Iran och Irak är i modern tid varandras motsatser. Irak var under Saddam Hussein en sekulariserad stat med socialistiska och nationalistiska inslag, där sunnitiska araber styrde över shiamuslimerna som var i majoritet. Efter revolutionen i Iran 1979 styrdes det shiadominerade landet av ett prästerskap som praktiserade ett islamistiskt synsätt i ett land där perser är i majoritet. 1980 anföll Irak sina grannar, men Saddam Husseins kalkyl slog slint, och de bägge fienderna förödde varandra i ett fruktansvärt krig som tog slut först 1988 med c:a en miljon i döda. Parterna besköt varandras städer med raketer och robotar, Irak använde nervgas och bägge sidorna försökte sänka oljetankrar i Persiska viken.
När den USA-ledda koalitionen drog sig ur Irak 1991 efter första Gulfkriget, inledde Saddam Hussein en brutal upprensning bland landets fattiga, shiamuslimska majorietet. Uppskattningsvis 30000 människor mördades. En av de revolterande ledarna var storayatollahn Muhammad Sadiq Al-Sadr, som senare tros ha mördats av Saddams regim 1999.
Dennes son, Muqtada Al-Sadr spelade en stor roll under tiden från USA:s koalitionsinvasion av Irak 2003. Hans Mahdimilis (Jaish al-Mahdi) var det enda shiamuslimska motståndet mot USA, och det krävdes både truppförstärkningar, samarbete med sunnitiska miliser och stort politiskt tryck att få dessa ur spel. Det skedde under 2008, då en del av milisen avväpnades. Muqtada Al-Sadr hade dessförinnan gått i självvald exil i Iran, varifrån han nu återkommit.
Uppståndelsen har varit stor sen det blev känt att han överraskande stödde Malikis regeringsbildning. Igår höll han sitt första större tal i den heliga staden Najaf. Hans budskap var att regeringen skall få en chans att verka, att alla sidor ska besinna sig och arbeta tillsammans för landets framtid. Han utmålade USA, Storbritannien och Israel som gemensam fiende och sa att alla skulle ena sig så att alla amerikanska soldater lämnar landet före nyår.
Många bedömare fruktar att Al-Sadr nu hjälper Iran att få ett ökat inflytande i Irak. Jag är perosonligen lite skeptisk till det, eftersom jag uppfattar honom som shia, nationalistisk och USA-fientlig ungefär i den ordningen. Hans retorik har alltid varit nationalistisk och anti-utländsk. Den iranstödde Muhammed Bakir al-Hakim är dennes politiska rival i det shiamuslimska lägret, och han har flera gånger påtalat att storayatollahn Ali al-Sistani är av utländskt ursprung (Iran). Däremot har han och Iran ett gemensamt intresse av att USA och allierade lämnar Irak, och där kommer de att (sam)arbeta mot samma mål.
Den iranske utrikesministern Ali Akbar Salehi besökte ungefär samtidigt också Najaf, där han besökte bland annat al-Sistani och andra shialedare. Han uttalade att det var dags för utländska trupper att lämna landet, att Irak bör dra sig närmare sina grannar och att Iran är villigt att bygga upp och reformera den irakiska säkerhetssektorn. En sådan uppbyggnad skulle med största sannolikhet innebära en infiltration av den irakiska armén och polisen. Det är känt att iranska revolutionsgardets Al-Quds styrka stödjer shiamuslimska miliser som exempelvis Badrbrigaden. Det finns också uppgifter om att Hizbollah också är inblandade i träning av shiamiliser för Irak, vilket också är ett indirekt sätt för Iran att öka inflytandet. Genom detta verktyg skulle Iran få en bättre position att behärska åtminstone delar av Irak (de södra delarna, där shia är i mycket klar majoritet) om det skulle vara nödvändigt.
Iran har också ett inflytande i norra Irak, där kurderna har sin största andel av befolkningen. Inflytandet består i att försvåra för kurderna att förena sig i ett slags Storkurdistan. Med en stort kurdiskt område i nordvästra Iran motsätter sig Iran naturligtvis detta och det finns mycket som talar för att de inte har några problem att förena sig med turkar och irakier i den ambitionen.
Irans inflytande kommer gradvis att öka sitt inflytande i Irak, politiskt och religiöst i första hand. Iran är dock kraftigt pressade av väst både när det gäller sanktioner och närvaron av stridskrafter i Afghanistan och Irak liksom till havs. Mycket energi går därför åt till att hålla ihop landet och förena befolkningen i defensivt syfte mot en yttre fiende. Iran vill helst kontrollera Irak indirekt genom att ha shiamuslimskt styre som åtminstone är emot Irans motståndare. Irak har varit under sunnitisk kontroll sedan ottomanerna intog Bagdad 1533 och shiamuslimer styr inte ett arabland någon annanstans. Syrien räknas inte dit, eftersom alawiter förkastas som icke-islamska av både sunniter och shia. Libanon styrs inte formellt av Hizbollah.
Det finns dock en gräns för inflytandet när det kommer till den större bilden. Shiamuslimer utgör ungefär 10 % av världens muslimer, och det är därför mycket troligt att Saudi-Arabien och Pakistan kommer att öka sina ansträngningar för att motverka den trenden. Ett Irankontrollerat Irak skulle vara ett direkt hot mot Saudi-Arabien i första hand, medan Jordanien och de flesta Gulfstaterna skulle få det svårt att undvika det iranska kretsloppet. Saudi-Arabien kan hämta kraft ur den wahhabistiska rörelsen som uppstod i Saudi-Arabien på 1700-talet. Den har shiamuslimerna som en ärkefiende. 1801 ödelade wahhabister den heliga staden Karbala i Irak och i modern tid har wahhabitiska ulamer gett ut fatwor som deklarerar att shia är rafidis - de som avvisar den islamska sanningen. Militanta sunnitiska rörelser som Al-Qaida har inget till övers för shiamuslimer och i förlängningen inte Iran heller, även om Iran nyligen har släppt det Al-Qaidafolk som suttit i husarrest i landet.
Om väst ska undvika att se Mellanöstern störta ned i kaos gäller det noggrannt balansera dessa olika fientliga krafter, så att ingen av dem kan få övertaget. Det betyder i fallet Iran/Irak att acceptera ett shiastyre (demokratiskt vald) i Irak så länge som det inte går Irans ärenden eller utrensningar av sunniter, vilket skulle kunna destabilisera hela regionen. Den historiskt välorganiserade sunnitiska delen av den irakiska befolkningen kommer inte falla undan, och någon iransk provins blir inte Irak den här gången heller.
