Situationen i och kring Libyen förvärras för varje vecka. I fredags vädjade FN:s mission i Libyen om skydd och skyndsam utredning av dödandet av sju svarta människor, varav tre barn och två kvinnor, i Tripoli i veckan. Läkare utan gränser har slutat ge vård i Misrata sedan dess personal insett att de fått ägna sig åt att lappa ihop tortyroffer mellan sessioner, för att dessa skulle kunna utså ytterligare tortyr. Det är knappt att det går att föreställa sig det valet för en läkare.
Human Rights Watch katastrofchef Peter Bouckaert menade nyligen att om antalet som dödas i förvar hade varit lika stort någon annanstans bland de arabiska diktaturerna, så hade det blivit ett ramaskri. Bara i Misrata uppskattar HRW att antalet miliser är cirka 250 stycken. De tidigare utkasten till kvinnorepresentation i beslutande församlingar har försvunnit i den slutliga utgåvan av vallagen. Det är inte längre tal om att det nationella övergångsrådet har makten i Libyen längre, det är gatans lag som gäller. "Where are you?" står det nu sprayat över några av karikatyrteckningarna som finns av Khaddafi i Tripoli.
Kring Libyen får grannländerna också känna av konsekvenserna av det libyska inbördeskriget. I Niger hetsar Saadi Khaddafi till uppror i Libyen via intervjuer och telefonkontakter med olika ledare. Saadi Khaddafi är kanske mest känd för att ha varit en hygglig fotbollsspelare innan han blev befälhavare för de libyska specialstyrkorna. Med brodern Saif al-Islam i husarrest hos Zintanrebellerna är det nu Saadi som viftar faderns gröna flagga.
I Mali har händelseutvecklingen gått längre sedan tungt beväpnade tuareger kommit tillbaka från Libyen, där de stred på Khaddafisidan. De har genast satt igång ett nytt uppror mot centralregeringen. Den här gången har man däremot både bättre beväpning och stridserfarenhet, vilket innebär att man blir farligare för den sittande regeringen. Flödet av vapen får både direkta följder som i Mali, men också indirekta som när det gäller de försvunna luftvärnsrobotarna. I veckan tvingades amerikanska tjänstemän medge att de inte lyckats säkra särskilt många av dem som försvann i samband med störtandet av den libyska diktatorn. En vid näsan dragen omvärld får sätta sitt hopp till att dessa inte i alltför stor omfattning nått olika terroristgrupper. Då är risken nämligen stor att vi kan få se framväxandet av andra slags flygförbudszoner när det gäller civil flygtrafik.
Det är bra att ha med sig erfarenheterna från Libyen när det gäller framtiden i Syrien, även om det finns stora skillnader. Fredagens stora bombdåd i den stora handelsstaden Aleppo, där 28 personer dödades av bilbomber, belyser komplexiteten och våldspiralernas otäcka spridningar. I fredags rapporterade McClatchy News att amerikanska underrättelseföreträdare misstänker att Al Qaida i Irak ligger bakom dessa dåd. Enligt tidningens källor har självaste Ayman al Zawahiri godkänt att AQI fått operera i Syrien. Ett par av källorna uppger att de försöker ta tillfället i akt. Jag bedömer att det är mera övervägt i så fall. Med en ganska aggressiv shiitisk inrikespolitik i Irak söker de hårt pressade sunnitiska AQI helt enkelt att utvidga stridsrummet. Enligt den biträdande irakiske inrikesministern, Adnan al-Assadi, beger sig nu irakiska jihadister över från främst Mosulområdet till Syrien för att ansluta sig till motsåndet mot Assad. I västra Irak och delar av Syrien har de en potentiell rekryteringsbas. Denna kan de rekrytera från om de lyckas portättera sig som förkämpar mot alawiternas förtryck i Syrien.
Det är lätt att se att en utveckling med Al Qaida i Syrien kommer att bli ett problem för väst när det gäller den politiska linjen. Det är inte helt enkelt att förklara varför väst ska befinna sig på samma sida som AQ, som i ett decennium utmålats som västvärldens fiende nummer ett. Intressant nog kom det förra veckan rapporter om att Syrien släppt Abu Musab al-Suri ur fängelse. Al-Suri misstänks vara hjärnan bakom de fruktansvärda dåden i London 2005. Om det är sant att han släppts är signalen tydlig från den syriska regimen. Be careful for what you wish for.
I libanesiska staden Tripoli har andra sunnitiska extrema grupperingar tagit till vapen för att bege sig till Syrien, vilket innebar mindre gatustrider igår. Libanon som påverkas starkt av vad som händer i Syrien har antagligen en möjlighet att frigöra sig från det syriska inflytandet i landet eller att dras in i hetluften vid regimens fall. Mycket av det beror på hur Hizbollah agerar. Kommer organisationen att slå till mot Israel i en strategisk diversion för Assad? Kommer en vacklande syrisk regim att föra över tyngre robotar och till och med C-stridsmedel till Hizbollah, vilket med stor säkerhet skulle innebära ett israeliskt militärt ingripande? Frågor och svar som aldrig verkar ta slut. Det kan vara värt att påminna sig att det pågick ett inbördeskrig i nästan 30 år i Libanon när vi värderar Syrien.
Bashar al-Assad vann nyss rond 2 i det syriska inbördeskriget. En brutal repression som stegrats för att nu innehålla både artilleri - och stridsvagnsbeskjutningar mot stadsdelar i staden Homs. Blockeringen av omvärlden, nu senast efter omröstningen i FN:s säkerhetsråd, kommer innebära att denna fördubblar sina offensiva ansträngningar, vilket kommer förstärka konflikten. Ambassadörer kallas hem, vapensmuggling ökar, närsomhelst blir det Syriska nationella rådet (SNC) erkänt av Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) som Syriens legitima regering. En sammanslutning stater som inte skulle tveka att använda samma metoder som Assad om de själva utsattes för revolter, se bara på Bahrain.
Måtte inte den arabiska våren bli en stor majbrasa.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
