Libyenkriget har snart pågått i fem veckor och Sverige har varit med i snart tre veckor. Det som från början gav intrycket av en promenadseger har nu övergått i en militär låsning på marken.
Väst försöker att överbrygga gapet mellan det politiska målet med att tvinga bort Khaddafi och de tilldelade militära medlen och dess begränsningar i små steg. Häromdagen introducerades militära rådgivare till rebellerna från länder som Frankrike, Storbritannien och Italien. Inte som normalt är i en taktisk roll, likt den USA spelade för Norra Alliansen i Afghanistan senhösten 2001, utan som några slags förmågeuppbyggare. Denna uppgift att långsiktigt bygga upp Free Libyan Forces som de kallas, är flera år för sent. Om inte de leder eld från flyg och liknande, så kommer det ta flera månader innan någon effekt kommer att synas på marken.
Anledningen till att åtgärderna är så små är en insikt om ett växande motstånd både på hemmaplan och ute i världen. Ledarna i de största länderna har dessutom försäkrat sina befolkningar att man inte kommer att gå in med anfallande marktrupp i Libyen, den enda militära utvägen för att besegra Khaddafi militärt.
Däremot har EU förklarat sig villigt att eskortera humanitär hjälp till framförallt Misurata. Medlet för detta skulle vara delar av Battlegroup 107 som F&S skrivit om förut. Problemet är att ingen vill släppa in EU just nu. FN:s OCHA som koordinerar humanitära insatser uttalade:
“We are seeing aid getting into the country, and we feel we are still able to use civilian assets to do that,”
NATO:s chef för dess högsta operationsavdelning, brigadgeneral Mark van Uhm fyllde i med:
“until now, it has not been necessary to use armed escorts, and since the port of Misrata is still open, we don’t see the need.”
Libyens svar att de kommer betrakta varje främmande soldat som på ett militärt uppdrag på libysk mark var betydligt mera förutsägbart. Den libyska politiken kommer att vara att låta humanitära hjälpsändningar att gå igenom utan hinder. Från Misurata har minst 2000 människor evakuerats och 1500 ton förnödenheter kommit fram.
Khaddafi samlar under tiden kraft för att fortsätta striden. Det vapenembargo som upprätthålls mot landet är sannolikt ineffektivt. Att man hittills inte har hittat en enda förbjuden vara under fartygsinspektioner i Medelhavet indikerar lika gärna att vapnen kommer en annan väg. Att föra krig i över en månad kräver ny ammunition och nya vapen över tiden. Det finns inget som tyder på att diktatorns ammunitionsförråd har tagit slut, trots intensiv artilleribeskjutning på sina håll. Däremot har NATO:s flyganfall tagit tull på de libyska förbandes stridsförmåga. Jag gjorde en överslagsräkning häromdagen och uppskattar att diktatorn förlorat kring ett par tusen soldater i döda hittills.
Om inte diktatorn dödas i en attack eller av de egna, så talar mycket för att vågskålen börjar väga över för Khaddafi. Hans förmåga att fylla på förråden med nya vapen och nya soldater tycks vida överstiga rebellernas mottagande av s.k non-lethal aid och ett femtiotal icke-stridande rådgivare. Det enda som kan väga emot är en kraftig upptrappning från omvärlden. Något som ter sig avlägset för närvarande.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
