemvärnet/Nationella skyddstyrkorna. Jag talar nu inte om de luftvärnssystem vi har, utan om en helt ny anskaffning för att kunna utnyttja öns läge i Östersjön. Ett sådant system bör ha en räckvidd på minst 250 km. Då kan dessa behärska ett tillräckligt stort område och understödja våra flygplan och fartyg i området. En sådan kombination skulle avsevärt stärka vårt luftförsvar. Vad ett luftförsvar betyder i modern krigföring har vi alla kunnat iaktta i Libyen det senaste halvåret. Intressant nog så täcker de nya högpresterande ryska luftvärnsbataljonerna i Kaliningrad luftrummet över Gotland från och med början av 2012.
En annan möjlig åtgärd skulle vara att anskaffa några större aerostater. Dessa vajerförsedda luftskepp har genomgått en enorm utveckling det senaste decenniet. Det är en av de idéer som fanns i det Nätverksbaserde försvaret (NBF) som visat sig vara mest livskraftigt. Svävande på några tusen meters höjd ger dessa en väldigt stor räckvidd för allehanda sensorer och därmed en bättre underrättelsebild. De skulle dessutom kunna utgöra en viktig komponent i en gemensam sjö- och luftövervakning i Östersjöområdet för civila ändamål.
Jag anser att vi ännu har tid på oss att diskutera och fatta ett klokare beslut om Gotlands militära framtid. Jag inser också att de föreslagna åtgärderna inte kan genomföras samtidigt i morgon. Men, jag skulle vilja fråga våra politiker följande:
Vilken betydelse tillmäter ni Gotland för svensk säkerhet, och vad är ni beredda att besluta er för de närmaste åren för att stärka vårt militäroperativa utgångsläge på Gotland?
Om vi bara låter sakernas tillstånd bero, så riskerar det nämligen att bli som min mormor brukade säga:
"Liten tuva stjälper ofta stort lass"
Debattinlägget finns också på Newsmill för att starta en debatt om Gotlands betydelse för vår långsiktiga säkerhet: http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/28/dags-att-terta-f-rsvaret-av-gotland
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
