Syrien - Stabilitet före kaos

Syrien blir april månads fokusområde. Jag gjorde häromdagen ett inlägg som får tjäna som en halv introduktion till landets situation.

Det inlägget skrevs inför president Assad's tal i parlamentet. I detta valde han att trotsa omvärldens förhoppningar och gick i en mer konfrontativ anda. Han beskyllde i stort sett alla för att konspirera mot Syrien. Det var amerikaner, israeler, satellitkanaler, snart sagt alla som ville landet illa. Vid flera tillfällen blev han avbruten av skanderande parlamentsledamöter som lät som ett väckelsemöte till stöd för ledaren.

Omedelbart efter talet utbröt oroligheter i hamnstaden Latakia, där uppemot 25 människor sköts ihjäl av säkerhetsstyrkor. Jag har följt inlägg på forum, där både exil-syrier och människor i landet skriver. Skillnaden är ganska stor, där de förra säger att presidenten är slut, medan många (mobiliserade?) syrier anser att han äntligen visade att är en stark ledare som Syrien behöver.

Enligt Al-Jazeera's reportrar är staden Dera'a i södra delarna av landet hermetiskt tillsluten av armén. Staden med en relativt stor drusisk befolkning har varit föremål för de hittills starkaste sammanstötningarna mellan regimen och folket. Det är lite anmärkningsvärt, eftersom Assad har en allians med kristna och druser för att hålla sunniterna stången. Rapporteringen från landet är sporadisk och två reportrar från Reuters saknas sedan de försvunnit i landet vid två olika tillfällen.

Revolten i Syrien har i stort samma bakgrund som övriga revolter. Stor arbetslöshet, varav många unga. Repressiv regim och höjda priser för livsmedel och bränsle. Syrien försökte tidigt införa subventioner för att förebygga kravaller, men med den korruption som finns så har det slagit fel. För att få intyg om subventioner måste man muta sig fram, och när intygen är klara har priserna redan stigit mer än subventionen. Dessutom har Syrien stor vattenbrist likt Jemen. Det är dels en konsekvens av att Israel är i besittning av Golanhöjderna, och dels av de turkiska dammarna som byggts vid Eufrat. Särskilt i Dera'aområdet är vattenbristen akut sen människor de senaste åren har förvärrat problemen genom att gräva brunnar oreglerat.

Syrien har dock en mer destabiliserande potential än många andra länder. Det finns stor risk för att ett Syrien i kaos sprider sig till Libanon och påverkar Israel. Detta gör att många i omvärlden tyst hoppas på stabilitet.

USA har redan på förhand uteslutit en militär intervention i Syrien, men administrationen får motstånd från kongressen som har en betydligt tuffare linje mot både Syrien och Iran än vad presidenten har. Genom en förhandlingslinje har administrationen försökt bana väg för att få Syrien och Israel att förhandla om ett fredsavtal.

Israel är inte heller intresserat av någon kaos i Syrien, där det ur deras perspektiv i värsta fall skulle kunna installeras en islamistisk republik, om Assadfamiljen faller. Det gör att det kan uppstå trevare för förhandlingar länderna emellan för någon form av avtal, där Syrien får Golanhöjderna bland annat. Ett sådant avtal skulle stärka Assad's interna ställning och Israel skulle få en syrisk regim som man tycker är förutsägbar i sitt agerande. Ett avtal, där Israel skulle släppa Golanhöjderna skulle säkert innehålla en mängd olika övervakningsmekanismer och förberedda motåtgärder om Syrien i framtiden skulle få för sig att utnyttja dessa för ett anfall mot Israel.

Turkiet vill också ha stabilitet i Syrien, eftersom de bägge länderna med gemensamt informationsutbyte sedan drygt tio år tillbaka hanterar deras respektive kurdiska minioriteter. Så sent som i morse dödades sju kurdiska krigare sedan de passerat gränsen mot Turkiet. Turkiska företag expanderar också kraftigt i Syrien, så det finns flera anledningar för landet att bidra till ordning i Syrien.

Även om president Assad hade någon formulering om att tillsätta en utredning för att se över undantagstillståndet som funnits sedan 1963, så finns det få protesterande som hyser någon tilltro till hans reformvilja. Fredagen den 1 april är utropad till Martyrernas dag och fredagsbönen är slut närsomhelst. I kväll vet vi mer om vilket håll utvecklingen går åt. Våldsam konfrontation är just nu tyvärr det troligaste alternativet. Det verkar bara vara en inre kollaps i familjen och dess närmare rådgivare som skulle kunna förhindra detta för tillfället.


För ett bredare perspektiv på händelserna - läs gärna inlägget Håll ögonen på (p)riset från 16/1 i år.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

DN
SvD

Små steg mot konflikt Nagorno-Karabach

Utvecklingen i arabvärlden i kombination med få nyheter har gjort att jag tappade fokus på månadens fokusområde. Likväl fortsatte området med små steg sin väg mot en ny konflikt.

Den sjunde mars gjorde den amerikanska ambassaden ett sällsynt uttalande, då den uttryckte sin oro för en ungdomsaktivist, Bakhtiyar Hajiyev, som arresterades några dagar före för att ha undvikit sin värnpliktstjänstgöring. Flera bedömare menar att Azerbaijan är det land i det forna Sovjetunionen som ligger närmast till för en revolt likt den i arabvärlden.

