Försvarsministern skriver idag på DN Debatt om ett svenskt-tyskt initiativ för att effektivisera försvarsproduktionen inom EU. Utgående från den ekonomiska krisens påverkan argumenterar försvarsministern för att Europas länder måste samarbeta. Det kan handla om att ha kostsamma resurser i gemensamma pooler och genomföra samarbeten om exempelvis grundläggande flygförarutbildning.
Alla åtgärder som effektiviserar utan att riskera långsiktig försvarsförmåga är bra. Försvarsministern pekar bland annat på exempel med att dela utvecklingskostnader för större utvecklingsprojekt, vilket är klart eftersträvansvärt.
Försvarsministern tar avstamp i nuet när det gäller omvärldens försvarsekonomier med exemplet att det är Sverige, Finland och Estland som har oförändrade eller svagt ökade anslag. Det är korrekt (om vi undantar inflation), men tittar vi ett decennie bakåt ser vi också att Finlands anslag vid millenieskiftet var 37% av det svenska anslaget, medan det nu är 61% (SIPRI - konstant 2008 US dollar). Norge har under samma tid gått från 68% av det svenska anslaget till samma anslag enligt samma beräkning.
Det mest intressanta i artikeln var meningen: "Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av Nato, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där." Det senaste året har debatten tagit fart om vad vår solidaritetsförklaring och EU:s solidaritetsklasul innebär. Ett av de omstridda områdena har varit på vilket sätt vi ska kunna ge och ta emot militär hjälp. Försvarsministern talar här om vad vår politik inte innebär, vilket är klargörande. Ingen annan än vi själva garanterar vårt territorium, och de baltiska staterna har sin garanti hos NATO.
Det utesluter inte krishantering eller hjälp med materiel och underrättelser åt de bägge hållen, men det finns inga garantier om detta heller. Frågan blir också vad tolkningen blir när det gäller svensk militär hjälp till Finland, ett fenomen vi har varit amvibalenta inför tidigare i historien. Finland verkar dock inte ha någon annan än sig själv att lita på när det gäller sitt eget territoriella försvar när den ena grannen rustar ned och den andra rustar upp. Värdet av solidaritetsklasulen och solidaritetsförklaringen förblir i huvudsak oklart.
Läget i närområdet är inte akut, så vi har tid för en ordentlig debatt för att fatta kloka och långsiktiga beslut. Det är inte fel att svara för sin egen säkerhet, men självständighet och förmåga till krishantering måste också finansieras för att vara trovärdig.
DN Debatt Mike Winnerstig om NATO-medlemskap och säkerhetspolitik
Se även: Sveriges strategiska ekvationer
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
