Det var ett tag sedan vi besökte Afghanistan. Skeendena i Mellanöstern och Nordafrika har stått i centrum under det senaste året. De försämrade amerikanska relationerna med Pakistan har varit det som fått mest uppmärksamhet under samma tid. I det svenska området i norra Afghanistan var det ganska lugnt under 2011. Den ökning av motstånd som kunde noteras under 2009 och 2010 har hejdats och rullats tillbaka, mest tack vare amerikanska specialoperationer tillsammans med afghanska förband. Dessa har i stort sett opererat varje natt under förra året och i synnerhet gått hårt åt Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) och dess samarbetspartners.
Den senaste veckan har skeendet i landet tagit fart efter att några strategiska korpraler vid ett amerikanskt förband tagit sig för att bränna exemplar av Koranen. Afghanistan har därefter skakats av upplopp i alla delar av landet och en afghansk underrättelseofficer har kallblodigt mördat två amerikanska officerare inne på det afghanska inrikesdepartementet. Mördaren har identifierats som Abdul Saboor från Salaangdalen, vilket indikerar ett tajikiskt påbrå. Tajikerna är den dominerande folkgruppen i de afghanska säkerhetsstyrkorna och är generellt att betrakta som anti-talibaner. Att en av dessa mördat amerikanska officerare är ett mått på upprördheten för handlingar som Koranbränningar, men också natträder eller andra åtgärder som tar heder av afghanen.
Det politiska läget i landet är sakta på väg att svänga över i motstånd mot de internationella styrkorna, främst representerade av de amerikanska. Greppet att inleda egna förhandlingar med talibanerna utan att inkludera Karzairegimen har sannolikt varit kontraproduktivt. I synnerhet som USA samtidigt har förhandlat med samma regim om strategiska avtal länderna emellan, vilket får regimen att se dubbelt svag ut. Den anklagas för att vara irrelevant (talibanförhandlingarna) och förrädare (baser efter 2014). I den yttre manövern bidrar också de försämrade relationerna med Pakistan att underblåsa misstänksamheten mot USA i regionen.
Militärt sett är fortfarande ISAF, USA och de afghanska styrkorna överlägsna de olika motståndsgrupperingarna. Det är dock ett läge som inte varar för evigt i takt med att de internationella styrkorna sakta börjar dra sig ur. Det finns också ett okänt element av infiltration i de afghanska säkerhetsstyrkorna. Mycket talar för att det är större än vad vi hoppas, och att det kommer att bli ett problem när omvärlden drar sig ur.
Ju lägre professionalitet, ju högre risk för infiltration. Det är därför jag varit så skeptisk till projekt som Afghan Local Police och Critical Infrastructure Protection. På ytan ser dessa projekt bra ut, men innehåller i realiteten risk för infiltration och bristande kontroll över vad dessa enheter gör. Resultatet verkar vara blandat. Det finns områden, där det fungerar relativt väl, och det finns områden där det upprättats egna kungadömen som lever med en egen rättskipning.
Reintegrationsprogrammen uppvisar också blandade resultat. Det är de program, där motståndsmän kan lämna in sina vapen och motta något slags kontantstöd för att komma in i värmen igen. Ibland får de till och med behålla sina vapen, och inte sällan rör det sig om vanliga människor som ser en chans att få pengar genom att uppträda som motståndsman. I andra fall är det fråga om enheter som känner sig så jagade och frusna att de helt enkelt söker skydd för en tid genom programmet. The Telegraph hade för två veckor sedan en intressant artikel, där det förekommer uppgifter om att 200 av de 600 som gick in i programmet i Sar-e-Pulprovinsen har blivit avstängda sedan det visat sig att de bara låtsats. I Helmand har 7 miljoner £ satsas, vilket inneburit 19 personer i programmet.
De ekonomiska utsikterna för Afganistan är bleka. Visserligen kan det finnas lite råvaror i form av olja, gas och mineraler som landet kan dra nytta av för sin ekonomiska utveckling. De nya säkerhetsstyrkorna som byggs upp är emellertid så stora att bara vidmakthålla det av dessa uppgår till nästan hälften av den afghanska BNP. Från 2015 och framåt är uppskattningen att Afghanistan behöver ungefär 10 miljarder dollar för att kunna betala för dessa. Om omvärlden inte ställer upp med dessa pengar, så kommer de uppbyggda styrkorna att korrumperas eller raseras. I så fall kommer förmågan att stå emot talibanerna miltärt att ytterligare försvagas.
2012 kommer bli avgörande för utgången av konflikten. Orkar afghaner och omvärlden att upprätthålla trycket på motståndsgrupperingarna som i många områden försvagades under 2011 eller orkar dessa grupperingar hålla ut ett år till innan omvärlden börjar lämna Afghanistan militärt i stor utsträckning? De historiska erfarenheterna talar emot oss, och vi vet att när det väl börjar vända så kan det gå snabbt. Då kan även en utdragning bli obehaglig.
