Av överingenjör Helge Löfstedt, ledamot avdelning I
Annika Engblom skriver om Marinens personalförsörjning och vill bland annat att personalminskningarna inom marinen skall utgå. Motivet skulle vara att organisationen upplever sig hårt pressad. Det är säkerligen riktigt, men när jag jämför med grannländer så finner jag ändå att den svenska marinen har högre utgifter i förhållande till insatsorganisation än vad man har i omvärlden.
Jag vill också påminna om att hushållning med utgifter och effektivitet är anspråk som statsmakterna generellt ställer på offentliga sektorn. I en artikel i Kungliga Krigsveten skaps akademiens Handlingar och Tidskrift år 2010 nr 1 redovisar jag storheter och analyser i en
effektivitetsjämförelse med grannländerna Danmark och Finland. Här återges några utdrag ur denna artikel. För källor och förtydligande i övrigt hänvisas till denna artikel.
I nedanstående tabell redovisas en sammanställning av utgifter av uppgifter som kan utnyttjas för en bedömning av prestationer i förhållande till utgifter dvs produktivitet i förbandsverksamheten.
Några marina faktauppgifter från 2008 för Sverige, Danmark och Finland
................................................................SE..... DK..... FI
Utgifter förbandsverksamhet (milj €) 430.... 375.... 176
Antal "stridsfartyg" ................................11....... 22...... 10
"Stridstonnage"...................................9800..38800...4700
Utgifter materielanskaffning
marin materiel år 2000-2008
(milj €)............................................... 2500....1200......700
Med ”stridsfartyg ” menas ytstridsfartyg med sjömåls- och eller luftmålsmissiler samt ubåtar. I sammanhanget kan också noteras att svenska marinen har väsentligt större andel av min krigs- och stödfartyg än vad de danska och finska marinerna har, något som inte närmare utvecklas här.
De danska utgifterna för förbandsverksamhet bedöms vara något mindre än de svenska. Samtidigt är det tydligt att det danska beståndet av ”stridsfartyg” i drift är väsentlig större än det svenska både till antal och tonnage. Slutsatsen blir då att den danska verksamheten presterar väsentligt mera i förhållande till utgifterna än den svenska.
För den finska marinen är utgifterna mindre än hälften av de svenska. Även den finska verksamheten presterar således mera i för hållan de till utgifterna än den svenska.
Slutsatsen blir att volymen på de svenska förbandsutgifterna borde medge att flera fartyg hölls i drift i svenska flottan om man jämför med verksamheten i grannländerna. Alternativt att utgifterna för förbandsverksamhet borde minskas. När man nu söker åtgärder för att förbättra situationen inom marinen bör man söka efter åtgärder som förbättrar de relationer som här redovisas. Att minska personalen är då angeläget. Om det samtidigt är brist på yngre personal som kan bemanna fartyg måste personalstrukturen ses över, även om det är smärtsamt.
Anledningen till man hamnat i nuvarande situation kan till väsentlig del bero på att man sedan ett antal år varit inne i en ond spiral. Man har haft svårt att minska personalen i takt med att fartyg och tonnage i drift har minskat och hamnar då upprepade gånger i att löner förbrukar större delen av tillgängliga medel och allt mindre disponeras för verksamhetsberoende utgifter. Stor volym av personal blir på så sätt en kritisk faktor som begränsar möjlig verksamhet. Kanske är det snarare så att lönerna slukar så stor del av utgifterna för
förbandsverksamhet att det är brist på medel för övning och gångtimmar som är problemet.
Att nu öka personalramarna innebär att bädda för fortsättning av problemen. Att ropa på mera pengar, som fler av kommentarerna gör, biter inte om man inte har mycket goda argument. Man bör också beakta att i det nya personalsystemet erfarna anställda sjömän kan ersätta nuvarande yrkesbefäl i ett antal uppgifter.
Samtidigt finns det skäl att titta på materielanskaffningen och utnyttjande av materiel. Ett exempel är att Finland moderniserar fyra fartyg av Raumaklassen som är jämngamla med Göteborgsklassen. Med samma syn på modernitet som i Finland skulle de fyra
Göteborgskorvetterna (efter modernisering) kunna ingå i insatsorganisationen under åtskilliga år. Relationerna mellan utgifter och förbandsverksamhet skulle då närma sig grannländernas.
När man tittar på utgifterna för materialanskaffning under de närmaste åren bakåt i tiden blir det uppenbart att den svenska anskaffningen är mycket dyrbar i förhållande till vad som ingår i insatsorganisationen. Danmark och Finland har ökat sitt tonnage medan svenska marinen kraftigt har minskat. Detta trots av svenska marinen lagt mer än dubbelt så mycket på marin materielanskaffning som Danmark och tre gånger så mycket som Finland. (för närmare belysning se den tidigare nämnda artikeln). I Sverige har man således kraftigt minskat volymen av stridstonnage till förmån för teknologisk topp hos ett litet kvarvarande antal fartyg.
Frågan blir då varför detta förhållande har uppstått? Svaret är rimligen att man inom marinen, liksom inom stora delar av försvaret i övrigt, sedan decennier har vant sig vid att sätta prestandakrav som innebär tekniska utmaningar. Man har inte ägnat samma uppmärksamhet åt att få fram vilka kostnader som det innebär att realisera höga prestanda. Resultatet blir de prestanda- och kostandsspiraler som vi nu ser.
I anslutning till Försvarsmaktens nya materielstrategi försöker man komma till rätta med kostnadsspiralerna. Detta bland annat genom något som kan kallas iterativ kravanpassning. Jag tvivlar på att det räcker att göra detta i ett sent skede, vilket nu verkar vara fallet. Man måste redan från början ägna kostnadssidan väsentligt intensivare uppmärksamhet än vad som av tradition är fallet. Här kan tilläggas att jag efter en liten glimt vårvintern 2010 inte sett något som indikerar att ”iterativ kravanpassning” skulle bli allmänt förekommande.
I nummer 3 samma år i Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift anger jag några brister i försvarsmaktens kunnande i management som orsak till nuvarande tillstånd. Här återges de avslutande slutsatserna. Jag är således övertygad att bättre tillämpning av ekonomisk teori i ökande grad sedan ett antal decennier hade kunnat ge väsentliga fördelar när det gäller utnyttjande av de medel som tilldelats för svaret. Det som behövs är tillämpad ekonomisk forskning och utvärdering av militär materiel och organisation och som ger helhetsperspektiv på vad som förekommer internationellt utan ensidig fokusering på det bästa och dyraste. Forskningen bör också för enas med kontinuerlig utbildning av officerare och andra ledande tjänstemän inom området. Denna forskning bör då placeras vid Försvarshögskolan eller den fortsättning av denna som kan komma ut ur nuvarande för ändringsarbete.
Red anm - Helge Löfstedts artikel i KKrVA Handlingar och Tidskrift 1/2010 hittar du här och nr 3/2010 hittar du här.