Den åttonde mars dödades en azerisk pojke i närheten av Nagorno-Karabach av en armenisk prickskytt enligt azeriska myndigheter. En händelse som armenska avfärdade i två olika versioner. Dels hade det inte hänt eller så var det azererna själva som dödade pojken, enligt dem. Företrädare för OSSE:s kontaktgrupp uppmanade Armenien att flytta sina prickskyttar från området, vilket Armenien avfärdade.

Den förre presidenten, Levon Ter-Petrosian, i Armenien lyckades den sjuttonde mars samla mer än 10000 protesterande i huvudstaden Jerevan. Protesterna som handlade om frigivandet av politiska fångar och nyval gick lugnt till.

I förra veckan markerade Azerbaijan kraftigt mot planerna på att öppna flygplatsen i Khankendi i Nagorno-Karabach under maj månad. Talesmän för regimen har vid flera tillfällen varnat för att det är olagligt och att flygplan till och med kan skjutas ned, eftersom regionens luftrum är stängt. Azerbaijan säger sig ha varnat International Civil Aviation Organisation för detta och bett dem vidareförmedla budskapet för att förebygga incidenter.

Enligt armenska tidningar är president Alijev i Azerbaijan på väg att avsätta sin försvarsminister Safar Abijev. Enligt dessa har presidentens säkerhetsrådgivare, Vahid Alijev, personligen genomfört en inspektion av försvaret, och rapporten förväntas leda till att denne själv tar ledningen över ministeriet. Det är en klar möjlighet att familjen Alijev tycker att den nuvarande ministern är för mjuk mot Armenien och att man därför vill konsolidera greppet om denna sektor.

Azeriska myndigheter uppgav idag också att Armenien igår öppnade eld på icke mindre än sex olika avsnitt längs stilleståndslinjen mellan länderna. Idag råkar också vara den nationella helgdagen för minnet av folkmordet på azererna 1918 - 1920 som utfördes av armenier. Enligt den historiekommission som finns tillsatt, så har den funnit nya uppgifter om dessa händelser.

Folkmordsminnen, dödade barn, varningar om nedskjutning av plan samt ständiga beskjutningar parterna emellan. Kort sagt, små steg mot en ny konflikt.

Flottan till Medelhavet i höst?

Så har den svenska politiska nivån kommit överens om en väpnad styrka till Libyen. Ryggraden i denna blir EAW med 8 Gripen. Ett högkvalitativt bidrag som kommer göra väl ifrån sig. Statsministern talade om bred samling och krigsinsats, vilket visar att han tar insatsen på största allvar. Insatsreglerna blev de som F&S argumenterat för. [Edit/Förtydligande] Planen ska naturligtvis öppna eld i självförsvar, även för att skydda annan [Slut Edit]. Det är för stor osäkerhet om vem vi stödjer och om rebellerna skulle anfalla exempelvis Sirte, så skulle vi bli tvungna att stoppa dem. Om vi menar allvar med att skydda civilbefolkningen vill säga. Det är bra att vi gör något, och att tabut med flygstridskrafter är brutet.

Nu är dock frågan hur långt solidariteten med Libyens folk sträcker sig. Om inbördeskriget fortfarande pågår vid midsommar, åker vi hem då? När Sverige engagerar sig i en sådan här insats tar vi på oss ett ansvar för Libyen. Det gäller alltså att redan nu tänka igenom vad vi skulle kunna fortsätta med i höst. Mycket talar också för att arabvåren går över i en arabhöst också.

Jag vill därför slå ett slag för flottans beredskapsförband. I R90 har vi en minröjningsdivision med två minröjningsfartyg och ett stödfartyg som skulle kunna användas för minröjningsoperationer i humanitära insatser. Vi har också en ubåt med stödenhet som kan användas för upprätthållande av ett vapenembargo.

Två av fördelarna med sjöstridskrafter är dessas uthållighet och handlingsfrihet som kommer av havens frihet. Det innebär ingen signal på samma sätt som att flyga ned flygunderhåll till Kreta för att förbereda en insats. Det är detta som gjort att regeringen varit lite försiktigt innan den bestämt sig för att bidra med en väpnad styrka. Fartyg kan däremot segla fritt omkring utan att landet binder upp sig på samma sätt.

Här kan statsministern luta sig på sin statssekreterare Gunnar Wieslander som var fartygschef på HMS Halland för drygt tio år sedan under en expedition till Medelhavet. Att ha svenska förband för upprätthållande av vapenembargon och minröjning i Medelhavet kan vara framsynt. Möjliga länder som i höst skulle kunna vara föremål för dessa är: Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel/Palestina, Libanon och Syrien. Inte alla på en gång, men något/några av dessa. Ett deltagande i operationen Active Endeavour kan vara ett alternativ. I denna operation försöker NATO att förhindra smuggling av massförstörelsevapen samt vapen och personal för terrorister.

Höj beredskapen till R30 för dessa två förband, så har vi en bättre handlingsfrihet vid midsommar.