På olika Twitterlistor är många människor nedgrävda i fasta positioner och föga nyanserad diskussion avseende synen på vad NATO borde göra eller inte borde gjort. Förutom ideologiska utgångspunkter är det tolkningen av mandatet "all necessary means" som ger upphov till dessa upprörda stämmor. Det finns ett antal intressanta aspekter att diskutera i det skeende vi är i när det gäller Libyen.
Professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, skrev för ett par dagar sedan en DN-debattartikel om huruvida NATO överträtt mandatet i FN-resolutionerna. Enligt professor Mahmoudi så har en del åtgärder gjort detta, även om en betydande del av alla handlingar inte gjort det. Said Mahmoudi argumenterar för att det främst är att välja sida och att störta regimen som är de problematiska punkterna.
Ni som följt F&S ett tag vet att jag hela tiden varit mot tanken på att svensk politik skulle vara att avsätta regimer, eftersom det urholkar internationell rätt och skapar farliga prejudikat för framtiden. Jag tänker närmast på Vitryssland i vårt närområde. Men, eftersom formuleringen i resolution 1973 var som den var, så är det svårt att entydigt säga att NATO:s agerande skulle vara ett allvarligt överskrivande av mandatet juridiskt. Försvarslinjen är i detta fall att koalitionen bedömt att Khaddafi ska tvingas bort med sin regim för att en varaktig fred ska kunna uppnås.
Läget blir däremot lite annorlunda nu när regimen fallit. I de områden som Khaddafi fortfarande behärskar politiskt, främst Sirte och Sabha, så har det inte funnits särskilt många rapporter om att civilbefolkningen far illa. Dessa är gynnade områden, i ett land som före kriget var rankat som 53:a i FN:s Human Development Index, och som stödjer Khaddafi. Eftersom Khaddafiregimen nu inte utgör något större hot mot landets civilbefolkning, så närmar sig koalitionen en punkt då systematiskt våld inte längre är hållbart. [Förtydligande] I resolutionen 1973's andra paragraf stipuleras ändamålet med resolutionen.
“the aim of facilitating dialogue to lead to the political reforms necessary to find a peaceful and sustainable solution;”
[Slut förtydligande]
Ansvaret för ordningen i Tripoli övergår nu också till landets nya ledning. Enligt den plan som läckte till The Times för ett par veckor sedan, så ska en Tripoli Task Force om 10000-15000 anställda svara för ordningen. Tyvärr kommer en hel del uppgifter om våldsamma övergrepp i de skärmytslingar som fortfarande pågår. Särskilt oroande är de uppgifter som förekommer om lynchningar av svarta människor utförda av rebellerna. Det åvilar alltså landets nya regim att stävja dessa övergrepp. Koalitionens soldater på plats har också ett ansvar, eftersom mandatet fortfarande gäller att skydda landets civilbefolkning.
Förekomsten av olika länders specialförband, som jag skrev om redan i mars, är däremot odramatiskt. Mandatet förbjuder bara ockupationstrupp på marken. Det öppnade upp för att olika stater dolt skickade anställd personal för att hjälpa till med planering och träning, och till och med deltagande i räder med eldledning.
Lite mer problematiskt blir det när olika privata s.k säkerhetsföretag med före detta militärer och poliser kommer in i bilden. Dessa har en oklar folkrättslig ställning, eftersom de knappast haft tillstånd av den libyska staten att bedriva verksamhet på libysk mark. Företagen erbjuder naturligtvis flera fördelar för koalitionens olika stater. De är flexibla och kostar inget i fredstid, även om de är dyra vid insats. De erbjuder en möjlighet att göra förbjudna saker utan att direkt bindas till uppdragsgivaren. De kan exempelvis bevaka vapensändningar, som ju uttryckligen var förbjudet enligt FN:s mandat.
Det är inte bara före detta och aktiva soldater som kan få problem med de regler som gäller, även journalister löper den risken. I Weekly Standards blog berättar en journalist om hur hon häromdagen hjälpte till att kalla på NATO-flyg genom att ge en rebellchef ett telefonnummer att ringa när de tillsammans var under beskjutning. Det är djupt mänskligt att fatta tycke för de vi tillbringar tid tillsammans med i fara liksom pliktkänslan av att hjälpa till, men här är Ann Marlowe ute på djupt vatten. Genom att assistera i en eldledning gör hon sig själv sannolikt till en kombattant i förloppet. Detta lilla exempel visar hur tunna linjerna kan vara mellan rätt och fel, även om jag inte tror att någon skulle kunna rikta någon hållbar anklagelse mot henne.
Överträdelser, också grova sådana, av de suddiga linjerna kommer vi sannolikt få leva med den närmaste tiden när det gäller Libyen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Aftonbladet
Aftonbladet
