Att vara barn i staden Homs

M-240




Det måste vara särskilt fruktansvärt att vara barn i staden Homs dessa dagar. Human Rights Watch rapporterade igår kväll att den syriska armén skjuter med 240 mm granatkastare mot Baba Amr-distriktet. Det borde i så fall röra sig om gamla sovjetiska M-240 som Syrien enligt SIPRI databas för vapenhandel köpte 8 exemplar av 1981 (Strax före Hamamassakern februari 1982). Andra uppgifter gör gällande att det rör sig om 240 mm bandgående granatkastare 2S4 "Tulpan". Jag hade igår kväll kontakt med Christian Science Monitors reporter Dan Murphy som angav att uppgifterna kommer från de granatfragment som hittats i raserade hus. Även om det fram till 2010 inte finns några uppgifter om någon syrisk import av dessa pjäser kan man inte utesluta smuggling eller senare affärer. För barnen i Homs är skillnaden oviktig. Det är i grunden samma pjäs.

Denna mastodontpjäs har ett eldrör med över fem meters längd för att skjuta iväg granater på över 130 kg. Sprängvikten är 32-34 kg TNT, vilket innebär att ett par granater förstör ett ordinärt trevåningshus. Det finns antagligen möjlighet att skjuta särskilda inträningsbrisader, vilket innebär att granaten först genom sin blotta energi och hårt anslagsrör penetrerar ett betongtak och sedan efter en viss tid briserar. Har barnen i Homs tur, så förfogar den syriska armén över laserpekaren Smelchak, vilket innebär att eldledare kan belysa rebellposteringar för högre träffsannolikhet när granaten kan korrigeras i slutfasen av sin bana.

Efter att ha överöst staden med artilleri- och granatkastareld under ett par veckor kommer nu uppgifter att regimen har ställt upp stridsvagnsförband i ett utgångsläge för anfall utanför staden. Inuti den belägrade staden är situationen svår. Maten börjar ta slut i takt med att regimen omringat Homs och de ständiga beskjutningarna är på sikt nedbrytande psykologiskt, i synnerhet av tunga granatkastare. Allt är upplagt för stormning, bedömt om några dagar.

Om motståndet i Homs besegras, så har Assad vunnit en delseger. Men koncentrationen av de bättre förbanden kring de större städerna öppnar möjligheter för rebellerna att öppna nya blottor. De som ligger närmast till hands är för det första områden i norra Syrien. Turkiet är den viktigaste grannen i det här skeendet. Landet har starka intressen av att driva igenom sin vilja gentemot Syrien för att öka sitt inflytande där och i regionen. Genom att slåss i gränstrakterna mot Turkiet skulle den Fria Syriska Armén öka sannolikheten för att omvärlden till slut ingrepp, i ett första steg från luften förutom med humanitär hjälp.

Det andra området är gränstrakterna till Irak, där sunnitiska stammar och klaner redan i realiteten behärskar områden på ömse sidor gränsen. Våldet i Irak har märkbart gått ned sedan jihadister från de centrala och norra delarna av landet har strömmat in i Syrien för att befria, och komplicera, Syrien. Ett tredje område är väster om Homs som gränsar till Libanon. I norra delarna av Libanon är stödet för Assads fiender stort, medan landets centralregering stöder Assad.


Det är hotet om Al Qaida-associerade grupperingar som fått USA att avstå från maningar och aktioner från att beväpna Assads motståndare. En hållning som de senaste dygnen ser ut att mjuka något, men då är formuleringarna att man förstår om Arabförbundet känner sig tvungna att vidta sådana åtgärder. Iran däremot känner inga begränsningar. I helgen blev det stor uppmärksamhet när en iransk fregatt och ett underhållsfartyg seglade igenom Suezkanalen och lade till i Tartous. Det var andra gången sedan revolutionen 1979 som iranska örlogsfartyg seglat igenom kanalen som kontrolleras av Egypten. Intressant nog gick Pentagon ut med ett meddelande att fartgen aldrig lade till i Tartous, så dessa uppgifter får därför anses vara obekräftade.

Andra som inte heller känner några begränsningar är Ryssland, vars vapenförsäljning till Syrien ökade 58 % under förra året enligt uppgifter igår. Ryssland avstår också liksom Kina från att komma till Tunis, där "Friends of Syria" träffas på fredag. Sverige representeras av vår utrikesminister. Vad mötet kommer fram till är svårt att veta på förhand, antagligen någon form av humanitär insats. Det finns en fara att tillfälliga organ utanför FN går alltför långt i beslutsfattning. Även om det känns frusterande med situationen i Syrien, så ligger det i Sveriges intresse som småstat att respekten för FN upprätthålls så långt som möjligt. Syriens vänner kan dock luta sig mot ett starkt moraliskt mandat från FN:s generalförsamling, där alla utom tolv stater röstade för den icke-bindande resolutionen.


Att regimen i Syrien överlever är ett starkt intresse för Iran. Frågan är om det var det som den ställföreträdande chefen för Irans väpnade styrkor, general Mohammed Hajezi, hade i åtanke när han igår uttryckte att Iran inte kommer vänta på att dess fiender riskerar iranska intressen. Landet kommer i så fall att agera först, utan att vänta på fienden var budskapet. Detta hot om en preventiv attack passar in i spelet om legitimiteten som jag diskuterade i inlägget I dödens triangel.

Tillsammans med beskedet om den avbrutna IAEA-inspektionen i Iran när inspektörerna vägrades tillträde till anläggningen i Parchin, så betyder det att anten är dubblad igen som de säger i poker.



Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet