Av David Bergman, officer vid Ledningsregementet
Många verkar idag leva i en villfarelse att begreppet ”interoperatbilitet” betyder att vi måste göra allt precis som alla andra och prata deras språk. Kommer en bataljons framgång i en internationell operation bero på graden av svengelska termer som de nyttjar inom sitt förband eller kommer det att bero på deras samlade nivå av professionalism, den samträning de genomfört och dess chefs förmåga att samordna verksamheten med en lika professionell bataljon från en annan nation?
Svenska soldater i internationella miljöer är inte någon ny företeelse. Trots detta har under de senaste åren begrepp som ”interoperabilitet” och ”NATO-standard” använts mer och mer frekvent. Att vi ständigt bör utveckla våra metoder för att bättre kunna lösa uppgifter tillsammans med förband från andra länder råder det ingen tvekan om. Dock finns allvarliga risker om vår iver att anpassa oss går för långt.
En viktig förutsättning för god verkan i en militär organisation har alltid varit att använda en gemensam nomenklatur i syfte att skapa en gemensam bild, att förstå högre chefs vilja och tydligt förmedla denna nedåt till underställda. Det kan handla om hur vi eldreglerar, om de mallar vi använder för rapportering eller vilken gemensam betydelse vi lägger i olika kommandon. I pressade situationer är det avgörande att kommunikation och ordertermer är entydiga och ges med precision. Under eldgivning skiljer vi till exempel på bekämpad och nedkämpad och i spaningsrapporter är stridsvagn och stridsfordon två helt skilda saker.
Det ökade internationella samarbetet gör att främst chefer, men även soldater, förväntas kommunicera med befattningshavare från andra länder. Precis som i svenska finns samma problem med andra språk. Att i en ordergivning inför ett anfall blanda ihop seize och secure eller i en underrättelserapport ersätta covert med clandestine kan få lika stora konsekvenser som sammanblandningen av svenska termer.
Det finns självklart ett behov att kunna verka på andra språk än svenska. En stabsofficer som arbetar i en fransk stab förväntas rimligen kunna franska och om ett svenskt kompani får en amerikansk flygstridsledare tillförd uppskattar säkerligen denne om personalen ger honom order på engelska och inte svenska.
Språklagen anger uttryckligen att svenska myndigheter har ett särskilt ansvar att svensk terminologi används inom respektive fackområde. Den juridiska staben vid högkvarteret har i en juridisk orientering tydligt utvecklat vad detta betyder för militära förband; att ickesvensk terminologi skall undvikas och inte får användas slentrianmässigt nationellt. Om det inom något område saknas bra svenska uttryck har myndigheten ett särskilt ansvar att skapa användbara svenska begrepp.
Sammanfattningsvis är det ganska enkelt. I Sverige, inom svenska förband och mellan svenskar används svenska. I kontakten med utländska förband, eller där annat arbetsspråk fastställts, används andra språk. Så här långt stämmer både lagen och logiken.
Under de senaste åren har flera funktionsområden börjat använda en mer och mer svengelsk terminologi. Vi lånar och nyttjar frikostigt utländska termer, ibland utan vare sig översättning eller definition.
För att belysa detta skall vi ta ett exempel som berör oss alla; de aktuella ”svengelska” rutinerna för signalering där signaleringsprocedurer sker på engelska och meddelandet framförs på svenska, enligt exemplet nedan.
"Bravo Quebec – This is – Quebec Juliett. Framryck till UPK Two Niner. End of message, Over."
Med 12 engelska och 3 svenska ord/termer är detta vad som för närvarande skulle benämnas som svensk signalering. Som varje soldat vet är disciplinen på radionätet ett måste och att i strid uttrycka sig tydligt och med precision är helt avgörande. Problemet med att blanda språk är att det ökar riskerna. Koncentrationen som krävs av en individ att tala eller lyssna på två språk, jämfört med ett, ökar exponentiellt liksom risken för missförstånd. Detta blir särskilt uppenbart i pressade lägen när förmågan till koncentration redan är kraftigt nedsatt. Det naturligaste är att använda svensk signalering inom svenska förband, engelsk signalering mot utländska enheter - men att blanda är fullständigt befängt.
MIST, BATLS, METHANE, LC-ABCDE, CUF/TFC. Denna alfabetssoppa kommer från sjukvårdstjänsten och representerar engelska förkortningar för olika tillvägagångssätt och procedurer som varje enskild soldat förväntas använda. Även i den lugna miljön på mitt kontor får jag som internationellt erfaren plutonchef tänka till för att kunna svara på vad varje bokstav betyder. Det bör även nämnas att bokstäverna blir fler och fler för varje gång jag sätter mig i skolbänken för att repetera upp min sjukvårdsutbildning. Allt detta föder två relevanta frågor.
För det första; om vi som rutinerade och erfarna chefer har svårigheter med dessa minnesregler, kan vi då förvänta oss att en färsk rekryt skall kunna memorera och omsätta dem i praktiken? För det andra; det finns väldigt många oerhört duktiga kollegor inom sjukvårdstjänsten vars kunnighet jag högaktar, likaså vikten av det område de representerar. Fanns det verkligen ingen högre företrädare för sjukvårdstjänsten som kunde omsätta dessa till begriplig svenska innan de fastställdes för nyttjande i sjukvårdsutbildningen?
Att ständigt utveckla och i viss mån anpassa sitt eget förhållningssätt för att bättre kunna samarbeta med utländska enheter är en sak. Att utan kritisk granskning eller ens översättning anta ett annat lands termer och doktriner är inte bara en latmanslösning, det är även rent oansvarigt då vi frångår de beprövade metoder som redan finns. Det viktigaste är att det dessutom kan leda till både nedsatt verkan och onödig fara!
