Trycket ökar nu på Khaddafi sedan väst har eskalerat sin insats. Förutom insättandet av stridsUAV:er har också bekämpning utökats mot diktatorns ledningssystem. Bland annat genomfördes häromdagen en uppmärksammad attack mot Khaddafis kontor i Tripoli. Enligt enstaka uppgifter ska det ha varit norska F-16 som genomförde denna attack.
Storbritannien har luftat sina överväganden att beväpna rebellerna, vilket är svårmotiverat på grund av vapenembargot enligt UNSC resolution 1973. Italien har gjort en 180-graders sväng från tidigare hållning och ställer nu åtta flygplan till förfogande för attacker mot markmål. Den franske författaren och filosofen Bernard-Henri Levy säger sig ha samlat in namnunderskrifter från Libyens samtliga 61 stammar om deras stöd för demokrati och ett enat Libyen.
Samtidigt har läget förändrats i väster. De reguljära styrkorna har omgrupperat kring Misurata och till del ersatts av stammar. Trycket mot staden har lättat något och rebellerna uppges nu kontrollera hamnen och några kvarter i närheten. I bergen mot gränsen till Algeriet och Tunisien pågår också strider. Dessa kan i värsta fall spilla över till Algeriet, eftersom regimen där delar Khaddafis skepsis mot berberfolket som bor i dessa områden.
Andra aktörer har ökat sitt diplomatiska motstånd mot upptrappningar. Rysslands premiärminister Vladmir Putin ifrågasätter vad han kallar för försök att likvidera Khaddafi. Afrikanska Unionen fortsätter leta diplomatiska lösningar, nu senast genom möte i Addis Abeba.
Bakom kulisserna pågår nog den mest intensiva debatten i Washington. President Obama angrips från alla håll. Prominenta strateger som Richard N Haass menar att Libyen inte är ett vitalt säkerhetsintresse för USA. I mångt och mycket en grundinställning som verkar ha delats av Pentagons ledning. Men nu ökar intensiteten från de som anser att presidenten velat för mycket. Kunnige Anthony Cordesman menar att kriget riskerar att bli en fars och att det gäller att satsa på vinst.
Administrationen har inte helt lätt att svara på varför Libyen ska bombas medan inga åtgärder görs i Syrien. För presidenten gäller det att väga det kortsiktiga i behovet av upptrappning mot Libyen mot handlingsfriheten att tackla farliga situationer i Mellersta Östern som kan vara här nästa vecka. Det hela kompliceras av att presidenten har haft inrikespolitiska svårigheter under mandatperioden, varför utrikespolitiken är det område som kan erbjuda framgångar. Libyen idag mot kanske Iran i morgon? En försiktig bedömning är att presidenten väljer en liten upptrappning med ökad precision som främsta medel. Såväl Iran, Irak som Afghanistan kräver mera uppmärksamhet.
Det som presidentens kritiker verkar vara överens om är att Europa är hopplöst efter när det gäller militär styrka. Kritiken är inte nådig på sina håll. Med en gemensam säkerhetspolitik för EU som kapsejsat inför Libyen är nu frågan om hur NATO kommer ur detta krig. Alliansen lider av att den inte har en enkel övergripande och sammanhållande idé - Skydda väst mot Sovjet. Det är endast hälften av länderna som deltar i Libyen, och om inte de europeiska länderna bjuder till kan kontinenten missa inbjudan till nästa Tea Party. En ökad amerikansk isolering och tillfälliga koalitioner med fokus på Persiska viken och Asien är en riskabel utveckling för norra Europas del. Tänk om Sverige går med i NATO just när alliansen är i färd med att tappa sin relevans?
