Nyligen var det tre år sedan kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut. Vad passar väl bättre än att kort redogöra för den ryska krigsmaktens spjutspets, luftlandsättningstruppernas (VDV), pågående utveckling med anledning av deras nyliga 81-årsjubileum.
De Grå Örnarna, som jag yrkesmässigt har stor respekt för och som jag har träffat på i fält, var först ut med storskaliga övningar där man genomförde luftlandsättningar redan i början av 1930-talet. Precis som med de andra ländernas fallskärmstrupper användes emellertid de ryska i stor utsträckning som ett elitinfanteri under andra världskriget.
Det var de sovjetiska militära tänkarna som först identifierade behovet av luftlandsättningstrupper doktrinärt. Genom den s.k Desant (ung. landning/avstigning) skulle fiendens linjer rivas upp på djupet samtidigt som chockarméer skulle bryta igenom de främre linjerna. Den höga kvaliteten på förbanden gjorde också att dessa också användes som spjutspetsar i strategiska överfall som Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979.
VDV har sedan dess haft en särskild ställning och tagit den luftburna verksamheten till bokstavligen nya höjder. Bland annat fäller de sedan lång tid tillbaka trupp som sitter i sina små stridsfordon. Detta innebär att dessa förband är stridsberedda mycket snabbare än traditionella luftlandsättningsförband, och de är det med en godtagbar eldkraft och skydd. I samband med den pågående stora omorganiseringen av den ryska armén är luftlandättningstrupperna de enda som fått behålla divisionsstatus.
Ryska tidningar har naturligtvis uppmärksammat jubileumet med intervjuer med de ledande generalerna. Dels har Rossiyskaya Gazeta genomfört en intervju med chefen, generallöjtnant Vladimir Shamanov, som precis har återhämtat sig efter en trafikolycka förra senhösten som så när kostade honom livet.
Generalen Shamanov verkar vara mest belåten med att trupperna ska få tillgång till 20 st An-124 till år 2020. Dessa flygplansbjässar kan lasta mellan 100-150 ton per flygplan, och en An-124 kan flyga runt halva jordklotet utan lufttankning, så det blir långa passare att räkna räckvidder med.
Hans ställföreträdare, generallöjtnanten Nikolay Ignatov, berättade i veckan för Ekho Moskvy om beslutet att förse trupperna med BMD-4M när dessa passerat de sista testerna. En BMD-4M är en imponerande krigsmaskin som har en 100 mm kanon med möjlighet till robotutskjutning i eldröret, 30 mm kanon och en PKT 7,62 mm kulspruta. Vagnen väger c:a 13,5 ton och är självklart amfibisk. Den har en framryckningshastighet på 70 km/h på landsväg och kan alltså fällas med fallskärm.
Det innebär att med fyra stycken av ovan nämnda An-124, så kan den ryska generalstaben projicera en bataljon varsomhelst i sitt närområde från ingenstans. Denna bataljon har närmare 1000 100-mm granater, över 100 pansarvärnsrobotar och 15000 30-mm projektiler med sig vid landning och är stridsberedd inom 30 min. Något för den på Gotland
(välövade 18. mekaniserade brigaden)förrådsställda materielklossen med stridsvagnar att bita i.
Generalen Ignatov berättade också i intervjun att trupperna kommer att få det nya ledningssystemet Andromeda-D som ska genomsyra alla nivåer, ungefär som brittiska TIGR gör.
Vidare får vi också veta att han räknar med att hela luftlandsättningskåren kommer ha professionella sergeanter från 2016. På grund av officersbristen kommer dessa även att bemanna positioner som plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I en passage säger generalen något som skulle glädja vår försvarsminister, nämligen att de inte har någon användning för värnpliktiga, eftersom de inte hinner lära sig att bemästra de olika systemens fulla potential.
Nu ska sägas att frågan om kontrakterade soldater och värnpliktiga har böljat fram och tillbaka i Ryssland de senaste 15 åren. Trots flera försök till reformer har den ryska krigsmakten fått falla tillbaka på värnpliktiga för att hjälpligt nå sina volymmål. Jag bedömer att det under överskådlig tid fortfarande kommer att ingå värnpliktiga i luftlandsättningsförbanden, framförallt i betjäningsförbanden som underhåll och liknande.
De ryska luftlandsättningstrupperna kommer med dessa positiva framtidsutsikter definitivt att låta höra tala om sig i framtiden också. Kanske främst i Kaukasus och Centralasien, men även i andra möjliga konfliktområden. För den ryska statsledningens intressen kring den Skandinaviska halvön är de en större tillgång än ett par Mistralfartyg, tack vare kombinationen av snabbhet och medeltung stridskraft. Alla ryska beslutsfattare vet att dessa förband är lojala och tappra, och att de lever upp till luftlandsättningstruppernas motto:
"Никто, кроме нас" - ung. "Ingen annan än oss"
