I Abidjans utkanter kramar Ouattaras soldater sina vapen inför den avslutande stormningen av landets kommersiella centrum. Med stort stöd från omvärlden och med en ny FN-resolution i ryggen har styrkorna tagit övertagit delar av landet. Innan rebellarmén går in i staden väntar den in förstärkningar från andra delar av landet. Aggressiv spaning har de redan utfört för att utforska försvaret av staden.
I Abidjan som hyser mellan fyra till fem miljoner invånare råder redan ohyggliga förhållanden. Vattnet är avstängt i stora delar av staden och gatorna härskar fruktan. Frankrike har tagit över stadens stora flygplats och flugit in ytterligare 300 soldater för att förstärka sin nationella operation Licorne. Genom detta drag försöker landet säkra möjligheter till evakuering och förstärkningar. I staden finns också en stor del av den 9000 man starka FN-kontigenten för UNOCI, vars ursprungliga uppdrag för tillfället är överspelat.
Förra gången den bortröstade presidenten Gbagbo var illa ute 2004 lyckades denne mobilsera en stor del av stadens befolkning i våldsamma kravaller. Frågan är om han har kraft till detta ännu en gång. Rapporter talar om att stora delar av armén bytt sida. Arméchefen general Mangou flydde i förra veckan med sin familj till sydafrikanska ambassaden. Ambassaden har nu meddelat att den fruktade generalen gett sig av, men att de inte vet vart. Källor nära Gbagbo påstår att han återinträtt i tjänst. Kvar hos Gbagbo finns Presidentgardet om 2500 soldater och ungdomsgardet Young Patirots med den karismatiske Charles Ble Goude vid rodret.
Bilden av Ouattara har dock fläckats de senaste dagarna efter uppgifter om en massaker i staden Duekoue i västra Elfenbenskusten, sedan dennes styrkor tagit kontrollen där. Rapporter från FN, Internationella Rödakorskommittén och den katolska välgörenhetsorganisationen Caritas talar om mellan 300-1000 människor som skjutits eller hackats ihjäl med machetes under den dag som följde på övertagandet av staden. Jag har inte sett några intervjuer, där Ouattara tar avstånd för det inträffade. Det hela väcker frågor, precis som i Libyen, vem det är som stöds egentligen.
En som definitivt vet det är president Sarkozy, som vigde Alessandre Ouattara och dennes hustru, franska Dominique, i början av nittiotalet. Sarkozy var då borgmästare i en av förorterna till Paris. Gbagbo som med smeknamnet Cicero gick vid anrika Sorbonne kan vara förvissad om det nuvarande franska stödet för sin motståndare. Häri ligger hans enda chans för närvarande. Att piska upp nationalistiska stämningar mot fransmän och invandrad arbetskraft är sannolikt det sista halmstrået att gripa för den kringrände Gbagbo. Igårdagens statliga TV-sändningar varnade regimen för att Sarkozy förbereder ett folkmord likt det i Rwanda.
När den avgörande striden börjar kommer vi att få se en fransk evakueringsoperation av de cirka 12000 franska medborgare plus ett par tusen övriga européer som finns i landet. Gbagbo kommer sannolikt inte sätta in sina trupper mot denna, då det skulle innebära en kraftsplittring. Däremot kan han kanske mobilisera befolkningen att gå mot flygplatsen. Att känna sig tvungna att skjuta mot obeväpnande civila kan visa sig bli en överloppsgärning av utomstående krafter. På TV-bilderna igår sågs Gbagbo avslappnat skämta med sina rådgivare. Han vet att hans maktbas finns i staden, och att om det är någonstans han kan vinna så är det här. Nu är det viljan som avgör.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
DN
SvD
